#4 En fyrbent vän

Jag hade äntligen hittat en hund, eller rättare sagt min väninna hade hittat honom på en sida för omplaceringar. I tre långa dagar hade jag gått och väntat på att äntligen få åka och hämta honom. Jag kände mig sjukligt nervös under hela tågresan söderut och efter en och en halv timme när det var dags att kliva av mådde jag nästan fysiskt illa. På perrongen stod en kvinna i yngre medelåldern och vi fick ögonkontakt.
– Hej, Carina. Är det du som är Desirée?
– Hej, ja det är jag. Trevligt att träffas.
– Tack detsamma. Bilen står här borta. Vi ska inte åka så långt. Gick resan bra?
– Inga problem alls.

Vi lastade in oss i hennes pyttelilla bil och hon körde ut från parkeringen vid stationen. Resan tog bara fem minuter och under tiden konverserade hon glatt på sin sörmländska dialekt.
– Vi tog över honom som valp från ett äldre par för ett knappt år sedan. De klarade inte riktigt av honom. Som jag sa i telefon, han är väldigt snäll men odräglig och behöver mycket motion.
– Ja det ligger lite i rasen, svarade jag låtsat sakkunnigt.
– Precis och vi känner väl också nu att vi inte riktigt mäktar med när vi båda jobbar och han är inte så väldigt förtjust i småbarn. Uppfödaren som vi pratat med sa att han skulle må bäst av en ensamstående person som kan ägna all sin tid och kraft åt honom.
– Jag är väldigt ensamstående och har gott om tid.
– Låter bra och du känns kunnig.
– Kunnig vet jag inte men vi har haft hund under hela min uppväxt, både mellanstora och stora. Nu när jag flyttat hemifrån så blev det allt för tomt utan.
– Jag förstår, det kommer bli bra. Hoppas ni kommer gilla varandra.

Hon parkerade slarvigt på gatan utanför ett radhus.
– Jag ska ändå köra dig tillbaka till tåget sen tänkte jag, ursäktade hon sig och jag skrattade.
Innanför dörren stod en stor hund och viftade på svansen. Jag kände givetvis igen honom från bilderna och videoklippen Carina skickat. Jag sjönk ner på knä och fick genast en framtass på ena benet och en stor slick över hela ansiktet.
– Ja det här är alltså Nanook. Barnen tycker det är för svårt att säga så han lystrar även till Nicko.
– Nanook låter tufft. Jag läste på att det betyder isbjörn på inuitiska.
– Jaha det hade jag ingen aning om.
– Hej du, ska du och jag bli kompisar? Ska du följa med mig hem?
Jag gosade länge med honom. Älskade verkligen den slanka kroppen på de långa benen och den smala nosen, de uppstående öronen och den långa mjuka pälsen.
– Han har verkligen långa ben och jättefina tassar.
– Ja han är fortfarande lite okoordinerad i sina rörelser. När han springer så ser det ut som om han knappt får med sig alla benen på en gång, ser riktigt roligt ut, skrattade Carina.

– Vill du ha något, kaffe, te?
– Te gärna.
Jag reste mig och följde efter kvinnan ut i köket. Där sjönk jag ner på golvet igen medan Carina fixade te. Nanook slängde sig på sidan framför mig och låg helt utsträckt på sidan med bakbenen sträckta rakt bakåt.
– Jag älskar hundöron och tassar, fnissade jag där jag satt med hans ena tass i handen, särade trampdynor och inspekterade klor på alla fyra benen.
– Han gillar inte att vi rör hans tassar. Han brukar morra och visa tänderna. Klippa klor går inte ens, det måste veterinär göra med munkorg. Men han verkar acceptera att du rör hans tassar.
– Bits du din fuling?
Jag rörde tassarna ännu mer, böjde och sträckte på benen för att både känna och utmana honom lite. Huvudet låg platt på golvet och han gjorde inte det minsta ljud eller rörelse ifrån sig.
– Nej han har aldrig bitit någon, han bara gillar det inte.
– Kan vara något som hänt eller som de bara får för sig med vissa människor. Blir man osäker och reserverad kan de nog lätt spela på det lite. Jag kände inte ens till det och därför bara tog benet.
– Då kanske du kan klippa klor också, det behövs tyvärr.
– Vi försöker men det tar vi när vi kommer hem, eller hur? Sa jag och böjde mig fram för att titta i hans öron.
– Du ser sååå fin ut.
– Han är besiktigad och vaccinerad. Alla papper finns i en mapp du ska få med dig.

