Det här är del 5 av 5 i Bella 2.0

BELLA 2.0 – DEL 5

TABLÅ 7 – TRÄFF OCH TUTTAR

Det är onsdag, och kontorsluften är som vanligt: syrefattig, statisk, lätt parfymerad av någon kollegas deo. Datorerna brummar tyst, som om de också försöker att inte säga för mycket. Bella går långsamt mellan skrivborden. Det är ingen markering, inte överdrivet. Men hon vet: hon syns.
Blusen är vit, tunn, lös i snittet men öppen nog att avslöja. Hon bär den utan bh. Det är en kalkylerad risk – inte för mycket, men precis nog. Bröstens vikt får tyget att röra sig med henne, och vårtorna bildar två svagt mörkare skuggningar, tydliga för alla som råkar titta.
David sitter vid sitt skrivbord, något uppkrupen i axlarna som han brukar vara efter lunch. När han ser henne komma släpper han tangentbordet och rätar sig till, som om någon tryckt på en knapp.

”Hej”, säger hon. Rakt, men med värme.
”Hej”, svarar han, och redan där finns något mjukt i rösten. Överraskning, kanske.
Hon drar ut stolen bredvid hans plats och sätter sig utan att vänta på inbjudan.
”Vad gör du?” frågar hon, och lutar sig lätt över bordet. Hon håller kroppen avslappnad, som om det vore ett rutinärende. Det är det inte.
”Inget viktigt. Inventeringsrapporten från Norrbotten. Den är ett skämt.”
”Du låter som att du bryr dig på riktigt.”
Han ler snett. ”Du har smittat av dig. Du vet att folk säger att du är den som håller ihop inköp?”
”Jag vet. Men det säger de aldrig till mig. Bara om mig.”
”De är rädda för dig.”
Bella nickar åt repliken.
”Är du det?” frågar hon.
”Rädd? Pfft.” Han försöker låta kaxig, men sedan släpper han masken. ”Kanske lite.”

Han är så söt när han gör det. Det blir tyst ett ögonblick. Hon vänder blicken mot skärmen som om den vore intressant, sedan tillbaka mot honom.
”Du, jag har tänkt på ditt mejl”, säger hon. ”Om middagen.”
”Jaha. Ja… Alltså, jag visste inte om…”
”Det var fint.” Hon avbryter honom milt. ”Och modigt.”
Han nickar. Tittar ner i skrivbordet.
”Jag tackar ja”, säger hon med ett leende.
Han ser upp. Och då, något lossnar i hans ansikte. Något spänt som släpper.
”Verkligen?”
”Verkligen. Ikväll?”
”Ja. Ja! Det fixar jag. Jag bokar bord direkt.”

Det är sent i sittningen nu. Ljusen på bordet har brunnit ner, nivån på vinet i glasen har långsamt sjunkit. Sorlet runt dem är dovt, avlägset, som om en vägg placerats ut mellan dem och de andra. De sitter i hörnet av restaurangen, ett eget litet rum av tystnad, andning och spända tyger.
Bella har valt en svart klänning.
Inget vågat. Inget vulgärt.
Men brösten, lika stora som Davids huvud och paketerade i en absurt dimensionerad bh, kräver sitt oavsett vad hon bär. De formar klänningen till något annat. Något som gör varje rörelse till en händelse. Tyget är mjukt, men stramt. Sidenblandat. Varje gång hon rör sig – sträcker sig, lutar sig, vrider sig – skiftar brösten i volym och riktning som levande materia.
David har slutat försöka dölja att han ser.
Men han stirrar inte. Han… återkommer.
Blicken söker tillbaka, som om han glömmer sig. Som om brösten är ett ankare i ett samtal han håller fast vid för att inte förlora sig.

De har pratat om jobbet. Om logistikflöden. Om en felmärkning i lagersystemet.
Men nu är det som att vinet har rensat undan det ytliga.
David snurrar på glaset. Tittar ner i det, som om han letade efter något där.
”Jag har tänkt på det där vi pratade om på AW:n”, säger han plötsligt. ”Att du tar mer plats nu.”
Bella möter hans blick. Hon vet vart han är på väg. Hon har varit där själv.
”Du gör det verkligen”, säger han. ”Du… fyller upp rummet på ett sätt. Inte bara med kroppen, utan med… dig. Som om du har blivit större, liksom. Inte bokstavligt…”
”Jodå.” Hon skrattar lågt. Vinet gör skrattet mjukt. ”Jag är större, på sätt och vis.”
”Jo, men det är inte det jag menar. Det är som att du… strålar ut något. Styrka. En självklarhet. Och det är…” Han tvekar, men ler. ”Det är väldigt attraktivt.”
”Så du gillar starka kvinnor.”
”Jag tror alltid att jag gjort det. Jag bara…” Han rycker på axlarna, ”förstod det bara inte förrän nyligen.”

