Haremspojken eller Alshabah

Det här är del 1 av 1 i Haremspojken

Kapitel 1

Han hade aldrig riktigt haft ett namn som någon använde längre. Som om jag inte riktigt fanns, som om jag var något som kunde försvinna utan att någon märkte det. I de yttre gårdarna kallades han ibland bara ”pojken”, eller inte alls. När han var liten hade någon av de äldre tjänarna tagit hand om honom en tid efter att föräldrarna försvunnit, men det hade varit länge sedan. Nu rörde han sig mellan murarna som om han tillhörde dem på något sätt, utan att någon längre tog notis. Vakterna kände igen honom till utseendet. De visste att han inte hade någon officiell plats, men de visste också att han aldrig ställde till med något som var värt att rapportera. Så länge jag höll mig i skuggan och inte störde var jag säker, men om de började se mig ordentligt kunde allt försvinna. Så länge han höll sig undan de inre gårdarna lät de honom vara.

Rummet mellan väggarna var det enda han hade som var hans. Det var större än det först sett ut – tillräckligt för att han skulle kunna sitta upp, för att kunna sträcka ut benen när han låg, och för att ha en ordentlig sovplats längs ena väggen. Han hade hittat det när han var fjorton. En dag när han smitit in längre än vanligt, undan en vakt som ropat efter någon annan, hade han tryckt sig mot en vägg i en mörk gång och känt hur en lös planka givit med sig. Här. Här kunde ingen hitta mig, och här kunde jag äntligen andas. Bakom den öppnade sig utrymmet. Det hade varit dammigt och tomt då, men han förstod genast att ingen använde det. Under de följande veckorna hade han tagit sig in fler gånger, dragit undan mer av det lösa träet, och till slut gjort öppningen tillräckligt stor för att kunna krypa in ordentligt. Gluggen upptäckte han av en slump när han satt därinne och tittade upp mot taket. Ett smalt mellanrum där väggen inte mött bjälkarna helt. Genom det såg han rakt in i förgemaket. De kunde inte se mig, men jag kunde se dem. Allt. Från den andra sidan syntes ingenting.

Sakerna hade han samlat efter hand. En tjockare matta som någon kastat i en hög bakom köken. En filt han tagit från en tvättlina i staden när ingen tittat. Klädesplagg som tjänare lämnat eller som legat övergivna i gångarna. En liten hylla han byggt av brädor han hittat. Inget av det var något någon skulle sakna. Det var saker som redan var på väg att försvinna, och nu låg de här. Det var trångt, men det var hemma. Mitt. Bara mitt, och ingen annan visste om det. Ingen kunde komma in utan att han märkte det. Här behövde han inte förklara varför han fanns, eller var han skulle sova. Ibland satt han bara här på dagarna också, när det inte fanns något annat att göra, och lyssnade på ljuden från andra sidan väggen utan att titta. Det kändes tryggare än att röra sig ute bland folk som aldrig riktigt såg honom. Här behövde jag inte vara någon, här fick jag bara vara.

På dagarna höll han sig mest till de yttre gårdarna och de smalare gångarna där tjänare och vakter rörde sig. Han hjälpte till när någon bad om det – bar vatten, flyttade saker, sopade – men ingen förväntade sig något särskilt av honom. Det gav honom mat ibland, och en plats att vara utan att väcka frågor. Resten av tiden vandrade han. Han visste var man kunde sitta i skuggan utan att störa, var man kunde tvätta sig snabbt när ingen tittade, och vilka stigar som ledde tillbaka till hans rum utan att passera för många ögon. Vem skulle kalla på mig, och vad skulle jag ens svara om någon gjorde det? Han tänkte ofta på hur det skulle vara att ha en riktig plats, ett namn som någon använde, men tanken kändes avlägsen. Härinne, mellan väggarna, behövde han inte det.

Den unga kvinnan mindes han från tiden innan. De hade lekt tillsammans på de yttre gårdarna, innan hon flyttades in. Hon hade varit sju eller åtta då, och han något yngre. Det hade varit enkla lekar, spring i skuggorna, prat om sådant barn pratar om. Hon bara försvann en dag, och murarna stängdes bakom henne. När hon försvann innanför murarna hade han först saknat henne på det sättet man saknar någon man brukat se varje dag. Senare, när han började smita in igen och såg henne genom gluggen, hade det förändrats. Hon var inte längre den lilla flickan. Och han var inte längre den pojke som bara ville leka. Ibland undrade han om hon mindes honom alls, eller om de åren på de yttre gårdarna bara blivit till något vagt för henne. För henne var jag nog bara en skugga från förr, om ens det. För honom hade de blivit till något annat.

De senaste två åren hade han tillbringat de flesta morgnar och kvällar här. Han såg hur de rörde sig, hur de pratade med varandra, hur de skrattade. Det fanns två kvinnor i trettioårsåldern med mer asiatiskt utseende som särskilt fångade hans blick. Deras rörelser var annorlunda, mjukare och samtidigt mer medvetna. När de var nakna och tvättade sig, eller när de klädde på sig efteråt, reagerade kroppen av sig själv. Så nära, och ändå så långt bort att det nästan gjorde ont. De mjuka, vackra formerna – hur huden rörde sig över höfter och rygg – gjorde att kuken växte mot byxorna, blev tung och styv. Det långa svarta håret som föll och rörde sig mellan skulderbladen drog blicken längre ner, till de runda stjärtarna som vickade när de böjde sig eller vände sig. Det kändes skönt att lägga handen mot den, att smeka långsamt genom tyget medan han låg kvar och såg. Bara så här, ingen såg, ingen visste, och det var det enda jag fick. Ibland vaknade han mitt i natten av en dröm han knappt mindes, och då var den stenhård, så hård att den knappt gick att böja. Han låg stilla då, andades, och lät handen vila mot den tills det lugnade sig. Det här var det enda jag fick, och det räcker, åtminstone för stunden.

