Det här är del 1 av 1 i Eleven och lärarinnan

Förord

Det här kan vara ett av mina mest pinsamma minnen, att jag faktiskt lämnade ifrån mig den här uppsatsen till en lärarinna. Fint men våldsamt pinsamt. Jag tyckte att jag var otroligt smart, ändrade så mycket så att hon aldrig skulle kunna förstå att den handlade om henne och mig, men det var inte mycket som var ändrat, inte ens hennes namn.

——

– Ni får välja på följande teman, sa Eva och vände sig mot svarta tavlan.
Kritan raspade så där så att det knottrade sig av obehag över huden av ljudet. Det var bara naglar mot svarta tavlan som var värre. Då kunde musklerna i hela kroppen liksom krampa och dra ihop sig och jag blev torr i munnen.
– Ett romantiskt möte, när du får chansen att göra en hjälteinsats eller om när man flyttar hemifrån.
– Men suck! Vad är det för jävla ämnen, muttrade Helen ett par rader bakom mig.
– Du kan ju skriva ”när jag surade ihop”.
– Käften Murre!
Helen kastade ett sudd på Rasmus som bara log glatt tillbaka.
– Egentligen får ni skriva vad ni vill, det här är bara lite hjälp på traven om man har svårt att komma igång, sa Eva.

Papper prasslade och blyertspennor började raspa överallt runt omkring mig. Vi var två som hade bärbara datorer, något som var väldigt ovanligt. Det var Magnus som började. Han köpte en Toshiba 1000LE bärbar dator och jag blev så tänd på det så jag tog alla mina besparingar från senaste sommarjobbet och köpte en likadan. Det hade varit lite motstånd mot att använda datorer och jag hoppades att det skulle bli mer vanligt i framtiden så man slapp alla förbannade papper och pennor.

Nu hörde jag redan Magnus fingrar smattra över tangenterna och min skärm visade ett nytt tomt dokument i ordbehandlingsprogrammet Word Perfect 5.1. Markören blinkade och väntade på mina fingrars spel över tangenterna. Jag började med att skriva rubriken: ”Ett romantiskt möte” men blev sedan sittande och bara stirrade på texten utan att den framkallade någon som helst idé om vad jag skulle skriva om.

Jag lyfte blicken från datorns skärm och tittade på Eva. Hon stod fortfarande vid svarta tavlan, halvt vänd bort. Hon hade suddet i ena handen och en krita i den andra. Hon försökte snygga till det hon skrivit.

Jag visste att hon var 32 år, nyskild och hade två barn på typ tre och sex år där hemma men hennes kropp bar inga synliga spår av två graviditeter. Hon var smal och något kortare än jag, kanske 168 centimeter lång. Hon hade långt ljust utsläppt hår som föll ner över mer än halva ryggen. Min blick smekte hennes rygg, ner över stjärten och de slanka benen och tillbaka uppåt igen. Jag tog in linjerna av hennes ansikte och bröstets konturer från sidan under den höjda armen och lät blicken glida ner mot höfterna.

Hon gjorde alltid något med munnen när hon var koncentrerad och skrev på svarta tavlan. Ibland syntes tungspetsen mellan läpparna och hennes rörelser var mjuka och energiska på samma gång. Jag tyckte hon var så otroligt söt och sexig när hon såg ut så där, som om hon liksom befann sig i en annan värld.

Hon var en av de lärare som verkligen brann för sitt jobb och vi elever respekterade henne. Jag älskade att skriva, det hade jag gjort sedan jag fastnade för att skriva dagbok när jag var tolv, men jag kände inget särskilt intresse för ordklasser och meningsuppbyggnad och förstod ärligt talat inte nyttan med det. Orden kom ju så bra ändå av sig själva.

Men Eva fick både svenska och svenska litteraturhistoria att bli intressant. Jag mindes särskilt när hon gav oss i uppgift att läsa och analysera en bok i just litteraturhistoria och vi fick några titlar att välja på.
– John, den här ska du läsa. Du kommer älska den.
Hon la boken En världsomsegling under havet av Jules Verne på min bänk. För en sekund nuddade våra händer varandra och under den sekunden tyckte jag bokvalet var en alldeles strålande idé. När den korta stunden av magi bröts såg jag bara en hundra år gammal mossig bok av någon fransk stofil liggande på min bänk.
– Meeeen Eva snälla, ska jag läsa det här gamla skräpet? Jag vill läsa och analysera Jan Guillous senaste bok istället, kan jag inte få göra det, please!
– Läs den här, please! Härmade hon och log stort. Det är precis din typ av bok, du som älskar teknik och båtar. Sedan kan du ta Guillou som nästa uppgift, men först den här.
– Vad kan det ha funnits för teknik och båtar på 1870-talet?
– Läs får du se.
– Okej, ordern är jävligt uppfattad och ska verkställas, muttrade jag.
– Bra, du kommer gilla den, lita på mig.
Hon rörde vid min hand igen och hade jag haft en pacemaker så hade den larmat för hög puls och uteblivna hjärtslag.

