Del 4
Dagarna fortsatte ungefär som vanligt efter mötet med Lethariel. Det var nästan det märkligaste av allt. Barnen skulle lämnas och hämtas. Tvätt skulle vikas. Mat skulle lagas. Kunder skulle hjälpas. Leveranser skulle kontrolleras.
Livet verkade fullständigt ointresserat av att ett uråldrigt väsen dykt upp i hennes vardagsrum och vänt upp och ner på allt hon trott sig veta om sin släkt.
På jobbet lyckades hon oftast skjuta undan tankarna. Där fanns alltid något som krävde hennes uppmärksamhet: en kund som behövde hjälp, ett schema som måste lösas, en kollega som ville fråga något. Men på kvällarna var det svårare. När huset blivit tyst och Kacper somnat bredvid henne började tankarna vandra.
Hon funderade ofta på om hon borde berätta för någon — mamma, syster, någon. Men varje gång fastnade hon redan vid inledningen:
”Hej mamma. En varelse dök upp hemma hos mig och berättade att vår släkt deltagit i någon sorts sexritualer i generationer. Vet du något om det?”
Hon kunde redan föreställa sig tystnaden, eller den bekymrade blicken, frågorna om stress, om hon sov ordentligt, om hon kanske arbetade för mycket. Nej. Det gick inte. Så hon sa ingenting.
På torsdagen kom överraskningen.
När hon kom hem från jobbet stod Kacper i köket med ett stort vitt kuvert i handen. ”Det här kom till dig idag.”
Meya tog emot det och såg avsändaren: Aurora Kvinnocentrum. Namnet sade henne ingenting. Logotypen föreställde en stiliserad soluppgång bakom ett berg, omgiven av en ring av sammanflätade linjer som påminde om både rötter och floder.
”Vad är det där?” frågade Kacper.
”Jag vet inte.” Sa hon och rynkade bekymrat på pannan.
Hon öppnade kuvertet. Ett tjockt brev gled ut tillsammans med flera broschyrer tryckta på ovanligt exklusivt papper. Hon började läsa — sedan stelnade hon till.
”Vad?” sa Kacper. Meya tog sig för munnen. ”Jag tror…” Hon bläddrade snabbt tillbaka. ”…jag tror att jag har vunnit en resa.”
”Va?”
”En spahelg.”
Kacper skrattade till. ”Du skämtar.” Hon skakade på huvudet. Enligt brevet hade hon valts ut som en av flera i en utlottning som gjorts och arrangerades av Aurora Kvinnocentrum i samarbete med organisationen Systerskapet Freja.
Organisationen beskrev sig som ett nätverk för kvinnors återhämtning, hälsa och personlig utveckling. De arrangerade föreläsningar, mentorskap och retreathelger för kvinnor som behövde en paus från vardagens krav. Allt såg mycket seriöst ut.
Fredag till söndag. Ett exklusivt retreat någonstans i skogarna norr om Dalarna. Massage. Varma utomhuspooler. Meditation. Yoga. Skogsvandringar. Och något som kallades för en sweat lodge-ceremoni. Meya hade ingen aning om vad det var, men det lät märkligt lockande.
Bilderna visade kvinnor i vita morgonrockar som satt framför eldplatser, drack örtte och log mot kameran. På en annan bild satt ett tjugotal kvinnor samlade kring en eld ute i skogen medan snön låg mellan träden runt omkring dem. Det såg nästan för perfekt ut.
”Du måste åka,” sa Kacper direkt.
Meya såg upp. ”Tycker du?”
”Ja.” Han skrattade. ”Herregud, Meya. Du har inte gjort något för dig själv på flera år.”
Hon kände hur något lättade inom henne. Kanske hade han rätt. Kanske var det precis vad hon behövde — en helg utan jobb, utan tvätt, utan matlådor, utan ansvar. Och dessutom bara kvinnor. Inga män. Ingen som förväntade sig någonting av henne.
Hon kastade armarna om honom. ”Tack.”
”Jag har inte gjort något.”
”Jo.” Hon log. ”Du låter mig åka.”
Kacper kysste henne på pannan. ”Du förtjänar det.”
Senare samma kväll gick Meya in på organisationens hemsida för att bekräfta sin plats. Den var ovanligt välgjord — nästan märkligt välgjord. Allting fungerade perfekt. Bilderna laddades direkt. Informationen var tydlig. Det fanns intervjuer med tidigare deltagare och långa texter om återhämtning, gemenskap och personlig utveckling.
Ändå kunde hon inte skaka av sig känslan av att något inte stämde.
