Det här är del 2 av 2 i Alla hjärtans dag 14/2

Alla Hjärtans Dag – Singeleventet

12 februari, sms mellan Filippa och Sarah.
”Hej Filippa. Jag har hittat värsta grejen till alla hjärtans dag. Ska du med?”
”Hej, haha på vad?”
”Singelevent på Café Nocks. Anmäld dig!”
”Sjukt, okej. Ring mig när du slutar”

14 februari,
Filippa tryckte på stoppknappen och höll fast i handtaget när bussen började bromsa in. Det var äntligen fredag, som vanligt var det var trångt på bussen, människor var på väg hem efter en lång arbetsvecka. För ett par dagar sen hade hennes kompis Sarah hittat ett singelevent på självaste Alla hjärtans dag och lyckats övertala henne att följa med. Båda var singlar, 25 år gamla och båda älskade att festa och träffa nya människor – gärna snygga och självsäkra killar. Helgerna var nästintill alltid fylla med festligheter, antingen ute på krogen eller på någon hemmafest. Filippa hade jobbat halvdag och hade haft mycket tid på sig att förbereda sig inför eventet. Trots att hon var skeptisk till det, så försökte hon ha positiv inställning. Snygga singelkillar tackar man ju inte nej till. Och om det verkligen inte var kul, kunde de ju bara lämna tillställningen.

Filippa stod vid busshållsplatsen och tittade sig om. Eventet skulle bara ligga någon gata bort och hon skulle möta Sarah i närheten på en parkering. Precis när hon ska ta upp telefonen, plingar det till.
”Helvete, blir sen. En olycka på leden. Det står stilla!”
Hon stannade upp, läste meddelandet och såg bilden Sarah hade skickat med. En lång ringlande bilkö med röda baklyktor syntes. Hon var egentligen inte alls långt borta, men just nu stod det stilla i trafiken och hon visste inte när det skulle röra på sig igen.
Filippa svor och tvekade, hon ville absolut inte gå ensam på eventet. Hon var inte blyg, snarare tvärtom – men tanken på att tvingas umgås med personer för att man måste, det lockade inte. Skulle det bli pinsamt, rent av förnedrande? Hon sågs sig om. Hon hade inte varit i den här delen av stan tidigare, kanske att hon skulle kunna gå förbi lokalen och spana in det utifrån lite snabbt. Hon hade ju ändå betalat 250 kr för en drink och en plats på eventet.

Café Nock låg i en trappa ner i en tillsynes ganska mysig källarlokal ansluten direkt mot trottoaren. Röda hjärtformade ballonger blåste i vinden utanför och på den svarta trädörren med smidesjärn satt också en stor lapp
”Alla hjärtans dag – Singelmingel. Endast förbokade”.
Filippa sneglade mot de små fönstren längst med trottoarkanten. Kanske kunde hon se vad det var för människor där inne? Men det gamla bubbliga glaset gav ingen direkt klar insyn, bara att det var människor där nere som rörde sig. Hon var egentligen bara några steg bort från att vända om, åka hem och bara glömma det här. Men ändå lockade något, kanske nyfikenheten på vad för människor som faktiskt anmälde sig till sånt här.
”Kom igen, det blir kul.” peppade hon sig själv innan hon ofrivilligt tog de tre stegen ner till ytterdörren och ryckte i handtaget.