Hon lutar sig lite framåt.
Brösten skjuter fram i tyget, lyfter och rör sig med tyngd. Hans ögon dras dit direkt, men han tvingar blicken tillbaka.
Det är då han säger det:
”Min mamma hade tyckt väldigt mycket om dig.”
Hon höjer ögonbrynet. Det är oväntat. Inte konstigt. Bara… oväntat.
”Jaså?”
Han nickar, långsamt. ”Ja. Jag tror verkligen det.”
”Varför då?”
”För hur du är. Alltid så…” Han letar. ”Varm. Rationell. Närvarande. Du lyssnar. Säger vad du menar. Inget skitsnack. Och ännu mer nu än tidigare. Det hade hon respekterat.”
”Ni var nära?” frågar Bella.
David nickar. ”Väldigt. Hon dog för några år sen. Men jag hör henne fortfarande ibland, i huvudet.”
Bella säger inget. Bara sitter. Hon märker att han inte bara pratar – han minns.
Och så, nästan viskande, kommer det:
”Ni har… vissa likheter, faktiskt.”
Hon höjer ena ögonbrynet. ”Hon var också en stark kvinna?”
”Ja. Och… annat.”
”Annat?” säger hon. Hon förstår nog, men vill höra honom säga det.

Han rodnar. Skrattar till, nervöst. ”Det är fånigt. Och kanske fel att säga så här på vår första middag tillsammans.”
”Nejdå. Berätta.”
Han stirrar på glaset. Sedan, utan att se på henne:
”Min mamma hade också stora bröst. Riktigt stora. Tunga. Jag minns hur de alltid var där, liksom. När hon bar hem matkassar, när hon låg i soffan, när hon skrattade åt nåt. Det var aldrig något sexualiserat. Det var bara… en del av henne. Av värmen. Av styrkan.”
Bella är tyst. Hon känner ett sting i bröstkorgen av något djupare. En förståelse. Det är inte henne han projicerar något på. Det är att hon råkar röra vid något djupt i honom. Något förträngt. Något varmt.
”Så när du ser på mig”, säger hon långsamt, ”så ser du… henne?”
Han ser upp. Omtöcknad. ”Nej. Inte så. Inte rakt av. Men… något. Någon trygghet. Någon slags… förankring.”

Hon lutar sig tillbaka, och brösten rör sig tungt med henne, långsamt. Som om de hört allt. Som om de förstått.
Han följer rörelsen. Kan inte låta bli. Hans ögon är vidöppna, nästan glansiga.
Hon säger:
”Och du gillar mig nu också… för dem. För att de är stora. För att de får dig att känna.”
Han svarar inte genast.
Sedan nickar han. En liten rörelse. Nästan skamsen.
”Väldigt mycket.”
Och det är där hon vet.
Det här är inte ytligt. Inte enkelt.
Det här är något större än sexuell attraktion eller objektifiering. Det är minne. Begär. Barndom. Ömhet.
Allt blandat.
Hon tittar på honom länge. Sen säger hon, med en röst som bara tvekar en aning:
”Så… följer jag med dig hem nu?”
Han nickar. Inget mer.

TABLÅ 8 – LJUV MUSIK OCH JUVER

Lägenheten ligger i en äldre fastighet i Midsommarkransen. Tre trappor upp, snedtak, smala fönsterbänkar. Hallen doftar av deodorant och något neutralt man inte riktigt kan placera – inte parfym, inte damm, bara… ett liv som pågår.
David drar igen dörren med en lätt ursäktande min. ”Det är lite rörigt”, säger han, fast det inte är det. Skorna står prydligt. Nycklarna i en liten skål. Jackorna på sin krok.
”Det här är fint”, säger Bella direkt, och menar det.
Det första hon ser är en växt. En sån där som de flesta dödar på tre veckor – men den här är frodig, med stora gröna blad. På fönsterbrädan står en gammal kamera. En bok med titeln Ljudlöshetens estetik.
”Vill du ha te?” frågar han.
”Jag tar gärna en sightseeing först.”

