Svar till: Dåtid kontra Nutid

Jag tänker att man måste kunna använda tidsenligt språk, annars blir det inte bra. Man får kanske bara skilja på språk som är viktigt för historien och språk som är avsett för eller kan göra läsaren upphetsad. Det kan vara en svår balansgång men det är det sistnämnda som vi vänder oss emot.

Jag tänker att i en sådan berättelse skulle det tex vara okej att skriva:

”Negerpojken skördade på fälten”

För att det skulle vara omöjligt att skriva ”den färgade/mörkhyade pojken…” om det utspelar sig på 1800-talet.

I vanliga romaner kan författaren gå väldigt långt både i språk och handling men när syftet är att skapa njutning så vill vi ogärna sätta det i samband med förtryck och övergrepp.

Jag tänker att en bra författare med en genomtänkt berättelse och ett brett ordförråd nästan kan skriva vad som helst och få det bra. Det gäller också att inte överanvända exempelvis nedsättande ord. Ungefär som när en del verkligen prenta in incest och skriver typ:
”Åh vad skön du är mamma! Nu ska jag knulla dig mamma! Du suger så skönt mamma!”
Då handlar det bara om att pränta in det ordet hos en läsare som går igång på just detta. I själva verket har läsaren för länge sedan förstått, redan första gången exempelvis ”mamma” användes att det är just det det handlar om.

På samma sätt tycker jag man kan tänka även om nedsättande ord men som kanske är nödvändiga för historien. Skriv orden på några lämpliga ställen för att sätta historien på rätt ställe och sedan använda alternativa formuleringar men som passar.

Jag vet inte om @Johan eller @Lilith eller någon annan har vettiga tankar att lägga till?