Inte ett Kinderägg, men nästan

Hej hopp,

Får den här 4k visningar, kommer nästa del.

//Plutten

 


Jag betraktade mitt eget ansikte i hotellrummets stora väggspegel och såg hur mina pupiller fortfarande var utvidgade, nästan svarta, mot den ljusblå irisen. Enstaka hårstrån klibbade mot min panna och kinderna var flammiga av en hetta som vägrade lägga sig.

Drog sakta fingertopparna över läpparna; de var svullna och smakade fortfarande av honom, en blandning av dyr cologne och rå, salt hud.

Det var en absurd tanke, men den landade mjukt i mig varje gång jag tillät den att ta plats: jag hade två pojkvänner. Inte i betydelsen av en utsvävande polyamorös relation, utan i en strikt, nästan klinisk uppdelning av mitt liv.

Albin var min trygghet, min söndagsmorgon med nybryggt kaffe och mjuka lakan, den man jag faktiskt ville bygga ett hem med. Men Johan… Johan var det som hände när verkligheten blev för blek. Han var veckodagarnas mörka rytm, en hemlighet som pulserade under huden varje gång jag klev in genom dörrarna till Nordic Logistics & Infrastructure.

Bakom mig, i den halvskugga som rådde i rummet, rörde sig Johan. Jag såg honom i spegelns reflektion när han drog upp sina kostymbyxor. Han var femtioett år, men kroppen bar en styrka som inte kom från ett välbesökt gym, utan från ett liv av faktiska lyft och en naturlig, rå fysik.

Han var lång, nästan 1,87, och hans breda axlar tycktes fylla ut rummet trots att han bara stod stilla. Silverstråken vid tinningarna gnistrade i det dämpade ljuset och gav honom ett uttryck av auktoritet som fick det att dra ihop sig i min mage.

Jag suckade tungt, ett ljud som var hälften utmattning och hälften längtan. Det var ren, ofiltrerad lust. Albin var kärleken, men Johan var hungern. Han väckte instinkter i mig som jag inte ens visste existerade innan jag började arbeta som receptionist på hans företag.

Johan fångade min blick i spegeln. Han flinade, och där dök de upp – smilgroparna som förvandlade hans robusta, nästan väderbitna ansikte till något plötsligt pojkaktigt och farligt charmigt.

”Glöm inte jobbet. Du börjar om en timme”, sa han och skrockade retfullt. Rösten var djup, lugn och bar på den där självklarheten som bara kommer med makt och ålder.

Han tog ett steg mot mig, lade sina stora, varma händer på mina höfter och drog mig bakåt mot sin kropp. Jag kände kontrasten mellan min nakna, svala hud och den sträva texturen av hans skjorta. Han lutade sig fram och pressade sina läppar mot min nacke, precis där pulsen slog som vildast.

”Kom och lägg dig igen”, viskade han.

Jag lydde utan att tveka. Det fanns inget utrymme för motstånd när han tog tag i mig. Vi föll tillbaka mot sängen, och den andra gången var det inte passionen som drev oss, utan en sorts metodisk, ägande intensitet. Jag kände trycket av hans kropp, tyngden som pressade ner mig i madrassen, ljudet av våra flämtningar som ekade mot de minimalistiska hotellväggarna. Det var rått, fuktigt och helt utan filter.

Efteråt låg vi och bara pustade ut. Tills jag gick in i badrummet och tog en snabbdusch för att skölja av mig Johans rester. Torkade mig, sminkade mig och gick tillbaka in i rummet

Johan låg fortfarande kvar i sängen och tittade lystet på mig.

”Du ser sexig ut, men vi har inte tid med en omgång till.”

Med det gick han in i badrummet, gav mig en klapp på rumpan och kysste mig snabbt. Kort därefter hördes ljudet av duschen i badrummet. Jag satte mig på sängen, stirrade på väggen och kände hur hjärtat långsamt återgick till sin normala takt. Det var då mobilen vibrerade mot nattduksbordet.

Ett meddelande från Albin.

“Försenad med flyget. Kommer imorgon istället. Längtar efter dig, älskling.”

Jag slöt ögonen och ett litet leende spred sig över mina läppar. Jag visste exakt vad det innebar. När Albin väl kom hem skulle han vilja ha mig på ett helt annat sätt – mjukare, mer utforskande, med en närvaro som handlade om närhet snarare än dominans. Det märkliga var att ingen av dem var blind. Albin visste om Johan. Johan visste om Albin.

Det fanns en tyst överenskommelse mellan dem, en sorts maskulin pakt där de delade på mig så länge rollerna var tydliga. På veckodagarna var jag Johans knulldocka, en förlängning av hans makt och begär. På helgerna var jag Albins flickvän.

Jag såg kläderna som Johan hade lagt fram åt mig på stolen. Han hade köpt dem. Han älskade att klä mig, att transformera mig till den version av mig själv som han ville se.

Drog på mig en tunn, svart string som knappt täckte någonting, följt av svarta stay-ups som slutade mitt på låren med en spetskant som kittlade mot huden. Sedan gled jag i den röda klänningen.

Den var kort, extremt tight och i ett material som kändes likt en andra hud, nästan provocerande avslöjande. Jag drog på mig de röda skorna med de höga klackarna, kände hur min hållning förändrades, hur jag blev längre, mer exponerad. Avslutade med ett rött läppstift som matchade klänningen perfekt.

När Johan kom ut igen, nu fullt påklädd i en perfekt skuren mörkblå kostym. Svepte han med blicken över mig, från de röda klackarna upp till mina läppar. Hans ögon mörknade.

”Du ser ut som en synd”, sa han med en röst som var mättad av erotisk underton.

Jag log förföriskt, drog den tunna kappan över axlarna för att dölja det mesta, men lämnade precis tillräckligt för att han skulle veta vad som väntade under tyget.

”Tack”, svarade jag lågt.

Vi gick tysta mot hissen och sedan ut till den väntande limousinen som skulle ta oss till företagseventet, vilket var vad han menade med att jag var sen till jobbet.

Under resan satt vi nära varandra, men vi rörde inte varandra. Spänningen låg i glappet, i den tysta kunskapen om vad vi precis hade gjort och vad vi skulle göra senare.

Eventet var ett hav av dofter: tung parfym, exklusivt vin och doften av nystruken textil. Rummet var fyllt av maktmänniskor, kunder och anställda från Nordic Logistics. Jag rörde mig vant vid Johans sida, ett proffs i rollen som den perfekta svärdottern.

