BELLA 2.0 – DEL 3

TABLÅ 4 – BÄSTISAR OCH BOMBER

Det är torsdagskväll, och de har sin sedvanliga bokade tid på Bistro Norrbacka. Samma bord i hörnet, samma rutin: Mia kommer först, beställer in ett glas rött innan någon annan hunnit hänga av sig. Lotta kommer sist, alltid i något stickat, alltid med andan i halsen. Bella kommer punktligt – men ikväll är det något nytt i hennes sätt att röra sig.
De har varit vänner i många år. Hållit ihop genom flyttar, skilsmässor, avbrutna studier och krossade illusioner. De känner varandras dofter, formuleringar, tystnader. Och det är just därför stämningen förändras så fort Bella närmar sig bordet.
Hon bär en svart, löst vävd topp, draperad i ringning som inte slutar vid nyckelbenen utan långt nedanför. Inget tyg dämpar konturen. De nya brösten bär upp hela plagget som om tyget bara råkade hamna där – det är bröstens massiva fyllighet som formar linjerna, inte tvärtom. Och när hon rör sig, skiftar tyget, glider. Ett ögonblick syns kanten av ena vårtgården. Inget man råkar se – något man tillåts se.

Brösten är inte längre bara stora. De är närvarande. Tunga, projicerande, artificiellt perfekta. Hud som spänns blank över fyllnad. Kupor som drar blickar som gravitation. Det går inte att prata med Bella längre utan att också förhålla sig till hennes kropp – hennes bröst – som en egen karaktär.
Mia är först med att reagera, men gör det med stil. Hon reser sig för en kram, kisar teatraliskt och säger:
”Jesus. Du ser ut som att du kommit direkt från ett förspel.”
Bella skrattar, lägger armen om henne och pressar bröstet lätt mot Mias kind i omfamningen. Hon vet vad hon gör, även om det fortfarande är nytt för henne. Det är en gest som balanserar mellan ömhet och markering.
”Det är bara en topp”, säger hon som om hon inte visste.
”Det där är inte en topp”, muttrar Lotta när hon satt sig. ”Det där är ett löfte.”
De beställer in vin. Pratar om jobbet, om vädret, om Mias senaste Tinderdejt – någon som bar shorts i april och pratade om kvantfysik som förspel. Allt känns nästan som vanligt. Nästan. Men hela tiden rör sig något under ytan. Blickar som glider. Små pauser i samtalet. Lottas händer som drar i ärmen, Mia som sneglar bort mot ett bord längre in i lokalen.
För Bella känns det som ett skådespel där alla vet att scenografin bytts ut. Hon är inte samma person längre, och de vet det.

Till slut kommer det. Mia lutar sig fram, stöder armbågen på bordet, vinrött leende med ögon som glittrar av nyfikenhet och en gnutta avund.
”Okej. Kan vi prata om brösten nu?”
Bella ler. Hon har väntat.
”Vad vill du veta?”
”Jag vill veta hur det känns”, säger Mia. ”Alltså inte fysiskt. Det ser jag. Jag menar… hur känns det att gå runt och veta att folk vill ha dig. Alltså verkligen ha dig. För det är ju det som händer, eller hur?”
Bella drar långsamt upp toppen över vårtgården som just glidit fram. Hon gör det med en min som låtsas vara obekymrad, men varje rörelse är koreograferad.
”Det är… trevligt”, säger hon.
”Trevligt?” Lotta höjer ögonbrynet. ”Du får män att stirra som om de glömt sin fru och sina barn och sin tro. Och du kallar det trevligt?”

Bella lutar sig tillbaka. Brösten rör sig med henne, vilar som två skulpturer på piedestal. Hon är lugn, nästan pillemarisk.
”Det är vad jag alltid drömt om. Jag tycker om att veta att de vill. Och att jag bestämmer om de får.”
Mia nickar långsamt. Inte dömande. Bara… förundrad.
”Det där är något jag aldrig fått uppleva. Inte på det sättet.”
Bella ler, men säger inget. Hon vet att det är sant.
Lotta dricker ur sitt glas, mer än en klunk.
”Är det… en roll du spelar, eller är det ditt nya jag?”
Bella vänder blicken mot henne, och funderar några sekunder extra. Det är en väldigt bra fråga, en rimlig fråga, som kräver extra betänketid.
”Jag vet inte än”, säger hon till slut. ”Men just nu spelar jag den så bra jag kan.”

