Charlotta får inte den hjälp hon trott, därför blir det betydligt svårare att ta sig hem.
Överfarten var odramatisk, förutom att både Charlotta och Anna hade frusit och känt av hur vågorna oftast gungade båten likt en oregerlig gungbräda. Illamåendet hade gått över, men ändå inte alls angenämt och längtan att få trampa på fast mark blev väldigt stark. I den smala passagen mellan Sverige och Danmark kändes fortfarande oset från den stora branden i Köpenhamn. De seglade såpass långt utanför, att det knappast gick att se något. Charlotta fick låna kikaren, men solen stod i väst och hon såg enbart skuggor av stadens byggnader. Kaptenen berättade att det var flottans förråd av kol och timmer som hade brunnit upp i början av juni.
I Helsingör gjorde de ett stopp för att betala tull. I Kronborgs slott höll soldaterna ett vakande öga över sjöfarten i sundet och det såg inte alls inbjudande ut. Charlotta tittade förundrat på alla skepp som låg förtöjda på väg in eller ut från Östersjön. Anna ordnade att båda hann få lite varm soppa på en krog i staden, innan resan fortsatte norrut utmed den svenska kusten.
Hela tiden såg de land, på sin väg norrut. Landskapet förändrades från långa sandstränder till klippor. Kåtheten lika bortblåst som vinden for förbi och fångade seglen. Tankarna fanns istället att på bästa sätt uthärda vågorna och kylan. Vissa stunder tvekade Charlotta över beslutet att färdas med båt såhär många dagar.
xxx
Inloppet till Göteborg var fullt med stora skepp som försökte undvika att kollidera med de mindre. Charlotta hade nu redan räknat ut hur de skulle ta sig vidare. En avlägsen släkting bodde i staden. Hittade de bara dit, skulle han säkert se till så en vagn förde dem hem.
På kajen lämnades Charlotta och Anna med sitt lilla bagage. Fast de stod på land, kändes det i kroppen som den fortfarande gungade! Anna hade samma känsla och de lutade sig mot en vägg. Amelia hade ordnat allt på utresan och haft vagn, kusk och vakter, nu fick de på egen hand försöka att komma vidare. Charlotta kom på att det var bäst att slippa en massa konstiga frågor om de anmälde sig till hamnkontoret. Hur hade de kommit hit och med viken båt? Varför använde Charlotta, Siris papper? Utan färdbevis skulle det säkert bli svårt att komma in i landet. Därför mycket viktigt att hitta släktingen, som lätt kunde ordna hemresan. Gällde bara att inte råka ut för något när de tog sig dit.
Nu var Anna den smartaste. Ingen brydde sig om pigor, mer än den som anställt dem. Här utmed kajen var det en massa folk för att lasta och lossa båtarna. Två illa klädda kvinnor försvann lätt i mängden, när alla andra hade sitt att sköta.
Anna hade rätt, de var liksom osynliga! Ett kvarter från hamnområdet frågade de efter vägen till Charlottas släkting.
Tog en stund innan någon kunde visa vilken riktning de skulle gå och genast fick de problem att komma fram på de trånga gatorna. Nu hade de ingen fin vagn och soldater som föste undan folkmassan. Istället blev de själva fösta åt sidan, när en vagn närmade sig. Kjolarna solkades av de smutsiga gatorna och båda såg verkligen ut att vara riktigt fattiga. Anna hade förstås inget att jämföra med, men Charlotta ville så fort som möjligt få vara som den som hon vanligtvis var.
På en anslagstavla med nyheter, läste Charlotta att Mary Wollstonecraft var i Göteborg tillsammans med sin ettåriga dotter och barnsköterska, för att göra barnets far Gilbert Imley en tjänst. Försöka finna ett försvunnet skepp med värdefull last.
En tanke for i rasande fart. Skulle Charlotta och Anna i röran av folk, råka träffa Mary? Helt omöjligt var det knappast. Rätt klädd som adelsdam, fanns det en möjlighet och det skulle troligen släktingen kunna ordna.
Riktigt medfarna kom de fram till det ståtliga huset med en stor ekdörr, prydd med sniderier och överst tornade Charlottas släktvapen. Inte lika stort och fint som Heinz hade målat på deras vägg. Ivrigt bultade hon på dörren. Det behövde knackas flera gånger innan låset gnisslade. En lång tanig man stod framför dem. Tittade förvånat först på Charlotta och sen Anna och spottade mot dem, samtidigt som han slog igen dörren med en smäll.