Den lilla entrén var full med hjärtformade ballonger som svajade i vinddraget när Filippa klev in. Allt var pyntat i romantiska nyanser i rött och rosa, en bukett röda rosor stod i en hög vas på garderobsdisken som en påminnelse om hur överdriven dagen egentligen var.
Nu fanns det ingen återvändo – en entusiastisk kvinna mötte henne, antagligen en av eventets värdar, gav henne ett stort leende. Hon hälsade Filippa välkommen, tog hennes jacka och räckte över en drinkbiljett.
”Här, vi vill att alla tar en namnskylt och skriver sitt namn!” sa hon glatt och sträckte fram en penna och en klisterlapp. Filippa tog emot pennan försiktigt, för en sekund övervägde hon att skriva ett mer anonymt namn, men skrev ändå sitt eget.
”Är det många som anmält sig?” frågade hon kvinnan.
”Ja, det är slutsålt.” Kvinnans ögon lyste upp.”Det är många härliga singlar som anmält sig. 40 personer har vi på listan!”. Filippa log vänligt mot henne, hon tyckte kvinnan lät alldeles för ivrig. Med namnskylten i handen gick Filippa mot en spegel nära ingången. Försiktigt satte hon fast den på sin ljusrosa satinskjorta hon bar. Hon hade valt att lämna de två nedersta knapparna oknäppta, för att ge en lite mer avslappnad stil och gjort en knut i midjan till de höga åtsittande jeansen. Innan hon var redo, rättade hon till sitt axellånga blonda hår och puffade till luggen, som om det skulle göra något för att lindra nervositeten som plötsligt gjorde sin påmind.

Filippa tog ett tyst djupt andetag innan hon klev in i kafélokalen. Lokalen var inte särskilt stor, lagom för ett 60 tal gäster, men den dämpade belysningen och de lugna, pulserande tonerna i bakgrunden gav rummet en intim och mysig känsla. Det var en blandning av människor ungefär i hennes egen ålder, både tjejer och killar. De stod utspridda i små grupper. Någon stod längst med ena väggen och stirrade ner i sin drink, medan andra stod och pratade lågmält, men alla hade samma försiktiga hållning – som om en förväntansfull men nervös stämning hängde i luften.

Runda mindre barbord med långa vita dukar stod utplacerade, varje bord var prytt med röd konfetti och små skyltar med texter som Filippa inte riktigt kunde urskilja när hon gick förbi. Hon möttes av nyfikna men reserverade blickar från både tjejer och killar när hon gick mot kaffebaren. Någon tittade hastigt bort när deras blickar möttes, och ett par verkade anstränga sig för att hålla igång ett samtal, nästan så att killens ord saknade energi. Det var inte direkt den livliga mingelstämningen Filippa hade väntat sig.

”Kan man få ett glas vitt?” Filippa la fram drinkbiljetten på disken och frågade mannen som stod bakom. Hennes röst lät förvånansvärt hög i det lugna rummet och hon såg sig försiktigt om. Han lyfte blicken och gav henne ett kort men vänligt leende.
”Självklart!” Han hällde upp vinet och ställde glaset framför henne.”Hoppas du får en fin kväll i minglet.” sa han med en lätt nick mot de andra gästerna. ”Det verkar vara en… intressant grupp människor här.”
Filippa tog emot glaset och vände ansiktet snabbt ut mot lokalen.
”Jo…” svarade hon tyst och tog ett klunk av vinet. ”Men man måste ju prova, eller hur?”
Han log lätt. ”Hoppas du hittar vad du söker!” svarade han vänligt, sträckte sig efter hennes drinkbiljett och försvann in mot köket.

Filippa vände sig om, lätt lutande mot bardisken med glaset i handen sveptes blicken ut över gästerna igen. Ingen av killarna utmärkte sig på något vis. Det var vanliga killar i vanliga kläder med alldagliga utseenden. Antagligen hade de vanliga jobb också och tråkiga hobbys. Några var klädda i skjorta, andra i t-shirts och sneakers. En och annan hade på sig kavaj, men inget som egentligen stack ut. Det var som om alla var här för att bara… vara här?
Ingen av dem hade den där självsäkra karisman som gjorde att de fångade hennes uppmärksamhet, inget som fick hjärtat att slå ett extra slag. Hon ångrade att hon hade litat på sin magkänsla och klivit innanför dörren.

Hon tog en klunk av vinet och kände hur alkoholen värmde lite i magen. Det dröjde inte länge innan lugnet avbröts när den kvinnliga värden ställde sig i mitten av cafélokalen. Hon hade en mikrofon i handen och en entusiastisk blick i ögonen som utstrålade en energi Filippa inte riktigt orkade ta in.

