Jag är Förste bibliotekarie

Varje gång jag knuffar upp den tunga ståldörren och anar doften av gammalt läder och pergament, får jag nypa mig i armen. Jag, Ingrid, är på riktigt Förste bibliotekarie på ett av landets mest anrika universitetsbibliotek, och ansvarig för avdelningen för specialsamlingar. Och det är det där sista som är så speciellt.

Avdelningen för specialsamlingar är nämligen där många av landets äldsta böcker bevaras. Vi pratar om handskrivna manuskript från medeltiden. De tidigaste tryckta inkunablerna. Vi pratar om kodexar i läder och trä, med sidor av pergament och lumppapper, praktverk från renässansen, tidiga atlaser i väldiga folioformat, viktiga vetenskapliga verk samt rariteter ur extremt små och eftertraktade upplagor. Och allt detta ansvarar JAG för, Förste bibliotekarie för ett av landets mest anrika universitetsbibliotek.

Hur har jag lyckats med det? Det frågar jag mig varje dag, men jag tror att jag har börjat få en ganska klar bild. Redan när jag var liten fascinerades jag av gamla böcker. Kanske började det med min farmors gamla familjebibel från 1800-talet. Efter gymnasiet läste jag en kandidat i konservering. Jag fick några vikariat som konservator åt olika mindre kyrkoarkiv. Det innebar att jag lagade skadade bindningar, stabiliserade sönderfallande volymer, band om sönderfallna volymer och gav råd om förvaring, temperatur, ljus och allt annat som kan påverka gamla samlingar. Men efter ett par år återvände jag till högskolan, läste en ny kandidat i litteraturhistoria, en master i biblioteks- och informationsvetenskap och till sist gled jag in på en doktorandtjänst där jag fick skriva en avhandling om humor i medeltida berättartradition.

Allt detta gjorde jag bara för att det var kul, och utan tanke på min karriär. För med den blandningen av examina finns det i princip inga jobb där jag inte antingen är under- eller överkvalificerad. Jag fick ett vikariat på universitetsbiblioteket och när Förste bibliotekarien där plötsligt blev långtidssjukskriven upptäckte någon att min bisarra kombination av utbildningar gjorde mig till den självklara ersättaren.

Så plötsligt en dag stod jag där, med huvudansvar för en av norra Europas finaste specialsamlingar, och jag nyper mig fortfarande varje gång jag går in till den.

Det var bara ett problem. Ansvaret för specialsamlingarna var kopplat till tjänsten som Förste bibliotekarie. Fattar ni? Förste bibliotekarie?! Det är som att vara rektor. Eller chef. Det är liksom tvärtemot hur jag är som person. Jag är lågmäld, lite fjantig, allmänt förvirrad och har extremt stark fantasi. Eller, som jag själv ser det, ett starkt inre liv. Men det sista skulle visa sig vara användbart.

För grejen med att ha ett starkt inre liv är nämligen att man skapar sig en förmåga att hålla isär det inre livet från det yttre. Eller, jag vet inte om det funkar så för alla, men jag har insett att jag utvecklat ett extremt starkt pokerface. På insidan kan jag befinna mig var som helst i världen eller historien, uppleva precis vad som helst, medan jag på utsidan ser ut att vara fullt upptagen med en väldigt viktig tanke.

Det är inget som sker medvetet och jag har ingen aning själv om hur mitt pokerface ser ut, men de signaler jag får verkar lovande. Det är aldrig någon som behöver vifta med handen framför mitt ansikte och fråga om jag är där, eller som småler åt mitt ansiktsuttryck medan jag står och dagdrömmer, utan folk brukar oftast be om ursäkt för att de stör, som om jag håller på med något som egentligen är mycket viktigare än det de själva hade på hjärtat. Och istället för att känna mig dum över att jag zonat ut, så sprider jag bilden av att jag är mycket vänlig och generös när jag avbryter mitt ‘viktiga’ för att hjälpa dem med deras ärende.

Det är, ärligt talat, väldigt praktiskt.

För det bästa sättet att bli Förste bibliotekarie är helt enkelt att fake it until you make it. Jag låtsades att jag var stabil i rollen, medan min självbild vacklade på insidan. Jag låtsades att jag hade koll, när jag inte hade en aning. Jag låtsades som att jag visste, medan mitt inre hade panik och försökte fästa en mental post it-lapp på insidan av ögonlocken. Och med tiden lärde jag mig. Jag började förstå hur bibliotekets administration hänger ihop. Jag började komma ihåg våra viktigaste policyer och rutiner utantill. Jag märkte att folk respekterade mig och de gånger mina tillkortakommanden märktes utåt hade folk tålamod med det.

Jag lät ståldörren slå igen bakom mig och spanade ut över mitt paradis. Här inne stod tiden stilla. Här inne behövde jag inte hålla uppe Förste bibliotekariens fasad. Här inne visste jag bättre än alla andra var allt fanns, vad som behövde ordnas och hur allt skulle hanteras.

Avdelningen för specialsamlingar bestod av flera rum, men de flesta av dem var små sidoavdelningar. Det allra mesta fanns här, i det stora rummet. Första sektionen var läsavdelningen. Här var rentav trevligt. Det fanns två fåtöljer och en soffa, som kunde komma väl till pass, dels om man ville läsa något i de mindre kodexar som inte fick tas ut utanför avdelningen, men också för att pusta ut en stund om man höll på med något större arbete. Nyligen hade vi systematiskt digitaliserat ett par av de mindre känsliga kategorierna, och då hade arbetet pågått nästan dag och natt.

Men det fanns också två bokvaggor för de mer känsliga kodexen. En bokvagga är en V-formad ställning klädd i ett mjukt, syrafritt material, där man kan lägga riktigt gamla böcker och öppna dem utan att tvinga upp bindningen till 180 grader. Över varje bokvagga fanns en reprokamera på ett ställbart stativ, med särskild belysning på ömse sidor, så att man kan passa på att ta högupplösta bilder av varje sida när man ändå ska använda en bok. Bara för att vi fått en bra digitaliseringsutrustning på plats, så sliter vi inte på de äldsta kodexen i onödan och plockar fram dem enbart för att digitalisera dem. Men när en volym ändå tas fram för ett godkänt forskningsändamål brukar vi passa på att fotografera de uppslag som används. Varje bild vi tar nu kan ju betyda en framtagning mindre i framtiden.

Idag hade jag egentligen inte särskilt att göra här. Inte för att det inte fanns saker att göra, jag hade en lång backlog med saker att ta tag i, men jag hade egentligen mest gått in här för att få en stunds lugn och ro. Det hade varit lite stressigt ute i det allmänna biblioteket där det vimlade av studenter, forskare och andra som ville ha hjälp med allt möjligt. Men det fick Pernilla och de andra ta hand om.

Pernilla. Hon var en klippa att ha som bibliotekarie. Men jag hade lite svårt att förstå mig på henne ibland. Idag var en sån dag.

Jag sneglade mot den smala spegeln som satt på dörren till en av de mindre sidoavdelningarna. Det var en lite för smal spegel för att jag skulle kunna se hela mig på en gång, men jag kunde i alla fall kolla så att håret såg okej ut. Inte för att jag är fåfäng och bryr mig särskilt mycket om mitt utseende. Det är ändå inget att göra något åt. Men mitt lite yviga, rödflammiga hår kunde ibland bli lite väl buskigt. Jag tyckte om att ha det utsläppt.

Tidigare hade jag alltid försökt hitta på saker med det, färgat det, klippt superkort lugg, haft undercut och allt du kan tänka dig för att ge mitt utseende lite mer edge. Men numera orkade jag inte bry mig mera. Jag hade det utsläppt och det fick vara så. Jag var i alla fall lite stolt över färgen. Det var inte vanligt med så skarp orange-röd färg helt naturligt.

Jag försökte dra ner kjolen lite. Som alltid hade jag en lös kjol med gröna toner, eftersom jag inbillade mig att det matchade håret. Och som alltid ville kjolen glida upp till där midjan var som smalast, precis under bysten. Vi klädde oss alltid likadant, Pernilla och jag – Och alla andra kvinnliga bibliotekarier i landet. Svart polo och lös kjol, det var väl bibliotekariernas nationaldräkt? Fast jag tyckte Pernilla klädde bättre i det. Hon var längre och hade smäckrare kropp än jag. Och hon hade inte bekymret att kjolen hela tiden ville sitta ända uppe mot brösten.

Jag vred mig lite och försökte få en överblick i den smala spegeln. Pernilla hade påpekat att hon inte tyckte det passade sig att klä sig som jag, trots att hon hade likadana kläder själv. Jag hade visserligen ingen behå på mig idag under polon. Men det hade aldrig Pernilla heller. Hennes byst var plattare, men avsaknaden av behå gjorde att hon nästan alltid gick runt med helljuset tänt, så att säga.

Nåja. Jag skulle nog aldrig förstå vad hon menade. Det var säkert någon social detalj som flög mig över huvudet. Jag kunde inte bry mig mindre, folk fick tycka vad de ville. Jag trivdes bättre utan att bekymra mig så mycket för hur andra uppfattade mig. Det var ändå inte så mycket att uppfatta. Så himla intressant är jag ju inte.