”Det här är Alva”, presenterade han mig för en grupp investerare med ett stolt grepp om min midja. ”Tyvärr kunde Albin inte närvara, han är utomlands på ett företagskritiskt ärende.”

Ingen ställde frågor. Ingen ifrågasatte varför den unga, blonda receptionisten såg ut som en miljon dollar i en röd klänning som knappt lämnade något åt fantasin. Jag log, svarade artigt och kände hur jag spelade spelet till perfektion.

Under middagen, medan konversationen flöt på om logistikflöden och kvartalsrapporter, hände det. Johan sänkte sin hand under bordet. Hans fingrar landade mjukt på mitt lår, precis där klänningen slutade. Han smekte långsamt uppåt, med en precision som fick mig att hålla andan.

Jag stirrade rakt fram, fortsatte att le mot personen som pratade, medan fjärilar och en våg av förväntan exploderade i min mage. Handen tryckte till, entusiastiskt och ägande, innan han drog tillbaka den lika diskret som han hade börjat.

Resten av kvällen gick i ett töcken av artighetsfraser och dolda signaler. Efter desserten förklarade Johan att det var dags att återvända till hotellet.

I hissen, så fort dörrarna stängdes och vi var ensamma, försvann den artiga fasaden. Jag kände hans hand glida längs min rygg, ner över tyget på klänningen, och pressa mig mot honom. Jag rös till av vällust, en elektrisk stöt som gick rakt ner i underlivet. Jag visste precis vad som förväntades av mig nu.

Väl inne i hotellet stängde han dörren bakom oss med en bestämd smäll.

”Vill du ha något att dricka?” frågade jag, min röst svagt darrande.

Han tackade ja, tog glaset jag räckte honom, men ställde omedelbart ner det på det lilla bordet utan att ens ta en klunk. Han drog mig mot sig i en rörelse som kändes som slow-motion. Våra läppar möttes i en kyss som smakade av hunger och desperation.

För ett kort ögonblick dök en bild av Albin upp i mitt inre – hans mjuka blick, hans lugna sätt – men bilden suddades ut så fort jag kände Johans händer röra sig över min kropp med en auktoritet som Albin aldrig besatt.

Han släppte mig för en sekund, krängde av sig kavajen och puttade ner mig på sängen med en kraft som fick mig att flämta. Jag låg där, fortfarande i den röda klänningen och de höga klackarna, och kände en åtrå som var så stark att det nästan gjorde ont. Det var en hunger som inte hade mättats på år, en längtan efter att bli tagen, helt och hållet.

Johan stod vid sängänden. Hans blick var beslutsam, nästan hård. Han knäppte upp sina byxor med lugna rörelser och lät dem falla till golvet. Han var naken, kraftfull och fullkomligt närvarande.

Han tog tag i mina anklar och drog mina ben åt varsitt håll med ett fast grepp. Jag var liten, bara 1,59, och han täckte mig nästan helt när han kröp upp i sängen och lade sin tyngd över mig. Jag stönade till när hans kropp pressade mot min, men mina fingrar grävde sig in i hans axlar.

”Ta mig!” pressade jag ut mellan tänderna.

Han väntade inte. Utan trängde in i mig med en kraft som fick mig att rycka till, en djup, fyllig känsla av att bli helt uppfylld. Jag kände rytmen starta, hård och obeveklig, precis som han var i allt han gjorde. Det fanns inget utrymme för tvekan, bara ljudet av hud mot hud, det rytmiska gnisslandet från sängen och min egen röst som brast i höga, okontrollerade stön.

Jag kände hur fukten spred sig, hur trycket mot mina blygdläppar byggdes upp tills det blev outhärdligt. Varje stöt kändes i hela kroppen, en vibration som startade i underlivet och spred sig ut i fingertopparna. Han greppade tag i mina handleder och pressade dem mot madrassen, låste fast mig under sig medan han ökade tempot.

Det var rått. Det var extremt. Det var precis det jag behövde för att känna att jag levde.

När orgasmen kom var den som en våg som sköljde över mig, en serie kramper som fick mig att spärra upp ögonen och kasta huvudet bakåt. Jag kände hur han stelnade ovanpå mig, hur hans andning blev ett tungt, hest ljud i mitt öra precis innan han själv gav efter.

Vi låg kvar så länge, flämtande, medan svetten fick våra kroppar att klibba ihop. Jag tittade upp på honom, på de blå ögonen som nu var mjuka, och kände den märkliga friden i att vara precis där jag ville vara: mitt i det förbjudna.

Jag låg kvar i tystnaden, lyssnade på hur Johans andning långsamt återgick till en rytmisk, djup takt. Rummet kändes tyngre nu, som om luften hade mättats av den intensitet vi precis delat. Doften av svett, sex och det svaga spåret av hans cologne hängde kvar som en osynlig slöja över oss.

Jag kände mig tom, men på ett sätt som var befriande; som om han hade tömt mig på alla spänningar, alla hemligheter, och lämnat kvar en ren, vibrerande yta.

Rörde mig försiktigt, kände hur huden klibbade mot lakanen. När jag vände mig mot honom såg jag hur han betraktade mig. Hans blick var inte längre sökande eller hungrig, utan snarare reflekterande. Det fanns en sorts tyst förståelse i hans blå ögon, en bekräftelse på att vi båda visste exakt vad det här var: en lek med eld där vi båda njöt av att bränna oss.

Jag reste mig upp, och den svala luften i rummet fick huden att gå i gåshud. Kände hur hans säd sipprade ur mig. En känsla jag gillade. Den kändes syndig på något sätt.

Plockade sedan upp den röda klänningen från golvet, tyget kändes nu nästan främmande, som en kostym jag hade burit för en annan person. Jag drog på mig stay-upsen, kände spetsens tryck mot låren, och gled sedan in i klänningen. Varje rörelse var långsam, nästan rituell. Johan betraktade mig medan jag drog upp dragkedjan, hans blick följde linjen av min rygg med en ägande precision.

”Du är fantastisk, Alva”, sa han lågt. Rösten var fortfarande hes.

Jag vände mig om och log, ett litet, hemlighetsfullt leende. Jag gick fram till honom, böjde mig ner och gav honom en sista kyss – inte en av den där desperata sorten, utan en mjuk, nästan ömsint avskedskyss. Det var kontrasten som var det mest berusande; att han kunde vara både den brutala kraften och den lugna hamnen på samma gång.

