Femte dejten

Att flytta tillbaka hem var ett svårt beslut för Peter. Det fanns så mycket förknippat med hans gamla hemstad, som han inte riktigt kände igen sig i längre. För varje gång han varit hemma för att besöka föräldrarna vid jul och födelsedagar hade de blivit tydligare.

Han ville inte uttrycka det så, men det kändes som att han hade vuxit ifrån orten. Som att den passade honom när han var yngre, men inte nu längre. Det var förstås inte så det funkade, och det visste han. Det var ingen barnslig stad, och han var inte större, mognare eller bättre än någon annan där, men han kunde ändå inte skaka av sig upplevelsen av att det var så det kändes.

Även med hans gamla kompisar var känslan sådan. Gänget som hade varit mer eller mindre intakt genom både högstadiet och gymnasiet, kändes nu långt förgånget. Det hände att han träffade en gammal vän från gänget, men varje gång hade han lämnat mötet med en märklig känsla i magen. Hans gamla kompisar hade blivit äldre, precis som han, men de verkade inte ha mognat en enda dag. Sedan gymnasiet hade ju Peter blivit vuxen, börjat ta ansvar för sitt liv, sin karriär och sin hälsa på ett helt annat sätt än tidigare. Men för dem var det samma nöjen, samma ytliga jakt på lycka genom fester, kläder och prylar, samma snack och jargong.

Mot detta fanns bara ett enda undantag. Clara. De andra i gänget kunde han inte umgås med på ett vettigt sätt längre, men tack och lov hade de allihop flyttat ifrån stan. Alla utom Clara. Och med Clara var det annorlunda. Med de andra kompisarna kändes det som att de hade pausats en gång för många år sen (fler än han ville räkna efter), och medan deras mognad verkade ha pausats från dagen de tog studenten, så hade avståndet i deras vänskap vuxit för varje dag.

Men med Clara var det som om de stod varandra precis lika nära som de alltid gjort. De förstod varandra lika bra, analyserade omvärlden på samma sätt, och de kunde prata om allt, som de alltid gjort. Och det var precis lika jobbigt för Peter som de alltid hade varit.

För Clara var Peters första stora förälskelse, och den hade inte falnat det minsta sedan dess. Clara var den sötaste tjejen som fanns, den smartaste, slugaste, roligaste och samtidigt den klokaste människan på jorden. Hon hade alltid varit för underbar för deras brokiga och töntiga lilla gäng, och det hade alla vetat. För Clara var populär och eftertraktad, blev bjuden på allt och hängde med på det mesta, men återkom alltid till sina nördiga klasskompisar.

Så Peter var van vid känslan och han visste hur han skulle hantera den, men det var inte lätt. För när Peter flyttade hem till stan började han och Clara träffas, som de alltid gjort. Resten av gänget hade flyttat, men för Peter och Clara rullade vänskapen på som om det inte alls hade varit en flera år lång paus. Och precis som det alltid varit behövde Peter ständigt påminna sig om att Clara log lika bländande vackert till alla killar, inte bara till honom. Hon var rolig och skämtade lika hjärtligt med alla sina, många, kompisar. Och banden som knöts när de drog djupsinniga slutsatser om livet och världen var rent vänskapliga. För utan dessa påminnelser skulle hans önskan om att han var speciell, leda till mycket olycka.

En högsommardag i juli skulle de ses igen. Det var bara någon månad efter Peters flytt och trots att deras semestrar inte riktigt överlappade så hade de hittat tillfällen att ses ändå. Idag skulle de köra ut till ett naturreservat en bit utanför stan, och på vägen hem skulle de hämta Claras cykel som de lämnat på lagning hos en lantbrukare som Peter kände utanför byn där han bodde.

Peter åkte in till stan och hämtade upp Clara som glatt skuttade in i passagerarsätet. Hon var ofta på gott humör och idag var inget undantag. Bilradion spelade en låt medan Peter svängde ut från hennes kvarter. Det hade varit lite svalare några dagar, men Clara hade ändå en sommarklänning som nådde halvvägs ner över låren. Peter försökte att inte snegla på hennes ben, men han kunde plötsligt inte sluta fundera över om Clara rakade sina ben eller om de glesa och ljusa små hårstråna han anade, var hennes naturliga behåring.

Peter tvingade sig att sluta tänka på det. Dagens ambivalenta väder hade åtminstone något gott med sig – Clara hade en tunn jacka på sig – annars hade det kanske funnits ännu svårare distraktioner än hennes ben. De skulle ut i skogen, så Peter hade bara vanliga, slittåliga shorts och en tunn långärmad tröja där han lätt kunde rulla upp ärmarna om det blev varmare.

Peter försökte att inte titta så noga, men han hade svårt att avgöra om Clara bara såg lika strålande ut som vanligt eller om hon hade fixat till sig lite extra. Kanske hade hon bara börjat sminka sig lite vassare nu för tiden. De skulle ju som sagt bara ut i skogen och det var liksom inte någon dejt de var ute på – även om Clara hade skojat om det för några veckor sen.

Låten på radion tog slut ungefär samtidigt som Peter svängde ut på landsvägen som skulle ta dem ut från stan. Radioprogrammet fortsatte med ett panelsamtal där två programledare och en inbjuden sexolog skulle svara på frågor från lyssnare. ‘Sexolog’ är ju en märklig jobbtitel, men Peter intalade sig att det inte betydde det man först kunde tro. Han hade ju till exempel lärt sig som student att ‘sexmästare’ lagade mat till fester. Men ganska snart in i programmet stod det klart att en sexolog jobbar med just sex.

Peter uppfattade det som att Clara lyssnade och Peter försökte koncentrera sig lite halvhjärtat medan han körde bil.

“Vad tycker du?” frågade plötsligt Clara, med både nyfikenhet och entusiasm och Peter försökte komma ihåg vad det handlade om. Clara förtydligade. “Alltså, efter hur många dejter är det lagom att ha sex?”

Peter blinkade och harklade sig. Det berodde ju helt på. På en massa saker! Vissa hade kanske ofta sex efter första dejten, andra ville vänta flera månader eller kanske rentav tills man gifte sig eller så.

“Femte?” föreslog Peter, som något slags genomsnitt av alla olika fall han kunde tänka på. “Det känns lagom, liksom?”

Till hans förvåning fullkomligt strålade Clara mot honom i det största leendet han sett på länge.

“Det låter lagom” instämde Clara och hennes leende hängde kvar.

Peter hörde hur en ny låt började spelas på radion och han försökte att inte avslöja hur frustrerad han kände över att han inte fattade vad Clara menade. Hade han missuppfattat frågan helt? Eller var Clara verkligen så glad åt hans svar? Hade hon funderat själv på frågan på sistone och var glad att Peter bekräftade hennes syn på frågan? Hade han missat att hon dejtade någon som gjorde frågan aktuell? Eller hade hon varit orolig för att han skulle hoppa i säng lite för snabbt och lättvindigt för sitt eget bästa, i det fall han skulle hitta en ny partner?

Radioprogrammet tog en paus och spelade en låt, en sommarklassiker från 90-talet, och Peter tyckte det var skönt att låta tankarna skingras lite. Åtminstone tills Clara började dansa med till låten i bilsätet och Peter fick sätta upp sin hårda försvarsmur igen. Den sortens lyckouttryck hade Peter alltid varit extra svag för.

Efter låten gick radioprogrammet vidare till nästa lyssnarfråga, som givetvis handlade om orgasmer. Närmare bestämt gällde den hur många orgasmer män och kvinnor typiskt får under samlag, med en följdfråga som antydde något slags orättvisa i fördelningen.