På dagarna, när han bar vatten eller satt i skuggan, kom tankarna tillbaka. Om jag bara kunde stå nära dem en gång, bara en gång, och höra deras röster på riktigt. Hur det skulle kännas att stå nära dem i stället för att bara titta. Hur deras röster lät när de pratade lågt. Det var tankar han inte sa högt till någon, och som han knappt formulerade ens för sig själv. Det var fortfarande mest tankar och drömmar om det förbjudna, om det som fanns på andra sidan väggen och som inte var till för honom. Han var livrädd för vakterna. De skulle ta allt – rummet, gluggen, det enda som var mitt – om de hittade mig här. De patrullerade regelbundet, och han visste att om de hittade honom här inne skulle det inte längre räcka med att de kände igen honom. Då skulle det bli något annat. Så han lyssnade alltid efter stegen. När de närmade sig låg han stilla tills de passerat. Rädslan blandades med något annat – en känsla av att det här rummet, och det han såg genom gluggen, var det enda som verkligen var hans. Mitt, och samtidigt deras, och det gjorde det både farligt och omöjligt att släppa.

Ibland tänkte han på den unga kvinnan och på hur det varit när de lekt. Hon var därinne nu, och jag var fortfarande härute, osedd. Det kändes avlägset nu. Hon rörde sig annorlunda, talade annorlunda, såg på de andra kvinnorna på ett sätt som visade att hon hörde hemma därinne. Han undrade om hon någonsin tänkte på de yttre gårdarna, eller på pojken hon brukat springa med. Troligen inte. Varför skulle hon ens göra det? För henne hade den tiden tagit slut när murarna stängdes. För honom hade den bara förändrats. På dagarna, när han vandrade mellan gårdarna, kom minnena ibland tillbaka tydligare än han ville. Inte som längtan, utan som något han inte riktigt visste vad han skulle göra med.

Han låg kvar tills de klätt på sig och lämnat förgemaket. Då drog han sig tillbaka längre in i rummet, till platsen där han sov. Snart skulle det inte räcka att bara titta, det visste han redan. Kroppen kändes varm och rastlös. Han visste att det skulle komma mer. Att lusten redan växt sig starkare än nyfikenheten. Men den här morgonen räckte det med att ha sett dem, att ha legat här i det enda rum som var hans, och att sedan vila utan att någon märkt något. Resten av dagen väntade ute bland gårdarna, bland röster som inte kallade på honom, och bland tankar som bara han hörde.

En kväll hade han råkat knuffa till en liten sked han haft med sig. Nej. Inte nu, inte när allt kunde upptäckas. Den gled över kanten på gluggen och föll ner på golvet i förgemaket med ett svagt klirr. Han låg kvar, hjärtat hårt i bröstet, och såg hur den landade nära en av bänkarna. Om någon hittade den där, om de började titta uppåt, skulle de kanske märka öppningen. Då var det slut. Allt. Han väntade tills lamporna släckts och rösterna tystnat. När natten var som mörkast kröp han ut ur rummet, genom den smala gången, och smög sig in i förgemaket den vanliga vägen – den han använt som barn, innan vakterna blivit strängare. Fort, innan någon kom. Golvet var kallt under fötterna. Han rörde sig långsamt, lyssnade efter varje ljud, och hittade skeden där den låg. Precis när han vände för att smita ut igen hörde han steg.

En ung kvinna med brunt, lockigt hår stod i dörröppningen. Hon hade en tunn sjal om sig och såg ut att vara på väg tillbaka från att kissa. Hon stannade, tittade på honom, och viskade:

– Är du… pojken?

Hon såg mig. På riktigt, inte genom en glugg. Han stelnade. Hon fortsatte, fortfarande viskande:

– Amina har pratat om dig ibland. Vad heter du?

Jag hade inget namn, inte på riktigt, inte ett som någon använde. Han skakade på huvudet, osäker på vad han skulle säga.

– Jag vet inte riktigt.

Hon såg på honom en stund, sedan nickade hon.

– Då kallar vi dig Alshabah. Spöket. Eller Ali, kort och gott.

Ali. Ett namn. Något han kunde bära med sig. Hon tittade mot korridoren bakom sig, sedan tillbaka på honom.

– Smit ut nu. Jag säger inget till någon att du varit här.

Han nickade, stoppade skeden i fickan, och gled ut samma väg han kommit. Hon såg mig, och hon sa inget. Hon lät mig vara. Hjärtat slog fortfarande hårt när han kom tillbaka till rummet. Hon hade sett honom. Hon visste att han fanns. Och hon hade gett honom ett namn. Resten av natten låg han vaken och lyssnade, men ingen kom. Ingen ropade. Bara tystnaden, och tanken på att någon därinne nu visste att han var där. Alshabah. Spöket. Ali.

De följande dagarna höll han sig borta från gluggen. Vad om hon berättade? Vad om Amina visste? Rädslan satt kvar i bröstet varje gång han tänkte på att någon därinne visste. Han sov i rummet, rörde sig ute på dagarna som vanligt, men undvek att krypa fram till öppningen. Till slut blev det för svårt. Kvällsritualen lockade mer än rädslan, och en kväll lade han sig ändå på mage med huvudet nära gluggen. Bara en gång till, för att se om det fortfarande var säkert.

Kvinnan med de bruna lockarna stod mitt i rummet och kammade ut håret. Hon vred plötsligt på huvudet, som om hon känt något, och tittade rakt upp mot öppningen. Ögonen sprack upp i ett leende. Hon höjde ett finger mot läpparna, tyst och tydligt, innan hon vände sig tillbaka till de andra. Hon visste. Och hon ville inte att någon annan skulle veta. Han låg kvar, andan stilla. Båda visste nu. Hon visste att han tittade, och hon hade visat att hon inte skulle säga något. Det var vårt, bara vårt.

