Det här är del 1 av 1 i På trälarnas tid

Yrsa bar det tunga spannet med vatten över tunet mot ett av gästhusen. Längre bort såg hon sin syster Lida göra sammalunda men hon gick mot husbondfolkets boning. Idag väntades gäster, bland annat en skvadron folkungska ryttare vars släktingar ägde gården och nu var på väg mot tinget och behövde någonstans att rasta.

Gården skulle vara skinande ren tills gästerna anlände. Alla boningshus, stall och kokhus skulle fejas så det var en febril aktivitet. Även i kokhusen och slakteriet pågick förberedelserna för fullt.

Det vattnade sig i munnen av alla dofterna som spreds över tunet. Yrsa var ständigt hungrig och visste att ingenting av lyxen var ämnade för trälar. De fick i bästa fall äta resterna och av det som fint folk ratade. Den ständiga hungern gjorde henne svag och darrig. Musklerna i hennes späda kropp vibrerade under tyngden av vattenspannet. Hon fick inte spilla en droppe, då skulle det bli prygel. Som en påminnelse hörde hon någonstans hur någon skrek till som av ett plötsligt slag. Det var inte ovanligt, ändå sköljde en namnlös sorg och frustration genom henne. Hon tog ett hårdare tag om vattenspannet och gick in i gästhuset.

Där inne var det ännu tomt och Yrsa började skura golvet. Det luktade surt av någon orenlighet och hon hade bråttom att få stanken att försvinna. Samtidigt fick hon inte slarva, för om hon gjorde det så var det hon som gav upp det där skriket om en stund.

På några av sovplatserna låg redan packningar från några besökare som kommit tidigare under eftermiddagen. Där låg mantlar, ränslar och svärd. Som alla trälar hade hon fått respekten och rädslan för svärd med i modersmjölken. Hon visste att en träl var mindre värdefull än bakbenet på en ko. Därför aktade hon sig noga för att ens närma sig någon av dessa högättades nattläger och packning.

En yngling kom in i gästhuset, svettig och andfådd. Helt säkert hade han deltagit i någon av lekarna med svärd eller till häst. Ynglingen gav henne inte så mycket som en blick, han verkade inte ens notera att hon var där trots att hon var fullt synlig. Det var bara så hon var van att bli behandlad, som luft eller ingenting. Ändå kröp obehaget som kalla kårar längs ryggraden. Det var inte sparkar och slag som skrämde henne mest. Om han skulle ta henne med våld här så fanns ingen hjälp att få. Det bästa som då kunde hända vore att det inte just då kom fler ynglingar och ville göra sammalunda.

Yrsa hölls i bortre delen av huset och låtsades strängt upptagen med städning runt eldstaden vid bortre kortändan. Hon kastade förstulna blickar mot ynglingen för att se så att han inte uppmärksammade henne.

Han stod vid det som verkade vara hans nattläger, bytte mantel och bytte övningssvärd mot ett skarpslipat. Han fäste snabbt och vant svärd och mantel och verkade sedan tvehågsen.

Han började titta mot utgången som om han var orolig att någon skulle komma. Samtidigt rörde han sig mot ett annat nattläger där en resandes packning låg. Med ständiga blickar mot utgången började ynglingen snabbt rota i packningen. Han stod vänd med ryggen mot henne, men Yrsa hörde skrammel av silvermynt.

Hon förstod genast vad hon blev ofrivilligt vittne till. Ynglingen såg fortfarande inte åt hennes håll trots att han visste att hon fanns där. Det rytmiska ljudet från skurborsten mot det grovhuggna trägolvet hördes tydligt. Hon förstod varför han inte brydde sig om henne. Ingen behövde bry sig om vad en träl bevittnade. Ändå förstod hon att det var farligt och att hon helst borde ha befunnit sig på en annan plats.

Ynglingen gick med snabba steg tillbaka till sin egen ränsel och lät de klirrande mynten försvinna ner i den. Av ljudet förstod hon att det var en icke alls obetydlig summa även om hon inte visste så mycket mer än att ett av sådana mynt betingade flera trälars värde. Ynglingen lämnade snabbt boningshuset, fortfarande utan att se på henne.

Lättnaden sköljde genom hennes kropp. En lång stund stod hon och stirrade bort mot ynglingens plats. Hon kände att hon borde lägga tillbaka mynten så att det som var gjort kunde göras ogjort. Hon kände en molande oro inuti som om olycka väntade om hon inte gjorde något. Men aldrig skulle hon våga närma sig, än mindre vidröra en fri mans ägodelar. Hon fortsatte skura och skyndade sig allt hon kunde. Att hålla sig på avstånd från ynglingen hade fördröjt hennes arbete som borde ha varit klart för länge sedan.