Peter sträckte fram handen för att stänga av radion, men Clara fångade hans hand.

“Nej, jag vill höra!” invände hon.

Hennes hand höll kvar i Peters hand en sekund extra, som för att betona hennes poäng och helt utan förståelse för hur beröringen totalt välvde om Peters tillvaro. Det var alltid så och Peter önskade ofta att hon skulle låta bli. Peter förstod ju att, för henne var ju hans hand som vilken hand som helst, som hon kunde röra utan några särskilda känslor alls. Men för honom hände något mycket djupare, som ofta kunde ta flera minuter att hämta sig ifrån.

Peter uppfattade i ögonvrån att Clara lyssnade engagerat på radioprogrammet, men han ansträngde sig för att inte titta åt hennes håll, för han kände sig alldeles för het i ansiktet för att våga möta hennes blick. Han irriterade sig på det märkliga i hur ett samtalsämne i ett radioprogram kan göra att man helt tappar förmågan att bete sig normalt. Hur han än höll armarna och vart han än tittade så kändes det avigt, och på något sätt avslöjande. Vad det avslöjade visste han inte, men han var säker på att Clara lade märke till hur obekväm han kände sig.

Panelen i radion slog fast att så gott som alla män får utlösning en gång under samlag, även om det fanns vissa undantag med män som inte kom alls, eller de som kunde starta om och få två eller tre utlösningar. Kvinnor har det helt annorlunda. De förklarade att forskningen spretar lite, men att omkring hälften av alla kvinnor i princip aldrig får orgasm under samlag. Utav resten får de flesta en orgasm, precis som männen, medan en liten minoritet, kanske 10-20%, tillhör gruppen de benämnde ‘multiorgasmiska kvinnor’ som kan få flera eller rentav många orgasmer under ett och samma samlag. Med andra ord, män får i regel en orgasm per samlag, medan kvinnorna är utspridda från noll upp till många.

När frågan till slut var färdigdiskuterad började nästa låt och Clara skruvade genast ner volymen.

“Jag blir så irriterad på det resonemanget…” fräste Clara. “Varför ska de alltid lägga allt fokus på män som inte bryr sig om att få sina kvinnor att komma?”

Peter svalde några gånger. Han märkte att Clara väntade på hans reaktion och han försökte sammanfatta den diplomatiskt i sitt huvud innan han började prata.

“Ja, det är lite taskigt.” började han och försökte få det att verka som att de diskuterade vilket ämne som helst, med vem som helst, och inte specifikt orgasmer med specifikt sitt livs stora kärlek. “Visst finns det män som borde vara lite mindre själviska och anstränga sig lite mer för att få sina kvinnor att komma. Men för många kvinnor är det svårt eller omöjligt att komma, särskilt under vissa tider av månaden…”

“Ja, exakt!” Clara höll entusiastiskt med. “Detta eviga tjat om kvinnor som aldrig kommer. Ja, det är synd om dem, bla bla bla. Men okej, vi har hört det nu? När ska någon prata om multiorgasmiska kvinnor?!”

“Verkligen…” mumlade Peter, men han förstod inte problemet hur mycket han än ansträngde sig. Hans ex tillhörde kvinnorna som ofta hade svårt att komma, men efter mycket övning tillsammans hade de så småningom börjat jämna ut statistiken. I jämförelse hörde ‘multiorgasmiska’ kvinnor till en lycklig minoritet. “Men de är ju inte så många, så…”

“Hundra procent av kvinnorna i den här bilen är multiorgasmiska!” invände Clara. “Så jag vet vad jag pratar om.”

“Oj, jaha” mumlade Peter. “Förlåt, jag visste inte…”

“Nej, men bara så du vet vad problemet handlar om…” förklarade Clara. “Bara för att man är multiorgasmisk, och särskilt om man kommer snabbt, så betyder det inte att man är nöjd för att man kommit en gång. Alldeles för många män tycker att de gjort sitt jobb bra om kvinnan kommit en gång. Men så är det inte.”

“Nej, okej, det är ju bra att veta…” noterade Peter och undrade om han nån gång skulle ha lyckan att använda kunskapen. Men han var noga att inte föreställa sig Clara som multiorgasmisk. Han behövde inte fler anledningar att tänka ovänskapliga tankar om henne.

“Och dessutom…” fortsatte Clara, som verkligen hade gått igång, som om hon hade en rant om en korkad president eller ett oärligt fotbollslag. “Var är variationen? Bara för att man är känslig och snabb att komma, så betyder det inte att samma ställning och metoder är roliga varje gång. Pilla lite med fingrarna och sen ut och in några gånger tills båda kommit, och sen är det klart?! VARJE GÅNG??!!”

“Nej, det låter ju inte så kul…” instämde Peter, tacksam för att han hade en avfart att låtsas koncentrera sig på.

“Ska multiorgasmiska kvinnor aldrig få bli slickade?!” fortsatte Clara, lika uppeldat. “Aldrig få någon variation i ställningar? Aldrig få uppleva lite uthållighet? Aldrig få uppleva det vi faktiskt har möjlighet till, att få komma om och om igen tills vi äntligen är helt och fullt tillfredsställda?! Och bara för vi kan komma av en liten kuk, så betyder ju inte det att vi aldrig behöver få känna oss ordentligt uppfyllda?!”

Peter svängde in på parkeringen till naturreservatet. De var uppenbarligen inte ensamma där, utan parkeringen var i princip redan full. Peter fick köra flera vändor innan han hittade en ledig ruta. Clara hade respekten att hålla sig lugn, medan Peter kröp fram genom vimlet och försökte undvika att köra på barn som plötsligt sprang ut mellan de parkerade bilarna.

“Så, för att sammanfatta…” sa Peter till sist, när han kört in i den lediga rutan. Han började räkna på tummen. “Om jag träffar en multiorgasmisk kvinna så ska jag tänka på att hon behöver en osjälvisk och påhittig älskare, som gärna slickar och påhittigt anstränger sig för att ge henne orgasm efter orgasm. Och så ska han vara uthållig och välutrustad? Var det allt?”

“Jovisst!” fnittrade Clara. “Och så ska han vara lång, snygg, alltid gå med på sex och dela ut julklappar till alla snälla barn i hela världen varje jul!”

Clara mötte Peters blick och märkte att deras energinivåer inte riktigt matchade. Kanske hade hennes ironi inte framgått. Kanske fattade inte Peter att hon visste om att listan var fullkomligt orealistisk.

“Förlåt, det var inte så jag menade!” ursäktade hon. “Jag menar det inte som en kravlista. Jag gick igång lite bara. Jag menar nog mest att det hade varit härligt att få uppleva NÅGON av de sakerna, nån gång ibland.”

Peter satt kvar i bilen några ögonblick efter att Clara klivit ut. Han kände sig jätteförvirrad. Clara hade avslöjat betydligt många fler intima hemligheter än han hade vettiga anledningar att veta om henne. Det var kunskap som skulle bli svår att hålla borta nästa gång han satt ensam och tänkte olämpliga tankar om henne. Men det var också förvirrande med hennes plötsliga ursäkt på slutet. Kanske hade hon trott att han tog hennes lista på allvar och kände prestationskrav inför ett potentiellt framtida möte med en så kallad multiorgasmisk kvinna.

Han rättade till byxorna medan han reste sig ur bilen, mest för att se till att allt låg rätt i kalsongerna inför vandringen, men han fick känslan av att Clara lade märke till det och undrade om hon trodde att det var av något annat skäl. Han ville inte att hon skulle tro att han använde vetskapen om hennes intima hemligheter på fel sätt.