Dagen efter kom hon in i förgemaket med Amina i följe. Hon pratade högre än vanligt, så att det bar ända upp till gluggen. Inom sig hade hon redan bestämt sig. Det var inte bara för att retas. Sedan den natten när hon sett honom – tunn, ung, med ögon som inte visste vart de skulle ta vägen – hade något väckts. Hon hade hört Amina prata om pojken från de yttre gårdarna några gånger, alltid lågt, alltid med något som lät som saknad. Själv hade hon levt härinne länge nog för att veta hur lite som hände som inte var planerat av någon annan. En pojke som smög, som tittade, som ingen riktigt ägde… det kändes som en öppning. Inte farlig, inte ännu. Bara något som var hennes att ha.

– Amina, kan inte du hjälpa mig att smörja in kroppen? Det känns torrt efter tvätten.

Amina nickade och gick för att hämta ett litet krus med parfymerad olja. När hon kom tillbaka frågade hon:

– Vill du behålla kläderna på?

Ayla skakade på huvudet. Medan Amina klädde av henne plagg för plagg tänkte Ayla på natten när hon mött honom. Pojken som Amina ibland nämnt, den som funnits på de yttre gårdarna när Amina var liten. Hon hade inte förväntat sig att se honom inne i förgemaket, och ännu mindre att han skulle titta genom väggen. Men när hon stått där med sjalen om sig och sett honom, hade något förändrats. Inte rädsla. Snarare en nyfikenhet hon inte riktigt kunde förklara för sig själv. Vad ville hon åstadkomma med det här? Hon visste inte helt. Kanske bara se hur han reagerade. Kanske känna att någon såg henne på ett sätt som de andra kvinnorna inte gjorde. Kanske något mer, något hon inte formulerat än. Det kändes farligt, och just därför lockande.

Amina började smörja in henne uppifrån och ner. Först hela baksidan. Ayla stod med ryggen mot gluggen, kände hur händerna gled över ryggen och midjan, hur oljan gjorde huden varm. När Amina kom längre ner, över skinkorna, tänkte Ayla på att han såg. Det gjorde något med känslan. Inte bara den vanliga avslappningen. Något mer medvetet.

Sedan vände hon sig om.

– Framsidan också.

Nu bjöd hon ut sig mer. Hon lyfte ena foten upp på en låg pall och vek ut knät så att Amina kom åt högt upp på låret. När Aminas händer närmade sig Venusberget kändes det annorlunda. Amina var inte medveten om förändringen och fortsatte som vanligt, med samma lugna rörelser. Men för Ayla var det inte detsamma. Någon tittade. Hon vred sig lite, så att Aminas kropp inte skymde utsikten mot gluggen, och rös till när fingrarna smekte över den mjuka kullen och längs sidorna. Det var en liten rysning, knappt märkbar, men den satt kvar i kroppen. Hon bad om att få brösten ordentligt insmorda, och medan Amina arbetade över dem kände hon hur bröstvårtorna styvnade mer än vanligt. Inte bara av beröringen. Av vetskapen.

Ali låg stilla och såg allt. När Amina slutligen drog händerna över den sista delen av låret och frågade:

– Är det något mer jag kan göra, Ayla?

skakade Ayla på huvudet. Hon tittade upp mot gluggen, log, och blinkade med ena ögat innan hon tog emot sjalen. Ali kunde inte hålla tillbaka längre. Handen letade sig innanför byxorna, kramade om kuken och smekte den hårt. Det kändes så skönt att det nästan gjorde ont. Samtidigt undrade han hur det skulle kännas om Amina eller Ayla – han hade just hört hennes namn – skulle göra det istället. Men det skulle aldrig hända. Varför skulle de vilja det?

När de lämnat rummet låg han kvar, andfådd, med handen fortfarande mot sig själv. Ayla hade vetat. Hon hade valt att låta honom se. Och nu visste han hennes namn.

Kapitel 2

Två veckor hade gått. Han hade återvänt till gluggen de flesta kvällar, och ibland på morgnarna. Ayla hade gjort liknande saker flera gånger – bett Amina om hjälp med olja, stått så att han såg mer än vanligt, vridit på huvudet och mött hans blick med samma tysta leende. Varje gång hade det känts som om hon valde det. Som om hon visste exakt var han låg och vad han såg.

Den här kvällen var annorlunda. Ayla hade frågat Amina, högt och tydligt, om hon inte ville ha massage innan läggdags. Amina hade nickat, nästan lite förvånad, men glad. Ayla hade kallat på en av vakterna och bett honom bära fram en låg massagebänk till den plats hon pekade på – mitt i rummet, rakt framför gluggen. Sedan hade hon hämtat varma handdukar medan Amina gick efter en olja hon tyckte doftade gott. Förberedelserna tog en stund. De flesta av de andra kvinnorna hade redan dragit sig tillbaka, och rummet blev långsamt tystare.

Han tittar, tänkte Ayla när hon bredde ut handdukarna över bänken. Han har tittat i dagar. Och han ska få se mer.

När Amina lagt sig på mage började Ayla massera uppifrån och ner. Händerna arbetade över axlarna, ryggen, midjan, ända ner till fotsulorna. På vägen upp igen lade hon mer tyngd vid låren och stjärten. Ali såg med stora ögon hur Aylas fingrar gled in i klyftan mellan skinkorna, långsamt och medvetet. Hon frågade, lågt:

– Är det skönt? Vill du att jag fortsätter?

Ett tyst ja följdes av ett litet stön. Ayla hade placerat bänken så att han såg allt, även den minsta rörelse. Amina särade plötsligt på låren en bit för att hon skulle komma åt bättre. Massagen blev mer intim. Aylas tumme smekte över den mjuka huden där, långsamt, och gled sedan in en liten bit, ut igen, in igen, ett par gånger, medan oljan gjorde allt halt och blankt. Ali såg det tydligt. Amina reagerade med ett litet kvidande stön, höfterna pressade sig mot handen.

– Är det skönt? viskade Ayla igen.

– Ja… svarade Amina, rösten tunn.

Vilken skillnad det är mot när härskaren beordrar oss till sitt gemak, tänkte Amina medan fingrarna rörde sig. Där är det snabbt, hårt, och sedan är det över. Här… här stannar det kvar.

