Idag var det söndag och hela familjen och de flesta av övrigt folk på herrgården skulle till kyrkan. Kyrkotvånget gjorde att alla åtminstone måste besöka kyrkan en gång i månaden. Det gällde både fattig som rik. Charlotta hatade att sitta i kyrkan.
Hennes familj hade sittplatser längst fram, men det hjälpte inte så mycket. Predikan tog flera timmar och bänkarna var lika stenhårda som alla andra satt på. Med sin rejält insnörda i korsett, blev det ännu värre. Hon önskade att prästen kunde hålla korta mässor, så hon kunde komma hem fort.
Den här söndagen gick det faktiskt bättre. Charlotta började tänka på ”saken” samtidigt som hon pressade ihop låren och knep med stjärten. Gjordes det väldigt försiktigt, märkte ingen det. Det kom lite av en sån där skön känsla mellan benen, men hon saknade kärlekshandtaget. Hon satt där och dagdrömde och helt plötsligt reste sig alla. Charlotta fattade inte riktigt att gudstjänsten var över och de äntligen kunde åka hemåt.
Under hemfärden funderade hon om man inte kunde göra någon sele, så kärlekshandtaget kunde vara med, när hon gick omkring. För som det var nu, gick det omöjligt att gå och försöka knipa jättehårt om staven, för den ramlade ändå bara till golvet. Det visste hon från förra kvällens försök.
När det närmade sig herrgården, såg Charlotta att det parkerats en större svart täckt vagn framför huvudentrén. Bredvid vagnen stod en blond dam. Lika vitsminkad som Charlotta och med en kritvit sammetsklänning. Redan på håll, såg man att hon var enormt vacker. Hon var precis som en levande porslinsdocka.
Charlotta anade medsamma vem det var.
Mycket riktigt, Amelia hade kommit på besök. Charlotta slängde sig av familjens vagn, så fort hästarna stannat. Hon ramlade nästan omkull, när hon sprang fram till Amelia. Skrikande;
”Amelia… Amelia…” hela tiden, medan glädjetårarna rann nedför hennes kinder.
Väl framme, kramade hon om henne och båda började prata i munnen på varandra. Ingen begrep någonting av vad den andre sa. De sansade sig när Charlottas far och mor kom fram. Amelia neg djupt och hälsade artigt. Hon frågade om det gick bra att vara här några dagar och umgås med Charlotta innan hon fortsatte hemåt. Båda föräldrarna gav sitt samtycke, för de viste att Amelia och Charlotta höll av varandra som två systrar.
Tre pigor och hennes kammarjungfru, fick ordna så att Amelia kunde sova i Charlottas kammare. En säng till Amelia skulle in i rummet och det nybäddades i båda sängarna med finlakan. Allt bagage Amelia hade med sig bars upp. De två stora koffertarna fick ett par starka drängar ta upp.
Under tiden gick de båda fröknarna en runda i parken.
När de kommit utom hörhåll, frågade Amelia genast om Charlotta hade fått ”saken”. Hon behövde inte svara. Amelia såg på hennes min att postkuriren skött sitt arbete och att Charlotta hade provat kärlekshandtaget. De satte sig på en parkbänk. Väldigt tyst.. nästan viskande berättade Charlotta om sina äventyr med kärlekshandtaget. Amelia hörde intresserad på och båda fnissade, när hon berättade om hur staven hade svårt att stanna kvar, om man försökte gå med den i sig.
När Charlotta berättade om sin nya upptäckt, att bröstvårtorna också gjorde att man fick lycka, så höll Amelia nickande med. Hon visste om det sedan länge och en sån där liten pärla hade alla adelsdamer, så det var hon inte ensam om. Undrade Charlotta någon gång om det var en adelsdam, kunde det avgöras med att känna efter pärlan! Vanligt folk hade ingen pärla, men en och annan oäkting kunde förstås ha en, för många adelsherrar hade sått vildhavre, på sina äventyr.
