Tvehågsen

Samma underbara kyss som fått mig på fall nere i porten lockar mig att ta nästa steg. Kittlande och sugande på samma gång. Den lena tungan busigt lekande tafatt, ömsom undflyende för att sekunden efter ringla sig runt min på nytt.

Lika säker som jag fram till ikväll varit på att du min älskade flickvän är världens bästa tungkonstnär, lika säker börjar jag nu bli på att jag kommer att utnyttja frikortet som jag skrattade åt så sent som för en vecka sedan, när vi skildes åt vid tåget.

– ”Jag vet att det kommer bli tufft att vara ifrån varandra så här mycket älskling, men jag vet också att vi kommer ta oss igenom det. Snart är det dags för din första permis och då kommer vi vara så hungriga på varandra att Sodom och Gomorra kommer likna en söndagsskoleklass” hade du teaterviskat i mitt öra innan du nafsade busigt i snibben. Det var verkligen inte snällt, du vet ju hur känsliga de är och jag det gick vågor av vällust genom hela min kropp.
– ”Hrrmpf” hördes ett indiskret fnysande.

Du hade såklart valt platsen närmast vår gamla konfirmationspräst för vårt kärleksfulla avsked helt med flit. Han är en varelse så moraliskt skinntorr att det till och med överträffar hans mumieliknande utseende. Även om så gott som alla ogillade honom hade det varit ett äkta och uppriktigt hat mellan dig och honom, från dag ett. Han stod för all den gamla unkna människosyn som du är en skinande motpol till. Att du glatt kastade ur dig perfekta bibelcitat utan att för den delen tro på dem måste ha svidit extra mycket.

Medan tåget snabbt rullar in delar vi en kyss som på samma gång uttrycker all den kärlek som vi tillsammans byggt de två senaste åren och en vemodig längtan efter nästa. För vi vet att om bara någon minut kommer vi att skiljas åt mycket längre än vi någonsin varit isär. Jag förbannar min envisa dumhet. Frivillig värnplikt, jag som inte ens tror på militären. Hur korkad kan man bli? Men en idiotisk fylleutmaning med polarna hade gått på tok för långt. Så nu satt jag i skiten och det som sved mest var att jag utsatte dig för onödigt lidande. Det spelade ingen roll att du uppmuntrande stöttade mig, det gör du ju alltid, hur dumma mina idéer än är, men du kunde ändå inte dölja din besvikelse helt.

Givetvis hade jag hamnat i samma kupé som prästen. När jag hängde ut över den neddragna rutan och höll din hand medan vi började rulla kunde du inte låta bli att smälla in en sista bredsida.

– ”Älskar dig så mycket! Men glöm inte att du har ett frikort om suget blir för stort min lilla kåting. Men du har bara ett frikort så du får ta henne riktigt ordentligt, så du inte ångrar dig. Puss! Älskar dig så mycket hjärtat!”

Våra händer gled isär när perrongen tog slut och jag svarade dig en sista gång även om det såklart inte kunde matcha din silvertunga. Det kändes som en härlig motståndshandling även om jag inte såg fram emot resan och bävade för resesällskapet.

Men tjejen som pressar sin nu helt nakna kropp mot min, medan vi kysser oss allt närmare hennes säng, har rivit alla mina försvar. Jag vet att du menade varje ord när du gav mig det där frikortet, men jag har ändå kämpat emot så gott jag bara har kunnat. Hur vek är jag inte om jag faller för första tjejen, på första krogbesöket, efter att jag ryckte in? Hur patetiskt är inte det?

Snacka om att min självbild fått sig en ordentlig törn den senaste timmen. Jag som aldrig haft en tanke på att vara otrogen mot dig kysser nu en annan tjej med själ och hjärta, en tjej som jag knappt kommer ihåg namnet på för att jag är alldeles vimmelkantig. Inte av alkohol, nej det har nog varit en ganska lugn kväll egentligen, men hennes doft, sättet som hon nästan dansar fram, de mjuka rörelserna som skvallrar om någon med full kroppskontroll och den där mystiska känslan av välbehag varje gång jag kommer henne nära, det där man inte riktigt kan sätta fingret på men som man genast känner igen, precis som en speciell doft från barndomen eller ett visst ljud. Man bara vet utan att veta.

Allt hade börjat så oskyldigt. Jag ville bara ha lite omväxling till grabbarnas röster och grottpojksbeteende. Ville bara ha lite normal, tänkande, konversation istället för det ständiga kukmätandet. Visst jag var inte heller oskyldig och hade snabbt funnit mig i gänget, det var inget problem, men jag behövde verkligen ett vattenhål.

