Vindlande vägar

Snön trillade ner från himlen som tjocka bomullstussar. Det hade den gjort med samma gusto sedan vi kört förbi Åmål några timmar tidigare. I sådana mängder att de annars praktfulla granarna som omgav vägen kom på skam.

”Jävla skit”, muttrade pappa för femtioelfte gången. Och vid det här laget visste jag vad som skulle komma härnäst. ”Varför i hela helvete stängde du av GPS:en?”

Frågan var ställd till mamma. Som inte svarade. Svarat hade hon inte gjort på länge, vilket jag förstod, för det hade inte jag heller gjort om jag varit henne. För själv var jag nog lika trött som mamma på pappas eviga gnällande. Eller nästan. För pappa gnällde åtminstone inte på mig som en papegoja som hakat upp sig. Och förresten var det knappast GPS:ens fel att Kung Bore gått över styr.

”Det finns en camping två mil bort”, sa Jack.

Jack såg lika trött ut i det blå skenet från sin telefon som jag kände mig.

”Tycker du inte det är lite för kallt för camping?” svarade pappa syrligt.

”De har stugor. Och den är öppen”, sa min storebror samlat.

”Mitt i vintern?” frågade mamma med en gäspning.

”Mmm. Öppen för vinterfiskare.”

”Kommer inte på fråga”, muttrade pappa. ”Vi fortsätter, vi har inte tid att stanna.”

”Skärp dig!” fräste mamma med oväntat eftertryck. ”Det är sent, mörkt och snöstorm. Och Åre försvinner inte på en dag.”

Jag tror pappa var på väg att svara när en gul lampa började blinka ilsket bredvid hastighetsmätaren.

”Vad betyder det där?”

”Att fyrhjulsdriften gått sönder…” muttrade pappa åt mamma.

Med ens blev den redan frostiga stämningen kallare än en isvak. Och en stund senare styrde pappa in den bångstyriga Audin på en smal avtagsväg.

”Jag hoppas du läser kartan bättre än mamma”, mumlade pappa medan han kämpade med bilen som han vanligtvis lovordade. Fast hans syrliga påstående behövde inget svar.

För framför oss öppnade skogen upp sig och trots halvmörker skymtade något som påminde om civilisation.

”Kommer du?” frågade min bror när vi lämnat bilen. ”Eller hoppas du på att bli en levande snögubbe?”

Vi stod bredvid en stor villa som nog var röd. En sådan det nog fanns tjugo på ett dussin här i Dalarna. Och när mina ögon vant sig vid mörkret skymtade jag sjön bortom slänten. Kanske också några små stugor ner mot vattnet.

Villan verkade fungera som både reception och butik. I varje fall butik på sommaren för nu gapade de flesta hyllorna tomma. Kanske var villan också bostad åt mannen som nyss dök upp genom en dörr bakom disken. För han hade väl knappast kört hit för vår skull?

”Sara?” var det första dalmasen sa. Han talade mer än tydligt dalmål.

”Ja, det var jag som ringde”, svarade mamma. ”Tack för att du tar emot oss. Vi…”

”… Åker tidigt imorgon bitti”, avbröt pappa tvärt.

Mannen bakom disken ryckte på axlarna. ”Jag har tänt kaminen.”

”Då slipper vi i alla fall frysa”, sa jag. 

Jag hann knappt avsluta meningen förrän jag fick en vass armbåge i sidan.

”Tror han menar bastun”, sa Jack.

”Bingo”, sa mannen bakom disken medan jag gnuggade mig i sidan. ”Vi har faktiskt elektricitet här i Dalarna. Tro det eller ej.”

Det sista sa han med ett svepande leende. Nästan som han inte log alls. Fast det var tillräckligt för   att mina kinder skulle hetta till. Vilket var löjligt. Fast ändå inte. För mannen i rutig flanellskjorta bakom disken såg bra ut. Och leendet, om han alls log, passade honom. Välväxt och hemlighetsfull som han var, som männen som prydde jakttidningar som i tid och otid damp ner i brevlådan hemma i Mölnlycke. 

Mer hann jag inte fundera på saken innan jag fick en till armbåge i sidan. ”Mia, nu går vi.”

Och det gjorde vi. Jag, med en blick som brände i nacken.

Stugan var liten och rymde två rum. Ett litet rum med matbord och en kökssoffa och ett ännu mindre rum med två våningssängar. Jag hjälpte mamma bädda innan hon fundersamt började pussla samman en sen middag bestående av sådant som hon lyckats skrapa ihop från butikens hyllor.

”Inte ett ord”, sa mamma kort när hon ställde fram maten.

