BELLA 2.0 – DEL 2

TABLÅ 2 – AW OCH AIRBAGS

Jobbet ska till Bistro Süd, ett ställe med mörkt trä, överprissatt IPA och servitörer som säger ”hörni” i varje mening. Bella klär sig därefter. Inte djärvt. Inte utmanande. Hon väljer en gråblå blus i sidenblandning, ärmlös men hög i halsen, och ett par svarta byxor som är så diskreta att de nästan försvinner. Det är brösten som gör jobbet. De behöver inget extra.
Tyget över bröstkorgen formar sig som vatten över stenar, slätt, men spänt. Det går inte att ignorera. Hon har testat i spegeln hemma: hur de ser ut i olika vinklar, hur de rör sig när hon lyfter glaset, hur skuggorna faller när hon lutar sig fram. Det är precist. Kliniskt nästan. Som kirurgi.
När hon kommer in på restaurangen är de redan där – några från marknad, någon från ekonomi, och så David. David från inköp. Samma avdelning som hennes. Samma möten. Samma skämt över kaffeautomaten. Han har alltid varit … söt. Tyst och försiktig. Han stammar lite när han blir stressad, biter på lillfingernaglarna. Hon har sett honom skina upp när hon berömmer hans rapporter. Men han har aldrig sett henne som något mer. Det vet hon.
Inte förrän nu.

Hans blick fastnar innan han hunnit blinka. Det är inte oförskämt. Inte hungrigt. Bara chockat. Som om han inte riktigt förstår vad han ser. Han har inte sett henne sedan operationen eftersom hon först var sjukskriven, och sedan hade han semester.
Hon sätter sig mittemot honom, och varje gång hon lutar sig fram över bordet – för att ta salt, för att höra bättre, för att säga något halvhögt till någon annan – märker hon hur han stelnar till. Som om hans kropp försöker fatta beslut hans hjärna inte godkänt.
Samtalet flyter som det brukar. Jobbskämt. Någon nämner Excel. Någon annan säger ”arbetsglädje” och skrattar åt sig själv. Men David är annorlunda ikväll. Han dricker sin öl för snabbt. Han är fumlig med jordnötterna och skrattar lite för högt.
Hon spelar oberörd. Inte avmätt, inte kall, bara inte tillgänglig. Hennes leenden är korta, hennes blickar sveper vidare. Och det fungerar. Han växer i sin stol. Som om hennes blotta närvaro fyller något i honom som inte funnits där förut.

Vid ett tillfälle går hon på toaletten. När hon kommer tillbaka ser hon hur han tittat efter henne. Fortfarande gör det, faktiskt, när hon sätter sig.
”Du… ser väldigt fin ut ikväll.” Det kommer nästan viskande, som om han inte själv fattar att han lyckades uppbringa modet att säga det.
”Tycker du?” Hon vrider sig lite i stolen. Rörelsen i hennes kropp är tydlig, som en egen liten akt i en större pjäs.
Han nickar, snabbt. Sedan sippar han på sin öl, som om den kan rädda honom från att säga mer.
”Du har förändrats”, säger han efter en stund, när ingen annan hör. Rösten försiktigt stadig. ”Inte bara utseendemässigt. Det är något med sättet du… är på. Du tar plats. Och folk märker det.”
”Är det bra eller dåligt?”
”Det är… imponerande”, säger han. ”Jag menar, folk ger dig utrymme. Du låter dig själv ta plats.”

Hon är tyst en stund. Ser på honom. På allvaret. Det oförställda.
”Det låter som något man skulle säga om någon annan”, säger hon. ”Men inte om mig.”
”Men det är sant. Och det är faktiskt ganska…”
Han tvekar. Skrattar lite åt sig själv. Ser ner.
”Ganska vad?” frågar hon.
”Attraktivt”, säger han lågt.
Det kommer snabbt, som något som slinker ur honom innan han kan bedöma vikten. Och just därför känns det sant. Inte kalkylerat. Bara ärligt.
Hon svarar inte direkt. Men något i henne slår till. Inte i kroppen. I bröstkorgen. En värme som är svårare att värja sig mot än lust.
”Det var fint sagt”, säger hon till slut.
”Det var inte menat som nåt påfluget.”
”Det var inte så jag hörde det.”
Han nickar. Rör vid glasets kant.
De säger inget mer just då. Men tystnaden mellan dem är inte tom. Den är ny. Tät. Som om den innehåller något som ännu inte fått namn, men som båda känner.

TABLÅ 3 – BARER OCH BOMBER

Klockan är strax efter tio när hon stiger in på baren. Kvällen har lagt sig som en fukt över staden – tung, dov, med ett eko av alla val hon ännu inte gjort. I kroppen finns minnet av AW:n. Davids blickar. Rörelsen i hans ansikte när han försökte se hela henne och inte bara brösten. Hon har en rastlösthet i kroppen som sakta byggts upp under kvällen. Hennes styva bröstvårtor är ett tecken på det. Som om de minns allt det hon inte tillåtit hända i umgänget med människorna hon ska möta igen på jobbet.
Hon borde ha åkt hem. Det vet hon. Men något i henne behövde lösas upp.
Baren är mörk, avskalad. Disken luktar öl, metall, rengöringsmedel. Hon sätter sig inte, utan glider, rör sig genom lokalen som om hon ägde rummets geometri. Brösten lever sina egna liv under den gråblå sidenblusen, rör sig med tyngd, med gravitation.
Hon vet det. Känner det. Och männen känner det också.