Nu ilsknade Charlotta till och bankade tills dörren återigen öppnades. Innan den tanige hade lyckats smälla igen dörren, låg nu deras ränsel som en stoppkloss.
”Jag kräver att få tala med friherren!”
Den tanige tittade arrogant på Charlotta.
”Friherren skulle knappast nedlåta sig att ens lyssna på tiggare.”
”Jag är ingen tiggare man spottar åt… Jag är adelsfröken Charlotta, min far kusin till friherren och jag har råkat illa ut.”
”Åhhh är det så fint besök vi föräras, men ni båda får ändå ta bakdörren.”
Lite snopet tittade Charlotta på det smala fingret som pekade åt högersidan av huset. Fann sig inte, innan ränseln blivit bortsparkad och ekdörren åter stängdes med en smäll. Båda följde husväggen dit fingret pekat. Där fann de en mindre enklare dörr som öppnades när Charlotta tog i handtaget. Var något förråd och säkert köksingången. Lite naivt tänkte hon att det var kanske dags att tvätta av sig och få nya kläder, innan de kunde komma in till släktingen. Han skulle givetvis ordna att de fick mat, sova och nästa dag en vagn som tog dem ända hem.
Nu blev det inte alls så! Den tanige hade med sig två andra män och innan kvinnorna hann göra något blev de omringade och låg bundna på stengolvet. Händerna bakom ryggen och benen hopbundna så de knappast kunde förflytta sig. De resterande pengarna som Charlotta hade haft i kjolfickan tog de ifrån henne. Inte för att det var så mycket kvar, efter att hon betalat båtresan, men det var inte meningen att de skulle stjälas av någon som arbetade åt hennes släkting.
”Vem av er var adelsfröken?” frågade den tanige och Charlotta öppnade munnen och skulle börja protestera. Istället fick hon en hand över både den och näsan. Tappade nästan andan, innan handen släppte taget något, så hon kunde ta ett andetag.
”Då är hon säkert bra på att suga kuk.” fortsatte den tanige och knäppte upp sina byxor och drog ut den största kuk Charlotta någonsin sett. I alla fall lika stor som pråmarbetarens.
”Nu suger du riktigt duktigt, för annars kommer du att ångra det. Du kan knappast fått pengarna på ärligt vis och jag kan fort få hit en lagman.”
Charlotta öppnade munnen för att säga något, men kände istället hur kuken kom mellan hennes läppar. Han höll hårt i hennes öron och på något sätt försöka vinna tid och komma undan, började hon slicka med tungan runt ollonet och hörde hur han började grymta belåtet. Hon sög och han tog ett tag om hennes nackhår. Tryckte kuken längre in och hon kände kväljningar. Han släppte taget något och Charlotta slappade av lite. Fortsatte med tungan och än en gång tryckte han hennes huvud så kuken kom långt in. Det gick lite bättre än förra gången, men stönade för att göra honom uppmärksam att hon inte fick någon luft. Han lät kuken glida ut och piskade hennes kinder med den, innan den än en gång hamnade i munnen.
Anna fick suga av en av de andra, medan den tredje lyfte hennes kjol och tryckte en hand mot fittan. Gned den fram och tillbaks. Höll tummen över klitoris och rörde de andra fingrarna på blygdläpparna. Hon blev kåt och trots att situationen var konstig, ville hon känna kuk i sig. Hon behövde inte vänta länge, innan hans kuk kommit i fittan. Hon slickade och sög den andra kuken samtidigt som kuken i fittan rörde sig in och ut. Kändes ansträngande att ha benen bundna och händerna bakom ryggen.
En klocka ringde! Alla tre upphörde vad de höll på med.
”Nu håller ni tyst, för annars stryper vi er båda!” väste den tanige och de andra männen gick raskt genom den dörr de kommit ifrån och steg hördes i en trappa.
Charlotta tittade på Anna. Båda var fortfarande bundna, men Anna höll på att rulla bort mot ett bord. Mödosamt kom hon upp och fick tag i kniven hon tidigare sett. Rullade mot Charlotta och med lite ansträngning kunde hon skära igenom repet som höll hennes händer fjättrade. Charlotta tog kniven och satte sig upp. Skar loss Annas rep och sist det som höll hennes egna ben ihop.