Och mamma fick sin vilja igenom Ingen sa något. Inte ens pappa.

Efter maten hjälpte jag mamma med disken innan jag snörade på mig kängorna.

”Vart ska du?” frågade Jack när jag nästan hunnit ut genom dörren.

”Ta en promenad”, svarade jag.

”En kort promenad”, muttrade pappa. ”För vi åker tidigt imorgon bitti.” Sedan spände han blicken i mig som jag var en bedragerska av rang. ”Tidigt, Mia.”

”Whatever”, mumlade jag. Jag hade trots allt ett uppdrag.

Snön nådde över knäna när jag pulsade ner mot sjön. Förbi bryggan såg jag det mjukt gula skenet och snart också rökplymen som ansträngt letade sig upp mot den mörk himlen genom snöfallet. Ditåt styrde jag. Så gott det gick.

På andra sidan dörren fanns ett pyttelitet omklädningsrum som luktade gammal gympasal. Och på rummets enda bänk låg några vikta vita handdukar förvånansvärt prydligt staplade på varandra. Och bredvid kläder. Jeans och en rutig flanellskjorta.

”Du kom ändå.”

Jag gav vildmarksmannen ett svalt leende. ”Började du tvivla?”

”Slå dig ner.”

Den heta luften brände redan i mina lungor. Men trots det klättrade jag uppför den glödheta bänken och slog mig ner högst upp, på andra sidan mannen som varsamt följde mig med blicken som han lurpassade på ett rådjur genom kikarsiktet.

”Tuff dag?” frågade han när jag satt mig till rätta.

Jag rättade till handduken jag virat om mig. ”Tuffare än du anar.”

Han var äldre än mig. Fast inte fasligt mycket äldre. Och i det mjuka gula skenet från kaminen och några blockljus i fönsterkarmen såg han stiligare ut än tidigare. Den tomma butiken var väl ingen rättvis inramning. Inte jämfört den svagt upplysta bastun som doftade gott av trä och glödande vedträn. Och det kluriga leendet som han inte haft tidigare.

”Jag kommer inte reta dig om du flyttar ner ett steg.”

”Behövs inte”, flåsade jag.

”Som du vill”, sa han. Fortfarande med ett halvt leende på läpparna.

Försiktigt sträckte jag ut benen längs med det varma träet. Men väggen bakom ryggen besegrade mig. ”Aj.”

”Sitt kvar.”

Vad skulle jag annars gjort?

Jag följde min förmodade beundrade med blicken när han reste sig upp. Lång var han. Och snygg, fast det var inte längre någon nyhet. Däremot blev hans muskler tydligare såhär på nära håll. Och svettpärlorna som samlats på dem. Varje tjejs våta dröm, om hon nu inte lämnat plats för någon väldigt speciell längst in i hjärtat.

Sedan återvände han uppför bänken. ”Luta dig fram.”

Väggen bakom mig spottade och fräste argsint när en hel skopa vatten kylde ner den. ”Såja, nu kan du luta dig tillbaka.”

Fast det hörde jag knappt. Alla mina sinnen var överfulla av hans närhet och salta doft. Och bulan en halv armlängd från min näsa.

Ett halvt ögonblick senare flög dörren upp med en smäll. ”Mia!”

Jag tittade förvånat på min bror.

”Vad håller du på med?!” morrade Jack som en stridslysten varghanne.

”Bastar ser du väl!” snäste jag.

”Ser ut som du gör mer än bastar!” Min storebror var mer upprörd än när jag lånade hans mobilladdare utan att lämna tillbaka den.

Sedan blängde Jack på mannen vars skrev var farligt nära mitt ansikte. ”Och om det undgått dig är Mia sexton år.”

”Snart sjutton”, lade jag snabbt till.

”Så du heter inte Emilia?”

”Nej, men…”

”Det räcker”, fick jag torrt till svar. ”Ha en bra kväll.”

Med ens var min bror och jag ensamma kvar i bastun. Kaminen sprakade lyckligt ovetande om saker och tings tillstånd medan min bror och jag blängde på varandra.

”Vad var det bra för?” fräste jag.

”Såg bara till att du inte hittade på något dumt.”

”Du är min bror. Inte min pappa.”

”Precis. Pappa bryr sig inte. Men det gör jag.”

”Det gör han väl visst?!” snäste jag.

”Han har aldrig klagat på alla killar du släpar hem.”

”Alla?!” skrek jag. ”Jag har haft två pojkvänner, Jack. Två. Det är fan inte många.”

”Fast du har legat med fler.”

”Hur fan vet du det? Spionerar du på mig, eller?!”