Och visst var boken fantastisk. Det tog mig en vecka att ens börja läsa den, men till slut förlikade jag mig med mitt öde. Jag ville inte göra henne besviken och analysen skulle lämnas in några dagar senare så det började bli bråttom. Jag plågade mig igenom de tio första sidorna, sedan var jag trollbunden och kunde inte sluta läsa. Efter det läste jag alla böcker och började med böckerna om kapten Nemo och kapten Grants barn.

Jag kastades tillbaka till verkligheten från mina tankar på Jules Verne och Evas händer och mun. Jag fick en sådan där konstig känsla av att det kunde ha gått ingen tid alls eller hela lektionen.

Plötsligt slutade Eva skriva och vände sig om. Jag hann inte slå ner blicken eller titta bort. Det var som om hon kände att jag såg på henne. Våra blickar möttes och hon log vänligt när hon avslöjade mig med att titta på henne. Jag sänkte blicken ner i den lilla skärmen och fingrarna började löpa över tangentbordet.

——

Ett romantiskt möte
Av: John
E2C, 1992

Det hade pågått ett tag och jag kunde inte rå för det. Det var antagligen patetiskt i all sin vanlighet, men jag var kär i min lärarinna. Jag kunde inte sluta titta på henne när jag trodde att hon inte såg. Så ofta jag kunde hjälpte jag henne med att bära böcker eller göra ren tavlan, springa och kopiera stenciler och liknande. Det var antagligen mer än övertydligt.

Ibland kändes det som om hon såg på mig liksom moderligt överseende, som om det här var hur naturligt som helst för en lärarinna och något hon var van vid. Det hade antagligen hänt andra förr och det hade väl både skrivits och sjungits om det. Den där ABBA-låten till exempel: ”Everybody screamed when I kissed the teacher”. Men ibland tyckte jag mig ana något annat i hennes ögon, något som bara glimtade förbi ibland, åtrå, inbjudande? Antagligen var det något min hjärna ville se men som inte fanns på riktigt. Det var också det där med våra händer som möttes ibland. Var det av misstag eller med flit? Bara korta ögonblick som var så korta att dess existens kunde ifrågasättas.

En gång när vi hade poesi som tema läste jag mängder av dikter om kärlek och det handlade bara om henne. När vi sedan fick i uppgift att skriva en dikt såg jag bara på henne där hon stod framme vid svarta tavlan och sedan kom orden. När hon sedan läst min inlämningsuppgift såg hon upp och bara tittade på mig, röd om kinderna. Just min dikt läste hon inte upp högt för hela klassen. Hon läste förvisso inte alla dikter men jag såg hur hon snabbt bläddrade förbi min dikt när hon valde ut några att läsa.

Det var fredag eftermiddag och skolan var slut sedan några timmar. Jag hade stannat kvar för att göra i ordning musiksalen efter att jag och mitt band fått repa där. Mina kompisar hade bråttom hem av olika skäl så jag tog på mig att plocka i ordning efter oss. Skolan var tom och tyst när jag gick ut genom huvudentrén. Jag tänkte att skolan var som två olika personligheter. En när den var fylld av studenter och lärare, liv och rörelse, en helt annan nu när det var tyst, tomt och nedsläckt. Det var nästan kusligt.

Nu satt jag vid busshållplatsen och väntade. Jag hade missat bussen och det var en halvtimme till nästa. Jag hade kunnat gå men både elgitarren i sitt hårda fodral och skolväskan var inte roligt att bära på de tre kilometrarna det var till tågstationen. Det var fint väder och gles trafik och ganska fridfullt att sitta här en stund.