Yrsa befann sig i ett av kokhusen när hon någon timme senare hörde oväsen ute på tunet. Någon skrek något om stöld och hon förstod genast vad det handlade om. Trots att hon inte stulit något, fick hon kramper i hela kroppen och kallsvetten bröt ut längs ryggraden.
– Hur är det Yrsa, du ser blek ut?
Hennes syster Lida stod bredvid henne vid det stora tråget med kött som just kommit från slakteriet.
– Det är ingen fara. Jag blev lite yr bara.
– Jag hjälper dig.

Båda visste att det inte fanns något som hette vila, men de hjälpte ändå varandra om någon var sjuk eller svag. Då kunde man arbeta lite långsammare och alla andra runt omkring tog i desto hårdare.

När en hirdman kom in i kokhuset visste hon att faran hotade henne. Han sökte henne med blicken och stegade fram och greppade henne i håret.
– Tjuvaktiga trälar, jag visste att ni var korta om förståndet.
Hirdmannen ledde henne bryskt ut ur kokhuset till de andra trälinnornas skräckslagna och oförstående blickar. Hennes syster Lida ropade efter henne och hon försökte streta emot med de bara fötterna i marken och hon kände hur hon började blöda av det vassa gruset. Sedan kom slaget med en grov handflata över ansiktet. Näsan började blöda och hon kände blodsmak i munnen.

Yrsa leddes ut mitt på tunet där husbond stod med en grupp ynglingar runt sig och hon kände genast igen ynglingen som stulit mynten i ynglingahuset.
– Ja det är hon. Hon fanns i ynglingahuset när jag bytte mantel och svärd. Hon måste ha stulit mynten.

Yrsa kände det som om allt blod försvann från huvudet och hon vacklade till. Hon kunde känna hur all färg försvann ur ansiktet.
– Vart är mynten du stulit? Röt husbond.
– Herre, jag har inte stulit några mynt, jag svär på vite Krist.
– Du ljuger!
Slaget kom plötsligt och Yrsa skulle ha fallit till marken om inte hirdmannen fortfarande höll ett stadigt tag om hennes hår.
– Nej herrn, snörvlade Yrsa med blodet rinnande ur näsa och mun.
– Herve såg dig i ynglingarnas gästhus!
– Ja jag fejade. Det var han som stal mynten ur ränseln.

Yrsa visste inte var hon fick modet ifrån. Hon visste att hon inte borde, att vad hon än sa så var hennes ord inte värda något om det stod mot en högättad ynglings ord. Ändå kände hon det där namnlösa raseriet inombords.

Allas blickar vändes nu i misstroende mot Herve. Hon visste att ingen skulle tro henne, ändå bleknade Herve högst märkbart. Alla borde kunna se skulden målas över hans ansikte.
– Skulle jag? Stjäla av en frände? Det är helt befängt!
Yrsa hörde hur hans röst darrade och hon gladdes ändå av att han tycktes känna skräck trots att han var okränkbar om det stod mot en träl.

Åter igen såg alla på henne.
– Jag såg honom lägga mynten i sin ränsel.
– Lögnare! Skrek Herve, nu med tydlig skräck i rösten.
– Då går vi och ser efter, sa husbond.

Han stegade mot ynglingarnas gästhus och alla följde efter. Hirdmannen släpade henne bryskt i håret tills de stod på tröskeln. Där inne öppnade en annan hirdman unge Herves packning och snart hördes skramlet av silvermynten.

När mynten glimmade i dunklet i hans hand, fanns en kort sekund av hopp inom Yrsa. De skulle verkligen tro henne, även om det var fullkomligt omöjligt att en träl skulle få rätt mot herrefolk. Ändå såg hon i allas ansikte chock och förvåning och hur blickarna åter riktades mot Herve.

Herve såg ut som om han skulle börja gråta.
– Det, det, det måste vara trälen som lagt mynten i min packning!
Yrsa tänkte att hans röst avslöjade honom lika mycket som hans ansiktsuttryck och hon hann tänka att vite trist kanske för en enda gångs skull förbarmade sig över en simpel träl.

Med fasa såg Yrsa hur allas ansiktsuttryck förändrades och hur blickarna åter riktades mot henne. Hon kunde se hur herrefolket kom till insikt, att det var just så som Herve sa som det måste förhålla sig. Nog så mycket tvivel kunde hon se i flera av de närvarandes ansikten men ingen skulle våga komma till hennes försvar.

