Väggarna

Det här är del 1 av 1 i Mandat

Fiktiv novell. Personerna är påhittade alter egon. Likheter med levande människor är enbart yttre inspiration.

Almedalsveckan hade redan ätit upp dagen. Visby luktade solvärmd kalksten, stekt lök och vin som stått för länge i plast. Kamerorna var släckta. Kvar fanns den långa middagen i en trädgård bakom ett gammalt hus, där borden stod så tätt att stolarna skrapade varje gång någon reste sig.

Elin Brask satt med ryggen mot en klätterros. Det blonda håret var fortfarande uppsatt som inför kamerorna, men en slinga hade lossnat mot kinden. Den offentliga rösten var avstängd men inte helt borta. Vinet i glaset var mörkare än hon brukade tillåta sig. Bredvid henne, för nära för att det skulle vara slump, satt Nora Örling med jackan över stolryggen och en mörk lock som släppt mot nyckelbenet. Yngre i ansiktet. Blåare i blicken när hon inte bevakade den. En pärla i örat som fångade trädgårdens ljus.

De talade först om schemat. Om en journalist. Om en kollega som alltid tog mer plats än rummet tålde. Vinet gick runt. Någon skrattade tre bord bort. Sedan, utan att någon styrde dit, sa Nora namnet.

– Minns du sist? Linas äventyr?

Elin tittade upp från glaset. Inte förvånad. Bara den där lilla förskjutningen i blicken.

– Ja gud. Det har jag tänkt på många gånger.

Nora log mot kanten av glaset.

– Rösten.

– Mm. Inte den hon har när hon håller anförande.

– Och hur hon var på morgonen.

– Pärlorna på plats. Blusen knäppt. Som om ingenting.

– Jag tänkte på det hela vägen till frukosten, sa Nora. – På hur tyst hon stängde.

Elin nickade.

– Jag också.

De sa inte mer. Inte vad som hörts. Inte vem som svarat i andra änden. Inte vad som hänt med deras egen upplevelse. Under bordet rörde Elins knä Noras. Nora flyttade inte undan. Fingrarna kring vinglaset vita en sekund. Andningen hade redan ändrats hos båda. De talade vidare om schemat, om en taxi, om hur partisekreteraren dagen efter talat om anständighet inför folk som inte visste något. Diskret. Internt. Och båda blev blöta av det utan att det sades.

Det de inte sa låg ändå öppet.

De hade då delat en svit alla tre, Nora och Elin delade dubbelsängen och Lina en enkelsäng i rummet utanför.

Lina hade varit diskret. Hon hade smygit fram till dörröppningen i mörkret, stått där en stund och sett efter om de sov, sedan stängt dörren som skilde rummen i sviten åt. Därefter hade hon ringt hem utan att veta att väggarna var lövtunna.

Nora hade inte sovit. Hon hade hört stegen, hört dörren, hört hur rösten ändrades så fort hon började samtalet. Hon låg kvar i sängen. Elin andades tungt bredvid, fortfarande borta. Nora lyssnade. Först bara en mening genom gipsen. Sen en till. Låg. Andfådd. Inte hennes vanliga tillrättalagda röst.

När hon ville höra mer lyfte hon täcket. Bara fötter mot hotellmattan, iförd t-shirt och trosor. Rummet luktade dammsugare och solkräm. Hon smög fram till dörren.

Hon hörde hur kläder togs av. Knakande ljud från sängen. Handen. Hur blöt Lina sa att hon var.

Nora flinade mot träet. Vände sig. Gick tillbaka till sängen. Rörde Elin i axeln. Ett finger mot den egna munnen. Elin vaknade utan ljud. Såg Noras blick.

De gick fram till dörren tillsammans. Tätt. Pannorna nästan mot träet. Elins blonda hår i en slarvig knut från kvällen. Noras mörka hår över axlarna. De tittade på varandra i mörkret och flinade, kåta redan, som om det som hördes därinne också låg mellan dem. Som om de kunde ta det. Som om de inte vågade.

– Är du vaken, hade Lina sagt. Redan andfådd. – Jag är naken. Handen i fittan. Jag är så jävla blöt att det rinner längs låret.

Hans röst nådde dem inte. Bara hennes, rak genom gipsen.

Nora bet sig i kinden för att inte skratta. Elins mun var ett streck. Ingen av dem gick därifrån. Blicken hölls. Släpptes. Togs igen.