När jag lämnade hotellet och steg ut i den svala kvällsluften kändes staden annorlunda. Gatlyktornas gula sken reflekterades i de fuktiga trottoarerna och ljudet av avlägsen trafik kändes som ett soundtrack till mitt eget dubbelliv.

Jag tog en taxi hem, och under resan lutade jag pannan mot den kalla rutan och såg Stockholm flyta förbi.

Väl inne i min lägenhet kastade jag av mig kläderna. Jag ville bli av med den röda färgen, med doften av Johan, med rollen som den förföriska svärdottern. Jag klev in i duschen och lät det heta vattnet piska mot axlarna, skrubba bort varje spår av kvällen. Men trots att huden blev ren, fanns minnet av hans händer kvar som ett eko i nervsystemet.

Jag satte mig i soffan, inlindad i en stor, mjuk morgonrock, och tog upp mobilen. Det var då jag såg bilderna från Albin.

Han hade skickat tre fotografier. Det första var en suddig bild av en kaffekopp och en laptop på en flygplatslounge. Det andra var en bild av ett flygplan som väntade på landningsbanan under en grå himmel. Det tredje var en selfie där han log mot kameran, med en keps på sned och den där välbekanta, öppna blicken.

Frankfurt, Tallinn, ibland Singapore. Albin rörde sig genom världen som en corporate nomad, en systemutvecklare vars liv mättes i tidzoner och boardingkort. Det komiska var att alla flygplatserna han fotograferade såg exakt likadana ut: samma sterila vita golv, samma ansiktslösa butiker, samma doft av billigt kaffe och stress. Men för mig var bilderna ett ankare. De påminde mig om att det fanns en annan värld, en värld där jag inte var ett objekt för makt och lust, utan en partner.

Jag kom ihåg första gången jag såg honom. Det var två år sedan, på en stimmig bar nära Järntorget. Jag minns ljudet av glaskross och det dämpade sorlet från hundratals röster som blandades i den trånga lokalen. Albin hade stått bredvid mig i kön till baren när han, i en klumpig rörelse, spillde en halv storstark över min ljusgrå jacka.

Då hade jag ryckt till, tittat ner på den mörka fläcken och sedan upp på honom. Han såg ut som om han precis hade begått ett allvarligt brott. Hans ansikte var rött, ögonen stora av förvåning och skam.

”Herregud, förlåt! Jag är så otroligt klumpig, jag… jag kan betala för kemtvätten, eller köpa en ny, jag lovar!” hade han stammat.

Jag hade börjat skratta. Inte åt honom, utan åt den genuina, nästan rörande förlägenheten i hans uttryck. Det var så sällsynt i en stad full av människor som försökte se coola ut. Han var charmig i sin osäkerhet, och när han till slut vågade le tillbaka, dök de där smilgroparna upp.

Det var groparna jag föll för. Eller, nästan. Det var känslan av att han var trygg, att han inte försökte spela en roll.

Albin var 1,76 lång, en höjd som gjorde att han smälte in i mängden utan att försvinna. Han hade en kropp som var frisk och aktiv, men inte skulpterad för syns skull. Bredaxlad, avslappnad i sin hållning, med en naturlig energi som gjorde att samtalen med honom alltid flöt utan ansträngning. Hans mörkblonda hår var alltid lite rufsigt, som om han precis hade stigit ur sängen eller kommit in från en blåsig gata, och han var alltid välrakad, vilket gav honom ett rent, öppet ansikte.

Hans stil var en förlängning av hans personlighet: business, men med en mjuk kant. En snygg skjorta, en välsittande kavaj, rena skor och en klocka som antydde ett öga för detaljer utan att det kändes pretentiöst. Han var en man som hade koll på livet men som vägrade ta det så seriöst att han glömde bort att njuta av det.

Jag skrev tillbaka till honom. ”Saknar dig. När är du hemma?”

Svaret kom nästan direkt. ”Landar nu på morgonen. Men jag kan inte sluta tänka på dig. Kan vi ses ikväll? Jag är helt slutkörd just nu, skall sova. Vill bara vara med dig.”

Ett pirr av förväntan spred sig i min mage, men det var en annan sorts pirr än det jag känt med Johan. Det var en varm, mjuk känsla, som en filt på en kall vinterkväll.

Vi bestämde oss för att mötas på en pub i närheten av hans lägenhet. När jag klev in genom dörren runt åtta-tiden slogs jag av doften av stekt mat, gammalt öl och den där specifika, trygga atmosfären av en lokal pub där ingen bryr sig om vem man är.

Såg honom direkt. Han satt i ett hörn, lutad tillbaka i en lädersoffa, klädd i en mörkgrå skjorta med upprullade ärmar.

Jag gick fram till honom och lade mina armar om hans nacke. Han drog in mig i en kram som luktade tvättmedel och något som bara var Albin.

”Hej, älskling”, viskade han och kysste mig mjukt på läpparna.

Vi drack varsin öl och pratade om allt och inget. Han berättade om ett projekt i Singapore som hade gått snett, om de ändlösa mötena i sterila konferensrum och om hur mycket han längtade efter att bara få ligga stilla med mig. Jag lyssnade, log och svarade, men inombords fanns en märklig dissonans.

Tittade på hans mjuka drag, på de där smilgroparna som dök upp varje gång han skrattade, och jag tänkte på Johan. Jag tänkte på hur Johans händer hade känts mot min hud några timmar tidigare, på den råa kraften i hans knullande och den absoluta dominansen i hans blick.

Jag sa ingenting om hans pappa. Det var vår outtalade regel. Vi pratade inte om den tredje personen i vår relation när vi var tillsammans. Det var som om vi hade skapat en skyddande bubbla av normalitet som vi kunde kliva in i, där vi bara var Alva och Albin.

När kvällen led mot sitt slut och ölen hade gjort oss båda lite avslappnade, reste vi oss upp.

”Ska vi gå hem?” frågade han och tog min hand.

Hans grepp var mjukt, en inbjudan snarare än ett krav. Vi gick i lugn takt genom gatorna, pratade lågmält och höll varandra i handen. När vi låste upp dörren till hans lägenhet kändes det som om jag klev in i en annan dimension. Här fanns inga maktspel, inga hemliga kostymer, inga hotellrum med sterila väggar. Här fanns bara vi.

Vi började kyssa varandra redan i hallen, men det var en annan sorts kyss än den jag delat med Johan. Det var en utforskande kyss, fylld av ömhet och en långsam uppbyggnad. Albin tog av mig min kofta med varsamma rörelser, hans fingrar nuddade lätt vid min hud, som om han var rädd att jag skulle gå sönder.