Jag gick ett varv mellan hyllorna med de mest sällsynta exemplaren. Jag tyckte om att bara känna hur stilla tiden stod, där mellan hyllorna. Bokryggarna, eller undersidorna, eftersom de allra mest gamla och känsliga kodexen förvarades liggande på sidan för att minska belastningen på bindningen. Hur som helst. Dessa bokryggar var hundratals år gamla och inneslöt visdomar, erfarenheter, prosa och poesi, religiöst och världsligt. Allt fanns nedfruset här i värdefulla, tunga och bruna tidskapslar.

Jag sicksackade mellan några hyllor till, innan jag kände att jag orkade gå ut till den allmänna avdelningen igen.

Direkt när jag klev ut genom dörrarna till allmänna avdelningen kände jag hur Förste bibliotekarien kom över mig. Jag såg mig om över rummet och skaffade en överblick. Kaoset var inte värre än vanligt och det verkade inte finnas något särskilt jag behövde ingripa mot omedelbart. Jag gick ett varv genom ämneskategorierna, bara för att visa att jag var på plats om någon sökt mig medan jag var borta.

Då såg jag honom. Mitt yttres pokerface var förstås oberört, men i mitt inre tog hjärtat ett skutt. Elias. Han var egentligen ingen speciell. En helt vanlig student som var i färd med att skriva masteruppsats i konsthistoria och som därför dök upp lite oftare på universitetsbiblioteket än tidigare. Han stack inte ut märkbart, han var väl lika duktig och ambitiös som alla hans kurskamrater. Som Förste bibliotekarie behandlade jag honom inte annorlunda än någon annan av bibliotekets besökare.

Men konsthistoriestudenter är till 80 procent kvinnor och till 19 procent taniga pojkar med högtravande sidbena eller långt estet-hår. Elias var undantaget. För Elias var snygg. Alltså, löjligt snygg. Alldeles för snygg för biblioteket. Alldeles för snygg för att plugga konsthistoria. Alldeles för snygg för att gå runt och le mot människor på min arbetsplats så att de helt tappade fattningen. Och alldeles för snygg för att klä sig i den där t-shirten som så underbart perfekt framhävde hans ytterst väldefinierade och maffigt starka överkropp.

Direkt när han såg mig log han och gick åt mitt håll. Det blev en aning mer besvärligt att hålla uppe Förste bibliotekariens fasad när han gjorde det, och i mitt inre började jag fnittra förläget. Jag älskade, och hatade, att hjälpa honom.

“Där är du ju!” sa han.

“Ja, här är jag”, instämde jag. “Har du kommit någonstans med initialerna?”

“Ja, jag borde nästan visa dig”, förklarade han ivrigt. “Jag fick ett helt gäng med högupplösta bilder med initialer från universitetet i Manchester!”

“Wow, det är inte ofta man får så generös hjälp därifrån som masterstudent” konstaterade jag imponerat.

“Nej exakt” instämde han. “Och på det temat. Det kanske finns en sak du kan hjälpa mig med.”

“Jaså?” frågade jag.

“Ja, jag pratade med hon … Du vet hon med kort hår och blommig kjol…” sa Elias.

“Pernilla?” föreslog jag.

“Ja, Pernilla!” sa han. “Jag frågade henne om avdelningen med riktigt gamla böcker. För det finns ju en sån här.”

“Avdelningen för specialsamlingar, ja” upplyste jag.

“Mm. Men Pernilla sa att masterstudenter inte brukar få komma in där.” fortsatte Elias. “Om man inte lyckas charma den ansvarige. Men hon ska, enligt Pernilla, vara väldigt svårcharmad.”

I mitt inre blev jag plötsligt högröd i ansiktet, men mitt yttre höll masken.

“Ja, så kan det vara…” instämde jag avvaktande.

“Jag var rädd för det”, grimaserade Elias. “Jag hade kunnat göra nästan vad som helst för att få komma in där. Det skulle vara så häftigt att få se några riktigt gamla handritade ornamenterade initialer med egna ögon. Det känns som att det skulle göra hela skillnaden för uppsatsen.”

“Ja, jag kan förstå det” medgav mitt yttre.

Hans uppsats var visserligen redan lysande, utan vare sig högupplösta foton från Manchester eller ett besök på avdelningen för specialsamlingar. Med de senare tillsatserna började han närma sig nivån man kunde förvänta sig av en doktorsavhandling på ämnet. Men det var inte det mitt inre funderade på. Istället hade jag fastnat på Elias erbjudande om att ‘göra nästan vad som helst’ för att få komma in.

“Men det är därför jag frågar dig.” fortsatte Elias. “För du kanske har något förslag?”

“Förslag på vadå?” frågade jag, osäker på om det var han eller jag som inte fattade.

“Vad som kan charma den ansvarige”, förklarade Elias.

“Förste bibliotekarien är titeln”, upplyste jag.

“‘Förste bibliotekarie’, det låter skitläskigt.” grymtade han. “Svårcharmat!”

“Du anar inte!” svarade jag och log lite med ena mungipan.

“Så vad ska jag göra?” frågade Elias och han började låta stressad. “Finns det nån särskild lapp jag kan fylla i? Eller ett rekommendationsbrev från handledaren? ‘Förste bibliotekarie’, vad behöver hon, liksom? Adlig släkt, fyra led bakåt åt båda håll? Ett rött äpple? En puss på kinden?”

Mitt inre tyckte att det sista förslaget lät som en bra idé, men mitt yttre fokuserade på en annan detalj.

“Lugn, Elias.” sa jag och log tröstande mot honom. “Du behöver inget adelsbrev!”

“Vad behövs då?” frågade han, närmast desperat. “Hur får man tag på henne?”

“Hon står här.” avslöjade jag. “Jag är Förste bibliotekarie och Förste bibliotekarie är jag. Jag trodde du visste det?!”

Elias hade ingen aning, och han skämdes dessutom för att han hade missat det. Inte bara för att han inte visste, eller för att han sagt att Förste bibliotekarie lät läskigt, utan kanske allra mest för att han så oblygt tagit av min tid varenda gång han kommit hit.

“Men Pernilla har rätt” fortsatte jag. “Förste bibliotekarien har en del regler att förhålla sig till. Det handlar inte om att hon är svårcharmad. Masterstudenter brukar i regel inte räknas till dem som får tillträde. Det krävs lite tyngre forskningsprojekt än så.”

“Jag förstår” mumlade Elias och hans breda axlar sjönk smärtsamt djupt i besvikelse.

“Men jag ska se vad vi kan hitta på”, fortsatte jag. “Förste bibliotekarien är en påhittig tjej.”

“Förste b…” började Elias och gjorde små cirklar i luften med ena pekfingret. “Vi pratar fortfarande om dig, va?”

“Ja, Förste bibliotekarien är alltid jag.” försäkrade jag.

“Men hon pratar ibland om sig själv i tredje person?” sa Elias.

“Ja, ibland”, log jag och det tog någon sekund att hitta tillbaka in i rollen igen. “Jag lovar inget. Men, som sagt, jag ska se vad jag kan göra.”

“Det hade varit SÅ snällt!” bönade Elias. “Jag skulle som sagt göra VAD SOM HELST för att komma in där!”

Elias gick sin väg och jag stod kvar och stod viktig och proffsig ut, samtidigt som mitt inre började få idéer. Hade jag kunnat be honom en puss i utbyte mot att släppa in honom till specialsamlingarna? Inte på riktigt, förstås, men som fantasi kunde jag inte låta bli att ställa mig frågan.

Jag lät scenariot utspela sig i mitt inre. Att Elias kom tillbaka till biblioteket på måndag och hittade mig i en av de trånga gångarna där vi behövde stå nära varandra för att få plats. Och jag sa till honom att en puss skulle räcka. Sekunderna som följde gjorde det väldigt tydligt för mig hur länge det var sedan jag kysste någon senast. Bara tanken på att känna någon annans mjuka läppar mot mina fick mina knän att darra. Och plötsligt låg mitt inre jag på badrumsgolvet och grät över min ensamhet.

Helgen som följde gick mycket i samma spår. Det liv jag brukat känna mig ganska tillfreds med kändes plötsligt så tomt och ensligt. Undulaten jag hade köpt för att jag var för ung för att ha katter som enda sällskap, skriade och var rastlös, men jag orkade inte släppa ut den i lägenheten. Varenda bok i högen på nattygsbordet kändes oändligt tråkig. Alla vänner jag ibland hittade på något med var säkert upptagna med sina familjer.

I jämförelse mot hur jag föreställde mig Elias liv var det natt och dag. Han hade förmodligen en supersnygg flickvän, som jag kunde tänka mig var väldigt noga med att de gick och lade sig tillsammans varje kväll. Fast han hade förstås nån fet fest att gå på först. Hade han inte flickvän kunde han få exakt vem han ville där. Och på lördagsmorgonen skulle han säkert ge sig iväg för att tävla i jujutsu och vinna SM-guld eller nåt. Och på söndagen var han hurtig och klättrade på klipporna med sina polare i det närmaste naturreservatet. Och eftersom han var en sund människa, så släppte han stressen kring plugget på helgen. Han ägnade inte en enda tanke åt den tio år äldre tanten på biblioteket som var för fyrkantig med regelverket för att låta honom berika sin superambitiösa uppsats med några lokala exempel.

Och ändå spelade jag upp den där kyssen för mitt inre om och om igen. Den som mitt inre låtsades låg inom ramen för vad Elias menade när han sa att han skulle göra VAD SOM HELST för att komma in till specialsamlingarna och titta på några ornamenterade initialer.

