Äldre konstnär penslar ung flicka (Del 1 i serien ”Angelika och konstnären”)

Det här är del 1 av 2 i Angelika och konstnären

 

 

17 år gammal tvingades jag lämna Ukraina och min familj, släkt och vänner bakom mig, när Ryssland invaderade mitt älskade hemland. Mina föräldrar sände i princip iväg mig till ”de nordiska länderna”, men att det blev Sverige var mer eller mindre bara en slump.

Jag kom hit den 12 april 2022, hade inte mycket pengar i fickan, utan trodde att jag skulle bli omhändertagen av de rika nordiska länderna som särskilt pappa hade pratat så mycket om. Jag hade egentligen ett år kvar av mina gymnasiestudier, men det fick nu skjutas på framtiden.

Jag anlände via Polen till Ystad, där kommunen snabbt ordnade inackordering. Det rika Sverige fick jag inte, såsom ukrainsk flykting, ta del av (eftersom vi ju inte räknades som riktiga flyktingar). I Skåne fick vi resa fritt (gratis), men den dagliga summan att leva på var omkring 70 kronor, vilket ni säkert förstår inte räckte till mycket. Med mig från Ukraina hade jag inte heller särskilt mycket, eftersom mina föräldrar inte var (är) rika. Jag hade bara en enda stor resväska.

När vi kom till Sverige, vi ukrainska tjejer och kvinnor (det var mest tjejer och kvinnor), så fick man inte studera SFI, utan jag satte igång med att lära mig språket via appar och Youtube-filmer. Min engelska var utmärkt. Hade högsta betyg i ämnet och pratade i princip flytande. I början var det svårt att förstå skånskan med alla dess diftongljud.

Nästan exakt en månad efter min ankomst till Sverige fyllde jag 18 år. Det blev inget vanligt firande. Ryska bomber hade dödat över 20 civila i en attack mot en ukrainsk stad i östra delarna av landet.

Istället för att sitta hemma och vara deprimerad, så brukade jag passa på att åka gratis kollektivtrafik runt om i Skåne, som på sommaren var ett riktigt paradis. På Österlen trivdes jag allra bäst. Jag kände mig ibland som hemma, för de stora fälten i Skåne kunde påminna mig om sädesfälten i Ukraina.

Av en händelse såg jag i en livsmedelsbutik en dag några lappar uppsatta: Konstnär söker kroki-modell. Lön: 150:-/timmen. Jag förstod alla ord i denna annons. Det fanns både en mejladress och ett telefonnummer man skulle kontakta. Mindre än 30 minuter senare satt jag på en bänk och skrev ihop ett mejl med hjälp av Google Translate.

Jag visste att kroki innebar att man stod nakenmodell, det visste jag. Jag hade ALDRIG visat mig naken för någon (inte sedan jag var kanske 13 år gammal). Dessförinnan var det bara mamma, pappa, min yngre syster och en tjejkompis som sett mig naken. Att stå (eller sitta) modell NAKEN hade jag aldrig tänkt en tanke på tidigare. Men nu var jag 18 år och saknade pengar. Sverige kändes tryggt och en inkomst var i prinicp nödvändig.

Jag skickade iväg några frågor och presenterade mig som Angelika, 18 år gammal, från Ukraina, talar flytande engelska och lite svenska. Hade ingen erfarenhet av att arbeta som modell, lade jag till.

”Hur många timmar, ungefär, i veckan? Var någonstans? Hur många skulle teckna mig – en eller flera? Vilka tider på dagen?”

Konstnären, som svarade efter 7 minuter (7 MINUTER! Han måste ha suttit och väntat på att någon skulle mejla honom!), skrev följande svar: Det kan röra sig om 4-5 timmar per dag under en period av 30 dagar. Det skulle vara på en gård på Österlen (vill inte precisera närmare). Det var endast han, konstnären, Daniel, som skulle teckna. Vilka tider det skulle ske, det kunde vi komma överens om. Daniel tillade även att han bjöd på frukost, lunch eller middag, beroende på vilken tid jag arbetade.

 

Det var ju inga jättesummor det rörde sig om, men jämfört med mina nuvarande 70 kronor, så var det en gigantisk skillnad. Jag svarade nästan lika snabbt som Daniel hade svarat mig:

”Jag skulle gärna vilja bli krokimodell hos dig.”