Peter tog med sig en ryggsäck med lite proviant från bagageutrymmet innan de satte av längs en stig Clara valde. Det märktes att det var mycket folk ute och naturupplevelsen förstördes lite av att de hela tiden mötte folk på den smala stigen.

“Det är lite synd att det är så mycket folk här” viskade Clara menande medan de väntade på att ett särskilt långsamt äldre par skulle ta sig upp för en extra krånglig liten brant.

Hon gick upp jämsides med Peter. Hennes hand snuddade vid hans och Peter förstod att han nog stressade dem genom att stå för nära, så han backade några steg så att paret kunde ta sig upp för branten i sin egen takt.

Till sist var de uppe vid den bästa utsiktspunkten. Pulsen kändes plötsligt och svettpärlor trängde fram medan de pustade ut uppe på krönet innan de gick fram till räcket. Det var högt nog för att det skulle suga till lite i magen.

De stod bredvid varandra vid räcket och spanade ut över dalen. Utsikten var visserligen ännu mer storslagen på hösten när trädens färger skiftade som en eld, eller under våren när naturen exploderade i skir grönska, men det var fortfarande en mäktig upplevelse. Ån som syntes i sin helhet under stora delar av året, gick nu knappt att skönja genom de täta trädkronorna långt där nere, men det gjorde det ännu mer spännande att följa vattendragets kurvor genom dalen med blicken.

Plötsligt räckte Clara över något åt honom. Fumligt tog han emot det och insåg att det var hennes jacka.

“Kan du inte ta några bilder?” bad Clara.

Peter grymtade något, tog fram mobilen och backade ett par meter från räcket. Det tog några sekunder innan han noterade att Clara helt uppenbart inte hade någon behå under den tajta klänningen. Bröstens former och bröstvårtorna avtecknades tydligt genom det tunna tyget, men Clara verkade inte bry sig eller tänka på det medan hon rättade till håret och log världens största leende inför fotot. Peter fick som vanligt värja sig mot hennes leende och försökte verka oberörd medan han letade efter rätt kamerainställning och vinkel.

Han tog några bilder och kände sig klar, men Clara fortsatte att posera så Peter tog pliktskyldigt några bilder till. Han visste ju att Clara hade ett fotogeniskt leende – hon var alltid väldigt söt, men på bild blev hon alltid fenomenal – och det irriterade nästan Peter. Hennes poser var på gränsen till utmanande, särskilt med tanke på hur tydligt hennes bröstvårtor syntes, och hennes minspel växlade mellan filmstjärneleenden och heta blickar. Han hade helst velat spela motsträvigt ointresserad av hennes utstrålning, men hennes energi gjorde det omöjligt att inte ryckas med.

Till sist verkade hon nöjd och gick emot honom med förväntansfull min. Hennes blick gick till mobilskärmen och Peter förstod att hon ville titta på bilderna. Medan de scrollade igenom bilderna tog Clara över allt mer. Hon tog över kontrollen över mobilen och zoomade in på några av bilderna.

“Vad tycker du om klänningen?” frågade hon när hon zoomat in på sin kropp på en särskilt het bild. “Den sitter helt okej, va?”

“Helt okej, ja” svarade Peter och försökte låta lite lagom vänskapligt uppmuntrande.

Det störde honom att hon inte fattade hur svårt hon gjorde det för honom när hon fyllde hans telefon med så många bra bilder på henne, vad han skulle frestas till att använda de allra hetaste bilderna till. Men istället för förståelse zoomade hon in extra nära på brösten på flera bilder, som om hon ville kolla att de blev lika fina på bild som de var i verkligheten.

“Du förstår att du inte får visa några av dessa bilderna för andra, va?” frågade hon plötsligt.

“Nej, såklart…” försäkrade Peter. Givetvis skulle han inte det – inte minst för att det skulle bli svårt att förklara varför han hade sådana bilder på henne över huvud taget.

“Vi kan ta en vanlig selfie också, om du vill” sa hon och tog själv jackan som Peter hade inklämd under armen.

När hon tagit på sig jackan och dragit upp dragkedjan anständigt högt ställde de sig väldigt nära varandra vid räcket och tog några bilder på dem båda och utsikten tillsammans, innan de fortsatte bort längs den markerade stigen.

Solen tittade till sist fram medan de gick genom ett skogsparti och en bit senare kom de fram till ett öppet fält. Clara klättrade ivrigt över stättan och Peter följde efter. Gräset var högt och här och var syntes fläckar av prästkragar, klöver, hundkex och andra sommarängsblommor. Det såg rent av idylliskt ut i solskenet och Clara skuttade längre ut i hagen med precis den sortens oförstörda lycka som Peter hade allra svårast att värja sig mot.

Peter såg sig om, men han kunde inte se några djur. Om han mindes rätt gick det kossor här emellanåt, men de var kanske i en annan hage nu, eller så var hagen så stor att de råkade vara på behörigt avstånd. Han försökte hålla Claras tempo medan hon fortsatte längre och längre bort över kullarna. Peter funderade på att ropa åt henne att ta det lite lugnt, men hon verkade så lycklig och han ville inte förstöra det mer än han behövde. Även om skogen och stängslet försvunnit ur sikte nu bakom ett krön, så skulle det inte vara några problem att hitta tillbaka. Det fanns många stättor längs stängslet och stigen gick längs med, så de kunde ansluta var som helst. Men det kändes lite onödigt att springa så långt bort. De skulle ju tillbaka också, liksom.

“Kom då!” ropade Clara lyckligt och vinkade åt honom.

Hon hade till sist stannat. Hon flämtade när Peter kom fram och han försökte att inte notera hur klänningen stramade över bröstkorgen efter hennes skutt och språng.

När han kom nära snurrade hon ett varv på stället så att kjolen stod rakt ut innan hon stannade och såg honom i ögonen.

“Om du brottade ner mig här skulle nog ingen varken se eller höra mig” konstaterade hon.

“Nej, då skulle du få skrika rätt högt…” svarade Peter och försökte fnissa till åt den tokiga tanken.

Han kunde inte förstå varför det var relevant. Varför skulle han brotta ner henne här? Under någon sekund undrade han om Clara förstod hur han kände och om hon bara, mycket okänsligt, antydde att han övervägde att på något sätt förgripa sig på henne. Men hennes leende var alldeles för genuint för att hon ens med glimten i ögat skulle ha syftat åt det hållet. Kanske var det bara ett sätt att konstatera att de nu var ensamma i naturen, utan att störas av alla andra som besökte naturreservatet idag. Deras naturupplevelse stördes inte längre av trängsel. Kanske hade hon menat något annat. Osäkerheten var obekväm för Peter.

Han fokuserade istället blicken på ett ensamt träd som stod en bit bort, halvvägs tillbaka mot skogsbrynet. Det är något speciellt med träd som står helt ensamma mitt ute på ett öppet fält. De är alltid de snyggaste träden, oavsett om de fått växa helt naturligt och ostört av annan växtlighet till sin optimala och mest ståtliga form, eller om de varit extra vindpinade så att man kan se hur de kämpat mot och formats av väder och vind i decennier utan skydd. Detta var av den senare sorten och det liksom pekade tillbaka mot skogen. Om de gick trädets riktning kunde de hitta en stätta över stängslet och komma tillbaka in till naturreservatet och stigen de följt.

Peter började gå och Clara följde efter. De sa inte så mycket till varandra under resten av rundan och när de kom tillbaka till bilen var Peter så varm att han såg fram emot att svalkas av ACn. Han noterade att Clara inte var lika skuttande glad sista biten och det var egentligen bara bra. Det var mycket lättare för Peter att hantera en lite surmulen Clara än världens sötaste och lyckligaste Clara. Han insåg först när han lade av sig ryggsäcken att de glömt äta gifflarna han tagit med sig. Kanske var det därför Clara var så tyst. Hon behövde helt enkelt lite energi.