När hon fyllde i sina uppgifter tyckte hon sig för ett ögonblick känna samma märkliga ilning som hon upplevt när Lethariel stått i vardagsrummet, som om någon betraktade henne. Hon såg sig omkring. Huset var tyst. Allt var normalt. Ändå dröjde känslan kvar.
Hon klickade på ”Bekräfta deltagande”. Skärmen blinkade till. Under en bråkdel av en sekund tyckte hon sig se en rad text som inte funnits där tidigare:
Vi ser fram emot att välkomna dig. Snart är du redo!
Meya rynkade pannan. Sedan försvann texten och ersattes av en helt vanlig bekräftelsesida. Hon blinkade. Kanske hade hon bara läst fel, eller inbillat sig. Men när hon stängde locket på datorn kunde hon inte låta bli att tänka på Lethariels sista ord: ”Nästa gång ska du vara beredd.”
För första gången sedan mötet kände hon en svag olustkänsla som började röra sig inom henne.
Helgen gjorde sitt intåg, precis som den brukar efter ännu en vecka av vardagens slit. Den här helgen var Meyas jobbhelg. Hon behövde åtminstone inte börja förrän barnen vaknat och fått frukost.
Kacper stod vid köksbänken och bredde smörgåsar medan Elsa och Isak argumenterade om vem som fått mest oboy i sitt glas.
”Vad ska ni hitta på idag?” frågade Meya medan hon drog på sig jackan.
”Vi tänkte gå ner till lekplatsen i parken,” svarade Kacper. ”Om det inte börjar regna. Sen hem, varm choklad och film”.
”Det låter ju toppen”, Och log mot barnen. ”Jag skulle gärna följa med. Men mamma måste jobba så att vi kan köpa ännu mer choklad.”
Barnen skrattade.
”Skynda dig då!” Fnissade Elsa.
”Ja!” fyllde Isak i. Vi behöver mycket choklad!
Meya skrattade, pussade dem på huvudet och gick till jobbet.
Där var allt som vanligt: stressigt, stökigt, högljutt. Kunder som ville ha hjälp samtidigt. Leveranser som inte kommit. Kollegor som sprang åt olika håll.
I personalrummet satt Alvin och Sandra tätt intill varandra vid ett bord i hörnet. Meya såg hur deras händer sökte varandra under bordsskivan när de trodde att ingen tittade. Hon himlade nästan med ögonen.
”Herregud!”, mumlade hon för sig själv.
Nyförälskade människor var nästan provocerande. Hon visste inte om hon kände sig road eller irriterad — kanske lite av båda.
Helgen försvann i samma tempo som den kommit: jobba, sova, vakna, jobba igen.
På söndagsmorgonen låg hon kvar några sekunder längre än vanligt och tittade på Kacper och barnen som sov tätt ihop i den stora sängen. Hon ville inte gå upp. Ville inte åka till jobbet. Ville bara ligga kvar i värmen. Men livet fungerade sällan så.
Måndagen kom. Som Therese i kassan brukade säga: ”Livet rullar på med punktering och vi vandrar vidare med grus i skorna.” Meya hade alltid tyckt att det lät deprimerande, men också ganska sant. Man kämpade på, gjorde sitt bästa, och ibland lyckades man klämma in något fint mellan alla måsten.
När hon kom hem den kvällen väntade ännu ett kuvert från Aurora Kvinnocentrum. Hon öppnade det direkt. Det innehöll detaljerad information inför retreaten. En tågbiljett till Vansbro låg bifogad. Där skulle en chaufför möta henne på stationen och köra henne den sista sträckan till anläggningen.
Anläggningen låg avskilt mitt i Dalaskogarna. Bilresan beräknades ta ungefär två timmar från Vansbro längs mindre vägar genom skogslandskapet. Meya behövde inte tänka på transporten alls. Allt var redan ordnat.
Hon behövde inte ta med särskilt mycket: badrock, handdukar, tofflor, schampo och tvål fanns tydligen där. Egentligen behövde hon bara packa kläder och tandborste. Måltider, aktiviteter och behandlingar ingick. Allt var redan betalt. Hon behövde inte tänka på någonting.
Meya lutade sig tillbaka i köksstolen. Det lät nästan för bra för att vara sant.
Längre ned på sidan stod att retreaten var helt fri från digitala medier. Mobiltelefoner, surfplattor och datorer skulle lämnas in vid ankomst. Syftet var att skapa en miljö fri från distraktioner där deltagarna kunde återknyta kontakten med sig själva och naturen.
