Pinn-Jocke del 4 – Flykten

Det här är del 18 av 18 i Sagor för barn som är vuxna nu

Pinn-Jocke har än en gång blivit lurad av skojaren Hederlige John. Denna gång är han fast som sexarbetare på Paradisets Ö. På båten över träffar han den lilahårig flickan Lampis, som han blir väldigt förälskad i, och hon i honom. Och han lovar att rädda dem båda.

___________________________________________

 

På Paradisets Ö fick Pinn-Jocke fortsätta sitt tröstlösa slavarbete dag efter dag. Inte för att han i sig led så mycket av vad han fick göra. Han var ju ändå bara av trä. Men han längtade hem, och han såg hur Lampis led. Hur hon blev mer och mer mager och tärd, och mer och mer hålögd.

Ingen möjlighet hade ännu uppenbarats sig för att fly. Slavarna bevakades med järnhand. Framför allt naturligtvis när de sov, men även under arbetstid. Det fanns inte en chans att kunna smita ut med någon kund, eller smyga sig undan mellan kundbesöken. Det såg verkligen hopplöst ut.

Det var först efter en vecka som det vände. Från början reflekterade inte Pinn-Jocke speciellt över kunden. Visst, hon hade en vid, heltäckande mantel över axlarna, och huvan neddragen över ögonen. Men det var inte helt ovanligt att folk ville vara lite anonyma här. Så när han kallades med in på ett rum i hennes släptåg, var det inget särskilt med det.

När de däremot blivit ensamma, och hon drog tillbaka huvan och kastade sig om halsen på honom, blev det annat ljud i skällan.

– Äntligen har jag hittat dig, utbrast Syrran, för visst var det hon. Som jag har letat.

– Syrran!? Är det du? Men hur…?

– Förlåt att det dröjt så länge. Men du har inte varit så lätt att hitta.

– Men… har du…? Jag hade inte ens tänkt… att någon skulle komma och…

– Det är klart att jag ska rädda dig. Jag är ju ditt samvete, om du minns. Det ingår liksom i jobbet.

– Oj… jag trodde att jag skulle få försöka rymma själv… Har inte hittat något sätt ännu bara… Men hur hittade du mig?

Syrran slog sig ner på sängen, och började berätta sin historia, medan Pinn-Jocke inte kunde ta ögonen ifrån henne. Framför allt efter som hon dragit av sig manteln, och han nu fick se henne i hennes gamla invanda utstyrsel. Han kom på sig själv med att tycka väldigt mycket om den.

Syrran berättade om hur hon sett honom föras iväg med båten. Vart den var på väg hade hon inte haft en aning om först. Alla hon frågade var antingen helt okunniga eller mycket förtegna. Det tog ett par dagar innan hittade någon som ville erkänna att de visste. Återigen var det en gammal kontakt från hennes festkvällar. Han kände mycket väl till Paradisets Ö, och hade dessutom hört ryktet om dess senaste attraktion, en träpojke med förunderliga egenskaper, som gjorde damerna som galna. Det var inte svårt att räkna ut vem det var.

Nästa problem var att ta sig dit. Biljetterna till Paradisets Ö var ganska dyra. För överfart, inträde och en första ”kontakt”, fick man betala en mindre förmögenhet. Ville man sedan träffa flera när man ändå var där, fick man lägga till extra. Pinn-Jocke betingade till exempel en tilläggsavgift, för han hade blivit så populär.

– Så bara att skrapa ihop de pengarna, tog mig några dagar extra, berättade Syrran. Hon ville inte riktigt titta honom i ögonen när hon sa det.

– Men hur lyckades du då? frågade han. Hur fick du tag på pengar?

– Öh, det… vill du inte veta…

– Jo, det vill jag, framhärdade han, sanningsenlig av ren självbevarelsedrift. Bad du inte Get-Petter?

– Jag tänkte faktiskt göra det. Men när jag kom hem var han inte längre där. och inte Figaro och Cleo heller. Grannarna sa att de var ute och letade efter dig.

En märklig oro spred sig i Pinn-Jockes lilla träiga kropp. Tänk om de hade råkat ut för något. Bara för hans skull. Om det var hans fel. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv.

Syrran såg på honom. Hon såg hans oro, och hon förstod den. Hur många gånger hade inte hon tänkt samma sak själv? Att allt det här ju faktiskt var hennes fel. Det var ju hon som ansvarade för pojken. Inte bara som samvete, utan som… ja vad då… livvakt…? Eller kanske snarare… medmänniska… och vän…?

Men hon hade faktiskt fått ihop pengarna. Hur hon hade offrat sig för det, det tänkte hon aldrig berätta. Men hon hade i alla fall gjort det, och lite roligt hade det ändå varit på kuppen. Och rätt så… krävande…

Men nu var hon här. Hon hade kunnat betala för sitt besök, och hon hade lyckats komma i enrum med honom, utan att ha blivit avslöjad. Det var det hon hade varit mest rädd för. Om han hade känt igen henne för tidigt, och gjort vakterna misstänksamma. Men hittills hade allt gått bra.

– Så nu ska jag rädda dig, avslutade hon, med ett stort leende.

– Hur då? Pinn-Jocke betraktade henne nyfiket.

– Ja, det ska nog gå bra. Vi bara… springer… Och skulle någon försöka hindra oss, så har jag det här.

Från under sin mantel, som hon hade lagt ner på golvet, drog hon fram ett tjocks och tungt järnrör.

– Med det här slår man vem som helst med häpnad, hävdade hon glatt.

Pin-Jocke bara stirrade. Nog för att man skulle kunna knocka en och annan vakt med det där röret. Men att komma förbi alla? Och sen då?

– Och sen då? upprepade han högt.