Vi rörde oss in i sovrummet. Ljuset var dämpat, och doften av Albins parfym blandades med den välbekanta doften av hans sängkläder. Han lade mig försiktigt på rygg och började kyssa mig, långsamt, från hakan, ner över halsen, till nyckelbenen. Jag slöt ögonen och lät mig sjunka in i känslan.

Albin drog av mig mina kläder med en mjukhet som fick mig att känna mig älskad. När han sedan klädde av sig själv, såg jag hans kropp i det svaga ljuset – ung, frisk och ärlig. Det fanns inget pretentiöst i hans fysik, bara en naturlig närvaro.

Han gled in mellan mina ben, och jag kände hur han sökte ögonkontakt innan han rörde vid mig. Hans händer var varma och hans beröring var precis, men utan den där aggressiviteten jag var van vid från Johan. Han smekte mina lår, rörde sig långsamt mot mitt centrum, och när han till slut fann min fuktighet, gjorde han det med en varsamhet som fick mig att sucka av välbehag.

”Du är så vacker, Alva”, viskade han.

När han till slut trängde in i mig, var det en mjuk rörelse. Det var inte den där chocken av att bli fylld till roten på ett ögonblick, utan snarare en gradvis anpassning. Vi rörde oss tillsammans i en rytm som var synkroniserad, nästan som en dans. Det var inte vilt, det var inte extremt, men det var djupt intimt.

Jag kände hur mina fingrar krökte sig runt hans rygg, hur jag drog honom närmare, ville smälta samman med honom. Ljuden i rummet var låga – mjuka flämtningar, ljudet av hud som mötte hud, och Albins röst som viskade små kärleksförklaringar i mitt öra.

Sexet med Albin var som en varm badstuga; det var avkopplande, tryggt och behagligt. Det handlade om närhet, om att dela en stund av sårbarhet. Det fanns ingen press, ingen jakt på den absoluta gränsen för vad kroppen tålde. Det var bara vi två, i en värld där allt var enkelt.

När vi till slut nådde klimax, var det inte en explosion av kramper som kvävde andningen, utan en långsam, böljande våg av njutning som spred sig genom hela kroppen. Jag kände hur Albin kollapsade ovanpå mig, hans tunga andetag mot min hud, hans hjärta som slog i takt med mitt.

Vi låg kvar så länge, i den tysta efterglöden. Albin drog ett lakan över oss och kysste mig på pannan.

”Jag älskar dig”, sa han sömnigt.

Jag svarade att jag också älskade honom, och jag menade det. Men medan jag låg där, i tryggheten av Albins famn, kunde jag inte låta bli att tänka på den andra mannen.

Jag tänkte på hur min kropp fortfarande bar på minnet av Johans råhet. Det var som om min hud hade ett eget minne, en cellulär registerföring av hur det kändes när han tog tag i mig utan förfrågan, hur hans tyngd hade pressat ut all luft ur mina lungor och hur hans blick hade reducerat mig till inget annat än ett objekt för hans lust.

Med Albin var jag en partner, en älskad kvinna, en människa med tankar och känslor. Med Johan var jag en funktion. En behållare för hans begär.

Och det var just den reduktionen som var så beroendeframkallande. Att för en stund slippa vara Alvas version av sig själv – den duktiga receptionisten, den stöttande flickvännen, den rationella 23-åringen. Hos Johan kunde jag bara vara kött, hud och reflexer.

Jag slöt ögonen och kände hur Albin drog mig närmare i sömnen. Hans andetag var jämna och lugna mot min axel. Jag låg helt stilla, rädd att min egen rastlöshet skulle väcka honom. Jag kände mig som en spion i mitt eget liv, en infiltratör som hade lyckats bygga en bro mellan två oförenliga världar.

Det var en farlig balansgång, men spänningen i att kunna växla mellan dessa två extremer gav mig en sorts makt som jag aldrig tidigare upplevt.

Morgonen kom med ett mjukt, grått ljus som silades genom gardinerna. Albin vaknade först, sträckte på sig med ett nöjt ljud och kysste mig mjukt på kinden.

”God morgon, älskling”, mumlade han, rösten grov av sömn.

Jag log och tryckte mig mot honom. Allt kändes rätt i det ögonblicket. Vi låg kvar ett tag och pratade om småsaker – om hans nästa resa, om vad vi skulle äta till lunch, om den där nya utställningen på Moderna Museet som han ville ta mig till. Det var det liv jag trodde att jag ville ha.

Det var det liv som var tryggt.

Men när jag senare stod i badrummet och borstade tänderna, såg jag min reflektion i spegeln och mindes den röda klänningen. Jag mindes hur det kändes när Johan hade dragit ner dragkedjan med ett enda, bestämt ryck.

En plötslig våg av otålighet sköljde över mig. Albin var fantastisk, men han var förutsägbar. Han var den lugna sjön, medan Johan var det stormiga havet som hotade att dra ner mig i djupet.

När jag lämnade Albins lägenhet för att bege mig till jobbet, kände jag hur min personlighet skiftade. Jag hade tagit på mig min business-garderob – en välsittande svart kjol och en ljusblå blus som ramade in min figur utan att vara utmanande. Hade på mig mina svarta klackar, och med varje steg mot tunnelbanan kände jag hur jag återgick till rollen som receptionisten på Nordic Logistics & Infrastructure.

När jag klev in genom glasdörrarna till huvudkontoret slogs jag av den välbekanta doften av nystruket papper, exklusivt läder och den sterila doften av luftkonditionering. Kontoret var en katedral av makt, där varje detalj var utformad för att inge respekt. Jag tog min plats bakom den stora marmordisken i lobbyn, mitt i centrum av allt.

Det tog inte lång tid innan jag såg honom.

Johan kom gående genom lobbyn med två av sina högsta chefer. Han var klädd i en mörkgrå kostym som satt som gjuten över hans breda axlar. Han pratade med den där djupa, lugna rösten, och hans gester var ekonomiska, själviska. Han såg ut som den perfekta VD:n, en man som hade fullständig kontroll över varje aspekt av sitt imperium.

När han passerade disken saktade han ner. Han stannade inte, men hans blick svepte över mig. Det var bara en sekund, ett kort ögonblick av ögonkontakt, men det var tillräckligt. I hans blå ögon fanns en glimt av erkännande, en tyst påminnelse om vad vi hade gjort i hotellrummet. Det var en blick som sa: Jag vet vad du är under den där blusen, och jag vet att du längtar efter det.