En bil svängde ut från skolans parkering ett hundratal meter bort och svängde åt mitt håll. I höjd med busshållplatsen bromsade Eva in och vevade ner fönstret.
– Vill du ha lift?
– Tack gärna!
Jag slängde in gitarfodralet och skolväskan i baksätet och hoppade in i passagerarsätet bredvid henne.

Hon la i en växel och började rulla. Vi bodde en bit ut från centrum och inte särskilt långt ifrån varandra.
– Haft en bra vecka? Konverserade hon.
– Ja men nu är jag trött.
– Jag med. Ska bli skönt med helg. Ska du göra något särskilt?
– nej, det blir nog hemma och kanske plugga lite. Somliga ser ju till att hålla en sysselsatt, flinade jag.
– Bra det, så du inte är ute och svirar. Halva gymnasiet har gott. Det kanske inte känns så, men det är inte så fasligt långt kvar till studenten. Det går riktigt bra för dig i mina ämnen så tappa inte styrfarten.
– Jag är ändå inte så mycket för att festa.
– Det är bra det.

Det blev tyst en stund. Vi närmade oss vårt område och jag ville inte att bilresan skulle ta slut. Det kändes så fint att sitta här bredvid henne, fint och privilegierat.
– Apropå fest, jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med en sak?
– Visst, om jag kan så.
– Det är min vecka med barnen nästa vecka och jag har blivit utbjuden av mitt tjejgäng. Hon som brukar sitta barnvakt kan inte och vårt gäng ses inte så ofta. Så jag undrar om du kan och vill passa mina raringar?
– Ehhh ja … om de … jag menar … de känner ju inte mig?
– Nej men de är lätta att ha att göra med. Film, ritblock och pärlplattor så är man hemma och du kan ju komma över någon kväll på lite invänjning?
– Öhhh … ja visst, inga problem.

Eva bromsade in utanför vår villa och jag knäppte av mig bältet.
– Bra. Men måndag eller tisdag efter skolan? Så kan du äta med oss och leka en stund så får de lära känna dig?
– Absolut.
– Bra, tack John, så snäll du är.
– Inga problem.
Hennes hand lades över min, låg kvar så en lång stund, kramade lätt medan vi såg på varandra. Nu var det inte det där moderligt överseende i blicken. Nu fanns det där andra i hennes ögon. Det rörde sig mellan benen och mullrade dovt djupt inom mig av välbehag.

Det blev tisdag och jag dröjde mig kvar i skåphallen efter sista lektionen. Elever troppade av och korridorerna tömdes allt mer och jag hoppades att alla skulle försvinna i tid. Sedan hörde jag snabba lätta klackar långt bort i en korridor och jag visste att det var Eva som kom.

– Redo, ska vi dra? Frågade hon.
vi gick ut tillsammans mot parkeringen. Jag såg mig diskret om innan jag hoppade in i hennes bil. När hon startade och backade ut från parkeringen hade hon armen stödd mot mitt nackstöd så att hennes hand snuddade vid min nacke. Det skapade rysningar av välbehag och fick min puls att stiga. Hon gjorde sig ingen brådska att ta bort handen förrän hon backat ut, lagt om ratten och lagt i en växel.

Jag väntade hemma i hennes vardagsrum medan hon hämtade barnen på dagis. Det låg bara ett kvarter bort och hon skulle vara tillbaka om max tio minuter. Försiktigt såg jag mig om i lägenheten, drog handen över hennes säng, luktade på huvudkudden där hon vilade sitt långa hår varje natt. Sedan hörde jag ljud av små barn och en mamma ute i hallen och jag skyndade mig ut ur hennes sovrum.

–Det här är John. Han är min elev i skolan och han har lovat att passa er på lördag. Det här är Erik och Ella.
Jag la märke till hennes röst. Den var annorlunda, mjukare, mer livlig, finare. Nu var det mamman Eva, den privata människan och inte gymnasielärarinnan som pratade. På något ologiskt sätt kändes det konstigt att hon skulle ha ett vanligt liv, en vanlig lägenhet, vanliga barn och en vanlig röst och ännu konstigare var att jag, hennes elev blivit en liten del av det, fått en liten inblick i det privata livet. I min fantasi omfamnade vi varandra, kysstes ömt och sa något om vad vi skulle äta och tyst viskade hon i mitt öra att hon önskade mer efter maten när barnen somnat.

