Att släppa taget #3 – Kamerorna

Jag vandrar mellan kaffeapparaten  och köksbordet utan att kunna koncentrera mig på det jag borde. Huset var fortfarande tyst. Johanna skulle inte vara hemma på ett par timmar än. Istället för att sätta mig vid datorn igen gick jag ut i garaget. Behövde göra något med händerna, något som inte bara var att stirra på en skärm.

Garaget var svalt och luktade av gammal olja och trä. Jag öppnade den stora plastlådan längst in, den med grejer från det gamla kundprojektet. Där låg de: ett tiotal Raspberry Pi:er och små kamera-moduler, fortfarande i påsarna. Överblivna delar från en prototyp vi aldrig körde klart. Jag räknade dem snabbt ,tio stycken, exakt vad jag behövde för att täcka mer än bara det mest uppenbara.

Jag stod kvar en stund och funderade. Ett riktigt larm skulle ta tid, och bolaget skulle behöva köra ut hit, utryckning skulle ändå ta tid och kanske inte ha någon verkan. Kameror var enklare. Små, billiga att köra, egen server. Om något hände igen kunde jag åtminstone kolla tillbaka på inspelningen. Inte för att jag trodde att det skulle hända något, men känslan av att inte veta satt kvar som en irriterande klåda.

Jag började plocka fram allt. Kablar, ström-adaptrar, microSD-kort. Det var som att montera ett gammalt Lego-set, fast med kablar och skruvmejsel. Jag planerade placeringarna medan jag jobbade. Tre av kamerorna satte jag inne i gästhuset: en uppe i takhörnet med utsikt över hela rummet och sängarna, en till vid skjutdörren mot poolen för att fånga in- och utgången, och en tredje lite längre in, riktad så den täckte både pentryt och korridordörren som leder vidare in i huset. De övriga sju fördelade jag runt om: två under taklisten vid altandörren för att se poolen och trappan, en vid garagets utsida mot vägen och häcken, en på husets framsida för att täcka entrén, och de sista tre strategiskt placerade i övergångarna ,en i taklisten i hallen uppe vid trappan, en vid korridoren utanför sovrummen, och en extra som jag fäste så den tittade mot Johannas dörröppning om dörren stod på glänt. Det var inte medvetet riktat dit, tänkte jag, bara en del av full täckning. Om någon rörde sig i huset när jag inte var hemma ville jag se det. Alla gömdes diskret i listerna, bakom små paneler eller i hörn där de inte syntes om man inte letade.

Jag jobbade hela eftermiddagen. Borren surrade lågt när jag skruvade fast fästen, kablarna drog jag längs väggar och tak så de knappt syntes. Svetten rann längs ryggen, men det var skönt på ett sätt ,kroppen fick jobba, huvudet fick vila. Solen sjönk, ljuset inne i garaget blev orange och dammigt. När kvällen kom hade jag allt uppkopplat. Wifi-signalen täckte precis överallt, kamerorna startade inspelning vid rörelse och sparade allt på den lilla servern i hörnet på garaget. Skärmen i förrådet visade de första bilderna: poolen som mörknade i skymningen, altanen tom, gästhusets insida med sängarna och den gamla tv:n, hallen uppe med trappan, och korridoren utanför sovrummen där Johannas dörr stod stängd.

Jag stod kvar i garaget och tittade på skärmen. Bilderna var skarpa. Jag kunde zooma in på plywooden, se hur tejpen satt snett. Det kändes bättre. Som om jag hade tagit tillbaka lite mark. Inte bara för säkerhet. Utan för att veta. Det fanns även en app om jag skulle vilja se när jag var ute på jobb, eller på resa, och se vad som hände här hemma.

Jag kände en svag värme sprida sig i bröstet, inte stark, bara en antydan. Tanken gled till Lisa. Hur hon kanske skulle gå förbi en kväll när jag inte var hemma, stå vid poolkanten, ta av sig klänningen och gå ner i vattnet. Vattnet som skimrade runt henne i mörkret. Och Elsa som dök upp bredvid, stod på kanten och tittade ner. Lisa som sträckte upp en hand, drog henne i. Deras kroppar nära varandra under ytan, rörelser som inte syntes tydligt men som man kunde ana.

Jag blinkade till. Stirrade på skärmen igen. Poolen var stilla nu, svart och blank. Värmen satt kvar, flyttade sig neråt. Det var inget jag hade bett om, bara en reaktion. Kroppen som svarade på tanken. Jag flyttade mig lite, lutade mig mot bänken i garaget. Handen gled ner längs magen, utan att jag riktigt tänkte på det. Fingrarna snuddade vid kanten på shortsen, tryckte lätt mot tyget. Det pulserade där under, en dov känsla som växte. Jag andades djupare, lät handen ligga kvar, pressade till lite hårdare. Tanken på Lisa och Elsa i vattnet kom tillbaka, deras kroppar som rörde sig mot varandra, hur deras andetag skulle blandas med vattenljudet. Hur kameran skulle fånga det, små detaljer som jag kunde zooma in på senare. Våta hårstrån mot halsen, droppar som rann nerför en bröstvårta. Jag gnuggade långsamt genom tyget, kände hur det svällde, hur pulsen slog hårdare. Det var inte planerat, bara ett sätt att hantera värmen. Ett ögonblick av lättnad. Jag stannade upp innan det gick för långt, drog handen bort. Andades ut. Det var ingenting. Bara en tanke som fått kroppen att vakna. Jag behövde inte tänka mer på det.

Jag lade ifrån mig telefonen. Gick in i huset. Tände lampan i köket, satte på pastavattnet. Johanna skulle snart vara hemma.

Och så hörde jag henne. Ytterdörren öppnades, väskan landade med en duns i hallen. Hon kom in i köket, håret lite rufsigt efter dagen, kinder röda från promenaden hem från bussen.

”Hej pappa. Vad blir det till middag?”

”Pasta. Med köttfärssås. Hur var dagen?”

”Okej. Tråkig. Matteprovet gick sisådär.”

Hon satte sig vid bordet, tog fram telefonen. Jag rörde i grytan, tittade på henne. Hon var sexton nu, växte så fort. Den där längden, de långa benen som hon sträckte ut under bordet. Jag kände en kort, ovälkommen värme igen, men slog bort den direkt. Hon var min dotter. Inget annat.

Hon reste sig efter en stund, gick upp för att byta om. Jag hörde henne gå in i sitt rum, dörren lämnades på glänt som hon ofta gjorde när hon var hemma ensam med mig. Jag fortsatte med middagen, men tankarna gled till kameran i korridoren. Den som satt högt upp i taklisten, riktad mot hallen. Om dörren stod på glänt skulle den fånga en bit av hennes rum ,inte hela, men tillräckligt för att se om hon stod framför spegeln, drog av sig tröjan, sträckte på sig. Hur hon kanske bytte om till bikini för att simma senare, hur hennes kropp rörde sig i det korta ögonblicket innan hon stängde dörren igen.

Jag kände hur det stramade till i magen. En sorts generad värme som jag inte ville namnge. Inte för att jag hade placerat kameran där medvetet för att se henne ,det var bara en del av att täcka huset. Men nu fanns den där. Och tanken på att den kanske skulle fånga något, ett oavsiktligt ögonblick, gjorde mig både obekväm och… något annat. Jag skakade på huvudet, ställde fram tallrikarna. Det var bara säkerhet. Bara ett sätt att ha koll.

Men när hon kom ner igen, i shorts och linne, och log mot mig medan hon satte sig vid bordet, kände jag hur den där glöden satt kvar i bröstet. Jag log tillbaka, sa något om att äta innan det kallnade.