Gustav III har blivit skjuten för några år sedan och den omyndige Gustaf IV Adolf är nu kung fast han har förmyndare som regerar. Inte nog med elände, för nere i Frankrike är det mycket oroligt. Någon revolution bland bönder och de har till och med avsatt kungen och gett sig på adeln. I februari i år dog Carl Michael Bellman i Stockholm och nu får det bli slut på allt elände. Händer det inget roligt i världen?
Fröken Charlotta lade ner tidskriften hon läst ur och satt bara och tittade ut genom fönstret. Hennes blick följde en tornsvala som flög omkring och skrek så där lyckligt. Ibland störtdök den ner mot marken, så fort att Charlotta trodde den skulle träffa marken och dö. Som tur var, kunde den skickliga flygaren vända och återigen segla upp mot molnen. Hon satt inte här för att skåda fåglar, men nu när tidskriften var färdigläst och brist på annat, fick tornsvalan underhålla henne.
Charlotta var lite småsur. Hon hade vakat i fönstret i över två veckor, på att hennes paket skulle komma med postkurir från Preussen. Det var faktiskt 1795 och nog borde transporterna gå betydligt fortare. Egentligen visste hon inte hur ”saken” såg ut, men hennes väninna, fröken Amelia, hade beskrivit den i brevet hon sänt förra månaden.
Använde man ”saken” på rätt sätt, skulle man bli varm i hela kroppen och uppleva en speciell lycka. Så skrev i alla fall Amelia, men Charlotta förstod inte riktigt vad hon menade.
Amelia var ett år äldre och mer världsvan och hade färdats både till Preussen, England och Frankrike för rekreation och utbildning. Den 18-åriga damen visste ALLT om andra länders kulturer och berättade gärna för sin yngre väninna. För det mesta genom långa brev, men minst en gång om året, kom hon i egen vagn och hälsade på hemma hos Charlotta.
Själv hade hon bara varit på långresa en gång. Det var med mor och far till Huvudstaden för att besöka Riddarhuset. Hennes föräldrar hade kontrollera adelskalendern och de tog samtidigt kontakt med en målare, som då fått i uppdrag att avbilda ättens vapen. Avbildningen skulle sitta i stora hallen och synas för varje besökare som kom till godset. Far var samtidigt på slottet och gjorde upp om avtalet för godsets leveranser av järn till kronan. Det var en resa som tagit två dagar med övernattning på stökiga värdshus.
Charlotta förstod inte hur Amelia kunde resa så långa sträckor. Fanns det så mycket mer att se där ute? Stockholmsresan hade varit en pärs för Charlotta, för hon hade mått dåligt av skakningarna i vagnen. Väl framme förfasades hon av den hemska lukten och oväsendet på stadens gator. Illamående låg hon hemma hos sina släktingar och bara önskade att få komma hem till det lugna godset.
Hon tänkte att det skulle finnas en maskin, som gjorde att man kunde flyga som fåglarna. Då skulle hon varit hemma på några timmar. Det fanns förstås något som hette luftballong, men det var väldigt osäkert att fara fram i luften med.
Charlottas ”flygmaskin” skulle vara modern och då givetvis drivas av en ångmaskin och man skulle sitta inne i den, i sköna fåtöljer och titta ut över landskapet genom fönsterrutor. Styra maskinen dit man ville och lika snabbt som tornsvalan färdas fram över land och vatten.
Hon sa inget till någon annan än Amelia, om sina idéer om att flyga, eller annat hon kommit på. Ofta drömde hon på natten, om saker som hon aldrig sett eller trodde fanns.
Berättade hon allt underligt, kunde de tro att hon blivit galen och låsa in henne. Föresten gav Amelia henne också idéer, för hon kunde läsa texter på utrikiska språk. På så sätt fick hon fort reda på allt nytt som hände i världen.
Tidigare på morgonen hade hennes piga kommit in till hennes kammare och hjälpt till med sminkning och påklädningen. Hennes korpsvarta hår var borstat enligt alla konstens regler. Charlotta var sminkad kritvit i ansiktet, ner på halsen och de små uppnosiga brösten. Läpparna färgade av gul pomada och kinderna illröda. Ögonbrynen hade fått mörkare färg av kol. Tyvärr var matrixen slut, så Charlotta fick ta det lugnt, så inte ögonbrynsfärgen började rinna om hon svettades. Hennes tänder hade fått lite vitt tandpulver därför satt fortfarande smaken av rosenolja kvar.
Korsetten stramade mot kroppen, men midjan var precis som den skulle, 17 tum för en 17 årig dam.
Idag var det en roströd tvådelad klänning som täckte korsetten. Den dolde halva brösten och gick ända ned till golvet. Inga styvunderkjolar, utan en enklare postisch, för att ändå få rätt bredd på kjolen. På huvudet hade hon idag mössan med bred spetts. Det var ett adelssignalementet och fick givetvis inte bäras av de med lägre stånd. Begrep ju varenda människa och fattigjon, att så skulle det alltid vara.
