Dansrestaurangen Klippan

Personerna i den bär berättelsen är helt påhittade. Det finns inga 
som helst förebilder. Berättelsen innehåller inget sex. Men jag hoppas 
den ska vara läsvärd ändå.

Avsnitt 1

Vintern hade kopplat ett riktigt köldgrepp på Västerås. Det var bara i mitten av december, men temperaturen hade ändå tangerat -20 grader.

På en av dom större verkstäderna i stan hade styrprogrammet på en verktygsmaskin börjat trassla, så verkstadschefen Olle hade ringt till dataföretaget i Stockholm för att få hjälp. Erik rykte ut akut, och efter några timmars felsökning och omprogrammering lyckades han så småningom få ordning på maskinen. Men det hade hunnit bli sent, så han beslöt sej för att övernatta. Fast det var någon stor konferens på gång i stan, så det var fullt på nästan alla hotellen. Bara dansrestaurangen Klippan hade några lediga rum.

Erik slängde in väskan och laptopen i rummet. Sen gick han ner till baren. Där satt ett gäng på tre tjejer. Dom två såg rätt så normala ut, med sedvanlig makeup för en danskväll. Den tredje var hårdare sminkad, med svart runt ögonen, och såg härjad ut. Erik tog en barstol längst bort vid disken. Han tyckte inte den hårdsminkade såg vidare trevlig ut.

Ute på dansgolvet rörde sej några par i sakta lunk till den långsamma dansmusiken. Dom var inga ungdomar . . . .

Bartendern var en distingerad herre i övre medelåldern. Han såg ut som han hade sett det mesta, där han presiderade bakom bardisken. Erik beställde en alkoholfri fruktdrink av honom och tog fram tidningen som han hade med sej. Då flyttade sej plötsligt tjejen med dom svartsminkade ögonen till barstolen intill honom. I ena handen höll hon ett halvfullt glas.

”Va läser du förnått?”

Erik hajade till. ”Ja, jag läser DN.”

”Va ere som e så intressant i DN då?”

”Tja, Ukrainakriget till exempel.”

”Bryr du dej om de?”

”Ja.”

”Jasså du. Ja, jag skiter i de ska du veta.”

”Jaha du. Ja, det lägger jag mej inte i vad du tycker.”

Erik tyckte att samtalet började bli obehagligt. Det var en aggressiv tjej han hade inpå sej. Och hon luktade starkt av sprit. Han började resa sej för att gå, men då sträckte tjejen ut benen bakom hans stol så att han inte kom loss. Bartendern tittade på tjejen och skakade sakta på huvudet.

Tjejen lutade ena armen mot Eriks axel.

”Va dricker du förnått? Juice eller?”

”Ja.”

”Eru nykterist eller?”

”Nej.”

Erik svarade så fåordigt han kunde och hoppades att den aggressiva tjejen skulle ge upp snart.

”Å ändå dricker du juiceblask? En sån tönt!”

Nu ingrep bartendern. Han kände tydligen till tjejen sen förut.

”Lugna ner dej lite nu, Wilma. Ser du inte att du besvärar killen?”

”Det gör ja väl fan inte heller. Han kan ju va lite social och inte svara enstavigt när en tjej försöker konversera honom!”

Så fortsatte hon att trakassera Erik. Han funderade på om han skulle be bartendern ringa efter vakten, Men så bestämde han sej för att ge det lite mera tid. Under tiden satt dom två andra tjejerna och flinade åt spektaklet. Men så reste dom sej.

”Kom nu Wilma. Nu tar vi en taxi och skjutsar hem dej.”

”Ni gör så fan heller. Ser ni inte att jag är upptagen med den här killen?”

”Men kom nu då Wilma. Du behöver inte pröjsa nånting, vi betalar taxin.”

”Men håll käften för helvete. Jag reder mej själv.”

”Wilma, du kan inte promenera hem i den här kylan. Nu följer du med oss.”