Tanken på hur oviktig jag var för honom gjorde mig förkrossad. Och utifrån det kunde jag egentligen bara dra en enda slutsats. Jag var förälskad.

Och det var väldigt frustrerande att konstatera. För mot förälskelse finns det inget sätt att värja sig. Jag hade glömt det, för det var så längesen sist. Ibland hade jag nog till och med intalat mig att jag var för gammal för den känslan, att den sortens besatthet bara kunde drabba oerfarna ungdomar och inte vuxna och mogna människor som jag. Att, i takt med att förälskelsen dött ut i mitt senaste riktiga förhållande, så växte jag ifrån förälskelsefasen för alltid. Men så var det alltså inte.

Det värsta var att jag inte ens förstod varför det hänt. Okej, Elias var typ den snyggaste killen jag nånsin mött. Det krävs ju mer än ett välformat yttre för att få mig på fall. Väl? Elias var ju inte så speciell i övrigt. Vad hade han som jag brukade falla för? Okej, han var kanske en aning mer ambitiös än den genomsnittliga studenten, men han stack ju knappast ut med extra insiktsfulla iakttagelser om litteratur eller historia. Och humor hade han förmodligen inte heller. Och det fanns inga tecken på att han såg och förstod mig mer än någon annan.

Vissa helger bara swishar förbi. Man går hem på fredagen och sen plötsligt ringer väckarklockan på måndagen igen – och ändå har man på något sätt hunnit med massor däremellan. Denna helgen var motsatsen. Ett evighetslångt ingenting. När väckarklockan ringde på måndagsmorgonen hade jag inte ens orkat tvätta smutstvätten, så det fick bli ännu en dag utan behå under polon. Pernilla fick tycka vad hon ville. Min utsida såg ut som den gjorde. Och varken Pernilla eller någon annan skulle ha en aning om hur tom, känslomässigt dränerad och ensam jag var på insidan när jag kom till jobbet.

Men jag hade i alla fall en plan. Inte för mig, men för Elias och hans uppsats.

Elias kom till biblioteket strax efter lunch. Förutom att han var snygg och stark som en adonisstaty som spenderat tio tusen timmar på gymmet, så var han påtagligt förväntansfull inför vad jag kunde göra för honom.

“Jag har tittat lite i våra policyer” berättade jag, den strama Förste bibliotekarien som var immun mot hans charm. “Och det finns en sak du skulle kunna hjälpa mig med, faktiskt.”

“Jaså, vadå?” frågade han nyfiket. Kyssen, kyssen, kyssen, önskade mitt inre.

“Det är inget roligt jobb, men det är din möjlighet.” informerade jag. “Vi har nämligen lite att göra där inne. Lite bärande och lyftande som behöver göras och som skapar ett litet kryphål genom de regler som gäller annars.”

“Inga problem!” utbrast han och slog ihop handflatorna. “Nu med en gång, eller?”

Jag tänkte efter. Nu med en gång? Jag hade faktiskt inget viktigt inbokat under eftermiddagen som jag inte lika gärna kunde göra imorgon.

“Varför inte?” svarade jag.

Elias leende var lite för hett för att tillåtas inne på biblioteket. Finns det inte en regel mot det, så behöver jag inför den. Men jag tror att rodnaden höll sig till mitt inre och jag framstod som hyfsat samlad när jag vände mig om för att visa honom bort mot avdelningen för specialsamlingar.

Kombinationen av Elias lycka och vetskapen om att jag skulle in till mitt eget paradis, fick mig att slappna av. Jag började berätta om samlingarna och vad som fanns där och blev lika engagerad i det som jag alltid blir när jag väl sätter igång. För det är något speciellt med en så avskild avdelning, med hemligheter och skatter som folk inte kan ana, gömda bakom dörrar de inte vet finns. Elias var förvånansvärt nyfiken, eller åtminstone artig, och lyssnade tålmodigt på vägen genom de andra avdelningarna, genom en liten personalavdelning och bort till ingången till avdelningen för specialsamlingar.

“Åh, wow, är det som en luftsluss?” frågade han plötsligt när jag öppnade den första dörren och han såg den tunga ståldörren strax innanför. “Typ för att hålla rätt luftfuktighet och så där inne?”

“Faktiskt inte” förklarade jag. “Det är bara det att det nya systemet för kortlås inte gick att installera på den gamla brand- och säkerhetsdörren, så de byggde en ny strax framför.”

Vi gick in genom den nyare dörren med kortlåset som bara jag, och de jag gav tillfällig behörighet till, kom in. Utrymmet mellan dörrarna var ganska trångt och mitt inre påminde mig om att detta vore en utmärkt plats för kyssen han erbjudit sig ge mig för att få komma in. Jag var tvungen att blunda i en sekund åt min egen dumhet, innan jag tog fram nyckeln som bara jag hade, till den tunga ståldörren.

“Vill du få äran?” frågade jag när jag vridit om nyckeln.

Elias tog chansen och tryckte upp dörren som om den var gjord av masonit. Själv gled jag alltid lite med fötterna när jag försökte skjuta upp den. Hela dörren måste vara betydligt tyngre än hela jag.

“Känner du?” frågade jag och sniffade med näsan i luften.

“Mhm” svarade Elias efter att ha sniffat själv. “Det är så sjukt. Att någon tänkte en tanke på typ 1400-talet, och skrev ner den så att vi kan läsa den idag. Det är som att träda in i det allra heligaste. Ett hemligt rum som nästan ingen får se.”

“Jag vet, visst ryser man?” sa jag och höll med nästan lite för mycket. Det var den sortens iakttagelser från Elias som gjorde det lite svårare att låta bli att snegla på hans snygga axlar och armar.

Elias var nyfiken på allt och jag fick berätta om läsavdelningen, bokvaggorna, reprokamerorna och knepen för att få rätt vitbalans på alla digitaliseringsfoton, även om bilderna kunde tas vid olika tidpunkter på dygnet med olika ljus.

“Du ska få prova själv snart.” sa jag. “För volymerna jag tänkte att vi ska kolla på är inte digitaliserade än, så då passar vi på att ta bilder på några uppslag.”

Det var kul att se den stora och trygga Elias bli ivrig som en liten pojke. Lite för kul. Jag gick ju ofta hit för att vara själv– för att vara mig själv – en stund, men inför Elias behövde jag hålla kvar i rollen som Förste bibliotekarie och handledare, men jag tillät mig att ändå vara lite mindre stram än vanligt. Jag förstod ju exakt vad han kände med sin iver och fascination och ville inte dämpa den. Även om de allra flesta som kommer in här tycker att de gamla böckerna är coola, så har betydligt färre ett sådant tålamod med allt kring den praktiska hanteringen.

Vi gick ner från de två trappstegen som avskilde läsavdelningen från de olika avdelningarna med specialsamlingar, och fortsatte mellan några hyllor in till delen med medeltida handskrifter, så kallade manuskript. Jag visste exakt var min favoritkodex stod, men jag började med att ta fram ett par andra böcker som Elias mycket omsorgsfullt tog emot i sina starka armar. Mitt inre kunde inte låta bli att notera hur läckra hans armar såg ut när de behövde anstränga sig lite. Själv höll jag min favoritbok omsluten i min famn, medan vi gick tillbaka.

Tillbaka i läsavdelningen började jag visa Elias hur man använde bokvaggorna och reprokameran, men innan vi öppnade boken höll jag andäktigt upp händerna.

“Innan du öppnar!” skyndade jag mig att säga. “Så vill jag att du tänker igenom vad du förväntar dig hitta på insidan av boken. Just den du håller i nu är ett manuskript från 1300-talet, ett antifonarium på latin, det vill säga en sång- och bönebok som användes på kloster. Hur tror du att den ser ut?”

Jag såg hur Elias blick försvann in i sin inre sinnesvärld där han föreställde sig bokens insida. Till slut nickade han, som om han hade bestämt sig. Jag kände mig nyfiken och övervägde att fråga vad han tänkte, men lät bli, utan nickade istället åt honom, att han nu kunde öppna boken.

Sättet Elias drog efter andan när han såg det första slumpmässiga uppslaget var en helt normal och förväntad reaktion. Jag storlog medan han sneglade storögt upp mot mig och sen tillbaka ner i boken igen, som om han inte kunde tro vad det var han såg.

“Vad förväntade du dig?” skrattade jag.

Elias bara skakade på huvudet. Jag gick runt för att kunna se uppslaget bättre. Sidorna var färgglatt utsmyckade, med ett medeltida notsystem, sångtexter och ornamenterade ramar.

“Inte alls så mycket färg, i alla fall!” flämtade Elias. “Mer som en vanlig psalmbok eller Bibel. Med text i flera spalter på varje sida, och litegranna utsmyckningar, men inte såhär!”

Jag myste. Det var exakt detta som var det bästa med mitt jobb. Vi såg till att fotografera och logga båda sidorna av uppslaget enligt konstens alla regler, innan vi bläddrade vidare till en sida som hade lite bättre exempel på det Elias egentligen letade efter – ornamenterade initialer, det vill säga när den största bokstaven i ett kapitel eller stycke är betydligt större än den övriga texten, och utsmyckad med detaljer, färger och ibland till och med guld.