Förstod inte först utan fick läsa stycket två gånger. Normalt sett hade hon kanske reagerat mer, men tanken kändes märkligt lockande. Ingen jobbmejl. Inga notiser. Inga sociala medier. Ingen som kunde nå henne. Bara två dagar av lugn. Förväntan började växa — det var länge sedan hon gjort något bara för sin egen skull.
När Kacper kom hem senare samma kväll visade hon honom informationen. Han läste igenom pappren och log.
”Det här blir verkligen avkoppling för dig.
”Tror du?
”Absolut.
Han räckte tillbaka brevet. ”Två dagar utan barn, jobb och telefoner. Jag är nästan avundsjuk.”
”Du hade varit galen efter sex timmar”, sa Meya och skrattade.
”Förmodligen”, svarade han, och kysste henne på kinden. Men du behöver det här.
Meya såg återigen ner på pappren. Längst ned på sista sidan stod en rad hon inte lagt märke till tidigare: ”Vi ser fram emot att välkomna dig till en resa du sent kommer att glömma.”
Hon log för sig själv. Det var säkert bara en reklamslogan, ändå kunde hon inte skaka av sig känslan av att orden betydde något mer — något hon ännu inte förstod.
Tisdagen försvann i det vanliga bruset av arbete, matlagning och vardagsbestyr.
När onsdagen kom insåg Meya att hon kände sig ovanligt lätt till sinnes — som om något lossnat inom henne. Hon hade fortfarande svårt att förstå hur hon blivit utvald till retreaten; ju mer hon tänkte på det, desto märkligare verkade det.
Men varje gång funderingen dök upp gled den snart undan igen, ersatt av förväntan. Om bara två dagar skulle hon få lämna allt bakom sig för en stund. Bara tanken gjorde henne på gott humör och bestämde sig för att överraska maken med en speciell kväll.
Även Kacper hade märkt hennes förändrade humör den senaste tiden, men undrade inte så mycket varför. Utan var enbart glad att hon verkade ha funnit vad som saknats henne.
När han kom hem den eftermiddagen, inte med en dramatisk entré. Utan bara öppnade dörren med nycklar som han alltid gjort. Möttes han av Meya redan i hallen. Hon stod där med ett leende han inte sett på länge.
Ljuset från hallen visade honom att hon var klädd i en enkel kortkort svart klänning, som satt likt ett extra skinn: tunn, följsam, formad efter varje kurva, varje liten ojämnhet i hennes kropp. Den såg ut att säga allt hon själv inte behövde förklara.
Hon stod med armarna längs sidorna. Håret var nedsläppt, en noggrann makeup och ett par röda högklackade skor som grädden på moset. Han inte bara såg förändringen i henne nu, utan kunde känna den i luften.
”Vad är det här?” frågade han skrattande och hängde av sig jackan.
”Ingenting.”
”Jo, något är det. Det är bara onsdag idag.”
Meya skakade på huvudet. ”Barnen sover över hos kompisarna.”
Kacper höjde ett ögonbryn. ”Ookejjjj!…”
”Och jag har en överraskning till dig.”
Nu log han på riktigt. ”Jaså?”
”Men först får du duscha och byta om.”
”Så pass?”
”Så pass!”
Nyfikenheten i hans blick växte. ”Du skrämmer mig lite.”
”Bra.” Hon skrattade till, men det var med glädje.
Han skrattade och gick mot badrummet medan Meya stod kvar och log. För första gången på länge kände hon sig inte som någon som bara tog sig igenom dagarna — hon kände sig levande. Hon undrade om det var retreaten som väntade — eller något annat — som fått den känslan att vakna.
När Kacper kom ner efter duschen stannade han hastigt upp. Meya hade förvandlat vardagsrummet till något han inte riktigt visste hur han skulle reagera på: stearinljus fladdrade på köksbordet som hon tydligen burit upp från källaren.
Låg musik strömmade från vardagsrummet. På bordet stod två vinglas och en middag som såg betydligt mer genomtänkt ut än deras vanliga onsdagsmåltider.
Han stod still ett ögonblick förlorad i doften av något kryddigt — en tomatsås med rostad paprika — som fick munnen att vattnas.
”Jaha…” sa han långsamt och studerade rummet. Meya stod i mitten av rummet med klänningen som följde kroppen när hon rörde sig. Den var enkel men elegant och när hon vände sig om såg han hennes former — höfternas mjuka kurva, bystens rundning, hennes bakdel.
Hon låtsades inte om att hon visste vad han tittade på.
”Vad?” sa Kacper. Han rynkade pannan och såg plötsligt förvirrad ut, som om en pusselbit saknades i hans kväll. ”Jag känner att jag missat något!” rösten var mer uppriktig än skämtsam; handen slog lätt mot bordet som för att markera poängen.