”Och om inte jag kommit när jag gjorde hade du sugit av en till.”

Jag blängde surt på honom ”Låter nästan som du är svartsjuk.”

Jack tystnade under några långa ögonblick.

”Ska du stå där med kläderna på?” frågade jag till sist.

När min bror återvände med en handduk om midjan verkade han lugnat ner sig några grader.

”Mia”, sa Jack när han till sist funnit sig till rätta mitt emot mig.

”Vad vill du nu?” muttrade jag.

”Är du sur på mig?”

”Lite. Ganska mycket faktiskt. För du kallade mig slampig.”

”Det gjorde jag minsann inte.”

”Det gjorde du visst. Fast med andra ord.”

”Jag bryr mig om dig, Mia. Det är allt.”

”Jaha”, sa jag plötsligt varmare än luften runtom mig. ”Tack, antar jag…”

Förläget studerade jag mina tår medan jag försökte lista ut vad jag borde säga härnäst. Sedan föste jag bort en fuktig hårlock från klibbat fast mot mitt ansikte. Brottades med några ordval och till sist, med huvudet fullt av inre dialoger, drog jag upp mina ben mot mig och lutade hakan mot knäna. Då infann sig orden jag letat efter.

Fast min bror hann före mig. ”Mia…”

Jag tittade upp från mina tankar. ”Jack?”

Min bror såg konstig ut. Närmast bestört. Och stirrig som han satt sig i en myrstack. 

”Jack, mår du bra?”

”Mmm…”

”Är det mammas middag som är på väg upp? För den var verkligen inte bra.”

”Mia… du ska nog sträcka ut benen igen…”

”Varför då?” undrade jag.

Sedan trillade poletten ner med dunder och brak. Och en millisekund senare låg mina ben lika platt mot bänken som en katt som vägrar åka med till veterinären.

”Hann du se?!” fräste jag.

”Inte mycket…” kraxade han.

”Varför tittade du inte bort?!”

”Det gjorde jag…”

”Det gjorde du inte alls! Du har ju stånd!”

Min bror lade snabbare än blixten sitt ena ben över det andra. ”Det har jag inte alls…”

”Varför ljuger du?” morrade jag dovt. ”Jag vet hur stånd ser ut!”

”Du såg också ganska blöt ut…”

”För jag svettas! Och hur såg du förresten det? Du tittade ju bort, sa du!”

Jack såg ut lika förlägen ut som när jag hittat porrfilmer på hans dator. Något som jag retat honom förr sedan dess.

”Jag hann se… lite.”

”Jaha.”

”Du är snygg, Mia.”

”Är inte det en konstig grej att säga nu?” sa jag plötsligt varm igen.

”Jo. Förlåt. Jag… Mia? Vad gör du? Mia. Emilia! Ta ner benen igen!”

”Varför då? Du har ju redan sett min fitta. Och det är bekvämare att sitta så här”, sa jag och lutade återigen hakan mot knäna.

Jacks blick fladdrade fram och tillbaka men fastade alltid på samma ställe. Hur mycket han än försökte dölja det.

”Det är inte roligt, Mia.”

”Titta inte då.”

Jack såg mer än lovligt frustrerad ut. ”Det gör jag inte!”

”Så bra”, sa jag och flyttade isär fötterna en smula.

”Mia! Du är min syster!”

”Desto bättre. För du skulle väl aldrig göra något dumt med din syster?”

”Nu är du väldigt opassande!”

”Om någon är opassande är det väl du. För den där grejen mellan dina ben ser ganska stor ut nu.”

Under några ögonblick såg Jack ut som han var i valet och kvalet mellan att explodera eller implodera.

Sedan gaskade han upp sig.

”Det rinner från dig.”

”Jag svettas, som sagt.”

”Jag tror dig inte”, sa min bror om möjligt ännu mer frustrerat.

”Ser jag inte svettig ut, tycker du?”

”Jo. Men också våt.”

”Jaha”, sa jag med en axelryckning. ”Du får väl känna efter.”

”Va?!”

”Om det är svett eller något annat. För du verkar hängt upp dig på det.”

”Du är min syster, Mia!”

”Du sa det, ja. Det är ganska svårt att glömma.”

Min storebror blängde våldsammare än någonsin på mig. ”Varför jävlas du med mig?”

”Jag jävlas inte.”

”Klart du gör! Det har du alltid gjort. För vet du vad, Mia. Du är för det mesta en så otroligt jävla jobbig lillasyster!”

Som svar flyttade jag i sär fötterna en bit till.

Jack svalde.

”Sista chansen”, sa jag utan att släppa min bror med blicken.