Vi jämförde med ett par böcker till, från lite olika traditioner och tidsepoker, samt en inkunabel, alltså en tidig tryckt bok från slutet av 1400-talet. Boktryckarkonsten är otrolig och har gjort underverk för litteraturen och hela mänskligheten, men den innebar också Döden för ornamenterade böcker. På några decennier gick böckerna från att vara sagolikt vackra på varenda sida, till att se ut som vilken modern svartvit bok som helst. Elias var i extas och utbrast om och om igen och helt utan besvikelse att han i princip måste skriva om hela sin uppsats efter detta!

Jag hade plockat upp den sista boken, min favoritbok i hela världen, och höll den omsluten i min famn igen, medan Elias plockade undan inkunabeln från bokvaggan. Jag tog ett djupt andetag. Det kändes nästan blottande att visa Elias min favoritbok. Som att den avslöjade något om mig som jag inte var beredd att visa upp. Men jag litade på mitt pokerface.

“Visst är det märkligt?” frågade jag, och blickade mot högen med böcker där Elias precis lagt den senaste överst. “På utsidan ser de likartade ut. Men på insidan är de så olika. Särskilt med gamla handskrivna böcker. På insidan är de helt unika. Någon har färggranna notsystem med ödlor och ekorrar klättrande längs sidorna, en annan har praktfullt förgyllda initialer, och en tredje ser ut som vilken modern ordbok som helst. Man kan liksom aldrig veta på utsidan, vad som finns inuti. Inte förrän man får möjlighet att öppna och glimta in.”

Elias nickade eftertänksamt medan jag lade fram den sista boken i bokvaggan. Det var en fransk samlingsvolym från 1200-talet med ett antal olika sagor, men framförallt den om Aucassin och Nicolette. Aucassin är en fransk riddare som blir kär i en arabisk slavflicka och flyr iväg med henne för kärlekens skull. Lite som vilken riddarsaga som helst – Fast samtidigt helt tvärtom. För i sagan är det Nicolette som är modig och drivande, medan Aucassin är feg och gråtmild. Som en parodi på samtidens ideal! Elias var inte så duktig på medeltidsfranska, men han var fascinerad över de gulliga helsidebilderna på huvudkaraktärernas olika äventyr. Som en barnbilderbok, fast emellanåt med detaljer som definitivt inte var för barn. Komedi och satir från 1200-talet!

“Så sensmoralen blir … inte att akta sig för skitstövlar…” började Elias, som svar på min utläggning om min favoritsaga. Jag sneglade frågande mot honom. “Och inte att man inte ska vara en toffel. Utan att Nicolette föll för en Mockasin?”

Det tog en halv sekund för mig att fatta. Men sen brast jag ut i skratt. Så kul var det inte ens. Ja, mockasin låter som Aucassin. Men likväl kunde jag inte hålla tillbaka det. Det tog säkert femton sekunder innan jag helt hade samlat mig och hittat tillbaka till masken igen.

“Så!” markerade jag och harklade mig. “Då tror jag att vi behöver lägga tillbaka de här och sätta igång med resten av arbetet.” påminde jag.

Vi gick tillbaka med böckerna och Elias räckte mig en i taget medan jag ställde in dem på rätt platser.

Precis när jag böjde mig fram för att trycka in den tunga boken sista biten, sträckte Elias fram sin hand för att hjälpa till, och baksidan av hans hand pressades under ett ögonblick mot mitt ena bröst.

“Oj, förlåt!” utbrast han och ryckte tillbaka handen. “Jag skulle bara hjälpa till att få in den hela vägen!”

“Ingen fara!” försäkrade jag. “Jag får skylla mig själv som inte har nån behå idag.”

“Nej, jag märkte det…” mumlade han och tog sig handen där han rört vid mig.

I mitt inre frågade jag honom hur det kändes och i det fortsatta scenariot var jag väldigt nyfiken på om han ville känna lite till. Men i verkligheten pockade en annan fråga.

“Förresten!” sa jag. “Du kanske kan hjälpa mig att förstå en sak.”

Elias återhämtade sig och visade att han var redo att lyssna på vad jag behövde hjälp med.

“Häromdagen påpekade Pernilla en märklig sak.” började jag. “Hon anmärkte på hur jag klär mig och tyckte att jag kanske borde klä mig lite mer ordentligt. Vilket är jättekonstigt, för hon har nästan alltid svart polo och lös kjol, hon också. Förstår du vad hon menar?”

“Eh, Pernilla, det var hon med kort hår, va?” frågade Elias tveksamt.

“Ja, precis” bekräftade jag.

“Jaha, jo…” sa Elias och nickade som om han förstod precis.

“Det är den absolut vanligaste klädseln på biblioteket” fortsatte jag. “Svart polo och lös kjol, det är liksom en bibliotekaries nationaldräkt.”

“Ja, det är ju det…” instämde Elias, men jag såg att han var besvärad.

“Kom igen, vad är det?” frågade jag och ville lägga på en krävande min, men jag hindrade mig. Jag ville veta sanningen, men om den hade med mig att göra kanske han kunde framföra det lite diplomatiskt. Om jag var för tjock eller om mina kläder var av sämre kvalité på ett sätt som alla andra såg, så var det kanske bra att jag fick reda på det, men inte på ett sätt som knäckte mig helt. Jag lade huvudet lite på sned och försökte utstråla en kombination av öppenhet och tålamod.

“Det är ju lite skillnad på er…” började Elias och jag nickade. “era … figurer, så att säga.”

“Ja, alla har vi olika kroppar…” sa jag och hoppades på ett förtydligande.

“Ja, för Pernilla. Hon är ju liksom … vanlig, bara. Lite spinkig, men varken ful eller snygg.” förklarade Elias. “Bara vanlig, liksom.”

“Mhm, okej” nickade jag. “Och…?”

“Och du … är …” började han, men han kom inte längre. “Kom igen, du vet ju vad hon menar. Alla vet det. Tvinga mig inte att säga det.”

Hans svar var oroväckande. Mitt inre gjorde sig redo för det hårda slag som sanningen skulle innebära, medan mitt yttre väntade tålmodigt. Jag försökte gissa om det kanske bara var passformen som var helt tokig, eller om min kropp helt enkelt bara var så påträngande, ful, konstig eller något annat, så att det var besvärande för andra?

“Det är viktigt för mig att du säger det.” sa mitt yttre.

“Ja, men du är ju …” började han igen och tvekade medan han gestikulerade mot min kropp. “Välutvecklad?”

“Du menar att min byst är lite tilltagen?” undrade jag.

“Ja, precis så” nickade han, men han grimaserade medan hans händer rörde sig med antydningen till formen på ett timglas i luften. “Men kombinationen med resten…”

Jag förstod inte vad det var som gjorde det så svårt att säga rakt ut, och försökte hjälpa honom.

“Blir det för vulgärt?” undrade jag, utan att mitt inres panik hördes. “Burleskt? Skrytigt? Bordust?”

“Nej, inget av det…” sa han uppgivet. “Bara fint.”

“Bara fint?” upprepade jag och förstod inte.

“Men du vet ju det redan. Jag vet att du inte kan ha missat det.” suckade han, men han tog ett djupt andetag och sträckte proklamerande fram handen. “Hälften av alla killar som lämnar biblioteket vill knulla med dig. Och andra hälften vill gifta sig med dig.”

Jag tror att mitt pokerface brast under några ögonblick medan jag försökte förstå vad han menade.

“Du är stans vackraste kvinna, med en helt enastående kropp” fortsatte Elias. “Och sättet du klär dig framhäver det helt perfekt. Inte överdrivet, inte skrytsamt, inte vulgärt, utan återhållsamt och stilfullt, men samtidigt vackert och helt omöjligt för en man att missa.”

Jag stod ett tag och var tacksam för mitt pokerface som verkade fungera igen.

“Tack för att du sa det” sa mitt yttre. “Det är värdefull återkoppling, att veta att det inte blir för vulgärt.”

Mitt yttre fortsatte att låtsas att det var precis det jag hade velat veta hela tiden, men i mitt inre var det kaos. Elias överdrev förstås, men även om en tiondel av alla män delade uppfattningen Elias precis uppgett, så var det totala nyheter för mig. Hur länge hade det varit på detta sätt? Jag vet att jag inte var särskilt vacker under tonårstiden, men mina ansiktsdrag hade ändrats en hel del sen dess. Jag insåg att jag brukade komma väl överens med folk, och undrade om mitt utseende påverkade detta. Förklarade det också varför det oftast var kvinnor som verkade ogilla mig? Kunde det handla om något så enkelt som svartsjuka? Nej, det var inte rimligt.

“Jag är glad att jag kunde hjälpa till…” sa Elias.

Han såg mentalt utpumpad ut. Och på något sätt kunde jag förstå det. Jag hade precis pressat honom att erkänna för en kvinna att han tycker att hon är mycket attraktiv. Och just det där sista tog plötsligt fäste i mitt inre. Och mitt inre krävde mer information.

“Tillhör du förresten någon av dessa halvor du pratade om?” frågade jag, genom mitt yttres saklighet.

“Ja, jag är ju man, så…” konstaterade Elias.

“Får man fråga vilken av dem?” frågade jag.

“Den andra” erkände han, motvilligt, men utan att kämpa emot.

“Den som vill gifta sig med mig?” frågade jag. “Och inte den som vill … hur var det du uttryckte det … knulla?”

“Precis, den.” medgav han.

“Men involverar inte det en del av vad den andra halvan vill också?” frågade jag, men ångrade mig direkt. “Nej, förresten, du behöver inte svara.”