– Ja, jag vet att du är hos Isak. Det är därför jag ringer. Jag vill höra er. Jag vill att du tar fram kuken medan han sitter bredvid. Jag vill att han ser hur hård du blir när jag berättar.

En paus. Ett kort skratt. Vanan i det. Inte en hemlighet som skulle testas. En ordning de redan hade.

– Jag knullar mig med dildon nu. Den stora. Den du sa var för grov. Den är inne. Hela. Jag tar den som en hora, hör du? Jag tar den så djupt att det gör ont och jag vill att du hör när jag blir blötare.

Elin stod med axeln mot Nora. Bomullen mellan dem. Utan att märka det hade Elins hand glidit upp under den egna t-shirten och slagit om bröstet. Vårtan var redan hård mot handflatan. Hon klämde till, en gång, som om hon bara rättade tyget. Nora såg det. Andades ut genom näsan. Hennes egen hand hade hamnat på revbenen, sedan högre, och nöp om bröstet genom tyget tills vårta reste sig synligt mot den tunna tröjan. De tittade på varandra medan de gjorde det. Ett ögonkast som sa: vi också. Ett ögonkast som sa: inte än.

– Säg åt honom att ta fram sin också. Sluta låtsas att ni precis kom på det. Jag vet hur ni tar varandra när jag inte är där. Jag vill att du suger av honom medan jag kommer i luren. Jag vill höra när du sätter den i halsen. Jag vill att han knullar dig i munnen och att du stönar som den slampa du är när du tänker på min fitta.

Hon hade stönat. Tydligt. Rytmiskt. Dildon mot något, kanske soffkanten.

Nora flinade mot dörren, tänderna vita i mörkret, och tryckte knät mot Elins lår. Elin tryckte tillbaka. Trosorna var redan mörka mellan benen på dem båda. Doften av upphetsning steg mellan två kroppar som stått för länge stilla: varm hud, nattens tandkräm, den syrliga lukten under tyg.

– Jag är er lilla slampa. Jag vill att ni turas om. Först du i fittan, han i munnen. Sen byter ni. Jag vill ha två kukar. Jag vill att ni kommer i mig. I ansiktet. I rumpan. Jag vill att Isak håller ner mig medan du knullar sönder mig. Säg att ni gör det. Säg att ni gör det nu.

Det lät inte som fantasi. Det lät som schema. Som något de redan delade så tätt att avståndet bara var en telefon.

En annan röst hördes då. Låg. Maskulin. För långt borta för att bära ord, men tillräckligt nära för att bära andetag.

Lina blev tydligare. Inte hetsigare. Medveten. Som om hon ställde sig i rummet med dem.

– Ge luren till Isak.

Tystnad. Ett litet rustlande. Sedan hennes röst igen, riktad mot någon annan, långsammare nu.

– Hör du mig. Bra. Säg vad du ser. Har han byxorna av. Säg.

En paus. Bara hennes andning och den andres, närmare luren.

– Håll den mot munnen när du tar honom. Inte så fort. Jag vill höra. Är han hård redan av att jag ringer. Säg ja eller nej.

Nora hade slutat flina. Elin likaså. Namnen hade lagt sig i luften som något som inte gick att ta tillbaka.

– Isak. Säg åt David att titta på dig. Jag vet hur han tittar. Säg vad han gör med handen. Har han den kring sin egen. Eller kring din.

Elin vände ansiktet mot Nora. I mörkret såg de samma sak samtidigt: inte en hustru som fantiserade om en bror. En hustru som ringde in i ett rum där maken och makens bror redan låg. Etablerat. Inövat. Namnen gjorde det verkligt.

Chocken kom som hetta. Inte avsky. Nora svalde. Elins fingrar knöt hårdare om det egna bröstet. Vårtan värkte mot handen. Noras andra hand hade glidit ner, stannat mot tygkanten på trosorna, tryckt där det redan var blött. De stod kvar. Lyssnade. Höll blicken.

– Jag vill att du knullar honom medan jag knullar mig, sa hon till brodern. Inte högt. Inte sluddrigt. Som en instruktion på ett möte. – Säg när du är inne. Säg hur han känns. Frågar jag om han tar den djupt så svarar du.

En annan paus. Ett ljud som kunde vara en kropp som släppte sig bakåt.