Jag kände hur det drog ihop sig i underlivet, hur en plötslig fuktighet spred sig mellan mina lår. Jag tvingade mig själv att le professionellt, att nicka kort.

”God morgon, herr Andersson”, sa jag med en röst som var stabil, trots att mitt hjärta slog vilt.

”God morgon, Alva”, svarade han.

Han fortsatte gå, men jag kunde svära på att jag såg ett litet, nästan osynligt leende vid mungipan.

Resten av dagen var en tortyr av förväntan. Varje gång dörren öppnades, varje gång jag hörde steg i korridoren, hoppades jag att det skulle vara han. Jag blev medveten om varje liten detalj i min omgivning: ljudet av kaffemaskinen som väste, det rytmiska klickandet från tangentborden, doften av regnet som började falla utanför de stora glasrutorna.

Jag tänkte på den kommande helgen. Albin skulle iväg på kickoff med jobbet och inte komma hem förrän på söndag kväll. Det innebar att jag skulle tillbringa hela helgen hos Johan, i hans hus.

Johans hus var en arkitektonisk triumf av glas och betong, beläget på en av Stockholms mest exklusiva adresser. Det var ett hus som, precis som hans ägare, utstrålade makt och integritet. Men bakom de minimalistiska väggarna fanns en annan verklighet. Där var jag inte receptionisten, och jag var definitivt inte Albins flickvän. Där var jag hans.

Jag mindes förra gången jag varit där. Den gången var jag där med Albin och medan han fått ett affärssamtal visade Johan mig runt i huset och visat in mig i sitt kontor. Där han hade låst dörren bakom mig och utan ett ord fått ner mig på knä. Det var den gången jag insåg att jag ville ha båda två. Efter att han kommit i min mun. Kunde jag se hur han hade betraktat mig med en blandning av förakt och begär, som om jag vore ett husdjur han precis hade köpt.

Vi hade därefter gått ut till Albin som om inget hänt, men allt hade förändrats den dagen. Det fanns något djupt förnedrande i det, men det var just den förnedringen som utlöste den starkaste lusten. Att bli berövad sin vilja, att bli reducerad till en kropp som bara existerade för att tillfredsställa en annan mans behov

Kring klockan tre ringde min telefon. Det var ett meddelande från Johan.

Jag har bokat en tid för oss på fredag eftermiddag. Kom direkt till huset. Jag har köpt något nytt till dig.

Jag bet läppen så hårt att jag nästan smakade blod. “Något nytt”. Han älskade att kontrollera min image, att klä mig i material som han själv tyckte var stimulerande – spets, latex, läder. Han betraktade min kropp som en duk som han kunde dekorera efter eget smak och behag.

Lutade mig sakta tillbaka i stolen och slöt ögonen. Jag kunde nästan känna doften av hans hus – en blandning av dyrt vax, gammal whisky och den där specifika, maskulina doften av hud och makt. Jag kunde se framför mig hur han skulle stå där i hallen, med sin blick som skar genom mig, och beordra mig att klä av mig*

Samtidigt skickade Albin ett meddelande: Tänker på dig, älskling. Kan inte vänta tills jag får hålla om dig på söndag igen.

Jag stirrade på skärmen. Två män. Två helt olika sätt att bli sedd. Albin såg min själ, min personlighet, min framtid. Johan såg min hud, mina hål, min underkastelse.

Det var en paradox som borde ha slitit mig i stycken, men istället kände jag mig mer hel än någonsin. Jag behövde båda. Jag behövde Albins ömhet för att inte förlora mig själv i mörkret, och jag behövde Johans råhet för att inte kvävas av tryggheten.

När arbetsdagen närmade sig sitt slut, började jag packa mina saker. Jag rörde mig långsamt, medveten om hur min kropp reagerade på tanken på fredagen. Jag kände hur min andning blev tyngre, hur mina bröstvårtor blev hårda mot tyget i blusen.

Jag gick ut från kontoret och klev ut i regnet. Vattnet piskade mot min hud, och jag drog kappan tätare om mig. Jag såg upp mot den grå himlen och log för mig själv. Det var en farlig lek, en balansgång på en knivsegg, men jag var inte rädd för att falla. Tvärtom. Jag längtade efter fallet.

Tog tunnelbanan hem, och under resan betraktade jag människorna runt omkring mig. De såg så tråkiga ut i sin normalitet. De levde liv som var linjära, förutsägbara och säkra. De visste aldrig vilken spänning som fanns i att dela en kvinna mellan far och son, eller hur det kändes att vara både en älskad flickvän och en lydig knulldocka inom loppet av några timmar.

Väl hemma i lägenheten gick jag direkt till sovrummet och öppnade garderoben. Jag letade fram ett par av mina mest provocerande underkläder – ett set i svart spets som knappt täckte någonting. Jag tog på mig dem under mina vanliga kläder, en hemlig signal till mig själv om vad som väntade.

Jag satte mig i soffan och tog upp mobilen för att svara Albin. Jag längtar också, älskling. Vi ses på söndag.

Jag lade ifrån mig telefonen och stirrade in i väggen. Jag kunde nästan höra Johans röst viska i mitt öra, beordra mig att vara tyst, att lyda, att ge honom allt. Jag kände hur en våg av kåthet sköljde över mig, så stark att jag var tvungen att sluta ögonen och andas djupt.

Fredagen kändes som en evighet bort, men jag visste att när den väl kom, skulle jag återigen förvandlas. Jag skulle lämna Alvas värld av trygghet och kliva in i Johans värld av makt. Och jag kunde inte vänta med att bli förintad av honom.

Veckan som följde kändes som om den utspelade sig i ett vakuum, en utdragen sekvens av timmar där tiden antingen stod helt stilla eller rusade framåt i ett okontrollerat tempo. På Nordic Logistics & Infrastructure var jag fortfarande den effektiva, diskreta receptionisten, men under den professionella ytan pågick ett krig av begär.

Att ha Johan som chef var en konstant balansgång, en lek med risker som fick mitt blod att sjuda varje gång jag hörde hans steg i korridoren.

Det började redan på tisdagen. Jag satt vid min disk och sorterade inkommande paket när den interna telefonen ringde. Det var hans assistent.

”Johan vill ha dig i sitt kontor för ett enskilt samtal om schemaläggningen för nästa kvartal”, sa hon med en röst som var helt opåverkad.