Vi satt en lång stund vid köksbordet och drack te och åt hembakade kanelbullar. Hela tiden låg Nanook hopkurad vid mina fötter.
– Han har redan adopterat bort sig själv. Det gör det så skönt och enkelt att släppa iväg honom. Man är så rädd att han ska hamna hos någon elak människa. Man har ju läst så mycket om arrangerade hundslagsmål och annat elände.
– Här blir det bara promenader och kanske träna lite spår, vi får se om han tycker det är roligt.
– Har du planer på att jaga?
– Nej jag tycker bara spår är roligt och det är ett bra sätt att göra av med energin.

Det började bli dags att åka hem mot Stockholm igen.
– Kan vi ta en liten promenad innan jag åker så att jag får känna lite på honom?
Carina kopplade honom och gav mig kopplet. Vi gick ut och började gå runt kvarteret. Det kändes maffigt att gå med Nanook vid min sida. Han var smal och smäcker på sina långa ben och såg verkligen stor ut bredvid lilla mig och han var ändå bara fortfarande en väldigt ung hund. Jag kunde konstatera att han nog fått göra lite som han velat men även om han inte tycktes ha lärt sig gå i koppel eller veta vad fot betydde så såg jag ändå på hans öron att han lystrade när jag tilltalade honom. Vi skulle ha en del att jobba på när vi kom hem men det tyckte jag bara var en del av det roliga.

Carina tog ett ganska känslomässigt farväl av sin hund och hon kunde inte hålla tårarna borta. Jag fick alla tillbehör, hundsäng, koppel, halsband, borstar och matskålar.
– Här är fem kilo mat också. Får du med dig allt nu flicka lilla?
– Det ska nog gå bra.
– Det är inget krav men jag skulle bli väldigt glad om du kunde skicka lite bilder och berätta hur det går?
– Det lovar jag.
– Det skulle kännas så fint att veta att han finner sig till rätta och att ni trivs med varandra.

Hon släppte av oss vid tåget med tjugofem minuter till godo innan tåget mot Stockholm skulle avgå. Vi rastade snabbt på en gräsplätt inför resan och sedan satte jag mig på en bänk på perrongen och väntade. Nanook satt bredvid och såg på mig som om han undrade vad som nu var på gång. Jag skrattade, tyckte att han såg så förväntansfull ut. Det var en fantastisk känsla. Nu hade jag en egen hund och det var bra på så många sätt. Jag försökte att inte tänka på ”det” sättet, inte just nu och här. Det kändes fel men var samtidigt omöjligt att undvika. Jag kände mig liksom pirrig i hela kroppen.

Jag tog en bild och skickade till Selma. Hon hade varit delaktig i letandet och det var hon som hittat honom.
# Ser jättefint ut gumsi! Bara hem och experimentera! *ler*
# Du är galen! Jag kommer aldrig våga!
# Jodå gumsi, det kommer du! Jag ska hjälpa dig. Men först ska ni bli kompisar. Promenader och lydnad och tänk på vad jag har sagt om hundar generellt men Schäferblandningar i synnerhet; hundars kärlek är ingenting man får, det är något man förtjänar. Men jag är säker på att han kommer ta dig till himmelska höjder *fnissar*
# Du är hopplös!
# Jag är Zelma Zecret!
# Ja och helt jävla galen! *skrattar*
# Det tar jag som en komplimang pluppan!
Jag skrattade högt för mig själv när jag läste och skrev med henne. Samtidigt rodnade jag och skämdes lite för vad vi pratade om. Sedan rättade jag mig, jag skulle ju inte skämmas mer!

