Det här är del 4 av 4 i Löparäventyr
Det här är del 6 av 8 i Kärleken är blind

Nina låg på yogamattan och flämtade efter ett påfrestande pass styrketräning med både hopprep och gummiband. Det behövdes extra mycket idag för att rena själen. Det hade varit lite mycket efter en vecka på det vanliga jobbet på kontoret följt av de extra nattpassen på sjukhuset. Det var alldeles för mycket, hon orkade egentligen inte. Men hon behövde det. Både ekonomiskt som ensamstående mamma på deltid och själsligt för att hålla tristessen och ensamheten på avstånd. Särskilt veckorna då barnen var hos sin pappa och det tomma radhuset lätt förvandlades till hennes fiende.

Men nu så här efter träningen kände hon sig lugn och harmonisk. Hon hade provat allt i medicinsk väg för att hålla depressionen stången, men träningen var det enda som verkligen fungerade. Dessutom utan att förstöra sexlusten.

Blotta tanken på sex pirrade till i henne. Det var något speciellt efter träning när endorfinerna kickade in och lyckoruset sköljde genom kroppen som var mjuk, känslig, varm och svettig. Hon blundade och lät händerna kupas över brösten och sakta röra sig nedåt över kroppen. Hon hade redan slängt av sig sitt genomblöta linne och hade bara sin sport-BH och korta tights och trosor. Hon var blöt där nere också och det var nog inte enbart svetten som rann av henne.

Hon var nöjd med brösten. Stora, fortfarande fylliga och fina trots sin ålder och tre barn och periodvis väldigt känsliga. Hon var inte trådsmal. Det fanns en del hull särskilt runt höfter och rumpan men hon tyckte ändå mycket om vad hon kände när hon rörde vid sig själv och blundade.

Bilden av någon annan som stod på knä över henne där hon låg kom för henne igen. Mjuka läppar och en varm tunga som kysste hennes svettiga och överhettade hud, starka men varsamma händer som smekte och knådade, över brösten, ner över magen och in under de våta träningskläderna. Nej förresten, först utanpå. Fingrar som utforskade formerna av hennes blygdläppar som kändes så tydligt genom tyget och det våta som rann om henne som blandades med det våta som började rinna ur henne. Läppar ner över magen, fingrar som tog tag om kanten på hennes underkläder och sakta drog av dem. Munnen och fingrarna som följde efter, nedåt, öppnade, slickade och smekte. Orgasmen sköljde över henne och svetten bröt ut i nya strömmar över huden, munnen som öppnades och orden;
”Du får mig om du vill ha mig!”
Men det var tomma ord ut i ett tomt rum.

Efteråt låg hon kvar en kort stund. Fantasin var över, bara en välbekant känsla av ödslighet. Det kändes som evigheter någon rörde vid henne senast, men endorfinerna fanns kvar som behöll lugnet och harmonin. Med en sorgsen suck reste hon sig och gick mot duschen där hon lät värmen skölja över kroppen. Hon älskade duschen efter ett pass, en känsla av inre och yttre renhet.

Efter duschen betraktade hon sig själv i spegeln där hon stod helt naken. Blicken i de stora blå ögonen som mötte henne i spegeln var sorgsen. Hon kände igen den lilla flickan där inne som sökte efter bekräftelse och kärlek. Hennes många tatueringar över kroppen speglade hennes inre. En kvinnlig skepnad på ena armen, ett gammeldags nyckelhål i ett hjärta och nyckeln som gick från nacken och slutade i halsgropen. Hon viste att hennes kraftigt förstorade läppar var iögonfallande. Hon gjorde behandlingen med fillers för att hon inte hade tyckt om sig själv. Nu var hon nöjd och vad andra tyckte försökte hon strunta fullständigt i.

Kim hade just avslutat ett långt pass på löpbandet och låg utsträckt ovanpå den sträva ytan som fortfarande var het efter nästan två timmars löpning. Löpbandet luktade varmt gummi och lite olja. Han tömde en hel vattenflaska nästan utan paus och njöt av den svala drycken. Bredvid på golvet låg ledarhunden Lyra och viftade på svansen. Hon låg alltid bredvid löpbandet och väntade på honom medan han tränade. Den stora Schäfertiken var hans allt. När hon kom in i hans liv ökade hans frihet enormt mycket. Han tyckte att hennes namn var så passande — Lyra, som efter huvudkaraktären Lyra Belacqua i böckerna om Guldkompassen. Lyra var som hans ”daemon”, som en del av hans själ som han inte ville eller kunde leva utan. Hon var med honom överallt. På jobbet, på restauranger och i köpcentrum.