”Du kommer banga. Aldrig att du vågar”, gläfste han.

Jag ryckte på axlarna igen. ”Som du vill”. Sedan flyttade jag långsamt ihop fötterna igen.

”Vänta!” utbrast Jack.

Några ögonblick senare masade han närmre mig. Till jag kände honom med mina tår. Och när hans hand långsamt smet in mellan mina ben flyttade jag försiktigt ut mina fötter igen. Innan jag öppnade upp mina knän.

Först nu hörde jag hans andning. Tung och snabb. Eller var det min. Flämtande andetag. De var nog mina. För jag flämtade till varje gång min bror snuddade vid mina ben. Sedan spratt jag till som min bror ledde elektrisk ström.

”Jag sa ju att du var blöt.”

”För någon pillar på mig…” gnydde jag.

Jack gav mig ett hastigt leende. Sedan vände han ner blicken igen. Uppenbarligen fångade något annat än mina ögon hans intresse. Något som vände ut och in på min mage och sakta men säkert började klådan inom mig ebba ut.

”Du är blötare nu…”

”Konstigt…” stönade jag innan jag bet tag om min ena hand. ”Föschtåj inte vajfö…”

”Du är också blöt på insidan…”

”Kom in i mig!” flämtade jag.

”Jag är inne i dig. Med två fingrar. Känner du inte?”

”Jag menar inte fingrar! Jag menar…”

Under några ögonblick mötte min blick Jacks.

”Menar du?”

Jag nickade hastigt.

Sedan stannade tiden.
Jag förstod inte vad min brors ögon berättade för mig. Tvekade han? Eller dömde han mig? Ville han inte ha mig? Varför jag ens trott det. För jag var trots allt hans syster. Och han min bror. Kanske hade jag gjort mitt livs misstag. Men i nästa ögonblick drog Jack min rumpa över kanten. Och i ögonblicket därpå stönade jag högre än jag någonsin gjort.

”Du är trång”, flämtade min bror.

”För du är stor!” kved jag högre.

”Jag…”

”Är det inte skönt? Jack?”

”För skönt…”

”Det är väl bra? Inte? Jack. Vad gör du? Jack! Du kommer väl inte?”

Jag behövde inte svar på frågan. För jag kände. Kände hur min bror härjade vildsint i mig.

”Förlåt…” mumlade Jack medan han fortfarande bultade i mig.

Jag skakade på huvudet med ett lyckligt leende. ”Jack, du behöver inte be om ursäkt för någonting…”

Men när jag lutade mig fram mot min brors läppar släppte han taget om mig. Var snart inte längre i mig. Och några ögonblick senare satt jag ensam kvar i bastun.

***

Nästa morgon var himlen klar och vi lämnade campingen redan klockan sex med en chaufför som var på betydligt bättre humör än igår. Pappa både samtalade och skojade med mamma som till och från fnittrade som en uppvaktad tonårstjej. Något som jag också gärna gjort. Fast i baksättet var stämningen det motsatta. Jack stirrade ut genom fönstret och jag gjorde ingenting. Förutom att av och till känna spår av gårdagen sippra ner i en kladdig pöl i mina trosor. Som aldrig skulle hända igen. För Jack skydde mig som en rabiessmittad räv.

”Jack”, började jag när jag ställt ner min väska i vårt rum.

”Jag ska åka skidor nu.”

”Varför undviker du mig?”

”Gör jag? Det tycker jag inte”, sa han och lämnade rummet.

För att dela ett pyttelitet rum i en redan liten lägenhet såg vi inte mycket av varandra. Och då vi sågs var det av ren nöd. I alla fall från Jacks sida, för jag blev mer och mer övertygad om att han planerade sina rutter efter mig. För att i största möjliga mån undvika kollisionskurs. Eller alls samma hav. Och när han väl var omkring mig såg han igenom mig som jag var gjord av luft.

”Vad sägs om den röda backen?” frågade jag nästa dag.

”Tänkte ta den svarta”, sa min bror och susade iväg. 

Den tredje kvällen gick vi ut för pizza. Valet föll på en pizzeria vid Åre torg som enligt alla möjliga recensioner var toppen. Och i vanliga fall vore den säkert det. Fast nu var ingenting längre som vanligt.

”Tycker du inte Jack beter sig konstigt?” undrade mamma när min bror försvunnit iväg mot toaletterna.

Jag ryckte på axlarna. ”Tycker han är som vanligt”. Sedan tog jag en stor tugga smaklös vesuvio. Mest för att slippa prata mer.

