Lucka 3 – Vem är jag?
Svart bläck går visst inte bort om man får det på händerna – om man inte torkar bort det direkt. Men det hade inte jag gjort. Jag hade helt och hållet förlorat mig under gårkvällen med kalligrafipennan. Den låg perfekt i handen, strecken blev skarpa precis där jag ville, och mjuka och runda när jag vinklade handen.
Det var svart stänk på ena handryggen och på fingrarna. Lite hade runnit ner i nagelbanden och hur jag än hade tvättat så var det fortfarande kvar. Det påminde om när familjen hade varit ute och plockat blåbär en sommar. Mamma hade någon specialtvål som kunde ta bort allt.
På kontoret kunde jag inte sluta tänka på presenten. Den låg i tryggt förvar i väskan, det kändes bra att bära med den på något vis idag. Vid ett tillfälle när jag korrekturläste en reklamtext blev skärmen plötsligt suddig och tårar brände i ögonvrån av överväldigande.
Jag torkade diskret bort dem och drog ett djupt andetag innan någon såg mig där i kontorslandskapet… Fokusera på jobbet! tänkte jag. Tanken på nästa brev var omöjlig att släppa.
Innan lunch kom Jesper och bytte några ord lämnade över ett USB-minne.
”Du ser nöjd ut idag? Har du vunnit på lotto eller?”
”Va, nej?” skrattade jag och viftade bort det. ”Har du?”
”Ja, kanske.” flinade han bara och gick sen iväg utan att säga något mer.
Om han bara visste vad som hade hänt de senaste två dagarna. Är jag för lätt att läsa av? För på lunchen hade Malin påpekat att det var något märkbart annorlunda med mig.
”Du,” sa hon långsamt. ”Det är något idag eller?”
”Med mig? Nej.” svarade jag och tog en tugga av min korvstroganoff.
Malin riktade gaffeln mot mig och lutade sig närmare. Hennes ögon smalnade av som hon brukade göra när hon synade något…eller någon.
”Du försöker dölja något. Jag ser det.” sa hon skämtsamt men det var allvar.
Jag visste att hon gjorde det också. Hon missade aldrig något – varken feltryck eller skvaller. Hon hade ögon som en hök! Precis innan min kropp försökte sabotera för mig med ett hysteriskt skrattanfall så gjorde Zac entré och delade med sig av goda nyheter.
”Vi har fått klartecken på den stora kampanjen!” utbrast han och knöt näven i en segergest.
Resterande folk i matsalen tjoade och ville höra mer i detalj från honom. Tack Zac för att du räddade mig! Tack för att du är extrovert och högljudd, jag kanske borde uppskatta de dragen mer hos dig.
Efter jobbet stannade jag till i bokhandeln och köpte finare papper. Min nya kalligrafipenna förtjänade det bästa, och det blev några ark av ett tjockare krämfärgat strukturpapper. Därefter besökte jag ett av caféerna i stan, där jag beställde in en varm choklad och en ostfralla. Vid platsen i hörnet kunde jag sitta i fred och låta fantasin flöda.
Vad kunde vänta där hemma idag? Men jag fick påminna mig själv – Det här fick jag inte ta för givet.
Och hemma väntade ett nytt brev, den här gången ett glansigt blått kuvert som retsamt stack ut ur postfacket. Jag lyckades fiska fram det med bara fingrarna. Hade grannarna sett mig hade de trott jag försökte stjäla någons post.
Jag gled ner i soffan och höll kuvertet framför mig. Det är någon med mycket fantasi som låg bakom detta, helt klart.
”Jag kan vara både naughty eller nice, långsam eller snabb. Du kan smaka på mig med ögonen… eller med läpparna om du vill. Men vem är jag?”
Jag spärrade upp ögonen och bet mig i underläppen, sen bubblade fnittret ur mig. Herregud!
Var det en gåta eller var det ett påstående med en fråga? Jag förstod ingenting, bara att de här orden gjorde något med mig. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig svaret, vem nu än som låg bakom det här.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.