Välkommen › Forum › Allmänt › Är monogami verkligen det normala, eller bara det mest accepterade? › Svar till: Är monogami verkligen det normala, eller bara det mest accepterade?
Detta har jag funderat väldigt mycket på, väldigt mycket… Redan efter något år började det bli ojämnt mellan oss vad gäller behov och lust. När vårt första barn kom kände jag mig snabbt mindre behövd på många plan och tankarna med meningen med allt kom tidigt. Ska det verkligen vara så här redan nu och kanske 60 år framåt? Men jag tänkte snarare mer i banor att det var så svårt att hitta ”den rätta”. Vi har ofta så kort om tid på oss och så liten yta vi rör oss på så att chansen att hitta just DEN personen måste vara minimal. Sedan börjar allt, man blir ihop och det är småjobbigt att göra slut. Så skaffar man boende, bil och barn och för varje litet steg blir det svårare att ”ångra” sig.
Jag är ingen förespråkare av otrohet, gillar det inte, mår inte bra av det och skulle för allt smör i småland inte vilja bli bedragen. Ändå har det hänt många gånger under de 30 år vi varit tillsammans för att jag behövt mer, längtat och förväntat mig mycket mer av livet. Att förhållanden ska ändras till stillsam vänskap vid 50, 60, 70 kanske, men inte vid 25.
Och tittar man på otrohetsstatistiken så tänker jag att det MÅSTE vara något fel någonstans. Visst, en och annan lockas av njutningen och spänningen, jakten och hemlighetsmakeriet men jag vill tro att det för de allra flesta egentligen är symptom på något mycket djupare.
Vi har haft många vänner genom åren. Aldrig, aldrig har jag sett kärvänlighet mellan par. Alla blev tidigt något som mer kändes praktiskt bra att ha för varandra och det är också viktigt, tryggheten i varandra. Men allt det andra kändes bara helt obefintligt.
Jag vet inte vad som är vad inom mig själv, vad som är uppfostran, normer, kultur. Men jag har inget behov av att söka andra enbart för spänningen, det är något som saknas i det vi har. Antingen går det att få med ”den rätta” eller så är det bara så att vi stagnerar vare sig vi vill eller inte. Vissa är okej med det, andra inte.
Jag kan se mig själv med flera men absolut inte min partner. Det är svårt att avgöra vad det beror på men jag tänker att det är normen kring tvåsamhet och ”ägande” och exklusiviteten som det enda rätta och allt annat är tecken på något fel.
Jag har lekt med tankar på poly i några noveller. Kanske ha en större men fast skara partners hellre än helt fritt och öppet.
Kort sagt, jag vill tro på monogami tror jag men känner att det är långt ifrån det optimala för alla och kanske inte optimalt för mig. Samtidigt, man är ingen ungdom längre och inte andra heller. Så kanske blir det så att man lever färdigt utan att ändra det som inte fungerar och andra kommer efter och gör om samma fel om och om igen. Räcker väl med att läsa i sex och relationsforumen på Familjeliv för att vilja göra sig onåbar och lägga ner allt. Så mycket förakt av ens partner och så många olika viljor och behov får mig verkligen att tvivla på det mesta. Framför allt att vi harvar på trots att det inte fungerar — som jag själv gör av bekvämlighet och rädslor, delvis i alla fall.
Jag kan hålla med föregående skribenter att båda novellerna kunde ha slagits ihop till en novell, samt att detaljerna kunde…