Väninnan grep tag i Wilmas arm och försökte dra iväg henne från barstolen.

”Men släpp mej för fan!” skrek Wilma och klappade till väninnan.

”Ja du gör som du vill Wilma. Men det är kallt ute. Säkert minst 20 grader.”

”Det skiter väl jag i.”sa Wilma.

Så gick hennes väninnor.

När dom hade gått reste sej Wilma också.

”Nu måste jag gå på toa” sa hon till Erik. ”Stick nu inte medan jag kissar.” Så vinglade hon iväg mot damrummet.

Så fort Wilma var utom synhåll drog Erik en lättnadens suck och reste sej för att gå. Men bartendern stoppade honom vänligt.

”Wilma har inga pengar kvar till taxi. Och det är som sagt svinkallt där ute. Skulle du kunna tänka dej att skjutsa hem henne? Det känns riskabelt att hon ska vingla hem i den här extrema kylan.”

Erik lyfte händerna avvärjande mot bartendern. ”Mja, det känns ju inget vidare att ta vara på ett aggressivt fyllo.”

”Du, Wilma förtjänar respekt liksom alla vi andra.”

”Hon visade då minsann ingen respekt för mej!”

”Hon är ju onykter, och det är inte vi, eller hur?

Erik tystnade. Han skämdes en smula. Så samlade han sej och frågade: ”Bor hon långt härifrån?”

”Jag tror hon bor i Malmaberg. Det är väl en fyra kilometer dit skulle jag tro.”

”Vad tror du händer om jag inte skjutsar henne?”

”Då stannar hon tills vi stänger. Och då är vakten tvungen att köra ut henne i kylan. Sen fryser hon ihjäl på vägen hem.”

”Jag beställer en taxi åt oss.” sa Erik.

Så kom Wilma tillbaka från damrummet.

”Wilma,” sa Erik. ”Jag beställer en taxi och skjutsar hem dej.”

”Men va fan, ja e väl ingen hora heller!” fräste Wilma.

Bartendern sträckte sej ut över bardisken och la en lugnande hand på hennes axel.

”Wilma, det här borde du tacka ja till. Det är din enda chans att komma säkert hem.”

Wilma grimaserade och såg förbannad ut. Men hon insåg att bartendern hade rätt. Så efter ett tags tystnad sa hon ”Okej då.”

Erik tog genast fram mobilen och beställde taxin. Sen gick Erik och Wilma ut i foajén och hämtade sina kläder. Wilma satte på sej sin jacka, en kort sliten sak i tunt tyg. Erik tittade förfärad på henne. Skulle hon gå ut i kylan i det där tunna plagget?

”Va glorru på din fan?” fräste Wilma.

”Jag tittar bara på din jacka.” sa Erik. ”Den ser kall ut i vinterkylan.”

”Jag har ingen annan.” Wilma snyftade till.

Så kom äntligen den beställda taxin.

Erik öppnade ena bakdörren och lät Wilma sätta sej i baksätet. Så sa han till chauffören att han ville förskottsbetala taxin för Wilma. Chauffören tittade först på Wilma och sen på Erik. Sen sa han att det tyvärr inte gick, utan Erik fick åka med. ”Fan!” tänkte Erik. ”Det här var inte bra. Han vill väl inte ta några risker med en ensam alkoholiserad kvinna i bilen” Han klev in i baksätet bredvid Wilma. Och sen körde taxin till Skjutbanegatan där Wilma bodde.

Wilma grävde fram portnyckeln ur handväskan, men lyckades inte få in den i nyckelhålet. Så hon gav nyckeln till Erik som låste upp. Samma procedur upprepade sej vid hennes ytterdörr.

Erik tittade in genom dörren. Lägenheten var en minimal etta med ett pentry i hallen. Den var fruktansvärt ostädad. Bland allt skräp på golvet låg en tombutelj renat. Wilma klev in, vände sej mot Erik och sa ”Kom med in nu.”