Jag var inte ovan eller obekväm med barn. Min äldsta syster hade barn och de träffade jag ofta. Dessutom gillade jag både lego och pärlplattor. Det kändes som om det gick lätt att skapa ett förtroende. Lilla Erik ville att jag skulle borsta hans tänder och sedan skulle både jag och Eva sitta i deras sängar och läsa godnattsaga. Åter igen ett svindlande ögonblick där jag fantiserade om att det var vi, frukten av vår kärlek och passion som skapat dessa små varelser och att vårt liv var en hemlighet så länge jag var hennes elev och hon min lärarinna.

När barnen somnat bjöd Eva på te och nybakade kanelbullar och sedan var det dags att gå hem och sova då det var skoldag imorgon. I hallen kramades vi, i verkligheten en vänskaplig kram trots sin avighet, men i min fantasi var det något annat. På väg ner för trapporna i porten undrade jag hur hennes mun skulle smaka så där i hallen. Det blev besvärliga nätter fram till lördag. Mina dagdrömmar kompletterades med nattliga drömmar som hade en medeltemperatur strax över temperaturen i jordens kärna.

På lördagen meddelade jag min familj att jag troligen skulle bli borta hela natten eller väldigt sen så att de inte skulle bli oroliga. Ingen tyckte det var märkligt att jag skulle vara barnvakt hos en av mina lärare. Om det var för att de inte visste att Eva var nyskild eller om det var den totala bristen på fantasi om vad åtminstone en ung tonåring hoppades skulle hända, var mera oklart. Den enda som visste eller anade, var min syster som kände till min dragning till mogna kvinnor.

Hemma hos Eva var hon i full gång med att göra sig i ordning. Hon hade duschat, klätt sig i kjol och sminkat sig. Barnen satt och tittade på film.
– Mat finns färdigt i kylen, Erik vill ha sin välling och den står också klar, bara att värmas. Inte för varm, fingertemperatur så att han inte bränner sig.
Hon for runt med en hårborste och verkade upplivad av att få komma ut.
– Inga problem, jag vet hur välling funkar.
– Bra. Jag vet inte när jag kommer hem, men du kan så klart lägga dig i min säng så väcker jag dig. Tack John, du anar inte hur glad jag är för att du ställer upp.

Hon kramade mig igen, höll kvar länge, luktade underbart från håret och halsen. Jag kände hennes bröst puta mot min bröstkorg. I min fantasi pressade hon sig mot mitt hårda stånd och drog med mig mot sovrummet. Hon försvann med någon ytterligare förmaning och sedan var hon borta. Jag stod kvar i hallen en stund, flög uppe i det blå på vingliga vingar innan jag landade i verkligheten igen.

Kvällen gick bra. Vi tittade på film och sedan bytte jag på barnen till nattkläder. Erik somnade i min famn klunkande på sin välling. När den var slut fladdrade hans ögon, huvudet föll åt sidan med kinden mot min arm, nappflaskan gled ur munnen och han somnade. Försiktigt la jag honom i sin säng och smög tyst ut ur rummet. Jag lämnade dörren för säkerhets skull lite på glänt så att jag skulle höra om någon blev ledsen.

Sedan gick jag in i Evas sovrum. I hennes säng luktade jag på hennes allra mest privata för första gången från ett par använda trosor jag hittade i tvättkorgen. Doften var så tydlig, så förbjuden och samtidigt kändes det så ömt på något vis. Närmare än så här skulle jag inte komma men nu visste jag hur hon luktade. Jag hade sinnesnärvaro nog att lägga tillbaka underkläderna i tvättkorgen innan jag somnade.

– John, vakna, det är jag. Jag är hemma nu.
– Va, vad är klockan?
Jag gäspade och sträckte på mig.
– Halv tre. Har det gått bra?
Jag reste mig ur sängen och kände mig först groggy innan jag vaknade till.
– Det har gått jättebra. De har ätit ordentligt och somnade utan problem.

Jag vinglade på trötta ben mot hallen och satte på mig skorna. Jag var för trött för att känna mig besviken på att verkligheten inte gick upp mot min fantasi nu när möjligheten funnits så nära.
– Tack fina du för att du ställde upp.
Eva kom nära, la armarna om mig och tryckte sin kropp mot min. Jag kunde inte låta bli att hålla henne hårt emot mig och jag visste att hon kände hur det var ställt. Jag struntade i det, tänkte att hon ändå var onykter och kanske skulle glömma eller förtränga det imorgon, jag bara ville känna hennes blygd mot mitt trånande stånd. Hon drog sig inte undan, kanske kunde man ana någon sorts svar men jag var osäker. Vi stod så länge. Mitt ansikte var begravt i hennes blonda hår. Hon luktade rök och svagt av alkohol och den vanliga parfymen, den jag känt från hennes trosor för en stund sedan. Jag undrade hur hon skulle lukta och smaka nu.