Ayla fortsatte, tummen glidande, tills Amina andades tyngre. Hon vill det, tänkte Ayla. Och han ser det. Bra.

Efter en lång stund bad Ayla henne vända sig på rygg. När Amina lagt sig ner tog Ayla en tunn slöja och lade den över hennes ögon.

– Det är enklare att slappna av så här, sa hon mjukt.

De flesta hade lämnat förgemaket för länge sedan. De var i stort sett ensamma. När den sista kvinnan gått ut tittade Ayla upp mot gluggen. Hon log med hela ansiktet. Sedan nöp hon försiktigt tag i en av Aminas bröstvårtor. Amina stönade till, överraskad men inte avvisande. Ali kunde inte tro det han såg. Det var så vackert, så nära, och ändå så långt bort.

Ayla fortsatte massagen. För att komma åt ordentligt vek hon isär Aminas lår. För första gången såg Ali de delar han bara fantiserat om. För honom såg det ut som en ros, med ett par vackra rosa kronblad som öppnade sig, allting alldeles oljigt och glänsande av fukt. Ayla arbetade noggrant. Med fingertoppen smekte hon henne, långsamt, tills ett nytt stön kom över Aminas läppar. Kroppen under hennes händer rörde sig mer, höfterna lyfte sig en aning.

Han ser allt, tänkte Ayla och lät fingret glida lätt över den mest känsliga punkten. Och hon vet inte ens att han finns där.

Det här är inte som de andra gångerna, tänkte Amina under slöjan. Ingen skyndar. Ingen beordrar. Bara hennes händer. Det är så skönt.

Då klämtade en klocka någonstans i palatset, den som påminde tjänarna om att de skulle befinna sig i sovsalarna. Ayla slutade helt plötsligt. Amina gnydde till och viskade, nästan ohörbart:

– Inte nu… jag var så nära.

Men Ayla reste sig redan. De samlade ihop handdukarna och oljekruset med snabba rörelser. Sedan försvann de in i sovkammaren, och förgemaket blev tomt. Ali låg kvar, kuken hård mot byxorna, andan snabb. Han hade sett allt. Och Ayla hade sett till att han gjorde det.

De följande två veckorna såg Ali inget mer av det som hänt den kvällen med massagebänken. Ayla rörde sig som vanligt i förgemaket, men hon försökte något annat. Ibland stannade hon mitt i en rörelse och tittade upp mot gluggen, som om hon väntade på ett tecken. Andra gånger höll hon upp saker mot ljuset – en sjal, en kam – och vände dem långsamt, som om hon ville visa honom något. Ali låg där och såg, men han förstod inte vad hon menade. Han kände bara att hon försökte säga något, och att han inte kunde svara.

En eftermiddag, när de flesta var upptagna med annat, satte hon sig på golvet under gluggen med ett stycke kol och en bit tyg. Hon ritade långsamt. Först en rund form med en smal hals – en urna. Sedan en liten sked. Till sist hur skeden låg inne i urnan. Hon höll upp tyget mot öppningen så att han såg det tydligt, innan hon vek ihop det och stoppade undan det. Senare, när ingen tittade, pekade hon ner mot golvet. Där stod en liten urna av lera, tom och oansenlig, precis under gluggen.

Nästa morgon vaknade palatset till en annan rytm. En stor samling skulle resa till sommarresidenset – härskaren, flera av kvinnorna, vakter och tjänare. Uppståndelsen fyllde gårdarna. Röster ropade, karavaner lastades, och bara hälften av personalen blev kvar. Ali höll sig undan. Han såg Ayla passera förgemaket en gång, men vågade inte krypa fram till gluggen med allt folk som rörde sig i närheten.

Morgonen därpå såg han henne igen. Hon gick förbi urnan, böjde sig ner som för att justera något, och tittade snabbt in i den. Den var fortfarande tom. Han hade inte vågat smita in. Uppståndelsen hade lagt sig, men rädslan satt kvar.

Den natten väntade han tills allt var tyst. Sedan smög han ut ur sitt rum, genom den smala gången, och in i förgemaket på tysta fötter. Golvet var kallt. Han lyssnade efter varje ljud, placerade skeden i urnan, och drog sig tillbaka samma väg. Ingen såg honom. Ingen hörde.

Dagarna som följde arbetade han mer än vanligt för den gamle mannen i de yttre gårdarna, den som ibland gav honom mat och lät honom sitta i skuggan. En eftermiddag, när de satt med varsin mugg te, skruvade Ali på sig och frågade försynt:

– Kan du… berätta lite om kvinnor? Och om… sex och sånt. Jag vet ingenting. Bara att jag blir hård när jag ser någon jag verkligen tycker är vacker.

Mannen skrockade, inte elakt.

– En del kan jag nog berätta. Men det mesta måste man lära sig själv. Alla kvinnor är olika. Men de flesta vill bli lyssnade på. Det har jag lärt mig under ett långt liv.

Sedan började han dela med sig. Om hur man rör sig nära någon utan att skynda. Om att se vad den andra vill, inte bara vad man själv vill. Om att prata, även när det känns svårt. Samtalen fortsatte under flera dagar, när de satt i skuggan eller när Ali hjälpte till med småsysslor. Mannen sa inte allt, men tillräckligt för att Ali skulle börja tänka annorlunda på det han sett genom gluggen.

En morgon, när Ayla gick förbi urnan i förbifarten, böjde hon sig ner och tittade in. Skeden låg där. Hon log för sig själv, kort och stilla, innan hon rätade på sig och fortsatte. Han förstod.

Samtalen med den gamle mannen blev längre. Ali kunde inte släppa det. Varje gång de satt med teet frågade han mer, och mannen svarade tvekande, som om han inte riktigt visste hur mycket han borde säga.

– Brösten, sa Ali en eftermiddag. Jag vet att man matar små barn med dem. Men vad mer? Varför känns det så… när jag ser dem?

Mannen skrockade lågt, men det fanns en osäkerhet i skrattet.

– De är känsliga. Många kvinnor tycker om när man rör vid dem. Inte hårt. Bara… medvetet. Men det är olika.