När han fick sin ledarhund infann sig en enorm känsla av frihet. Hon var hans ständiga följeslagare och med henne kunde han gå ut och gå när och hur mycket han ville, också på nya och okända platser. Gick man med vita käppen var man bara skyddad från midjan och nedåt och stod en sparkcykel, uteservering eller skylt någonstans, gick man garanterat in i dem. Ledarhunden klarade alla sådana hinder, både i sidled och huvudhöjd och han brukade alltid jämföra det med att det kändes som att flyta fram, precis som vem som helst. Han kunde känna i Lyras sele som hon bar när hon arbetade att hon svängde hit och dit när de var ute och gick på stan. Han visste ju att det var alla de där förhatliga hindren som fanns överallt, men med henne som ledsagare märktes hindren aldrig av och man bara flög förbi. Med henne kunde man känna sig stark, fri och oemotståndlig.

Ute var det försommar och vackert väder. Trots alla öppna fönster var det nästan 25 grader inomhus. Oftast störde det honom inte att han var blind. Som tonåring hade det varit värre. Att inte kunna hänga med kompisar utan att vara beroende av någon och självklart svårigheterna med flickor. Allt från att ta kontakt med någon man blev intresserad av till att bli bortvald på grund av funktionsnedsättningen och givetvis att aldrig kunna ta körkort.

Numera var det inte alls på samma sätt, men i vissa situationer sköljde som en sorg igenom honom, ungefär som nu när hans kompisar kunde vara ute och springa och cykla ute i friska luften. De kunde dra iväg när de ville medan han oftast var förpassad till löpbandet eftersom det självklart inte gick att springa ute själv.

Han tog upp mobiltelefonen och klickade in sig i en av grupperna för löpare på Facebook. Han hade flera gånger tänkt att han borde försöka annonsera efter en eller ett par ledsagare för att kunna springa ute ibland. Snabbt knappade han ihop ett försök till efterlysning och tryckte på skicka. Man kunde bara hoppas att det kunde ge åtminstone något napp. Nu skulle i alla fall en sval dusch bli perfekt och sedan en lång och skön promenad med hunden.

Efter duschen låg Nina på soffan och eftersvettades. Hon scrollade på Facebook medan hon långsamt drack sitt kaffe. En notis dök upp på skärmen;
”Lotta har taggat dig i ett inlägg.”
”Ping Nina, något för dig!”
Inlägget Lotta kommenterat var i en av grupperna för löpare. Det var skrivet av en kille som såg ut att vara i 25-årsåldern. Han skrev att han var blind, en mycket van löpare som sökte en ledsagare, någon att springa med utomhus för att varva de långtråkiga passen på löpband. En kort förklaring hur det gick till att ledsaga, att det var lättare än man trodde och att han skulle uppskatta utomhuslöpning emellanåt.

”Du har PM.”
Hennes kommentar var spontan och hon hade skrivit utan att tänka efter. Det var väl hon i ett nötskal, men försöka kunde väl aldrig skada. Hans profil såg normal ut. Bilder på honom med en väldigt vacker Schäfer i vit sele för ledarhundar ute på promenad eller springande på löpband och någon enstaka bild från samvaro med vänner. Ett vanligt arbete inom IT och han bodde inte särskilt långt bort. Hon tryckte på meddelandeknappen och skrev;

”Hej. Jag kanske är för gammal, men försöker gärna. Har aldrig ledsagat någon, än mindre träffat någon som är blind, men springa kan jag. :)”
Sedan tryckte hon på skicka, snabbt för att inte riskera att ångra sig. Några meddelanden senare hade de en bokad träff om två dagar.

Hon var nervös där hon gick sista biten fram till höghuset och porten där han bodde. Hon kände igen honom på långt håll där han stod och väntade utanför porten från bilderna på Facebook. Han var vänd lite åt ett annat håll och det såg ut som om han tittade mot människor som passerade, men hon visste att han var blind. Han kunde inte veta från vilket håll hon skulle komma och hur skulle han veta att det var hon?

När hon kom fram stannade hon en knapp meter bort. Hon antog att han måste hört henne eftersom han genast vände sig mot henne. Ett kort ögonblick drabbades hon av panik, en känsla av att inte veta hur man gjorde när man mötte människor, nya eller bekanta. Det hade hon ju gjort tusen och åter tusen gånger, så vad var problemet? Antagligen stördes hon av att han inte kunde se henne, antagligen bara förnimma hennes närvaro.
– Hej, det är jag som är Nina.
Det bara flög ur henne, det var ju inte alls särskilt komplicerat. Han sken upp i ett varmt leende.
– Hej, Kim. Trevligt, så du hittade hit?
Han sträckte fram handen mot henne och hon tog den. Hans hand var mjuk och varm, nästan feminin men ett fast handslag.