– Ja, sen så… flyr vi… och åker hem…

– Så du har en båt med dig?

– Nja… näää… men vi hittar nog någon ledig. Det fanns en hel del i hamnen.

– Det… låter som en bra plan…

– Tack för förtroende, sa Syrran trumpet, och blängde på hans näsa som just växt ut halvannan decimeter.

– Det är… i alla fall värt att försöka…

Näsan höll sig lugn, även om det killade oroväckande i näsroten.

– Okej, sa Syrran, och tog ett djupt andetag. Då kör vi.

Hon drog på sig manteln igen, tog järnröret i ett fast grepp, och ställde sig beredd vid dörren.

– Är du beredd?

– Vänta, sa Pinn-Jocke och höll förläget upp handen. Det är en sak till. Eller… en person till.

– Va? Ska vi rädda någon mer? Syrrans axlar sjönk ihop. Vad var nu det här?

– Jo det är liksom en kompis, som jag lovat att rädda.

– Jaha. Och var är han då? frågade hon stressat.

– Hon. Hon är inne på tjejernas avdelning.

– Så hon är också prosti… jobbar här, ändrade hon sig, när hon såg olusten i hans ögon inför uttrycket.

– Ja.

– Och du vill rädda henne?

– Ja.

Syrran tittade på honom, medan en pollett sakta men säkert rasslade ner i hennes insiktsfulla huvud.

– Du gillar henne?

– Öh… nja… alltså… inte precis, men…

Men näsan talade sitt tydliga språk.

– Du är kär, konstaterade Syrran krasst, och började koncentrera sig på de nya förutsättningarna. Pinn-Jocke såg bara olycklig ut.

– Okej, då gör vi så här. Jag går över till damavdelningen och köper mig en stund med henne. Du väntar i er väntsal. Håll dig nära dörren. Så kommer vi och hämtar dig. Vad heter hon, och hur ser hon ut?

– Hon heter Lampis och har lila hår. Du kan inte missa henne, Det är ingen annan som har.

– Okej, då gör vi så. Syrran drog mantels tätare omkring sig, gömde sitt järnrör därunder, och tog ett djupt andetag.

 

Pinn-Jocke fick vänta länge där ute i salen. Å ena sidan försökte han hålla sig undan, så att ingen ny kund skulle komma och plocka honom. Han var ju trots allt väldigt eftersökt, så risken var stor. Å andra sidan fick han ju inte vara alltför långt ifrån utgången. Det var en svår balansgång.

Tiden gick och han blev mer och mer orolig. Vad tog sån tid? Hade de åkt fast? Hade Lampis varit upptagen med en kund? Var det fullt slagsmål där nu? Hade de varit tvungna att fly utan honom? Frågorna hopade sig och gnagde på hans träiga lekamen, till han plötsligt hörde ett tumult utanför dörren.

Blixtsnabbt uppfattade han situationen, så när Syrran störtade in med ett lätt rödfläckat järnrör i högsta hugg, och en mantel- och huvförsedd figur i släptåg, hade han redan snabbt glidit fram till dörren.

– Fort! Skynda dig! skrek Syrran och drog honom i armen med ena handen, medan hon hotfullt svingade röret i den andra.

Ut störtade de. Hals över huvud sprang de över gårdsplanen. Huvan gled ned från Lampis huvud av bara farten, och avslöjade hennes lila spret. Hon och Pinn-Jocke såg på varandra med en blandning av tacksamhet, kärlek och ren panik. Det fanns inte tid att säga något. Inte än. Bara fly.

De störtade hals över huvud mot stora porten och hamnen. Men halvvägs över den öppna platsen uppenbarade sig en hel handfull vakter i portgången, alla stora och kraftiga, och alla med piskor i händerna. Inte en chans att de skulle komma förbi där.

De flyende såg sig förtvivlat omkring. Var skulle de nu ta vägen? Till höger öppnade sig en terrass ut mot havet.

– Ditåt! Skynda! ropade Lampis. Vi får hoppa!

Utan att ha tid att analysera vad hon menade, vände de båda andra på klacken, och följde hennes råd. Halvvägs framme mot balustraden, snubblade Lampis på sin mantel, och kom lite på efterkälken. När Pinn-Jocke kom fram till räcket, fann han sig stirra ner för ett högt stup, där havet vågor slog våldsamt mot klipporna tio meter ner. När han vände sig åt vänster, såg han tydligt hur lite Syrran tyckte om utsikten.

Men när han vände sig bakåt, såg han något ännu värre. Vakterna hade kommit ikapp Lampis, och fått tag i hennes mantel. Hon kämpade för att krångla sig ur den. Men innan hon lyckats, hade de även fått tag i hennes armar. Hon var fast, och de övriga vakterna störtade vidare mot de båda andra flyende. De var på väg att vända om, och åter igen göra bruk av järnröret. Trots att det verkligen såg hopplöst ut.

Medan Lampis nu släpades bort med hälarna släpande i backen, skrek hon med sina sista krafter.

– Fly! Hoppa! Rädda er själva! Strunta i mig! Rädda er!

Ett sista desperat beslut. Ett sista övervägande. Vakterna nästan framme. Stupet bakom dem. Lampis bortom räddning. Sista chansen.

De hoppade.

På vägen ner hörde de Lampis sista förtvivlade rop.

– Berätta! Berätta!

 

Det svarta vattnet träffade deras fotsulor med kraft. Det var tur att de hade haft sinnesnärvaro nog att hålla ihop benen, och träffa vattenytan i rät vinkel. Men ont gjorde de i alla fall, och de kom långt under ytan, innan de lyckades ta sig upp igen. Mer så för Syrran, som fick sparka och kämpa för att komma upp, än för Pinn-Jocke vars kropp ju naturligt flöt upp som en kork. Under tiden hade strömmarna som tur var dragit ut dem från klippornas omedelbara närhet. Men i den hårda sjön, och det stormiga och regniga vädret, fick de fortfarande kämpa för att ta sig längre ut, och inte krossas mot stenarna.

