Spelets regler Del 6: Ny spelplan

Det här är del 6 av 6 i Spelets regler

Offra en bonde för att rädda prinsessan

Alex kontor var litet och trångt med en genomträngande doft av gammalt kaffe och damm. Det var ett litet angränsande rum till kansliet som delvis användes som förvaringsutrymme för papper och städmaterial. Där fanns dock ett fönster som vette ut mot träningsplanen, men persiennerna var neddragna och släppte bara in ett tunnare, dämpat ljus. Elin stod på tröskeln och väntade på att få sin utskällning. Hon hade armarna i kors som ett svagt försök att verka stark och oberörd av det som inträffat. Hon mötte inte hans blick.

-Nå? började Alex och satte ögonen i henne.

Ingen värme eller omtanke bara en kall blick.

-Jag vet inte vad du vill att jag ska säga, Alex. Det var en tackling. Lite hård, kanske? Men sånt händer. Det vet du lika väl som jag, sa hon utan att övertyga.

Alex lutade sig tillbaka i sin slitna kontorsstol. Den knarrade i protest. Han svalde och lät tystnaden svida, lät den växa och fylla det lilla rummet. Han visste redan vad som skulle hända. Samtalet med Erik kvarten innan var fortfarande färskt i minnet. Hon är en cancer, Alex. En fara för Wilma. För allt vi har byggt upp. Jag vill ha bort henne. Gör vad du måste, men se till att hon försvinner från laget. Från stan, om möjligt. Han andades ut med en suck.

-Stäng dörren, sa han och lät blicken glida över henne.

Hon var en bonde som skulle offras. Inget mer, inget mindre. Wilma hade större ett större värde än hon. Enkel matte, i alla fall på pappret.

Elin drog igen dörren bakom sig och tog ett kliv in i det lilla kontoret.  Hennes långa svarta hår satt i en hästsvans och Alex minns plötsligt greppet han brukade hålla det med när hon sög av honom. Fokus, för fan. Var professionell nu!

-En tackling? upprepade Alex. -Du kallade det där en tackling? Jag kallade det fegt. Jag kallade det avundsjukt. Du såg henne, Elin. Du har sett att hon är bättre än dig på planen och du kunde inte acceptera det.

Orden var som piskrapp. Elin ryckte till för varje ett, men hon sa inget. Hon kunde inte. För han hade rätt. Bättre än dig på planen tänkte hon. Men det är väl inte på planen du vill ha henne. Det är i sängen.

-Jag har funderat, sa Alex och reste sig sakta upp. Stolen knarrade igen när han gjorde det. Han gled runt skrivbordet och lade sig närmare henne, röstningen blev en farlig viskning. -Den där tacklingen… den var inte bara hård. Den var medveten. Du är en skada för laget, Elin. En cancer.

Cancer? Hon kände olusten stiga då hans ord och agerande tydde på en sak. Laget var allt hon hade. Han kan inte. Han får inte.

-Vad menar du? sa hon och rösten höll på att brytas till en svagviskning.

-Du vet mycket väl vad jag menar Elin! Du är ute, sa han kallt. -Vi kan inte acceptera ett sådant beteende. Du är inte längre välkommen här. Rent krasst är du inte tillräckligt bra. Jag ska prata med styrelsen imorgon men du är kickad! Det finns säker andra klubbar som vill ha dig. Men vi kan inte ha dig kvar.

Paniken exploderade i Elins bröst. Det var inte längre en utskällning. Det var en dödsdom. Allt hon var, allt hon hade slitit för, allt hon offrat för att få vara här, han kunde inte bara ta det ifrån henne.

För ett ögonblick ville hon skrika, gråta, falla ner på knä och tigga. Men sedan hände något. Elins tankar stannade till och med ens slocknade paniken. En iskall klarhet uppenbarade sig. Tårarna som hade pressats på bakom ögonlocken torkade ut innan de ens hunnit bildas. I helvete heller att du kickar mig.

Hon tittade på honom, på hans stela kropp, hans kalla blick. Hon såg den där spänningen i hans käke, den han alltid fick när han var arg, eller när han var upphetsad. Jag vet nog vad du vill, vad som får dig på andra tankar. Hon hade inget vapen, men hon hade ett nysmort verktyg.

Hon torkade hastigt tårarna, lät axlarna sjunka, och gick sedan med långsamma, medvetna steg fram till honom. Hon lade en hand på hans bröst, kände hans hjärta slå.