Hennes blick gled från deras händer upp över hans ganska muskulösa underarmar och vidare uppåt. Ungefär lika lång som henne, mörkt, långt hår i hästsvans, bruna ögon, skrattgropar runt munnen. Hon förstod varför hon blivit förvirrad i det allra första mötet. Det såg ut som om han såg rakt på henne men det gick givetvis inte att få riktig ögonkontakt. Han var klädd i linne och korta tights och ett par löparskor som såg nya ut. Definitivt en löpares kropp, smal men muskulösa ben.

Kim kände sig nervös. Kvinnans hand i sin var nätt men kändes stark och de höll kvar alldeles för länge, så där så det började kännas intimt eller genant. Ändå var det behagligt. Det var behagligt ute också, 22 grader enligt väderappen och i princip ingen vind. Förutom lukten från restaurangen en bit bort som var gudomlig, kände han även en svag vaniljig doft som måste komma från henne. Hennes röst var ljus och behaglig, hon lät glad och sprallig och lite nervös vilket nog var orsaken till att hon pratade högt, mycket och fort. Han hade bläddrat igenom hennes Facebook-profil och visste att hon var 42 år, alltså 17 år äldre än vad han var. Hon hade tre barn, men han visste inte hur hon såg ut. Men rösten, hennes doft och vackra namn räckte bra för att fantisera ihop en bild av henne tills vidare.

Utan att ha rört vid henne, föreställde han sig henne som smal, lite större byst och långt hår, kanske blont. Allt byggde på hennes röst, namn och fantasi så klart. Någon gång skulle han fråga någon av kompisarna hur hon såg ut på riktigt.
– Känner du dig redo för en provtur, Frågade han.
– Absolut, men jag har ingen aning om någonting.
– Det ska nog gå bra, vi hjälps åt. Vi håller i det här så får vi ett lagom avstånd mellan varandra när vi springer. Du håller koll på hinder på marken eller vid sidan. Till en början kan vi sakta ner och gå över trottoarkanter. Här hemma hittar jag också väldigt bra så det är en bra miljö att börja i.
Han räckte henne ena ändan av ett ihopvikt hopprep. Sedan började de jogga bort längs en gångväg.
– Vi tar det lite sakta så vi hinner prata.

De första tio minutrarna var Nina närmast skräckslagen och fascinerad. Fascinerad av att han bara vågade ge sig ut och springa med en vilt främmande människa och dessutom just med henne som aldrig träffat någon som var blind eller inte ens hört begreppet ledsaga tidigare. Hon var skräckslagen för att hon skulle råka göra fel och glömma hålla koll för de båda så att han skulle snubbla på något och ramla. Det hade bara varit så jävla typiskt en virrpanna som henne. Men fort nog släppte stressen eftersom han så lättsamt pratade på och hon lockades med.
– Vi kan ta till höger här, över bron och ner runt sjön så slipper vi trafiken och alla människor så här i början.
– Så imponerad! Hur kan du veta exakt var vi är och vart vi ska?
– Jag har bott här så länge så jag hittar utan problem. Jag måste ju lära mycket utantill och jag använder min hörsel väldigt mycket.
– Hör du mycket bättre än andra? Förlåt, jag kanske ställer korkade frågor. Du får säga till om du blir sårad eller om jag frågar för mycket.
– Du får fråga vad du vill och det är inte alls korkade frågor. Nej man kan inte säga att jag har bättre hörsel än andra, men jag använder den mycket mer till andra saker än vad du gör. I vissa situationer om det är buller och mycket trafik kan man till och med säga att jag hör sämre eftersom jag är så beroende av hörseln.

De sprang över den lilla bron över järnvägen och ner på grusvägen på andra sidan. Nina förvånades över att det flöt på så bra. Utan att direkt tänka på det märkte hon hur han följde henne hur smidigt som helst. Repet i deras händer var bara några decimeter långt. När hon svängde vänster åt hans håll, trycktes hennes underarm lätt emot hans och då svängde han med henne. När hon svängde höger bort ifrån honom, spändes repet mellan deras händer och han följde efter. I början saktade hon nervöst ner inför varje ojämnhet i marken, men hon såg på hans löpsteg att han parerade bra och om han någon gång snubblade till i en grop eller förhöjning märktes det inte ens. Han måste ha en otrolig balans.