 

Svaret blev:

”Jag behöver då att du skickar mig ett par bilder på din kropp. Du behöver inte vara naken, men jag vill åtminstone att du bara bär underkläder. Eftersom jag söker nakenmodell, så har jag också krav på att modellen inte ska ha något könshår.”

 

Senare samma dag stod jag framför spegeln och fotograferade mig nästan naken. Jag var stolt över min kropp. Vältränad, och som många andra ukrainska tjejer så hade jag dansat balett. Jag hade hår som räckte ner till axlarna, gröna ögon, stora, s.k. fylliga läppar (putmun, som mamma brukade säga), bröst som också var fasta i formen, cirkelrunda och med vårtgårdar som var ganska ljusa, där bröstvårtorna pekade snett uppåt. Jag hade sedan 15 års ålder rakat mitt könshår, så jag var hårlös som en liten flicka. Jag var oskuld, men hade haft mängder av ukrainska killar som jagat efter mig. Min pappa hade dock vaktat mig väl. Jag hade inte tänkt så mycket på sex, tror jag. Givetvis hade jag onanerat och smekt mig själv, men jag hade inte fått någon orgasm förrän jag var 13 år gammal. Då hade jag legat i sängen med skaftet från en hårborste instoppad i min lilla slida, samtidigt som jag stimulerade min klitoris – och fantiserade om min lärare. Han var vacker, mörkt hår, fin röst och alltid snygga kläder. Jag kommer ihåg att jag fantiserade om att han höll fast mig, pussade mig, kysste mig och sa att han älskade mig. Men han var ju mycket äldre än mig, kanske 45 år gammal. Det var ändå honom jag fantiserade om.

 

Två dagar senare knackar jag på dörren. Jag har tagit mig till en ganska stor gård, har fått gå ett par hundra meter från busshållsplatsen. Daniel öppnat i en skjorta och ett par kortbyxor. Kläderna bär spår av mängder av kladd och spill från oljefärger. Han tycks vara i 50-årsåldern, har ett fint, brunbränt ansikte med en hel rynkor. Vita tänder som nästan blixtrar till när han hälsar mig välkommen in. Han påminner mig om min gamle lärare i Ukraina, den som jag fantiserade om när jag låg ensam i sängen och lät fingrar och hårborstskaft ge mig sköna orgasmer under tidiga tonår.

 

Väggarna är fulla med tavlor. Mycket av inredningen känns lyxig. Det är stort hus – och dessutom finns det fler ”hus” på gården. Ingen annan människa syns till.

 

”Är du hungrig?” frågar han.  ”Något att äta eller dricka?” fortsätter han innan jag hunnit svara.

 

”Jag kan vänta, men tack så mycket”, svarar jag.

 

”OK. Säg bara till! Nu kan jag visa dig min atelje där vi ska arbeta. Vi får då gå över till ett annat hus.”

 

Det var en fantastisk atelje, med stora takfönster och mycket solinsläpp. Fönsterna kunde också öppnas upp – och nu i majvärmen hade han två av fönsterna öppna. Det fanns oerhörda mängder av grejer där. Det luktade oljefärg och terpentin. Det fanns stafflier i olika storlekar, det hängde dukar och tavelramar, krokistudier och annat – nästan överallt! Vid en vägg stod en stor skinnsoffa, lång, för kanske 5-6 personer. Det fanns också någon fåtölj, vanliga trästolar och enstaka pallar.

 

”Här arbetar jag!” sa han.

 

”Mycket fint!” svarade jag kortfattat.

 

”Du har inte arbetat som krokimodell tidigare, skrev du. Jag förstår att det då kan vara nervöst, och jag vill att du känner dig helt trygg och säker i det du valt. Därför, tänker jag, börjar vi med att du helt enkelt står modell i dina underkläder inklusive behå. Är det OK?”

 

Hans vänlighet, hans förmåga till inlevelse, gjorde att jag suckade ut i ett andetag:

 

”Tack så mycket!

 

”Du kan klä av dig där borta, lägga kläderna där, och sedan komma här och sitta på den här stolen.” Han pekade på de olika platserna.