Jag kände hur en elektrisk stöt gick genom mig. Jag reste mig, rätade på ryggen och gick mot hans kontor. När jag klev in och stängde dörren bakom mig hördes det tunga klicket från låset. Det var det ljudet som markerade övergången; i det ögonblicket upphörde jag att vara anställd och blev hans.

Johan satt bakom sitt massiva skrivbord i mörkt mahogny, med blicken fäst vid en skärm. Han tittade inte ens upp när han sa:

”Kom hit, Alva.”

Det var inte en fråga, utan en order. Jag gick fram till honom, mina klackar ekade mot det hårda golvet. När jag nådde skrivbordet reste han sig långsamt. Han gick runt bordet, hans närvaro fyllde rummet, och utan ett ord tog han tag i min nacke och drog mig mot sig i en kyss som smakade av makt och ägande.

De här ”enskilda samtalen” blev en återkommande ritual under veckan. Ibland var det snabbt och brutalt. Han skulle stå kvar vid sitt skrivbord, medan jag gick ner på knä mellan hans ben.

Jag minns ljudet av hans kostymbyxor som dragits ner, det svaga prasslet av tyg mot tyg, och doften av hans hud – en blandning av renlighet och den där djupa, maskulina muskdoften som jag hade börjat associera med total underkastelse. Jag tog honom i min mun, kände hur han var stenhård, hur han pressade sig djupt in i min strupe medan han lade sina stora händer i mitt hår och styrde min rytm.

Han stönade lågt, ett ljud av tillfredsställelse som vibrerade i hela hans kropp, och jag njöt av att vara den som gav honom detta, att vara den hemliga ventilen i hans högpresterande liv.

Andra gånger var det annorlunda. Han vände mig om, pressade min bröstkorg mot den kalla, hårda ytan av mahognybordet och drog upp min kjol i ett enda ryck. Jag kände den svala luften mot min hud precis innan han trängde in i mig bakifrån, hårt och utan förvarning.

Bordet gungade under oss, och ljudet av våra kroppar som möttes blev en taktfast rytm som ekade i det tysta kontoret. Jag bet mig i läppen för att inte skrika, medan jag såg min egen reflektion i det polerade träet – en ung kvinna, helt utlämnad, driven till gränsen av en man som ägde allt, inklusive henne.

När det var över, när han återgått till sin roll som VD och jag till min som receptionist, hände något märkligt. Jag satte mig vid min disk, rätade till kläderna och tog upp mobilen. Det första jag gjorde var att kolla mina meddelanden från Albin.

Jag skickade ett sms till honom: ”Tänker på dig, älskling. Hoppas din dag är bra! ❤️”

Skrev det med ett leende på läpparna, medan jag fortfarande kände värmen från Johans säd i mitt underliv. Det fanns ingen skuld, bara en absurd känsla av fullständighet. Jag gav Albin min kärlek och min lojalitet, men jag gav Johan min vildhet och min smuts.

Jag nämnde aldrig hans pappa, aldrig vad vi hade gjort för bara några minuter sedan. För mig var det två olika liv som existerade parallellt, och hemligheten var det som höll dem båda vid liv.

Fredagen kom till slut, och med den en förväntan som gränsade till feber. Jag hade vetat hela veckan att den här kvällen var speciell. Albin var borta på något viktigt arbetsevent, vilket lämnade mig helt fri för Johan.

Jag spenderade några timmar i badrummet med att förbereda mig. Ansade och rakade mig, tills inget fanns kvar. Valde mina mest provocerande underkläder: ett set i svart spets som var mer av en antydan än ett plagg. Bh:n var knappt mer än några tunna band och en genomskinlig spets som lämnade mina bröstvårtor helt exponerade. Stringen var en tunn rem av svart siden som skar in i huden och markerade mina former.

Drog på mig den röda klänningen – den som Johan älskade. Den var extremt tight, gjord av ett stretchigt material som kramade om min midja och lyfte mina bröst, och den slutade så högt upp på låren att varje steg jag tog avslöjade spetsen från mina stay-ups.

Jag avslutade med ett rött läppstift, en färg som signalerade fara och lust, och drog på mig mina röda högklackar. Jag såg ut som en kvinna som var redo att bli tagen.

I Ubern på väg mot Johans hus satt jag och stirrade ut på Stockholms gator. Staden kändes suddig, som om jag befann mig i en dröm. Jag tog upp mobilen en sista gång och skrev till Albin.

”Älskar dig”, skickade jag.

Svaret kom nästan omedelbart, en liten notis som lyste upp skärmen. ”Tänker på dig, här i HongKong. Saknar dig så mycket!”

Jag log, men leendet var nu färgat av den spänning som byggdes upp i min mage. Albin var på andra sidan jorden, i en steril värld av flygplatser och affärsmöten, medan jag var på väg in i ett hus där reglerna för moral och anständighet inte längre gällde.

När bilen stannade framför den monumentala entrén till Johans hus, kände jag hur mitt hjärta började slå hårdare. Huset var en fästning av betong och glas, omgärdat av höga häckar och en tystnad som kändes nästan onaturlig.

Johan stod och väntade på mig vid dörren. Han var klädd i en mörk kostym, men utan kavaj, med skjortärmarna upprullade och översta knapparna öppna.

Han tog emot mig med en kyss som var mer av ett anspråk än en hälsning. Hans händer greppade tag i min midja och pressade mig mot dörrkarmen, och jag kände hur hans hårdhet pressades mot min lår.

”Du är precis så här jag vill ha dig”, viskade han i mitt öra. Hans röst var mättad av en hunger som fick mig att darra.

Han tog min hand och ledde mig in i huset. När vi klev in i den stora hallen insåg jag att jag inte var den enda gästen. Rummet var fyllt av människor, men det var inte en vanlig bjudning. Det var en samling av makt.

Det var ett tiotal män, alla i dyra, skräddarsydda kostymer som utstrålade auktoritet och pengar. De stod i små grupper, med glas av exklusiv whisky och champagne i händerna, och deras blickar var vaksamma, nästan rovdjursliknande.

Runtomkring dem fanns fem unga kvinnor. De var alla vackra, men på ett sätt som kändes planerat. De bar klänningar som kostade mer än min årslön, med perfekt uppsatt hår och smycken som gnistrade under takkronorna. De rörde sig med en sorts tränad elegans, som om de var en del av inredningen.

Johan stannade mitt i rummet och drog mig närmare sig, så att min rygg pressades mot hans bröst. Han höjde rösten så att alla hörde.

”Mina herrar”, sa han med ett flin som jag kände mot min kind. ”Här är min överraskning. Hoppas ni gillar den.”