Jag hade redan frågat mer än jag borde. Mitt inre var i uppror, men nu behövde Förste bibliotekarien träda in och se till att hålla fler dumheter borta.

“Vi har en del att göra”, konstaterade jag och vände mig mot hyllavdelningen det gällde.

Jag förklarade för Elias, som om samtalet vi nyss haft inte var konstigt alls, och förklarade vad som hade hänt. I samband med den digitalisering som skett av en del band och större samlingsvolymer tidigare i år, så hade jag insett att min föregångares sortering var fullkomligt ologisk, både med hänsyn till klassifikation och till bevarandeperspektiv. Och när det nu var jag som var ansvarig för specialsamlingarna så ville jag styra upp detta. Problemet var att det oftast var de största folianterna som behövdes flyttas, alltså de allra största böckerna – möjligen var det just därför som min föregångare låtit sorteringen vara som den var. Men nu hade jag chansen att ändra på det!

“Jag varnade dig. Det är inte roligt.” avslutade jag bistert, när jag gjort klart att det var många böcker som behövde flyttas, inte sällan stora och ömtåliga folianter på bortåt 10 kg styck, och bokhyllorna var höga.

“Men det behöver göras.” sa Elias plikttroget. “Och jag är fortfarande otroligt tacksam att jag över huvud taget fick komma in här!”

“Och Förste bibliotekarien är evigt tacksam för din hjälp!” svarade jag.

Vi satte igång. Jag hade smygstartat med det jag kunnat göra, men för mig var det svårt att ta ut och in de tyngsta böckerna på de översta hyllorna, så där kom Elias väl till pass.

Under tiden levde mitt inre liv rövare. Jag levde mig in i en verklighet där Elias på allvar tyckte att jag var vacker, att min kropp var attraktiv och att han ville göra sådant som gifta par gör. Under andra omständigheter hade jag nog lyckats förklara bort dessa fantasier som orimliga, men när jag tvingades stå och bevaka Elias medan han lyfte en massa tunga saker med sina starka armar, så fick fantasierna ett bränsle som gjorde dem ännu mer intressanta. Det var som om vi arbetade mot varandra, Förste bibliotekarien och mitt inre. Mitt yttre fortsatte att ge Elias noggranna instruktioner om vart olika böcker skulle flyttas, samt uppmaningar om hur de mest omtåliga behövde handskas. Och samtidigt vred och vände mitt inre på olika scenarier som kunde leda till att jag fick utforska om det han sagt om mig var sant, och allra helst så att det slutade med den där kyssen som jag längtat så intensivt efter hela helgen. För om Elias verkligen attraherades av mig, så fanns det väl ingen anledning att låta kyssen enbart vara en fantasi?

På slutet höll jag på att bli tokig. Jag fick verkligen anstränga mig för att hålla isär fantasi och verklighet, när fantasin började göra olämpliga saker med Elias överkropp när han gick förbi. Ett helt gäng tunga böcker behövde flyttas från ena sidan av en lång hylla till den andra, och jag stod vid gaveln, även om det var trångt där, dels för att kunna se vad Elias gjorde på båda sidor av hyllan, men också för att det var där jag kunde komma närmast Elias utan att det verkade konstigt.

När den sista volymen kommit på plats kom han till mig vid bokhyllans gavel. Det var som sagt trångt mellan hyllan och väggen, så vi stod tillräckligt nära varandra för att komma innanför den vanliga integritetszonen. Och plötsligt påminde mitt inre mig om att övervakningskamerorna inte nådde dit.

“Så, är det något mer Förste bibliotekarien behöver hjälp med?” frågade Elias med ett nöjt litet leende åt att han pratade om mig i tredje person.

Små svettpärlor glänste i tinningen på honom och hans andetag fick t-shirten att se extra välformad ut.

“Ja” svarade jag.

Det var inte jag som hade ansträngt mig, men mina knän kändes ändå svaga och i mitt inre föll jag till golvet av nervositet över att jag hade svarat ja. För mitt inre hade en tydlig plan med att svara ‘ja’ på den frågan.

“Bara säg, så fixar jag det.” sa han. Det kändes plötsligt ännu mer trångt mellan hyllan och väggen. “Vad behöver hon mer?”

Planen mitt inre gjort upp var helt sjuk och kunde under inga omständigheter tillåtas. Men efter en inre övertalningskampanj som bland annat påminde mig om vad Elias sagt om hur de olika halvorna av män på biblioteket såg på mig, så orkade jag inte streta emot.

“En kyss.” svarade jag innan mitt yttre hann hindra mig. “Förste bibliotekarien behöver en kyss.”

Jag vet inte vad Elias hade förväntat sig för svar, men det var i alla fall inte detta. Jag såg på hans ögon att han under några ögonblick inte förstod vad som pågick, innan han återfick fattningen.

“Är du säker på att hon vill det?” frågade han. “Hon blir inte arg eller så?”

“Jag tror hon blir mer arg om du låter bli…” sa jag.

Och sen hände det. Jag backade mot väggen bakom mig, för jag visste inte om mina ben skulle bära längre. Och sen kysste han mig. Som han redan hade gjort så många gånger i min fantasi. Fast i verkligheten var han mycket bättre på att kyssas än min fantasi kunnat föreställa sig. Det var inte bara att hans läppar, hans smak och hans doft var på riktigt denna gången. Nej, det var något alldeles särskilt i hur kyssen var både hungrig och försiktig samtidigt. Som en fråga. Han var försiktig nog för att inte träda över mina gränser om jag hade haft några, men samtidigt hintade han om den hunger han egentligen skulle vilja kyssa mig med.

“Så där eller?” frågade han när han var klar.

“Nej.” svarade jag. “Mer.”

Och sen kysste han mig mer.

För mitt inre kände jag mig som en ung flicka på skolgården, som länge åtrått skolans hetaste kille och som äntligen får chansen att kyssa honom. Men hon har ingen aning om hur det går till, och samtidigt så har han kysst många flickor och kan alla knepen. Så kyssen blir som en sorts lektion, där han visar henne alla de mest underbara sätten att kyssas, medan hon bara står där och sveps av fötterna igen och igen av hur underbart det är.

Men för mitt yttre var jag Förste bibliotekarie som handledde en student och visade hur saker går till inne på avdelningen för specialsamlingar. Förste bibliotekarien gjorde det tydligt för studenten att han inte fick sluta kyssa henne ännu.

“Oj, ja, det där behövde hon…” flämtade Elias till sist och torkade sig lite om munnen med tummen, efter att jag till sist låtit honom lösgöra sina läppar från mina.

“Ja, det var dags.” sa jag. “Men det var en sak till… Du sa något innan om vad alla män som lämnar biblioteket vill göra med Förste bibliotekarien.”

“Att hälften vill gifta sig med dig, och andra hälften vill…?” sa han.

“Just det.” svarade jag när han dröjde med att avsluta meningen igen. “Du behöver vara lite mer specifik. Vad exakt är det de vill göra?”

“Ja, alltså, jag vet ju inte exakt vad alla vill…” började han.

“Utgå från dig själv, då” sa jag och försökte påminna honom. “Det var nånting med min kropp. Och nånting med att jag inte hade behå, tror jag. Var det inte så?”

“Jo, alltså, jag…” svamlade han och letade nervöst efter orden.

“Visa.” beordrade jag.

Mitt inre behövde få veta hur killen som kunde få vilken kvinna han ville, tar på kvinnan han helst vill ha. Och Elias visade mig. Hans händer började vid midjan medan han kysste mig igen. Snart fortsatte händerna upp på brösten. Och han kramade och knådade dem i sina händer som man bara kan göra med bröst som man drömt om länge och många gånger. Som att han verkligen hade undrat hur de kändes att hålla i, och som om han blev helt till sig av hur perfekt fylliga och tunga de var.

“Jag förstår, bra förevisat”, berömde jag när han släppte taget och backade undan från mig. “Är det så det känns varje gång, eller är det bara när Förste bibliotekarien inte har behå?”

“Varje gång” medgav han, en aning besvärat, som om det fortfarande kändes pinsamt för honom att erkänna. “Men extra mycket när hon inte har behå.”

“Känns det jobbigt?” frågade jag. “Att bara få se och inte känna?”

“Alltså, man försöker ju att inte tänka så om kvinnor i sin omgivning, i allmänhet.” förklarade han. “Men med Förste bibliotekarien är det tufft.”

“Det låter som att det är något av en plåga att inte få känna?” frågade jag.

“Ja.” svarade Elias. “Det är något av en plåga.”

“Det är uppfattat.” sa jag. “Men det var inte riktigt detta du sa innan att männen ville göra. Du sa att hälften ville gifta sig, och hälften ville …”

“Knulla”, fyllde han i när jag pausade.

“Just det, så var det” sa jag. “Och vilken halva tillhör du?”

“Giftas-halvan” svarade han, utan någon tvekan.

“Okej” svarade jag med något avsmalnade ögon och nickade förstående. “Men att gifta sig, det innefattar väl en del av det andra också, eller?”

“Ja, det vill man ju…” sa han. “I idealfallet.”

“Är det kanske det som är skillnaden mellan halvorna?” frågade jag. “Att hälften vill, som du kallar det, knulla henne en gång, och andra hälften vill göra det fler gånger, i ‘idealfallet’?”