Han tog med sig giffelpåsen in i bilen och räckte den åt Clara innan han körde ut mot den stora vägen.

“Skulle vi inte hämta min cykel?” frågade hon plötsligt.

“Just det!” svarade Peter och slog om blinkersen från vänster till höger. Han hade varit på väg att svänga tillbaka in mot stan för att lämna Clara, istället för att köra hemåt och mot lantbrukaren som fixat cykeln.

“Peter, vad är det?” frågade hon en stund senare, när han accelererat ut på landsvägen. Hon lät sårad.

“Vadå?” frågade Peter och försökte frenetiskt komma på vad hon kunde tänkas syfta på.

“Vadå vadå?” upprepade Clara med viss frustration i rösten. “Först när vi träffas så säger du att vi äntligen ska ha sex idag. Men sen avvisar du tydligt alla mina initiativ åt det hållet. Du måste förstå att det blir jobbigt för mig!”

Peter tittade demonstrativt tydligt i alla backspeglar för att låtsas vara upptagen med bilkörningen så att han fick några sekunder på sig att tänka på vad han skulle svara. Han hade ingen aning om vad hon pratade om, och behövde välja en strategisk fråga som inte gjorde vad-det-nu-var-som-hände ännu värre.

“Skulle vi ha sex idag?” frågade han.

“Femte dejten, sa du ju!” påminde Clara honom. “Eller hur räknar du?”

Peter ansträngde sig igen för att få ihop de udda pusselbitarna Clara gav honom. Ja, han hade sagt tidigare att femte dejten kunde vara ett lämpligt tillfälle att ta steget och ha sex – beroende på situationen såklart. Men det lät nästan på Clara som att hon menade att detta var en dejt – och inte deras första utan deras femte. Hon hade visserligen skämtat om att den där fikan på stan för några veckor sen var som en dejt, men …

Clara betraktade honom och hans brist på svar medan hon försökte att inte få panik. En oro malde i henne, en oro som gjorde ont i magen och som skrämde henne mer än hon kunde minnas att något nånsin skrämt henne. Om inte Peter menade allvar med deras dejter så visste hon inte vad hon skulle ta sig till.

Hon hade visserligen tänkt på det ända sedan början, att deras dejtande var lite annorlunda, men hon hade intalat sig att det bara var för att det var DEM. De var ju lite speciella båda två, och det är naturligt att det känns lite konstigt att plötsligt ta ett nytt steg i relationen efter så många år av vänskap. Så hon hade viftat bort all oro – alla gånger han undvikit hennes hand eller klivit ur en kram tidigare än hon ville – men nu gick det nästan inte att hålla den borta längre. Som om oron under ytan vuxit till ett stort monster, som hon först nu såg på i vitögat. Om Peter inte menade allvar, om han tvekade eller ångrat sig, eller ännu värre, om han aldrig hade sett på deras dejter på samma sätt som hon, det skulle knäcka hennes hjärta värre än det nånsin knäckts förr. Och på kuppen skulle hon mista sin allra mest värdefulla vän.

Hon valde den sista lilla utvägen av hopp som fanns kvar. Kanske var det bara ett missförstånd.

“Jag tror idag är femte, i alla fall.” sa hon och låtsades tänka noga medan hon hoppades att Peter inte hörde hur hennes röst darrade till. “Men jag kanske har räknat fel…”

“Ja, eller så har jag räknat fel…” sa Peter och räknade på fingrarna. “Det blir kanske fem? Vilken räknar du som den första?”

“Det var ju fikan i stan, tänker jag. Jag sa ju trots allt tydligt att det var en dejt.” förklarade hon och började räkna på tummen. “Och sen museet.”

“Och sen bion…” fortsatte Peter eftertänksamt och höll upp tre fingrar. “Och sen hemma hos dig när cykeln gått sönder, eller?” fortsatte Peter.

“Ja, så räknade jag” sa Clara och höll upp alla fem fingrarna. Peter hade stannat vid fyra. “Men du kanske inte räknade den hemma hos mig? Eftersom det inte blev något av cykelturen?”

“Ja, det var nog den jag tvekade om…” mumlade Peter. Han hade ju inte räknat någon av dem som dejt, men nu förstod han i alla fall vad Clara syftat på. Men om hon räknade dem som dejter, betydde det då att…? Vidden av insikten började gå upp för honom och han försökte febrilt spela upp minnesbilder från de andra dejterna i huvudet.

“Jag vill inte stressa dig” sa Clara och lade sin hand på Peters på växelspaken. “Det känns lite konstigt detta, efter alla år vi känt varandra, det tycker jag också. Men bara så du vet så… När du är redo, så … Då är jag också det.”

Peter svalde. Han undrade om det märktes hur chockad han var. Claras hand på hans kändes otroligt bra. Det kändes alltid otroligt bra när de råkade röra varandra, men Peter hade alltid tryckt undan den känslan. Fast denna gången var det inte bara att de råkade nudda varandra. Nu var det avsiktligt. Och kanske hade det varit det fler gånger idag, och under de tidigare dejterna…

“Jag har verkligen längtat…” viskade Clara.

Hon provade att flytta hans hand från växelspaken till hennes lår. Han gick med på det. För första gången drog han inte tillbaka handen direkt. En djup lättnad gick igenom henne. Allt hon kände för honom blev plötsligt tio gånger verkligare när hans hand greppade om hennes lår. Hon ville känna mer av honom, trycka sig mot honom, göra saker som man inte kan göra i 90 kilometer i timmen i en bil. Men hon skulle behöva vänta några minuter till. Eller några dagar, eller veckor, eller vad som behövdes för att Peter skulle känna sig redo. Åh, hon hoppades att det inte var veckor!

Peters hjärta bultade när han svängde in på sista grusvägen på vägen hem. Cykeln hade han helt glömt. Han ville bara komma hem till en lugn miljö där han kunde försöka komma ikapp alla tankar och frågor som virvlade.

På något oförklarligt sätt så var han alltså plötsligt på sin femte dejt med sina drömmars tjej. Och han hade missat de första fyra. Ja, han var ju med på dem, men han hade inte haft en aning om att det var riktiga dejter, mellan två personer som hade ett uttalat syfte att pröva och utveckla sina romantiska känslor för varandra. Han försökte tänka tillbaka och kunde i efterhand förstå vissa händelser bättre, händelser där Clara försökt närma sig honom, fysiskt eller känslomässigt, men som han viftat bort. Han kände sig otroligt korkad, men framförallt var han fortfarande i chock. Om detta var på riktigt så hade ju på något sätt Clara utvecklat samma känslor för honom som han alltid haft för henne. När hade det skett, varför och på hur stort allvar var det?

Frågorna virvlade fortfarande när han svängde in på uppfarten. Han satt kvar några sekunder innan han klev ur bilen. Han var alldeles för upptagen med sina tankar för att komma ihåg att han haft handen på Claras lår, men han kände att ena handen var lite varmare och fuktigare än den andra när han gnuggade handflatorna mot ansiktet i ett försök att komma över chocken. Clara skuttade inte runt bilen utan tassade fram med försiktiga steg, men hon tog hans händer i sina och tittade upp mot honom.