”Hej allesammans! Jag hoppas ni är redo för en fantastisk kväll!” sa hon med ett stort leende som fick några av gästerna att nicka artigt. ”Jag heter Mathilda och jag är er värd ikväll. Jag och min kollega…” Hon lyfte handen i riktning mot en lika glad, något äldre kvinna som stod precis vid kaféingången. ”Annika här, ska ikväll guida er till en toppenkväll. Kanske just ikväll, på alla hjärtans dag, ni träffar nya vänner – eller er framtida partner!” Hennes energi var väldigt smittsam och hon såg ut att vilja få alla att säga ”Ja!” i kör för att lätta på stämningen.

Annika tog över mikrofonen, hennes röst var lugnare och mer jordnära. Hon förklarade att det var helt okej att vara nervös. ”…Men våga utmana er själva, prata med någon ni inte känner och mingla runt. Och om ni inte vet vad ni ska säga, finns det roliga frågor på varje bord som ni kan använda!”
Hennes ord lättade på spänningarna, och ett par gäster släppte taget om sin osäkerhet och började småprata med sina bordsgrannar. Filippa drog på munnen i ett litet leende.
”Okej, det kanske inte var så farligt ändå.” tänkte hon samtidigt som blicken vandrade över rummet för att hitta någon kille som föll henne i smaken. På en gång hade stämningen förändrats, på den korta tiden hade Mathilda hunnit para ihop en blyg tjej med två killar som hade kommit dit som kompispar. Filippa iakttog dem, märkte hur alla försökte hitta någon att prata med utan att verka för påstridiga.

Plötsligt kände Filippa någon stå bredvid henne och vände hastigt på huvudet. En kille i samma längd som henne själv stod och tittade på henne med osäker blick.
”Hej.” sa han och rösten lät aningen tveksam.
”Hejsan.” svarade hon och harklade sig snabbt för att få bort knuten i halsen.
”Jag… hoppas jag inte stör.” Han tog ett steg närmare och försökte pressa fram ett leende som såg nästan ansträngt ut. ”Du står ju här ensam…”
”Nej, det är ingen fara!” Filippa gav honom ett vänligt leende och hoppades att det skulle få honom att känna sig lite mer bekväm.
”Jag tänkte säga hej… eh, jag heter Jimmy.” Han pekade osäkert på sin sneda namnskylt som satt klistrad på den blå huvtröjan. Filippa märkte hur nervös han var och hon sträckte ut handen i en hälsning mot honom för att göra det lättare.”Hej, Filippa!” Hon pekade sen på sin namnskylt och log för att avdramatisera det hela.

Han frågade nyfiket om hon var här alldeles själv eller som han – med sina två kompisar som satt vid ett eget bord en bit bort. Filippa berättade att hennes vän Sarah var på väg men hon satt fast i trafiken på leden.
”Motorhaveri” flikade Jimmy snabbt in. ”Ja, en lastbil hade fått stopp på en av avfarterna”. Han log nöjt och menade på att han hade fått en avisering om trafikläget i telefonen. Han tog sen en klunk ur sitt glas. Hon såg att det uppenbart var läsk men försökte att inte stirra på det för länge.
”Vad dricker du?”
”Pepsi” svarade han och drog fingrarna över munnen för att stryka bort något. Hon följde hans rörelser och försökte komma på en följdfråga.
”Vad dricker du helst då, Pepsi eller Cola?” frågade hon kort därefter med lekfull ton. Jimmy rynkade på pannan innan han svarade. ”Jag dricker nog helst Cola faktiskt.”