Haha, jag vet precis hur din snuskiga fantasi skenade iväg nu älskling, men nej, vattenhålet jag sökte var rent intellektuellt. Jag ville hitta någon att snacka med om något annat än brudar, bilar, fortnite eller vapen. Och jag behövde slippa all ändlöst pubertal humor, det stämmer verkligen som de säger att värnplikten får unga män att bli pojkar på nytt. Jag behövde ‘luft’ om så bara för några timmar. Jag vet inte om jag utstrålade detta som ett fyrtorn men när jag hängde på Joel, som stöttning, till ett bord med tre tjejer blev jag kvar.

Det var något med Annas mjuka självsäkerhet som påminde så otrolig mycket om dig när vi började snacka. Även om Joel är en av de trevligaste i plutonen så kändes det ganska snabbt att han skulle gå bet, i alla fall om han tänkt sig en snabb erövring. De här tjejerna hade hört det mesta vid det här laget, uppvuxna som de var i en militärstad. Men de var ändå vänliga och jag trivdes som en fisk i vattnet. Även Joel insåg jaktens begränsningar och jag blev riktigt glad när det visade sig att han till skillnad från de flesta av våra hormonstinna vapenbröder kunde ställa om och bara njuta av det trevliga sällskapet.

När det blev min tur att hämta runda följde Anki med för att hjälpa till att bära. Om Anna var den eftertänksamma, som inte tog plats i rummet bara för att fylla ut det med sin egen röst, så var storasystern festens jovialiska mittpunkt.

Utan att blinka hade hon kastat ur sig frågan om jag märkt att Anna verkade väldigt intresserad av mig. Rodnande hade jag svarat något undvikande, jag minns inte exakt vad, men det var först nu, när Anki satt ord på det, som jag insåg att jag verkligen var intresserad av Anna. Intresserad på ett opassande sätt som jag lovat mig själv att jag inte skulle bli. Jag älskar ju dig och hade inte haft en tanke på att spela ut det där fåniga frikortet. Men det var som om Ankis ord var den första kilen som hamrades in i min rustning.

Timmarna rusade iväg och trots att jag fortfarande hade saknaden efter dig i mitt bröst var jag lyckligare än jag varit på en vecka. Tjejerna var helt underbara och Ankis humor hade kunnat bräda hela den svenska humoreliten. Men det undgick nog ingen att Anna och jag snackade allt mer. När vi blev utkastade och stod utanför krogen för att bestämma vad vi skulle hitta på kom nästa vattendelare.

Joel måste ha räddat upp det första intrycket, för både Anki och Emmy föreslog att vi skulle fortsätta festen hos någon av dem, men först måste vi slå ner på det närmaste gatuköket. De tre satte iväg medan jag och Anna sackade allt mer. Till sist stannade vi helt till under en gatlampa och jag tittade undrande på henne. De gröna ögonen gnistrade till och ett knappt märkbart leende spelade för ett ögonblick över hennes ansikte, som om hon där och då kommit fram till något som hittills varit dolt.

– ”Du, är det ok om jag hoppar av? Det är nya skor och jag har redan börjat få skav… Klarar nog inte hela rundan till syrran…”
Jag skulle ljuga om jag sagt att jag inte blev besviken.
– ”Oj! Nej men det är väl klart. Bor du nära? Gör det mycket ont? Ska jag stötta dig på något sätt, eller bära dig?”

Hon skrattar till över min ivriga omtänksamhet och pälsen reser sig. Det finns inget skratt jag hellre hör än ditt min älskade flickvän, men om du själv får höra hennes någon gång så kommer du förstå mig. Det var verkligen som man skulle kunna föreställa sig att skogens vackra väsen hade låtit, om de hade funnits. Det kan låta banalt men det porlande skrattet lockade mig att drunkna i de tjärndjupa ögonen.

– ”Tack! Du är snäll! Men det är inte värre än att jag borde kunna ta mig de två kvarter som krävs… Men du får gärna följa mig hem. Så du vet var jag bor…” hennes röst tonade ut och tystnaden som omslöt oss när vi gick sida vid sida lyckades inte ens raggarbilarna penetrera.

Min puls rusade i kapp med min hjärna som hos en nyförälskad trettonåring. Men jag var inte längre en omogen trettonåring. Jag hade mött min själsfrände i dig och vi hade stakat ut resten av våra liv, inget kunde rubba det. Och ändå gick jag där med blodet sprängande i tinningarna och ömsom fruktade och ömsom längtade efter att Anna skulle fråga om jag inte vill följa med upp. Hur osannolikt det än var hade ju faktiskt Anki antytt att Anna skulle vara intresserad av mig, inte bara som kompis utan på ett djupare plan.