”Har du?” Hon lutade sig fram, nyfikenheten tydlig i ansiktet, som om hon väntade på en oväntad detalj från deras gemensamma historia.
”Ja. Till exempel varför det ser ut som att jag gått in i fel hus.” Han svepte med blicken över rummet, tog in dukarnas ordning, ljusens placering – små tecken som fick honom att misstänka en annan verklighet än den vanliga.
Hon skrattade. Ljudet var spontant och varmt och lättade upp stämningen samt visade att hon inte tog hans förvirring på allvar.
”Du är i rätt hus.” Hon log, avslappnad, nästan road av hans misstanke, som om rätt svar var självklart och tillfredsställande.
”Bra. För maten ser dyr ut.” Han höjde på ögonbrynen, inspekterade tallrikarnas komposition och besticken med en nyckfull blick; det fanns en ton av både beundran och oro i kommentaren.
”Den är inte dyr.” Hon svarade snabbt, som om hon ville avfärda hans bedömning innan den hann svälla till något pretentiöst.
”Den SER dyr ut.” Han stod fast vid sin observation, ett leende spelade i mungipan — mer nöjd över att påpeka detaljer än att verkligen kritisera.
”Det är skillnad.” Hon rynkade lätt på näsan, röstens kant var både lekfull och bestämd; hon menade att utseende och pris inte nödvändigtvis hänger ihop, och det fanns en liten lärdom i tonen.
”Jag tänkte vi kunde göra något annat än snabbnudlar ikväll,” sa hon och hennes ögon glittrade av förväntan samt en lätt nervositet.
Meya ville att kvällen skulle bli perfekt, men brydde sig mest om att han skulle ha det bra. Hon hade bytt dag med sin kollega för att vara säker på att allt blev som hon tänkt med kvällen.
”Du är farlig när du är så där självsäker,” sa han med lekfull ton. Hon såg över axeln med en busig, blick som lovade något extra.
”Du har ingen aning.”
Kacper gick fram, drog ut stolen och nickade med huvudet åt henne att sätta sig. Meya log och satte sig vid bordet.
”Jag är imponerad.” Fick han fram och satte sig på den andra stolen
”Det skall du vara.” Fnissade hon lite och hällde upp vin i sitt glas.
”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” Undrade Kacper och bredde ut sina händer mot maten
Meya funderade en stund. ”Inte jättemycket egentligen.”
”Aj, det kändes.” Suckade han till och knep ihop med sina läppar i ett försök att se sårad ut.
”Men du får äta ändå.” Skrattade hon och höjde sitt glas mot honom i en skål.
Han skrockade och höjde även sitt glas.
Maten var varm och smakrik och kvällen fortsatte med ett lugn de båda nästan glömt hur mycket de saknat. Samtalet flöt lätt i början, småprat om arbetsveckan och helgplaner. De pratade om julen, barnens önskelistor — Elsa som redan planerat exakt var granen skulle stå och Isak som bytte favoritjulklapp varje dag.
Meya berättade om jobbet — kunder som ställde märkliga frågor och kollegor som lyckades göra enkla saker onödigt komplicerade. Kacper kontrade med sina vanliga pappaskämt; Meya himlade med ögonen men skrattade ändå.
När tallrikarna var tomma föll en ny sorts tystnad över dem, en tystnad som inte krävde ord. Och samtalet gled långsamt över i något mer personligt. Meya lutade sig tillbaka i stolen och betraktade honom över kanten på sitt vinglas. Kacper märkte det. Han drog lätt på munnen, som om han funderade på om han skulle säga något – eller bara njuta av ögonblicket.
”Vad?” frågade han och tog en klunk vin. Han försökte låta avslappnad, men handen som höll glaset darrade knappt märkbart; kanske en vana från spänningar som aldrig riktigt släpper.
”Inget,” svarade hon snabbt. Orden var korta, och hon drog fingerspetsarna mot glasets skål som om hon behövde en liten fördröjning innan nästa andetag.
”Jo, kom igen.” Han lutade sig fram, intresserad nu, rösten mjukare. Det fanns nyfikenhet i blicken som blekte undan en stunds trötthet.
Han ställde ner glaset och mötte hennes blick. Blickarna hölls ett ögonblick längre än nödvändigt; i det tysta fanns år av delade minnen.
”Jag tittar bara.” Hon försökte göra det lättsamt, men ett litet leende lurade fram i mungipan, ett avslöjande om att hon faktiskt såg mer än hon sa.