Så det fanns gott om tid att prata medan de sprang. Hon tyckte om hans röst, att han tycktes vara intresserad av henne, vem hon var, vad hon jobbade med och tyckte om att göra. De upptäckte snabbt att de hade så mycket gemensamt, svårt för sociala situationer och ytligt ”small talk”. De kom in på mer personliga ämnen som funktionsnedsättning, möten med nya människor, fördomar och mobbing i skolan. Nina blev alldeles varm inombords av att han delade det med just henne och förvånad över hur lätt det kändes att börja dela med sig av hennes egna erfarenheter. Hon hade inte fått någon diagnos, men hade helt klart någon form av ADHD. Hon upplevde för första gången att någon skrattade med henne och inte åt henne, när hon berättade om sin förmåga att häva ur sig helt fel saker vid alldeles fel tillfällen och om hennes lokalsinne som bra mycket liknade en guldfisks. Hon fann sig plötsligt berätta för en utomstående om de tuffa åren i skolan, ensamheten, strävan efter att passa in men aldrig lyckas. Han hade liknande erfarenheter men på grund av sin synskada. Svårigheterna att skaffa vänner och flickvänner, hur han tidigt funnit kärleken hos äldre kvinnor som ofta släppt många av fördomarna människor har.

42 minuter och 7km senare var de tillbaka vid hans port. Det var svårt att skiljas, svårt att sluta prata. Det gick så lätt och var så skönt. Nästan en timme blev de stående utanför porten och nästan så där som tonåringar, avslutade och sa ”vi hörs igen”, men kom genast på något mer de bara måste säga.

Till slut lyckades de ändå slita sig och skiljdes åt. Han kände det som om han kanske mött en tvillingsjäl tänkte han när han gick upp för trapporna till lägenheten. Han sträckte fram handen när de skulle skiljas, men hon kom intill och de kramade varandra. Förmodligen var det bara hennes spontanitet, men det hade känts så bra. När han la armarna om henne kunde han känna att de var ungefär lika långa, att hon hade långt hår ner till övre delen av ryggen. Han kände att hon inte var trådsmal, tvärt emot vad han föreställt sig, känt två stora bröst mot sin bröstkorg och BH-banden under tröjan där under handen på hennes rygg. Hon kändes mjuk och svettig, luktade varm hud, svagt av parfym och schampo. Hennes hår luktade så där som hår luktar av frisk utomhusluft. Det var fascinerande hur mycket en röst, en hand och en kram kunde säga om en annan människa. Han saknade redan hennes glada, fina röst och hennes oavbrutna pladder.

Han ville genast skicka ett meddelande på Messenger och tacka för idag och fråga om hon ville ses igen, men det skulle verka för desperat. Det kanske skulle behöva gå någon dag först, men det var svårt att låta bli. Men att tyst upprepa hennes namn för sig själv om och om igen, fick pulsen att stiga. Samtidigt kände han sig själv så väl. Så fort någon sa eller gjorde något fint eller snällt, så fort en flicka luktade gott eller hade en fin röst var det så lätt att bli kär. Alldeles för ofta gick det lika lätt att bli besviken.

Hemma igen kände sig Nina märkligt upprymd. Löpning fick alltid de mörka och sorgsna tankarna att skingras på ett magiskt sätt, men nu var det något mer. Det hade känts så rätt och gått så lätt att börja dela med sig av det allra innersta, något hon normalt sätt aktade sig noga för efter allt för många bittra erfarenheter. På något konstigt sätt kändes det också bra att han var blind. I hela hennes liv, enda sedan tonåren hade andra dömt och bedömt henne på utseendet. Hon visste att killar såg efter henne, de suktande blickarna på hennes byst och rumpa, känslan av hur de följde hennes rörelser bakifrån. Ofta fick hon mer eller mindre direkta förslag om att killarna ville knulla henne, att det var det hon dög till, men det var aldrig någon som verkade bry sig om att lyssna på vad hon hade att säga, tyckte och tänkte. Öppnade hon munnen hade hon bara känt sig korkad. När andra hånade henne för att hon ibland hade svårt att hitta de rätta orden, slutade det med att hon tystnade. Alla de tankarna och känslorna kunde hon släppa och hon hade pratat på utan att han någon enda gång avbröt henne. Tvärt om hade han velat veta mera. Nu blev hon förvånad av tanken på att hon plötsligt ville att han skulle veta hur hon såg ut och hon undrade hur det skulle gå till.

Hon klickade upp deras konversation i Messenger;
”Tack för idag, det var mycket trevligt! Vad sägs om ett nytt pass i övermorgon? Kramar Nina”
Ett rött hjärta kom med av bara farten och hon undrade om han fick information om det. Svaret kom nästan omedelbart och det var lite konstigt att det gjorde henne så glad.

”Det regnar ute…?”
Nina höll på att byta om när meddelandet plingade i hennes telefon. Hon tittade ut genom fönstret och där ute föll ett stilla regn men termometern på väggen utanför visade 19° och himlen såg inte helt mörk ut.
”Man eller mes!?”
Hon fick bara en glad smiley tillbaka. Sedan stoppade hon telefonen i facket i midjebältet och lämnade radhuset. Hon hade bråttom att komma iväg och hon insåg att hon var rädd för att han skulle avboka på grund av regnet, då skulle hon bli besviken. Hon hade sett fram så sjukt mycket emot nästa gång de skulle ses.