”Nej Wilma, taxin väntar där nere, så jag går ner till den nu.”

Wilma snyftade till. ”Jamen kom med in nu rå. Fan, om du bara vill komma in och vara med mej ett tag kan du få knulla mej.”

Erik tryckte snabbt igen dörren och sprang nerför trapporna till den väntande taxin.

”Jaha, vart ska jag köra nu då?” undrade chauffören.

”Tillbaka till Klippan.” svarade Erik.

Avsnitt 2

I februari hörde verkstadschefen Olle av sej igen. Den här gången skulle mjukvaran uppdateras på en rad maskiner; ett jobb som skulle ta flera dagar. Erik var på plats och jobbade på.

Personalrestaurangen i närheten var inte så värst spännande, så Erik bjöd Olle på smörgåsbord på vattentornets restaurang, på dataföretagets bekostnad. Verkstan var en stor kund, så det var angeläget att vårda kundrelationerna.

Olle var en godmodig jovialisk farbror med stor mustasch och snälla ögon. Tryggheten själv, tänkte Erik. Dom åt och drack och pratade, mest om verktygsmaskiner och styrprogram, men så småningom även om mer personliga saker. Olle var frånskild, men hade en dotter som han hade haft ensam vårdnad om. Hans ex hade haft svåra alkoholproblem. Samtalet kom mer och mer att handla om Olles dotter. Han hade gjort allt han kunde för att hon skulle få en trygg uppväxt, och klara sej bra i skolan. Men så hade hon hamnat i ett missbrukargäng och börjat dricka. Sen hade hon flyttat hemifrån och brutit kontakten med sin far.

Det var en förfärlig historia det här, tänkte Erik. Stackars Olle som hade ansträngt sej så mycket för sin dotter, och ändå gick det galet för henne. Erik undrade om Olle hade någon bild på dottern. Olle bläddrade bland fotona på sin mobil, och fick fram en bild på en söt men allvarlig flicka. ”Här var hon fjorton år.” sa han. Erik tittade länge på bilden. Det var något bekant med den där flickan.

”Vad heter din dotter?” undrade han.

”Hon heter Wilma.”

* * * * *

På kvällen tog Erik bussen in till centrum för att äta middag. Det var svinkallt även den här dagen, så han tog sej snabbt in på stadens galleria där han visste att det fanns flera restauranger. När han hade kommit in i mittgången fick han plötsligt syn på en tjej som stod och tittade på ett skyltfönster med sportkläder. Det var Wilma. Hon hade samma tunna jacka på sej som förra gången.

Erik undrade om han skulle ge sej till känna eller inte. Hon hade ju varit rejält otrevlig och aggressiv. Men så tänkte han på allt som hennes pappa Olle hade berättat. Så han gick bort till henne och sa ”Hej Wilma!”

Wilma vände sej om från skyltfönstret och tittade på Erik. Så sa hon: ”Hej, är det du!” Sen tittade hon i golvet.

”Tittar du på kläder Wilma?” försökte Erik.

”Ja, va tror du?” muttrade hon. ”Men jag börjar bli hungrig, så jag får väl ta bussen hem snart. Jag har mjölk och lite limpa i kylen. ”

Hon är då mera talför än förra gången, tänkte Erik. Och hon luktar inte sprit. Men det var då inget vidare bevänt med matförrådet hemma. Herregud, stackars människa.

”Du Wilma, det finns en hamburgerrestaurang här intill. Ska vi inte gå dit och ta varsin hamburgare? Jag bjuder,”

Wilma tittade upp på honom, undrande och misstänksam. Efter lite tvekan sa hon:

”Ja tack! Det var snällt. ”

* * * * *

Erik beställde en jättehamburgare till Wilma och en lite mindre till sej själv. Och varsin portion pommes frites och dryck.