Vi gled långsamt isär. Eva var rödflammig om kinderna och antagligen såg jag likadan ut. I min fantasi var jag modig, böjde mig fram och prövande kysste henne på munnen, något jag aldrig någonsin skulle våga i verkligheten.
– Bäst att du går nu. Godnatt och tack för idag. Kanske jag får nyttja dina tjänster igen någon gång?
– Absolut, när som helst. Sov gott.

I min fantasi kysstes vi medan min hand tryckte ner handtaget på ytterdörren. I min fantasi drog hon igen dörren igen, knäppte upp min jacka och ledde mig tillbaka in i sovrummet. I verkligheten trevade jag mig ner i mörkret i trapphuset. Ute var natten sval och alt luktade fantastiskt. Det kändes skönt att komma ut, som om kroppen behövde svalka sig från att ha varit alldeles för överhettad.

Hemma smög jag tyst upp på mitt rum, struntade i tandborsten och klädde av mig och kröp ner i sängen. Min tröja, mina händer och min kind luktade av Eva. Bättre näring för mina fantasier än så skulle inte gå att få. Möjligen om jag nästa gång smugglade med mig ett par…

Två veckor passerade. Vi pratade inte om den där kvällen och natten. Det var som om det aldrig hänt. Jag tyckte också att de små signalerna jag tyckt mig märka hade upphört. När våra blickar möttes såg hon ofta bort. Det gjorde ont inuti men jag visste att jag var naiv och en drömmare med alldeles för livlig fantasi. Det fanns ingenting ömsesidigt och hade antagligen aldrig gjort det heller. Jag försökte hålla noga reda på vilket som borde vara hennes barnveckor och just den här veckan var det en sådan vecka. Det fick jag bekräftat också när hon var hemma tisdag och onsdag för vård av sjuka barn. Jag kände mig halv, tom och olycklig, som om det var mitt fel att hon inte kom. Riktigt hur jag fick ihop det i mitt huvud var mer oklart.

På torsdagen kom hon till skolan igen. Hon stod där vid svarta tavlan när vår klass intog klassrummet med skratt, buller och bong.
– Här kommer Evas älsklingsklass! Ropade någon och Eva skrattade medan hon skrev, men utan att släppa tavlan med blicken.
Åter igen såg hon så där koncentrerad ut, den där minen med munnen och tungspetsen som syntes mellan läpparna. Det slog mig att hon också kanske tyckte krita och tavla var obehagligt och att det var därför hon gjorde den där grimasen.

Lektionen var den sista för dagen och jag hade svårt att koncentrera mig, ville bara därifrån och slippa se hennes mun, hår, händer, vackra ansikte och sexiga höfter. Jag ville bara gå hem…

– John?
Klassen strömmade ut ur klassrummet. Eva såg på mig för första gången på evigheter.
– Skulle du kunna tänka dig att vara barnvakt imorgon igen? Lite kort varsel, jag vet.
– Visst kan jag det, inga problem.
Jag fick skärpa mig för att inte lätta från golvet eller le fånigt.
– Bra, kom vid 17-tiden då barnen ska äta.
– Japp, okej, jag kommer.

– Varför ser du så jävla glad ut då? Frågade Elin när jag kom bort till skåphallen.
– Det är fredag, då är väl alla glada?
– Så jävla kul är det väl ändå inte?
Jag försökte gå mera värdigt ut ur skolan och bort mot bussen.

På lördagen duschade och rakade jag mig noga, precis som om det vore jag som skulle gå på fest. Jag sa hejdå till min familj och gick den korta promenaden bort till husen där Eva bodde. Lägenheten luktade parfym och hårtorken brusade från sovrummet. Det var lilla Ella som öppnade dörren och hon släpade genast med mig in i barnrummet och visade nya pärlor och plattor.

– Vad bra, maten i kylen som sist och du får givetvis ta det du vill ha. Jag kan inte säga när jag kommer, säkert sent.
– Det gör inget, jag somnar ändå.
Innan hon försvann ut genom dörren gav hon mig en varm lång kram igen. Jag försökte diskret hålla undan mina höfter men hon kom nära ändå, kände helt säkert mitt tillstånd. Jag kände någon sorts liten ilska över att hon lekte med mig.