– Där. Bra. Håll luren mot hans hals så jag hör när han stönar mitt namn. David. Hör du mig också. Du ska komma i honom, inte på lakanet. Jag kommer här. Ni kommer där.

Hon hade stönat igen. Stav mot något hårt. Andningen tätare men orden fortfarande rena.

– Blötare. Fuck. Jag blir så jävla kåt av det här. Av att vara er hora på avstånd. Av att veta att ni redan har varandra medan jag ligger här och tar den stora och låtsas att det är ni båda.

Hon hade kommit. Inte tyst. Ett brutet ljud, sedan makens namn, sedan broderns, sedan ett fult ord om sig själv, upprepat, tills andningen släppte.

Sen tystnad. Vatten i kranen. Steg. Badrumsdörr.

Nora och Elin stod kvar mot dörren en sekund för länge. Brösten tunga under t-shirts. Vårtorna hårda som nitar. Trosorna genomblöta. Märkbart upphetsade, och inte längre omedvetna om händerna på de egna kropparna. Blicken mellan dem höll. Som om de skulle njuta av varandra också. Som om steget redan fanns i rummet. Ingen tog det.

De släppte dörren. Gick tillbaka till sängen. Bakom väggen hade Lina gått in i badrummet. Vatten i kranen. Rör som slog.

De lade sig. Ryggen mot varandra först. Sedan inte. Vända mot varandra. Lakanet mellan dem för tunt. Elin mötte Noras blick. Nora höll den. Ingen rörde den andra. Bara ögon.

Först små rörelser. En hand som bara rättade tyget. Ett knä som drog sig upp en centimeter. Andningen som inte lade sig. Elins fingrar stannade utanpå de egna trosorna. Tryckte. Släppte. Tryckte igen. Nora såg det. Gjorde samma sak. Bomull redan mörk. Blöt. Ljudet litet, klibbigt, mot tyg.

Lakanet gled av höfterna. Ingen drog i det. Det bara följde med när benen rörde sig. De smekte ovanpå trosorna. Pekfinger mot klykan. Cirkel. Tryck. Doften steg mellan dem, syrlig, varm, tydlig i det stilla rummet. De tittade på varandra. Medvetna. Varje blinkning en bekännelse.

T-shirten åkte upp. Elin först, till revbenen, sedan högre, tills brösten låg fria. Ljusa. Vårtorna hårda. Nora drog upp sin. Mörkare vårtgård. Bröstet lyfte sig mot andningen. Ingen tog i den andras. Bara såg.

Lakanen åkte av. De drog upp knäna. Särade på benen. Fortfarande trosor. Fortfarande blick. Elin lyfte rumpan från madrassen, kroken i tygkanten, drog av. Nora likadant. Trosorna hamnade vid vristerna, sedan på golvet. Det blöta lät när tyget släppte huden.

Benen vidrörde varandra. Varm hud mot varm hud. Lutade. Elins vänstra vad mot Noras högra. De gled närmare. Låg precis intill. Det närmaste benet korsade den andras. Vad mot lår. Knä mot knä. Svettiga kroppar bredvid varandra, inte på varandra.

Sedan händerna. In. Två fingrar mot den egna fittan. Blött ljud. Klibbigt. Rytmiskt. Inget annat. Inga ord. Bara andetag som de höll inne och släppte för kort. Elins arm gick i takt. Underarmen strök Noras sida för varje rörelse, hud mot hud, inte avsikt, inte slump längre heller. Nora andades ut mot det. Flyttade inte undan.

De såg varandra i ögonen. Käkarna spända. Munnen stängd. Kampen låg i det: att inte vända sig in, att inte lägga munnen på den andras bröst, att inte föra den fria handen över. Att inte låta ljudet bli ett stön som bar genom gipsen till badrummet där Lina fortfarande hade vattnet på.

På gränsen. Höfterna som ville lyfta. Låren som darrade mot varandra där de korsades. Fittorna blöta så det lät för varje drag, ett litet, slappt klick i mörkret. Doften tät. Svett i hårfästet. Elins bröst som rörde sig med armen. Noras mage som spändes.

De kom så. Inte samtidigt. Nora först, med ögonen i Elins, med ett andetag som bröts mitt i och blev till ingenting. Elin höll takten genom det, såg henne, kom sen själv med läppen mellan tänderna och armen fortfarande mot Noras sida. Pulsen synlig i halsen. Inget namn. Inget ljud som räknades.