Fort tog Charlotta upp ränseln och skulle rusa mot dörren de kommit in genom. Anna hejdade henne och öppnade ränseln. Stoppade ned både några korvar och en liten bit ost hon funnit på bordet, innan hon pekade mot dörren ut från huset.
Här var det alltför riskabelt att stanna kvar och hoppas att släktingen skulle ge någon hjälp. Charlotta mindes de orter de måste passera för att komma hem. Anna påminde att de flesta som skulle någonstans fick gå, även om det var långt. Varje steg tog dem närmare hem.
xxx
De hade bara gått förbi vakterna vid stadsgränsen, för ingen brydde sig så mycket om två fattiga kvinnor, de hellre såg vara utanför staden. Denna Mary Wollstonecraft hade de inte sett till. Knappast hon tagit emot Charlotta, såsom hon nu såg ut. Skulle annars varit intressant att diskutera hennes bok om kvinnors rättigheter och att vi borde behandlas lika som män. Markis de Sades var mer närvarande, efter upplevelsen i huset. Fortfarande syntes märken efter repen runt handlederna.
Mynten som Amelia sytt in i kjolfållen borttappade och Charlotta förbannade sig själv, för att hon inte sett till att ta hand om dem bättre. Nu var de nästan utan mat och pengar och minst ett par dagars färd från herrgården. En tröst att de hittat en borttappad filt, som båda kunde sitta på och också ha över sig när de sov.
Fann rätt väg, med hjälp av alla vägvisare som satt vid vägskäl och visade vägen till städer, bruk och viktiga platser. Tacksam att guvernanten ändå varit så envis med att lära henne var städerna låg. Förlät henne samtidigt för det där med vattnet nere i Sydsverige.
Det tog länge tid att ta sig fram gående än Charlotta trott och en glädje att inte ha kommit iland i Skåneland. Hela tiden också hålla koll så ingen patrull skulle upptäcka dem. Undvek därför gästgiverier och folksamlingar. Efter fadäsen hos släktingen och utan vägpass, vågade de knappast göra sig tillkänna för någon myndighet. Bäst att fort, så osynligt de kunde, ta sig till herrgården och där i trygghet återgå till vardagen.
Charlotta hade kommit på att hon klarade sig riktigt bra utan en massa tjänstefolk som passade upp. Nu på hösten fanns det både svamp och bär i skogarna. Anna visste vad som var ätbart och Charlotta lärde sig fort. Som tack försökte hon lära Anna lite fina vanor, men det gick inte så bra utmed landsvägarna. Vem brydde sig, vilket matbestick eller tallrik som skulle användas till förrätt eller dessert, när de knappast fick tillräckligt att äta?
Ladan de funnit gav dem skydd för nattens kyla, låg längst bort bland ängarna och verkade som den inte användes mer. Bonden som ägde den, hade inget emot att de övernattade där. Han hade kommit mot dem med en ko i ett rep, då de var på väg mot ladan. För att inte han skulle bli misstänksam frågade de om lov och ljög att de skulle arbeta på en gård, längre österut. Han ställde inga frågor, men erbjöd inte heller något ätbart.
xxx
Charlotta vaknade att någon satt grensle över henne. Ingen hon sett tidigare, fast hon först trott det var bonden som kommit. Han tryckte henne hårt mot marken och började treva, för att få upp kjolarna och omigen påmindes hon hur en värdshusvärd hade försökt göra precis så, när de for från Sverige. Nu hade hon ingen beriden vaktstyrka eller sina adliga papper som kanske kunde rädda henne. Hon låg helt apatiskt för att inte förövaren skulle bli ännu våldsammare och kanske skada eller döda henne.
Han hade precis fått upp kjolarna och hon låg där blottad. De vita låren i kontrast mot hans mörka kläder syntes svagt i det skumma morgonljuset från en uppåtgående sol. En hand höll om hennes hals och det var svårt att andas. Den andra famlade i byxorna för att få ut kuken. Han grymtade några gånger, innan kuken kom fram. Sträckte sig och runkade några tag så den stod som en påle. Inte hälften så stor som den tanige hos hennes släkting. Reste sig lite, utan att släppa taget om hennes hals, för att sikta in kuken mot fittan. Något blänkte till och en späd röst skrek så den nästan sprack.