När de till slut var i relativ säkerhet från den farliga stranden, var Syrran alldeles utmattad. Det enda som höll henne uppe var Pinn-Jockes träkropp. Allt hon kunde göra var att klamra sig fast. Och han kunde inte göra mycket mer än att ligga där och flyta, begränsad i sin rörelsefrihet av hennes kropp som han var.

 

Pinn-Jocke måste ha dåsat av. För plötsligt väcktes han av ett väldigt tumult. Han förstod inte alls vad som hände. Allt han kände var att han slungades hit och dit av en väldig vattenrörelse, och att gudskelov Syrran klamrade sig fast vid honom ännu hårdare. För säkerhets skull klamrade han tillbaka, och han släppte inte förrän vattnet hade lugnat ner sig.

När han såg sig omkring, såg han inte mycket. De var som om de befann sig i en mörk grotta. En grotta dit vinden och regnet inte nådde, och där vågorna sakta lugnade ner sig.

Det var mörkt, men märkligt nog inte helt kolsvart. Längre in i grottan, eller åtminstone åt ett håll, han förmodade att det var ”längre in”, anade han ett ljussken. Han började simma ditåt. Vad som uppenbarade sig där inne, fick honom att inte tro sina ögon. Där framme, upplyst av ett antal hängande lyktor, låg en båt. Det såg ut som en gammal fiskeskorv, som sett sina bättre dagar. Den verkade ha strandat där, trots att den fortfarande hade vatten runt skrovet. Men lutningen tydde på att den ändå hade för mycket fast mark under kölen.

På däcket satt en gammal man med en slokande sydväst på huvudet, och med ett metspö i handen. Han såg ut som att hans hopp om fiskelycka just hade förnyats. Hela hans kroppshållning var spänt beredd.

Pinn-Jocke ruskade på Syrran, och pekade på den gamla skorven. Hon piggnade märkbart till, när det nu fanns åtminstone något hoppingivande i sikte. Med gemensamma krafter kajkade de sig fram mot den gamle mannen. Krafter som inte räckte till så mycket mer. Så när de kom fram, ryckte de bara tyst i reven.

Då blev det fart på gubben.

– Naapp! Jag fick naapp! ropade han, och började hala in reven. Det blev full kalabalik på däck, och man hörde även ett par kvinnoröster som blandade sig i tumultet.

Pinn-Jocke och Syrran höll fast i reven med sina sista krafter. Folket på däck fick även de ta i så de nästan sprack. En så här stor fångst hade de aldrig fått.

När Pinn-Jocke väl landade på däcket bredvid sitt legitimerade samvete, stirrade han upp i tre välbekanta ansikten som stirrade tillbaka på honom. Get-Petter tog förundrat av sig sydvästen, Cleo log med ögonen fulla av tårar, och till och med Figaro såg lättad och nästan glad ut. Sedan svimmade han.

 

När Pinn-Jocke åter vaknade, låg han bekvämt nedbäddad i en koj. På andra sidan den lilla trånga kajutan, satt Cleo och baddade Syrrans panna. Han reste sig stelt på armbågarna för att se bättre. Syrran var fortfarande avsvimmad, och låg även hon väl nerbäddad.

– Hur är det med henne? frågade han med svag röst.

– Hon klarar sig nog, log Cleo. Bara lite utmattad. Och lite feber. Men får hon bara sova så. Hur är det själv?

Pinn-Jocke kände efter.

– Jo, tack. Känner mig mörbultad som en hög med vrakspillror. Och trött. Men jag överlever.

– Ja, det får vi allt hoppas, efter allt vi har gått igenom för din skull. Det var Figaro som kom in med en ny balja med vatten, och slog sig ner bredvid pojkens koj. Trots hennes sedvanliga ton, såg hon fortfarande inte enbart butter ut.

Pinn-Jocke sjönk ner på kudden igen, och såg sig om.

– Var är vi egentligen?

– Vi är som Jona, i valfiskens buk, svarade Figaro.

– Jona…?

– En gammal historia ur bibeln, förklarade Cleo sin mammas omoderna referens. Men du har ju inte gått i skolan ännu, så du känner inte till den.

– Nej, jag har ju inte riktigt kommit dit ännu, suckade han medan han sneglade på sitt samvete, som onekligen såg dålig ut.

– Men vad sa du? Valfisk?

– Ja, vidhöll Figaro, fast velen strängt taget inte är en fisk. Men det är där vi är. Inne i en val.

Det bara snurrade i det lilla trähuvudet. Det här var alldeles för mycket, och för rörig, information för honom.

– Så det här är ingen grotta?

– Nej, det är ingen grotta, förtydligade Cleo hjälpsamt. Vi är faktiskt uppslukade av en val. Med hull och hår. För att inte tala om med en hel fiskebåt.

– Hull och…?

– Glöm det. Det räcker att veta att vi, när vi hörde rykten att du hade försvunnit på en färja, hyrde en fiskebåt…

– Köpte, rättade Figaro. För tre gånger vad den var värd.

– …för att åka ut och leta efter dig.

– Rakt ut i stormen, muttrade den ömma modern.

– Och när det stormade som värst, kom valen och slukade oss med hull och… med båt och allt.

– Och nu har vi suttit här i nästan en vecka. Med knappt något vatten och knappt någon mat.

– Så ja, mor. Det ska nog ordna sig. Det har nog kommit mer fisk ska du se. Valen slukade nog inte bara Pinn-Jocke och Syrran. Det var nog snarare ett fiskstim den var intresserad av. Som vanligt.