“Inte bara det” svarade han. “Det är liksom hela grejen, livet, din … Hennes personlighet, allt det där.”

Det var ett ärligt svar och inte bara diplomatiskt överlagt. Och om han hade vetat vad jag längtade efter nu, helt överflödigt.

“Men om vi fokuserar på själva den fysiska biten”, sa jag för att återföra samtalet till det jag behövde höra mer om. “Jag märker på dig att du har kysst många flickor. Du vet vad du gör. Är det så med resten också, att du har en del erfarenhet av flickor och att ‘knulla’?”

Elias skruvade på sig.

“Jo, men inte med så många olika. Jag gillar mest stabila förhållanden.” förklarade han. Mitt hjärta skuttade ändå till lite åt tanken på att han verkade ha kunskap på området. “Men jag har aldrig varit med någon så … “

“‘Någon så’ vadå?” frågade jag.

“Någon så …” började han igen. “Jag har mest varit med yngre kvinnor. Ingen så …”

“Så gammal?” frågade jag.

“Jag menar mer erfaren och mogen.” förtydligade han. “Unga tjejer kan vara så självmedvetna och osäkra. Men man har ju hört att en mogen kvinna har en helt annan trygghet i sin sexualitet…”

“Hjälp mig förstå”, sa jag. “Känns det skrämmande eller lockande?”

“Både och” bekräftade Elias.

Hm. Jag försökte vänja mig vid tanken. Jag hade fortfarande svårt att se mig själv i den rollen, men om jag föreställde mig en fiktiv och mycket vacker Förste bibliotekarie, så kunde jag ändå ana att det förde en viss respekt med sig. Elias var inte så många år yngre än jag, men jämfört med de tjejer han varit med kanske jag utstrålade en helt annan pondus och mognad?

“Vet du vad?” sa jag och stoppade ner polotröjan ordentligt innanför kjolen. “Kom med här.”

Jag tog hans hand. För mitt inre gjorde det mig fnittrig, jag hade velat hålla den handen så många gånger. Men för Förste bibliotekarien var det inget konstigt. Den unge studenten hade ju precis öppnat några av sina innersta hemligheter och hade ingen aning om vad Förste bibliotekarien tänkte göra härnäst. Så jag ville ge honom lite trygghet när vi kryssade fram mellan hyllorna, bort till läsavdelningen.

“Detta räcket här” sa jag och pekade mot det träräcke som skiljde läsavdelningen från hyllorna. “På andra sidan av det pågår videoövervakning 24/7. Men på denna sidan ser ingen vad som händer.”

Jag såg Elias i ögonen och myste åt nervositeten i hans ögon. Det var så gulligt att se honom så undergiven. Som om han inte förstod vilken kraft och pondus han utstrålade. Lite som jag, fast med ett sämre pokerface.

“Jag tänkte så här.” förklarade jag, som om vi fortfarande gick igenom hur hyllorna skulle organiseras. “Att du fortsätter visa vad det är du menar. Varför du vill gifta dig med Förste bibliotekarien.”

“Får jag fråga varför?” frågade han och jag fylldes av medlidande åt hans osäkerhet. Kanske visade jag för mycket pondus. Kanske trodde han att jag skulle sätta dit honom?

“Du frågade vad Förste bibliotekarien behöver.” påminde jag honom. “Hon behöver detta.”

Jag övervägde om jag skulle nämna något om hur sexig han såg ut i sina t-shirts och hur kåt Förste bibliotekarien alltid blev av att se det. Eller kanske hur upphetsad hon blev av att höra honom berätta om hur vacker hon är. Om hur mycket hon fantiserat om hans kyss, om hur bra han var på att kyssas och vilken längtan det väckte i henne efter vad mer han kunde överraska henne med. Men jag vågade inte glänta på dörren och visa hur liten jag kände mig inför hans utseende och erfarenhet.

“Så, bara så jag inte missförstår…” sa han. “Så vill hon att jag ska ha sex med henne?”

“Hon behöver det!” rättade jag. “Och … Jag tror hon blir mer arg om du låter bli.”

“Okej”, viskade Elias som tagit ett steg närmare. Han såg sig om och sen i mina ögon. “Men här?”

Jag svalde. Kanske svek pokerfacet ett ögonblick. För han hade en poäng. Men han förstod inte hur vårt samtal senaste minuterna påverkat mig. Jag kunde inte vänta längre. Den uppsträckta och noggranna Förste bibliotekarien var bara en fasad. Den riktiga Ingrid behövde detta. Nu.

“Ja.” svarade jag.

Skymten av ett leende passerade över Elias läppar. Han såg mig i ögonen under några sekunder och lät sen blicken passera över min kropp, som om det var allt han behövde för att komma på rätt humör för det som väntade.

“Så, hur…” började han.

“Kyss mig igen.” befallde jag. “Ta på mig och kyss mig.”

Elias kyss var lika het som innan. Mitt yttre bara stod där, tog emot hans kyssar och försökte kontra dem efter bästa förmåga, medan hans händer letade sig in under polotröjan för att gå lös på brösten där inne. Men mitt inre var i extas. Jag hade visserligen upplevt detta många gånger, i fantasin, men den verklige Elias var så mycket bättre på allt han gjorde än fantasi-Elias.

Elias ledde mig bak mot soffan, vräkte ner mig i den och fortsatte att gå lös på mig med hungriga händer, som snart letade sig in under kjolen snarare än polotröjan. Mitt yttre låg där och lät honom göra sin grej, medan mitt inre försökte förstå att detta hände på riktigt. Elias ville ha mig, och det var inte bara en fantasi utan hans verkliga händer som smekte mina lår och ljumskar innanför kjolen. I vanliga fall var jag blyg och det brukade ta lång tid innan jag blev intim med en kille, men ända sen ögonblicket jag såg Elias första gången hade jag velat detta.

Jag särade benen bredare och bredare ju mer han smekte i mina ljumskar. Varje gång han nuddade vid trosorna gick en härlig ilning genom kroppen, varje gång hoppades jag att det var denna gången hans hand skulle nå hela vägen fram, men han fortsatte att bara nudda vid trosorna. Oavsett om han var blyg eller om han retades medvetet, så kunde inte Förste bibliotekarien tillåta det längre.

“Vad väntar du på?!” krävde jag. “Av med trosorna!”

Elias lydde och jag hjälpte till att lyfta på rumpan så att han kunde få av trosorna. Mitt inre skämdes lite när jag särade på benen. Jag kunde inte minnas att jag nånsin legat så här blottad inför en kille. Tidigare hade det mest skett i mörker eller under ett täcke. Aldrig hade jag legat i ett ljust rum med särade ben och visat hela min härlighet för en kille, utom i gynstolen. Jag var ju dessutom varken rakad eller trimmad eller något annat som Elias säkert var van vid. Men mitt yttre brydde sig inte om skammen och Elias ansiktsuttryck blev märkligt.

“Förklara!” domderade jag. “Vad är det där för min?”

“Du är bara så vansinnigt sexig!” sa han, och skakade lätt på huvudet.

Jag kände en rodnad tränga fram, som inte alls dög för Förste bibliotekarien. Men jag hade aldrig ens reflekterat över att jag kunde vara vacker där nere. Som tur var tittade inte Elias upp så att han kunde se hur generad jag blev och medan mitt yttre kämpade för att återfå normal hudfärg så gömde sig mitt inre bakom kudden i en underbar blandning av blygsel inför Elias och pirrig förväntan över vad hans hungriga ögon trånade efter. Mitt sköte pulserade av längtan och jag började hoppas på saker som jag inte ens vågat fantisera om.

“Vill du att jag ska s…” började han.

“Jag förväntar mig det!” avbröt jag abrupt, innan jag ens var säker på vad han tänkte föreslå.

Elias väntade inte med att lyda utan dök omedelbart ner mellan mina ben. Precis som hans kyssar var det mjukt och frågande i början, men det räckte för att min andning inte skulle bli helt olik vad jag förväntade mig av Förste bibliotekarien. Som tur var kunde han inte se mig när jag bet ihop läpparna och försökte låtsas att hans mjuka och försiktiga tunga mot mitt sköte inte var det bästa jag känt i hela mitt liv.

“Bra början” konstaterade jag snart och lät nog ungefär lika delar ansträngd och oberörd.

Elias sög sig genast fast med hela munnen över hela mitt sköte, helt orädd för min behåring, och gnuggade sig mot mig. Jag var tvungen att spänna hela kroppen för att inte skrika och när jag väl var tvungen att andas så råkade jag stånka till. Jag försökte maskera det med en harkling.

“Så, ja” lyckades jag säga utan att låta alldeles överväldigad.

Men när Elias tunga började fladdra fram över min klitoris så kunde jag knappt hålla tillbaka längre. Det var så vansinnigt skönt och både min mage och mina ben började leva ett eget liv medan jag ansträngde mig allt jag kunde för att min andning skulle låta helt knäpp.

Elias tog tag i mina knäveck och bände isär mina ben ännu vidare, medan han fullkomligt åt upp mig. Jag vred huvudet hit och dit medan jag försökte hantera den överväldigande njutningen utan att visa att jag helt höll på att tappa kontrollen. Jag försökte tänka, bestämma något vettigt, men det var omöjligt. Jag skulle snart komma och jag hade ingen aning om ifall det var bra eller dåligt.