”Tingens ordning, skall man ej peta på” som far brukar säga.
Här vid fönsterplatsen i sin kammare på andra våningen, hade hon en enorm utsikt. Såg minst en fjärdingsväg av landsvägen. Varje gång det bildades ett rökmoln i fjärran, sträckte Charlotta på sig. Var det kuriren som kom med hennes paket?
Nu hade både tjurdragna kärror och ensamma ryttare passerat, men ingen kurir. Hennes mor hade börjat oroa sig över Charlottas stillasittande framför fönstret. Det kunde inte vara bra för ögonen att sitta där och glo hela dagarna. Motvilligt hade Charlotta gått med på att samtidigt handarbeta, så ögonen skulle få lite annat att se på. Hon satt med det förbaskat tråkiga broderiet i knät.
Brodera! Varför kunde hon inte hellre få göra något roligare. När hon var liten flicka, fick hon alltid följa med smeden och se på när han värmde järnet och bankade ut det till olika saker. Det var förstås inget arbete för kvinnor och absolut inte för adelsdamer, men såg tusan så roligt ut.
Att med värme likt en helveteseld, forma om det hårda järnet till nya föremål. Alla lås och gångjärn på godset hade han tillverkat. Charlotta tyckte att det där med lås, skulle vara jättekul att kunna. Tänk att tillverka lås, som sattes i dörrar och sedan bara kunde öppnas med rätt nyckel.
Hon vaknade upp i dagdrömmeriet av en trumpetstöt.
Kuriren hade kommit! Hennes piga stod redan nere på gårdsplanen och tog emot postförsändelserna. Efter några minuter knackade det på Charlottas dörr. Pigan kom in och sträckte över en liten trälåda. Innan hon gått ut och stängt dörren, var Charlotta på väg att öppna paketet.
”Saken” hade kommit! Hon kände igen Amelias skrivstil på adresskortet. Det knakade i lådans tunna brädor, när Charlotta bräckte med spiskroken. Hon vågade inte be någon annan om hjälp.
När första brädan lossnat, var det enkelt att bräcka bort de andra, för att komma in till ”saken”. Träullen flög omkring då hon rotade i lådan. En mörkröd sidenpåse, nästan i samma färg som hennes klänning, syntes bland packmaterialet. Charlotta drog nyfiket upp den och pillade på knuten, som höll den stängd. I påsen inlindad i en linneduk, låg en kolsvart cylinderformad pinne. Rundad i ändarna och vackert mönstrad runtom. En guldring var på något konstigt sätt insatt runt pinnen, en bit nedanför ena änden. Den bildade en tjock utbuktning. I bottnen på påsen låg en ful liten staty tillverkad i järn och liknade en mager hund.
Amelia hade skrivit ett långt brev, som hon virat runt hunden. Den fula statyn var bara till för att förklara paketet för nyfikna. ”Saken” låg i linneduken och måste hållas väl gömd. Hon skrev att det som fanns i duken var ett kärlekshandtag av ebenholts och den skulle föras in mellan benen, där man kissade. Charlotta förstod ingenting, fast hon både kunde läsa, skriva och räkna alla fyra räknesätten!
Varför hette det kärlekshandtag? Hur skulle man kunna bli varm i hela kroppen och uppleva en speciell lycka genom att föra in ”saken” där?
Hon beslutade sig för att ändå testa. Amelia var berest och viste vad hon talade om. Hon skulle aldrig narras med Charlotta. Hon låste därför dörren till sin kammaren och drog upp kjolarna. Tittade så gott det gick, ner mellan sina ben. Hårbusken hade blivit tätare och tätare. Skåran eller fittan, som de obildade tjänstefolket kallade den, syntes nu knappt och hon hade fått sina första månadsblödningar.
Enligt brevet, så skulle man först gnida med ett finger i skåran. Lite försiktigt och långsamt.
Charlotta gjorde det bekvämt för sig och halvlåg på sängen, med en massa kuddar bakom ryggen. Hon fingrade lite i skåran. Något som hennes mor hade förbjudit henne att pilla på. För några år sedan hade hon fått rejält med smisk på fingrarna, då hon blev påkommen av sin guvernant. Charlotta hade då bara nyfiket känt utmed ena låret, upp mellan benen till det förbjudna området. Efter det, hade hon hållit fingrarna i styr, men nu skrev Amelia, att det skulle bli så underbart skönt om man gjorde som hon berättade.
Charlotta fortsatte att föra fingret i skåran, fast hon viste att det var strängeligen förbjudet. Det kändes mjukt och blev lite konstigt skönt i kroppen. Efter en stund kändes fingret vått av sekret från kisshålet.