”På vad?” frågade han med en lätt rynka mellan ögonbrynen. Han vände ansiktet en aning, som för att läsa henne bättre, uppmärksamheten kändes total.
”Dig!” Hon log, och han besvarade leendet. Deras leenden möttes och blev en tyst konversation, varm och välkänd.
”Jag hoppas att du gillar det du ser.” Han höjde ena ögonbrynet, lekfullt men med en underton av allvar – en förväntan om ärlighet.
”För det mesta.” Hennes svar var ärligt men distanserat; hon vägde orden som om hon ville vara både sann och mild.
”För det mesta?” Han lutade sig tillbaka igen, som för att ge henne utrymme att formulera sig, samtidigt som han sökte en förklaring.
”Ja.” Hon ryckte på axlarna, släppte ögonen från honom en sekund för att titta ut genom fönstret, som om hon mätte hur mycket ”för det mesta” egentligen innehöll.
”Det känns som ett godkänt — men inte högsta betyg.” Han log snett, överseende men med en glimt av tävlingsinstinkt; ett skämt som också var en liten utmaning.
”Du får jobba på det.” Hon lutade sig fram lätt, tonen var både provocerande och uppmuntrande – en inbjudan till förbättring snarare än kritik.
”Efter alla våra år tillsammans?” Han skakade på huvudet, nästan oförstående, men det fanns värme i rösten.
”Man får aldrig bli bekväm.” Hon höll fast hans blick med ett allvar i ögonen som visade att hon menade det; relationer behövde skötas om för att kunna fortsätta växa.
Kacper skrattade, nickade och höjde sitt vinglas. Det var var ett lättsamt, befriande skratt, som om hon hade fått honom att minnas något viktigt och roligt på samma gång. ”Det där låter som ett hot.” Han blinkade mot henne och väntade på reaktionen.
”Kanske lite.” Meya lyfte även sitt, log. Slog glaset mot hans, och i det klinkandet fanns både allvar, löften om lek och något annat.
När glasen möttes kände hon en oväntad värme — inte rastlös längtan eller flykt, utan tacksamhet över det liv de byggt tillsammans. För ett ögonblick önskade hon att tiden kunde stanna: i stearinljusets sken, bland skratten och med Kacper mitt emot henne.
Meya lutade sig fram och rörde vid hans hand — en lätt beröring som kändes mer laddad i ljusskenet. ”Jag är glad att du alltid kommer hem till mig,” viskade hon. Kacper mötte hennes blick och ett leende dök upp i mungipan. ”Jag också,” svarade han, och lät tystnaden tala medan ljusskuggorna dansade över deras ansikten.
“Jag tror,” började hon, och stoppade sig för att hon var rädd att orden skulle brista. Istället reste hon sig, gick runt bordet och satte sig i hans knä. Lät fingrarna glida längs hans kind. ”Du vet att jag älskar dig?” sa hon mjukare än hon tänkt. ”Och jag dig” svarade han och log.
Hon lutade sig fram; deras läppar möttes i en försiktig kyss som snart blev längre och varmare. Han lade handen mot hennes rygg och drog henne närmare. Meya märkte att han såg på henne med en blick hon inte sett på länge — inte för att den varit borta, utan för att vardagen ofta kommit emellan.
”Vad?” frågade hon.
”Ingenting. Jag tycker bara om att se dig så här, glad, lycklig.” Meya log, reste sig och sträckte ut sin hand. ”Kom, dansa med mig.” Han svarade inte med ord, utan tog resolut hennes i sin. Meya tog med honom ut på golvet —som om hon redan visste att han skulle följa.
Hon rörde sig förföriskt genom rummet, som om det var en scen skapad bara för henne. Klänningen satt som ett andra skinn — tunn och följsam mot varje kurva. I urringningen trängdes brösten och genom tyget anades bröstvårtornas konturer. Det skimrande materialet slutade strax nedanför höfterna. Benen var täckta av svarta, glansiga stay-ups som följde varje rörelse, och fötterna var nerstoppade i illröda högklackade skor — en färg som antydde både mod och fara beroende på vem som tittade.
Musiken spelade lågt i bakgrunden medan stearinljusen kastade mjuka skuggor över väggarna. Ljuset fångade hennes siluett — kontrasten mellan svart och rött, skugga och eld. Hon drog handen över tyget, kände den lena ytan och mindes när hon för länge sedan köpt klänningen tillsammans skorna: en impuls, ett löfte att sluta smyga i periferin av sitt eget liv.