TABLÅ 5 – LIGG OCH LÖKAR

Han hade suttit två bord bort. Skjortan uppknäppt i halsen, brun blick, nånstans mellan fyrtio och femtio. Inte märkvärdig, inte anspråksfull. Bara uppmärksam.
Bella märkte honom tidigt under kvällen. Hans blick, visserligen artig på ytan, men tung – sådan som rör sig långsamt över bröstkorgen, som stannar lite för länge på något han försöker låtsas inte finns. Han tittade bort när hon såg honom, men för sent. Hon log inte. Hon höjde inte ens ett ögonbryn. Hon bara lät blicken stanna kvar i hans – två sekunder längre än nödvändigt.
Det räckte.
Under samtalet med Mia kastade hon då och då en blick mot honom. Kort. Koncentrerad. Sen tillbaka till vinet, till orden. Inget spel, bara signal.
När hon och Mia reste sig för att gå, Lotta hade redan hunnit försvinna, kände hon hur hans ögon följde dem mot dörren. Hon stannade vid entrén, rättade till toppen långsamt, drog tyget över vårtgårdarna, som om det var för sin egen skull. Sen gick hon ut.
Mia försvann ner i tunnelbanan. Kram, skratt, ”vi hörs”. Och så blev staden tyst.
Hon visste att han skulle komma efter.

Två kvarter bort gör han det. Snabba steg bakom henne.
”Hej”, säger han, lätt andfådd. ”Det kanske låter märkligt… men jag såg dig där inne.”
Hon stannar. Vänder sig långsamt om.
”Jag vet.”
”Du tittade på mig. Jag trodde…”
”Du trodde rätt.”
Han ser överraskad ut. Glatt förvirrad. Som någon som vunnit på en lott han inte visste han köpt.
”Jag bor här i närheten”, säger han. ”Vill du följa med upp? Vi kan ta ett glas vin, eller… ja, vad du vill.”
Hon håller hans blick. Hennes röst är låg.
”Jag vill knulla.”
Han nickar. Fumligt. Nästan pojkaktigt.

Det sker i fåtöljen.
Det är där han sätter sig, när hon säger åt honom att göra det. Vardagsrummet är halvdunkelt, bara en kökslampa tänd bakom dem, men det räcker. Hon står framför honom, knäpper långsamt upp toppen – ett, två, tre knappar – och tyget faller isär. Brösten faller ut, enorma, spända, vårtorna svullna i det dämpade ljuset. De pekar på honom som två löften.
Hans händer lyfts på instinkt. Men han tvingas vänta. Stirra. Andas tyngre.
”Nu. Ta dem”, säger hon samtidigt som hon kommer tillräckligt nära.
Han gör det genast, med hunger. Han knådar, väger, pressar dem ihop. Slickar. Suger. Trycker ansiktet mellan dem, andas som om han försöker dränka sig själv i hennes kropp.
”Du är otrolig”, mumlar han mellan andetagen. ”Så jävla sexig. De här brösten… det är inte klokt.”

Hon låter honom hållas. Lutar sig mot armstöden och kysser honom, långsamt, medan han fortfarande knådar de otroliga kloten. Sen drar hon av sig kjolen och trosorna i ett svep, klättrar upp i fåtöljen, sätter sig gränsle över honom.
Kuken glider in lätt, för hon är redan blöt, kåt, redo. Den är grov, lång, fyller henne på ett sätt som får henne att dra efter andan.
”Mmm, kuk som en gurka. Såå skönt…”
Hon börjar röra sig, sakta först, trycker sig ner i djupa cirklar.
Han stönar lågt. Håller hennes höfter, men släpper snart för att återvända till brösten. Han kan inte hålla sig ifrån dem, för de är fantastiska. Slickar. Pressar. Smeker dem som om de bar hans hela uppmärksamhet.
”Fan…” viskar han. ”Du är så jävla kåt, tar kuk som ett proffs. Såg det direkt på restaurangen.”

