Lucka 1 – Första pirret
1 december, nedräkningen har börjat! Julen är min absolut bästa högtid, jag firar alltid hemma hos mina föräldrar tillsammans med storebror, mormor och morfar, min alldeles för generösa farbror och hans fru Eva. De senaste åren har vi haft Secret Santa, och köpt en present till någon av dem. I år ska mormor få en ny handväska. Tror det kommer bli en alldeles perfekt julklapp.
Men det är också något som skaver. Ensamheten blir ganska påtaglig när alla runt omkring pratar om julklappar till sina älskade makar, sambos och pojkvänner där hemma. Alla går in i den varma julbubblan, men jag står lite utanför. Jag har ingen speciell person i mitt liv och det saknar jag. Ibland undrar jag om jag ens syns bland människor? Det är ingenting speciellt med mig.
Alldaglig, det är nog ordet som beskriver mig bäst. Axellångt hår som alltid måste borstas upp med lite hårspray för att få volym, och ett ansikte som inte direkt fastnar på bild. Om någon skulle fråga hur jag ser ut skulle de nog säga snäll innan de skulle säga något mer.
Så här års klär mig mest i stickade koftor, i garderoben hänger alldeles för många, men jag kan inte få nog av dem! Kjol och kofta är min favoritkombination – även om huden knottrar under strumpbyxorna sig så fort jag går ut i kylan, så bär jag gärna detta ändå.
Reklambyrån jag jobbar på har ett 50-tal anställda. Inte stans största bolag, men jag skulle nog säga mest pratglada. Vi är ett tight gäng, jobbar i högt tempo med snabba förändringar och varje dag är det något nytt som händer. Min ansvar är att stämma av deadlines, ta emot texter och korrekturläsa och se till att fotograferna har det de behöver. Jag har blivit en sorts osynlig spindel i nätet, som jag ibland tror många tar för givet.
Just när klockan slagit 17 och jag höll på stänga ner för dagen, kom en av projektledarna Daniel förbi mitt skrivbord. Han han lutade sig mot kanten och suckade tungt.
”Kornelia… har du två minuter?”
”Oj, det lät allvarligt?” svarade jag och pressade ihop läpparna.
Jag fick en bunt papper med färgglada post-it lappar. Daniel rynkade näsan samtidigt som han tvingade fram ett leende med en sån där min som sa ”Jag-vet-att-det-är-sent-men-jag-behöver-verkligen-din-hjälp”.
Jag tog motvilligt emot papperna, skummade genom och påpekade att Jesper redan gått hem för dagen.
”Jag kollar på detta i morgon.”
”Tack, du räddar mig!” log han och klappade mig på axeln.
Den första snön hade singlat ner från himlen under hela dagen. Det är något magiskt med den första snön, det har jag alltid tyckt.. Nu låg det ett tjockt lager på trottoaren när jag närmade mig entrédörren in till min lägenhet.
Precis innanför satt de tolv postfacken för varje lägenhet. Jag brukade egentligen bara kolla min en gång i veckan, men nu stack ett rött glansig kuvert ut genom springan.
Jag tog med kuvertet in i lägenheten och vände nyfiket på det. Det stod varken avsändare eller något som kunde avslöja vem det var ifrån, bara en liten text ”Lucka 1”.
Kanske var det vännerna som hittat på något och jag öppnade det ivrigt. I kuvertet låg ett kort i tjockt matt papper. Jag öppnade det och för en sekund kändes det som hjärtat hoppade över ett slag.
”Jag tänkte att din december skulle börja med att säga något du borde ha hört för länge sedan: Jag ser dig. Du är mer än du tror. Och jag hoppas att denna månad får dig att känna det.”
Jag stod tyst i hallen med ytterkläderna på. Vad betydde det här? Vem skriver något sånt? Jag kände inte ens igen handstilen?! Jag skrattade till lite nervöst för att lätta på den oväntade känslan som texten gav mig.
Det pirrade i magen. Någon hade tänkt på mig.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.