Under hela vägen hem observerade jag min nya hund. Första kvarten på tåget satt han upp och tittade på mig men la sig sedan ner och somnade omedelbums. På Stockholm central var det kaos och mycket folk som vanligt. Det märktes att Nanook var ovan vid så mycket intryck samtidigt. Huvudet for och han tittade hela tiden åt olika håll men svansen var hög och han gick stadigt vid min sida alldeles tätt intill mitt vänstra ben. Han verkade mer nyfiken än stressad så uppenbarligen inte så mycket neurotiska schäfergener i honom. Ändå gick han väldigt nära mig som om han sökte mitt stöd och det tyckte jag mycket om. På tunnelbanan hem hade det nog redan blivit för mycket för han somnade i en hög på golvet med huvudet på mina fötter.

När jag kom hem släppte jag honom lös i lägenheten. Han travade ganska lugnt och nosade överallt och verkade inte särskilt stressad över sitt nya hem. Jag placerade hans skålar i köket och bädden på golvet i hörnet bredvid min säng. Det kändes verkligen konstigt att höra hundklor mot parketten hemma i lägenheten som annars var så tyst och Nanook gick efter mig och kikade nyfiket på vad jag pysslade med.
– Du ser helt dum ut, vet du det?
Jag skrattade åt honom när han stod snett bakom mig och följde allt jag gjorde med blicken, som om varje liten detalj var superviktig.
– Men vi måste verkligen försöka klippa dina klor men det tar vi imorgon eller övermorgon.
Öronen rörde sig och han såg på mig som om han förstod precis allt jag sa och väntade på att något fantastiskt roligt skulle hända.

Det kändes minst lika konstigt att gå ut i området, helt plötsligt med en hund vid min sida. På sista svängen för kvällen kände jag mig verkligen mycket lugnare. Området kändes inte som det tryggaste för en ensam tjej och de utländska unga killarna som vanligtvis ropade eller busvisslade efter mig eller gick provocerande nära när man möttes höll genast ett helt annat avstånd. En kille frågade på respektfullt avstånd om han var en varg och jag svarade ja mest på skoj. Sedan förstod jag att han inte alls tolkat det som skämt. Nu var ryktet säkert snart ute på orten och det gjorde ingenting. Jag undrade om han verkligen skulle försvara mig om något hände. Man kunde inte veta men Selma sa att när det blir allvar ser man ofta en helt annan hund. Jag hoppades att vi skulle slippa behöva ta reda på det.

När det blev kväll visade jag Nanook till sin korg när jag borstade tänderna och klädde av mig för natten. Jag skickade en bild till Selma på Nanook som redan slocknat i sin korg och sedan en bild på min nakna kropp som vi brukade göra lite på skoj.

# Va! Trosorna på fortfarande?
Jag såg ner och insåg att jag faktiskt hade trosorna kvar på mig. Jag sov alltid helt naken men varför jag behållt trosorna på den här gången hade jag ingen aning om. Kanske för att det skulle kännas som ett krav eller liknande. Fast jag var inte säker.
# Ja vaddå, man hoppar väl inte isäng första kvällen! *skrattar*
# Why wait? Sov gott gumsi!

Dagen efter tog vi bussen till ett friluftsområde i närheten och promenerade längs elljusspåret. Jag övade inkallning i koppel och det fungerade utmärkt bara efter en liten stund. Jag skulle nog inte våga släppa honom lös första dagen.

Några dagar senare hittade jag en inhängnad rastgård. Den var tom för tillfället så vi gick in. Jag kopplade loss Nanook och lät honom först springa av sig. Sedan testade jag hans samarbetsvilja med inkallning, platsliggning och följsamhet. Det tog ett tag innan han förstod vad jag ville men sedan fungerade det hur bra som helst. Han hade stenkoll på mig hela tiden. Inte heller fanns minsta intresse för andra hundar. Flera hundar och deras ägare passerade på stigen utanför hundgården. Då tittade han bara och mer noterade än brydde sig om det. Det gillade jag verkligen.