– Är du säker på det här nu? Frågade han när hon mötte honom i porten.
– Ja kom igen nu, det är bara lite regn.
Hennes skratt och ljusa röst var så fint. Utanför hade duggregnet övergått till ett lätt regn. De gav sig iväg i lätt tempo längs vägen ner mot sjön och strandpromenaden.

Vid en smal passage, en liten träbro över en bäck som rann ut i sjön, tog hon spontant hans hand för att styra honom istället för att sakta ner som de gjorde senast de sprang här. Nina fylldes av en enorm stolthet över sig själv för att hon gjorde det här och klarade det. Allt gick liksom av sig själv. Det där som alla sagt till henne genom hela barndomen och ungdomen, att hon var värdelös och dålig kanske trots allt inte stämde. Hon kunde inte sätta fingret på det, men han fick henne på något sätt att känna sig smart och intressant. Det var trots hennes ålder en helt ny känsla.

Tillbaka vid hans port var de genomvåta. Åter igen blev de stående länge inne i trapphuset och bara pratade och pratade.
– Duger jag som löparkompis då? Blir du ens trött? Jag är typ död!
Hon skrattade för att dölja oron.
– Om du duger? Du är superstark. Mina korta snabba intervaller kan jag köra på löpband för de är ändå tråkiga utomhus.
– Jag har i alla fall inte haft ihjäl dig än. Har du någonsin haft en sämre ledsagare?
– Oroa dig inte. Ramlar jag någon gång så händer det, det händer ju även mina seende kompisar. De både ramlar och cyklar omkull titt som tätt. Jag känner mig helt trygg med dig och kan inte tänka mig någon finare, starkare och trevligare att springa med.

Kim kände på hettan i ansiktet att han rodnade av sina ord. Han hörde på henne att hon blev förlägen. Hon svarade ingenting, kom bara intill honom och de förenades i en varm och våt kram.
– Jag är så glad att vi hittade varandra. Oj förlåt, jag är dyngsur.
Kim höll kvar henne så länge han vågade och drog in dofterna från hennes regnvåta och svettiga hud. Han drabbades av en nästan oemotståndlig lust att röra vid hennes hals under örat med läpparna och låta tungspetsen följa örats vindlingar.

Två dagar senare sågs de igen. Solen sken och det var perfekt temperatur för löpning. Inte för varmt och inte så att man började huttra om man stannade och var svettig.
– Idag känner jag mig redo för milen. Jag har aldrig sprungit så långt någon gång så du får säkert släpa mig hem sista biten. Vi kanske behöver pausa längs vägen om jag inte orkar. Vad säger du om det? Frågade Nina medan de gick från porten ut till vägen där de kunde börja springa.
– Vi tar det lugnt. Jag brukar alltid fråga mig själv vad som är det värsta som kan hända? Det är att vi får gå eller ta bussen hem. Värre än så blir det ju inte om man inte orkar.
– Du glömde ambulans.
Nina skrattade lättad. Hon skulle visa alla jävlar både från förr och nu att hon visst kunde och nu kunde hon ledsaga och skulle springa sin första mil.

Efter sju kilometer blev det tungt och hon behövde vila. De köpte bubbelvatten i en kiosk de passerade och joggade till en fotbollsplan där de la sig i gräset.
– En liten paus bara, sen får du släpa mig sista biten hem.
– Det klarar du galant. Det är ju så här det är att träna. Nästa gång springer du längre innan första pausen och gången efter det blir pausen kortare och sedan behövs ingen paus. Snart har du sprungit milen, tänk på det istället.
Hon strök sin hand över hans, deras fingrar trasslade ihop sig ett kort ögonblick. När hon gjorde så kände sig Kim lättad, det var kanske inte bara inom honom det vibrerade.
– Får jag fråga en personlig fråga?
– Vad som helst Nina.
– Hur tror du jag ser ut? Kan du göra dig en bild av andra människor?
Kim rodnade. Hon satte fingret på en punkt som gjorde honom generad. Hade Kalle eller någon av hans andra vänner frågat samma sak hade det inte varit något speciellt med det. Nu var det just hon som frågade, henne som han fantiserade om numera. Han visste ju hur hon kändes att krama, hur hon luktade före och efter deras löpturer och hur hon lät när hon skrattade. Han undrade hur hennes mun smakade, hur hennes bröst skulle kännas i hans händer och…
– Det är svårt att göra sig en bild av andra. Man kan gissa så klart. Nu har vi ju — hrm — kramat varandra så jag vet ju att vi är ungefär lika långa och att du har halvlångt tjockt hår.
– Vad tror du att jag har för hårfärg?
– Hmm, blond?
– Nej faktiskt inte. Mörkt precis som du. Och ögon?
– Blåa?
– Haha precis, du vet ju!
– Nej jag gissar faktiskt bara. Ibland ska man ha lite tur.
– Mmm jag har rakt mörkt hår, ner till övre delen av ryggen. Här, känn.
Nina tog hans hand och la den över håret och ryggen. Hon var mjuk, varm och svettig.
– Vill man känna på andra för att veta hur någon ser ut?
– Inte i vanliga fall. Jag menar inte på vem som helst. Att känna på någon på ett anständigt sätt säger inte så mycket. Annars blir det för intimt, innanför den privata zonen för de flesta. Det är inte heller så intressant i vardagliga möten och det skulle bli ett evigt kännande och lite konstigt. Det blir bara intressant om man kommer närmare varandra.
Nina fnissade, förstod vad han menade. Det pirrade inom henne när hon föreställde sig hur hon la hans hand över sitt ena bröst. Hon ville så fruktansvärt gärna men vågade inte.
– Kommer man nära varandra så är det ju fritt fram att känna hur mycket man vill och då får man ju veta, fortsatte han.
Han rodnade och Nina tänkte att han nog önskade samma sak.
– Jag har ganska stora läppar.
Hon förde hans hand ner över ögonen, näsan och kinden, ut över munnen. Det pirrade i henne när hans fingrar rörde vid hennes läppar.