När barnen somnat smög jag ner ett par av hennes använda trosor i min jackficka men avstod från den mysiga stunden den här gången. Det ville jag spara tills jag kom hem.

Efter en svensk film på TV la jag mig i hennes säng. Jag ville inte sova med kläderna på halva natten så jag tog av strumpor, byxor och tröja och kröp ner mellan hennes rena lakan endast med kalsongerna på. Där bultade mitt kön av blotta vetskapen att jag låg där hon brukade ligga naken, smeka sig och sedan sova. I min fantasi låg vi sked med min arm om henne efter att vi älskat och med de bilderna inom mig somnade jag.

Jag vaknade av ljud i lägenheten. Någon spolade på toaletten och i kranen, borstade tänderna, sköljde och spottade. Jag förstod att det var Eva och undrade varför hon inte väckt mig. Jag försökte resa mig för att snabbt klä på mig. Jag ville inte bli påkommen med att ha bäddat ner mig i hennes säng. Det skulle kännas mycket värre att behöva klä på mig och sedan gå. Men musklerna lydde alldeles för långsamt.

Sovrumsdörren som stått på glänt öppnades och jag mer kände än hörde hur hon närmade sig sängen. Istället för att sätta sig på sängkanten och skaka mig till liv, la hon sig ner på sidan bredvid mig. Jag kunde känna hennes andedräkt mot min kind, känna lukten av schampo, cigarettrök, svag doft av alkohol och en starkare doft av tandkräm.

Jag kände hennes hand på min arm.
– John, är du vaken?
– Nej jag sover, viskade jag.
Jag hörde hur hon fnissade och jag slog upp ögonen och såg hennes ansikte alldeles nära. Jag kände hennes ben mot mina genom täcket.

Plötsligt kändes det som att nästan tappa andan när jag insåg vad som skulle ske. Jag öppnade munnen för att kunna andas mera. Då kom en kort utandning, en flätning från henne, jag kunde känna andetaget mot mina läppar alldeles nära. Sedan kysste hon mig, först försiktigt, liksom prövande, sedan allt hårdare och girigare med allt snabbare andetag.
– Förlåt, förlåt, andades hon mellan kyssarna.
Hennes tunga sökte min, letade sig in i mig, virvlade och smekte.

Jag lösgjorde min ena arm och la den över henne, lät min hand vila över hennes rygg vid skulderbladen, strök sakta upp och ner, tryckte henne närmare för att hon inte skulle sluta, aldrig någonsin. Jag kände mig modigare nu, tänkte att hon säkert var onykter, skulle glömt eller förträngt det imorgon, så min hand letade sig innanför hennes kläder, drog tröjan upp ur byxorna. Hon drog ihop magen, gjorde det lättare att lösgöra kläderna, lyfte överkroppen för att jag skulle kunna dra upp tröjan mera.

Handen gled upp över hennes bara rygg, fingrarna stannade vid spännet till BH:n, tvekade och fumlade. Hon kom till min hjälp, knäppte snabbt och vant upp så att BH:n blev löst hängande över hennes axlar. Fumligt, blygt och ovant försökte jag dra upp hennes tröja. Hon reste sig och slet av sig kläderna, tröja, BH, byxor, Trosor och strumpor. Sedan kröp hon in under mitt täcke, naken och hetsig. När hon upptäckte mina kalsonger under täcket slet hon ner dem över mina höfter och jag sparkade av mig dem.

Sedan låg hon tätt intill igen, halvt över mig. Våra höfter rörde sig rytmiskt mot varandra, som om de visste vart det de åtrådde mest fanns och sökte sig dit. Eva gled upp över mig, särade benen och cirklade med höfterna tills hennes sköte hittade mitt hårda stånd. Jag sträckte ner handen, smekte äntligen över stjärten som jag åtrått så länge, nu utan skyddande kläder, alldeles naken, varm och mjuk. Ner mellan våra ben, där var min lem. Med två fingrar styrde jag upp den mot hennes sköte. Hon rörde höfterna, pressade sig nedåt, tog emot mig i en enda rörelse.