– Inte tillräckligt vanligt för min smak, muttrade den sura gumman. Men den här gången har du faktiskt rätt. När jag var ute nyss, satt han och drog in firre efter firre.

– Get-Petter? undrade träpojken.

– Ja just det. Det är därför han inte är här och hälsar dig vaken. Han har varit inne och tittat till er båda. Men nu ser han till att fånga så mycket fisk han kan, medan han har chansen. Så att vi kan få lite mat i magarna.

– Mmmm, hörde jag mat? lät det från den andra slafen. Jag skulle gärna äta lite. Har inte ätit på flera dagar.

– Syrran! utbrast Cleo och Pinn-Jocke med en mun.

– Du är vaken.

– Och hungrig, förtydligade hon med svag röst. Och törstig.

Cleo skyndade sig att ge henne lite vatten ur en mugg.

– Så ja. Och snart ska vi nog kunna laga lite god fisk åt oss alla. Men i väntan på det, kanske ni kan tala om för oss vad tusan ni egentligen varit med om. Vi har leta och letat och letat…

– Tills vi fastnade här ja…

– … och så fiskar vi helt plötsligt bara upp er ur vattnet.

 

Pinn-Jocke och Syrran fick hjälpas åt att berätta allt de varit med om. Hur han hamnade på Paradisets Ö, och vad han fick göra där. Hur han fått en vän där, som han lovat att rädda, men som blev kvar. Så långt kommen tystnade Pinn-Jocke, och försvann bort i tankar. Så Syrran fick berätta klart om hur hon hittade honom till slut. Hur de försökte fly. Hur han nödvändigt ville rädda den här tjejen också, och hur allt höll på att gå på tok. Hur de hoppade ut i havet, medan hon blev kvar. Och till slut hur de lyckades hålla sig flytande i stormen med hjälp av hans träkropp, tills de helt svimmade av. Och hur de sedan vaknade upp här i valens buk.

Cleo betraktade medlidsamt på Pinn-Jocke, när Syrran berättade om flickan som blev kvar. Hon såg hur hårt det verkade ha tagit honom. Länge låg han bara och stirrade i taket, som han såg på något långt i fjärran, långt efter att berättelsen tystnat.

– Du tyckte om henne, eller hur? Var det därför? Hon pekade på hans näsa.

Han var på vippen att förneka det igen. Men så kände han på pinnen som fortfarande stack ut mitt i hans ansikte. Han hade nästan glömt den. Men den var kvar.

– Ja, det gjorde jag… gör jag, rättade han sig. Och det var… väl delvis därför som…?

– Ja, skrattade Syrran. För att du försökte förneka det. men först för att du var vänlig nog att påstå att min flyktplan var bra och genomtänkt.

– Ja visst ja, skrattade han, det var det också.

– Men den var ju inte riktigt det. Det får jag ju erkänna.

– Förlåt i alla fall, för att jag inte trodde på den. Och för att jag ljög om… inte erkände att…

– Jaha, så var det löst. Figaro nöp honom kärvt men kärvänligt i hans nu fullt normala nässtump.

– Fiigaroo! hojtade Get-Petter, och kom instörtande genom kajutadörren, med en hel korg med fisk i famnen. Figaro! Mot spisen! Här finns det fisk så det räcker och blir över. Kom och laga en festmåltid för våra återfunna hjältar.

 

Det blev en uppsluppen måltid där de båda nykomlingarna än en gång fick berätta sin historia för Get-Petter, och han fick berätta mer, och mycket målande, om deras äventyr i jakten på den försvunna träpojken.

När de till slut satt dästa och trötta och vilade ut efter maten, Get-Petter stilla bolmande på sin pipa, såg flickorna hur Pinn-Jocke åter förföll i melankoliskt grubbel.

– Tänker du på henne, frågade Cleo stilla.

Han bara nickade.

– Förlåt att jag inte kunde rädda henne också.

Han vände sig mot Syrran och såg på henne.

– Det var inte ditt fel, konstaterade han uppgivet. Det var jag som…

– Det var vi båda. Men vi kunde inget göra. Då hade vi blivit fast alla tre. Till ingen nytta.

– Vi hade kunnat göra ett nytt försök.

– Inte efter det där. De skulle bara fördubbla bevakningen. Låtit oss arbeta i bojor. Inte givit oss en chans.

– Oss? Du var ju inte…

– Tror du de hade låtit mig slippa? Bara slängt mig i en fängelsehåla? Nej du. Jag är ingen resurs de skulle ha slösat bort i första taget. Inte med de här båda.

Hon lättade lite på morgonrocken hon hade fått på sig, medan hennes kläder hängde på tork, och tryckte ihop tuttarna i dekolletaget.

– Men fy, flicka lilla, protesterade Figaro. Se vad du gör med honom.

– Oj, förlåt, fnissade Syrran, medan hon roat betraktade den lille välpolerade vännens återkomst mellan benen.

– Vi får nog göra något åt det i kväll, fnissade Cleo.

– Nej, vet nån vad!? protesterade Figaro. Ska det verkligen vara tillåtet i detta hus?

– Båt, rättade Cleo.

– Ja, det är faktiskt en båt, höll Syrran med.

– Get-Petter!? Ska en anständig kvinna verkligen behöva tollerara…?

– Jamen tänk att hon kanske ska göra det, mor. Hon kanske inte ens behöver vara så anständig. Av vad Get-Petter säger, så har hon kanske inte alltid varit det. Så släpp loss nu lite. Ha lite skoj.

– Om vi tar hand om Pinn-Jocke, kanske du kan ta hand om Get-Petter, fyllde Syrran på.