 

Två minuter senare satt jag på en stol. Daniel stod 2 meter ifrån mig, med ett stort blick i ena handen, vilande på undervarmen. I sin högra hand höll han kolkrita. I ett rasande tempo gjorde han sina skisser, vände blad, granskade, tittade på teckningen, tittade på mig. Han sa ingenting. Bara ljudet av kolkritan hördes. Efter ett tag bytte han till rödkrita och gjorde ytterligare snabba skisser. Sedan sa han:

 

”Du kan ta en paus nu medan jag kollar på mina skisser. Om du vill kan du gå till köket och ta mat och dryck. Det är fritt fram. Du hittar själv vägen dit!”

 

”Tack så mycket!” sa jag och tog på mina kläder och gick till köket. Allting kändes bra hittills. Inga konstigheter. Inga perversa förslag. Ingenting! Det var proffsigt. Ett arbete helt enkelt. Nu hade jag nästan tjänat 300 kronor. Jag fick betalt från det att jag kom – och fyra timmar framåt, enligt överenskommelsen för den här dagen. Ytterligare 300 kronor skulle jag få innan dagens slut. Och mat och dryck var också en bra bonus, ansåg jag.

 

Hungrig som en ukrainsk bondflicka hittade jag snabbt goda saker att lägga upp på en tallrik; det fanns dyra charketurier som jag inte ätit på länge pga ekonomiska svårigheter. Ostar – svenska – men ändå helt OK. Gott mörkt bröd. Oliver, flingsalt … och någon kvisttomat. Sedan var jag mätt i magen.

 

När jag kom tillbaka så frågade Daniel mig vad jag tyckt om min första dag.

Jag svarade ärligt att det var mycket bättre än jag föreställt mig. Jag avslöjade också att jag varit lite rädd att det skulle kännas fel och lite perverst, men att han uppenbarligen var en seriös konstnär som behandlade mig som ett ”objekt”, vilket vi skrattade åt när jag väl formulerade mig på det sättet.

 

”Har du blivit kroppsmålad någon gång?” frågar han sedan.

 

Jag förstår inte vad han menar, men så förklarar han det som så att någon har målat min hud med färg, så att själva min kropp blev duken, konstverket. Nej, det hade jag inte, fnissade jag.

 

”Jag skulle gärna vilja prova det med dig”, säger han. ”Du har den perfekta kroppen, de rätta linjerna för detta. Du kommer givetvis att få extra betalt i så fall.”

 

Det där med extra betalning lockade mig, så jag svarade att det skulle vara OK för mig att bli målad på.

 

Första dagen blev en väldigt lyckad dag på alla sätt och vis.

 

De följande två veckorna blev också så bra som jag kunde föreställa mig det. Han verkade trivas med mitt sällskap för ibland betalade han mig för sex timmar, men jag stod nog bara modell i två. Resten av tiden pratade vi, åt eller så satt jag bara i soffan och njöt av att vara i sällskap med en intressant konstnär som kunde prata om allting.

 

Han beskrev konstverk och visade mig i böcker. Jag lärde mig om impressionismen, expressionismen, surrealismen, futurismen, dadaismen och popkonsten – ja, allt möjligt! Han visade bilder på grekiska och romerska skulpturer och sa att min kropp såg ut som de allra bästa av dessa antika mästerverk. Från renässanen och barocken kunde han berätta otaliga historier. De handlade om Michelangelo, om Bernini och Rafael …

 

En dag frågade han om han fick spraya på och kring min springa med en blomspruta. Han förklarade att han hade blandat vattnet med lite olivolja för att vattendropparna skulle stanna kvar på huden lite längre. Han visade några foton som han tidigare använt för skisser.

Det var inget konstigt med det, tyckte jag – och svarade självklart ja.

 

Han bad mig halvligga i soffan för att solens strålar från takfönstret skulle sprida ett vackert skuggspel över min kropp. Jag la mig i en bekväm ställning, alldeles naken. Det fanns inte ett fjun kring min slida, som i princip bestod av ett streck. Mina blygdläppar sluter så otroligt tätt, att jag liknar en ung, liten flicka på 12 år nere vid mitt sköte.

Solstrålarna i försommarvärmen var underbart sköna när de träffade mina bröst – och hela mitt blottade sköte.

Han visade hur jag skulle sära på benen så att min slida öppnades en aning. Jag kände inget obehag, utan jag var endast ett objekt för en skicklig konstnär som skulle skapa sina mästerverk.