Wilma koncentrerade sej helt på hamburgaren och åt under tystnad. Du måste vara alldeles uthungrad, din stackare, tänkte Erik. När det var tomt på Wilmas tallrik tittade hon upp på Erik och suckade.

”Tack. Det var väldigt gott.”

”Vill du ha kaffe? Eller något annat? En efterrätt kanske?”

”Tack, jag tar gärna en kaffe.”

Erik hämtade två kaffe, När han satte sej hos Wilma igen sa hon:

”Jag vet ju inte ens vad du heter. Vad heter du? Du vet ju vad jag heter. Det fick du väl reda på på dansrestaurangen.”

”Jag heter Erik, Wilma. Kommer du förresten ihåg nått från den där kvällen i baren?”

Wilma tystnade. Hon såg brydd ut. Nu sa jag nog nått dumt, tänkte Erik.

”Tja,” sa Wilma. ”Jag minns inte så värst mycket, full som jag var. Men jag har för mej att jag var rätt otrevlig mot dej. Men det var inte illa ment. Och ändå skjutsade du hem mej. I vinterkylan. Jag vet inte hur det hade gått för mej annars. Förlåt. Och tack.”

”Du var ju rätt onykter som sagt, så jag tog det inte alls personligt. Hur har du det egentligen? Inte så bra väl?”

”Nej, de kan man lugnt säja. Fast jag har det bättre nu, sen soss fick in mej på ett program med avgiftning. Och dom betalar min etta. Och mitt månadsbusskort. Jag har en kontaktperson som hjälper mej.”

”Vem är soss?”

”Va, vet du inte det, du som verkar så välutbildad. Socialen förstås.”

”Å javisst ja.” Erik rodnade. Det såg Wilma.

”Hur har du det då? Du har väl fin utbildning och fint jobb och fin fru och fina barn och fin villa?”

”Ja, utbildning och bra jobb har jag ju. Men jag har inte hunnit med någon fin fru eller fina barn eller fin villa ännu.”

”Men förlåt, jag mena inte att va elak. ”

”Ingen fara, Wilma.”

”Bor du här i stan?”

”Nej i en Stockholmsförort, i en trea.”

”Jag tänkte väl att du inte var Västeråsare. Du pratar inte som en infödd.”

”Hur pratar jag då?”

”Mera som en Stockholmare, tycker jag.”

Dom satt kvar en lång stund och pratade. I början var Wilma fortfarande på sin vakt. Hon undrade om Erik hade några dolda avsikter med henne. Sånt hade hon råkat ut för många gånger förut. Men så småningom började hon känna sej trygg med honom,

”Erik, vill du . . . vill du följa med mej hem och dricka en kopp te? Så kan vi prata lite mera. Här kan ju alla höra vad vi säjer. Du får bara te och en limpskiva. Jag har inget annat hemma.”

”Ja tack, Wilma. Hemskt gärna. Men först ska vi kolla sportaffären du tittade på förut.”

”Vadå kolla?”

”Jo, jag tänker köpa dej en ordentlig vinterjacka. Du fryser ju ihjäl i den där tunna jackan du har på dej.”

Wilma tittade på honom med stora ögon. Ett par tårar rann nerför kinderna på henne.

”Men det kan jag inte ta emot. Det är alldeles för mycket.”

”Kom nu, Wilma. Så åker vi hem till dej sen.”

* * * * *

Så anlände dom till Wilmas minietta. Wilma hade på sej sin nya dunjacka med halsduk, en stickad mössa, varma vantar och termobyxor. Hon låste upp ytterdörren; den här gången hade hon inga problem med nyckelhålet. Lägenheten såg väldigt annorlunda ut den här gången; hyfsat välstädad, inget skräp och tomma spritbuteljer på golvet och inga dammrullar i hörnen.