De låg kvar. Benen fortfarande korsade. Trosorna på golvet. T-shirts uppdragna under armarna. Andningen som sakta sjönk. Badrumsdörren därinne. Vatten som stängdes av. Steg.

Elin lutade sig in. En öm puss på munnen. Kort. Nora pussade tillbaka lika stilla. De log. Såg varandra i ögonen. Sedan slöt de dem.

Ingen hand mer än så. Bara två kroppar som vetat om varandra hela tiden, och en vägg som inte höll.

På morgonen hade Lina pärlorna i öronen och blusen knäppt till översta knappen. Proper. Ingen hade sagt ett ord.

Nu, i Visby, satt de på en annan sängkant. Samma tystnad. Samma vetskap.

Hotellet låg bakom en gränd där kalkstenen fortfarande höll dagens värme. Fönstret stod på glänt mot en innergård. Någon skrattade därnere, långt borta. Rummet luktade rent på det sätt hotell luktar rent: tvättmedel, minibar, en skål med persikor som någon från partiet skickat upp och som ingen rört. Noras jacka över stolen. Elins klackar vid dörren. En flaska vin redan öppnad på byrån, samma mörka som i trädgården.

Nora vände ansiktet. Avståndet var redan borta. Elins blick gick över munnen, över de målade läpparna, över pärlan i örat. Elin lutade sig in. Kyssen kom utan beslut. Först kort, som den ömma från den gamla natten. Sedan inte. Mun mot mun. Vin. Värme. Noras hand i Elins nacke, in i det blonda håret som äntligen släpptes ner. Elins hand på Noras lår, tills tyget flyttade sig.

De kysstes sittande. Ben hakade. Höfter mot höfter. Andningen ändrades. En hand sa fortsätt. En annan vänta. Sedan fortsätt.

Nora sköt Elin bakåt. Elin lät det ske. Rygg mot lakan. Nora ovanpå, ett knä mellan Elins lår. Händer under blus. Hud mot hud. Elin andades ut mot Noras hals. Salt. Parfym som satt kvar i håret från dagen. Varm hud.

– Kom hit.

Nora kom.

Blusen upp. Behån undan. Elins bröst tunga i Noras händer, ljusa, vårtorna redan mörka och hårda. Mun om bröstvårta. Tungan rund. Elin grep lakanet. Kjolen upp. Trosorna av. Doften slog upp mellan dem, syrlig och tydlig, som kroppen slutat dölja. Nora fann henne redan blöt. Två fingrar. Tumme mot klitoris. Elin bet sig i läppen. Smaken av sig själv när hon slickade sig om munnen. Noras fingrar gled lätt, sedan djupare, sökte.

De rullade på sidan. Ansikte mot ansikte. Ben flätade. Elins hand under Noras kjol, in, samma blöthet, samma hetta. Två fingrar. Nora andades skarpt mot hennes hals. Elin kände väggarna sluta sig om fingrarna, släppa, sluta sig igen.

– Så.

Utanför: steg. En dörr hördes öppnas från korridoren. De frös med händerna i varandra. Stegen gick vidare. De skrattade tyst, pannorna ihop. Sedan gick Nora ner.

Munnen mellan Elins lår. Först andedräkten mot huden. Sedan tungan, platt, långsamt upp genom springan. Smaken var salt och tjock, vin och hud. Nora stönade in i henne som om hon drack. Fingrar böjda, sökte framåt. Elin grep lakanet och Noras hår, det mörka mellan fingrarna. Höfterna lyfte. Nora höll ner dem med en underarm. Kom första gången med käken spänd, ett ljud som fastnade mot tänderna. Nora slickade henne genom det. Lät henne pulsera mot tungan. Släppte inte.

Elin andades som drunknad. Drogs ner. Vände dem. Munnen direkt. Nora med ett ben över Elins axel. Insidan av låret mot Elins öra, varm, darrande. Elin öppnade henne med tummarna. Slickade platt först, sedan spets, sedan långt in så långt tungan nådde. Nora smakade annorlunda, renare syra, svett i vecket där lår mötte bäcken. Elin styrde in två fingrar, vred, slickade klitoris i samma takt. Låren darrade kring huvudet. Nora kom, tyst först, sedan inte, ett stön som hon tryckte in i kudden.