Ali nickade, svalde, och fortsatte.

– Och stjärten? Den ser så mjuk ut. Och rosen… de där bladen. Jag såg bara en gång, när någon tvättade sig. Men det måste finnas mer. Vilka delar finns där? Vad är viktigt?

Mannen tittade bort, kliade sig i skägget. Han frågar för mycket, tänkte han. Men pojken vet ingenting. Om jag inte säger något lär han sig av fel personer.

– Det finns en liten knopp längst fram, sa han till slut. Den är känsligast. Sen öppningen, där staven passar. Och längre bak… men det är inte allt som är till för alla. Det beror på vad hon vill.

Ali lutade sig fram.

– Hur vet man vad hon vill? Och om man rör vid den där knoppen… hur?

Mannen höll upp handen.

– Kom.

Han reste sig och gick mot grannhuset, en låg byggnad där en äldre kvinna bodde. Hon satt på trappan och skalade något. När hon såg dem flinade hon.

– Jaha. Tog det stopp där?

– Mmmm, sa mannen. Kan du förklara bättre?

Kvinnan tittade på Ali, mätte honom med blicken, och nickade.

– Kom, pojk. Så ska jag försöka.

Mannen gick tillbaka till sin plats i skuggan. Ali följde kvinnan in. Nu får jag veta, tänkte han, hjärtat hårt. Men jag kan inte säga vad jag sett. Inte om Ayla och Amina.

Senare samma kväll satt Ayla på den lilla bänken under gluggen. Förgemaket var nästan tomt, men hon var nervös. Hon lyssnade efter steg, efter röster, och höll tyget med kolteckningen hopvikt i knät tills hon var säker. När hon till slut höll upp det – streckgubben, månen, solen, månen igen – darrade handen lite. Om någon ser det här… Hon pekade snabbt på bänken, vek ihop tyget, och reste sig. Hjärtat slog hårt när hon gick därifrån. Hon visste inte om han förstått. Hon visste bara att hon ville att han skulle komma.

Ali låg kvar, hjärtat hårt. Måne, sol, måne. Och bänken.

Kapitel 3

Ali kunde inte sitta still. Han hade väntat i sitt rum tills nattklockan ringt, den som kallade vakterna till vaktrummet för att äta och kvinnorna att bege sig till sovsalarna. Då skulle gångarna vara som tommast. Tänk om hon inte kommer. Tänk om jag har missförstått allt. Men nervositeten satt i kroppen som en darrning. Han visste inte vad som skulle hända. Inte om hon verkligen skulle komma. Inte vad hon ville.

Tidigare på dagen hade han smugit in i badhuset när det var tomt. Han hade tvättat sig ordentligt, skrubbat bort dammet, och ansat håret på kroppen så gott det gick. Om hon rör mig vill jag att det ska kännas rent. När han klädde på sig igen kände han sig annorlunda. Inte längre som den pojke som ingen såg. Det gjorde honom lite lugnare, men bara lite.

När klockan klämtat smög han in i förgemaket. Golvet var fortfarande kallt under fötterna. Han tryckte sig in i ett mörkt hörn, där skuggorna var tjockast, och väntade. Tiden gick långsamt. Vad gör jag här? tänkte han. Om någon kommer…

Efter en lång stund hörde han lätta fotsteg. En gestalt rörde sig i skuggorna mot den lilla bänken. Han log nervöst, fast ingen kunde se det. Precis innan hon satte sig skrapade han lätt med handen mot väggen. Ljudet var svagt, men det räckte.

Hennes huvud vändes fort. Hon tittade in i mörkret, stod stilla en sekund, och styrde sedan stegen mot ljudet. Plötsligt stod de ansikte mot ansikte. Båda tysta. Hon är här. Han såg hennes ögon i det svaga ljuset, hur de sökte hans.

Hon sträckte fram handen och tog tag i hans. Vad mjuk den är, tänkte han genast. Värmen från hennes hud spred sig upp i armen. Försiktigt drog hon med sig honom, men han tvekade. Fötterna ville inte röra sig. Hon stannade, lutade sig nära, och viskade i hans öra:

– Kom. Jag har en hemlig plats. Det är säkert. Du kommer kunna smita osedd direkt därifrån senare.

Hon vill att jag följer med. Det är inte bara jag som är rädd. Hennes andedräkt var varm mot huden. Hon började röra sig igen, och den här gången följde han efter. Han höll hennes mjuka hand, kände hur fingrarna slöt sig om hans, och lät henne leda honom genom mörkret.

Han förstod inte allt, men han förstod att hon ville att han skulle följa med henne. Tanken gjorde honom både rädd och varm. Han visste nu när vakterna rörde sig. Han visste hur han kunde ta sig in. Och han visste att skeden i urnan hade varit ett svar. Nu väntade ett till.

Han försökte memorera vägen medan de gick. En sväng till vänster efter den låga bågen. Sedan rakt fram tills de passerade den mörka nischen där han gömt sig en gång. En smal dörr till höger, nästan osynlig i skuggan. Om jag måste smita tillbaka själv… tänkte han, och räknade stegen i huvudet.

Till slut stannade hon. Hon sköt upp dörren, smet in, och drog honom med sig. Innanför var det trångt och luktade svagt av örter. Hon stängde dörren tyst och satte en stol mot den, så att ingen kunde öppna utifrån. Sedan vände hon sig mot honom och viskade:

– Det här är ett rum vi använder när vi är opassliga. Ingen kommer hit då.

Bara vi. Han visste inte vad det betydde, men nickade. Hon tände två små oljelampor. Ljuset var svagt, men det räckte. Han såg henne tydligt för första gången på nära håll. Det bruna, lockiga håret ramade in ett ansikte med mjuka kindben och en mun som var lite öppen, som om hon just skulle säga något. Ögonen mötte hans, nästan svarta och glittrande, med en glimt av något mer än bara nyfikenhet. Jag har aldrig sett något så vackert förut.

Hon satte sig på den låga madrassen och klappade på platsen bredvid sig.