Vardagsrummet är ljust, trots att klockan är sent. Bokhyllan är inte prålig, men personlig – Murakami, Moa Martinson, något om fåglar i stadsmiljö. På soffbordet ligger ett schackbräde där kungen ligger omkullvält. Bella böjer sig fram och ställer upp den igen.
”Du spelar?”
”Jag försöker. Mamma slog mig varje gång.”
Det är första gången han nämner henne nu, i hemmet. Och Bella känner en liten, genomskinlig förväntan.
Över pianot – ett digitalt, slimmat – står några fotografier. En av dem fångar hennes öga direkt: en kvinna i femtioårsåldern, med vänlig blick, skrattlinjer runt ögonen, och en kropp som är smal, nätt – förutom det uppenbara. Brösten ser nästan orealistiska ut i förhållande till resten av kroppen. En tunn blus drar över dem som tyg över två halva klot.
Bella tittar.
Ser, och ser sig själv.
Säger inget.

Köket är överraskande likt hennes eget. Smalt men effektivt. Knivarna på en magnetlist. Ett saltkar i keramik med handskriven etikett: flingsalt. Nötter i en handgjuten keramikskål.
”Du har samma sorts kaffepress som jag”, säger hon.
”Jag trodde det var standard.”
”Det är det inte.”
De skrattar. Det är enkelt nu, rör sig mellan dem, inget krampaktigt.
Badrummet.
Hon följer efter honom när han visar, utan att han ber om det.
Tandborste i ett ställ från Granit. Hudkräm från ett märke hon också använder. En halvfull flaska duschgel som hon själv har i sin dusch hemma.
Det finns inget kvinnligt där, inga spår av ex. Bara hans liv, som ekar i hennes.

Till sist hamnar de i sovrummet. Det är här något förändras.
Det är både arbetsrum och sovplats. Ett skrivbord vid väggen med två skärmar. Post-it-lappar, ett block där någon har skrivit ”deadline?” med stora bokstäver och sedan strukit under det.
”Jag sitter här ibland”, säger han. ”Jobbar hemifrån. Eller… spelar. Lite.”
Bella går mot skrivbordet, ser på tangentbordet med olikfärgade knappar, på spelmusen. Sedan vänder hon sig mot rummets andra del.
Sängen.
Två kuddar. En grå filt. Inget pynt. Inget mer än det som behövs.
Hon ställer sig framför den, vänder sig mot honom.
”Och här då?” frågar hon. Rösten är låg, nästan mjuk. ”Vad händer här?”
Han ser på sängen som om den tillhör någon annan.
”Jag… jag sover där mest”, säger han, som svar på hennes fråga. Men rösten är dämpad. Nästan sorgsen. Som om något större ligger bakom de orden.

Hon står stilla. Ser på honom. Ser förbi honom.
”Du får göra mer än så”, säger hon. ”Om du vill.”
Det är då han ser på henne med något som liknar hunger – men inte som de andras. Det är inte ett begär som vill ta. Det är ett behov som vill smälta samman. En längtan som gömmer något han aldrig riktigt vågat säga högt.
”Jag vill”, säger han. ”Men jag… jag är rädd att förstöra det.”
”Du kan inte förstöra något jag bjuder in till.”
Hon börjar klä av sig. Inte för att locka, inte för att imponera. Bara för att visa: det här är jag nu. Kroppen, den smala och nätta, oförändrade från förr – men nu med två magnifika tillägg. Brösten faller ur bh:n med en nästan fysisk duns. Hud som spänns. Kött och silikon i förening, som bär sig själva.
De är inte bara stora. De är överdimensionerade. Bröst som förändrar rummets rytm. Som formar hennes silhuett till något hämtat ur en saga, eller en sexnovell.

Han stirrar. Munnen halvöppen. Bröstet häver sig under skjortan.
”Herregud”, viskar han. ”Jag… jag vet inte ens var jag ska börja.”
”Du kan börja här”, säger hon. Och tar hans hand. Lägger den mot det vänstra bröstklotet.
Hans fingrar smälter över ytan, försiktigt. Försöker greppa hela volymen men misslyckas, så han tar andra handen också. Börjar smeka över kupolen. Lyfter. Väger. Samlar mod och trycker ansiktet mot juvret, läpparna nafsar automatiskt över bröstvårtan.
Hon betraktar honom roat, och samtidigt kärleksfullt. För hans uppriktighet är så befriande.
”Du gillar dem”, säger hon leende.
”Jag avgudar dem”, viskar han. ”De är… som något jag aldrig vetat att jag saknat.”