– Eller han ta hand om dig?

Get-Petter själv bara viftade förföriskt med ögonbrynen, medan han sög på sin pipa. Så från det hållet fick hon inte något stöd heller. Rodnande tittade hon ner på sina skor, och vägrade att titta upp, så länge sällskapet satt kvar.

 

Men det blev inte så länge. Det var dags att krypa till kojs. Och eftersom det fanns så ont om kojer, fick Syrran och Cleo dela på den ena, medan Pinn-Jocke befolkade den andra. Var de båda äldre sov, det uppfattade han aldrig riktigt.

Men han hade svårt att somna. Inte för att hans täcke stod som ett mindre tält. Det berörde honom inte så mycket. I stället låg han och grubblade på Lampis. Han saknade henne. Han tänkte på henne, och han hoppades att hon inte tvingats lida för mycket för hans skull. För hade det inte varit för honom, hans fruktlösa försök att rädda henne också, hade hon inte haft det värre där än någon annan.

I den andra slafen låg de båda tjejerna och viskade och fnissade och spanade på den där tältpinnen.

– Ska vi inte ta och göra något åt den där, Cleo?

– Det kanske vi borde göra, Syrran. Men borde den inte vara lite större först?

– Hur då, tänker du?

– Ja, kanske så här.

Så böjde sig Cleo över Syrran, och gav henne en lång och blöt kyss. Snart lät hon sina unga händer gå på upptäcktsfärd, över det några år äldre samvetets kropp. Något som snart besvarades. Snart låg täcket på golvet och nattlinnena bredvid det, medan de båda nakna flickorna stod på knä i sängen och hånglade upp varandra. Emellanåt kastade de förföriska blickar mot den nu allt tydligare tältplatsen i slafen bredvid, medan de ömsom sög på varandras bröst, knådade varandras rumpor, smekte varandra mellan benen, eller helt enkelt spred kyssar över varandras kroppar.

Det skulle mycket väl ha kunnat avsluta i en sextionia, om det inte hade gjort att kuk-pinnen då riskerat att slå i taket, så att Pinn-Jocke hade kunnat fastna. I stället drog de för säkerhets skull ner honom på golvet, för att kunna komma åt ordentligt. Så hjälptes de åt att trä upp Syrran på den styva pålen, så att hon kunde rida den så djupt hon kunde, medan hennes benmuskler fick vederbörlig träning.

Cleo ville inte vara sämre. Hon sänkte sin nakna stjärt över hans mun, passade in hans näsa i den bakre rosetten, och frågade hest.

– Du gillade inte alls det du såg nyss, väl?

– Det var det värsta jag sett i hela mitt liv.

Det var just ett sånt här skönt analsex, som Cleo hade längtat efter riktigt, riktigt länge nu.

 

Ute på däck kunde Figaro inte riktigt sova. Hon hade dragit på sig nattrocken över det rejäla nattlinnet, och stod nu i förstäven och spanade ut i mörkret. Att det egentligen inte fanns något att spana på hade ingen betydelse. För hennes egentliga spaning gick inåt. I hennes egna vindlande tankar. I vad som väckts i henne. Något sedan länge avsomnat. Eller var det egentligen det? Och i så fall varför? Hade hon låtit det somna av bitterhet, bara för att han inte verkad intresserad? För att det hon egentligen längtat efter i alla år, hade förvägrats henne av en blind gammal gubbe, som inte såg vad han hade framför sig? Som bara tänkte på…

– Kan du inte heller sova?

Hon behövde inte vända sig om. Det rösten kände hon väl. Kände sedan decennier.

– Nej, jag kan väl inte det.

– Inte jag heller.

Rösten var närmare nu. Alldeles bakom henne.

– Tänker för mycket, frågade hon?

– Ja, så är det.

– Vad tänker du på då?

Han sa inget. Hon kände bara hur han kom ännu närmare, ömt fattade tag om hennes överarmar, lät hennes rygg vila mot sitt bröst.

– Själv då, sa han lugnt. Vad tänker du på?

– Åh, inget särskilt. Bara… förlorade år.

– Vad som kunde ha varit…? Om inte…?

– Ja.

– Om han bara hade vågat… Om han bara hade kommit till skott… Om det inte hade gått så många år… Och om inte, precis när han äntligen tänkte… för sjutton år sedan… han hade kommit i stället… Att han hade friat… och gjort dig med barn…

Hon vände sig om och stirrade på honom.

– Menar du att…?

– Ja.

– Just då…?

– Just den kvällen, konstaterade han.

Hon bara stirrade.

– Jag stod där med blommor i handen… utanför ditt hus… hade en ask i fickan… Hade snidat ringen själv… av päronträ…

Hon bara stirrade.

– Så såg jag er… Hur ni kom där nerför gatan… Ni såg så lyckliga ut… ni kysstes… jag såg ringen glittra på ditt finger…

Figaro bara sjönk ihop.

– Jag sprang därifrån innan ni såg mig… slängde blommorna i ett buskage… kastade asken i havet… gick efter stranden hela natten… minns inte om det regnade, eller om det bara var mina tårar…

– Så gifte vi oss, suckade Figaro uppgivet. Och så föddes hon… Så lämnade han mig…

– Så lämnade han dig… men jag hade förhärdat mitt hjärta så mycket… ville inte ge det en andra chans… men ville inte släppa dig… er… så jag erbjöd dig… plats…

– Så det var… inte bara av…

– Medlidande? Jo, kanske mest… men också… jag vet inte…

– Förlåt, Figaro. Jag vet inte… Jag ville inte, men ändå ville jag…

– Så i alla år… alla år jag hoppats… först innan… tills jag inte orkade vänta längre… tills jag tog honom i stället…

– Menar du att… redan då…?