– Kom och sitt.

Han satte sig, fortfarande osäker. Hon lade en hand på hans knä, lätt.

– Du har tittat på oss länge, sa hon tyst. Jag har sett dig. Och jag har tänkt på dig.

Hon har tänkt på mig. Inte bara sett. Han nickade, oförmögen att säga något.

– Jag heter Ayla, sa hon. Och du… Ali.

Hon log lite.

– Vill du att jag visar dig hur det känns? På riktigt?

Han nickade igen, hjärtat hårt.

– Du har sett mig, nu vill jag se dig. Kan du ta av dig kläderna?

Han gjorde det, händerna darrande. När han var naken stod de mitt emot varandra. Hans kuk var halv styv, tung, hängde snett ner mot henne.

Han har aldrig rört en kvinna förut, tänkte hon. Inte på riktigt. Allt han vet har han sett genom väggen. Och nu står han här, och vet inte riktigt vad som väntar honom, jag får vara försiktig och ha tålamod.

Hon lät armarna falla. Sedan tog hon tag i sin klädnad, drog den uppåt och över huvudet i en enda rörelse. Tyget föll till golvet. Nu stod hon också naken. Bara hans erigerade kuk skiljde dem åt – nu styv och imponerande, och så nära att den nästan nuddade hennes mage.

Hon stod stilla en stund och lät honom se. Brösten, midjan, den mjuka kullen mellan låren. Sedan tog hon ett steg fram. Kuken mötte hennes hud, varm och hård mot den mjuka magen, och hon lät den vila där medan hon tittade på honom.

Nu ser han mig, tänkte hon. Inte genom en glugg. På riktigt.

Ali andades ytligt. Hon är naken. Och hon står så nära att jag känner värmen från hennes hud. Han vågade knappt röra sig. Hans händer hängde vid sidorna, osäkra, men han höll dem stilla. Hon hade sagt att det var hennes tur först. Så han väntade, kände hur hon pressade sig en aning närmare, och hur värmen från hennes kropp spred sig över hela honom.

Hon tog initiativet. Den ena handen slöt sig om hans lem, varm och bestämd, medan den andra grep om pungen och kramade och vägde den försiktigt. Så vacker. Vad lång och tjock den är, större än vad jag sett förut. Sakta började hon runka honom, mjukt, med långa drag. Så här hård har jag aldrig varit förut, tänkte Ali. Samtidigt pressade hon överkroppen mot hans. Brösten gned sig mot honom, de styva bröstvårtorna drog över huden, men det var hennes händer där nere han kände mest. Han hade aldrig varit så här hård förut. Varje rörelse fick honom att dra efter andan.

Hon viskade mjukt i hans öra:

– Känn på mig. Men varsamt, så jag inte går sönder.

Han flyttade händerna. En till brösten, den andra till midjan. Han höll lätt, nästan rädd för att göra fel. Varsamt. Hon viskade igen:

– Jag är inte gjord av porslin. Lite hårdare kan du hålla.

Han kramade försiktigt till. Bröstet fyllde handen, mjukt och tungt, och när han lät tummen glida över bröstvårtan kände han hur den styvnade mer. Hon gillar när jag gör så. Hon fortsatte runka honom, långsamt men stadigt. Den andra handen släppte pungen och flyttade upp till hans bröst. Hon smekte bröstvårtan, sedan nöp hon lätt i den. Han gjorde samma sak. Hon kramade till, lite hårdare, och han följde efter. En liten suck undslapp henne.

Nu började hennes hand utforska honom mer, men mest för att styra. Hon kysste hans bröst, läpparna mjuka mot huden. Han gjorde likadant, lite mer klumpigt, osäker på var han skulle lägga munnen. Vi får träna på det där, tänkte hon, men sa inget.

Till slut tog hon tag i hans hand och förde den ner förbi hennes mage, över Venusberget, och kramade till. Hon viskade:

– Låt fingret glida in i springan.

Så mjukt att jag nästan inte trodde det var på riktigt. Efter samtalet med de två äldre visste han lite i teorin vad han skulle förvänta sig. Men han var helt oförberedd på hur mjukt och halkigt det var. Värmen, fukten, hur det öppnade sig under fingertoppen. Hennes runkande gjorde att han hade svårt att vara tyst. Ett lågt ljud undslapp honom. Hon sträckte på sig, kysste honom hårt, kramade hårdare om kuken och förde handen fortare fram och tillbaka.

Han svimmade nästan av känslan. För fort. Helt plötsligt kände han hur han stelnade till. Det ryckte i kuken. Orgasmen sög tag i honom, hård och överväldigande, och det nästan svartnade för ögonen. Han kom i hennes hand, kroppen spänd, andan borta.

När han lugnat sig lite, fortfarande darrande, viskade hon i örat:

– Var det skönt?

Han nickade, oförmögen att säga mer. Mer än jag kunnat föreställa mig. Hon höll kvar handen en stund, mjukare nu, och lät honom känna efter.

Kapitel 4

Hon släppte honom långsamt, lät handen glida av den fortfarande känsliga kuken, och tog ett steg tillbaka. Sedan satte hon sig på den låga madrassen som låg på golvet, benen lätt böjda, och vinkade åt honom att följa efter. Han sjönk ner framför henne, osäker på var han skulle placera sig. Nu är det min tur. Hon vill att jag lär mig.

– Kom närmare, viskade hon. Lägg dig här.

Han lade sig på sidan, så att han kunde nå henne. Hon tog hans hand igen och förde den till sitt bröst.

– Munnen här, sa hon tyst och pekade på bröstvårtan. Och fingrarna… där nere. Sakta. Jag visar dig.

Hon lutade sig tillbaka på armbågarna, så att brösten lyftes mot honom. Han böjde sig fram och lade läpparna mot den ena bröstvårtan. Först bara en lätt beröring. Hon suckade mjukt.

– Mer, viskade hon. Sug lite. Inte hårt.