Filippa märkte hur hon började känna sig en aning uttråkad av det tystare… mer förvirrade samtalet. Hon visste inte vad hon skulle säga, Jimmy sa inget heller – hans händer fumlade med glaset och hans blick var fast på något på andra sidan rummet.
”Jag behöver springa på toaletten.” Hon lät orden komma snabbt, nästan som om hon var rädd för att fastna den pinsamma tystnaden som uppstod. Jimmy nickade hastigt, som om han inte riktigt reflekterade över vad hon sagt. ”Ja, visst!” svarade han bara. Filippa log mjukt.
”Det var snällt av dig att komma fram. Vi kanske ses sen.” Hon kände att det var dags att smita iväg en liten stund och vände sig om för att gå mot entrén.

När Filippa öppnade dörren in till damernas, möttes hon av ljudet av dovt skratt. Två kvinnor stod vid ett av båsen, de försökte kväva sina skratt medan de stirrade på varandra med stora ögon.
”Seriöst, vad gör vi här?” kved en av dem och började rota i sin handväska efter läppglans. Hennes kompis höll sig för munnen av skratt och skakade på huvudet.
Filippa gick in, ställde ner glaset på handfatet och vred på kranen. Medan fingrarna lekte lätt i vattnet, fångade hon kvinnornas blickar i spegelbilden och log av igenkänning. Men hon kände att hon inte riktigt ville kliva in i deras samtal.
”Alltså, alla står där som nån jävla jobbintervju!” fortsatte tjejen och de tittade mot Filippa i spegeln och höll kvar ögonkontakten.
Hon tittade ner mot vattenstrålen. ”Jag håller med helt” flikande Filippa in med ett flin och stängde sen av kranen. Båda tjejerna nickade instämmande och suckade. Filippa sträckte sig efter pappershandduk och tog ett djupt andetag innan hon lyfte glaset och öppnade dörren.
”Men vi överlever kvällen!” fnissade hon och gav tjejerna en menande blick innan hon försvann ut.

Stämningen hade lättat i luften. Fler såg nu bekväma ut när de kommit in i sina samtal runt om i lokalen. Några par stod lättsamt lutade mot barborden och skrattade åt något, medan andra hade slagit sig ner vid fikaborden och diskuterade. Filippa sneglade över rummet och funderade på om det verkligen var någon mening med att stanna. Det fanns ju ändå inga såna där sexiga killar som hon oftast kollade efter. Det hade varit lättare att bara smyga ut, ta sin jacka och gå hem – men samtidigt kunde hon inte riktigt förmå sig att göra det. Det skulle vara alldeles för uppenbart att hon inte gillade utbudet.

Värdarna Mathilda och Annika, stod på andra sidan lokalen och var upptagna med att prata med en av gästerna, så Filippa kunde inte riktigt gå fram och fråga om hon kunde hämta sin jacka. Just som hon insåg att hon var fast på stället, knackade någon på hennes axel och en bekant röst hördes.
”Hon har inte kommit än, din kompis?”
Hon vände hastigt ansiktet och där stod Jimmy igen. Hon pressade samman läpparna och skakade lätt på huvudet.
”Nej, tyvärr inte” suckade hon och tvingade fram ett leende. Jimmy log brett och tittade mot bordet i närheten där två killar satt och stirrade djupt i en telefonskärm tillsammans.
”Ah, men då får du hänga med oss istället!” sa han snabbt och pekade mot dem. ”Vi är ganska roliga, jag lovar!”

Filippa sneglade mot entrén en sista gång, men Mathilda och Annika var fortfarande upptagna med någon annan och hon kände att det inte riktigt fanns någon väg ut nu.
”Okej, varför inte?” svarade hon med ett litet skratt, kanske mer för att göra honom glad.
Hon tittade på klockan – det hade bara gått fyrtiotvå minuter sedan hon kom hit. Det kändes som mycket längre.