 

”Perfekt!” sa han. ”Du har en … mycket fin …” och så pekade han på min slida.

 

Jag tittade med spänning på vad han gjorde när han med blomsprutan sprayade vätskan över min slida, uppe på blygdbenet, runt innanlår och ljumskar.

Det kändes inte obehagligt, varken hans sprutande eller det faktum att jag låg med särade ben och öppen ingång till min slida.

Han satte sig på golvet, kanske 70 centimeter från mitt sköte, och påbörjade frenetiskt skapa snabba skisser. Vissa rev han ganska snabbt av från blocket. Andra stannade längre vid, putsade med fingrarna, raderade och la till.

Jag låg bekvämt och tittade på honom. Solen skapade intressanta skuggspel när moln passerade över himlen.

 

Efter en stund frågade han om han fick använda en pensel för att ändra på vattendropparnas läge och form. Jag nickade att det var OK.

 

Det jag en kort stund senare fick uppleva var så sanslöst kittlande skönt!

Med lätta penseldrag tar han en s.k. elefantpensel alldeles intill springan, allra längst ner. Sedan drar han den sakta uppför. Han skiftar sida och göra samma sak där.

 

”Det kittlar!” fnissar jag.

 

”Är det obehagligt? Ska jag sluta?” frågar han.

 

”Nej, det kittlar skönt! Men jag kan nog inte ligga stilla om du gör så.”

 

”Jag ska ta det försiktigt”, säger han.

”Får jag spruta mer på dig?” säger han som om det inte fanns några andra konnotationer.

 

Hade han sagt det på ukrainska, så hade jag skämtat tillbaka, men nu nickade jag bara med en hemlighetsfull, sexuell tanke i huvudet – och en plötslig bild av min gamle lärare som står intill mig när jag ligger i soffan, med sin stora penis i handen – och sprutar på mig, på min mage, mitt sköte och min blottade springa. Jag brukade inte få sexuella bilder så där i huvudet, men när jag låg i konstnärens soffa, naken med särade ben, så kunde jag inte hjälpa det.

 

Med koncenterad blick tar han penseln på nytt och skapar nya formationer av den nysprutade vätskan. Han penslar på blygdbenet, vid ljumskarna – och jag njuter faktiskt av det.

 

Sedan frågar han mig:

”Angelika, är det OK om jag också … penslar … på … din …. din …”

 

Han nämner inte ordet.

Men jag förstår.

Och jag nickar bekräftande till honom när jag tittar honom djupt in i ögonen en lång stund, utan att blinka.

 

Nu byter han pensel. I handen håller han nu en bred pensel på kanske 10 centimeter. Han placerar i princip alla penselhår rakt på min hårlösa springa. Sedan drar han penseln åt höger, så att min slida öppnas upp.

 

Oj, är detta fortfarande konst? Är det konstnären som skapar?!

Jag vet inte. Jag protesterar inte.

Jag vill inte … Jag vill inte protestera!

Det här känns så skönt, så fint, så konstnärligt äkta!

 

De hundratals hårt sammanpressade hårstråna på penseln dras nu åt andra hållet.

Jag andas ut i ett stönande ljud. ”Åååååååååååhhhh…!”

Han hör det.

 

”Går det bra, Angelika?” frågar han, utan att släppa penseln som särar på mina blygdläppar.

 

”Ååahmmmm!” Jag nickar och tittar rakt in i hans ögon.

 

Ja, det går … bra! Och om du fortsätter sådär med penseln, så kommer det att gå underbart bra för mig! tänker jag.

 

Jag tror att han märker mina små flämtningar och de förändrade sammandragningarna i magmuskulaturen, för han ber mig andas lugnare. Annars förändras nämligen de formationer han skapat med vattendropparna.

 

”Det är svårt!” säger jag.

”Jag tror att du bara ska försöka koppla av och vänja dig”, säger han lugnt.

 

Det är inte så enkelt, tänker jag. Jag undrar hur han själv hade reagerat om någon hade penslat hans erigerade stånd högst upp på ollonet …

 

Han ändrar sedan åter läget på penseln. Sätter den mitt på springan så att den i princip täcker den.

 

”Det är svårt … att … koppla … av!” stammar jag fram.

 

”Jag tror att du kommer att vänja dig om jag gör såhär lite oftare och längre tid för varje gång. Är det OK?” säger konstnärsgeniet.