Han gjorde som hon sa. Munnen slöt sig om den styva toppen, och han sög försiktigt medan tungan rörde sig. Samtidigt lät hon hans andra hand glida ner mellan hennes lår. Hon särade på dem en aning och styrde hans fingrar till den mjuka springan.

– Här, viskade hon. Börja med knoppen. Lätt. Cirklar.

Han rörde fingertoppen över den lilla, känsliga punkten. Hon var mjuk och varm och alldeles våt och halkig under fingertoppen, som något levande som öppnade sig bara för honom. Allting var alldeles nytt. Han hade aldrig känt något så här förut, aldrig vetat att en kvinna kunde kännas så. Ett lågt stön undslapp henne, tyst men tydligt, och han kände hur kroppen under handen svarade. Jag tror hon gillar det. Långsamt och mjukt. Inte fort. Inte hårt. Bara så här.

Hon tog det metodiskt. När han sög för lätt viskade hon att han skulle ta i mer. När fingret gled för fort bad hon honom sakta ner. Ibland flyttade hon hans hand själv, visade hur han skulle glida längs sidorna av den öppna rosen, hur han skulle trycka lätt inåt utan att gå för djupt. Hennes andning blev tyngre. Höfterna rörde sig smått mot hans hand.

Hon blir varmare, tänkte han. Mer våt. Om jag fortsätter så här… kanske hon också…

– Bra, viskade hon när han hittade en rytm. Fortsätt så. Både munnen och handen.

Han gjorde det. Sög på bröstet, lät tungan cirkla, medan fingrarna arbetade långsamt mellan hennes ben. Hon lade en hand i hans hår, inte för att styra hårt, bara för att hålla honom nära. Ett litet stön undslapp henne igen, lite tystare men han kunde känna det, och hon bet sig i läppen för att inte låta mer.

Det här är annorlunda, tänkte hon. Han lär sig. Och han vill.

Ali kände hur hon öppnade sig mer under fingrarna. Han vågade glida en aning längre in, försiktigt, och hörde hur andningen förändrades. Hon nickade mot honom, ögonen halvslutna.

– Just så, viskade hon. Fortsätt.

Han fortsatte som hon visat. Munnen arbetade vid bröstet, sög och släppte, lät tungan glida över den styva bröstvårtan medan den andra handen rörde sig mellan hennes ben. Fingret cirkulerade över knoppen, långsamt, och gled sedan längs den våta springan. Hon var mjuk och öppen under honom. Varje gång han tryckte lätt inåt kände han hur hon drog efter andan.

– Lite djupare, viskade hon. Men sakta.

Han lät fingret glida in, bara en bit, och kände hur det slöt sig om honom. Värmen var annorlunda här inne, det var tätare och trängre. Hon rörde höfterna mot handen, små, kontrollerade rörelser, och han följde efter. Samtidigt flyttade han munnen till det andra bröstet, sög till, och hörde ett lågt ljud från henne.

Hon gillar när jag gör båda sakerna samtidigt, tänkte han. När jag inte skyndar. Både munnen och handen. Det är det som får henne att reagera.

Ayla lade sig mer bakåt på madrassen, benen särade, och lät honom arbeta. Hennes hand vilade fortfarande i hans hår, fingrarna rörde sig ibland, som för att uppmuntra. Andningen blev tyngre. När han lät fingret glida ut och in i en långsam rytm, medan tummen fortsatte cirkla över knoppen, stönade hon tyst.

– Just så… fortsätt.

Han gjorde det. Kände hur hon blev våtare, hur musklerna kring fingret drog ihop sig och släppte. Om jag fortsätter så här kanske hon kommer, tänkte han. Som jag gjorde. Men långsammare. Han sög hårdare vid bröstet, precis som hon visat att hon ville, och lät handen hålla samma takt.

Hon bet sig i läppen. Höfterna lyfte sig en aning mot hans hand. Ett darrande andetag undslapp henne, och hon viskade, nästan ohörbart:

– Inte så fort. Stanna kvar där… ja.

Han saktade ner, höll fingret stilla inne i henne en stund, och lät bara tummen röra sig i små cirklar. Hon skälvde till. Handen i hans hår kramade till, inte hårt, bara som för att hålla honom på plats.

Han lyssnar, tänkte hon. Han gör som jag säger. Och det känns… bra. Han lär sig snabbare än jag trodde.

Ali låg kvar, munnen mot hennes bröst, handen mellan hennes ben, och väntade på nästa viskning. Han ville inte göra fel. Inte nu. Inte när hon äntligen lät honom vara så här nära. Inte för fort. Inte för hårt. Bara som hon visar.

Han höll tempot hon visat, munnen sugande vid bröstet, fingret glidande långsamt in och ut medan tummen cirkulerade över den svullna knoppen. Ayla andades tyngre nu. Höfterna rörde sig mer, mötte handen, och hon kände hur det byggdes upp inuti henne – en het, pulserande känsla som spred sig från där hans finger arbetade.

Han gör det rätt, tänkte hon. Inte för fort. Inte för hårt. Bara… precis så.

Ett lågt stön undslapp henne när han sög till hårdare vid bröstvårtan. Hon bet sig i läppen för att hålla tyst, men kroppen ville mer. Fuktigheten ökade. Hon kände hur det blev trängre och känsligare kring fingret, hur musklerna började krama åt varje gång han gled in. Ett nytt stön undslapp henne, tystare den här gången, och hon tryckte hans huvud närmare mot bröstet, fingrarna i håret, för att visa att han gjorde rätt.

Efter en stund tog han eget initiativ. Han lät ett andra finger glida in bredvid det första, långsamt, och kände hur det kramade hårdare kring dem. Samtidigt flyttade han den lediga handen till det andra bröstet och kramade det, mjukt först, sedan lite hårdare. Han nöp lätt i bröstvårtan i takt med hur han sög på den andra. Helt plötsligt nöp han till lite med läpparna också, precis runt den styva toppen.

Hon ryckte till. Ett skarpt, tyst ljud kom från henne, och höfterna pressade sig hårdare mot hans hand.

Ja… just så, tänkte hon, andan borta. Han känner av. Han vågar. Han förstår utan att jag behöver säga allt.