-Alex, viskade hon med en mjuk och tillgiven röst tätt mot hans öra. -Varför gör du så här mot mig? Vi… vi har ju något speciellt du och jag, eller hur?

Han ryckte till som om han bränt sig.

-Det där har inget med saken att göra, sa han och svalde. -Du är en fara för laget. Jag kan inte låta dig vara kvar. Det du och jag har, kan inte spela in här.

-Jag vet att du är arg, sa hon och lät handen glida ner över hans mage, mot skrevet.

Hon kunde känna hans omedelbara reaktion. Lemmen som hårdnande under hennes hand avslöjade honom. Som jag tänkte, du är så lättläst älskling.

-Men jag kan göra det bra för dig, fortsatte hon sakta i hans öra. -Jag kan göra det så bra att du glömmer alltihop.

Kuken växte långsamt under hennes masserade hand, och hon blåste lätt i hans öra så att rysningar gick genom hans kropp.

-Sluta! sa han men rösten var inte övertygande. -Det funkar inte.

Han grep tag i hennes handled, men hans grepp var inte starkt. Det förde inte undan handen från kuken som kunde fortsätta sitt uppdrag. Han hårdnade ännu mer.

-Det här fungerar inte, Elin.

-Jag vet vad du gillar, viskade hon och slickade i hans öra. -Jag vet hur du vill ha mig. Låt mig visa dig. Låt mig be om ursäkt på riktigt.

Hon sjönk ner på knä framför honom. Hans redan svaga motstånd kollapsade helt. Han släppte hennes handled, hon drog ner hans träningsbyxor till anklarna. Hans kuk sprätte upp framför hennes ansikte, redan stenhård. Hon greppade honom och mjölkade fram en droppe försats som hon slickade i sig.

Sedan tog hon honom i munnen. Hon använde all den kunskap hon hade om honom, alla de gånger han hade visat henne vad han ville ha och hur han ville bli avsugen. Hon slickade och sög, använde tungan precis som han viskat att han älskade, tog honom djupt och höll sig kvar tills hon kände honom skaka.

Han lindade in sin hand i hennes hår och pressade sig mot henne. Han hade förlorat. Han visste det. Han hade gått in i rummet med en plan, en plan om att göra sig av med henne, men nu stod han här, med hennes varma mun runt sin kuk, och han visste att han inte kunde.

I det ögonblicket förändrades allt. Ansiktet framför honom suddades ut. Det var inte längre Elins mörka hår som hans fingrar flätade in sig. Det var Wilmas blonda, tunna hår. Det var inte Elins erfarna mun som tog emot honom, det var Wilmas oskyldiga, tvekande mun som han tvingade sig in i. Straffet för hennes agerande på planen hade förvandlats till hans egen förlorade kontroll, och nu skulle det vara bilden av Wilma som fick betala priset.  Hans grepp om hennes hår hårdnade och han pressade kuken djupare in i hennes mun.

-Din lilla hora! väste han. -Tror du en enkel avsugning löser problemet.

Sedan greppade han hennes huvud med båda händerna och började stöta kuken i hennes mun.  Elin slet sig loss tillfälligt.

-Alex, vad gör…, började hon, men hennes röst dog ut när hans hand grep tag i hennes nacke och pressade hennes ansikte mot sitt skrev.

-Var tyst Wilma! väste han och hans blick var helt frånvarande, fäst på en fantasi bara han kunde se.

Det var inte smärtan i halsen eller den brutala behandlingen som träffade Elin hårdast. Det var det namnet. Wilma. Det hon tills nu bara hade kunnat misstänka och kunnat ana blev nu realitet. Blickarna han kastat var verkliga. Det var inget hon fantiserat fram i sin svartsjuka hjärna. Det var på riktigt. I det ögonblicket försvann all desperation. Han hade inte bara använt henne. Han hade använt henne men fantiserat om Wilma.

Elin slutade hosta när Alex knullade hennes mun allt hårdare. Rädslan i hennes ögon släcktes och ersattes av en mörk, glänsande kalkyl. Hon såg inte längre en arg man som förlorat kontrollen. Hon såg en svaghet. En dödlig, exploaterbar svaghet.

Ett litet, leende började sprida sig över hennes ansikte, trots saliven som rann nerför hakan.  Inte av glädje utan ett lejoninnas leende när hon ser en skadad gnu utanför flocken. Elin slutade suga och tryckte honom bakåt.