Den tysta vandringen är en av de där gånger som det känns som det första steget är det sista, så snabbt går det, samtidigt som den ovissa spänningen gör det till en evighet

– ”My” svarar du med sömnig röst.
– ”Älskling, säg att du skämtade om frikortet!”
Det är bara tyst i telefonen.
– ”Hallå? Älskling är du där?” viskar jag desperat.
Fortfarande tyst, och jag kikar på skärmen. Nej det har inte brutits. Då börjar du plötsligt skratta i andra änden.
– ”Du har fått napp! Jag visste det! Fan jag visste det! Du kunde inte hålla byxorna på!”
– ”Snälla säg att du skämtade!” kvider jag med desperationen drypande i varje stavelse. Lika säker på att jag egentligen inte vill det, att det inte är jag, lika säker är jag på att jag inte kommer kunna motstå en direkt invit från Anna, inte utan din hjälp.
Du funderar i några evighetslånga sekunder innan du med sjukligt intresserad röst konstaterar ”Du har inte gjort något. Men du vill, och du är säker på att du har chansen… Men du vill samtidigt inte!”
– ”Mmhhmm” kvider jag fram mitt utbroderande svar. Bortsett från att du är den smartast människa jag vet så kan du mig verkligen utan och innan.
– ”Åh du är bara så gullig älskling, jag skulle kunna äta upp dig om du var här.”
Om jag hade förväntat mig stöd och guidning så går jag på en riktig mina.
– ”Snälla säg att du skämtade!” upprepar jag.
– ”Jag älskar dig över allt annat! Men jag menade verkligen vad jag sa om frikortet, om det är något som du behöver så kommer jag inte älska dig mindre för det. Men du måste lova mig två saker. Det får inte vara någon idiot, vilket det såklart inte är, du är ju du. Och du måste berätta allt efteråt, och då menar jag allt. Nu måste jag få sova, tidig dag imorgon för vissa. Puss, älskar dig!”
Jag klarar bara att reflexmässigt svara ”Puss älskar dig också!” innan jag hör telefonen pipande meddela att du lagt på och lämnat mig i sticket. Där och då kändes det i alla fall så. Tekokaren slår ifrån och tystnaden lägger sig över köket mellan de avtagande bubblorna.

Med ett skräckblandat pirr i kroppen hör jag hur duschen också tystnar. Genom den glipande badrumsdörren hör jag ett vackert klingande gnolande. Fa-an också, måste hon ha bra musiksmak till råga på allt!
Kan jag, vill jag, törs jag? frågar jag mig tvehågset varje gång hon kommer till refrängen.

I ett desperat försök att vinna lite tid och samla tankarna snurrar jag runt och fokuserar på tebryggaren. Aldrig har jag lagt så mycket tankekraft på att fixa en kanna te.

De tassande stegen och den mjuka andningen som kommer närmare undgår inte mina överkänsliga sinnen. Försiktigt, nästan som om jag inte är säker på att det verkligen sker, smeker en hand upp längs min ryggrad och det är först när de småfuktiga fingrarna når min knottrade nacke som jag blir helt säker.

Det är tur att jag inte håller i tekopparna för rysningen som skakar mig är som en mindre orgasmkramp. Hennes armar kommer slingrande om min mage och så känner jag värmen av kroppen som pressas mot min när hon ger mig en lång och ömsint kram.

En liten del av mig som fortfarande hoppats att det bara skulle var något enkelt, att hon bara ville ha min kropp för en kväll, blir besviken, samtidigt som resten av min själ gör små volter av barnslig glädje. Anna vill ha något mer.

Försiktigt, för att inte bryta omfamningen, vrider jag mig runt och det sötvackra ansiktet är nu bara en tvärhand från mitt. Nyfiket studerar hon varje ledtråd jag utan ord ger.

Även om det inte längre finns någon tvekan om att jag har fått min både fruktade och efterlängtade invit så kan hon ju inte säkert veta att jag är redo, att jag ens kommer ta det förbjudna steget. Hon känner ju faktiskt till dig, att jag så att säga är tingad, men ändå har hon nu tagit steget och öppnat sitt hjärta. Här står hon dubbelt blottad och säkert allt mer nervös i väntan på mitt svar.

Alldeles yr lägger jag armarna om henne och låter mig falla. Det är inte mitt stoltaste ögonblick men det gör det inte mindre underbart. Gud som hon kan kyssas. Precis som med dig älskling så är det hon som för och busigt leker med mig, och jag följer som en lycklig hund sin matte.

Med tungorna dansande och händerna smekande varandras ryggar, min över hennes varma lena hud, hennes över min t-shirt, rör vi oss med små vaggande, dansliknande, steg allt närmare hennes säng.

