(Denna första del innehåller väldigt lite sex och är mera tänkt för att sätta stämningen).
Min fru skulle vara bortrest på kurs över helgen. Hon, tillsammans med ett taggat och glatt gäng kollegor, åkte redan tidigt på torsdagsmorgonen och skulle inte komma hem förrän sent söndag kväll.
Själv hade jag inget särskilt som skulle göras. Torsdagen och fredagen var ju arbetsdagar, så ur den synvinkeln var jag ju sysselsatt. Men fredagskvällen, för att inte tala om lördagen, var ett blankt papper. Jag hade ingen släkt inom rimligt avstånd och de vänner jag skulle ha kunnat umgås med hade fullt upp med sitt. Ganska trista förutsättningar med andra ord.
Den ensamma fredagskvällen genomled jag med hämtpizza, lite rött vin och en skål chips framför kvällens omgång av Idol. Efter resultatshowens sedvanliga mix av glädje, trams och tårar började kvällens långfilm. James Bond? Igen? För vilken gång i ordningen?
I frustration plockade jag fram telefonen. Först gjorde jag en vända på Facebook, men det var ganska oinspirerande. Jag loggade ut och gick in på Instagram istället. Inte heller där fanns något nytt att se. Jag klickade på sökfunktionen och skärmen fylldes med förslag på klipp, eller reels som det kallades, att titta på.
Vad var det där? Jag valde ett klipp med någon idiot som stod på en stege tvärs över en avgrund. Jag tittade ett litet tag, men ingenting hände så jag scrollade vidare. Plötsligt dök det upp ett klipp med en mycket lättklädd kvinna som utförde någon sorts dans. Jag var tvungen att erkänna att hon var rätt snygg.
Innan jag hade tänkt färdigt så hade jag klickat på hennes profil. Där visades ett helt klart påhittat namn, hennes nationalitet och sedan yrket. Jag skrattade lite för mig själv. ”Mattress Actress”. Hon hymlade då inte när det gällde vad hon höll på med. Fanns det någonting av det hon hade gjort på någon av filmsajterna?
Jag gjorde en sökning på de två jag kände till. Det fanns inte mycket, men det fanns desto mer annat, och innan jag visste ordet av satt jag och kollade på film efter film. En del var ruskigt dåliga. Dem snabbspolade jag förbi. Andra var både snyggt fotade och sensuella, och det bar sig inte bättre än att det började bli trångt i kalsongerna.
Efter fyra kortfilmer, kanske fler, kände jag att jag definitivt måste lätta på trycket. Efter en snabb vända in i sovrummet för att hämta glidmedel, och en avstickare till köket för rullen med hushållspapper, slog jag mig ner i fåtöljen igen. Kalsongerna åkte av, en klick glidmedel i handen, på med nästa film och innan jag fattade vad som hände så sprutade jag rakt ut på golvet. Med ett framstönat …
– Fan också.
… kröp jag ner på golvet och började torka.
Morgonen därpå vaknade jag med ett minst sagt dystert sinne. Inte en sån kväll till. Vad skulle jag ta mig för? Gå ut på krogen? Knappast. Med några år över femtio på nacken så var de dagarna över för min del. Jag trivdes visserligen när det var mycket folk och hålligång, men att vara äldst på stället tilltalade mig definitivt inte. Det kröp i kroppen bara av tanken. Nej. Det fick bli ännu en stillsam hemmakväll.
Så, framåt lunch, började en tanke ta form i min hjärna. Jag kanske skulle kunna ha det lite ”mysigt” med mig själv. Varför inte? Jag visste att min fru gjorde det ibland när jag var borta, så varför skulle inte jag. Men vad skulle jag göra? Att använda händerna var så trist. Inte minst igår kväll.
Visst hade vi leksaker. Min fru hade en uppsjö. Själv hade jag bara ett gäng kukringar i olika dimensioner och färger. Skulle jag köpa något? Varför inte? Men i så fall skulle det vara tvunget att ske i en fysisk butik. Visst var butikerna på nätet snabba att leverera, men från lördag lunch till lördag kväll klarade inte ens de.
Och det saknades inte alternativ. I stan fanns faktiskt två såna butiker. Den ena låg en bra bit från centrum, ett lite småruffigt ställe på gränsen till ett industriområde. Den andra, som hette “Lust-o-lek”, fanns på betydligt närmare håll, inom lagom gångavstånd från vår lägenhet på Hamngatan, och jag brukade när tillfälle gavs titta in där för att se om de hade fått in något nytt och kanske köpa något att leka med tillsammans med frugan.
En snabb koll på nätet upplyste mig om att de skulle ha öppet i minst tre timmar till, så jag skulle med andra ord lätt hinna dit innan de stängde. Jacka och kängor åkte på och så bar det av nerför trapporna. Blötsnön piskade vasst mot mitt ansikte när jag klev ut på gatan. Jag drog ner baseballkepsen lite för att skydda ansiktet, drog upp dragkedjan i jackan ända upp och styrde sedan stegen mot den lilla butiken.
När jag kom dit satt en lapp på dörren.