Hon rider honom hårdare nu, gränsle nästan i spagat, uppträdd till roten, om och om och om igen på den gurkstora staken. Hon känner hur hans kropp spänns under henne, hur han desperat formar henne med händerna. Som om han vet att han aldrig kommer få uppleva ett par lika fantastiska bröst igen och måste memorera varje ögonblick.
Och det är sen han säger det: ”Vilken sexig bimbo du är.” Han tar spjärn och stöter hårdare, rakt upp i hennes underliv. ”Knulldocka. En sån man ser och bara vet, att henne kan man göra vad man vill med, för hon är en knullbimbo.”
Bella rycker inte till, inte så det märks i alla fall i det intensiva knullandet. Men orden träffar henne, så pass att det inombords sker en förskjutning – inte stort, men distinkt. En reva i tyget. Hon stannar inte. Hon rider honom vidare, snabbare. Vårtorna är styva och ömma, brösten blanka av hans saliv.
Hans stötande ökar i frenesi, de knullar varandra nu där i fåtöljen. Och hela tiden har han händer och mun på henne tunga bröst.
”Åhh, vilken bimbo du är”, stönar han. ”Så skönt att knulla en bimbo med silikonpattar, som man kan ta hem och göra vad man vill med. Åh åh, jag ska spruta pattbimbon full med sperma…”

I nästa sekund kommer han med ett ljud som låter som en suck och ett stön i ett. Drar henne hårt ner över sig, hon känner hur hans kuk rycker djupt därinne. Sperman pulserar varmt, fyller fittan till brädden.
Sen blir det tyst.
Hon kliver av honom. Ruskar lite på sig så det rinner ut en rännil av tjock vit sås som kladdar ner fåtöljens armstöd. Brösten gungar medan hon gör det, och han kan inte låta bli att ta i dem igen, uppleva deras majestätiska storlek en sista gång.
Sedan reser hon sig långsamt, sträcker ut benen som domnat av ritten. Han tittar upp, flämtande, med ett fånigt, belåtet uttryck.
”Du är galen”, säger han. ”Jag menar det. Jag trodde först du bara var en bimbo, men alltså, den där kukhungern…”
”Säg inte det där ordet!”
”Va? Vilket…”
”Bimbo.”

Mannen, hon vet inte ens vad han heter, ser förvirrad ut.
”Ja, men jag menar det mest som en grej. Det är… det är sexigt. Det är något man säger om tjejer som vet vad de gör med sina kroppar. Som liksom… bjuder på det.”
”Bjuder på vad? Sin enfald?”
Han skakar på huvudet, sätter sig rakare i fåtöljen.
”Nej, inte så. Du är inte dum. Jag menar bara. Du har… de där. Brösten. Det är klart du vet vad du signalerar. Det är en instinkt.”
”Så du knullade mig för att jag såg ut som någon du inte behöver respektera?”
”Nej!” säger han snabbt. ”För att du var oemotståndlig.”
Hon skrattar torrt. Inte hårt, bara som ett läckage av något hon inte orkar hålla kvar.
”Vet du”, säger hon, och drar på sig kjolen, ”jag gjorde inte brösten för att bli kallad bimbo. Jag gjorde dem för att bli sedd. För att bli hela mig.”
”Du blir ju sedd.”
”Av fel ögon.”
Han försöker säga något mer, men hon är redan vid dörren. Brösten tungt gungande i den halvknäppta toppen när hon skyndar nerför trappan. Sperman fortfarande varm i kroppen. Hon är på väg att springa omkull ett förskrämt tidningsbud som stirrar som om hans innersta sexfantasier just stormade förbi honom.
På vägen hem ekar orden i henne. Inte som ett skrik. Som en viskning.
Man ser det direkt.
Dina bröst signalerar bimbo.
Han har inte fel.
Men hon vet något han aldrig kommer förstå: han såg inte allt. Han såg inte hela henne.

• Bella 2.0 – del 4
• Bella 2.0 – del 1
• Bella 2.0 – del 2
• Bella 2.0 – del 3
• Bella 2.0 – del 5