”Jaha”, sa mamma efter efterrätten. ”Nu tror jag pappa och jag beger oss hemåt. Ni kan väl roa er själva en stund?”

”Okej”, sa jag.

”Mmm”, mumlade min bror. 

Jag smuttade på min knappt rörda cola medan Jack sysslade med något annat meningslöst.

”Du”, sa jag till sist. Och tvingade fram ett leende. ”Tror du de ska hem och ligga?”

Jack blängde länge och väl på mig innan han skakade på huvudet. ”Emilia, vad är det för fel på dig?”

Då brast dammen.

”På mig?” fräste jag. ”Skit ner dig, Jack! Du kan skita ner dig så jävla mycket!”

Sedan lämnade jag pizzerian och min omkullvält stol.

Jag vet inte hur länge jag drog runt i Åre. Men till sist frös jag ända in till benmärgen. Det hade visserligen inte gjort särskilt mycket om jag frös ihjäl här och nu. Jack skulle åtminstone bli glad. Fast den glädjen tänkte jag bespara honom.

På Villan kom jag in för jag var snygg. Svårare än så var det inte. Desto större svårigheter fick jag med alla svärmare, för inom loppet av en halvtimme hade tre olika killar bjudit mig på fyra drinkar. Som jag åtminstone pliktskyldigt smakade på. Jag hade precis slunkit undan uppvaktare nummer fyra när den femte fyrade av ett leende.

”Sanning eller konka?”

”Vad snackar du om?” sa jag och blängde på honom.

Han ryckte nonchalant på axlarna. ”Vissa tycker det är en kul lek.”

”Jaha. Konstig grej att säga. Brukar det funka?”

”Beror på”, sa Jonas som antagligen försökte se snygg ut. Vilket han faktist lyckades ganska bra med. ”Det funkar i varje fall bättre än att bjuda på drinkar.”

Jag gav honom ett finurligt leende. ”Tror jag är beredd att hålla med dig om det.”

”Se där. Då kanske du inte ens behöver svara på sanning eller konka.”

”Fast tänk om jag vill”, fnittrade jag plötsligt upprymd.

”Alright. Vad väljer du?”

Jag gav tanken några ögonblick att rota sig. ”Sanning.”

”Bra. Då kan jag lära känna dig. Har du kille?”

”Det var en tråkig fråga.”

”Kan ju inte börja med den bästa frågan.”

”Ligger något i det. Men nej, jag har inte kille, för jag är olyckligt kär i min bror.”

”Se där”, sa han med ett roat leende. ”Den har jag aldrig hört. Men du, man får faktiskt inte ljuga i sanning eller konka.”

”Mmm”, sa jag. ”Man får väl inte det. Så ställ en annan fråga, då.”

”Är det inte jobbigt att vara så pass snygg som du?”

”Borde väl du veta.”

”Tack”, flinade killen som fick min kinder att hetta till. ”Men du svarade inte på frågan.”

”Lite”, suckade jag. ”Killar kommer ofta lite för fort om man är snygg.”

”Det där lät nästan som en utmaning.”

”Kanske det”, sa jag och svängde en smula med håret.”

”Jag skulle kunna äta dig till frukost, lunch och middag.”

”Nu är du nästan lite läskig. Om inte du inte menar en annan typ av käk, förstås. För då är du väldigt snuskig.”

”Har jag sagt att du är tjejen i mina drömmar?”

”Hur vet du det? Tänk om jag är skittråkig i sängen?”

”Jag bevisar gärna motsatsen.”

Under några ögonblick gnagde jag på läppen med jag tittade in i två glittrande ögon. Sedan sa jag, ”kom, vi drar.”

Med ens strålade killen med världen konstiga raggningsreplik som han vunnit både högsta vinst på lotto och trav på samma gång. Sedan svalnade hans blick. För någon ryckte tag om min arm.

”Du går ingenstans, Mia! Förutom hem.”

”Vem fan är du?” gläfste killen som snart skulle sätta på mig.

”Hennes bror”, väste Jack innan han omilt föste mig mot utgången.

”Låt mig va!”

”Mia, du är fan inte klok…”

”Nej, Jack”, fräste jag. ”Det är du som inte är klok som tänker förbjuda varenda kille från att ligga med mig bara för inte du vill ha mig!”

Min bror knuffade ut mig i ett mörkt och rått Åre.

”Skärp dig.”

”Släpp mig!”

Till sist slet jag mig loss från min brors vassa klor.

”Du förstår verkligen ingenting, Jack…”

Min bror glodde tomt på mig medan några ensamma snöflingor landade på hans kalufs. Sedan öppnade han munnen. Och för ett kort, kort ögonblick trodde jag att han förstått. Men i stället sa han torrt:

”Mia. Glöm allt som hänt. Det blir bäst så, tro mig. Nu går vi hem.”