Hans grepp om henne avtog och han tittade förvirrat ner på henne, mötte hennes nya blick. Han såg något han inte förstod.

-Wilma? upprepade hon nästan viskande med en hånfull röst full av förakt. -Så det är henne du vill ha?

Hon reste sig långsamt, smidigt och med en nyvunnen kraft. Hon torkade bort tårarna med baksidan av handen och tog ett steg närmare honom. Hon var så nära att hon kände hans flämtande andedräkt. Hon lade en hand på hans bröst, inte för att förföra, utan för att markera ett nytt territorium.

-Fy fan vad du är patetisk Alex, viskade hon och lät fingrarna sakta dra nerför hans mage.

Hon kände hur hans kuk fortfarande var stenhård, och hon visste att han fortfarande var fångad i sin hunger.

-Du står här och knullar mig i munnen men fantiserar om en sjuttonårig flicka som inte ens har sett en kuk.

Hans ögon vidgades av chock. Detta var inte den reaktion han hade förväntat sig. Tårar. Tystnad. Underkastelse. Inte det här.

-Vad vet du om det? fräste han tillbaka men utan någon som helst övertygelse.

-Jag vet allt, sa Elin och hennes leende blev bredare. -Jag vet att du är en liten man med sjuka fantasier. Och jag vet något mer…

Hon lutade sig ännu närmare, hennes läppar nästan vid hans öra.

-Jag vet att hon aldrig kommer att ge dig det du vill. Hon är för fin. För ren. Hon kommer att se hur jävla pervers du är.

Hon grep tag i hans pulserande stånd igen, inte varsamt, utan med ett hårt grepp som fick honom att nästan tappa andan.

-Men jag däremot? fortsatte hon och strök sin tumme över ollonet och gjorde en konstpaus. -Jag är inte fin. Jag vet exakt vad du är. Och jag kan ge dig allt du vill, Alex.

Hon runkade honom samtidigt som hon pressade sin kropp emot honom.

-Ge dig allt du vill Alex. Fortsatte hon, -Min mun, min fitta, min röv! Jag kan till och med ge dig… henne. Jag kan vara den som håller ner henne. Eller den som lär henne hur man gör.

Hon släppte honom inte. I stället för att ta ett steg tillbaka, sjönk hon ner på knä framför honom igen. Men den här gången var det inte i underkastelse. Hon tittade upp mot honom, mötte hans chockade, hungriga blick, och log iskallt.

-Tänk dig, Alex, viskade hon och runkade honom sakta och slickade längs skaftet. -Tänk dig henne hos dig. I din säng inlåst med oss.

Hon slickade långsamt, nyfiket över ollonet, som för att smaka på hans svaghet.

-Vill du inte se henne sitta som jag gör nu, sa hon hest och lät tungspetsen leta sig in i mynningen längst fram på ollonet.

-Vill du inte se henne med sitt huvud mellan mina särade ben? fortsatte hon viskandes. -Vill du inte se hur hon tveksamt slickar min fitta och hur jag tar hennes hår och trycker hennes ansikte mot min fitta? Vill du inte se hur jag tvingar henne att lära sig?

Alex stönade högt, ett läte som var helt utan kontroll.

-Ja… viskade han. -Ja, för fan…

Hennes hand ökade takten, och hon tog honom djupt i munnen, lätt sugande, precis tillräckligt för att driva honom till vanvett. Hon släppte ut kuken igen och den glänste av hennes saliv.

-Jag kan hålla i henne när du kör in kuken i henne, väste hon. -Hålla armarna bakåt så hon inte kan försvara sig. Du kan ta henne som du alltid velat ta mig. Knulla henne hårdare. Råare. Hon kommer att skrika, men ingen kommer att höra henne.

-Fy fan… stönade han igen, hans blick var frånvarande, fast i den bild hon målade. -Hennes röv… ja…

Hon såg att han var på gränsen, hans andhämtning var häftig och ögonen var glansiga av upphetsning. Besatthet av fantasin som Elin nu beskrev i detalj. Hon kände hur hans lår spändes.

-Kanske vill du se henne slicka din kuk ren efter att du knullat mig? fortsatte hon och mjölkade honom snabbare. -Eller kanske ska vi fylla alla hennes hål på en gång? Din kuk i fittan, en löskuk i röven och hennes mun begravd i min fitta för att dämpa henne skrik.