Han kysser vårtan. Långsamt. Suger på den. Inte som en älskare. Som ett barn. Som någon som söker tröst, näring, vila. Någon som aldrig fick amma klart.
”Du får dem”, säger hon. ”Men du får inte glömma att det är jag som bär dem.”
Han ser upp på henne. Andedräkten fuktar huden.
”Jag vet det. Och jag älskar dig för det.”
När han klär av sig är det som att en andra tystnad lägger sig i rummet. Kalsongerna faller, och kuken slår ut. Grov. Lång. Varm redan i luften.
Hon stelnar. Hon har sett mycket. Men inte detta. För han är… enorm.
”David…” säger hon, nästan skrattande. ”Du är… du är inte klok.”
”För mycket?”
”Nej. Men jag kommer känna dig i veckor.”
”Jag hoppas det.”

Han börjar tränga in i henne, långsamt. Först ollonet, runt som ett äpple.
Hon är våtare än någonsin tidigare, men kroppen spjärnar först. Det är som att hennes inre håller emot medan den försöker förstå vad det är som sker.
Tillsammans hjälps de åt, håller om skaftet båda två. Gnuggar, lirkar, styr. Han måste hålla sig uppe på armarna vilket blir lite jobbigt, och hennes jättebröst skymmer sikten, så det blir lite rörigt ett tag. Det får dem båda att fnissa som tonåringar, och det gör att de slappnar av.
Sen får de ordning på allting, och då ger hon efter, tar emot hans fulla vidd och längd.
Hon flämtar när hon känner hur han fyller henne ända upp i utrymmet ovanför livmodern. Gud, hon har aldrig varit i närheten så uppfylld tidigare.

Hon ber honom vänta tills hon säger till, och det gör han så gärna. Han bara finns där, stilla i henne, låter henne vänja sig vid att vara så sprängfylld.
Till slut är hon redo, och då säger hon till, och då kan han börja knulla.
Varje stöt är djup. Fyllande. Inte bara fysiskt. Det är som att varje gång han rör sig i henne, pressas något trasigt undan.
Hans händer är överallt. Över höfterna. Över brösten. Över hjärtat.
”Du är så vacker”, säger han med lysande ögon.
”Tack.”
”Men det är inte det. Du… överväldigar mig.”
”Ojdå. Det är inte meningen.”
”Jo. Du tar för dig. Tar plats. Och det är så sexigt så jag bli tokig!”

Han menar det verkligen. Hon känner det i hans stötar. I hur hans häststora kuk är hård som betong. Hon har hört att så stora kukar sällan kan bli så hårda, så det måste innebära att hon gör honom extraordinärt upphetsad.
Hon viskar:
”Vill du komma på mina bröst?”
Han flämtar.
”Jag… det är jag alltid drömt om. Att få… få vara där. Komma där. Hedra dem.”
Han drar sig ur med ett fuktigt plopp och sätter sig gränsle över henne. Ställer sig över henne, med en vördnad som får hela kroppen att darra.
Den väldiga kuken glider in mellan hennes juver. Hud mot hud. Och den passar helt perfekt mellan dem.
Brösten är för stora för hans händer, så de hjälps åt, trycker ihop dem, skapar en bröstfitta som han kan knulla.
Kuken sticker upp mellan kuporna som ett altarskåp öppnat mot himlen. Vårtorna står stenhårda mot taket.

Saliv, svett. Ljus.
David stönar av kåthet. Stöter som om han förlorat förståndet. Bella kan knappt tro sina ögon, en monsterstake och två melonstora bröst, tillsammans på det här sättet.
Davids ögon är blanka som av tårar.
”Jag älskar dig”, säger han. ”Jag vet att det är alldeles för tidigt att säga det. Men jag… du är allt.”
Bella böjer nacken och kan utan problem nå ollonet med sina läppar. För varje stöt suger hon in ollonet i munnen, och det får honom ännu lite mer upphetsad.
”Kom för mig”, ber hon till slut. ”Kom över hela mig.”
”Ja, jag ska komma över dina bröst och ditt ansikte!”
”Nu! Spruta nu! Jag vill se dig täcka hela mig med sperma.”
”Ohh, jaa…”