Han fick det gensvar han hoppades på. Hon blev halkigare, och de två fingrarna gled lättare. Han fortsatte, sög och nöp vid det ena bröstet, kramade och nöp vid det andra, medan handen mellan hennes ben arbetade i samma rytm. Knoppen under tummen var hård och känslig. Varje cirkel fick henne att darra.

Jag kommer, tänkte hon. Om han fortsätter så här… det kommer.

Hon lade båda händerna i hans hår nu, höll honom mot bröstet, och rörde höfterna i små, desperata rörelser mot hans fingrar. Andningen var snabb, ytlig. Hon viskade, rösten tunn:

– Fortsätt… precis så… sluta inte.

Han fortsatte precis som hon bett. Två fingrar gled långsamt in och ut, tummen cirkulerade över den hårda knoppen, och munnen arbetade vid bröstet – sög, släppte, nöp lätt med läpparna. Den andra handen kramade och nöp i det andra bröstet i samma takt. Ayla kände hur allt drog ihop sig. Värmen spred sig från där hans fingrar rörde sig, upp genom magen, ut i brösten. Hon kunde inte hålla tillbaka längre.

Höfterna pressade sig mot hans hand, hårdare nu, mer otåligt. Ett darrande stön undslapp henne, tyst men tydligt. Hon kramade hans hår, höll honom mot bröstet, och kände hur musklerna kring hans fingrar började dra ihop sig i vågor.

Nu…, tänkte hon. Nu kommer jag.

Orgasmen tog henne hårt. Kroppen spände sig, ryggen bågnade från madrassen, och hon bet sig hårt i läppen för att inte skrika. Det pulserade runt hans fingrar, starka, rytmiska sammandragningar, medan knoppen under tummen bultade. Hon skälvde, höfterna ryckte, och ett lågt, utdraget ljud kom från henne trots att hon försökte hålla tyst. Det varade längre än hon väntat. Vågorna fortsatte, en efter en, tills hon till slut sjönk tillbaka, andfådd och darrande.

Han höll stilla inne i henne, lät henne känna efter, och sög mjukare vid bröstet nu. När sammandragningarna lugnade sig drog han långsamt ut fingrarna. Hon låg kvar, ögonen slutna, bröstet hävande.

Han fick mig att komma, tänkte hon, fortfarande skälvande. På riktigt. Första gången någon gjort det så här, långsamt, för att jag ville.

Ali låg kvar bredvid henne, handen vilande på hennes lår, och såg hur hon andades. Han vågade inte säga något. Inte ännu. Bara väntade, och kände hur hans kuk var på väg att bli hård igen. Hon kom. På riktigt. Av det jag gjorde.

De låg stilla en stund. Andningen lugnade sig långsamt. Ayla sträckte på sig, kände efter i kroppen, och satte sig sedan upp. Hon tog kommandot igen, mjukt men tydligt.

– Vi måste torka upp, viskade hon.

Hon reste sig, hämtade en av de tunna handdukarna som låg i ett hörn, och torkade noggrant golvet där han kommit. Sedan torkade hon av sin hand och hans mage. Inget fick synas. När hon var klar vek hon handduken och stoppade undan den bland de andra. Rummet såg ut som det gjort när de kom in.

Hon satte sig på huk framför honom och tittade på honom i det svaga ljuset.

– Vill du mötas igen?

Han nickade, fortfarande lite yr.

– Om en vecka, sa hon. Efter kvällsringningen. Här. Om fönstret är öppet – hon pekade mot den smala öppningen högt upp på väggen – kan du kika in och se om jag är här. Om det är stängt är det inte säkert.

Hon lutade sig fram och kysste honom lätt på munnen.

– Det var helt fantastiskt skönt. Men nu måste du smita. Innan någon kommer och undersöker ljudet jag gav ifrån mig.

Hon reste sig, gick till fönstret och öppnade det tyst. Nattluften kom in.

– Om du smiter ut här är gränden utanför fri från vakter. Men du måste korsa ett stort rum lite längre bort. Det är utanför haremsområdet, så det borde vara säkert. Håll dig i skuggorna.

Han klädde på sig snabbt, händerna fortfarande lite darriga. Hon stod vid fönstret och väntade. När han var klar hjälpte hon honom upp, så att han kunde klättra ut. Precis innan han gled ner viskade hon:

– Om en vecka. Kom ihåg.

Han nickade, släppte taget, och landade mjukt i gränden. Fönstret stängdes ovanför honom. Han stod stilla en sekund, lyssnade, och började sedan röra sig. Gränden var tom. Längre fram väntade det stora rummet hon nämnt. Han höll sig i skuggorna, hjärtat fortfarande hårt, och tänkte på hennes händer, på hur hon skälvt under honom, och på att han skulle komma tillbaka.

Han kände till vägen tillbaka. Här hade han färdats många gånger under åren, genom de yttre gångarna och förbi de låga byggnaderna, men aldrig hade han haft en aning om vad de små fönstren dolde. Nu visste han. Bakom ett av dem fanns rummet där hon just hållit honom, där hennes händer rört honom, där hon skälvt under hans fingrar.

Han smög genom det stora rummet utan att möta någon, höll sig i skuggorna som hon sagt, och tog sig tillbaka till öppningen i väggen. Väl inne i sitt eget rum stängde han till efter sig och stod stilla en stund i mörkret. Kroppen kändes annorlunda. Varmare. Han kände på sin kuk genom byxorna. Den var fortfarande styv, tung och känslig efter det som hänt. Han tänkte på hur underbart det varit när hon smekte honom, hur hennes hand slutit sig om den, hur hon runkat honom tills han inte kunnat hålla tillbaka. Hur hon sedan låtit honom lära sig henne.

Han lade sig på mattan, fortfarande med handen mot sig själv, och slöt ögonen. Bilderna kom tillbaka – hennes nakna kropp, brösten mot hans, hur hon viskat, hur hon kommit. Det dröjde inte länge förrän sömnen tog honom.