Charlotta blev lite rädd och trodde hon kissat på sig, men Amelia hade förklarat i brevet, att det var helt i sin ordning. När det blev så blött, då kunde man ta två fingrar och gnida ner i skåran. Den skulle då öppna sig, så den kunde ta emot kärlekshandtaget. Charlotta blev varmare och hetare i kroppen. Hon flämtade när hon andades. Kinderna blossade under allt sminket och hon kände att nu gick två fingrar lätt in i kisshålet. Hon greppade kärlekshandtaget och förde sidan med guldringen, in i det genomvåta hålet. Det tog emot lite, men Amelia hade skrivit att det kunde göra det i början, på den som inte var van.
Hon pressade försiktigt in mer av kärlekshandtaget i hålet och förundrade sig över att det kunde få plats så stora saker där nere. Guldringen tog emot lite, men gled ändå lätt in. Hon drog ut en bit av stången och förde sedan den återigen in i hålet. Det gick lättare för varje gång att få in den. När halva kärlekshandtaget var inne i kroppen skulle man enligt Amelia, dra den ut och in.
Först lite långsamt, men sedan fortare och fortare. Under tiden måste man smeka sin skåra. ovanför handtaget med andra handen.
Charlotta följde beskrivningen till punkt och pricka. Hon blev varmare än hon någonsin blivit i hela kroppen. Kanske hon varit så här varm när hon låg i feber för något år sedan. Kändes nästan som hon sprungit jättefort i trapporna. Blev nu lite orolig. Det kunde inte vara bra att anstränga den adliga kroppen på ett sånt här sätt.
Hon hann inte dra ut staven och sluta upp med ansträngningen. Hennes mage drog ihop sig. Hur den nu kunde det i den hårdsnörda korsetten. Plötsligt kände hon lyckan!
Hela hennes skåra drog också ihop sig. Hålet kramade runt kärlekshandtaget, som om det var en jättestark hand där inne. Hon pustade och frustade likt en kurirhäst efter en lång ritt.
Amelia hade rätt som alltid. ”Saken” kunde verkligen göra henne varm i hela kroppen och man fick uppleva en speciell lycka. Charlotta drog ut kärlekshandtaget från sitt inre och torkade av det och händerna på ena underkjolen. Så mycket väta det kommit där nere fast hon inte kissat.
Hon fick ångestkänslor.
Var det bra för henne att göra så? Amelia hade skrivit att hon gjort så massor av gånger och det blev skönare för varje gång. Mor hade dock sagt, att damer absolut aldrig rörde med sina händer där nere.
Charlotta blev osäker.
Hade hon förstört sin kropp för all framtid? Undrade om hon nu vidgat kisshålet och hädanefter inte skulle få någon stråle mer. Det kanske blev som när man tömmer vatten ur en spann.
Hon stoppade ner ”saken” i sin påse och gömde den nere vid golvet, bakom det tjocka draperiet vid fönstret. Brevet eldade hon upp i den öppna spisen, efter att ha läst och memorerat ALLT Amelia skrivit.
När hon sedan tittade sig i spegeln, såg hon att sminket runnit. Hjälpligt rättade hon till det. Pigan ville hon inte störa, fast hon kunde sminka mycket bättre. Tänk om hon frågade konstiga saker, som varför Charlotta blivit så genomsvett av att sitta på sin kammare. Sommarens heta dagar hade ännu inte kommit och rummet var svalt fast det brann lite i spisen.
Hon gick ner på gården till dassen. Lyfte upp sina kjolar och satte sig över hålet. Förvånat hörde hon att kisset kom som det brukade i en jämn fin stråle. När hon var färdig, kände hon med handen i skåran. Den var nu som den varit innan kärlekshandtaget hade varit där inne. Det ömmade lite, men inte värre än att ”saken” skulle få göra en ny färd in i hennes kropp redan i kväll. Förstod nu varför det hette kärlekshandtag. Fast det såg fult ut, med sitt mönster och guldring, så hade hon blivit kär i det svarta handtaget,
Tur att Amelia är så berest och hittar så undergörande saker på sina resor. Vilken kultur har uppfunnit det underbara kärlekshandtaget? Det måste vara intellektuella människor inom den svenska adeln? De kanske tyckte det var alltför bra och sålde det till Preussarna? I så fall var det dumt gjort, tänkte Charlotta, men för henne gjorde det inget.
Hon hade nu ett eget kärlekshandtag i sin kammare och det skulle hon använda i kväll, när hon lagt sig. Amelia hade ju sagt att det blir skönare för varje gång och hon har ALLTID rätt.
© 2008 Tina WAMPyrella
Charlottas äventyr
- #1 Kärlekshandtaget
- #2 Mer lycka
- #3 Amelia
- #4 Släktvapnet
- #5 Resans första dag.
- #6 Resan tredje dag Skövde.
- # 7 Resan fjärde dag söder om Jönköping
- #8 Resans femte dag Markaryd o Lund
- # 9 Resans sjunde dag Trälleborg.
- # 10 Berlin
- #11 Tärningsspelet fortsätter
- # 12 En läromästare i erotik
- #13 Flykten
- #14 Göteborg
- # 15 Epilog
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.