-Ja, alltihop… väste han. -Göra henne till en liten hora…Suga, Knulla!

-Kom då, väste hon. -Kom för mig. Tänk på henne och kom för mig!

Hon tog honom i munnen en sista gång och mjölkade honom hårt. Han stönade högt på det lilla kontoret när han kom i hennes mun. Han skakade, svag och utlämnad, medan hon svalde alltihop utan att tveka.

Hon reste sig långsamt, torkade mungipan med tummen och lutade sig sedan fram och kysste honom lätt på läpparna. En spermasmakande kyss som cementerade hennes seger.

-Striden är över, Alex, sa hon lugnt. -Och den här gången vann jag.

Hon rätade på sig och gav honom en sista, långsam blick.

-Så, jag är kvar i laget, sa hon.

Det var inte en fråga. Det var en konstaterande. Alex nickade mekaniskt, oförmögen att möta hennes blick. Han var besegrad.

-Bra, fortsatte Elin och lät handen vila mot dörrkarmen. -Då kan vi planera vidare. När vi ska ta… henne.

Hennes röst var mjuk men hennes ögon var kalla. Hon såg hur besattheten återvände till hans ansikte. Han hade köpt det. Han skulle fantisera om det till nästa gång de var ensamma. Hon visste också att hon aldrig skulle låta det hända. Visst hade hon slickat fitta innan men ligga med ett barn?  Knappast!

Hon vände sig om, gick till dörren, öppnade och gick ut utan att se sig om. Lämnade honom kvar, halvnaken, skakande och helt och hålles hennes. Hon hade precis förvandlat sig från en avbytare till den som drog i trådarna. Hon visste hans största hemlighet. Och nu hade hon gett honom en ny, hemlig dröm att jaga. En dröm som bara hon kunde ge eller ta ifrån honom. Och det, det var den verkliga makten.

 

Priset för att njuta

Ljuset i behandlingsrummet blev bländande kliniskt när Kim tände lysrören i taket och Wilma kisade med ögonen. Doften av lavendel och liniment hängde kvar i luften, men den var inte längre lugnande. Doften var ett vittne. Wilma hade redan klätt på sig men hade hoppat över att ta på BHn. Den skulle ju ändå av innan hon duschade. Hennes kropp kändes främmande. Värken i vaden och revbenen kändes bortdomnade. Som en dov molande smärta jämfört med den pulserande värmen som fortfarande fanns kvar mellan hennes ben. Hon kände doften av Kim på sin hud, smaken av honom i munnen, och en ny, farlig känsla av att nu blivit vuxen Hon hade sugit en kuk, blivit slickad. Kommit och tagit emot hans sats i munnen. Smakat och svalt. Bara en kvinna gör sådant.

Kim hade gått till sitt lilla skrivbord för att skriva ett intyg. För försäkringens skull, hade han sagt med ett leende som inte nådde hans ögon. Vi har en hemlighet nu. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon hade gjort det. Hon hade tagit steget. Och nu var hon förändrad.

Då kom det.

KNACK! KNACK! KNACK!

Tre hårda, otåliga knackningar. Ingen tvekan. Det var pappas knackning.

Paniken var omedelbar. Den var inte som när lillebror störde henne i duschen; det här var ju på riktigt. Hon stelnade till, blicken fäst på den vita dörren som om den var grinden till en avrättningsplats. Ser han det? Syns det på mig? Tanken var irrationell, men den brände. Hon torkade sig runt munnen igen som för att torka bort sperma som inte fanns.  Han skulle komma in, titta på henne, och bara veta. Det syns! Han kommer känna lukten! Han skulle se det i hennes ögon, i sättet hon var.

Skammen kom som en tsunamivåg. Kim var ju en gubbe. En man i pappas ålder. Vad hade hon gjort? Bilden av henne liggandes på bänken med hans kuk i munnen flög genom hennes huvud. Det var inte vackert. Det var inte som på film. Det var smutsigt, äckligt. Hon kände illamående stiga i halsen. Hon hade blivit det som tjejer viskade om i skolan. En slampa.