“Kan jag åtminstone få kyssa dig?” frågade hon. “Jag vill inte tvinga dig göra något du inte är redo för, men jag längtar något så galet…”

Det ringde en liten varningsklocka någonstans i Peters huvud och han tog den på allvar. Något måste vara fel. Att Clara stod framför honom och bönade om att åtminstone få kyssa honom och att hon egentligen hade hoppats på att få ha sex med honom idag, det var väl ändå för bra för att vara sant? Han hade ju, genom åren, fantiserat ihop otaliga scenarion där de på något sätt blev ett par, men då hade det alltid rört sig om att han berättade om sina känslor och att hon tveksamt gick med på att testa om deras vänskapskänslor kunde utvecklas till något mer. Scenarion där han verkligen behövde vara tålmodig för att hennes känslor för honom aldrig skulle kunna komma i närheten av den intensitet och det djup som han kände för henne. Scenarion där han, för att inte skrämma henne, behövde hålla tillbaka sina känslor och hur han erkände och uttryckte dem för henne. Aldrig hade han varit så naiv att han föreställt sig att Clara skulle stå framför honom och böna om en kyss. Det kunde inte stämma. Han måste ha missuppfattat något.

“Nej, okej, förlåt, jag ska sluta pressa dig!” ursäktade hon sig plötsligt. “Men vi kan väl prata om det? Vara öppna för varandra? Vad känner du, vad är det som får dig att tveka, finns det något särskilt vi kan jobba på? Jag behöver få veta!”

Peter blinkade, men nickade sen. Det var ett väldigt rimligt ställe att börja på. Backa bandet tvåhundra steg och reda ut vad det är som händer, det lät som en bra idé. Han såg sig om och undrade var det kunde ske.

“Hängmattan?” föreslog Clara som om hon haft samma fråga i huvudet och han följde efter henne mot baksidan av huset.

“Får vi plats där, båda två?” frågade Peter när de närmade sig hängmattan som var uppspänd mellan två träd.

“Klart vi gör!” hoppades Clara.

Efter en del krångel låg de där båda två, tätt intill varandra, Clara halvt på sidan och lite längre ner med huvudet på Peters bröst, och med båda armarna runt hans midja. Peter låg med ena handen på hennes rygg medan den andra handen sköt ifrån mot en trädstam så att hängmattan kom i lagom gung. De kunde inte se varandra i ögonen där de låg, men det var också en befrielse. Det kändes lättare att vara ärlig då, och det lugna gunget förstärkte trygghetskänslan.

“Det här som du känner för mig” började Peter. “Hur länge har du känt så?”

Hon svarade inte direkt utan pillade lite på vecken på hans t-shirt medan hon funderade.

“Jättelänge” svarade hon till sist. “Kanske sen sjuan?”

“Oj, sen sjuan?” frågade Peter efter någon sekund. Han hade varit nära att studsa upp ur hängmattan av förvåning, men när de väl lyckats komma tillrätta i hängmattan båda två rörde han sig försiktigt.

“Ja, men det … “ började Clara och letade efter orden. “Det är liksom … Jag har försökt att inte tänka på det. Och i perioder har det inte känts så mycket. Och sen träffade jag ju Niklas i nian och när det tog slut med honom var du tillsammans med Emma. Och sen har vi typ turats om sådär och när vi varit singlar båda två har jag liksom inte vågat göra något, för du var ändå inte intresserad av mig på det sättet och det skulle bli så pinsamt inför de andra i gänget om du avslöjade för dem att jag var kär i dig…”

De var tysta båda två en stund. Peter puttade fram mer fart och förundrades över hur väl hon hade beskrivit vad han alltid känt.

“Jag är bara så glad att … liksom …” började Clara som var först att ta till orda igen efter pausen. “Ja, men att du gick med på att dejta och inte bara ‘ses’ när du väl flyttade tillbaka. Det kändes så bra när vi träffades igen och jag tänkte att det kanske kunde hända något till sist. Kanske hoppades jag lite orimligt mycket, men alla gamla känslor kom liksom tillbaka och så…”

“Jo, det kändes jättebra att träffas.” sa Peter. “Som om vi aldrig haft något uppehåll utan bara fortsatte vår relation där den alltid varit…”

Clara lyssnade på vad Peter sa, och fortsatte att slitas mellan lycka och den djupaste oron.

“Där den alltid varit?” upprepade Clara försiktigt.

“Ja, så här har jag uppfattat den.” började Peter. “Sedan jag såg dig första gången så har du varit den sötaste, vackraste, roligaste, charmigaste och smartaste människan jag känner.”

“Men…?” fyllde Clara i när Peter pausade. Hon visste att det skulle komma ett ‘men’.

“Inga men!” påstod Peter. “Jo, ett. Men… Jag var ju själv en tönt, en nörd, inte särskilt snygg och inte särskilt bra på något alls. På något sätt hamnade vi ändå i samma vänskapsgäng och jag kunde inte förstå varför du ville vara med oss. Du var alldeles för snygg, cool och populär för oss.”

“Men lägg av, så har jag aldrig sett det!” invände Clara.

“Nej, och rent umgängesmässigt har vi haft väldigt roligt!” försäkrade Peter. “Men när det gäller andra känslor, så var du alltid ivrigt uppvaktad från andra håll.”

“Du överdriver, men okej… Viss uppvaktning fanns från andra håll, ja.” erkände Clara. “Men åh, det är en så svår ålder att vara i. Jag blev ju smickrad, men det var ju egentligen inte min sorts killar. Det vet du ju!”

“Jag visste inte det då!” invände Peter, och ignorerade för stunden att han inte riktigt kunde säga att han visste det nu heller. Det var fortfarande helt otroligt för honom.

“Okej, jag fattar!” sa Clara. “Jag var lite udda för er, och jag kände mig en aning kluven om var jag hörde hemma. Men mina känslor fanns ju där, redan då, och de finns kvar nu. Så hur känner du idag då? Likadant?”

Hon stod inte ut med att höra någon lång bortförklaring av hans bristande intresse för henne under deras uppväxt. Hon behövde få veta om det var värt att fortsätta hoppas på något nu!

“Okej, jag inser att jag inte varit så tydlig.” medgav Peter. Han puttade lite fart på hängmattan igen och tittade upp i lövtaket medan han gjorde sig redo att erkänna det han trott att han aldrig skulle våga erkänna. “Jag är störtkär i dig, Clara. Och det har jag alltid varit. Stenhårt friendzonad och hela tiden hårt kämpande för att stå ut med att vara så nära vän med dig trots vad jag känt. För innerst inne har jag vetat att vem jag än lever med, så kommer det alltid vara du som är mitt livs stora och sanna kärlek.”

Clara låg still en sekund och försökte förstå.

“Säg det igen” sa hon sen.

“Säg vadå?” frågade Peter. ”Alltihop?”

“Jag måste veta att jag inte hörde fel.” svarade Clara otåligt. Peter samlade sig i två sekunder.

“Jag älskar dig Clara.” sa han sen.

Clara hävde sig upp och råkade sätta armbågen hårt i Peters bröstkorg så att han grimaserade hårt åt smärtan, men hon behövde se honom i ögonen för att våga tro att han menade det.

“Igen” krävde hon.

Peter kände sig generad av ögonkontakten och Claras iver, och på något sätt bekräftade det allt Clara behövde veta. Hon dök ned och lade kinden mot hans bröst igen under några sekunder, bara för att processera nyheten. När hon lyfte huvudet och såg honom i ögonen igen var det med världens största leende.

“På riktigt?!” skrattade hon.

“På riktigt!” skrattade han tillbaka.

De såg på varandra en stund och ögonen talade mycket utan att munnarna gjorde det.

“Men jag fattar inte…” utbrast Clara till sist. “Vad har du tvekat om då?”