– Redan då. Jag gick bara och väntade på dig. men till slut kunde jag inte vänta längre.

– Åh, din idiotiska gamla getabock. Han slog sig hårt i pannan.

– Och sedan efter. När du hade mig rakt framför näsan varje dag. Och jag hade dig rakt framför mig. Och jag hoppades och trodde, men alltid, alltid blev besviken. När jag inte vågade hoppas mer, och bara blev gammal och bitter… Då fanns det ändå där. Innerst inne. Hon petade honom hårt i bröstet för att understryka sina ord.

– Och jag släppte inte ut det… sa han med böjt huvud. Till slut hade jag förträngt det så djupt att jag…

– Men såg du inte!? Såg du inte hur jag försökte!? Såg du inte mina…!? Hur jag…

Figaro bara sjönk ihop igen. Det var som om luften åter gått ur henne, efter det desperata utbrottet.

– Nej, jag såg inte. Men jag ser det nu. Han lyfte på huvudet, och såg henne rakt i ögonen. Hon stirrade tillbaka, genom dimman av tårar.

– Jag ser det nu… Jag ser dig nu… Snälla Figaro… Kan du förlåta mig…? Kan du…?

Längre kom han inte, för Figaro kastade sig om halsen på honom, och tryckte sina läppar mot hans. I deras kyss fanns all den längtan som de känt under alla dess år. Och när de till slut sjönk ner på en mjuk hög med fisknät, och smekte av varandra nattkläderna, kom all den passion fram, som byggt upp av åratal av återhållen passion.

De älskade hela natten.

 

Till frukosten nästa morgon var alla lite trötta, men strålade ändå av tillfredsställelse och lycka. Alla utom Pinn-Jocke. Ja, han var i och för sig också trött, men framför allt såg han dyster och grubblande ut.

– Tänker du på henne? frågade Syrran medlidsamt.

– Mm.

– Hon låter som en väldigt fin tjej, sa Cleo med ömhet i rösten. Men innerst inne kunde hon inte undgå att känna ett styng av svartsjuka. Men det var inte läge att dra fram den nu. Och ärligt talat, sa hon till sig själv, kan jag dela honom med Syrran, så borde jag ju kunna dela honom med någon till. Men djupt där inne kände hon svaret. Det här var något annat. Kanske inte för henne, men för honom.

– Det ordnar sig nog ska du se, tröstade Syrran. Kommer du ihåg vad hon ropade? Det sista hon sa innan vi…

Pinn-Jocke tittade upp.

– ”Berätta”?

– Ja. ”Berätta”. När vi kommer härifrån, berättar vi för polisen, så kommer de ta hand om det.

Pinn-Jocke sken upp. Men så sjönk han ihop igen,

– Om vi kommer härifrån.

– Äh, det fixar sig nog, klämde hon i glatt.

– Vi har i och för sig försökt allt, upplyste Cleo. Vi har till och med byggt en flotte att fly på. Men vi kommer inte ut. Så fort valen öppnar munnen för att äta, är motströmmen så stark att det är omöjligt att ta sig ur. Tro mig. Vi har försökt.

Get-Petter och Figaro bara nickade missmodigt. Figaro mot den axel hon hela frukosten lutat sig kärvänligt mot.

– Aa aaaa aaaatt…

– Vad är det Syrran?

– Aaaaatt tjooooo!

– Prosit.

– Dack. Jag blev bara lite förkyld av allt kallt vatten igår. Syrran snöt sig ljudligt.

Resten av sällskapet återgick bara lugnt till sin frukost. Men Pinn-Jocke satt och stirrade framför sig. Så stirrade han mot utloppet, mot valens mun.

– Jag har det! utbrast han, och sprang upp.

– Har vadå? undrade Cleo.

– Är du också förkyld? frågade Syrran.

– Nej, inte alls. Men jag kom på hur vi ska ta oss ut.

Alla spetsade öronen.

– Vi startar en eld.

– Det hjälper väl inte, anmärkte Figaro. Jag lagade frukost senast i morse över öppen eld. Valen bryr sig inte ett skvatt.

– Om man inte startar en väldigt rökig och stor eld ja.

– Så du menar… Get-Petter började ana hur han tänkte.

– Om vi får valen att nysa ut oss! Sa Pinn-Jocke triumferande.

– Det kan gå, funderade Get-Petter.

– Det kan också gå illa, genmälde Figaro.

– Äh, sluta sura nu, min kära. Det är i alla fall värt ett försök.

Och med det var även Figaro blidkad.

De satte genast igång att samla ihop så mycket bränsle som möjligt. Torr ved blandat med lagom blöta filtar. Ingenting behövde sparas. Båten hade de ingen nytta av längre, så den kunde lika väl slaktas. Ny var det flotten de fick sätta sin lit till.

De samlades på den platta farkosten, lastad med det nödvändigaste av proviant, provisoriska paddlar och ett segel. Pinn-Jocke var den som fick uppdraget att tända brasan, och få den att ryka så mycket som möjligt.

Men det var inte helt lätt. Först ville den inte riktigt ta fyr. Möjligen var det för mycket blöta element. Och när han lade på mer ved, och det till slut började ta sig, så ville det inte bli någon rök värd namnet. Däremot höll den på att slockna. Efter många vedermödor, och ännu fler goda råd från flotten, började det ändå ryka hoppfullt.

När röken till slut var så väl utvecklad, att både flottens passagerare och Pinn-Jocke själv, började hosta betänkligt, var det dags för träpojken att överge skeppet. Det tyckte man i alla fall på flotten, vilket man högljutt och hostande meddelade honom. Men han ville vara säker först på att få en reaktion från valen. Och några sådana tecken fanns inte ännu.