”Släpp henne eller jag skär av kuken, drängjävel.”
Förövaren stelnade till och släppte greppet runt Charlottas hals. Både hon och han såg den stora dolken som nu vilade mot kukroten. En enda oförsiktig rörelse och han var kuklös och troligen också på väg att förblöda. Stålet blänkte i halvmörkret och ingen av dem kunde tvivla på vad som skulle hända, om han försökte göra något dumt.
Knivhanden var smal och Charlotta anade att den var Annas. Mycket riktigt. Anna fortsatte att kommendera och röt åt drängen att resa sig väldigt sakta. Försökte han något blev han kuklös, innan han dog. Borta i mörkret stod det en man som bara väntade att få spöa upp honom, om han gjorde en enda hastig rörelse.
Charlotta var fort på benen när hon kom fri. Tittade sig omkring, men såg ingen mer än Anna och drängen.
När Anna märkte att Charlotta kommit på fötter, beordrade hon drängen att gå bort mot ena spiltan och ställa sig där. Han ryckte till i ett försök att komma bort från kniven och Anna råkade snitta honom över buken med den vassa kniven. Blev bara en skråma. Förvånat tittade han ner på det blödande såret och det var nog det sista han såg. Anna hade något i andra handen och med det drämde hon till honom i skallen, så det riktigt small till.
Karlen stöp som en fura och Anna passade på att fly iväg bort mot dörren där Charlotta redan stod. Fort smet de ut i den kyliga morgonen och sprang allt vad de kunde bort mot skogsbrynet.
De tittade bakom sig och såg inte någon som följde efter . Skyndade tills de åter var tillbaks på vägen och fortsatte en bra stund. När Charlotta inte orkade mer, satte de sig för att vila.
Anna tittade på henne och började skratta. Charlotta såg lite förvånad ut, men nu skrattade hon också. Båda förstod att det var en reaktion på choken av händelsen.
”Nu har kniven gjort något gott.” Anna drog åter upp dolken. Charlotta såg att det måste vara samma dolk som bragt Siri om livet.
”Varför använde du inte den, när vi låg bundna?”
”Då hade du nog inte haft kvar några händer.”
Charlotta tittade lite frågande, så Anna räckte över den och hon tog emot den lite darrande i sina händer. Märkte att den var otroligt vass. Nästan som en barberarkniv, men slipad på båda sidorna och spetsig. Hon ryste till när hon nu höll i vapnet som tagit deras väninnas liv och tårarna samlade sig i ögonvrån.
Anna klappade henne på kinden och placerade sig närmare. Inte bara för att trösta, för nu märkte båda av morgonkylan och filten kvar i ladan. Absolut inte lämpligt att gå tillbaks till gården och få tillbaks den, för de skulle säkert bli anklagade att ha överfallit drängen. Lägga tid att krångla med tinget och avslöja varför en adelsdam sprang omkring på vägarna med sin piga, försökte de undvika på alla sätt de kunde.
Anna stoppade återigen handen i sin ränsel och tog upp ett kärlekshandtag. De var ett av de större och hon svingade det i luften och sa,
”Hårda drängskallar blir rätt tysta, när de träffar på en sån här.”
Charlotta begrep genast att det var detta kärlekshandtaget drängskallen hade fått möta och inte alls konstigt att han svimmade. Hon frågade inte hur Anna fått tag på kärlekshandtaget, utan kramade bara om henne och viskade,
”Tack, för att du räddade mig än en gång.”
De reste sig upp och följde vägen som på något sätt skulle leda dem hem igen. Det blåste kyligt så det gällde att röra på sig eller komma in under tak om de skulle kunna sova.
Kvällssolen lyste svagt. De visste inte hur långt de gått, men framför dem såg det en liten stuga, där de säkert kunde vila en stund i. Låg där lite avsides och dörren stod på glänt.
Utanför satt en äldre kvinna på en bänk med en katt i knät. Hon ryckte till, så katten sprang iväg, när två smutsiga kvinnor närmade sig och frågade om det gick att få husrum för natten. Några pengar hade de inte, för de hade tidigare blivit rånade.