Hon berättade också att följebrevet bara var en inledning på vad hon kunde göra med sin kropp, för att få känna lycka. Förklarade också att lycka även kallades orgasm eller extas.
Charlotta förundrades hur Amelia kunde veta så mycket om allt. Hon var ju bara ett år äldre, men hade kunskap, bättre än en gammal lagman. Skulle Charlotta själv plötsligt bli så lärd, nu under det kommande året?
Föräldrarna bjöd in fröknarna på lite förtäring. Amelia berättade om sin hemresa från Preussen. Charlotta blev rädd av att höra hur hemskt det kunde vara att resa så långt. Färdas genom mörka skogar i hela dagar och sova på konstiga härbärgen.
Nere i södra Sverige var det hav, det visste hon redan, men att det var så enormt stort, att man inte såg landet på andra sidan, var en nyhet.
Hade Amelia varit ute på en båt och inte sett land någonstans? Tänk om båten seglat fel och aldrig mer hittat land.
Amelia skrattade och sa att båtarna hade kompass och andra instrument. Med dessa kunde besättningen styra rätt. Hon kom alltid fram till den hamn, som det var bestämt att båten skulle till. Även om det var dimma eller annat dålig väder, hittade båten rätt. Ibland kunde vinden och höga vågor göra att de fick söka annan hamn, men iland kom de men Amelia hade aldrig behövt att uppleva det.
Charlotta sa inget mer under samtalet. Satt och lyssnade istället, för att inte verka dummare än hon egentligen var. Tänkte lite surt på guvernanten, som inte lärt henne ordentligt om sjöfart och geografi.
Charlottas mor tyckte att prydnadshunden, som Amelia skickat med dyr kurir, gott kunde väntats med tills hon nu dök upp. Amelia förklarade att det var ett vad, hon haft med en bekant i Preussen, om det idag gick fortare med häst och vagn än kurirpost? Eftersom nu hunden kom före henne, så hade vännen vunnit vadet. Charlotta trodde inte ett ord på den historien, men sa inget.
Vid avklädningen på kvällen, såg Charlotta att Amelia hade någon sorts underbyxor i en knälång modell, med två lösa ben under sin klänning. De knöts omlott om midjan och var därför ändå öppna i grenen. Vid bensluten hade de vacker venetiansk spets.
Amelia förklarade att det var högsta mode på kontinenten. ALLA damer av högre rang, bar nu sådana underbyxor. Ville Charlotta, så kunde hon få ett par av hennes och sedan låta sy upp egna. Charlotta var lite tveksam. Hon hade aldrig haft något på sig under sina kjolar. Kanske hon skulle fråga mor om råd, innan hon tog på sig sådana moderniteter.
När det äntligen blev lungt och de kunde vara helt för sig själva, bad Amelia att Charlotta skulle ta fram kärlekshandtaget. Hon gick bort till väggpanelen och drog fram sidenpåsen. Amelia kände igen gömstället. Även hon hade varit med och stoppat skatter bakom den panelen.
Nu var de vuxna och skulle leka med andra saker. Amelia tog några viga steg till ena klädlåren. Öppnade locket och gjorde något på insidan av locket. En hemlig lucka öppnade sig och därinne låg flera liknande sidenpåsar, som den Charlotta fått sin stav i. Amelia öppnade en och hällde ut ett likadant kärlekshandtag som Charlotta redan fått.
Ur en annan påse föll en kortare stav ut och den hade läderremmar. Amelia förklarade att den kunde hon ha med sig i kärlekshålet, när hon spatserade i parken eller åkte vagn. Charlotta studerade den nya staven. Det var en sådan hon funderat att hon också skulle ha, när hon gick omkring och började samtidigt nynna melodin pigan lärt henne.
Amelia började lite tyst, sjunga en text med samma melodi:
Aldrig får du mer ta musen på mig
förrän du visar
det som hett lisar
varav nu min fitta bränns.
Nej min gosse lilla, kom först hit med kuken.