”Ute en sväng. Tillbaka om fem.”
Typiskt. När man väl hade bestämt sig för något så skulle det givetvis strula. Nåja. Jag fick väl, även om det inte alls lockade, ta ett varv runt kvarteret. Temperaturen verkade falla, snön var inte längre lika blöt och tung, och vinden tog i ännu hårdare. Det såg onekligen ut att kunna bli vinterns första riktiga snöoväder.
I snöglopp och blåst kämpade jag mig runt kvarteret, kom fram till dörren och möttes av samma lapp. ”Det var då själva … ” muttrade jag för mig själv, ryckte på axlarna och var på väg att vända hemåt igen tomhänt när jag hörde en röst.
– Hej! Hallå! Skulle du in till mig?
Jag vände mig om och där stod hon. Hon hade en stickad mössa nerdragen över det mörka håret, som nu hängde stripigt av blötan. Under mössans kant glittrade ett par stålgrå ögon och nedanför den raka näsan log hennes mun brett.
– Jaaa. Jooo.
– Men dåså. Kom in. Här kan du inte stå.
Hon satte nyckeln i dörren och låste upp.
– Så. Kom nu.
Hon höll upp dörren för mig och jag klev över tröskeln in i butiken. Bakom mig hörde jag hur hon sköt igen dörren och stampade av snön från skorna.
– Vilket jävla väder.
Hon gick förbi mig, drog av sig mössan och jackan, ruskade av smältvattnet och hängde dem på en krok bakom disken.
– Förlåt att du fick vänta. Jag skulle bara parkera om bilen, men idag verkar det som varenda jävel har tagit kärran till stan. Det tog en evighet att hitta en ruta som inte låg för långt bort.
– Inte så konstigt kanske.
Hon såg frågande på mig.
– ”Inte så konstigt” vad då?
– Att folk har tagit bilen menar jag. Med tanke på vädret.
– Jaaa. Vad dum jag är. Så klart. Men du … var det något jag kunde hjälpa dig med?
– Jag vet inte. Kan jag kolla runt lite?
– Visst. Säg till bara.
Jag drog mig längre in i butiken. Den var inte stor, men det fanns mycket grejer, så pass mycket att man inte hittade någonting. Hon måste ha sett att jag verkade villrådig för efter en liten stund kom hon smygande.
– Hittar du nånting?
– Ärligt talat? Nej.
– Vad har du tänkt dig då?
– Jag vet faktiskt inte.
– Inte?
– Nej.
– Är det något till din partner … eller till er båda? Jag har ju sett att du oftast köper saker till henne. Eller hur?
– Ja men så är det. Men idag letar jag efter något till mig själv.
Jag såg hur hennes ögon fick ett undrande uttryck, men hon sa inget.
– Gräsänkling, skyndade jag mig att tillägga. Min fru är bortrest så jag har kvällen för mig själv. Tänkte ha lite trevligt på egen hand.
Hon sprack upp i ett leende.
– Jag förstår. Men det svarar ju inte på frågan om vad det är du söker.
Lite förlägen kunde jag inte förmå mig själv att säga något. Hon förstod min belägenhet, lade handen på min arm och sa …
– Lugn. Vi hittar något. Får jag fråga … vad brukar du göra?
Hennes fråga lugnade mig inte det minsta, vilket var konstigt. Hade hon frågat vad jag ville ge min fru så hade jag kunnat svara … utan att blinka. Men nu, när det gällde min egen njutning, så blev det plötsligt pinsamt. Till slut lyckades jag harkla bort klumpen jag hade i halsen och säga …
– Handtralla? Ruska tupp? Skinn…
– Okej okej okej. Jag fattar …
Hennes leende blev ännu bredare och jag blev, om jag inte varit det redan innan, lite betuttad i henne.
– … och nu vill du ha något som kanske känns annorlunda …
Hon såg granskande på mig. Sökte en reaktion.
– … som inte är lika ”Hands On”?
Jag bara nickade.
– Bra. Kom. Vi går bort till runkburkarna.
Jag frustade till. Inte över ordet. Det kände jag till sedan tidigare. Det var lättheten med vilken det kom ur hennes mun som fick mig att reagera. Hon vände sig om.
– Vad skrattar du åt.
– Åh. Förlåt. Inget.
– Jooo.
– Ääähhh. Det var bara det du sa. Jag menar HUR du sa det.
– Runkburk?
– Ja. Du sa det så obehindrat. Så lätt.
– Vad då? Det är ju det det är.
– Brukar det inte stå något annat … i reklamen menar jag.
– Visst. Man kan kalla den för ”Flesh light”, eller döpa den efter någon populär porrstjärna, men det är fortfarande bara en burk som man runkar i. En runkburk.
– Mmmm.
– Inget för dig?
– Jag vet inte.
– Okej. Kolla här. Det finns ägg, det finns burkar och det finns maskiner.
– Maskiner?
– Ja. Du sticker bara in den, sedan sköter maskinen det där med själva rörelseenergin.
– Nääähh? Vad kostar en sån?