Lite chockade blev vi liggande alldeles stilla en stund. Kanske drabbades hon av samma insikt som jag, att jag nu var inne i min lärarinna, att vi var förenade så intimt som två människor bara kan komma och hur otroligt skönt det var. Lyckan strömmade som het lava genom blodet.

Eva började långsamt röra sig, försiktigt och målmedvetet. Hon gav ifrån sig små tysta gnyn för varje rörelse med läpparna mot min hals. Jag gjorde som jag nyligen blivit lärd, min ena hand smög ner mellan våra kroppar, två fingrar hittade hennes våta och svullna sköte, och där… Hon gnydde högt och rörde höfterna ännu mer över mitt kön och mot mina fingrar. Vi kysstes, hon reste överkroppen något, rörde sitt ena bröst mot mina läppar. Fingrarna smekte rytmiskt allt snabbare medan min tunga virvlade över hennes stora bröstvårta, lät den glida mellan mina läppar.

Då kom vi, hårt och samtidigt. Eva kved högt och ljudligt, mina andetag genom öppen mun var snabba och djupa. Hennes höfter stötte nedåt, mina stötte uppåt. Kladdiga ljud hördes från våra kön där min sperma nu fyllde henne, fyllde och svämmade över, rann ner över mina ljumskar.

Utmattad föll Eva ner över mig, åter med läpparna mot min hals strax under örat. Mina händer for över hennes kropp, smekte, kände, tog in allt det där som varit oåtkomligt fram tills nu.

Efter en lång stund smög Eva upp och ut på toaletten. Jag visste inte vad som förväntades av mig nu, om jag skulle resa mig och gå, men jag valde att ligga kvar. När hon kom tillbaka från toaletten luktade hon tvål och hade svala händer och blöta kinder. Istället för att tacka för ikväll och önska godnatt, kröp hon ner intill mig igen, vände sig om, pressade sin mjuka fina rumpa mot mitt underliv och tog min hand och la den över sitt ena bröst. Sedan suckade hon djupt.

vi låg tysta en lång stund, så länge så att jag trodde att hon somnat. Plötsligt vred hon överkroppen, jag böjde mig över henne och våra läppar fann varandra lite snett från sidan. Hennes tungspets mötte min i mungipan.
– Så det blev, sa hon tyst.
– Väldigt bra.
– Tycker du verkligen det? Du tycker inte att jag är hemsk?
– Hemskt bra, svarade jag och lekte med hennes tungspets igen.
– Tokis, fnittrade hon och la sig till rätta igen.
– De efterlyser dig inte hemma nu?
– Nej, sa att jag förmodligen sover på soffan.

– Säkert att … du inte tycker att jag är hemsk?
– Du gör mig lycklig, det är jag säker på i alla fall, viskade jag tillbaka med läpparna mot hennes nacke och drog in doften från hennes hud och hår.
– Det här är inte rätt men just nu skiter jag i det, viskade hon, som om det mest var för sig själv.

Nästa vecka i skolan var ingenting som vanligt igen. Jag och Eva bar på vår hemlighet i samförstånd. Den veckan var hon barnfri och då sågs vi varje eftermiddag efter skolan hemma hos henne. På dagarna försökte vi att inte se på varandra så mycket, men längtan till skoldagens slut var intensiv.

——

Jag satte punkt för sista meningen och körde igenom dokumentet med stavningskontrollen. Det här var nog egentligen att betrakta som fusk om Eva känt till funktionen. Stavning var betygsgrundande men ibland hade jag lämnat något enstaka stavfel med flit för att det inte skulle verka för perfekt. Det blev en lång uppsats som hade tagit hela dubbellektionen att skriva, men det hade ändå gått bra eftersom texten redan fanns färdig i mitt huvud, som en film som spelats upp gång på gång, en film som höll sig levande varje gång Eva log mot mig eller vände sig om så att min blick kunde smeka henne över håret och ryggen, ner över stjärten.

Jag andades ut och sträckte på mig och försökte tänka på annat en stund. Skrivandet och inlevelsen hade påverkat mig så att det skulle synas om jag reste mig allt för tidigt. Det var en fördel tjejer hade, att det inte syntes på dem. Jag tänkte på nästa lektion som var företagsekonomi för att lugna ner mitt inre något.

Jag reste mig från min bänk och tog datorn under armen och gick ut ur klassrummet. Tvärs över korridoren låg en av datasalarna. Där inne höll en teknikklass på med något men skrivaren nere i ena hörnet var ledig. Jag anslöt den i datorns parallellport och skrev ut uppsatsen, kontrollerade att allt såg bra ut och lämnade sedan datasalen.