Ligg ej där kvar och sov uti peruken.
Var ej heller rädd att trycka friskt på buken
utan skumpa, din snorre och rumpa
så att nöjet djupt i fittan känns.
Charlotta blev eldröd i ansiktet och fattade nu varför pigan nynnat melodin på mornarna. Hon hade känt lukten från Charlottas kärlekshandtag och förstått vad hon gjort med sitt dolda hål under natten. Charlotta skämdes, så hon höll på att dö. Tänk om mor och far fick reda på det?
Amelia tröstade henne och sa att det var ingen risk. I morgon skulle hon tala vett med pigan och pep hon sedan ett litet ord om Charlotta, blev det väldigt synd om henne.
Det tröstade Charlotta så mycket, att Amelia nu fick visa nya saker, man kunde göra med kärlekshandtaget. Innan hon gjorde det, förklarade hon att det dolda hålet ibland också kallades mus eller fitta. När man blev så där het så det kändes i magen, var kroppen pilsk eller kåt. Ordet fitta hade Charlotta ofta hört pigorna säga och tyckte det lät vulgärt och obildat. Mus lät mycket trevligare, även om musdjur inte var det, men ändå skulle hennes dolda hål i fortsättningen få heta mus.
Amelia bad Charlotta att lägga sig på magen, med brett särade ben. Sedan skulle Charlotta ta tag om musen och pilla så det kändes skönt runt pärlan, medan Amelia skötte staven.
Det tog inte så lång tid innan lyckan… nej orgasmen kom. Amelia slutade inte för det. Hon fortsatte i samma takt och helt plötsligt kom det flera orgasmer på rad. Som tur var, låg Charlotta med huvudet i en kudde. Det dämpade hennes skrik ordentligt. Fast de var ensamma på övervåningen, kunde säkert så höga vrål höras av andra. Charlotta ville sluta, men Amelia sa att hon inte var färdig. Ur ytterligare en påse, tog hon upp en ännu grövre stav!
Den gick med lite möda in i Charlottas redan uttänjda våta hål. Nu blev det ännu mer känsla där inne i musen. Överallt där inne vidrörde staven. Inte förrän Charlotta kände att det svartnade framför ögonen och hon trodde döden kom och tog henne, slutade Amelia.
Nu låg Charlotta helt utpumpad i sin säng. Amelia hade precis börjat att massera sin mus. Hon ångrade att hon givit Charlotta en sådan rejäl omgång. Hade hon sparat lite på hennes krafter, kunde hon nu skött staven, precis som hon själv gjort på henne.
Det blev ändå bra för Amelia. Charlotta tittade nyfiket på, när Amelia tog hand om sig själv. Hon masserade hela sin mus med gnuggande cirklande rörelser och hade den grova staven i sitt hål och den smala upp i rumpan! När orgasmen kom, slängde hon sitt blonda huvud ner bland kuddarna och Charlotta kunde höra henne skrika dovt och skaka i hela kroppen.
När hon sansat sig, gömde de sakerna i kofferten och bakom panelen, innan de blåste ut ljusen och somnande båda två helt utmattade av övningarna.
——
Nästa morgon kom pigan in och nynnade samma melodi. Amelia rusade upp ur sin säng och tog ett hårt tag om pigans arm. Hon frågade vad hon menade med att nynna så fräcka visor inne i adelsfrökens kammare. Pigan försökte spela oskyldig, men när Amelia läste upp första versraden för henne, rodnade hon.
Om hon så mycket som pep om fröken Charlottas nattvanor, skulle Amelia sända bud efter pigan. Hon skulle tvingas resa med henne till främmande land och alldeles säkert försvinna i någon hemsk gränd, hos en hormadam och aldrig mer få se sin hembygd. Pigan skakade i hela kroppen och lovade på allt heligt hon kände till, att hon aldrig mer skulle framföra sådana visor eller säga något till någon, om fröken Charlotta.