Och sen hände det bara. Jag får erkänna det helt enkelt. Det märktes att jag kom. Mycket mer än jag hade velat. Men det var en så intensiv orgasm, så två långa, kvidande stön lyckades klämma sig fram genom strupen. Men så fort jag kände att jag var förbi toppen, medan magen fortfarande ryckte vilt och starka vågor rungade genom kroppen, så tvingade jag mig att återta kontrollen och möta Elias blick.

Han var kladdig av mina safter i hela ansiktet och mitt inre var i uppror. Jag hade precis haft chansen att uppleva världens skönaste orgasm, men Förste bibliotekarien hade bestämt att njutningen blev dämpad och kort, och nu skrek min kropp efter mer.

“Du tror väl inte att du är klar?” frågade jag anklagande medan mitt inre hade velat ligga och snyfta i lycka och underbara efterdyningar.

“Nejnej!” försäkrade Elias.

“Tänkte väl det”, sa jag. “Så, ner med byxorna nu.”

Elias lydde, reste sig och krånglade ner byxorna. Kanske hade han kunnat göra det lite mer smakfullt, men han var märkbart stressad av mina instruktioner och det var inte förrän han fått av sig såväl byxor och kalsonger som strumpor som jag fick en klar bild.

“Så ja, det är inget att vara blyg för. Den duger fint.” konstaterade jag. “In med den nu.”

Mitt inre var inte lika oberört. Hans penis var enorm. Men jag ville inte erkänna min bristande erfarenhet, utan låtsades som att det var helt normalt att se en sån jättelem svaja framför mitt stackars sköte.

“Är det okej om jag börjar lite försiktigt?” frågade Elias när han hittat en ställning där han kunde få ståndet i rätt vinkel.

“Om du måste” tillät jag. “Kom inte för snabbt bara.”

Och sen såg jag upp i hans ögon och hoppades att skräcken jag kände inombords inte syntes, medan han trängde in.

Fasaden höll fortfarande efter två långa och överväldigande stråk.

“Går det bra?” frågade Elias.

“Inga problem här.” svarade jag, förvånad över hur normal jag lyckades få rösten att låta.

“Ska jag köra på lite mer?” frågade han.

“Bara du inte kommer för snabbt” upprepade jag med en axelryckning.

Mindre än ett helt juck senare kände jag mitt dumma pokerface fladdra bort som en citronfjäril i en storm. Jädrar, vad stor han var och JÄDRAR, vad skönt det kändes! Och tillråga på allt så såg Elias mig i ögonen hela tiden, så jag hade ingenstans att gömma mig med min överväldigande njutning. Jag måste ha gett honom en hel rad med desperata miner medan jag gjorde allt jag kunde för att inte tjuta rakt ut.

Ynkliga pip smet ut och jag dränkte dem i ett fräsande kvidande, men det blev bara svårare och svårare att hålla tillbaka, som om Elias hela tiden blev större och större i mig. Men jag kunde ju inte låta Förste bibliotekarien tappa kontrollen totalt framför ögonen på honom.

Eller kunde jag det?

Kanske var det precis vad Elias hoppats på när han tyckte att sex med en vuxen kvinna verkade lockande. Kanske ville han ha en kvinna som kunde njuta hämningslöst, som inte var förlamad av självmedvetenhet, utan som var trygg i sin sexualitet och hur hon uttryckte den?

Mitt yttre släppte ifrån sig ett rop av intensiv njutning. Och när jag hörde det förstod jag. Det passade perfekt. Det var detta som Förste bibliotekarien hade velat uppleva när hon krävde att få bli knullad. Hon behövde detta och nu skulle jag visa hur mycket hon älskade det!

Jag skrek ut min njutning igen, mötte Elias blick och såg att han älskade det.

“Kom inte, kom inte, kom inte” flämtade jag och sen ropade jag ut min njutning igen.

Åh, herregud, varje stöt drev mig längre och längre in i paradiset och ju mer jag visade det, desto mer gav mig Elias. Mina beslut måste ha lett till att Elias uppfattade Förste bibliotekarien som promiskuös, en kvinna som förför och använder män för sin sexuella tillfredsställelses skull helt utan känslor. Men de besluten var redan tagna och gick inte att ångra längre. Det bästa jag kunde göra nu var att fortsätta leva ut Förste bibliotekarien som en kvinna som njöt mycket och uttryckte det tydligt, och hoppas att det var detta Elias lockats av och hoppats på.

Så när jag kom igen brydde jag mig inte om att hålla tillbaka. Mitt inre fick uppleva hela orgasmen denna gången, från början till slut, med Elias enorma lem pumpande mot min kramande insida och hans heta andedräkt mot min rödblossande hals. Men när de härliga efterdyningarna ebbat ut och Elias höll sig stilla i mig, som om han väntade på vidare instruktioner, så ville jag bara ha mer.

“Du har väl inte kommit redan?” frågade jag skarpt.

“Nej då!” försäkrade Elias. “Jag bara…”

“Bra!” avbröt jag. “För nu vill jag att du kör på ORDENTLIGT!”

Jag ålade mig av från honom, hoppades att vi inte lämnat några fläckar på tyget och ställde mig på knä i soffan med armbågarna mot ryggstödet och putade med rumpan mot Elias.

När han trängde in i mig igen var det så skönt att jag stönade så högt att jag skämdes igen. Vem var den här Förste bibliotekarien egentligen? Vad fick Elias för bild av en kvinna som är medveten om att hon är så vacker att alla män vill ha henne, och ser till att förföra en ung student inne på avdelningen för specialsamlingar med uppmaningar att knulla henne hårt och länge medan hon skriker högt i njutning? Kunde det verkligen vara en positiv bild? Nåja, min kropp tillät inte några sådana funderingar nu, och det var som sagt för sent att rädda Elias intryck av Förste bibliotekarien nu. Det bästa jag kunde göra nu var att fullfölja rollen, och njuta så mycket som både mitt inre och min kropp krävde.

Och Elias gjorde sitt jobb bra. Medan jag gnydde och stönade högt körde han på, först med långa, noggranna och långsamma stötar, men sen hårdare och snabbare. Jag vred mig hit och dit och pressade mitt huvud mot soffryggen och plötsligt kom jag igen, men jag kunde inte få nog och Elias fortsatte att mata på. Till sist, precis när jag var på väg att komma ytterligare en gång, avbröt Elias plötsligt och drog sig ur mig.

“Vad håller du på med?!” snäste jag när jag återhämtat mig.

“Förlåt, jag var nära att komma, så jag…” ursäktade han.

“Det duger inte” förklarade jag och blängde på honom. “Nu missade jag en orgasm. Det får du kompensera för. Av med tröjan!”

Elias lydde förvirrat och slet av sig den välformade t-shirten. Under t-shirten var han ännu mer välformad och jag reste mig upp så att jag kunde dra med pekfingret över de väldefinierade musklerna.

“Det är sånt här Förste bibliotekarien gillar.” avslöjade jag.

Jag vet inte vad det tog åt mig. Jag var nog bara för kåt för att hålla isär mitt inre och mitt yttre. Eller så var det här de smälte ihop. Men jag drog av mig polotröjan och kjolen och ställde mig framför Elias i en pose som jag inbillade mig framhävde det bästa med Förste bibliotekariens kropp.

“Det är inte vem som helst som får komma in och se detta” berättade jag, medveten om liknelserna med avdelningen för specialsamlingar. “Det är ett privilegium och ett ansvar som man måste förtjäna.”

Elias nickade förstående, redo för vad jag än tänkte kräva av honom. Själv hade jag ingen aning. Jag hade ingen aning om varför jag var så hård mot honom. Det var som om rollen, Förste bibliotekarien, spelade sig själv, medan jag själv, Ingrid, bara ville mysa och älska med Elias. Och ärligt talat. Förste bibliotekarien var sjukt ologisk. Hon hade slösat bort sin chans att få bestämma här.

Jag gick fram till Elias, med ett litet leende som kändes mycket mer som Ingrid än Förste bibliotekarien, och pussade honom mjukt i mungipan.

“Vill du veta en sak?” frågade jag, utan någon överlägsenhet eller pondus i rösten.

Elias nickade, en aning ställd över den plötsliga förändringen i tonen.

“Du har förtjänat det.” avslöjade jag, rodnade lätt och backade ett par steg. “Vad tycker du? Ser jag okej ut, eller är det mest kläderna som gör det?”

Elias tittade ner över min kropp. Jag var på väg att rygga tillbaka lite, försöka skyla mig för hans blick, men jag lyckades stå emot och välkomnade hans blickar med ett förläget fniss. Han behövde inte säga något för att jag skulle förstå.

“Vad skulle du helst göra med mig nu?” frågade jag och märkte att jag stod och snurrade lite av mitt hår runt pekfingret. Hur länge hade jag gjort det?

“Gifta mig med dig.” svarade Elias. Jag fnissade igen, blodröd i ansiktet och med ett leende som fick kinderna att värka. “Men jag kan också tänka mig att ge dig den där orgasmen du missade innan.”

Jag gick fram till honom igen, och lade min ena arm runt hans midja medan jag fingrade på hans muskulösa bröst med den andra handen. Jag funderade på olika saker att säga som inte skulle göra min genans ännu värre, men bara tanken på allt jag ville säga fick huden att brinna. Istället lät jag fingrarna vandra ner över rutorna på hans mage, ner till det maffiga ståndet. Kanske borde jag förklara för honom att det inte bara dög, men jag blev så gränslöst kåt bara av att känna det bulta stenhårt i mitt grepp.