Men när de väl kom, var de desto mer kraftfulla. Hela valen skälvde, vattnet i valmagen var i uppror, och passagerarna kunde knappt hålla sig kvar på flotten. Det var med knapp nöd Pinn-Jocke kunde rikta sitt hopp i rätt riktning, och han missade flotten med ett par meter.

– Skynda dig! hojtade Get-Petter. Vi måste börja paddla mot utgången NU! Annars kanske vi missar…

Men i samma stund hade Figaro gått från ord till handling. Hon slängde ut en tamp, som pojken krampaktigt kunde hålla sig fast vid, och halade in med förvånansvärd styrka. När han väl var ombord, kunde de sälla sig till de andra, frenetiska paddlarna.

Först kändes det som att de inte kom någon vart. Men sedan, sakta men säkert, kunde de ändå skönja valens vita tänder där framme.

Och så kom den. Utlösningen! Eller ja… alltså… nysningen. Det är bäst att vara tydlig i sådana här sagor.

Ut flög flotten. Och ut flög dess passagerare. Och dessutom en del mer eller mindre brinnande skräp från själva båten. Flera gånger nös valen, så att strömmarna gick både framåt och bakåt. I villervallan tog det långt tid för de flyende att få ordning på paddlar och segel och inte minst på varandra. Men till slut fann de sig i alla fall vara flera meter framför valen, och med vind i seglet.

De började paddla för glatta livet. Och det var i sista stund. För nu var valen arg, och jagade sina rökiga plågoandar med full kraft, ibland lätt avbruten för att hosta och nysa.

De visade sig inte vara så långt ifrån land. En klippig strandremsa tornade upp sig på nåbart avstånd. Men de fick kämpa till det yttersta för att ta sig dit, för valen var hack i häl.

Till slut var det nog ingen som riktigt uppfattat hur de tagit sig iland. Uppspolade mellan livsfarliga, spetsiga stenar, med enbart söndertrasad bråte kvar av flotten. Valen, som hade bidragit med sina svallvågor, hade blivit akterseglade i de grunda vattnen, och varit tvungen att vända, och låg nu ilsket piskande med stjärten, ute på det öppna havet.

Det tog ett tag innan alla hittade varandra. Figaro hade varit avsvimmade ett tag, efter en hård törn mot huvudet. Cleo blödde från ett sår på benet, och både Get-Petter och Syrran var blåslagna. Alla var de mer eller mindre mörbultade. Men var fanns Pinn-Jocke?

Till slut var det Get-Petter som hittade honom. Livlös. Hans förtvivlade skrik kallade dit de andra. Syrran knäböjde vid sin skyddsling, och försökte hitta några livstecken. Men hur ser man på en trädocka om den lever? Någon puls finns ju inte att leta efter. Andningen då? Han brukade ju ändå andas. Men inte minsta pust kom från hans mun. Och såg han inte åter ut som… en trädocka?

Med en förtvivlat gråtande Get-Petter i täten, bärandes på sin livlöse son, tågade en sorglig procession från stranden. Hur de fann på en landsväg, som ledde till en by, som ledde dem att till slut hitta hem, det är ingen som vet. Men till slut var de ändå samlade igen, runt Get-Petters säng, sörjande den livlösa pojken som låg där.

Till långt in på kvällen stod de så. Satt, låg, vakade och sörjde, med tårarna grumlande deras blickar. Så grumligt såg de, att de helt plötsligt verkade inbilla sig ett ljussken, som fyllde rummet. Men det måste ju bara vara lamporna som…? Eller…?

På golvet uppenbarade sig en vit gestalt. Alla gnuggade sig i ögonen. Och när de åter såg upp, så stod hon där. Den goda fen.

Alla skingrades och banade väg för henne, när hon skred fram emot den livlösa pojken på den dystra bädden. Hon lutade sig över honom, och betraktade honom länge. Så tog hon till orda.

– Lille pojke. Du har fått utstå många äventyr. Vindlande har dina vägar varit. Råden du fått har inte alltid varit de bästa. Men med hjälp av dina vänner, och tack vare ditt eget goda hjärta, har du ändå visat dig vara både modig, ärlig och osjälvisk. Dina villkor är uppfyllda. Löftet ska infrias. Stå upp, du alldeles riktiga pojke. Jag ger dig åter livet. Denna gång helt och fullt.

Så lystes rummet upp av ännu ett bländande med ljudlöst sken. Och när det åter mattats av, låg där på sängen inte längre en lite livlös trädocka. Där låg en alldeles riktig och finlemmad tonårspojke, med riktiga kläder, riktiga skor och en alldeles riktig hatt på huvudet. Ansiktet var fortfarande något rundlagt, men inte onaturligt dockrunt, utan ett alldeles naturligt pojkansikte, med en fin liten uppnäsa, en häpen mun och förvånat uppslagna blå ögon, som åter betraktade världen. Till och med hans mjuka kinder, visade livets friska röda färg.

– Oj, vad har hänt? Varför står ni alla runt…? Och vad gör du här?

– Jag har bara givit dig livet åter, svarade fen. Och den här gången helt och fullt.

Då först betraktade pojken sig själv på allvar. Såg sina armar, sina ben. Kände på sin mage, sitt ansikte, sin näsa.

– Oj, tack! utbrast han.

– Tacka inte mig. Det är dina egna handlingar, som har gjort dig förtjänt. Du är en riktig pojke nu. En pojke som klarar sig själv, utan något annat samvete än ditt eget.

Syrran skruvade lite på sig i sitt hörn. Då vände sig fen mot henne.

– Ditt arbete är alltså slut. Jag har hållit dig under uppsikt. Och även om det varit lite… skakigt under vägen…

Syrran slog ner blicken, och skruvade ännu mer på sig.