Erik satte sej i bäddsoffan medan Wilma satte på tevattnet. Sen kom hon med ett par tepåsar och muggar, Den ena muggen var hel, och den fick Erik. Den andra var lite kantstött. Den tog Wilma själv. Hon hällde upp vatten från kastrullen, och dom la i sina tepåsar. Sen satt dom tysta ett tag. Erik visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade hamnat i en situation som han inte kände sej riktigt hemma i. Till slut sa han:

”Jag har träffat din pappa. Han basar för verkstan där jag fixar dataprogrammen för deras verktygsmaskiner.”

Wilma ryckte till. ”Pratade ni om mej?”

”Ja, vi åt lunch tillsammans, och då berättade han lite om dej. Han hade varit väldigt orolig för dej när du växte upp, sa han. Och hade verkligen försökt ta hand om dej så att du inte skulle råka illa ut. Och ändå gjorde du det. ”

Wilma reste sej plötsligt upp. Hon hade fått något hårt i blicken. Så satte hon sej igen.

Erik svalde. Nu kände han sej verkligt obehaglig till mods. Wilma andades med djupa andetag.

”Jaha, det sa han. Då ska du veta att när jag var liten trakasserade han Mamma. Allt hon gjorde var fel. Så hon började dricka. Då slog Pappa henne. Då drack hon ännu mera.”

Wilma tystnade. Den hårda blicken försvann, och hon såg fruktansvärt ledsen ut.

Erik skruvade på sej. ”Hur gammal var du när det hände?”

”Ja, ett par år ungefär.”

”Då kan du inte komma ihåg mycket?”

”Mormor har berättat. När jag var tre stod inte Mamma ut längre, så dom skiljdes. Pappa fick vårdnaden om mej.”

”Så din mamma fick inte vårdnaden då?”

”Nej, hon söp för mycket.

”Men stackars dej Wilma!”

”Ja, sen levde jag då med Pappa. Han var fruktansvärt kontrollerande. Och nedvärderande. Jag dög inte till nånting sa han. Jag var lika dum som min morsa. Ibland sa han att han var tvungen att hålla mej hårt så att jag inte skulle börja supa som Mamma.”

”Å herregud Wilma!”

”I början gick det väl någorlunda. Fast självförtroendet var i botten ju. Men det kändes som en stor lättnad att få gå till skolan varje vardag. Och lärarna var snälla. Fast helgerna var inte så trevliga direkt. Jag ville gå till Mormor då men det fick jag inte.”

”Det låter jobbigt det här, Wilma.”

”Ja, det var det. Väldigt jobbigt. Men när jag kom upp i tonåren blev det värre. Jag hade ju väninnor som jag ville träffa. Men Pappa krävde att jag skulle gå hem direkt efter skolan. En dag gick jag inte hem direkt, utan jag gick på stan med mina väninnor. Vi gick på kondis. Det blev rätt sent. Sen när jag kom hem så . . .”

Wilma begravde ansiktet i händerna.

”Vad hände, Wilma?”

Wilma snyftade till.

”Slog han dej?”

Wilma tittade upp. Ansiktet var vått av tårar.

”Ja. Det gjorde han. Han slog mej.”

”Å Wilma!”

”Sen började jag supa, jag också. Och när jag kom hem full fick jag stryk. Till slut ingrep skolan. Jag lyckades inte förklara bort alla blåmärken och blåtiror längre. Så dom lämnade en orosanmälan till soss. Och sen blev det fråga om jag skulle polisanmäla Pappa för misshandel. Men jag var för rädd för honom för att våga. Och väldigt nergången. Så det blev inget av det.”

Erik sträckte ut armen över det lilla köksbordet, tog Wilmas hand och tryckte den. Wilma satt tyst med sänkt huvud. Efter ett litet tag tryckte hon försiktigt tillbaka.

”Ja, sen bar det bara utför. Jag hamnade i ett supgäng, och var full nästan jämnt. Fast jag knarkade inte, det lyckades jag på nått sätt klara mej ifrån. Gudskelov. För då hade jag nog inte suttit här med dej nu. Och skolan gick åt fanders.”