Hon sätter sig på en ledig barstol längre in. En man två meter bort ser henne direkt. Mörk blick. En sådan som inte flackar.
De säger nästan ingenting. Behöver inte.
Ett ”hej”, ett ”du är snygg”, ett ”ska vi ta en öl till?” Sen lutar hon sig fram. Brösten stramar mot tyget, nästan trycks ut. Hon fattar knappt att hon vågar när hon frågar: ”Får jag följa med dig hem?”
Han blinkar långsamt. Som om han hör men ändå måste dubbelkontrollera sin verklighet.
”Ja”, säger han till slut. Rakt. Inga krusiduller.
De lämnar baren. Det blir en taxi. Hennes ben korslagda. Bröstens konturer kastar skuggor i det svaga ljuset från gatlyktorna. Hon tittar inte på honom. Hon vet att både han och taxichauffören tittar, och då är det som det ska vara.

Hans lägenhet luktar nystädat, men lite för syntetiskt, som om han ansträngt sig, eller inte riktigt vet var doftgränsen går. Det gör inget. Hon är inte här för miljön.
Hon går in i sovrummet först.
Drar av sig jackan. Sedan halvvägs: toppen.
Bröstens undersida anas, en tyngd som tystar själva atmosfären. Hudens spänst. Så drar hon upp den lite till så att vårtorna blottas, mörka, centrerade, tydliga i det halvskumma ljuset.
Hon vänder sig mot honom.
”Vill du se dem?” frågar hon.
Han nickar. Det är inte bara begär i hans blick – det är någonting annat. Något som liknar förlust av kontroll.
”Du får. Men bara om du går med på att det är jag som bestämmer.”
Han stillnar. Stirrar. Nickar igen.
Hon lägger sig på sängen.
Kläderna glider långsamt av, ett plagg i taget.
Hon säger:
”Du får inte komma förrän jag säger till. Okej?”

Han nickar. Lägger händerna på brösten som om de vore ett svar på en bön han inte visste att han bett. Han kysser, suger, famlar – och hon känner varje sugning som en bekräftelse. Inte på att han vill ha henne. Utan på att hon äger honom.
Det är hon som säger när.
När han får ta sig in i henne.
När han får röra sig.
När han får förlora sig.
Och när han väl ligger över henne, kroppen spänd, den stenhårda kuken i henne, tyngden på hennes höfter, då låter hon honom knulla.
”Knulla mig hårt!” väser hon. ”Försök bottna i mig.”
Han reser sig på armarna, ser ner på hennes jättebröst som ligger som två tunga basketbollar på hennes späda bröstkorg. Han stönar av njutning, hon är helt ofattbar.
”Ta mina ben på dina axlar”, säger hon, och han gör det.

Hon känner hur fittan öppnas på vid gavel när hon viks på mitten som en fällkniv. Åh, vad skönt det är att bli knullad riktigt djupt. Bella njuter som hon aldrig njutit i sitt 38-åriga liv. Att skaffa större bröst var det bästa beslut hon tagit.
Hon låter honom tro att han har kontroll när han pressar ner henne i madrassen, när han knästående kittlar hennes livmoder med sitt stora ollon samtidigt som han knådar hennes massiva bröst.
Sedan byter hon plats. Vänder honom. Tar sig över.
Rider honom långsamt först. Sedan med tyngd, sittande gränsle så att hon själv kan bestämma hur långt in hans stake ska nå.
Hon håller blicken i hans. Trycker brösten mot hans ansikte.
Och han – han försvinner där. Förlorar sig. Sluter ögonen, som om han drack ur dem.
Hon rör sig i egen takt. Långsamt. Bestämt. Fokuserad på att själv ha det skönt.
När han snart börjar skälva, börjar forma ett ”nu”, ett ”snälla” –
Då stannar hon upp, håller honom på gränsen.
Det stramar åt, fittan håller det grova skaftet under kontroll som om hon satt strypkoppel på en olydig hund.
Till slut nickar hon. En liten rörelse.
Ger honom tillåtelse.

Och han faller fritt. Tar henne i famnen, trycker hennes kropp mot sig så att hennes jättebröst slukar hans huvud, Han trär henne upp och ner, upp och ner längs det grova skaftet medan han pumpar tjock sperma i henne i mängder hon inte trodde var möjligt. Hela tiden gnyr han som en pojke, undangömd mellan hennes kullar.
Efteråt står hon kvar, gränsle över honom, låter sperman rinna ur henne och ner på hans slaknande kuk. Hon vilar brösten mot hans bröstkorg, som om hon tyngde ner honom med hela sig själv. Som om hon vill bekräfta: du var här för min skull.
Sen reser hon sig. Går till badrummet och ser sig i spegeln.
Brösten glänser i ljuset. Spänd, blek hud. Mörka, styva vårtor. Hon är sin egen skulptur.
Och hon vet: det här var ingen belöning. Det var ett val.
För att hon ville.

• Bella 2.0 – del 1
• Bella 2.0 – del 2