Men under skammen och paniken, fanns något annat. En hemlig, brinnande glöd. Hans tunga mot hennes kön och hur han hade tvingat in sina fingrar i henne hade gjort brännmärken. Den okontrollerbara orgasmen han hade gett henne var något hon aldrig upplevt innan. Det hade känts. Det hade känts så jävla skönt. Värmen spred sig i kroppen,  ett motgift mot skammen och paniken. Det var en känsla av makt. Hon hade ägt stunden, hon hade provat det förbjudna. Det var inte bara kvinnan i henne som hade vaknat. Det var suget efter mer. Hon ville uppleva detta igen. Hon ville känna en man i sig på riktigt. En kuk. En stor svart kuk som Kims ville hon ha i sig. Kosta vad det kosta vill.

Kim kom med en papperslapp i handen. Han mötte hennes blick och hans ögon smalnade. Han såg allt. Han såg skammen, illamåendet, och den där lilla glöden av stolthet som hon inte ens visste att hon hade. Han sa inget, men nickade kort mot dörren. En tyst överenskommelse. Han gick fram och låste upp dörren.

När nyckeln vredes i låset kändes det som att en dom fälldes. Låsmekanismens klick var det högsta ljudet hon någonsin hört. Det var ljudet av hennes gamla jag som raderades. Hon var inte längre pappas lilla flicka. Hon var en flicka med hemligheter. En flicka som smakat en man dubbelt så gammal som hon och längtat efter mer. En flicka? Nej, jag är en kvinna nu.

Hon satt kvar på bänken, rak i ryggen. En oskyldig dotter och samtidigt medbrottsling. Beredd att möta sin far. Beredd att ljuga. Beredd att dölja. Och innerst inne, längtade hon redan efter nästa gång hon kunde släppa lös den nya versionen av sig själv.

Dörren öppnades och Erik kikade in. Hans ansikte såg oroligt ut.

-Är allt okej, älskling? frågade han och försökte få ögonkontakt med henne. -Vad är domen?

Wilma tittade ner. Hon kunde inte möta hans blick. Han kommer se allt. Hon vände sig bort, som för att leta efter något på bänken bredvid sig, och undvek hans fråga som den var pest. Gömde undan sin sport-BH så att han inte skulle se att hon tagit av den under ”undersökningen”-

Kim tog ett lugnt, bestämt steg fram och blockerade Eriks framfart mot sin dotter.

-Inget är brutit, Erik, sa Kim med en lugn men auktoritativ röst. -Det är som jag sa. En kraftig kontusion i vaden och några möra revben. Hon kommer få några snygga blåmärken och behöver ta det lugnt i alla fall två- tre dagar. Ingen hård träning. Bara lättare rörelser.

Erik verkade andas ut, men hans panna var fortfarande rynkad.

-Men matchen på lördag då?

-Nja,  skulle nog undvika matchspel. Men jag vill se henne igen på måndag för en uppföljning, fortsatte Kim oförtröttligt. -Då vet vi mer. Men hon måste vila nu, OK.

Under deras samtal hade Wilma smugit sig förbi. Hon rörde sig som en skugga längst med väggen, undvek sin fars blick. Rädslan att han skulle märka något, se hennes flammande kinder, den svullna känslan i hennes läppar, sanningen i hennes ögon. Hon ville bara bort. Tvätta bort alltihop.

-Jag måste duscha, mumlade hon mer till väggen än till någon specifik person och försvann ut genom dörren mot omklädningsrummet innan Erik ens hann protestera.

– Okej, älskling. Men skynda dig! ropade Erik efter henne. -Vi måste hem direkt efteråt. Vi har en del att prata om.

I omklädningsrummet var det som vanligt. Flickor som skrattade, bytte om och diskuterade något från en serie någon hade sett. Dua Lipas ’Don’t stop now’ dundrade på i en högtalare och blandades med ljudet från duschstrålar som slog mot kaklet i duschen bredvid. För Wilma var ljuden avlägsna, som om hon hörde allt genom vatten. Hon ville vara osynlig. Hon gick raka vägen till sin plats och drog snabb av sig kläderna igen. Hon hade nyss varit naken och det kändes som om alla nu såg vad hon gjort med Kim. Hon ryckte åt sig sin handduk och tvål ur väskan, och skyndade in i det fuktiga, varma duschutrymmet innan hon skulle hunna få någon fråga hon inte ville svara på.

Duschrummet var tomt sånär som på Nora. Där fanns inga bås utan bara en rad med duschmunstycken längs ena väggen. Nora stod redan naken och med ansiktet vänt rakt mot strålarna under den mittersta. Hon steg delvis ur och tvålade långsamt in sina armar mage och ben. Wilma tittade på henne kort. Formen av hennes bröst, kurvan på hennes höfter. Efterdyningarna av orgasmen från Kim gjorde att hennes tidigare tankar om Nora kom tillbaka, skarpa och ofiltrerade. Hur skulle det kännas att smeka henne där? Hon skakade på huvudet som för att jaga bort den, skyndade in i under en av de lediga duscharna.

