Jag hann precis. Receptionen var tom, hissen tyst. Duschen het, rakbladet kallt mot huden. Jag klädde mig mekaniskt, slipsen en vana som fortfarande satt i fingrarna. Vid bordet log jag i tid, nickade i rätt ögonblick, pratade siffror och datum som om hjärnan inte befann sig någon annanstans. Kunden lutade sig fram, nöjd. Handslaget var fast. Affären satt.
Jag avbokade rummet, packade väskan, satte mig i bilen. Snön hade lagt sig under eftermiddagen, tät och ljudlös. Motorvägen var nästan tom. Strålkastarna skar gula tunnlar genom mörkret, snöflingorna dansade kort i ljuset innan de försvann.
Det kändes oväntat lätt att slippa en natt till på hotellet. Att kunna vakna i sitt eget hus. Höra hur Johanna rör sig nere i köket, den där lilla knarrande ljudet när hon drar ut stolen vid bordet. Doften av nybryggt kaffe istället för den eviga lukten av desinfektionsmedel och begagnad luft.
Men vägen hem var lång. Och tankarna långsammare än bilen.
De gled tillbaka till det främmande vardagsrummet. Till den där stunden när Sofia låg på rygg över soffkanten, huvudet hängande bakåt, halsen spänd i en mjuk båge. Hur hennes mun hade öppnat sig runt mig, långsamt först, sedan djupare, med en sorts koncentration som inte hörde hemma hos någon som bara provade på. Hennes händer hade hållit om mina lår, inte för att styra, utan för att hålla balansen medan hon tog emot mer än hon egentligen borde kunna. Och jag hade gett henne det. Långsamt, sedan snabbare, tills jag kände hur hon svalde runt mig, hur hela hennes kropp darrade i den där gränslandet mellan obehag och hunger. Det var inte bara njutning. Det var befrielse. Som om något jag begravt sedan skilsmässan – fem år av viljemässig celibat, av att alltid välja det trygga, det kontrollerade – plötsligt bröt upp ur jorden och andades.
Jag hade glömt hur det kändes. Att inte behöva hålla tillbaka. Att få släppa taget när det inte fanns någon risk för att förlora något viktigt. Och Sofia hade gett mig den där öppningen.
Tanken kom som en kall ström genom bröstet. Inte en jämförelse. Inte en önskan. Utan en plötslig, vass insikt: skiljelinjen var tunnare än jag trott. När djuret väl vaknade, när det fick smaka frihet igen, visste jag inte riktigt vad som skulle hålla det inne i buren längre. Jag hade trott att jag kunde låsa in det. Att åren av självpålagt avstånd, av att vara den vuxne, den trygge, den som alltid vände bort blicken, skulle räcka. Men nu hade jag känt hur det kändes att inte vända bort blicken. Och det skrämde mig mer än själva handlingen.
Jag svängde in på uppfarten. Gruset knastrade under däcken, snön dämpade ljudet till ett mjukt rassel. Garagedörren gick upp med ett lågt surr. Jag körde in, stannade motorn. Mörkret slöt sig runt bilen. Bara instrumentpanelens svaga sken och snön som sakta smälter på vindrutan.
Jag satt kvar. Lyssnade till hur motorn tickade ner. Till mitt eget andetag, lite tyngre än det borde vara. Till hur tyst huset var på andra sidan gårdsplan. Johanna sov säkert redan. Kanske hade hon lämnat hallampan tänd, den där vanan hon hade när jag var borta. Den vanan som brukade kännas varm. Nu kändes den som en tunn tråd av ljus i mörkret – lätt att snubbla över.
Jag visste inte vad jag skulle göra när jag klev in. Inte vad jag skulle säga om hon vaknade och kom ner i morgonrock, håret rufsigt, ögonen sömniga. Jag visste bara att jag bar med mig något hem som inte fick plats i det gamla livet. Något som rörde sig under huden. Något som inte längre var villigt att ligga still.
Jag öppnade bildörren. Kall luft strömmade in. Snön låg vit över tröskeln.
Jag var hemma.
Men jag hade släppt ut något under denna resa.
Och jag var inte säker på att jag kunde stoppa tillbaka det.
—-
Nu blir det en liten paus i denna serie. Jag har insett efter att studerat den lilla statistik som finns på läsningen av denna serie och dragit några slutsatser. Det finns 35 kapitel skrivna men jag har bestämt att jag ska arbeta om dessa så de bli färre utan att förlora ngt från storyn. Jag ska se över språket en aning OCH koncentrera handlingen en aning
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.