Hon sa en summa som fick mig att vilja hålla i mig i någonting.
– För dyrt?
– Skojar du? Det är ju galet mycket pengar. Tänk om man inte tycker den är bra. Då blir det ju bara ännu värre. Man lever sitt liv ensam. Köper en maskin för dyra pengar och så funkar det inte för en. Fy fan!
– Lugn och fin nu. Vi glömmer dem. Då har vi äggen och burkarna kvar. Vad tror du om ett ägg?
– Hur funkar det?
– Det är som en hylsa, superstretchig, som man trär över och kör.
– Med handen då … eller?
– Precis.
– Men det blir ju bara som att runka med extra tjock kondom. Lyxrunka 2.0.
Nu var det hennes tur att frusta till av skratt.
– Lyxrunka? Hahaaa!
– Ja. Har du inte hört det?
– Joodå. Men ärligt talat så är det väl maskinen som är ”Lyx 2.0” i så fall.
Hon blev tyst ett ögonblick.
– Jaha. Då är det bara burkarna kvar.
Hon visade några varianter och jag, som plötsligt blivit lite snål, valde den billigaste. Jag såg att hon ville säga något men höll det inom sig, tog betalt och stoppade burken i en kasse. Så kastade hon en snabb blick ut genom fönstret.
– Fy faan. Nu är det ännu värre. Har du långt hem?
– Nej, nej. Det är bara ett par kvarter bort.
– Tur för dig. Jag ska köra hem i den här skiten.
– Är det långt?
– Två och en halv mil. Inte så farligt annars. Men av dem är det minst en mil utan snöröjning. Jag kan inte säga att jag är sugen.
– Usch då. Ja men … lycka till då … och ta det försiktigt.
– Det ska jag. Vi ses.
– Det gör vi. Hej.
– Hej hej.
När jag kom ut ur butiken var verkligen vädret värre. Väldigt mycket värre. Snön sved emot ansiktet i den hårda vinden. Som tur var skulle jag snart vara hemma.
Väl där blev jag villrådig. Vad skulle jag göra nu? Det var bara tidig eftermiddag. Inte läge att ägna sig åt sig själv riktigt ännu. Eller? Nej. Det fick vänta lite till förmån för lite hushållssysslor och klockan var väl runt fyra på eftermiddagen när jag var klar med allt. Jag tog fram påsen, plockade upp ”burken” och vred och vände på den. Den var inklädd i ett klarblått plasthölje. Det måste givetvis av, vilket visade sig vara ett projekt i sig.
Hur jag än letade så hittade jag ingen ”öppna här”- markering. Till slut tog jag fram saxen. Med lätt darrande hand, rädd att sticka hål rakt igenom, lyckades jag till sist få till en liten reva i förpackningen och på det sättet sedan skala av alltihop. Innanför den blå plasten fanns en intetsägande gråsvart behållare, lätt konkav till formen där den grövre änden utgjordes av ett lock.
Jag avlägsnade locket. Där innanför fanns ungefär vad jag hade väntat mig, en bullig, mjuk, lätt rosa form med ett par blygdläppar gjutna på toppen. Jag vände och vred på den. Egentligen var den ganska grotesk, avtändande rent av, men jag var fast besluten att prova. Lite snabbt drog jag för gardinerna, innan t-shirt och byxor åkte av.
Vädret utanför, och kanske det faktum att jag var ensam i lägenheten, gjorde att luften kändes lite kylslagen så jag gick och hämtade min morgonrock som hängde på en krok i badrummet. När jag ändå var där så tog jag med den flaska med glidmedel som vi hade i badrumsskåpet och gick ut i vardagsrummet.
Nu skulle det ske. Jag tittade på burken igen, sökte efter en öppning. Och där, mellan de fingerade blygdläpparna, fanns ett litet litet hål. Skulle det verkligen vara så? Jag tryckte lite prövande med pekfingret. Materialet var extremt elastiskt och mitt finger sjönk med lätthet in genom öppningen.
Saker och ting tedde sig genast ljusare. Jag tog en klick glidmedel i handen och började runka upp ståndet. När jag kände mig tillräckligt hård tog jag lite glidmedel till och smorde in burkens öppning. Så tog jag ett stadigt tag om kuken och började trycka.
Vad hände då? Jo, hela skiten började åka in i burken. Jag avbröt och försökte, med kladdiga och hala fingrar, lirka ut den igen. Mera glidmedel i öppningen, lika mycket på kuken och så ett nytt försök … med samma resultat. ”Vad i helvete! Ska det va så svårt!?!”. Än en gång fick jag försöka rota fram det lösa stycket silikon, eller vad fan det nu var, och passa in det i öppningen på burken.
Nu brydde jag mig inte om att ta mer glidmedel. Både runkburken och händerna var hala och klistriga så det räckte. Jag försökte rikta in kuken och trycka, men då hade allt trassel fått den att slakna. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ståndet var borta, det var lönlöst.
– FAAA-AN!!!
Min frustration visste inga gränser.
*****
Gräsänkling
- 1 – som i ensam.
- 2 – som i en till.
- 3 – som i …
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.