Jimmy sken upp. Det var nästan så att han blev förvånad över sitt eget mod när Filippa svarade ja. Han parerade mellan borden, aningen för ivrigt och hans armbåge råkade stöta till en av killarna. Killen tappade sin telefon mot sitt glas som skvalpade ut dryck på bordet. Jimmy stannade hastigt och såg på honom med en ursäktande min.
”Oj, sorry! Det var inte meningen!” sa han snabbt.
Filippa anslöt sig kort därefter. Hon såg incidenten på håll och höjde ett ögonbryn, som om hon redan hade fått en liten försmak av Jimmys entusiasm. Det räckte. Killarna stirrade förvånat på henne när hon kom fram.
”Det här är Filippa som jag pratade med förut.” sa Jimmy och nickade nöjt åt sina vänner för att ge dem en hint. Filippa log och hälsade försiktigt på dem med en lätt vinkning för att hålla lite distans. Ena killen, Tony – torkade av sin telefon med skjortärmen och försökte återställa ordningen. Den blårutiga ostrukna skjortan gav ett tafatt intryck av att se propert klädd ut. Han blickade på Jimmy och sen över till Filippa.
”Ja, det händer alltid något när Jimmy är med.” flinade han och rynkade på pannan.
Filippa brast ut i ett hastigt lågt okontrollerat skratt – det var som om den konstiga stämningen plötsligt släppte lite när Tony slängde ut den spontana men så sanna kommentaren.

Killen bredvid henne, Mårten – skakade trött på huvudet men kunde inte hålla tillbaka ett leende. Han såg på den nerstänkta duken på bordet och mötte hennes glittrande ögon när de tittade på varandra. Filippa höll kvar blicken någon sekund för länge och han tittade snabbt ner i bordet och snurrade på sitt glas som om han försökte samla tankarna. Hon sneglade på hans runda glasögon, hans rufsiga hår och den enkla vita t-shirten som han hade på sig. Han bar den med en sorts enkelhet och hans blyga framtoning var på något sätt charmig.

Den första tiden kände Filippa sig fortfarande distanserad. Killarna berättade att de pluggade tillsammans på ett universitet i stan och hon kunde ganska snabbt lista ut att det hade något med datavetenskap att göra. Deras sätt att prata och analysera struntsaker fick henne att höja på ögonbrynen. Hon tyckte att de levde upp till den stereotypiska bilden av datanördar, helt enkelt. Hon ville inte verka för ivrig – nästan som om hon var rädd att visa för mycket intresse, trots att hon tyckte de var  ganska trevliga på sitt speciella sätt.

Det var inte förrän en urspårad konversation om utomjordingar som fick henne att släppa garden helt.
”Tänk om vi kunde åka till Mars om typ 20 år! Då skulle man kunna bo där. Starta sitt eget företag på en annan planet!” Tony skrattade åt sin bisarra tanke.
”Ja, vi får säkert träffa utomjordingar också. Jag vill vara den som pratar med dem!” Jimmy lät lyrisk när han levde sig in i tanken. Filippa satt med munnen öppen, förvånad över hur långt de hade spånat i sina spekulationer och Mårten slängde ett öga på honom.
”Vadå, som deras ambassadör eller?!” frågan kom tvärt med en underton av ironi. Filippa kunde inte hålla sig längre, skrattet bubblade upp från magen och hon kunde inte hejda sig. Utan att tänka, la hon omedvetet handen på Mårtens axel och lutade pannan mot överarmen medan hon försökte dölja skrattet med andra.
Skrattet kändes befriande – som en slags lättnad i tillvaron. För första gången på länge kände hon att hon faktiskt kunde släppa på sina egna förväntningar och ha kul. Killarna hade lyckats få henne att slappna av på ett sätt hon nästan hade saknat.

Mårten var blyg, men han var också mer självsäker än hon hade vågat tro. Han drog handen genom de bruna lockarna och rättade till glasögonen över nästippen, ovetandes att kvinnan intill honom tyckte han var rätt charmig. Han var inte hennes typ – hon föredrog ju killar som tog initiativ, som vågade utmana henne och som inte vad rädda att säga vad dem tyckte. Mårten var den totala motsatsen, men ändå var det något i hans blick som hon inte kunde släppa.