Meya svängde höfterna med självklarhet; ljuset lekte i håret kring ansiktet. Med varje steg klickade klackarna mot golvet som små, beslutsamma trummor. Rörelsen gav henne kraft: axlarna sänktes, hakan höjdes.
Hon rörde sig långsamt fram och tillbaka med mannekäng-liknande steg, snurrade och lät hans blick vila på hennes kropp — njuta av välformade ben, rundade bakdel och de röda skorna.
Hon lutade på huvudet och tittade med ögonfransar som var noga målade för stunden, med syftet att vara sexiga. Hon blinkade, inte oskyldigt utan beräknande och utmanande, som en sorts kod.
När deras blickar möttes, försvann resten av världen för Meya en stund: retreaten, jobbet, Lethariel, vakna nätters grubbel — allt bleknade. Det fanns bara Kacpers närhet, musiken och känslan av att ändå kunna hitta tillbaka till varandra trots åren och vardagens slit.
”Gillar du det du ser?” frågade hon, rösten låg och löftesrik. Kacper fuktade sina läppar innan han svarade; munnen var torr, rösten tunnare än han tänkt. ”Absolut, Jag gillar allt med dig.” sa han och lät det räcka. Hon log, ett leende som både bekräftade och krävde mer — som för att visa att showen inte var slut, bara pausad.
Det slog henne hur länge sedan det var de haft en kväll bara för sig själva — utan barn som ropade från övervåningen, utan disk som väntade, utan morgondagens måsten. Utan bara de två.
Medan hon fortsatta låta händerna visa vägen i luften, långsamma, kontrollerade rörelser, som om rummet var en danspartner och inte väggar och möbler: stod Kacper som fastfrusen vid fönstret med sina nedrullade persienner. Det var som om hon fångat honom i något han visste att han inte borde gjort.
Med en hand längs midjan, den andra vilande löst — ett steg närmare, ett halvt varv bort, en paus där hon såg honom hålla andan. Han försökte läsa av henne, men det gick inte—för Meya gav ingenting helt. Bara tillräckligt för att han skulle vilja mer, och precis så lite att han inte hann ta det som en rättighet.
Och med varje snurr drog hon sig närmare honom. Dansens tempo sjönk till ett laddat ögonblick där hon stannade så att hennes rygg mötte hans bröst. De sa inget. Ord behövdes inte mellan dem och skulle bara ha stört den stämning som uppstått mellan dem.
I stället tog hon lite andfådd och svettig ett steg framåt, böjde sig långsamt fram på raka ben och särade en aning på fötterna. Den lilla korta klänningen gled upp och hon visade sina svarta sidenbeklädda ben, vilka blev en skön kontrast mot hennes vita lena lår.
Meya rätade upp sig lite stönande, skrattade och gick fram till soffan. På vägen drog hon ned sitt blixtlås till klänningen och lät den med ett härligt rassel glida mot golvet. När den låg i en hög vid fötterna sträckte hon armarna i luften och gjorde en liten piruett. Röda skor, stay-ups och en röd string var det sista Kacper såg innan hon sjönk ner på rygg bland kuddarna, för övrigt helt naken.
Där låg hon på rygg i soffan med särade ben och försökte minnas när hon senast känt sig så här avklädd, inte bara i kroppen utan i hela sitt väsen — som om varje fönster i huset var öppna och lämnat henne för världen att se.
”Så det var det här som var överraskningen?” frågade han leende och såg på henne. Den blicken fick henne att le. Inte för att den var ny, utan för att den fortfarande fanns där.
Med ett enkelt andetag, långsamt som om tiden själv försökte smyga förbi svarade hon med lite barnslig röst och plutande underläpp: ”Kanske.” Och ritade förstrött små cirklar kring de rosa bröstvårtorna. Sedan lät hon fingret löpa ner till den söta lilla naveln, som låg likt en djup försänkning mellan den mammamulliga magens mjuka hull.
Meya sjönk djupare ner i soffan och höll kvar blicken på Kacper. Ett litet leende drog över hennes läppar när hon långsamt lät handen glida ner längs sidan av det strumpklädda låret.
Hon sa ingenting.
Det behövdes inte.
Med långsamma, nästan eftertänksamma rörelser hakade hon fingrarna i kanten av trosorna och långsamt, långsamt drog hon ner trosorna. Tyget följde hennes ben i en mjuk rörelse medan hon hela tiden såg på honom, som om hon ville fånga varje liten förändring i hans ansikte.
Kacper stod stilla och bara stirrade på scenen framför sig. Det fanns något nästan rörande i hans blick. Inte bara begär, utan också den där välbekanta värmen som kom av alla år tillsammans.