 

”Ahmmm!” nickar jag instämmande.

 

Han börjar pensla åt höger, sedan åt vänster. Mina blygdläppar säras. Han fortsätter. Höger. Vänster. Penseln stannar i mitten. Ibland stöter han till min klitoris med penseln. Det är sååååå skööönt retligt! Penseln kan verkligen stimulera min lilla snippa, min hårda klitoris!

 

Jag tittar förstummad ner på honom, ner mot hans konstnärshand.

Det är så otroligt skönt det han gör med min slida.

Jag biter mig i underläppen för att inte stöna högt. Han tittar på mig.

 

”Börjar du att vänja dig?”

 

”Ahhmmmm!” Jag nickar med huvudet.

Jag bitar mig fortfarande i läppen.

Om jag släpper bettet så kommer jag att stöna högt!

Jag tittar på hans ansikte. Han är koncentrerad. Det är som om han skapar en målning.

 

Nu ändrar han rörelsen på den breda penseln. Han drar den istället upp och ned längs hela min skåra. Jag vet inte längre vad som är mina vätskor eller det som han sprutat på mitt sköte. Jag är varm och njuter så ofattbart skönt av hans penseldrag. Hur kan en pensel göra så skönt med min lilla slida? Varför har jag aldrig använt en sådan teknik?

 

Jag fortsätter att titta ner på penseln som rör sig längs min springa.

Och plötsligt, när han stöter till min klitoris, så skjuter jag fram mitt underliv mot penseln.

Det är en snabb, ofrivillig rörelse.

Jag känner att mitt sköte är varmt, inte bara av solens strålar.

Nej, värmen kommer inifrån.

Det är upphetsning, det är varmt blod som rusar till min klitoris, till mina blygdläppar, till hela mitt kön.

 

”Försök att ligga stilla!” säger han.

 

Men det är svårt, nu när jag är så våt och upphetsad.

Jag har en konstnär som med en pensel tillfredsställer mig utan att han vet om det.

Eller vet han faktiskt vad han gör?

Förstår han inte att jag njuter oerhört av penselns rörelser?

Märker han inte av vätskan som rinner ut från min springa?

Han målar ju mig nu med mitt eget sekret från slidan!

 

Han penslar min klitoris upprepade gånger.

Ååååååååååhhh, vad det är sköööönt!

De många hårstråna kittlar min blodsprängda kärleksknapp.

Om han fortsätter lite till, så kommer jag att få en orgasm!

Penseln dras sedan kvickt nedåt, hela vägen till mellangården, sedan upp igen.

Jag blundar. Jag njuter.

Ååååååååhhhh, jag stönar inombords …

Vill inte att han ska se att jag snart kommer att få en orgasm.

Mitt huvud sjunkar bakåt mot kuddarna.

Jag ser inte längre vad han gör. Jag känner det däremot.

Åååååååååhhh, jag vill komma i en orgasm som sköljer genom hela mitt underliv!

Penseln bearbetar min springa. Det kittlar så spännande skönt nere vid mellangården.

Den skjuter mina blygdläppar åt sidan, för att kort stund senare åter kittla min klitoris mycket intensivt.

Jag låter honom göra det.

Ååååååååååhhh… jag … blir … galen …. Åååååååhhh … jag vill … komma … vill känna en oooorgaaaasm!

Han penslar mig. Han penslar mig intensivt!

Han är en konstnär!

Han skapar mästerverk med sin pensel.

Och han vet det.

Han öppnar upp min slida med penselns mjuka hårstrån så oerhört kittlande skönt!

Jag känner mig som en pannå på vilken han visar hur en mästare målar sina tavlor.

Min slida är hans duk. Penseln är hans kuk.

Jag känner mig levande, uppskattad, älskad …

Åååååååååhhhh, pensla mig! Tryck ut din olja över min heta, våta slida!

Min underbare konstnär: Pensla mig. Hårt! Snälla! Åååååååååååhhhhh! Ge mig en oooooorgaaaaaaasm!

 

Jag blundar hårt.

Jag kommer snart.

Om han rör min klitoris lite till, så kommer jag i en skön orgasm.

Ååååååhhhh… da..da..da…da..da…. penslaaaaaahhh mig!

Bara lite till, min fantastiske konstnär!