Kinderna hettade och Filippa kände sig varm i hela kroppen. Hastigt fläktade hon i det skira satintyget över bröstet, som om den lilla rörelsen kunde kyla henne. Jimmy och Tony hade betraktat händelsen med stort intresse, nästan för mycket intresse. De bytte blickar och försökte låtsas som att de inte märkte det.
Lugnet la sig vid bordet. Filippa ville utmana dem, deras roliga ytliga diskussioner fick räcka. Hon ville veta mer om dem, framför allt om Mårten.

”Men killar, för att vara lite seriösa. Hur hamnade ni på det här eventet?” Blicken svepte mellan killarna men ingen av dem vågade riktigt svara på frågan. Tony kliade sig på halsen och såg på Jimmy, som i sin tur sneglade på Mårten.
”Alltså,” sa Tony till slut och drog på munnen. ”Det här var mer Jimmys idé…” Han sneglade på honom för att få med honom i samtalet.
Jimmy nickade, hans tidiga energiska kroppsspråk svalnade och han förberedde ett svar.
”Man vet aldrig, man kanske hittar någon intressant nån dag.” Han tog sista klunken ur sitt Pepsi-glas för att få mer betänketid. ”Jag har aldrig haft en tjej…det är bara så det är.” sa han lätt utan en uns självömkan i rösten.

Filippa nickade långsamt, hon övervägde hans ord noggrant. Det var ett konstaterande. Hon reflekterade över sin egen situation – hon kunde nästan välja och vraka mellan alla flörtiga killar hon träffade. Hon gillade uppmärksamheten, absolut! Det gav henne självförtroende och hon behövde aldrig anstränga sig. Plötsligt påmindes av hon av en dimmig utekväll där en kille hade kommit fram till henne. Men istället för att vara artig hade hon bara varit… elak. Hon hade sagt något spydigt som hade fått honom att avlägsna sig snabbt från dansgolvet.
Blicken föll ner i bordet och hon svalde hårt, som en otrevlig reaktion på sitt eget beteende. Hon hade aldrig gett någon som Jimmy eller Mårten en chans.
Filippa vände ansiktet mot Mårten. Han stod där, helt bekväm i sin egen tystnad. En ny känsla av värme började sprida sig. Kanske var det den där självklara tryggheten han utstrålade, trots att han inte var den som dominerade samtalet.

”Jag tycker ni är jättetrevliga!” sa hon plötsligt och fnissade. Det var en liten men betydelsefull förändring för henne själv. Hon brukade inte dela ut komplimanger på det här sättet, speciellt inte till killar som tyckte var konstiga. Killarna log blygsamt, men hon kunde se hur de sög åt sig av hennes vänliga ord.
”Du är rätt trevlig också” Mårten svarade med ett skämtsamt flin som fick de andra att göra tummen upp och glatt hålla med.

Den där pirriga värmen spred sig i bröstet på henne när hon märkte att han höll kvar blicken och tittade på henne. Även om de ljusbruna vänliga ögonen fortfarande såg aningen osäkra ut, kändes det annorlunda.
”Så, vad gör du helst när du inte pluggar eller hänger med de här två?” Tony och Jimmy väntade lika nyfiket på svar som Filippa. Mårten funderade en kort sekund, sen smög sig ett stort leende fram.
”Jag gillar konserter. Livemusik är rätt nice!” Ögonen glittrade och det var som om han han drömde sig tillbaka till en tidigare händelse.
”Åh, jag också!” utbrast hon. De förlorade snabbt sig i samtalet om deras bästa konsertupplevelser och musiksmak.
Det var något med hans sätt att verkligen lyssna och engagera sig som fick henne att känna sig sedd. Hon började öppna upp mer än hon kanske egentligen hade velat, men det kändes så lätt på något vis.