Slokörat började hon sedan ta fram klädesplaggen, som Charlotta skulle ha för dagen. Amelias kammarjungfru kom in när pigan som bäst höll på att snöra in korsetten. Charlotta iakttog hur Amelia blev påklädd så mycket fortare och smidigare än henne. Tittade lite avundsjukt på när Amelia var klar en bra stund innan henne, fastän hon börjat senare. En riktig kammarjungfru blev nästa önskemål på hennes lista över sånt hon måste ha.
Efter morgonmaten gick fröknarna på nytt upp till kammaren. Amelia letade i en koffert och tog fram ett par böcker. Markis de Sades ”Filosofin i sängkammaren” och Mary Wollstonecrafts ”Till försvar för kvinnors rättigheter”.
Båda var handskrivna översättningar och den första var erotisk och handlade om Eugene, som lär sig njuta – hämningslöst och bortom ont och gott, medan den andra berättade hur kvinnor uppfostras att inte tänka, utan vara helt beroende av männen. Hon sa till Charlotta att dessa böcker borde gömmas undan, när hon inte läste i dem, för de var inte alla som gillade innehållet. Genast stoppade Charlotta dem bakom de andra böckerna hon hade i sin lilla bokhylla bredvid fönstret.
———-
Amelia undrade om Charlotta ville provåka hennes vagn. Vilken fråga. Det ville hon gärna, för det kunde vara roligt att känna på hur Amelia åkte runt i hela världen. Bara det nu inte blev en sådan lång resa som hon gjorde i utlandet. Amelia lovade att det inte ens skulle lämna bergslaget.
En piga fick springa med bud till kusken och nere på gårdsplanen blev det en himla ståhej. Amelia kollade att Charlotta inte hade krinolin under kjolen och tog samtidigt av sin. Hon sa att det var bekvämare att åka utan de styva kjolarna.
Charlotta gick runt och tittade ordentligt på vagnen och hästarna. En sådan lyxig vagn fanns inte i hela Bergslagen. Hon trodde inte ens kungen hade en sådan vagn. Dörrarna bar Amelias familjevapen och under ena sidofönstret satt stadsvapnet för Preussen och under det andra Sveriges.
Sex ståtliga hästar drog ekipaget och förutom kusken, fanns det en hjälpkusk framme på ena hästen och två beväpnade vakter satt på vagnstaket. Som extra skydd när de for fram genom oroliga trakter, hade de också åtta beväpnade ridande vakter. Den som försökte stoppa Amelia under hennes resor, var antagligen enormt dum eller blind.
På den här korta turen var det bara kuskarna som skulle med. Den ridande vaktstyrkan hade Charlotta inte sett, för de härbärgerade i byn, en bit från herrgården. Båda klev upp i vagnen och satte sig bekvämt på det mjukstoppade sätet. Inredningen var lyxig. Vävda tapeter på väggarna och taket, med bilder på vackra exotiska landskap som Charlotta aldrig sett. För att bli riktigt bekvämt så fanns det ett skönt stöd för nacken och en fotpall, hon kunde dra ut från sätets undersida. I alla fönsterna var det glasrutor som kunde dras upp och stänga ute damm och oväder. För att skydda sig mot solen, fanns det tjocka draperier att dra för och då var det som att sitta i ett litet hus.
Det ryckte till och vagnen rullade sakta ut från gårdsplanen. Den gick betydligt jämnare än herrgårdens vagn och strax var Charlotta inne i rytmen. Det var en enorm skillnad att åka i den här vagnen. Korsetten kändes knappt och sätena var så mjuka och sköna. Nästan som när hon satt hemma på stolarna i stora salen. När de kom ut på landsvägen, ökade kusken farten. Charlotta blev nästan yr av att titta ut genom fönstret. Den stora vagnen rusade förfärligt fort fram över landskapet. Folk slängde sig i dikena, när de kom farande och kreatur på ängarna flydde. Amelia var ändå inte nöjd, utan skrek ”Öka farten… Fortare… Fortare” till kusken.