Hon rätade på kroppen. ”Vill du ha lite mera vatten i din temugg, Erik? Det finns nog lite drag kvar i påsen. Du får ingen ny, för jag har inte så många.” Hon tog kastrullen och fyllde på Eriks och sin mugg.

Erik var rejält tagen. Han klarade knappt av att säga Tack när Wilma hällde upp tevattnet åt honom.

Wilma satte sej igen och strök bort det stripiga håret från ansiktet.

”När jag var sjutton blev jag med barn.”

”Åh, hur gick det? Fick du abort?”

”Nä, jag ville inte det. För jag ville så gärna ha barnet.”

”Bodde du hemma då?”

”När Pappa fick höra om barnet slängde han ut mej. Rakt ut på gatan bara.”

Erik blev mållös, han lyckades inte få ur sej ett enda ord. Wilma fortsatte:

”Första natten sov jag ute. Som tur var var det på sommaren. Sen på morgonen efter gick jag till Mormor. Hon tog hand om mej så gott hon kunde. Fast hon var ju sjuk; hon hade cancer. Men hon hjälpte mej att prata med min kontaktperson på soss. Och soss ordnade med den här ettan jag har nu. Och jag fick socialbidrag och hyresbidrag; försörjningsstöd heter det visst nu för tiden. Sen, på barnmorskemottagningen sa dom åt mej att jag var tvungen att sluta supa. Annars kunde barnet ta skada. Det blev väldigt jobbigt det där med alla abstinensbesvär och spritsug och så. Men jag hade gett mej fan på att jag skulle klara det. Och få ett friskt barn.”

Erik satt fortfarande tyst. Han var chockad.

Wilma tystnade också. Hon tittade länge på Erik. Sen fortsatte hon.

”Och så fick jag en liten pojke. Och han var så fin. Han var helt frisk. Inget fel på honom alls. Jag döpte honom till Emil.”

Nu hade Erik samlat sej så mycket att han kunde prata igen.

”Det var ju bra att det gick bra, Wilma. Vad sa Emils pappa?”

”Emil har ingen pappa. Det vill säga, jag vet inte vem pappan är.”

Erik svalde. Så tog han en stor klunk te ur muggen.

”Var är Emil nu?”

”Ja, jag satt ju där i lägenheten med honom och försökte sköta honom så gott jag kunde. Nån gång kom barnmorskan på besök och ibland min kontaktperson. Men det var så fruktansvärt ensamt. Mina väninnor jobbade på dagarna, så jag hade bara Mormor.”

”Det var ju ändå tur med din mormor. Så då var du inte helt ensam?”

”Nej, inte precis i början. Men så dog hon, kort efter att Emil föddes. Så då blev jag helt ensam.”

”Men stackars dej. Du måste ha haft det jobbigt.”

”Jo, Det slutade med att jag började supa igen för att döva ensamheten.”

Hon tittade på Erik.

”Förstår du vad det betydde, Erik?”

”Hur menar du?”

”När soss upptäckte hur det var fatt med mej tog dom Emil. Dom placerade honom i ett fosterhem. Det var då mina tjejkompisar bjöd ut mej på det där danshaket för att jag skulle varva ner lite. Där som du var.”

Wilma begravde ansiktet i händerna och grät stilla.

”Men Wilma!”

Erik satte sej intill henne och la armen runt hennes rygg. Så satt dom där ett tag; Wilma snyftande och Erik alldeles tyst.

När Wilma äntligen slutade gråta tog han mod till sej och frågade:

”Har du fått träffa Emil någon gång?”

Wilma skakade på huvudet. ”Nästan inte. I början fick jag inte ens veta var han fanns. Bara att han var hos en fosterfamilj. Och att han mådde bra. Men nu när jag har hållit mej drogfri i två månader lät soss mej besöka honom. Hos hans fosterfamilj. I Skultuna.”

”Men det var ju bra. Hur var det att se honom igen?”