 

Nu ser jag plötsligt min gamle lärare i rollen som konstnären. Det är han som tillfredsställer mig. Jag ligger fastbunden i en soffa (att jag ligger fastbunden har funnits i mina onanifantasier ända sedan jag var 13 år, men jag förstår inte riktigt varför! Kanske är det att min lärare ska rädda mig, men oftast så låter han mig vara fortsatt bunden i fantasierna …)

Min lärare tittar på mig. Kysser mina ben, min mage, min springa, mina små bröst … Pussar min mun. Säger att han älskar mig, att han ska hjälpa mig. Jag kommer inte loss. Mina händer är bundna, mina fötter är bundna. Min lärare ligger över mig och pussar mig överallt … Men han tar inte bort repet … Han lugnar bara mig … Jag kämpar inte för att komma loss, utan ligger och myser när han pussar mig över hela min nakna kropp … det är skönt … jag fnisssar och gnyr … Han säger att han tycker om mig, att han ska hjälpa mig … Jag känner med fingrar på min springa när han pussar min hals … jag tycker om det …  Han rör sina fingrar snabbt på mig … det kittlar så att jag nästan kissar på mig … Han pussar min mun … Jag öppnar min mun … Han öppnar sin mun … Jag andas in i hans mun … det är skönt …  Min snippa blir våt när han rör sina fingrar …

Det är drömmen.

Det är fantasin från mitt gamla Ukraina.

Jag är 13 år när jag fastnar i den här fantasin – och den lever kvar i mig konstant.

Men nu ligger jag i Sverige.

Inte fastbunden.

Jag är villigt naken placerad i en soffa, där en konstnär sprutar på mig – och skapar konstverk.

 

Som om jag hade en pakt med det paranormala, med tankeöverföring, så gör Daniel det jag längtar efter.

Han drar penseln fram och tillbaka, upp och ned kring min känsliga klitoris.

Åååååååhhhh … da…da…da…

Det behövs inte mycket.

Åååååhhhh … jag … kommer … snart … åååååååhhhh… skönt …. da..da…da..da…. åååååhhhh….

Daniel märker av hur min mage rör sig, hur mina bröstvårtor blir spända – det måste han bara se! Det känns som om hela jag skakar. Min andning är stötvis. Magen darrar.

 

Han penslar hårdare mot min klitoris.

Han penslar snabbare.

Hårdare och snabbare. Lite, lite till, snälla, konstnär!

Åååååååååhhhhh …. da..da..da…..ååååååååååhhhhh…. ååååååååååååhhh…. da..da…da…

Jaaaaahhh, hårdare och snabbare! Måla min klitoris med mina egna safter!

Tryck penseln snabbare, hårdare! Snälla, konstnär! Ge mig! Olja in min klitoris med din pensel!

 

Ååååååhhhhh…. åååååhhhh… da..da..da..ååååhhh… da..da..da …

Jag spänner jag mina höfter, magen får sammandragningar.

Orgasmen är helt fantastisk, så oerhört stor! Jag känner den i slidan, i underlivet, i magen, i bröstet – och i huvudet!

Ååååååååååhhhhhhhh!!!!

Han trycker penseln så oerhört skönt mot min klitoris. Släpper inte trycket …

Åååååååhhhh….da..da..

Penselns hårstrån ligger med ett skönt tryck på min klitoris ända tills orgasmen ebbar ut …

Jag öppnar mina ögon. Jag känner mig yr. Lycklig.

Jag stönar till, inte mycket.

Men klart hörbart.

Jag ler mot honom när han tittar mig i mina kåtglansiga ögon.

 

”Känns det bättre nu?” undrar han med ett vackert leende. Sedan drar han sakta penseln längs springan …

 

Det känns som om han vet exakt vad han gjort, att han vet vad som kan komma att hända …

Han måste ha sett hur skönt jag hade det, hur jag njöt – hur mina glansiga ögon log mot honom av tillfredsställelse.

 

 

Slut del 1. Fortsättning följer.

 

Delar i serienJag kallar honom för ”pappa” (Del 2) >>

Angelika och konstnären
5

Kommentarer

Ett svar till ”Äldre konstnär penslar ung flicka (Del 1 i serien ”Angelika och konstnären”)”

  1. Profilbild för Bengt
    Bengt

    Viken härlig novell

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…