“Helt ärligt!” svarade Peter och skakade på huvudet med höjda ögonbryn. “Jag hade ingen aning om att vi dejtade. Jag trodde du skämtade om att vi skulle på dejt och hakade på som jag alltid gör, med en inre frustration över att du inte förstår hur söt du är och hur jobbigt det är för mig att du är det.”

“Va?!” skrattade Clara. “Vadå, när fattade du, då?”

“Nu i bilen på vägen hem.” erkände Peter. “Om ens det. Snarare nu, nyss.”

Claras ögon blev stora av förvåning innan hon började skratta igen.

“Så i hagen, när jag var så kåt att jag höll på att dö…” kved hon. “Och du bara tågade iväg mot det där trädet…”

“Så fattade jag ingenting.” bekräftade Peter och väntade ut Claras gapskratt. “Under ett par sekunder undrade jag om du skämtade om att jag skulle förgripa mig på dig.”

“Va?!” utbrast Clara i nytt ett skratt som snabbt övergick i ett slugt leende. “Jag skulle inte ha gjort motstånd om du gjorde det…”

Hon hävde sig fram lite till och kysste honom till sist. Bara med en snabb och klumpig liten puss. Men känslan av deras läppar mot varandra, var något båda behövde mer av och de dök ihop i en ömsesidig kyss. Peter slöt armarna om henne och Clara började åla sig över honom, men hängmattan kom plötsligt ur balans och Clara tjöt högt medan Peter med nöd och näppe räddade henne från att falla handlöst till marken.

“Herregud, den där är ju livsfarlig!” gapskrattade Clara medan hon reste sig och borstade rent knäna. “Kan vi inte gå in istället?”

Peter tog Claras utsträckta hand och hävde sig ur hängmattan och in i hennes famn.

“Är vi överens om att det är femte dejten nu då?” frågade Clara och såg upp i hans ögon.

“Ja, det är vi!” försäkrade Peter och såg samma lycka i Claras ögon igen som han gjort i bilen tidigare. Men nu visste han varför och Clara stod tillräckligt nära honom för att känna att han visste på riktigt nu.

“Sisten in!” skrek plötsligt Clara och rusade iväg runt huset till framsidan.

Peter suckade och gick lugnt in genom baksidans altandörr som han nästan aldrig låste, och låste sen upp ytterdörren inifrån medan Clara ryckte frenetiskt i handtaget. Hon rynkade näsan i spelad besvikelse över att hon förlorat medan hon klev in, innan hon kastade sig mot honom igen. Peter backade förskräckt från den plötsliga attacken och Clara fick upp honom mot väggen.

“Ha!” utbrast Clara triumferande.

Peter hade lätt kunnat brotta ner henne om han försökte, men lät sig besegras symboliskt av Claras händer som tryckte mot hans bröst. Hon kysste honom så sensuellt hon kunde medan hon drog av sig jackan och pressade sig mot honom tills hon kände att det var dags. Med ett slugt leende tog hon ett steg tillbaka.

“Äntligen paketöppning!” sa Clara förväntansfullt, och hennes ögon lyste igen medan hennes ena hand vandrade långsamt ner över Peters tröja, ner mot bältet.

Peter grimaserade. Han uppskattade Claras lekfullhet, men just detta behövde de väl inte leka om? Han stoppade hennes hand innan den nådde fram.

“Nej, lägg av!” röt hon, föste bort hans händer och gav honom en seriös blick. “Förstör inte detta ögonblicket nu. Jag har drömt om detta i åratal!”

Han grimaserade och dolde inte sin motvilja, men gav med sig. Hon rätade på sig och gav honom en sista trotsig blick innan hon vände blicken neråt. Med ett par fingrar strök hon över bulan innan hon gav sig på bältet och shortens gylf. När shortsen var ur vägen avtecknade sig ståndet ännu tydligare genom det utsträckta kalsongtyget och Clara sneglade upp mot Peters ansikte med ett stort leende.

Hon fäste blicken på kalsongerna igen och samlade sig innan hon drog ner dem, noga att dra ut resåren så att den inte drog med sig ståndet ner. Hon gled omedvetet ner på huk och studerade Peters kön med ögon och mun på vid gavel. Det kändes snart varmt och hårt i hennes grepp, och väldigt, väldigt funktionsdugligt.

“Kom igen…” suckade Peter besvärat.

“Käften” svarade Clara och fortsatte fascinerat sin beundran.

“Det är som om du aldrig sett en snopp förut!” sa Peter.

“Inte så här stor!” svarade Clara, fortfarande utan att släppa ståndet med blicken.

Peter grimaserade. Han hade svårt att se något positivt med storleken. Under de förhållanden han haft hade det ofta varit någonstans på skalan mellan svårt och omöjligt att ha sex fullt ut. Med tiden hade han lärt sig att kompensera för det på andra sätt, men i varje förhållande tog det tid att lära känna vad som fungerade. Oavsett om första reaktionen var skräck eller fascination, så avskydde han uppmärksamheten.

Men det brydde sig inte Clara om. Hon hade längtat så länge efter detta ögonblicket och plötsligt gick det upp för henne att hon kanske skulle förklara varför.

“Kommer du ihåg när vi tittade på Transformers första gången?” frågade hon och såg till sist upp i Peters ögon. “Med Megan Fox? När hon fixar med bilen?”

Peter blinkade och drog sig till minnes. Det tog en sekund innan han insåg vart Clara tänkte komma.

“Och Ella pausade precis efter den scenen? Och tvingade er killar att gå ut och hämta drickan på altanen?” påminde Clara. Peter skämdes när han mindes exakt vad hon menade. “De andra killarna kunde ganska enkelt dölja sina stånd genom att dra bak höften lite när de gick. Men inte du…”

“Och sen dess har du fantiserat om detta ögonblicket?” frågade Peter med ett tonfall som visade tydligt hur löjligt han tyckte det lät. Men Claras generade leende avslöjade att det inte var helt osant.

“Jag har ju alltid gillat dig!” invände hon ändå och reste sig upp för att poängtera att detta inte alls bara handlade om hans kuk. “Alla de andra killarna är så självmedvetna. Bryr sig så mycket om hur de framstår och är antingen tvärsäkra på att de är coolast i världen eller töntigast. Men du är bara dig själv. Det är sexigt.”

Peter blinkade några gånger till, men höll kvar ögonkontakten. Han försökte ta in vad hon sa. Det kändes väldigt bra att höra, men han kunde fortfarande inte riktigt fatta att det var sant. Under tiden växte Claras leende.

“Och dina nya muskler…” fyllde hon i medan hon smekte upp Peters tröja över hans mage, bröst och axlar. “… är också väldigt sexiga.”

Blicken hon gav honom när hon dragit tröjan över hans huvud fick allt annat att stå åt sidan. Det fanns fortfarande en vidd av sanningen som det skulle ta ett tag att förstå, frågor han fortfarande undrade över, men nu fick lusten ta över. Det andra fick vänta.

“Men det var jag som vann”, påminde Peter. Med säker min klev han ur shortsen och fick Clara att backa ett steg. “Jag kom först in i huset. Så nu bestämmer jag nästa steg!”

Clara slickade sig om läpparna och väntade ivrigt på vad Peter skulle be henne göra. Vad han än bad om skulle hon göra det!

Plötsligt, i en enda rörelse, slet han av henne klänningen. Clara flämtade till, men log sedan åt honom, så förväntansfull att hon höll på att spricka. Hon hade ingen aning om vad det var Peter tänkte göra, men hon sträckte ut armarna åt sidorna för att visa att Peter fick göra exakt vad han ville med henne. Utan förvarning slet han upp henne från golvet och hon tjöt till, minst lika mycket av lycka som av förvåning, medan han rusade med henne, tvärs över hallen, in i sovrummet och kastade bak henne över sängen. Ögonblicket senare hade han slitit av henne trosorna och hon hjälpte till att sära på benen för att underlätta vad det än var han hade tänkt göra.