”Han kände inte igen mej.”

Avsnitt 3

Hemma på kontoret funderade Erik på hur han skulle undvika Olle i fortsättningen. Skulle han be sin chef att slippa jobba med verkstan? Dom hade ju även andra kunder i stan som han kunde jobba med. Och han ville gärna hålla kontakten med Västerås för att kunna träffa Wilma då och då. Men han var osäker på hur chefen skulle reagera, så han beslöt sej för att rådfråga Sven, en äldre arbetskamrat.

Sven undrade först varför Erik ville undvika verkstan. Erik svarade lite svävande att han inte gillade verkstadschefen. Sven reagerade direkt.

”Men du Erik, det där duger knappast att säga till chefen. Han förväntar sej ju att man lägger personliga uppfattningar åt sidan och servar kunden professionellt. Och nu har han investerat upplärningstid på dej för att du skulle sätta in dej i kundens system och behov. Så han lär bli rätt irriterad, skulle jag tro.”

”Okej” svarade Erik. ”Jag förstår.” Men han bjöd inte Olle på någon mera lunch.

Tiden gick, och han fortsatte att hålla kontakten med Wilma. Och när han var i Västerås brukade han bjuda henne på middag, och sen bjöd hon honom på te hemma hos sej. Och ibland handlade dom mat som Erik betalade, och så lagade dom middag tillsammans hemma hos Wilma.

Wilma fortsatte att hålla sej nykter. Hon hade gått med i Länkarna, en förening för nyktra alkoholister. Och hon hade börjat på Komvux för att läsa in det hon hade missat i skolan. Och hon hade också fått rätsida på sin ekonomi, nu när hon inte längre förbrukade försörjningsstödet på sprit. Så nu hade hon råd att äta ordentligt.

Studierna på Komvux gick bra. Så småningom hade hon kvalificerat sej för utbildning till undersköterska, och när hon blev utexaminerad fick hon jobb på centrallasarettet i stan. Och då fick hon råd med hyran för en tvåa.

Då och då hälsade hon på Emil hos hans fosterfamilj. Emil tyckte det var trevligt när hon kom, och dom blev mer och mer bekanta.

Så småningom fick Emil även hälsa på Wilma i Västerås. Socialen tyckte att det funkade, och då bestämde dom att Emil skulle flytta hem till sin biologiska mamma. Så då fick Emil börja på ett dagis i stan.

Men Emil saknade sin fosterfamilj. Så efter en tid bestämde Wilma sej för att ringa till familjen. Och då fick Emil prata lite med sin ex-fostermamma. Fast detta var väldigt känsligt. Socialen tillät nämligen inte att fosterföräldrarna hade någon som helst kontakt med Emil, för detta kunde försvåra hans återanknytning till hans biologiska mamma ansåg man. Men Wilma ansåg att det var precis tvärt om. Det slutade med att hon kom överens med den gamla fosterfamiljen om att åka dit ibland med Emil och hälsa på. Det fick givetvis ske i stor hemlighet. Om socialen fick nys om det kunde fosterfamiljen bli avpolletterad av kommunen.

* * * * *

En dag när Erik var hos en kund i Västerås, blev han akut sjuk med kraftiga magsmärtor. Han blev hämtad med ambulans, och på centrallasarettet kom dom snabbt underfund med att han hade brusten blindtarm. Det blev akutoperation, och efter uppvaknandet hamnade han på kirurgavdelningen.

Så kom det in en undersköterska till honom. Det var Wilma.

”Hej Erik! Vet du, nu är det jag som tar hand om dej. Hur mår du efter operationen?”

”Åh, är det du Wilma, Tack, jag mår ganska bra, tror jag. Fast jag är väldigt matt.”

”Inte att undra på” sa Wilma. ”Men nu ska jag tvätta av dej lite. Det lär du behöva, efter allt som du gått igenom idag”

Och så tvättade hon honom från topp till tå, noggrant och professionellt.