“Okej då” viskade jag och drog honom med mig bak mot soffan.

Jag lade mig ner bakåt, särade på benen och lät honom ta plats över mig, men istället för att tränga in i mig direkt använde han handen för att smeka mig på utsidan. Och han såg mig i ögonen – Mig, inte Förste bibliotekarien – och jag struntade i alla fasader och lät mitt ansikte visa hur skönt han gjorde det för mig. Mina fingertoppar famlade över hans maffiga överkropp, som jag suktat efter så länge.

“Det är skönt”, gnydde jag. Han sträckte sig ner mot mig och viskade i mitt öra.

“Och skönare ska det bli.”

Jag vet inte vad som gjorde mig mest kåt, om det var hans varma andedräkt mot mitt öra, musklerna under mina fingertoppar, eller att hans stånd letade sig fram till mig. Men skönare blev det. Skönare än nånsin förr. För Elias lyckades på något sätt hålla fingrarna kvar på min klitoris samtidigt som han trängde in i mig. Han hanterade mig så mjukt, så ömt, men ändå kändes det ännu mer och bättre än innan.

Han stressade inte, körde inte på hårdare än jag klarade av, utan fortsatte att maximera njutningen genom ömhet och lyhördhet, tills jag till sist inte kunde stå emot längre. Orgasmen som kom var något helt annat än de tidigare. Kanske berodde det på att han smekte mig på utsidan samtidigt som han var i mig, kanske berodde det på att han låtit det ta tid att bygga upp den, eller kanske berodde det på att fasaderna var bortkastade.

Oavsett, så var den som en resa som aldrig tog slut. Medan jag kom fortsatte Elias att stöta i mig. Han kom djupare nu när han inte behövde ha handen mellan oss, och det var som om hans stötar i mig kom i resonans med orgasmen, så att den aldrig ville sluta. Jag stönade så länge lungorna höll, slet in så mycket luft jag kunde och stönade tills luften tog slut igen, flera gånger om.

När Elias till sist drog sig ur mig låg jag kvar och ryckte och krampade okontrollerat en lång stund. Och jag insåg att jag grät. Mina stön hade blivit till ömkligt snyftande gråt och mitt ansikte var dränkt i tårar. Men det gick inte att stoppa, utan tårarna bara rann och mitt inres alla känslor flödade lika ohämmat.

“Förlåt att du missade din orgasm innan” viskade Elias i mitt öra efter ett tag. Han var genomsvettig och måste ha fått kämpa för att hålla mig kvar i orgasmen så länge. “Hoppas du är nöjd med återbetalningen.”

“Det är jag”, svarade jag, letade upp hans mun och kysste honom.

“Så…” fortsatte han när han avslutat kyssen och hävde sig upp från mig. I ena handen höll han sitt stånd och han strök det långsamt. “Då kanske jag får komma nu då?”

“Nej” svarade jag.

Jag använde ögonblicket av överraskning till att krångla mig upp ur soffan, såg till att han satte sig bakåt och gränslade honom. Med ett grepp om hans stånd styrde jag honom rätt, men jag kunde inte låta bli att hålla kvar greppet under några ögonblick. Det kändes så bra i min hand. Flickan på skolgården var förstås inte förvånad över att skolans hetaste kille dessutom var välutrustad. Egentligen hade jag nog inte ens funderat så mycket på vad jag förväntade mig. Mitt förhållande till tilltagna paket var mest att det ändå aldrig skulle bli relevant för mig att råka ut för, och om jag ändå hade ställt mig frågan hade jag nog tänkt att det förmodligen inte skulle vara min grej. Det var mest det jag var så överraskad av – Min hunger efter att få känna honom i mig igen!

“Nu får du komma” sa jag samtidigt som jag sänkte mig och lät honom fylla upp mitt inre igen, fysiskt och mentalt, lika totalt.

“Är du säker?” frågade han.

Jag svarade inte, utan förde hans händer till mina bröst och red honom med all känsla jag kunde uppbåda. Och snart märkte jag på hans stön att det skulle funka. Hans händer på mina bröst hjälpte mig att hålla balansen och rytmen, medan mina egna händer höll undan håret från ansiktet så att vi kunde behålla ögonkontakten.

“Nästan där” stånkade han.

Jag försökte köra på och rida honom ännu intensivare, men bara tanken på att han var nära att komma gjorde att han liksom plötsligt kändes ännu större i mig och pressade ännu skönare mot de känsligaste punkterna i mitt inre och bara några sekunder senare kom jag igen. Jag gjorde mitt bästa för att fortsätta ridrörelserna, men när Elias märkte att jag inte klarade mer hjälpte han till och stötte upp mot mig. När han också kom i mål var jag fortfarande mitt i samma orgasm.

När de rytmiska rycken från hans utlösning avtog ryckte det fortfarande i min buk. Jag låg med ansiktet inborrat mot hans hals och insåg att jag grät igen. Elias vred på sig för att hitta min mun och förmodligen kände han på smaken när han kysste mig att jag grät igen. Han gled ur mig när jag hävde mig upp så att vi kunde se varandra. Jag fick blinka några gånger innan jag kunde se honom genom tårarna. Han log mot mig. När jag log tillbaka, snyftade snorigt och skrattade, så var det 100% som den förtjusta flickan på skolgården och 0% som Förste bibliotekarien.

Medan jag skrattade såg jag mig om på soffan.

“Vi får nog städa upp här innan Förste bibliotekarien ser vad vi ställt till med”, fnissade jag.

Men Elias såg allvarlig ut.

“Det där du sa innan, när vi skulle läsa Aucassin och Nicolette” började han och harklade sig lite för att göra rösten klarare. “Om att böcker kan berätta en helt annan saga än man förväntar sig när man får möjlighet att öppna och glimta in?”

“Ja?” frågade jag och kände mig ännu mer blottad.

“Jag fick intrycket då att det inte bara handlade om boken.” sa Elias.

“Du är observant.” var allt jag svarade. För några ögonblick var det nästan som att Förste bibliotekarien kom tillbaka för att skydda mitt sårbara inre, men jag lyckades hålla henne på avstånd. “Så vad tycker du, nu när du fått granska omslaget och glimta in på några av insidans uppslag?”

“Nu när jag fått titta lite närmare, så vet jag inte.” svarade Elias.

“Jag menade inte boken, så du vet.” förtydligade jag.

“Nej, jag vet.” sa Elias. “Jag pratar om Förste bibliotekarien. Jag vet inte om jag vill gifta mig med henne, trots allt. Hon är supersexig, men lite läskig.”

Jag skrattade högt.

“Jag vet!” väste jag och sneglade åt sidorna för att försäkra att hon inte hörde oss. “Skitkonstig. Så du har bytt halva, alltså?”

“Bytt halva?” frågade Elias.

“Från giftashalvan”, förtydligade jag, “till knullhalvan.”

“Kanske…” svarade han, och såg allvarligt tveksam ut, inte bara lekfullt. “Är det ett seriöst erbjudande, eller?”

“Skulle du vilja det?” frågade jag, spänd på vart vi var på väg.

“Alltså…” började han. “Det här var jättefint. Men jag tror inte att jag kan göra detta utan känslor inblandade. Och jag vet inte om Förste bibliotekarien har den sortens känslor för mig.”

“Nej, jag vet inte heller…” sa jag eftertänksamt, medan jag förberedde mig mentalt för att kasta mig ut för ett stup. “Men jag vet att jag har det. Om det duger?”

“Ja, alltså…” funderade han. Men den allvarsamma spänningen var borta. “Jag skulle ju mycket hellre gifta mig med insidan av boken, om man säger så.”

“Även om den är så löjlig, fnittrig och gråter efter orgasmer?” frågade jag.

“Ännu mer därför.” intygade han och herregud vad det pirrade inombords.

“Det låter nästan som en marry, fuck, kill-lek” fnissade jag och syftade på när man ska välja bland tre karaktärer vilken man vill gifta sig med, vilken man vill ha sex med och vilken man vill mörda. “Så gifta dig med mig, och knulla med Förste bibliotekarien?”

Elias tvekade. Jag fnissade igen och böjde mig ner mot honom.

“Jag tror att du kan få knulla med båda om du vill.” viskade jag.

När jag hävde mig upp igen såg jag i hans ögon att han gillade idén. Det kändes bra. Vi förstod båda två att vi inte skulle springa raka vägen till kyrkan och gifta oss. Det var mer en sorts avsiktsförklaring. Och jag stod helt bakom den. Elias hade trängt in i mitt allra heligaste, mitt allra innersta. In till specialsamlingarna där mycket få fick tillträde, in i mitt inre liv där nästan ingen hade varit, och så rent fysiskt djupt in i min kropp, mycket djupare än någon nånsin varit förr. Och jag ville ha kvar honom där – på alla tre ställena.

Vi fnissade båda två under några sekunder innan jag rynkade ögonbrynen.

“Nej, som här ser ut!” utbrast jag och tittade runt oss i soffan. “Om fem minuter ska alla spår vara undanröjda härifrån!”

Elias kravlade blixtsnabbt upp ur soffan och betraktade våra fläckar. Han sneglade försiktigt mot mig för att se om jag menade allvar. Jag kastade mig mot honom och kysste honom hett. Men sen backade jag och nickade.

“Nu är det allvar.” sa jag.