Med ens rämnade Åre torg under mina fötter. Och i nästa ögonblock skakade jag på huvudet.

”Dra åt helvete, Jack.”

Sedan satte jag av tillbaka mot Villan. Fast jag nådde inte hela vägen fram.

”Är det sex du vill ha, sätter jag på dig här och nu”, morrade Jack med ett hårt tag om min arm.

”Släpp mig innan jag skriker”, morrade jag lika dovt tillbaka.

Men jag skrek inte. Spjärnade knappt mot medan Jack släpade in mig i en smal gränd där några ensamma gatlyktor förtvivlat kämpade mot mörkret. Oömt tryckte min bror upp mig mot en kylig vägg bakom några vilsna sopkärl. Och utan ett ord vände han mig omilt från sig.

”Jack!” flämtade jag medan min flackande blick försökte få en bild av honom över axeln.

Med ens högg den bitande kylan fast om min bara rumpa.

”Jack? Vad gör du?” pep jag.

Och i nästa ögonblick var min bror i mig.

”Inte så hårt…” gnydde jag.

Men på det örat lyssnade inte min bror. Han tog mig hårt. Knöt näven om min hästsvans. Tog mig hårdare till jag stönade högt varje gång han slog i botten, medan mina frusna fingrar klamrade sig fast mot den stelfrusna träfasaden.

”Var försiktig med mig…”

Min brors sista stöt kilade fast mig mellan honom och väggen.

”Jack, hur kan du inte förstå…” mumlade jag medan min bror bultade i mig.

Jag väntade ut honom innan jag slet mig loss. Och när jag vände mig om såg min bror rådvill ut. Som han förvirrat sig in i en tät, mörk skog och var helt vilse. Under några korta ögonblick fortsatte jag blänga på honom. Innan jag sa:

”Försöker du få mig att hata dig lyckas du förbannat dåligt med det. För jag tycker fortfarande om dig, Jack. Har alltid gjort. Mer än du anar.”

Jag tyckte min bror ropade. Men hörde inte vad, för jag var redan långt borta.

***

Nästa morgon klev jag aldrig på gondolen. Kanske tittade mamma och pappa och Jack med förvånade ansikten efter mig medan de seglade upp för Åreskutan. Fast det hade jag ingen aning om, för jag var redan på väg.

Tågbiljetterna var slut, konstaterade jag snabbt. Och flyget kostade skjortan. Jag smuttade på mitt brännheta kaffe medan jag blängde på Åres järnvägsstation genom den stora fönsterrutan. Inte heller fjällbussarna var ett alternativ. De behövde man tydligen boka långt i förväg. Så jag var fast, i landets dyraste fängelse.

När kaffet med påtår var slut låste jag in mig på toaletten och försökte klämma ut det sista som Jack lämnat efter sig. Det fick ta sin tid och det gjorde det också. Till stort förtret för den upprörda gubben som bankade på dörren. Först när en tjej från personalen hotade med polisen lämnade jag toaletten.

***

”Emilia!” ropade mamma upprört innan hon knappt hunnit genom dörren. ”Du kan inte bara försvinna som du gjorde!”

”Kan jag inte?”

”Och varför svarar du inte när jag ringer? Jag har säkert ringt tio gånger!” Sedan lugnade mamma sig några grader. ”Mår du bra?”

”Har bara lite ont i kroppen.”

Nu skruvade han på sig bakom mamma.

”Jaså? Vad har hänt?”

”Jack körde in i mig igår.”

Min bror hostade till. Röd med en svettdroppe vid tinningen.

”Varför har du inte sagt något? Kom, vi åker genast in till vårdcentralen.”

”Tror inte doktorn kan fixa problemet.”

Mamma gav mig en besynnerlig blick. ”Nähä. Okej. Men säg till om det blir värre.”

Jag nickade. ”Det ska jag göra.”

”Orkar du följa med ut och äta? Vi går om en timme.”

Innan jag hann svara klev Jack fram. ”Jag kan laga mat åt Mia om hon inte kan hänga med ut.”

Min bror lagade spaghetti alla carbonara. Som han handlade alla ingredienser till. Och till min förvåning smakade det riktigt gott, även om jag inte sa något om den saken.

”Mia”, sa Jack när min tallrik gapade tom. ”Har du ont?”

”Lite”, mumlade jag och skrapade tallriken efter sås.

”Förlåt om jag var lite… Det var inte meningen att…”

”Vadå? Sätta på mig igen?”