Vagnen började kränga och det kändes att farten ökat. Charlotta kunde knappt se ut genom fönstret. Det blev alldeles suddigt, så hon fick titta snett framåt, för att överhuvudtaget se något.
Amelia tog tag i en stropp som hängde ner från taket och reste sig vant, trotts att vagnen nu for fram så Charlotta trodde att hjulen inte var på vägen. Lyfte på en del av sittdynan och Charlotta blev förvånad, när Amelia tog upp två kärlekshandtag, som var fastsatta på små plattor. Hon tittade nyfiket på när Amelia återigen satte sig och hade kjolens bakdel uppuffad bakom ryggen. Hon vek undan underbyxorna och kärlekshandtaget hittade in i hennes mus och vilade nu där inne.
Efter lite krånglande och ramlat på golvet en gång, gjorde Charlotta exakt likadant och kände när hon återigen satt på sätet hur staven mjukt rörde sig ut… in… ut… in i henne, utan att hon behövde använda händerna. Vagnens gungande följde stavarnas rytm. Charlotta började få den sköna känslan i kroppen och efter en stund att en orgasm närmade sig. Amelia kom strax efteråt, men de var inte färdiga. De skulle åka vagn ett par timmar och under tiden få sina mushål skönt masserade.
När de återigen kom tillbaka till herrgården, var båda rätt möra mellan benen. De hade lagt tillbaka kärlekshandtagen under sätet och rättat till kjolarna. Mor stod på gårdsplanen och såg på när båda klev av. Hon tyckte att Charlotta inte borde åka så länge i en sådan snabb vagn, för hon såg rätt febrig ut. Bäst vore om hon la sig på kammaren och vilade en stund innan maten.
Fröknarna gick upp till rummet och småskrattade hela vägen. Inne i kammaren slängde sig båda på Charlottas säng och Amelia började berätta hur det var att resa ute på de stora vägarna till Preussen och övriga Europa. Vilka vackra städer där fanns och hur underbar musik det spelades på de stora teatrarna och i adliga salongerna.
Charlotta började tänka att sevärdheterna kanske uppvägde strapatserna. Tänk om hon fick för far och mor, resa utrikes med Amelia. Då kunde de i flera dagar sitta på varsitt kärlekshandtag och bara känna sig så där mysigt varma i kroppen.
Lite orolig var hon ändå att komma så långt hemifrån. Hon frågade två gånger om Amelia kanske skulle tröttna på henne under resan och låta henne försvinna hos en sån där hemsk hormadam. Amelia försäkrade att om de reste tillsammans, skulle Charlotta komma hem på ett eller annat sätt, vad som än hände.
Charlotta berättade om en ny idé hon tänkt ut. Kunde man inte tillverka en maskin, som spelade piano och fiol i örat? Då kunde man få musik med sig när man promenerade eller åkte vagn och slapp sitta inne i någon sal och höra den. Tänk att kunna åka vagn och samtidigt höra en pianosenat av Beethoven.
Amelia började skratta.
”Så stora öron har ingen… så att det får plats… både piano och violin… med musiker där inne.” sa hon mellan skrattattackerna.
Charlotta försökte förklara att maskinen skulle vara pytteliten och lätt få plats i ett vanligt öra. Det hjälpte inte, Amelia skrattade så hon fick hicka och undrade i vilket land Charlotta skulle hitta så små myrmänniskor.
Då gav hon upp och förstod att uppfinningen var alltför dum. Det enda bra med den, var att Amelia hade fått lite roligt av hennes fantasier.
Färden med vagnen gjorde att varken Charlotta eller Amelia ville använda något kärlekshandtag den kvällen. Istället berättade Amelia vad de skulle se utrikes, om Charlotta följde med på nästa resa. Ju mer Amelia berättade, desto mer önskade hon att hon skulle få följa med. Med Amelia kunde det aldrig bli så hemskt, även om man var på havet och inte såg något land.