– …så har du till slut genomfört ditt uppdrag. Du räddade honom ur knipan, och du har stått där vid hans sida. Jag kommer att ge dig med beröm godkänt. Ty det är av misstagen som man lär sig. Både klienten och samvetet. Så jag kommer att rekommendera dig för ordinarie tjänst på samvetesavdelningen.

– Oj, tack… Men det är jag inte… jag förtjänar inte…

– Det gör du visst det!

Det var Pinn-Jocke som tog till orda med bestämdhet. Och de andra höll med.

– Absolut!

– Det bästa samvete man kan tänka sig.

– Och det mest trofasta.

– Och du är välkommen att stanna här så länge du vill, avslutade Get-Petter.

– Öh… äh… oj… ja men… då kanske jag…

– Ta du lite semester inför nästa uppdrag, sa fen. Och stanna här och ta farväl av Pinn-Jocke och hans familj i lugn och ro.

– Fast nu när han inte längre är gjord av trä, påpekade Cleo med ett finurligt leende, medan hon klämde på hans mjuka arm, så kanske vi inte ska kalla honom Pinn-Jocke längre. Vad sägs om bara Jocke?

– Det är ju du som döpte honom från början, sa Get-Petter. Så du bestämmer. Jocke får det bli.

 

Den natten fick Jocke för enkelhetens skull sova kvar i Get-Petters säng, som i sin tur flyttade in till Figaro. Nästa dag, det kom de överens om, skulle Jocke få överta hennes rum, medan den gamla köksan fick flytta in i sängkammaren, till sin älskade gamle beundrare. Vart Syrran tog vägen var lite oklart. Hennes gamla soffa stod tom, men det hördes till att börja med misstänkta röster inifrån Cleos rum.

Senare på natten knackade det på Jockes sovrumsdörr, och Cleo (väl uppvärmd…) smög sig in.

– Får jag krypa ner till dig?

– Klart du får. Du är alltid välkommen. Det vet du.

Han höll upp täcket och hon gled in och gosade in sig mot hans varma kropp.

– Du känns så annorlunda nu. Så mjuk och skön och varm och… Och så doftar du så gott också. Inte trä, fast det var också fint, utan något mer… levande. Du doftar… Jocke.

– Men du doftar i alla fall Cleo, precis som förut. Den bästa doften jag vet.

– Är det säkert?

– Du vet ju att jag inte kan ljuga.

– Ha, ha. Fast det kanske du kan nu. Testa.

Han betraktade henne under tystnad. Sen sa han.

– Jag tycker inte om dig.

Så kände han på sin näsa. Den var precis lika liten och uppnosig som förut.

– Så då kan du alltså ljuga då? log hon spefullt.

– Ja, tydligen… Det känns ovant. Han kände åter på näsan och tittade begrundande i fjärran.

– Men jag tänker i alla fall inte börja ljuga. Nu när jag har vant mig vid att inte göra det. Och när jag inte har någon anledning heller.

– Hm. Då får du bevisa det, sa hon lurigt, och smekte honom över magen. Är det säkert att du ljög nyss?

– Va? Om vad då?

– Att du inte tycker om mig? Hennes hand hade sökt sig ännu längre ner.

– Ja det är…. Hmpf… alldeles… alldeles… säkert…

– Mmm… oj, oj… jag känner det…

Hon lyfte på täcket och tittade efter. Stämde verkligen det hon kände? Det gjorde det.

– Den kanske inte kan bli lika lång längre, mös hon, men jag tror allt att den har blivit grövre. Och kort är den då verkligen inte.

 

Epilog

Redan första dagen hade Syrran följt med Jocke till polisen, för att anmäla Paradisets Ö för koppleri, olaga frihetsberövande och misshandel. Eller vad nu en åklagare kunde tänkas få ihop för en diger lista.

Och några dagar senare fick de rapport om polisens framsteg. De hade gjort en razzia på ön, gripit både Kusken och hans anhang, och befriat sexslavarna, som hade tagit om hand av sociala myndigheter. Många hade ju en väldigt stökig bakgrund, och hade stora behov av att tas om hand av sociala institutioner. En av dem hade skickat en särskild hälsning och ett tack till Pinn-Jocke och Syrran. En ung flicka med lila hår.

Månaderna passerade medan livet gick sin gilla gång i det lilla snideriet, i kärlekens tecken. Jocke hade tagit över Figaros rum, men det var likväl så att det ofta stod ett rum tomt. För Jocke sov lika ofta inne hos Cleo, som hon inne hos honom. Så länge Syrran var kvar, eller om hon kom och hälsade på, tog hon gärna det lediga rummet. Men det var då ändå ofta som det likt förbaskat stod tomt. Åh andra sidan kom det då desto fler misstänkta ljud inifrån det andra rummet.

En morgon, efter just en sådan natt, satt de alla kring frukostbordet och njöt av en god kopp kaffe. Då knackade det på dörren. Det var Figaro som öppnade.

– Jocke! Det är en flicka här som söker dig!

Den gamla köksan kom in i köket igen, medan hon torkade händerna på en diskhandduk. Hon hade ett väldigt menade leende i mungipan.

– Hon har väldigt lila hår.

Jocke reste sig sakta. Han tittade på Syrran. Han tittade på Cleo. Hon bara nickade, fast hon log aningen sorgset. Så blev leendet bredare, och hon nickade igen.

Jocke drog ett djupt andetag, vände sig mot ytterdörren. Och så började han gå.

 

SLUT

Spara detta inlägg

4

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Dölj innehåll


Här kan du välja att dölja innehåll från den eller de kategorier du inte önskar se. Hantera innehåll!

Kommenterat


Läs Senare


Du måste vara inloggad för att se listor.