Meya lät plagget falla till golvet och drog ena knät lätt mot sig innan hon sträckte ut benen igen. Hennes hjärta slog snabbare nu, men det var inte av osäkerhet. Det var förväntan. Lät långsamt ena handen smeka över sitt numera rakade kön. Hon hade tagit det beslutet tidigare under dagen och kände sig väldigt sensuell.
Lutade huvudet mot armstödet och log. Kacper sade ingenting. Det var kanske det som fick henne att le. Han bara stod där med öppen mun och såg på henne, som om han försökte bestämma sig för om han drömde eller inte.
”Vad?” frågade hon nästan lite irriterad.
Han skakade långsamt på huvudet.
”Ingenting.” Ett snett leende drog över hans läppar. ”Jag tänkte bara att jag har väldigt svårt att förstå hur jag lyckades få dig som min hustru.”
Naken i soffan såg hon hur ljuset från gatan trängde in genom de nedrullade persiennerna och målade ränder över hans axlar. Meya skrattade till och kastade en kudde mot honom. ”Ska du fortsätta stå där helt påklädd?” frågade hon nästan lite förnärmat och drog fingrarna över sin kropp, samt gjorde en inbjudande gest med pekfingret.
”Definitivt inte.” Fick han andfått fram och klädde av sig snabbare än Clark Kent byter om till Stålmannen. Kacper tvekade inte, tog därefter några snabba steg fram till soffan. Böjde sig fram och de kysstes först försiktigt, nästan trevande, som om de återupptäckt något de redan känt till. Men ersattes snart av ett begär.
Han placerade sig istället snabbt mellan Meyas särade ben, med en arm på soffans ryggstöd och försökte hålla balansen med den andra. En soffa är kanske inte den bästa platsen för dylika aktiviteter, for genom hans huvud.
Meya flämtade till av den sköna känslan från honom som pockade mot sitt underliv, och kunde inte bärga sig längre. Sträckte ner sin hand, tog tag i honom och försökte få den rätt. De såg varandra djupt i ögonen i en gemensam förståelse som bara en lång relation kan skapa. Därefter pressade han sig in i henne. ”Ufff….” utbrast hon spontant.
Han kunde känna hur hennes kropp stelnade till under honom när han slutligen befann sig så långt in det gick. Deras kroppar fann varandra försiktigt. Rörelserna var först mjuka, sedan alltmer intensiva. De kysstes, hon höll om honom och gav sig hän åt känslan av närhet samt undslapp sig ett tyst stön.
Efter en stund förändrades allt när båda närmade sig klimax, som om tiden själv tappade sin skarpa kant. De rörde sig tätare, närmare, utan att riktigt behöva ord. Det fanns inget som behövde förklaras längre — bara en gemensam rytm som långsamt tog över hela rummet och deras kroppar.
Meya kände hur allt byggdes upp i vågor, hur kroppen svarade innan tankarna hann ifatt. När det till slut brast för henne var det inte dramatiskt, utan snarare som att något i henne släppte taget helt. Ett mjukt, överväldigande ögonblick där hon inte kunde hålla emot längre.
Med ett stön drog hon honom närmare sig när det gick för henne. Kramade honom hårt, som om hon ville hålla kvar just den stunden och honom i sig lite längre än vad som egentligen gick. Kacper grymtade till och följde strax efter hennes orgasm med sin egen.
Sedan blev allt stilla.
Bara andningen, bara värmen, bara den där tysta närheten som alltid kom efteråt men som sällan kändes lika stark som just innan.
”Det var skönt,” viskade hon till slut. Fortfarande kvar i den där känslan av förnöjsamhet. Hon höjde sitt huvud och kysste honom mjukt på pannan.
När intensiteten slutligen ebbat ut låg de kvar tätt intill varandra i soffan, utan att riktigt vilja släppa taget om varandras närvaro. Meya blundade ett ögonblick och lät kinden vila mot hans axel.
”Det där behövde jag,” viskade hon tyst i hans öra.
”Jag hade en känsla av det.” Kacper skrattade lågt.
Hon drog ett litet leende och såg upp på honom. ”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.” Sa han och gled långsamt ur henne.
Musiken låg kvar i bakgrunden och fyllde huset svagt, medan ljuset från gatan rörde sig över väggarna som långsamma, levande skuggor — som om rummet själv mindes något de ännu inte hunnit förstå.
De låg kvar länge en stund till utan att säga mer. Till slut, när ljusen släckts och de rörde sig omslingrade uppför trappan, kände Meya en ovanlig lätthet i kroppen. Som om något spänt inom henne äntligen hade släppt sitt grepp.