Han nickar och stönar något ohörbart medan han kramar brösten i ett hårt grepp. Sedan, ett gutturalt ljud – och så börjar han krampa.
Sperman skjuter ut ur staken som ligger hoptryckt mellan Bellas jättebröst. Den kommer i vansinniga stötar, hårda vita strålar som skvätter och målar ränder över den spända brösthuden.
David greppar skaftet och runkar som besatt medan Bella masserar sina bröst för att kåta upp honom ännu mer. Stakens hud är lika spänd som huden över Bellas silikonfyllnad, och all den spända huden över de kolossala fysiska attributen får även henne komma. Hon masserar sin klitta och kommer samtidigt som David fortsätter spruta. När Bella tror att det måste vara slut kommer ännu en stråle och en till.
”Jag kommer David. En så stor kuk som sprutar över mig, det är så skönt…”
”Och dina jättebröst! Åh, Bella, du gör mig så kåt…”
Sperman flödar varm över brösten, mellan dem, kraften i ett par av strålarna träffade henne i ansiktet. Bella ler medan hon samlar sperman från ansiktet i sin mun.
”Jag tror att du har längtat efter att få spruta över så här stora bröst.”
”Ja, hela mitt liv.”
Och han faller ner mot henne, fullkomligt utpumpad, ansiktet mellan de spermakladdiga brösten. Han håller henne innerligt, som om han äntligen hittat det han alltid letat efter.

EPILOG OCH LÖKAR

Sovrummet ligger tyst. Luften är stilla och mättad av safter och sperma. Allting känns så levande.
David ligger tätt intill henne, halvt över henne, med huvudet vilande djupt mellan hennes bröst. Inte bara mot huden utan i dem, som om han sjunkit in i deras mjuka, överdimensionerade värld. Som om han inte bara behöver henne, utan just dem, för att kunna sova.
De rör sig svagt med hans andning. En lätt, rytmisk rörelse. Ena vårtan vilar mellan hans läppar. Inte hårt. Inte sexuellt. Bara… mänskligt. En slags trygg instinkt. En liten snuttning i sömnen. Nästan som ett barn. Men inte barnsligt. Bara sårbart.
Och Bella… hon ligger stilla. Låter honom vara där. Där han hör hemma.
Hon tittar ner. Ser hela sin kropp. De markerade revbenen, den smala torson, de tunna armarna. Och så brösten – två runda, massiva motsägelser. Som om någon gett henne en ny geografi. Ett nytt centrum att cirkla kring.
Och det är ju det hon gjort.

Hon tänker på allt. Inte som ett montage utan som en röd tråd, en tyst, stadig återblick.
Hon minns första gången hon tog dem ut i världen. Hur varje steg sköt fram brösten som en proklamation. De rörde sig inte försiktigt, de vältrade fram, studsade, tryckte, ropade. Och män svarade. Med blickar. Med ord. Med händer, ibland.
Hon minns AW:n. David som inte visste var han skulle titta, hur han inte vågade låta sin blick vila på dem – fast de var det enda som fanns.
Baren. Mannen som tog med henne hem i tron att hon var ett korkat, lättköpt våp .
En bimbo.
Bilen. Mannen om såg brösten som affischytor, som bevis för något billigt. Han till och med sa ordet.
En hora.
Men de var aldrig billiga eller slampiga. De var aldrig någon annans att köpa.
De var, och är, hennes.
Hennes val. Hennes skapelse. Hennes kraft.
Och nu, i det svaga nattljuset, med David sovande mot dem, känner hon att hon till slut hittat rätt.

För han håller dem inte som de andra gjorde. Han kramar dem inte. Han väger dem inte som en trofé. Han vilar i dem.
Och hon låter honom. Inte för att han förtjänat det. Utan för att han är den första som förstått vad de bär på. Inte bara sex. Inte bara begär.
Utan stolthet. Respekt. Frihet.
De är stora. Absurda, nästan. Som skulpturer någon vågat bygga för stort.
Men det är i deras överdrift de blivit sanna.
De visar vem hon verkligen är nu. Vad hon vågat bli.
Och han – söta David, trygga David – han har hittat sin plats där.
Han älskar henne. Men inte bara henne. Han älskar hennes förändring.
Han tillber brösten som något större än kåthet, mer än något köttsligt.
Och hon vet det. Hon känner det varje gång han drar sig närmare i sömnen.
Hon har gått från flickan utan former till kvinnan med en kropp ingen kan förbise.
Och ändå har hon aldrig varit mer sig själv.

Hon tänker tyst:
Hon är inte en bimbo.
Hon är inte en hora.
Hon är kvinna.
Med egen makt. Med självklar rätt.
Och hennes bröst?
De bär henne.
De är hennes revolution.
Och nu, hennes nya identitet.
Hon är inte längre Bella.
Hon är Bella 2.0.

Delar i serien

<< Bella 2.0 – del 3

Bella 2.0

• Bella 2.0 – del 4
• Bella 2.0 – del 1
• Bella 2.0 – del 2
• Bella 2.0 – del 3
• Bella 2.0 – del 5