Tillbaka i klassrummet lämnade jag bunten med papper till Eva som såg förvånat på högen av papper. Hon rättade till högen och häftade ihop den. Ljudet från häftapparaten som smällde var som en definitiv punkt i berättelsen.
– Hade du tänkt att jag skulle läsa halva kvällen eller?
– Japp, sa jag och log.
Plötsligt blev jag rädd. Jag fick en nästan oemotståndlig lust att rycka tillbaka högen med papper med förklaringen att något behövde rättas till. Tanken på att hon skulle läsa, det hade jag vetat hela tiden, men nu drabbade insikten mig med full kraft. Skulle hon förstå att novellen handlade om henne och oavsett, den var alldeles för detaljerad. Jag hade inte ens ändrat karaktärernas namn. Det kanske inte var sådant man lämnade ifrån sig i en vanlig skoluppgift? Men nu var det försent. Uppsatsen låg i den lilla växande högen av andra uppsatser. Med ångesten rivande i bröstet lämnade jag klassrummet. Ångesten var på något märkligt sätt blandad med en känsla av spänning och en lättnad. Nu hade jag fått ur mig alla mina innersta tankar och för en enda gångs skull skulle det läsas av alldeles rätt — eller fel person. Störst var nog känslan av skam och ånger.

En vecka senare delade Eva ut uppsatserna igen.
– Ni är så himla fantastiska allihopa! Har jag sagt att ni är min älsklingsklass?
– Ja men säg det igen, ropade Murre från raden bakom mig.
– Okej, ni är min älsklingsklass, världens bästa elever!
– Du är inte så tokig du heller, sa jag och ångrade mig genast.
Alla tjoade och applåderade. Eva gick längs bänkraderna och lämnade uppsatser på löpande band. Jag fick en plötslig skräckvision om att hon skulle lämna min uppsats hos någon annan av misstag.

Plötsligt stannade tiden och världen runt omkring mig tonade bort när Eva stod framför mig och såg rakt på mig, rakt igenom mig. Hon stod på det sättet så onaturligt länge tyst leende med min uppsats i handen.
– Bra John, jag har läst — flera gånger. Jag tycker du ska fortsätta skriva på det här temat. Det passar dig verkligen.
Sedan la hon högen med papper på min bänk med texten vänd nedåt för att min bänkgranne inte skulle se. Hon rodnade men samlade fort ihop sig och gick vidare.

Med bävan vände jag upp sista sidan. Där stod bara ”BRA” med fem utropstecken. Ingen kommentar om att se över de stavfel jag visste fanns där, de som jag lämnat med flit och säkert ett och annat äkta stavfel också. Dubbla känslor drabbade mig och jag var osäker på vilken som var starkast. Det korta omdömet gjorde mig besviken. Hade hon verkligen ingenting mer att säga efter att ha läst det här? Hade hon blivit arg? Eller kanske var det korta omdömet allt som behövde sägas, allt hon förmådde säga? Det spelade ingen roll, jag skulle aldrig få veta men i min fantasi kunde jag välja själv. Hon hade rodnat helt kort, men vem skulle inte göra det av en sådan text?

– John, får jag två sekunder med dig?
Jag såg förvånat på Eva. Runt omkring plockade mina klasskamrater ihop sina grejer och började strömma ut ur klassrummet. Det var fredag igen och sista lektionen.
– Nu ska John få en uppsträckning, sa Murre och dunkade mig vänskapligt i ryggen. Jag väntar vid skåpen.
– Okej jag kommer.

När den sista klasskompisen lämnat klassrummet och det bara var vi kvar såg vi på varandra. Mitt hjärta slog och jag kände mig nervös. Dörren till klassrummet stod på glänt och utanför i korridoren strömmade elever förbi åt olika håll. Jag bävade inför det som alldeles säkert skulle komma, en tillsägelse om att jag gått över gränsen.
– Jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med en sak?
– Visst, vad?
Mitt hjärta slog okontrollerat fort och hårt.
– Det är min vecka med barnen nästa vecka och jag har blivit utbjuden av mitt tjejgäng. Hon som brukar sitta barnvakt kan inte och vårt gäng ses inte så ofta. Så jag undrar om du kan och vill passa mina raringar?

…

Eleven och lärarinnan

• Uppsatsen