”… Ta, jag menar, va så hårdhänt.”

”Jaha. För det var du. När du tog, mig. För det tänkte du väl först säga?”

”Mia, jag gick nog över gränsen…”

Motvilligt gav jag min olyckliga bror ett vagt leende. ”Om du gått över gränsen hade du haft en blåtira idag.”

Jack försökte besvara leendet. Men det gick inget vidare för honom.

I stället tog jag ett djupt andetag. ”Jack, ibland får jag för mig att du tittar efter mig. Alltså på ett sätt en bror inte borde se på sin syster. Och det får mig att känna saker, saker som en syster inte borde känna för sin bror. Och…”

”Mia…”

”Tyst, nu pratar jag”, hyschade jag min bror. ”Det är därför jag är störig mot dig, Jack. För att få en reaktion. Det var därför jag flirtade med killen på camping. Och han på Villan, för jag såg att du smög efter mig. Allt jag ville ha var en reaktion från dig.”

”Allvarligt, Mia? För det du säger är att…”

”… Jag tycker om dig, Jack. Jag är faktiskt ganska kär i dig.”

Min bror skruvade på sig. ”Varför har du inte sagt något?”

”Nu har jag”, sa jag. ”Har jag förstått dina blickar rätt eller har jag gjort bort mig som ett jävla fån?”

Jack hann aldrig svara. För i samma ögonblick som han öppnade munnen kom mamma och pappa hem.

En stund senare åt vi chips och spelade yatzy till sent som vilken familj som helst. Förutom att vi inte var det. Åtminstone inte två av oss. Och minst en av de två satt som på nålar till pappa och mamma drog sig tillbaka.

”Mia”, sa Jack när han dragit för dörren till vårt pyttelilla sovrum.

Själv satt jag på våningssängens underslaf med händerna mellan knäna och glodde på mina rosa strumpor som hade en glad Snobben broderad på varje. 

”Du är ganska finurlig”, sa Jack när han satt sig ner bredvid mig. ”På ett utstuderat vis.”

När jag vickade på tårna ändrade Snobben min. Blev gladare när mina tår pekade uppåt och fick något sorgset över sig när jag krullade ihop tårna. ”Kom till saken.”

”Jag har kommit till saken, Mia. Du är ganska manipulativ, vet du det?”

”Jag är i alla fall ingen slampa”, mumlade jag medan jag skruvad på mig. ”För jag tänkte inte ligga med någon av dem.”

”Det tror jag inte heller”, sa min bror. Sedan suckade han djupt. ”Mia, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att såra dig, men…”

Med ens sjönk mina axlar genom golvet. ”Du behöver inte säga mer…”

”Du har förstått mina blickar rätt, Mia”, sa Jack långsamt som han läste innantill. ”Jag tycker om dig som du tycker om mig, men det kommer inte funka. För du är min syster och jag är din bror. Och hur nära vi än är varandra kommer det alltid finnas en mur mellan oss. Det är så det funkar. Vissa saker ska helt enkelt inte hända.”

Jag tittade upp på min bror med svidande ögon. ”Varför satte du i så fall på mig?”

”Det var ett misstag…”

”Två misstag, menar du!” fräste jag. ”Och förresten är jag en slampa. Och det är ditt fel!”

Nu var det Jack som skruvade på sig ”Det gick inte riktigt som jag tänkt mig.”

”Tack, det har jag också lagt märke till”, snäste jag.

”Hur hade du tänkt dig…” min bror drog på orden. ”… Att saker och ting skulle ske?”

”Hur fan ska jag veta det?” morrade jag. ”Men i alla fall inte ett fyrasekundersligg eller bli påsatt som i en porrfilm bakom en stinkande soptunna. Och allra minst bli totalt ignorerad och idiotförklarad.”

”Du”, sa Jack och föste varsamt undan ett gäng lockar från mina ögon. Sedan svalde han. Svalde igen medan jag andades tung, syrefattig luft och kände mig lika utsatt som de sorgliga fiskarna i Östersjön. ”Är du beredd att ge mig en chans till?”

Jag tittade på min bror med ett höjt ögonbryn. ”För vadå? Ligga med mig igen?”

”Nej, Mia. Inte ligga. Bli den du vill att jag ska vara.”

”Menar du…”

Jack nickade med sin mjuka blick på min.

”Jaha”, mumlade jag. ”Jag… jag… måste gå till toaletten.”

Min bror satt kvar där jag lämnat honom. ”Mår du bra, Mia?” Och följde mig med blicken när jag försiktigt föste igen sovrumsdörren och tassade bort till honom.