Kim kände sig förlägen och pirrig. Det var något sensuellt att röra vid någons hår och mun. Det var bara steget före att röra vid brösten, stjärten och skötet. Han hade aldrig känt någon med förstorade läppar, för det förstod han genast att det måste handla om. Än mindre kysst sådana. Visst hade hans killkompisar ofta pratat om ”brudar med stora läppar som kunde suga”. Det var omöjligt att tänka så om den glada, spralliga tjejen mitt emot honom, hon som höll i hans hand mot sitt ansikte. Han ville bara pussa henne, säga hur fin hon var, så olik alla andra som ofta betedde sig så konstigt mot honom.

De halvlåg tysta en stund i gräset och drack ur sina vattenflaskor. En bit bort sparkade några barn boll och någon spelade musik ur en bärbar högtalare.
– Ska vi jogga hemåt och se om vi orkar? Frågade hon till slut.
Han reste sig, sträckte handen mot henne och hon låtsades behöva hjälp med att dras upp till stående.
– Tack, tant behöver hjälp upp, fnissade hon.
– Tant är minsann inte så mycket tant.
– Jag är nästan 20 år äldre än du.
– Jo på pappret men inte i kroppen och själen.

Första biten ut från idrottsplatsen tog hon hans hand för att styra genom trånga passager. Halvvägs hem upptäckte de att de fortfarande höll varandra och släppte inte förrän de kom fram och behövde öppna porten.

Det var när de helt utmattade försökte jogga upp för trappan som hon spontant tog hans hand igen. Hon inbillade sig att det bara var för att ledsaga upp för den spiralformade trappan, hon före och han strax bakom. Men det var omöjligt att två vuxna höll varandra i handen utan att det blev intimt.

På sista avsatsen slog krampen till och hon föll. Fallet hindrades något av att de höll i varandra, ändå slog hon ena knät i ett trappsteg och hon skrek högt och svor.
– Satans jävlar!
– Vad hände? Frågade han oroligt.
– Muskelkramp i ena vaden! Aj som satan! Här, känn!
Han fnissade ofrivilligt till. Han tyckte mycket om hennes spontanitet och frispråkighet och att saker bara bubblade ur henne. På något vis blev det avigt på ett skönt sätt när en söt tjej var befriad från all guds nådelighet.

Hon tog hans hand och la den på vadmuskeln. Den hade dragit ihop sig till en stenhård bulle och han visste mycket väl hur fruktansvärt ont det gjorde. Han kunde inte rå för värmen som spreds i kroppen av att känna hennes slätrakade, mjuka, starka och lite svettiga ben under sin hand.
– Kom, jag hjälper dig upp för sista trappan.
Han lyfte henne under armarna och hon lade spontant sin arm om hans axlar. Hon skrattade åt det dråpliga att ha ramlat i trappan samtidigt som tårarna rann på grund av smärtan i vaden och knät.
– Bra ledsagare du har skaffat dig — NOT, ironiserade hon.
– Jag kan inte tänka mig någon bättre.

Kim låste upp sin ytterdörr och en stor Schäfer kom emot henne. Nina var inte van vid stora hundar och i synnerhet Schäfrar hade hon respekt för.
– Det här är Lyra, hon är hur snäll som helst. Marsch pannkaka, in med dig, sa han och gjorde tecken åt hunden.
Lyra pep och buffade på sin husse.
– Lite glad att se dig igen tror jag?
– Tydligen.
– Hon äter inte upp konkurrenter då?
– Jo konkurrenter käkar hon till frukost, men inte komplementer.
Hon kramade extra hårt om hans axlar för att visa att hon förstod.