Tystnaden som följde var kort men laddad. Sedan bröt ett lågt skrock ut bland männen. De höjde sina glas i en tyst skål och hälsade mig välkommen med blickar som inte var dolda i sin erotiska utvärdering. De betraktade mig inte som en människa, utan som ett objekt, en gåva som Johan hade valt ut och presenterat för dem.

Jag kände hur en våg av adrenalin sköljde över mig. Det var skrämmande, men det var också djupt upphetsande. Att bli utställd på det här sättet, att vara centrum för alla dessa hungriga blickar, väckte något primitivt i mig.

Men kvinnornas reaktioner var en annan sak. De fem kvinnorna tittade på mig med en blick som var kall och ogillande. Det var inte sexuell svartsjuka, utan snarare en social hierarki. De såg på mig som om jag vore en ny elev som precis hade klivit in i en etablerad klass – en utmanare som ännu inte hade bevisat sitt värde, eller kanske bara en ny leksak som snart skulle slitas ut.

De viskade med varandra, deras röster låga och vassa, medan de svepte med blicken över min röda klänning.

Vi minglade under den första timmen. Jag rörde mig genom rummet, kände hur männens blickar följde varje rörelse jag gjorde, hur de studerade klyftan i min urringning och längden på min klänning. Johan lämnade mig inte helt, men han lät mig utforska rummet, som om han ville se hur jag reagerade på uppmärksamheten.

Jag pratade med några av männen, men samtalen var ytliga, fyllda av undertexter och dolda antydningar. De frågade om jag var ny i staden, om jag gillade lyx, och deras frågor var alltid kantade av en sorts utmaning. Jag svarade med ett lekfullt leende och den där flirtiga glimten i blicken som jag visste att de reagerade på. Jag spelade rollen perfekt; jag var den unga, oskuldsfulla men ändå provocerande kvinnan som var redo för allt.

Sedan var det dags för middagen.

Vi förflyttades till ett enormt matbord av mörk ek, dukat med kristallglas, silverbestick och vita linnedukar. Maten var en uppvisning i excesser: kaviar, hummer, rätter jag inte ens kunde namnge, allt ackompanjerat av viner som kostade tusentals kronor flaskan.

Spriten flödade, och stämningen blev snabbt uppsluppen. Skratten blev högre, samtalen mer utsvävande och gränserna för vad som var acceptabelt började suddas ut.

Jag satt bredvid Johan, och under bordet var hans hand aldrig stilla. Han smekte mitt lår, fingrar som letade sig upp under klänningen, pressades mot den svarta spetsen i min string. Jag höll masken, fortsatte att delta i samtalen och dricka mitt vin, medan jag kände hur spänningen i mitt underliv nådde en kokpunkt.

Det var då jag noterade att en av kvinnorna, en blond kvinna i en silverfärgad klänning som tidigare hade sett mig med förakt, plötsligt var borta från bordet.

Jag tittade mig omkring, men ingen verkade bry sig. Konversationen fortsatte om aktier, fastigheter och maktspel i näringslivet. Men efter en stund, när jag sänkte blicken mot golvet under bordets tunga duk, såg jag henne.

Hon befann sig inte i ett annat rum. Hon var precis där, under bordet.

Jag såg hur hon långsamt reste sig upp från golvet, hennes rörelser var tunga och mättade. Hon torkade sig om munnen med baksidan av handen, en gest som var både mekanisk och utmattad. När hon klev tillbaka upp till sin plats vid bordet, såg jag mannen bredvid henne – en äldre man med ett stenhårt ansikte och grått hår. Han tittade inte ens på henne när hon satte sig, men han log ett litet, nöjt leende och nickade gillande mot henne.

En iskall kåthet sköljde över mig. Jag förstod plötsligt vad Johan menade med ”överraskning”. Jag förstod vad rollen i det här huset innebar. Kvinnorna här var inte bara gäster; de var tjänare av en mycket specifik sort. De fanns där för att tillfredsställa männens behov, när som helst och var som helst, mitt i en middag eller under ett affärsmöte.

Jag tittade på Johan. Han betraktade mig med en blick som var fylld av mörk förväntan. Han visste att jag hade sett det. Han visste att jag nu förstod reglerna.

Kände hur min andning blev tyngre, hur bröstkorgen lyfte sig under den röda klänningen. Tanken på att bli tagen framför andra, att bli reducerad till en funktion inför dessa mäktiga män, var så skrämmande att jag nästan ville fly – och så lockande att jag ville att det skulle hända omedelbart.

Jag lutade mig mot Johan och viskade i hans öra, så lågt att bara han kunde höra.

”Vad vill du att jag ska göra?”

Johan svarade inte med ord. Istället greppade han tag i min hand under bordet och pressade mina fingrar mot hans hårt spända lår. Hans blick var nu helt fixerad vid mig, och i den såg jag ett löfte om att den här kvällen bara hade börjat, och att jag snart skulle få upptäcka exakt hur djupt kaninhålet sträckte sig.

Johans röst var som mörkt sammetstyg mot min hud, en viskning som skar genom det glada sorlet från middagsbordet och lämnade mig helt naken i min egen medvetenhet.

”Jag vill att du kryper ner under bordet och suger av mig”, sa han.

Jag stelnade till. Mina ögon vidgades och jag tittade på honom, sökande efter ett tecken på att det var ett skämt, en provokation för att se hur långt jag var villig att gå. Men Johans blick var iskallt fokuserad, fylld av en självklarhet som inte lämnade något utrymme för tvivel. Han betraktade mig inte längre som sin svärdotter eller sin anställde; han betraktade mig som ett verktyg för sin njutning.

”Men…?” lyckades jag få fram. Min röst var knappt mer än en hes viskning, och jag kände hur min andning blev tyngre, hur bröstkorgen pressades mot den röda klänningens snäva tyg.

Johan svarade med att klappa mig långsamt och rytmiskt på låret, hans hand rörde sig precis där klänningen slutade, i gränslandet mellan det synliga och det dolda.

”Lugn, ingen kommer att bry sig”, sa han lågt.

Det var den meningen som gjorde det. Att ingen skulle bry sig. Att jag i det här huset, inför dessa män, var så fullständigt underordnad att min försvinnande under bordet inte ens skulle betraktas som en störning.

Det var en tanke som var lika skrämmande som den var djupt, nästan våldsamt, upphetsande. Jag kände hur en våg av kåthet sköljde genom mig, en elektrisk stöt som fick mina knän att darra. Jag tog ett djupt andetag, kände smaken av det dyra vinet på tungan, och fattade ett beslut.