”Mia? Vad gör du?” Sängen knakade till när jag kröp förbi Jack, längst in mot väggen. ”Mia. Uhm. Du behöver inte. Vi skulle ju inte ligga. Det sa vi ju.”

”Gjorde vi?”

Jack glodde storögt på mig där jag låg med håret utsläppt och t-shirten uppdragen till hakan.

”Mamma och pappa…

”… Sover redan. Och om du kommer lika snabbt som du gjorde i bastun kommer de inte vakna.”

”Manipulativ och elak”, snörpte min bror.

Jag gav honom ett snett leende. ”Lovar att bättra mig. Tummis?”

”Annars sätter jag på dig som i gränden igen”, sa Jack som också log.

”Tror jag kan leva med det”, fnittrade jag. ”För det var faktiskt ganska skönt.”

Sedan sträckte jag ut händerna mot min bror. ”Kom här.”

Sängen knakade som en gammal träbåt när Jack kröp upp över mig. Och i nästa stund andades jag ut. Dels för min bror var tung. Mest för han kom in i mig igen. Med honom i mig fanns ingen plats för luft, eller något annat heller.

”Skönt?” viskade Jack mjukt.

”För skönt…” flämtade jag. Sedan bet jag tag om läppen. Tryckte händerna hårt mot munnen. Och i nästa ögonblick skälvde jag som Åre dragits med i århundradets lavin.

”Det gick fort”, flinade han när jag kvicknat till igen.

Fortfarande skakig himlade jag med ögon. ”Sudda bort det där störiga leendet, tack.”

”Går tyvärr inte”, sa min bror som han nyss gjort det avgörande målet i en vm-final. ”Orkar du mer?”

”Jag gör väl det”, sa jag med en överdriven suck. ”Fastän det inte är särskilt romantiskt att ligga med en självgod smilfink.”

När han till sist slutade fnissa fick jag tusen mjuka kyssar och först efter det började han försiktigt röra sig i mig. För varje stöt sjönk min bror djupare in i mig och jag längre ner i madrassen. Och långsamt, för varje tag som min bror tog i mig började klådan som plågat mig de senaste åren försvinna.

Jag brydde mig inte om min bror älskat med mig en minut eller hundra, mjukt eller hårt för när han till sist kom var jag inte mer än en blöt, lycklig pöl till syster med sina armar hårt om hans rygg. Och där blev de kvar. För jag tänkte aldrig släppa taget om honom.

”Jack”, sa jag när jag fått ordning på min andning.

”Mia?”

Min brors ögon glittrade mjukt i det dunkla ljuset.

”Imorgon, vid frukosten kommer jag berätta för mamma och pappa om min nya pojkvän. Hur fin han är. Och snygg. Och hur mycket jag älskar honom. Och oavsett vad de säger tänker jag aldrig lämna honom, för det är han och jag, för alltid. Förstår du hur mycket jag älskar dig, Jack? För det gör jag.”

Jag tog ett djupt andetag utan att släppa min blick med sin.

Sedan sa han:

”Jag behöver nog också göra en sak imorgon. Nämligen presentera min nya flickvän för våra föräldrar. De kommer tycka hon är fantastisk och det skulle du också göra om du träffade henne. För det tycker i varje fall jag. Emilia heter hon. Fast kallas för Mia. Lägg gärna namnet på minnet, för hon är det bästa som hänt mig.”

Sedan sjönk min storebror ner över mig och gav mig den mjukaste kyss en lillasyster någonsin drömt om.

18

Kommentarer

6 svar till ”Vindlande vägar”

  1. Profilbild för Gardintroll
    Gardintroll

    Spännande skrivet men det är lite knepigt att hänga med i svängarna ibland.

  2. Profilbild för Per_fekt
    Per_fekt

    En grymt bra berättelse, helt i din stil med mycket humor och värme!

  3. Profilbild för Johan
    Johan

    Ännu en mycket fin novell!

  4. Profilbild för Lovi
    Lovi

    Tack snälla ni ❤️

  5. Profilbild för John
    John

    Kan bara instämma. Värme, humor, en fantastisk historia och inte minst sexigt. 🙂 Du får liksom incest att inte bara vara förbjuden dragning utan också verkligen drypa av varm och innerlig kärlek. Jag tror att det händer i verkligheten oftare än man tror.

    Dessutom bidrar du med en kvinnas sätt att skriva och perspektiv, det behövs verkligen.

  6. Profilbild för George
    George

    Syskonkärlek i alla dess former är underbar. Här är den framförd på ett oemotståndligt, välskrivet sätt.

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…