Och för första gången på länge somnade hon utan att tankarna vandrade tillbaka till skuggor, Alvin, gamla hemligheter eller Lethariels ord.
Utanför hade oktobermörkret lagt sig helt över kvarteret. Inne i huset fanns bara ett stilla lugn, som om världen utanför för en stund hade tappat sin rätt att tränga sig på.
Meya vaknade med ett ryck.
Hon låg kvar en stund i mörkret och lyssnade. Först kunde hon inte förstå vad som väckt henne. Kacpers lugna andetag hördes bredvid henne. Någonstans i huset knäppte ett element till. Vinden drog svagt mot fasaden. Allt var precis som vanligt — ändå kändes något fel. En vag oro låg över henne som ett tunt lager frost.
Försiktigt gled hon ur sängen för att inte väcka Kacper. Golvet var kallt under raggsockorna när hon gick ut i hallen. Hon visste inte riktigt varför, bara att hon behövde se barnens rum. Kanske var det bara en mammas instinkt. Kanske något annat.
När hon öppnade dörren till Isaks rum möttes hon av det välbekanta skenet från nattlampan föreställande Nalle Puh. Sängen var fortfarande tom; täcket hade hamnat snett och kudden var tillknölad.
Meya log för sig själv, de hade säkert kul hos sina kompisar. Hon gick fram och drog försiktigt täcket till rätta och strök leende med handen över kudden, som om han legat där. Allt var lugnt. Allt var tryggt.
Det var då hon såg honom. Inte i ögonvrån. Inte som en hastig rörelse. Han stod redan där, i hörnet vid bokhyllan, som om han väntat. Meya stelnade till. ”Du?!” Ordet blev knappt mer än en viskning.
Lethariel stod med händerna lugnt sammanförda framför sig. Hans silvergrå ögon vilade på henne — inte på sängen. ”God kväll, Meya.” Hans röst var lika lugn som hon mindes den. Nästan vänlig. Vilket på något sätt gjorde det värre.
”Vad gör du här?” Hon tog ett omedvetet steg närmare sängen, närmare honom. Lethariels blick följde rörelsen. ”Jag väntade.”
”På vad?” Ett svagt leende rörde sig över hans ansikte. ”På att du skulle vakna.”
Irritationen började tränga undan rädslan. ”Du kan inte bara stå i min sons rum mitt i natten.”
”Nej?” Han såg sig långsamt omkring — på bokhyllan, på de färgglada leksakerna, på nattlampans mjuka sken. ”Jag tycker om det här rummet.”
”Vad?” frågade hon.
”Tryggheten.” Hans blick återvände till henne. ”Människor arbetar hårt för att skapa den.” För ett ögonblick såg han nästan sorgsen ut, som någon som betraktar något på långt håll.
”Varför är du här?” frågade hon igen.
”Fredagen närmar sig.” Orden fick det att dra kallt genom magen. Retreaten.
”Det vet jag.” Sa hon och strök med händerna över sina armar
”Hur vet du det!” Frågade hon honom med förvåning i blicken.
”Ointressant, men bra att du inte glömt.” Han nickade långsamt, som om hon just bekräftat något viktigt.
”Du kommer att träffa andra där.”Sa han och böjde huvudet framåt nickande som en bekräftelse.
”Vilka andra?” Undrade Meya och kände något dyka upp inom sig.
Lethariels leende djupnade. ”Sådana som du.”
Meya rynkade pannan. ”Inte människor?”
”Jo.” Han lutade huvudet lätt åt sidan. ”Men människor som står närmare dörren än de själva förstår.”
Tystnaden som följde var inte hotfull — bara märklig, som om rummet blivit för litet för alla frågor som plötsligt uppstått. Till slut tog Meya ett steg framåt. ”Börjar du prata i gåtor igen tänker jag skrika.”
För första gången såg hon något som liknade humor glimta till i hans ögon. ”Det är möjligt.” Sedan såg han på henne en stund. Länge. Som om han ville säga något mer, men ändrade sig.
”Försök att sova nu.” Och med det började han vända på sig.
”Det bestämmer inte du!” Får hon fram mellan sina sammanbitna käkar.
”Nej!” Han nickade. ”Men du kommer behöva vara utvilad. Så, vila ordentligt!”
Innan Meya hann svara tycktes skuggorna kring honom fördjupas — inte dramatiskt, inte som magi i en saga. Han bara… var inte där längre. Kvar stod hon i det svaga nattljuset, med Isaks tomma säng bakom sig och en växande känsla av att fredagen skulle förändra betydligt mer än en vanlig weekendresa.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.