Här är mitt eget försök! Kluriga val att göra när jag själv lagt upp scenariot.
—-
Jag sträckte ut pekfingret för att trycka på Sophies dörrklocka, men drog in det igen. Borde jag vänta till i eftermiddag? Eller kanske höra av mig på ett annat sätt först? Hon kanske inte ens hade vaknat? Eller så hade hon gått hemifrån redan? Jag visste hennes morgonrutiner, eller åtminstone hur de brukade vara för några veckor sen, men de kunde ju ha ändrats. Äsch, jag orkade inte bry mig, jag ville träffa Sophie så snart jag bara kunde!
Jag hade kommit tillbaka till stan sent igår kväll. Det hade blivit ett stökigt uppbrott, men jag visste nu vad jag ville. Nu i efterhand kunde jag inte förstå hur jag nånsin hade kunnat inbilla mig att jag valde rätt i att flytta, att jag inte såg varningsflaggorna redan från början. Men nu skulle jag rätta till mitt misstag. Jag hade knappt sovit på hela natten för jag hade längtat så mycket efter Sophie, men det hade varit för sent för att ringa på redan då.
Jag tryckte på dörrklockan till sist. Jag fick anstränga mig för att hålla andningen lugn medan pulsen började rusa. Redan när jag hörde Sophies steg på andra sidan dörren sprack leendet upp i mitt ansikte.
Sophie öppnade dörren. Och stängde den igen efter mindre än en halv sekund. Jag stod kvar, lite förvirrad, men tålmodig. Jag tyckte mig ha hunnit skymta en morgonrock, kanske ville hon klä sig ordentligt innan hon släppte in mig. Väntans ambivalens tog bort lite av min iver och pulsen sjönk tills jag nästan började frysa i det svala trapphuset. Till sist ringde jag på en gång till, inte för att stressa utan bara för att visa att jag fortfarande var där.
Efter tre sekunder hörde jag ett vrål av raseri inifrån.
”NEEEJ!!” skrek Sophie sen. ”NEEEJ! GÅ IVÄG!! FÖRSVINN!!”
Jag stod chockad kvar i några sekunder innan jag tog ett par försiktiga steg bakåt. Det var inte alls den här reaktionen jag hade väntat mig. Plötsligt vräkte Sophie upp dörren igen. Hon såg vild och rasande ut, håret var rufsigt, som om hon precis försökt slita det av huvudet.
”Stick sa jag!” röt hon utan att se mig i ögonen, och jag klev ner för de första trappstegen. ”Jag har precis fått ordning på mitt liv igen! Jag vill inte se dig mer!”
Jag sträckte upp händerna i en oskyldig gest och fortsatte ner för trapporna. Det var inte alls den där reaktionen jag väntat mig, men hon hade förstås rätt. Jag öppnade munnen för be om ursäkt, men Sophie smällde igen dörren så att det ekade i hela trapphuset. När jag precis kommit ner på bottenvåningen när jag hörde dörren öppnas där uppe igen.
”Och dessutom har jag träffat någon!” ekade Sophies röst.
Jag stapplade ut. Givetvis hade det börjat regna. Jag stod ändå alldeles tom, lutad mot fasaden på trottoaren precis utanför hennes port en stund innan jag förmådde mig att gå ett par kvarter för att minska risken att hon såg mig på väg till jobbet.
Resten av dagen passerade i tomhet. Långsamt tog jag mig tillbaka till rummet jag fått låna av en kollega tills jag fixat ett mer permanent boende. Sen bara satt jag där och led i det antiklimax dagen hade blivit. Kanske åt jag något, jag minns inte ens, men till sist burrade telefonen till.
”Ville du nåt?” skrev Sophie.
Ephraim tvekade inte länge innan han skrev som det var. Han hade inget att vinna på att hålla inne med sanningen.
”Jag har sagt upp mig, gjort slut och tänker flytta tillbaka hit. Jag valde fel. Kan du förlåta mig?” skrev Ephraim.
De följande tio minuterna blev de längsta i Ephraims liv innan skärmen till sist lystes upp av Sophies svar.
”Ja. Kom hit.”
Spännande och annorlunda.