Peters kuk var väldigt grov, så om han tänkte trycka in den med en gång skulle det nog bli lite av en chock, förmodligen skulle det göra lite ont, men det tålde hon. Hela dagen hade varit som ett enda långt förspel för henne, så hon var garanterat både våt och uppvärmd nog för att klara av det. Och hon visste att när hon väl var igång på alla cylindrar, så var storlek bara något positivt för henne.

Men det var inte vad Peter hade tänkt. Istället dök han ner och började kyssa Claras ljumskar ivrigt. Clara tjöt till igen och särade ännu mer på benen. Av allt han hade kunnat be henne göra med honom, eller som han kunde göra med henne, så valde han detta!

Clara bet sig hårt i läppen när Peters tunga nådde fram, för känslan var så intensiv att det var pinsamt. I nästan två sekunder lyckades hon hålla sig någorlunda tyst, men sen gick det inte längre. Peter nafsade som om han på allvar inte kunde hålla tillbaka, som om han fullkomligt älskade att göra detta, som om han hade längtat efter att äntligen få chansen. Bara det räckte för att göra Clara helt tokig. Hon kunde inte ligga stilla, men ju mer hon ålade med kroppen, desto ivrigare nafsade Peter och hon kunde omöjligt slingra sig ur hans starka grepp.

“Jag k… Jag k…” hörde Peter Clara kvida innan hon knep ihop benen och kroppen spände sig bakåt.

Första sekunden blev Peter nästan rädd och undrade vad som hade hänt. Nog för att han under tidigare förhållanden hade övat upp en viss färdighet med att slicka, så det hade aldrig gått såhär snabbt. När han förstod att det verkligen var en orgasm blev han nästan besviken, för han hade gärna fortsatt slicka längre. Men sen kom han ihåg att Clara hade pratat om sina orgasmer i bilen. Dessutom hade hon ju tydligen gått och hoppats på sex hela dagen, så kanske var hon så att säga igång, redan innan förspelet började.

Och medan han såg Clara vrida sig och kvida under orgasmen så steg hans lust och längtan att ge henne ännu mer, till en ny nivå. Clara var ju inte ‘mono-orgasmisk’, som de flesta kvinnor, och hon hade ju specifikt bett honom att inte sluta efter den första.

Han lade sig ner bredvid henne, medan hennes buk fortfarande ryckte och hoppade i orgasmens efterdyningar. Peters hand letade sig ner mellan Claras ben.

“Nej!” kved plötsligt Clara.

Hon tog bestämt tag i Peters hand och drog undan den från hennes sköte. Peter lydde direkt, men inte utan en känsla av besvikelse. Var det inte detta hon syftade på i bilen?

“Kom in i mig nu” viskade Clara, fortfarande medtagen efter orgasmen. Hon famlade med händerna efter Peters kön och försökte dra honom mot sig, men det var som om hon fortfarande inte riktigt kunde styra sina rörelser. “Kom in i mig, snälla!”

Hon ville rida på vågen. På egen hand älskade hon att ge sig själv flera orgasmer i rad, och ju mindre paus det var emellan, desto bättre blev nästa. Och det var just det som var problemet, för ju kåtare hon var och ju bättre orgasmerna blev, desto längre tid behövde hon för att återhämta sig nog för att kunna fortsätta tillfredsställa sig själv. Men den begränsningen hade inte Peter. Han behövde inte vänta bara för att hennes muskler fortfarande levde sitt eget liv.

“Kom in i mig nu, snällaaa…” bönade hon igen och äntligen kände hon Peter krypa fram över henne.

Hon hjälpte till att öppna sig för honom och försökte leda honom rätt. Om han trängde in nu skulle nästa orgasm inte vara långt bort…

“Är du säker på att du klarar det?” frågade Peter. “Jag vill inte skada dig…”

Åh, hon behövde ingen dirty-talk nu, men påminnelsen om hur stor Peter var fick hennes kropp att börja rycka så att ynkliga små stön hördes från henne i takt med rycken. Om han trängde in nu skulle hon komma på sekunder. Hon kände hans stånd hitta rätt och gjorde sig redo. Hans mun dök upp framför hennes ansikte och hon kysste honom hungrigt. Smaken av hennes safter påminde henne om vad han fått henne att känna, om hur ivrigt han kastat sig ner och ätit av henne.

Peter kunde inte fatta hur sexig Clara var. Sättet hon kysste honom på, hur hon ålade sig under honom och gned sitt kön mot hans, han kunde inte förstå att hon kunde vara så kåt på honom. Han testade att tänja med ollonet mot henne. Hon var så våt att det var svårt att känna om han hade siktat rätt, det var lika plaskvått överallt, men han litade på att Clara visste vad hon gjorde när hon rörde sig och att hon hjälpte honom att komma rätt. Han frågade sig själv en sista gång om han inte borde vara försiktig, ta det lugnare, så att han inte skadade Clara med sin storlek, men det märktes på Clara att hon inte ville ha någon försiktighet nu. Han skulle helt enkelt få vara lyhörd och noggrann att inte missa om Clara visade tecken på obehag.

Clara var trång och det gjorde nästan ont i ollonet när det klämdes ihop medan det trängde in genom Claras slidmynning, men stönen hon gav ifrån sig gick inte att uppfatta som något annat än uppmuntran att fortsätta, så han pressade på lite till och kände ollonet glida in nästan helt. Sen kom hon igen.

Hennes inre kramade med sådan kraft att han gled ur henne igen. Men han höll sig kvar över henne, stödd på fötterna och armbågarna som i en planka, medan Claras långa skälvande rop dämpades mot hans hals där hon pressade in sitt ansikte. Det var en helt annan sorts orgasm. Den första hade varit intensiv, med kramper som inte verkade vilja ta slut. Men nu var det som om något lossnade. En spänning som släpptes lös. Som friheten när man väntat för länge med att gå på toa.

Clara flåsade med vidöppen mun medan hon återhämtade sig från orgasmen. Det var lite galet, men det hade helt enkelt blivit för mycket att äntligen känna Peter tränga in i henne – äntligen efter alla år, äntligen efter en hel dag av intensiv längtan, äntligen efter de senaste minuternas bönande om att han skulle göra det. Det hade varit den bästa urladdningen nånsin, och ändå var det inte slut än!

“Igen” instruerade hon mellan flåsen.

Hon kände hur Peter riktade in sitt stånd igen. Hon försökte hjälpa honom att hitta rätt, men hon kunde knappt styra höftrörelserna och hon var så våt att allt bara gled runt. Till sist hittade de ändå varandra och Clara kände det feta ollonet spjärna mot henne igen.

Clara hade aldrig sett en så stor kuk innan. Genom alla år av längtan efter Peter hade hon försökt tona ner sina förväntningar på hans storlek lite. Hon kunde ju ha råkat överdriva minnesbilden av Megan Fox-ståndet och även om Peter helt klart utstrålade ett slags storkukslugn så ville hon ju inte bli besviken. Så hon hade försökt att inte ha för höga förhoppningar. Att han med all sannolikhet var större än medel var ju mer än tillräckligt för Clara.

Peters verkliga storlek hade sedan visat sig kolossalt överträffa hennes förväntningar. Listan Peter hade sammanfattat i bilen var ju löjligt orealistisk och Clara hade fortfarande inte riktigt förstått om han bara drivit med henne eller om han kände sig tyngd av hennes förväntningar. Clara var inte den sortens kvinna som krävde att få allt som stod på en önskelista, utan hon var fullt nöjd om hon fick en. Och med sin storlek hade Peter redan uppfyllt detta med råge.