Med en rörelse som jag försökte få att se naturlig ut, lät jag min gaffel glida ur handen. Den landade med ett litet, metalliskt klang mot det hårda golvet.

”Oj, förlåt. Så klumpigt av mig!”, mumlade jag till mannen bredvid mig, som bara gav mig en kort, meningslös nick.

Jag slank ner från stolen. Den röda klänningen gled upp av min rörelse och klängde sig runt mina höfter medan jag sänkte mig ner på knä. I samma sekund som jag försvann under den tunga, vita linneduken förändrades hela världen.

Ovanför mig fortsatte livet som vanligt. Jag hörde klirret av kristallglas, det dämpade skrattet från männen och det låga surret av konversationer om investeringar och makt. Men här nere, i det dämpade ljuset under bordet, var atmosfären en helt annan. Det var varmt, luktade av dyrt trä och något animaliskt, något rått.

Och jag var inte ensam.

Några decimeter från mig, på andra sidan av bordet, såg jag en av de andra kvinnorna. Hon var på knä, precis som jag. Hennes ansikte var delvis dolt, men jag kunde se hennes rygg, hur hon rörde sig med en mekanisk, nästan desperat intensitet.

Hon hade en mans kuk i munnen och sög våldsamt. Ljudet var ofiltrerat; ett vått, slurpande ljud som skar genom tystnaden under bordet, en rytmisk sugande rörelse som var helt fri från all anständighet. Det fanns inget mjukt i det, bara en rå, effektiv strävan efter att tillfredsställa mannen ovanför henne.

Jag kände hur mitt hjärta slog vilt mot mina revben. Att se det hända i verkligheten, att veta att det pågick samtidigt som männen diskuterade affärer bara några centimeter ovanför våra huvuden, fick det att pirra i varje nervände i min kropp. Jag var inte längre en observatör; jag var en del av maskineriet.

Vände mig långsamt mot Johan. Han hade redan knäppt upp sina byxor och dragit ner dragkedjan. Hans lem var framme, stenhård och mörk mot den ljusa huden, pulserande av begär. Han väntade inte på att jag skulle ta initiativet. Han lade sin hand i mitt blonda hår och drog mig framåt med ett fast grepp.

Jag öppnade munnen och tog honom in.

Kontrasten var total. Den varma, salt smak av honom mot den svala luften under bordet. Jag började suga, först försiktigt, för att känna hans reaktion, men när jag kände hur han stönade lågt – ett ljud som sannolikt drunknade i samtalet ovanför – ökade jag tempot. Jag använde min tunga, utforskade varje ådra, varje millimeter av hans hårdhet.

Jag hörde det våta ljudet av min egen mun mot hans hud, ett ljud som blandades med den andra kvinnans slurpande på andra sidan bordet. Det var som en hemlig symfoni av underkastelse.

Kände hur Johan pressade sig djupare in i min mun, hur hans grepp i mitt hår blev hårdare, nästan smärtsamt, medan han styrde min rytm. Jag slöt ögonen och lät mig uppslukas av känslan. Jag var inte längre Alva, receptionisten eller flickvännen. Jag var bara en mun, ett hål, ett redskap för hans njutning.

Jag kunde höra hur han pratade ovanför mig. Hans röst var stadig, professionell, helt opåverkad av det faktum att jag var på knä mellan hans ben och sög sperman ur honom.

”Det är logiskt att vi bör titta närmare på expansionen i Östeuropa”, sa han, samtidigt som han pressade in sin lem så djupt i min strupe att jag fick kämpa för att andas.

Jag kvävdes nästan, men det var just den känslan av att vara övermannad, av att inte ha någon kontroll, som drev mig framåt. Jag sög hårdare, använde mina läppar för att skapa ett vakuum.

Samtidigt kunde jag känna hur min egen fitta blev våt, hur den pulserade i takt med Johans rörelser. Jag var så upphetsad att jag nästan darrade, en blandning av rädsla för att bli upptäckt och en euforisk njutning över att vara så totalt utlämnad.

När Johan till slut nådde sitt klimax kände jag hur hans kropp spändes. Hans grepp i mitt hår blev ett järngrepp, och han stönade, ett ljud som var så djupt och gutturalt att det kändes i hela min bröstkorg. Han kom med en kraft som fick mig att rycka till, och jag svalde allt, varje droppe, med en känsla av absolut lojalitet.

Efter några sekunder släppte han greppet om mitt hår.

Jag satt kvar ett ögonblick, flämtande, medan jag såg den andra kvinnan resa sig upp på andra sidan. Vi utbytte en blick – en snabb, ordlös förståelse mellan två personer som just hade delat samma hemlighet. Det fanns ingen sympati, bara ett erkännande av vår gemensamma status.

Kröp sakta tillbaka till min plats och reste mig upp, drog ner min klänning. Satte mig på stolen, och drog en hand över mina läppar för att torka bort det sista spåret av honom.

Tittade sedan med en svepande blick ut över bordet. Männen fortsatte prata, dricka och skratta, som om ingenting hade hänt. Men deras blickar hade förändrats. När de tittade på mig nu, var det inte längre med nyfikenhet. Det var med en kunskap. De visste vad jag hade gjort. De visste att jag hörde hemma här, under bordet, vid deras fötter.

Jag kände hur det pirrade i underlivet, en dov, molande värk av ouppfylld lust. Jag var fortfarande förvånad över hur snabbt jag hade anpassat mig till den här mörka världen, men jag var också mer upphetsad än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Tog en stor klunk av mitt vin för att skölja bort smaken av sperman, och lutade mig tillbaka i stolen. Jag tittade på Johan, som nu satt där med ett lugnt, nästan nöjt uttryck i ansiktet. Han blinkade knappt mot mig, men jag visste att han var nöjd. Undrade vad som skulle hända härnäst. Undrade hur långt han skulle ta det, och hur långt jag var villig att följa med.

För första gången i mitt liv kände jag att jag hade hittat en plats där jag inte behövde vara perfekt, där jag inte behövde vara den duktiga flickan. Här var jag bara hud och begär, och det var den mest befriande känslan jag någonsin upplevt.

 

Fortsättning följer…..kanske!

Spara detta inlägg

7

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Dölj innehåll


Här kan du välja att dölja innehåll från den eller de kategorier du inte önskar se. Hantera innehåll!

Kommenterat


Läs Senare


Du måste vara inloggad för att se listor.