Hon vred på kranen, så varmt hon så att hon nästan inte tålde det, och ställde sig under strålarna. Vattnet brände mot hennes hud. Hon skrubbade sig. Först med tvål, sedan utan. Hon skrubbade armarna, magen, benen. Som om hon kunde tvätta bort skammen, minnet av hans doft, känslan av hans händer.

Men det fanns en fläck som inte satt på huden. Med en suck av desperation lutade hon sig fram, fyllde munnen med det heta vattnet, och sköljde. Gång på gång. Hon spottade ut det, fyllde på, och sköljde igen. Det var en meningslös, desperat handling. Hon kunde inte tvätta bort minnet av hans kuk i munnen. Smaken av honom, sältan och något annat, något unikt Kim, satt kvar på hennes tunga. Hon kände sig smutsig i munnen. Hon ville skölja bort det, spotta ut skammen och förnedringen tills det bara fanns en tom renhet kvar. Men djupt inom henne fanns en hemsk brinnande längtan. Hon ville känna det igen. Hon ville känna sig smutsig igen, vilja känna den där makalösa, förnedrande känslan av att vara fullkomligt i hans våld. Skammen var priset hon var tvungen att betala för den känslan. Och just då, med vattnet som trummade mot hennes skalle, visste hon att hon ville betala det igen. Gladeligen.

Nora vände sig mot henne och Wilma såg hennes nakna kropp glänsa av vattnet som strilade över den.

-Nå? frågade Nora. -Hur gick det hos Kim? Är allt okej?

En enkel fråga, men för Wilma kändes den som en anklagelse. Kinderna hettade till och hon frös till för ett ögonblick

-Bra, sa hon till sist, kort och koncist.

Hon svalde och mötte Noras blick och såg hur hon lyfte på ögonbrynen som i en uppmaning att berätta mer.

-Ja… det är ingen fara alltså, fortsatte hon och tittade ner i golvet. -Bara en smäll. Inget brutit. Jag måste bara vila.

-Det var tur, sa Nora tog ett steg mot Wilma. -Det var en rejäl smäll och vi behöver dig. Kämpa nu så är du snart tillbaka.

Wilma nickade, rädd att möta hennes blick. Hon var rädd att Nora skulle se. Se att hon inte längre var samma person. Att hon hade gjort något som bara en sådan där tjej gjorde. En slampa.

-Får jag se? frågade Nora sedan och tog ett steg in i Wilmas dusch.

Hon rörde Wilma i sidan för att se på revbenet. Nora stannade med handen precis ovanför Wilmas höft, tummen vilade mot den känsliga huden där höften svänger över mot låret.

-Hmm, du kommer få ett blåmärke, konstaterade hon. -Titta här!

Nora vände sig om och sträckte på vänster arm för att visa Wilma ett stort ärr i sidan. Strax under bröstet syntes ett långt ärr som delvis hade bleknat.

-Känn! Det står ut lite, fortsatte Nora.

Wilma tvekade, men sträckte sedan fram handen. Hennes fingrar darrade lätt när de mötte Noras hud. Det var inte en mjuk hud. Den var stram, och under ytan fanns starka muskler. Starkare än de hon själv hade. Men ärret var annorlunda. Den var en tunn remsa som om en pinne låg på utsidan huden. Hon strök sakta över Noras hud Hon kände hur Noras hud knottrade sig vid hennes beröring.

-Operation, sa Nora nästan viskande. -Sitter en liten titanplatta under. Det är fem år sedan nu. I en match fick jag ett knä i sidan när jag glidtacklade. Dum och trodde jag var oslagbar.

Nora vände sig om igen och mötte Wilmas blick. Hennes ögon var inte längre bara intensiva och utvärderande. Det fanns en glimt av något annat där. En gammal sårbarhet som hon släppt fram för ett ögonblick.

-Det gör ont ibland fortfarande, sa hon strök sig över ärret men även bröstet. -Kim säger att jag inte ska vara vårdslös när jag går i närkamp men va fan. Lätt att säga, svårt att göra!