Nina sjönk ihop på golvet och jämrade sig över sin kramp.
– Skit också, jag kan inte ta av mig skorna! Hur fan ska jag ta mig hem nu?
Hon skrattade och grät på samma gång.
– Vänta, jag hjälper dig.
Hon lade sig på rygg på golvet. Hans händer fann hennes ben, snörde upp skorna och drog av dem.

Plötsligt blev allting stilla runt dem. Lyra lugnade ner sig och försvann in till sin korg. Kim fann sig sittande med Ninas båda fötter i knät. Tunna löparstrumpor som kändes nästan som strumpbyxor som slutade precis över hälen. Nätta, fina, varma och lite svettiga fötter som övergick i muskulösa vader. Han hittade den tjocka klumpen som var hennes krampande muskel. Mjukt började han massera den.

Det var som en deja vu där hon låg på golvet och svettades. Hans händer knådade hennes vadmuskel. Sedan när den krampen släppt frågade hon om han kunde massera ryggen också. Han sa att han inte var utbildad massör men det struntade hon i. Det var skönt ändå. Ett kort ögonblick skämdes hon för att hon var så svettig och inte hade duschat ännu.
– Jag kanske borde låna duschen först, sa hon tyst och hoppades han skulle säga nej.
– Inte för min skull. Sen om du vill?
– Mmmmm.
Det pirrade i hela kroppen och när han nådde axlarna och nacken vände hon sig om på rygg. Hon var så förlorad. Hettan brände i henne, fick pulsen att skena och andhämtningen att bli kort och snabb, pirret mellan benen som påminde om en vulkan som var nära ett våldsamt utbrott.

Hade de kunnat se varandra i ögonen hade han förstått vad hon ville mest av allt i världen. Hon såg att han blev osäker. Han höll sina händer på hennes axlar som om han varit på väg att börja massera framsida. Hon njöt av att han höll stadigt i henne, lätt tryckt ner mot mattan. Snart skulle hon inte stå ut längre. Så många gånger nu som hon undrat hur det skulle kännas att kyssa honom när han inte kunde se henne.

Han lutade sig framåt men stannade i rörelsen med bara några decimeter kvar. I så många situationer nu hade hon undrat hur hon skulle göra när han inte kunde se henne. Ändå hade det löst sig varje gång som om svaret kommit till henne som av sig självt.
– Jaaa.
Hennes ord var knappt en viskning. Hon kände direkt inom sig att det var rätt, såg på honom att han förstod, fick den bekräftelse han behövde.

Kim rörde sig det sista som behövdes för att deras läppar skulle mötas. Som så ofta, ville han göra det långsamt för att pränta in bilden i sitt inre. Han tog in känslan av sina händer på hennes axlar, det lite svettiga linnet, BH-banden under, hur hon kändes stark och vältränad. Han tog in doften av henne, hennes svaga parfym, friska svaga doft av svett, doften från hennes andetag som nu strök över hans läppar. Det lät som och kändes som om hon andades genom öppen mun. Han kände hennes varma hand mot sitt skulderblad med ett lätt tryck nedåt, ner mot henne. När deras läppar möttes svepte värmen och dimman genom hjärnan som en smärtlindrande våg av välbehag. Hennes mun var halvöppen, tungan mötte hans, inte så där blyg och trevande som med en mycket yngre flicka. Läpparna var stora och fylliga. Det kändes lite ovanligt men fint. Hennes andetag som strömmade in i hans mun, hennes tunga som smekte och virvlade runt hans kändes så intim.

Kyssen varade länge. Det var svårt att avsluta. Kim reste sig någon decimeter, de var alldeles stilla och bara tog in ögonblicket. Hans händer rörde sig mjukt över hennes axlar, in över halsen, upp över pannan och håret. Nina kände det som om han såg rakt på henne, nästan som om de fick ögonkontakt trots att det inte kunde vara så. Hon kände hans händer röra sig över axlarna och håret, ena örat och kinden och hon förstod att han tittade på henne på sitt sätt med sina händer. Hon kände sig för första gången så länge hon kunde minnas helt lugn och njöt. Han fick gärna titta på henne hur mycket han ville, han skulle se henne på det sättet hon allra helst ville bli sedd.

De log mot varandra och fnissade till samtidigt.
– Konstigt ställe att kyssas på, Hur hamnade vi här? Sa hon tyst.
Han svarade inte, bara log och reste sig, sträckte henne sin hand och drog henne försiktigt upp till stående. Hon vacklade till innan hon kände att benet åter bar henne. Krampen i vadmuskeln var helt borta som sådan kramp är efter några minuter, men knät värkte fortfarande. Utan att säga något la han armen om hennes midja och gick mot det hon antog var sovrummet.