Att Peter sen dessutom hade valt att slicka henne helt frivilligt, helt utan förhandlingar eller löften om motprestationer, det var verkligen grädde på moset. Men Clara kunde inte helt låta bli att hoppas på ännu en punkt. Hon var visserligen pinsamt kåt. Att hon redan kommit två gånger, så snabbt, var nära rekordet för vad en kille nånsin lyckats uppnå med henne. Hon skulle älska Peter oavsett, men OM han hade uthållighet att hålla ut i bara en eller kanske två hela minuter, då kanske det skulle räcka för att hon skulle komma, inte bara en gång till, utan två eller möjligen till och med tre. Det var inget hon krävde, men bara tanken på möjligheten var otroligt upphetsande.

Hon tänkte att, om hon ansträngde sig för att hålla igen med hur hon uttryckte sina klimax, så kanske inte Peter blev så uppspelt att han kom själv samtidigt. Det var ju det eviga problemet, för även om hennes orgasmer kom fort och lätt, så var de samtidigt så uttrycksfulla att killar i regel inte kunde stå emot att komma själva. Clara var givetvis glad att hon fick så otroligt sköna orgasmer, men det förde ju också med sig den lilla nackdelen att det oftast ändå inte hann bli så många.

Långsamt invaderade Peter Claras buk. Lugnt och försiktigt, nästan retfullt långsamt trängde han in, med små kontrollerade juck som tog honom några millimeter i taget djupare i henne. Under några ögonblick var känslan i henne så uttänjd att hon var säker på att det skulle börja göra ont snart, men precis då verkade den tjockaste delen ha passerat och istället byggdes en allt skönare känsla upp.

Snart visste hon inte ens vad hon gjorde längre. Hon märkte inte själv hur hon manade på honom, hur hon ropade åt honom efter mer. Det enda hon visste var att detta var den sjukaste och mest underbara känslan nånsin.

“ÅHH, JAA, KÖR PÅ, KÖR PÅ, ÅH JA, KÖÖÖR!!” ropade hon högre och högre medan hon lyckligt förstod att hon skulle komma igen.

När hon kom hade hon helt glömt bort att hon skulle försöka hålla tillbaka sina stön. Hon kände den största lycka hon nånsin känt, och en ännu större njutning, och då fanns det inte plats för någon återhållsamhet.

Peter koncentrerade sig noga. Han hade ännu inte vågat stöta in ståndet ända in till roten. Särskilt nu när Clara kom igen och började rycka och krampa med hela kroppen, gällde det att hålla tungan rätt i mun så att han inte skadade henne. Han fortsatte med lugna stötar, lagom djupt och med rätt vinkel. Att han kunde få Clara att komma på det sättet var berusande, men han ansträngde sig för att inte bli för ivrig. Han kunde fortfarande skada henne om han inte fokuserade. Om det visade sig att de inte kunde ha sex ordentligt så skulle det kunna vara förödande för deras relation – det visste han av egen erfarenhet. Så han lade band på sig.

Det var först några minuter senare som han började låta sig ta in situationen. Han hade låtit stötarna bli lite djupare, tills han till sist stötte hela vägen in till roten, och det verkade inte längre bara vara väldigt skönt för Clara, utan började bli helt tokig. Han kunde knappt tro det, men Clara klarade av honom, helt och hållet, utan problem. Och han mindes plötsligt hur hon sagt i bilen att hon så gärna skulle vilja uppleva det som hon faktiskt hade möjlighet till – att komma om och om igen tills hon var helt och hållet tillfredsställd. Han visste inte hur många det skulle behövas, men han skulle göra sitt bästa för att inte göra Clara besviken.

Peter började köra på, på allvar. Han stötte djupt i Clara, med ökat självförtroende, hårdare och snabbare. Under en av orgasmerna gled han ur henne, så han bytte ställning till en där han bättre kunde hålla fast Claras kropp, så att hon inte kunde sprattla sig lös från honom. Och sen körde han vidare, noggrann att inte gå över gränsen till vad han själv kunde hantera.

Fyra eller fem ställningsbyten senare tog Peter en lite tydligare paus. Clara låg på mage och Peter låg ovanpå henne och höll sig stilla i henne medan orgasmen ebbade ut. Men hon var så löjligt sexig och ålade och rörde sig under honom, så han kunde inte låta bli att göra några mycket lugna rörelser i henne medan hon lugnade sig lite till. Och hennes reaktion på dessa rörelser var så vacker att han var tvungen att försöka lite till. Han kunde inte få nog av det, utan fortsatte att framkalla de sexiga stönen genom de långsammaste rörelser han kunde förmå sig göra.

Clara följde med i rörelserna med sin kropp. Tätt omslingrade varandra fortsatte de denna älskandets innerliga dans. Clara visste inte om hon grät eller om den överväldigande känslan bara var på insidan, men hon ville aldrig att det skulle ta slut. Hon fortsatte rörelserna, började ta initiativet mer. Åh, han var fortfarande så stor i henne! Och det var så skönt att hon inte visste var hon skulle ta vägen! Men hennes kropp orkade inte mer.

“Peter…” pustade hon.

“Vad är det?” frågade han. “Vill du byta ställning? Vi kan…”

“Nej…” avbröt Clara. “Jag orkar inte mer. Det är så skönt, men min kropp är helt slut.”

“Kan jag få slicka dig, då?” frågade Peter. Clara såg till att Peter gled ur henne och vände sig under honom.

“Nej, tack…” suckade hon. Hon kunde se en besvikelse i hans ögon. Han hade verkligen velat få slicka henne lite till. “Jag tror inte jag klarar en orgasm till. Det är inte skönt längre. Gör typ ont.”

Peter skämdes. Han hade kört på för hårt och trott att Clara tyckte om det.

“Förlåt…” var allt han fick fram. “Jag blev lite ivrig.”

Clara kysste honom som svar. Hon hoppades att kyssen visade hur tacksam hon var. Hon hade fått uppleva saker hon aldrig trott att hon skulle få uppleva, och till och med blivit knullad och kommit tills hon absolut inte orkade mer. Han var som tomten. Löjligt orealistisk. Men ändå verklig. Och hennes.

Det verkade på Peter som att hon lyckades förmedla det, för han slappnade av efter ett tag, rullade över på sidan och tryckte henne hårt mot sig. Han var glad att hon var hans också. Hon letade upp hans stånd med sina händer. Det var fortfarande hårt och hon började stryka det.

“Vad kan jag göra för att du ska komma?” frågade hon.

“Fortsätt kyssa mig.” svarade han.

Mindre än en minut senare forsade sädesvätskan ut mellan dem och nu var det Claras tur att förundras över Peters orgasm.

“Vi får ha en handduk tillgänglig till det här i fortsättningen” skrattade hon.

Hon tittade ner mot pölen mellan dem. Äsch, det gjorde detsamma, tänkte hon och pressade sig mot Peter igen. De omfamnade varandra en stund.

“Det är tur att det är en bit till närmsta granne här ute” påpekade Peter plötsligt.

Clara insåg att han syftade på hennes yttringar under klimaxen och rodnade utan att Peter såg det. Ja, det var tur. Om de hade gjort detta i hennes lägenhet hade hon aldrig kunnat se sina grannar i ögonen igen. Hon skulle helt enkelt behöva flytta ut hit. Illa kvickt. Och hon skulle behöva köpa en elcykel, för hon skulle aldrig palla cykla hela vägen in till stan på det skruttiga åbäket som Peters granne lagat.