Wilma svalde och tanken på Kim kom tillbaka. Hans tunga, hans kuk. Minnet av det som hänt mindre än 30 minuter sedan slog tillbaka. Här stod Nora, lagkaptenen, hennes förebild, och visade henne ett ärr från närkamp. Ett ärr från spelet. Medan hon bara kunde tänka på Kim. Hur hans kuk kändes i munnen eller hur hans tunga gjorde underbara saker i hennes skrev. Omedvetet sökte sig hennes hand ner och drog längs med skåran. Inte för njutning utan som en reflex till minnesbilden som flashade förbi. Just då stannade Noras blick där, på Wilmas egen hand mot sig själv. Skammen, som precis hade börjat avta, kom tillbaka med full kraft, het och kvävande. Nora tittade upp på Wilma och log.

-Ser att du har varit hos frisören, Willy? sa hon lite som om hon skämtade.

Men det var inte bara ett skämt. Hon riktade in sig mot sitt mål.  Wilma kunde inte svara. Hon kunde bara nicka. En kort, ryckig nickning som var allt samtycke Nora behövde.

Hon sträckte fram handen och lät sina fingerspetsar vandra över Wilmas venusberg i en långsam medveten rörelse. Så avslappnad att den kunde varit en slump, men Wilma kände att det var allt annat än just det. Det var en tyst undersökning, ett test av Wilmas gränser. Där fanns ingen stubb. Bara ren naken hud och en fitta som brann.

-Snyggt! sa Nora och skrattade. -… lättslickat!

Hon gav Wilma en puss i luften och skrattade igen. Sedan stängde hon av sin dusch och gick obrydd och naken över golvet till sin handduk som hängde på en krok på motsatta väggen. Wilma kände sin puls dunka i tinningen.

Varmt vattnet fortsatte att trumma mot Wilmas rygg, men nu kändes det kallt. Hon stod kvar, paralyserad, medan Noras ord ekade i huvudet. Snyggt… lättslickat. De var inte bara ord, det var en bekräftelse. De små signaler hon känt av tidigare, Nora hade sett. Hon hade sett allt. Wilma såg efter henne. Hon såg hur Noras nakna kropp rörde sig över det blöta klinkergolvet. Varje steg var självsäkert, utan den minsta tvekan. Det fanns ingen skam i Nora, ingen osäkerhet. Hon visste vad hon ville och nu hade hon visat det.

När hon vände sig om för att ta sin handduk, mötte hon Wilmas blick. Det var bara en sekund, en kort glimt över axeln. Ett leende. En flirt. En mörk, outgrundlig blick som sa:  Jag vet vad jag vill och nu är det upp till dig.

Nora svepte handduken runt sig, och försvann ut till omklädningsrummet utan att se sig om igen.

Wilma var ensam. Ljudet från de andra tjejerna, och högtalaren som nu hade övergått till Taylor Swift och hennes ’Shake it off’ slog tillbaka mot Wilma som en våg. Det var ljudet från en värld hon nyss stigit in i. Hon var inte längre ett barn. Hon hade gett Kim en avsugning. Hon hade blivit slickad till orgasm och nu hade hon låtit Nora ta på hennes renrakade fitta. Hennes oskuldsfullhet tillhörde gårdagen. Det var en värld hon inte längre var en del av. Hon var nu här, i vuxenvärlden med en stigande lust som sakta med säkert ökade i puls mellan hennes ben.

Hon vred av kranen och gick naken till andra sidan duschrummet. Hon tog sin handduk, men när hon svepte in sig i den kändes det grova tyget som sandpapper mot hennes överkänsliga hud. Allt var förändrat. Hon gick in i omklädningsrummet och där tyckte hon att all astirrade på henne. Hon var inte längre bara Wilma, fotbollstjejen. Hon var Wilma, den som hade varit hos Kim. Och nu var hon Wilma, den som Nora hade sett. Den som Nora hade… Märkt!

Lite bortifrån, vid sin plats, satt Saga. Hon såg, observerade. Hon såg Wilmas undvikande blick, hur hon såg förnärmad ut när hon kom ut från duschen, den nästan omärkbara skakningen i hennes axlar. Hon såg skammen i hennes kroppsspråk. Saga förstod. Hon sa inget. Hon bara tittade, kallt, neutralt och begrundande.

Sedan från ingenstans kände hon hur musklerna drog i mungipan. Utan att hon förstod det själv så log hon. För första gången sedan det hände log Saga.