Sleepy Aragorn

Jag tänkte på det här med kommentarer och gilla. Man kan bara gå till sin Facebook för att bli oförstående över fenomenet. Någon delar en viktig nyhetsartikel och får inga reaktioner. Sedan lägger någon ut en bild på en planterad blomma i en blomkruka eller en pallkrage från kolonilotten och får hundratals kommentarer och likes.

Hmm, varför började jag skriva? Jag har alltid älskat kärlek och romantik, alltid längtat efter närhet och kärlek så länge det går att minnas, alltid tagit den där den gått att få och där verkligheten tagit slut eller varit för svår så har dagdrömmarna tagit vid.

Och jag har alltid älskat att skriva. Det blev dagböcker som var som noveller, lika…[Läs mer]

Kan bara instämma Sleepy, du beskriver det precis så som jag känner det med formlösa fantasier och just det där att spelas upp om och om igen med olika början och handling och slut. Jämförelsen med en CD som ska tryckas var slående bra. Här har vi förvisso möjligheten att redigera och förbättra eller radera och göra om men ändå ungefär precis så.

Så mallig kommer jag inte bli för egen del. Absolut största ödmjukhet och förmåga att lära av andra.

Jag tycker det är lite synd att det ska kännas fel att vara stolt och mallig över det man har skapat. Borde det inte vara tvärtom? Att kunna uttrycka sig i tal, skrift, bild, musik eller vad det än handlar om är ändå en verkligt fin gåva. Hur många gitarrister avundas jag inte och önskar att jag hade deras talang.

Och känner man sig mallig och…[Läs mer]

De verkliga berättelserna jag skriver byter jag sällan namn på karaktärerna. Lite dumt kan det vara OM någon skulle hitta hit och känna igen historien men den risken måste vara liten och jag behåller hellre namnet på personen som jag tycker om hellre än att kalla vederbörande för något annat. Ibland kan jag ta karaktärens smeknamn eller variant…[Läs mer]