Anna fantiserade ihop en historia om hur rånarna lurpassat och tagit både pengar och vägpass, när de var på väg för att tjänstgöra på en herrgård en bra sträcka längre norrut. Hon bredde på så det överraskade Charlotta, som bara inflikade ett ord då och då. Kvinnan tyckte så synd om dem att det inte bara blev sovplats. De fick tvätta av sig. Bara kallvatten, men ändå skönt. En enkel måltid bestående av grönsaker och potatis som kändes just nu lika god som en storslagen middag hemma.
På morgonen serverades varsin tallrik gröt och i kappsäcken grönsaker från kvinnans trädgårdsland, för att ha något ätbart i alla fall någon dag eller två.
Det gav nya krafter och större iver att fortsätta hem. Anna var smart och Charlotta lät henne prata med pigor de träffade på. Hon berättade nya historier om vad de råkat ut för och kunde de bara få sova tryggt skulle det vara mer än tillräcklig hjälp. På ett ställe fick de lagat kläderna och åka med en kärra på väg åt samma håll nästa dag!
Tre dagar senare, utan några större problem än att vara frusna, hungriga och fötterna värkte, kände de igen landskapet. Nu behövdes inga vägvisare, även om det varit till stor hjälp att komma på rätt väg. Hur många milstolpar de nu passerat hade de tappat räkningen på, men uppskattade varje gång de passerat en, för det blev närmare hem. Långt därborta skymtade toppen på kyrktornet till kyrkan som Charlotta besökte varje söndag.
Först tittade byborna frågande och lite avvaktande på de två kvinnor som kom gående på vägen. Smutsiga och slitna kläder. Några tiggare ville de inte ha hit. Plötsligt var det någon som kände igen Anna, men den andra kvinnan blev inte igenkänd förrän hon presenterat sig.
Prästfrun tog fort in de båda i prästgården. Såg till att de fick både bada och nya kläder. Charlotta vägrade att ta emot prästfruns finaste klänning. Tog en betydligt enklare, men ändå något finare än den Anna fått på sig.
De bjöds på mat och fick berätta om resan. Uteslöt förståndigt nog både allt sexuellt och hur de blivit behandlade av släktingens tjänstefolk i Göteborg. Däremot berättade de om attentatet som gjorde att Siri dog och de därför skyndsamt fick fly från Pommern. Blivit av med pengarna så de inte kunde resa med någon vagn. Prästfrun blev blek och ojade sig, medan prästen försökte hålla masken.
Innan någon hunnit ordna skjuts, hade skvallret nått herrgården. I hast kom både Charlottas far och mor i egen vagn. De hade varit väldigt oroliga, när enbart Charlottas bagage kommit hem med ett brev från Amelia, att Charlotta rest annan väg för att den var säkrare.
Hemkommen fick Charlotta än en gång berätta vad som hänt på resan. Satt i biblioteket bredvid spisen, nu med både hårt åtdragen korsett och sidenklänning från Berlin. Berättade också att hon inte fått hjälp av fars släkting. Först blivit spottad på! Sedan bestulen på reskassan och hot att bli strypt av hans tjänstefolk. Därför fått gå hela vägen hem, utan pengar eller vägpass. Far ilsknade till och började genast skriva ett brev. Charlotta log och hoppades att männen fick den bestraffning de förtjänade.
Utan att säga något till mor, bar hon under klänningen ett par av de underbyxor, som legat i de oöppnade koffertarna. Gladde sig att där också funnit kärlekshandtaget med remmarna! Frestelsen blev för stor, fort lyfte hon kjolarna och drog åt remmarna när ”saken” var på sin rätta plats!
På gårdsplan samlades tjänstefolket runt Anna som fick berätta sin version. Inte alls lika tillrättalagd som den inne i biblioteket.
© Tina WAMPyrella
Charlottas äventyr
- #1 Kärlekshandtaget
- #2 Mer lycka
- #3 Amelia
- #4 Släktvapnet
- #5 Del 5 Resans första dag.
- #6 Resan tredje dag Skövde.
- # 7 Resan fjärde dag söder om Jönköping
- #8 Resans femte dag Markaryd o Lund
- # 9 Resans sjunde dag Trälleborg.
- # 10 Berlin
- #11 Tärningsspelet fortsätter
- # 12 En läromästare i erotik
- #13 Flykten
- #14 Göteborg
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.