Följande morgon frågade Charlotta både mor och far om att få följa med Amelia ut i världen. Båda var först tveksamma, men med hjälp av Amelias försäkringar och kloka upplägg, fick hon till sist åka med. Nu var det inte förrän efter sommaren, som Amelia åkte på nästa resa. Charlotta började redan vänta och hade säkert packat kofferten redan i dag, om inte Amelia hade hindrat henne.
Hon ritade på ett ark papper in en enkel kalender, med en ruta för varje dag. Där kunde Charlotta kryssa över dagarna som gick och enkelt se hur lång tid det var kvar. På resdagens ruta skrev Amelia med rött bläck – Europa! Charlotta räknade. Idag var det etthundrafyra dagar till resdagen.
Tyvärr, så måste Amelia fortsätta sin resa hem redan idag. Det blev återigen ett himla bärande och kånkande på hennes saker. Charlotta hade fått kärlekshandtaget med remmarna och gömt också det bakom panelen. De andra sidenpåsarna låg dolda i Amelias klädlårs lönnfack.
Precis när allt var lastat på vagnen, upptäckte Charlotta ett dammoln i fjärran. Dammolnet närmade sig och kom inom synhåll. Då såg hon att de var militärer. Blev först rädd och tänkte springa in i huset och gömma sig, men eftersom Amelia lungt stod kvar, gjorde hon det också även om hon inte var lika lugn.
Åtta ståtliga ryttare ställde upp sina hästar på rad. Charlotta var häpen. Aldrig hade hon sett så vackra män, sittande på sina kraftfulla hästar. De var klädda i blågula uniformer, med blanka mässingsknappar och hade både värjor, pistoler och musköter. En av ryttarna red sakta fram och gjorde halt framför fröknarna.
”Truppen klar för avfärd… fröken Amelia” ropade han högt med mörk kraftig röst.
Amelia svarade att hon också var klar. De båda fröknarna kramade om varandra och Amelia klev in i vagnen och stängde dörren. Genast började vagnen att röra på sig och svängde upp mot vägen.
Truppen red två och två i jämn takt före den.
Utanför grindstolparna ökade de farten och Amelia vinkade genom det öppna fönstret. Charlotta fick en tår i ögat och tyckte det var det mest manifika hon någonsin sett. Hon rusade så fort benen bar upp till sin kammare och ställde sig framför fönstret, för att så länge det gick, se Amelias vagn och den ridande vakten. Barnen började leka ryttare och en del drängar och pigor försökte se lite mer av vagnen och ryttarna, genom att rusa upp på den lilla höjden vid vägen.
Charlotta funderade hur Amelia nu skötte på och avklädning, för på hennes vagn var det bara hon som var kvinna! Hennes kammarjungfru skulle stanna kvar på herrgården och lära upp en av pigorna, eftersom Charlotta tjatat om att få en egen som fortare kunde klä på och av henne.
Antalet resenärer som givit sig av, oroade också Charlotta. Åtta ryttare, två kuskar, två vagnvakter och Amelia, det blev 13! Skulle man inte alltid undvika den siffran för att slippa otur?
Hon fick plötsligt annat viktigare att tänka på. Hennes blick träffade almanackan. Om etthundrafyra dagar skulle hon också få åka iväg lika storartat.
Många på herrgården hade tagit intryck av skådespelet, när Amelia reste. Hur skulle det då bli när godsets adelsfröken också reste iväg.
© Tina WAMPyrella
Charlottas äventyr
- #1 Kärlekshandtaget
- #2 Mer lycka
- #3 Amelia
- #4 Släktvapnet
- #5 Del 5 Resans första dag.
- #6 Resan tredje dag Skövde.
- # 7 Resan fjärde dag söder om Jönköping
- #8 Resans femte dag Markaryd o Lund
- # 9 Resans sjunde dag Trälleborg.
- # 10 Berlin
- #11 Tärningsspelet fortsätter
- # 12 En läromästare i erotik
- #13 Flykten
- #14 Göteborg
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.