Nu stående mot sängkanten. Elin med ryggen mot madrassen, knäna öppna, fötterna i golvet. Nora mellan hennes ben. Tre fingrar. Panna mot panna. Doften av dem båda mellan ansiktena.

– Inte så. Där.

Nora lydde. Vinkeln ändrades. Elin kom liggande mot hennes axel, med tänderna bitande i lakanet, med slidan som knöt sig kring fingrarna så hårt att Nora stönade av det.

De låg tätt. Hud mot hud. Svett i ryggraden. Sedan vända åt motsatta håll. Mun mot fitta. Fitta mot mun. Händer som spred. Höfter mot ansikten. De andades in varandra. Elin kände Noras stön mot slidan. Nora kände Elins tunga trycka in, släppa, trycka in. De kom osynkat, sedan nästan synkat, lår kring huvuden, saliv och väta som rann mot haka och hals.

I Noras väska: vibrator. Slät stav. De använde den tillsammans. Turas om. Elin lät Nora föra den in i henne, långsamt, tills den låg djupt, och Nora slickade runt den. Sedan tog Elin över. Förde den in i Nora medan hon höll henne öppen med den andra handen. Korridoren fick röster. De låg stilla med staven inne, Elins panna mot Noras mage, andades mot huden. När stegen försvann skruvade Elin upp vibratorn. Nora kom med handen över munnen, med låren som slöt sig kring Elins handled.

Nora var inte klar.

Elin stod på alla fyra mitt i sängen. Knäna i madrassen. Svank. Huvudet mot dynan. Nattluft kall mot svetten i ryggen. Doften av fitta och vin och varm hud låg tät i rummet.

Nora bakom henne. Tummarna spred. Munnen först. Tunga från klitoris och upp, över slidan, vidare. Kyss mot analöppningen. Slickade runt den tills den mjuknade. Tungan in. Elin tryckte sig bakåt mot ansiktet, mot näsa, mot haka. Nora stönade in i henne.

Staven i slidan. In och ut. För lätt.

– Inte tillräckligt.

Nora drog ur den. Tre fingrar. Fyra. Knogarna mot öppningen.

– Vänta.

Inte stopp. Tid. Nora slickade henne i rumpan medan handen arbetade. När Elin andades ut tryckte Nora på. Handen över knogarna. In till handleden.

Det sträckte. Bredare än något hon känt tidigare. Rundare, varmt, naturligt. Elins slida slöt sig hårt, gav efter, slöt sig igen. Nora kände varje ring av muskel. Värmen. Det blöta som rann längs handleden, ner mot armbågen. Lät henne vänja sig. Sedan rörelse. In. Ut till tummen. In. Elin gick ner på underarmarna. Rumpan högre. Tog mer.

Nora använde armen.

Underarmen i korta, djupa stötar. Handen inneknuten, vridande. Samtidigt tungan mot analen. Elin stönade högt. Sedan skrek.

– Fuck— Nora— där—

Nora höll takten. Fria handen hård mot klitoris. Elins lår skakade. Knäna gled isär. Hon kom med ett skrik ut i rummet, ut mot fönstret, ut mot korridoren. Rått. Obrutet. Orgasmen krampade kring handen, kring armen, pulserade upp i Noras axel. Elin skrek igen. Namnet. Inget namn. Bara ljud. Hotellet kunde vara fullt. Det spelade ingen roll.

Nora rörde sig genom det. Slickade henne i rumpan tills Elin ryckte och kom en gång till, med ansiktet i lakanet, med ett ljud som bröts mitt i.

Sedan ur. Långsamt. Elin andades som om hon sprungit. Nora kysste henne där bak. Kysste låret. Kröp upp längs ryggen. Elin vände sig, tog hennes handled, slickade den egna smaken av sig själv från Noras fingrar, från knogarna, från den tunna huden där pulsen slog.

Elin skrattade hes mot dynan.

– Kom hit.

Nora kom.

De drack vatten ur samma flaska. Skrattade och kysstes.

Sent låg de stilla. Elins hand på Noras mage. Noras ben över Elins. Inte prat. Inte framtid. Bara två kroppar som slutat hålla tillbaka något som funnits mellan dem länge nog, och en röst bakom en dörr som fortfarande låg kvar i rummet, diskret som ett protokoll.

När de somnade var det av utmattning. Utanför gick någon förbi. De hörde det knappt.