Jag vet inte om det är en slump som gör att det är jag som känner ramen mot vaderna, men det blir som en signal och jag börjar kyssa mig ner över den långsmala halsen. I min rosaskimrande minnesbild av händelsen tog mina läppars vandring säkert längre tid än i verkligheten. Den ömsinta leken med de uppnosigt styva kullarna, den lite retligare färden över hennes kittliga mage, vägen runt den diskreta lilla tofsen innan hon med händerna i mitt hår satte upp ena benet över min axel och jag på allvar kunde känna den eggande doften av hennes längtan.

Att alla våra njutningsfulla timmar tillsammans har gett mig en viss skicklighet blev nu Anna varse. Kanske var det den väldigt skruvade situationen som gjorde att jag retades med henne lite extra, innan hon till sist mer eller mindre fångade in mitt huvud och förde mina läppar in i den savande skåran. Jag gav mig hän och med munnen spelande på henne, som stråken över en finstämd fela, fick jag ganska snart höra henne sjunga och tonerna som kom ur henne blev allt vildare.

När det mesta hunnit klinga av sjönk hon ner i mitt knä och vi kysstes igen. Värmen från henne strålade rakt igenom jeansen och jag vet ärligt talat inte om jag inbillade mig eller om känslan av hennes fukt också var verklig. Med en sista gnutta vett och etikett stoppade jag henne när hon började kyssa sig ner över min hals och lirka av mig tröjan. Frågande tittar hon på mig med en undrande osäkerhet. Som om jag hade ångrat mig och dragit i handbromsen.

– ”Förlåt men skulle jag kunna få springa genom din dusch innan vi fortsätter?”
Hennes axlar faller ner med ett ’Självklart’ och det gulliga leendet återvänder.

Hon har inte legat på latsidan medan jag varit iväg. Två ljuslyktor tävlar om att kasta sina röda och gröna skuggor över rummet, och min nu nakna kropp.

Hon lyfter undan täcket och bjuder in mig. Åter förenas våra läppar och det som jag för någon timme sedan skulle ha fördömt och målat i fult är nu nästan bara vackert och skönt. Men jag minns också löftet till dig min älskling och jag lägger varje intryck, varje rörelse och varje känsla på minnet när jag överrumplar henne med att ännu en gång kyssa mig ner över hennes behag.

När jag vaknar är jag först helt övertygad om att det är du som snusande vilar med brösten mot min rygg, dina lår mot mina och din arm omfamnande mig. Att allt bara är en ond men eggande dröm, att jag inte alls ryckt in och att hela historien med Anna bara är en nattens kittlande fantasi.

Men rummet är främmande och andningen låter annorlunda. Hur det nu kan vara möjligt, men det låter helt enkelt inte riktigt som du.

I det avklädda gryningsljuset kommer samvetets små vättar skuttande, spelande på sina felstämda instrument. Det är inte så mycket för vad jag gjort mot dig, eller Anna för den delen. Nej du hade ju faktiskt gett mig grönt ljus och inte ens när jag ringde och bad om hjälp, verkligen bad om hjälp med att inte ta steget, hade du räddat mig. Nej skorret i min själ är för egen del, min egen stukade självbild och kanske ett korn av speglad svartsjuka. Jag ska ju inte vara en sån här luspudel.

Men trots de skavande känslorna tar tröttheten ut sin rätt och jag driver åter in i sömnens sfär.

Mmm! Din härliga tunga som sådär retligt kittlande letar sig ner över mitt blottade bröst, medan sömnen fortfarande inte släppt mig ur sitt grepp, och snuttar busigt i den styva bröstvårtan. De mjuka kyssarna när du försiktigt buffar undan täcket och lämnar ett spår av knottrad hud på vägen mot mitt nav. Att jag är redo är dagens underdrift och jag vrider mig lite till rätta och gör mig redo för dina läppar och din magiska tunga när polletten äntligen trillar ner och jag åter igen påminns om att det inte är din mun som når mitt underliv utan Annas.

Men när jag smeker hennes ryggtavla och känner de spelande musklerna under hennes lena hud känner jag ett löftesfullt lugn sprida sig genom min kropp. Villigt sprider jag mina ben och bjuder in henne.

Minnet av hennes gnolande i natt får mig att dra på munnen och tyst mima ’Jag kan, jag vill, jag törs!” till de inre tonerna av Befrielsen är nära.

Tycker du att jag varit snål med detaljerna älskling? Se det som ditt straff. Du får hålla dig tills vi träffas om några dagar och jag kan berätta allt i dina armar. Puss!