Tony och Jimmy som inte riktigt var lika entusiastiska, hade ställt ifrån sig sina glas och lämnat bordet förstående. Filippa märkte knappt att de hade försvunnit förrän hon vände sig om, all hennes uppmärksamhet var på Mårten och hans ord.
Så plötsligt, utan att riktigt tänka rörde hon vid hans hand och tittade honom djupt i ögonen.
”Du, vad säger du om att gå på konsert ihop nån gång?” Hon menade varenda ord hon just uttryck. Mårten stannade upp. Han såg något förvånad ut, som om frågan först inte hade varit riktad till honom. Kort därefter spred sig en värme och pulsen ökade.
”Va, vill du det?!”
Båda skrattade nervöst. Mårten rättade till glasögonen igen över näsryggen, en lätt rodnad spred sig om kinderna. ”Ja, gärna!”

Filippa räckte fram sin telefon och bad honom ringa sin eget nummer. Han var något skakig på handen när siffrorna knappades in, aldrig hade han kunnat ana att den här kvällen skulle sluta med att en tjej skulle fråga om hans nummer. När hans egna skärm lyste upp, avslutade han samtalet och lämnade över telefonen igen.
”Nu har du mitt nummer.” Filippa tittade menande på honom. Runt omkring dem hade människor börjat cirkulera, några gick mot baren andra rörde sig mot utgången. Hon såg sin chans att smita ut samtidigt utan att det skulle verka för uppenbart.
”Vet du, jag tror jag ska åka hemåt. Vi kan väl höras så hittar vi på något kul?”

Filippa sträckte ut sina armar. Det var helt naturligt för henne att krama andra människor. Hon tryckte sig lätt mot honom och Mårten la sina armar lätt om henne och sa hejdå.
”Vi hörs av då.” sa han med lugn röst när de släppte taget om varandra.

Hon kände en gnutta frihet när hon lämnade lokalen bakom sig. Frisk sval luft mötte henne vid garderoben och hon köade för att hämta ut sin jacka. Hon reflekterade över kvällen.
Kanske det finns en mening med allt ändå? Försiktigt sneglade hon in mot lokalen igen, Jimmy och Tony hade återvänt till bordet där Mårten stod lutad.
Den stora vasen med röda rosor stod fortfarande kvar när hon kom fram, lika ståtliga som tidigare. Filippa smekte lätt över de tunna rosenbladen och lämnade över kö-lappen. När kvinnan bakom disken vände sig för att hitta rätt jacka, fick Filippa ett plötsligt infall. Hastigt drog hon upp en av rosorna från vasen och gömde den snabbt nedanför disken. Hon blev överrumplad av sin egen handling, förhoppningsvis var det ingen som hade sett henne även om det var människor runt omkring som stod och samtalade. Det hon gjorde var nödvändigt.

När hon fick jackan la hon den försiktigt över armen med rosen under. Hon kände sig upprymd och det pirrade i hela kroppen när hon tog sig modet och gick in i lokalen igen. Hon var på väg att göra något hon aldrig gjort tidigare och hjärtat slog nu snabbare.
Filippa fäste blicken på bordet där samtalet var i full gång mellan killarna. Hon gick fram till dem och alla tre tittade överraskat på henne. Ett lätt men nervöst skratt bubblade upp och hon tittade på Mårten.
”Det är ju faktiskt alla hjärtans dag!” sa hon med ett leende och räckte fram rosen till honom. Han sken upp och innan han säga något, vände hon på klacken och gav honom en blink med ena ögat över axeln. Nästan som taget ur en filmscen, men det kändes helt rätt det hon gjorde.

De första stegen upp för trappan i februarikylan kändes elektriska. Hon lät fnittret bubbla ut bakom den uppdragna dragkedjan. Den här dagen skulle bli en sådan dag som hon sent skulle glömma. Det blåste kallt, men värmen inombords värmde henne och från och med nu kunde saker och ting bara bli bättre.

”I varje ögonblick vi är tillsammans med någon, växer vi på sätt vi inte förstår.”
– Maya Angelou

Delar i serien

<< Alla hjärtans dag – Allt det här är bara mitt!

Alla hjärtans dag 14/2

• Alla hjärtans dag – Allt det här är bara mitt!
• Alla Hjärtans Dag – Singeleventet