När jag ringde Selma på vägen hem för att skryta lite blev hon naturligtvis glad.
– Super! Jag brukar alltid säga om olydiga hundar att; antingen förstår han inte vad du vill eller så bryr han sig inte tillräckligt mycket om dig.
Jag skickade en film till Selma på honom där vi gick längs trottoaren på väg hem från tunnelbanan.
– Ser suveränt bra ut!
Jag kände mig så himla stolt.

När vi kom hem tog jag tag i kloklippning. Jag hade dragit mig lite för det eftersom hans förra ägare sagt att man måste ha munkorg och jag hade ingen sådan. Selma fnös bara åt det och hon var med mig på FaceTime.
– Ha alltid en ny och vass klotång så att du inte behöver ta i på grund av det. Det kommer skapa obehag. Sedan ställer du dig gränsle över honom och lyfter bakbenet rakt bakåt. Så där ja. Och så lite bestämd nu gumsi. Inget jädrans trams. Du ska ha lugn och styrka inom dig. Det kommer han känna av.
Jag lyfte hans ena bakben. Klorna var bra, man såg pulpan tydligt och det gjorde det lättare.
– Hur ser han ut? Frågade jag när jag började klippa.
– Ser cool ut. Han tittar bara, berättade Selma.
Jag kunde känna Nanooks huvud mot mitt ben när han vred sig bakåt för att se vad som stod på. Men i övrigt hände ingenting. Jag klippte igenom alla fyra tassarna och Selma applåderade.
– Du ser! Det gick hur fint som helst!
– Konstigt att de behövde munkorg och veterinär?
– Man kanske inte är direkt rädd för hunden, men osäker och minsta signal från hunden så backar man och du vet ju att de känner av det på två sekunder. De känner också av om ägaren är lugn och ingen man jiddrar med. Det gör ju inte ont att klippa klor liksom.

Efteråt kände jag mig två decimeter längre och stark som Pippi.

Något jag inte löst ännu var hundvakt eller hjälp med rastning dagtid när jag var i skolan. Det gjorde mig enormt stressad när jag såg vad hunddagis kostade nu för tiden. Det var liksom inte aktuellt när man studerade. Man kanske kunde tycka att jag borde hittat en lösning på det först men det var som att köpa bil först och fixa parkering sen, så typiskt mig!

Jag hade en fantastisk tur. Nanook hade inga problem med att vara ensam hemma. Det hade jag testat genom att titta och lyssna genom kameran i mitt hemlarm. Jag satte upp lappar i kvarterets alla portuppgångar om att jag sökte någon som kunde promenera min hund någon gång mitt på dagen och att mina resurser var begränsade.

En äldre dam som sa sig vara pensionär ringde och erbjöd sig. Hon behövde en anledning att komma ut. Vi träffades och fikade, sedan skapade jag en kod till mitt digitala dörrlås som fungerade mellan 11–13 på vardagar. Jag kunde se i min telefon när någon öppnade dörren och avaktiverade larmet men min hundvakt skulle också skriva på en whiteboard innanför dörren när hon varit ute och hur det gick. Det kändes väldigt skönt när det var löst.

Det där andra låg hela tiden och värmde djupt inom mig. Jag älskade verkligen Nanook redan efter så kort tid. Han hade verkligen blivit MIN hund och brydde sig väldigt lite om andra. På nåder kunde mina vänner få klappa honom när vi sågs. Då kunde han låta dem klappa en stund men han tappade fort intresset.
– Han dyrkar dig pluppan, det ser man på blicken, sa Selma en dag när vi var ute och gick och pratade över FaceTime. Nu tycker jag snart du ska börja låta honom förknippa dig med sex.
– Men — hur ska jag göra? Undrade jag och rodnade våldsamt. Jag hade längtat så länge.
– Det kommer bli världens lättaste grej gumsi och jag ska hjälpa dig på traven.