Stående på sovrumsgolvet, stödd med ena handen mot sänggaveln på grund av sitt knä klädde han långsamt av henne det lilla som fanns att klä av. Vulkanen inom henne mullrade obönhörligt närmare utbrott och hon skulle snart inte kunna vänta längre. När han drog av henne det svettiga linnet, knäppte upp hennes BH och kupade händerna runt hennes stora bröst andades hon häftigt. Han drog av henne strumpor, tights och trosor, rörde vid hennes välformade rumpa med sin mun, ut över ena låret, höften, ljumsken och hennes slätrakade venusberg. Hon blundade och lutade huvudet bakåt när hon kände hans varma lite sträva tunga stryka över den slätrakade huden. När han vidrörde hennes inre, gnydde hon.

När hon var helt naken slet hon av honom linne och shorts. Hon tog hans hand och drog honom mot sängen, la sig och drog honom över sig. Hon kände hans hårda stånd mot sitt ben.
– Vill du duscha först? Jag är svettig och äcklig, flämtade hon mellan kyssarna utan att visa minsta tendens till att göra en paus för dusch.
– Sen, sen duschar vi, andades han mot hennes mun.

När han la sig över henne, trängde in i henne utan minsta besvär kippade hon efter andan och lejonhonan inom henne vaknade. Hans stora grova kön djupt i henne, hans fingrar som smekte hennes klitoris och kyssarna drev henne till vansinne. Antagligen lät hon förfärligt mycket. När han kysste sig ner över hennes kropp, Lät tungan och läpparna vandra över och smaka hennes heta och lätt salta hud, halsen, brösten, magen och rakt in i hennes svullna och ömtåliga sköte, exploderade vulkanen i ett utbrott som varade i en evighet. Hennes heta lava sprutade ur henne. Långt in i dimman i hjärnan skämdes hon en sekund över vetskapen att hon nu blötte ner honom. Sedan pressade kramperna i hennes kropp bort det fragmentet av störande tanke. När han åter låg över henne, djupt i henne kunde hon känna hur han svullnade inne i henne, känna på hans höfter och höra att han kom i henne.

Efteråt skrattade och grät hon om vart annat. Han la sig på rygg bredvid henne, drog henne intill sig och strök henne över ryggen och håret. Hon kröp ihop som om hon var en liten tjej igen, sedd och älskad.

Hon vaknade av att hon dräglade på hans axel.
– Förlåt.
Hon sluddrade, fnissade och torkade bort det med täcket. Han skrattade och pussade henne på pannan.
– Lät jag förfärligt mycket?
– Förfärligt fint, det är det jag minns.
– Herre gud. Jag är inte bara din löparkompis, beter mig som en löpande tik också.
Han brast spontant i skratt.

Kims fingertoppar gled långsamt över Ninas släta hud igen, följde linjerna runt brösten, läpparna, näsans och ögonens form. Han stannade upp vid hennes ena tatuering, kände förmodligen skiftningarna i huden.
– Vad har du här?
Med sin hand över hans visade och beskrev hon alla sina tatueringar. Alla var symboliska för hennes sökande.
– Och slutligen den här. Ett hjärta med ett nyckelhål. Här är nyckeln.
Hans fingrar kände och utforskade henne. Ungefär vid nyckelhålet i hjärtat satte han två fingrar och ritade en symbolisk nyckelrörelse, som om han låste upp ett lås.
– Mmm, jag tror du är nyckeln till mitt hjärta.
Hon viskade, de kysstes, rullade runt över varandra. Vulkanen inom henne mullrade igen. När hon hamnade över honom styrde hon in honom i sig igen, tryckte ner honom mot madrassen och sjönk ner över honom.

Delar i serien

<< Löparäventyr #3 – Händelser på Västerbron

Delar i serien

<< Kärleken är blind #5 – StraffpokerKärleken är blind #7 – Vilse i vildmarken >>

Löparäventyr

• Löparäventyr #1 – Haga Park Run
• Löparäventyr #2 – Händelser i motionsspåret
• Löparäventyr #3 – Händelser på Västerbron
• Kärleken är blind #6 – Ledsagaren

Kärleken är blind

• Kärleken är blind #1 – Blind date
• Kärleken är blind #2 – Massage i mörker
• Kärleken är blind #3 – Dining in the dark
• Kärleken är blind #4 – Osynlig utställning
• Kärleken är blind #5 – Straffpoker
• Kärleken är blind #6 – Ledsagaren
• Kärleken är blind #7 – Vilse i vildmarken
• Kärleken är blind #8 – Hur ser du ut?