– Einar, slå ihjäl kräket. Ta ut henne i skogen, gör det inte här på tunet inför gästabudet, sa husbond.
Yrsa fylldes av skräck. Samtidigt såg hon i husbondens ögon att också han tvivlade på hennes skuld. Allt talade för att Herve anklagade henne för något han själv begått. Mynten fanns i hans packning.
– Nej förresten, vi tar henne till tings så får gudsdom avgöra, fortsatte husbond.
Yrsa andades ut i tillfällig lättnad. Hon förstod att han tvivlade och inte ville dra på sig synden att slå ihjäl någon oskyldig, inte ens en simpel träl. Då var det tydligen bättre att överlåta den uppgiften på det husbondfolket kallade Gud.

Herve protesterade, sa att han var av Folkungaätten och inte kunde beskyllas för att stjäla. Hon såg skräcken även i hans ögon. Hon var säker på att han fruktade guds dom mer än vad hon gjorde. Gud om någon måste se in i människas och träls själ och det sades att inför honom var alla lika. Yrsa var osäker på om det gällde även träl, men så måste det väl vara?

– Fjättra henne och lås in henne i något av visthusen.
Yrsa släpades ut på tunet igen och bort till en av de små bodarna vid skogsbrynet. Hon bands till händer och fötter med remmar av oxhud. Sedan slängdes hon omkull på golvet i ett hörn. Hirdmannen sparkade henne i magen och lämnade henne.

Yrsa hostade och kräktes. Det rann varmt och vått mellan hennes ben och hon förstod att hon kissat på sig. Tårarna rann över det fagra ansiktet som nu var täckt av blåmärken och blod. Utanför kunde hon höra många hästhovar och höga röster och hon förstod att ännu fler gäster kom till gårds för att äta och övernatta. Hon hade hört att det var en skvadron folkungska ryttare som skulle närvara på tinget imorgon. Tyst, utan att kunna knäppa sina händer bad hon till både sin egen och herrefolkets gud om försoning och upprättelse. Inom sig kände hon som alltid att hon inte fick något svar. Inget annat svar än smärtan i ansiktet och magen och den förlamande skräcken.

Hon visste inte hur många timmar hon legat där när Lida plötsligt stod på knä vid hennes sida. Hon hällde svalt vatten mellan hennes läppar. Först hostade Yrsa, sedan drack hon girigt.
– Älskade syster, vad har hänt? Varför anklagas du för stöld? Du har väl inte…?
Yrsa såg på när Lida snabbt torkade upp hennes uppkastning från golvet precis bredvid hennes huvud.

Med gråt och sprucken röst berättade hon viskande hela händelsen som hon blivit vittne till. Lida grät, kramade sin syster.
– De får inte ta dig ifrån mig, du är det enda jag har kvar, snyftade hon tyst.
Yrsa förstod lika väl som Lida, att deras böner inte skulle bli hörda och att Lida riskerade att bli lika ensam som de båda blivit sedan de rövats bort eller sålts från en gård på andra sidan östra havet. De hade som mycket unga skiljts från sina föräldrar som blivit kvar och inga tårar i världen kunde ändra på det. Hon kunde fortfarande känna paniken av minnena i kroppen, skriken, slagen och gråten när hon och systern fördes bort. Yrsa skulle åtminstone dö. Det var värre för Lida som blev ensam kvar.
– Be för mig älskade syster, be för mig.

Lida sprang på bara fötter fram och tillbaka och serverade öl längs långborden. Hon var snabb som en ande, visste att ölen måste serveras snabbt. Hon hade utvecklat en förmåga att stå med ölkrus redo och alltid nära de som såg ut att tömma sina stop först. Genast skulle det stå nya på bordet och de gamla skulle bäras ut.

Hon hade också nytta av sin snabbhet på andra sätt. Alla grova manshänder som sträckte sig efter hennes kropp. Numera grep dem alltid i luften och hon var redan långt borta. Om någon fick tag i henne och bestämde sig för att förlusta sig en stund, fanns ingen räddning att få.

Det var skillnad på herrefolket. Vid den delen av långbordet där den Forsvikska skvadronen satt behövde hon inte frukta för att tagas med våld. Det var inte heller vid den delen av långbordet som de första spyorna skulle behöva torkas upp. Det skulle ske vid de lägre gästernas och hirdmännens del av långbordet. Hon kände sig oförklarligt lugnare vid den här delen av sällskapet. Hon behövde inte vara på sin vakt.

Hon hade hört att på några av gårdarna som dessa män kom ifrån fanns inga trälar. Alla hade blivit frigivna, det lät som en dröm, som en av sagorna som berättades om kvällarna. Ändå sades det vara sant. Man kunde ge sig av eller stanna och bryta ny mark som man arrenderade av gården man tjänat. Det lät verkligen som en dröm. Hon och Yrsa brukade ligga och berätta sagan för varandra sent om kvällen när de skulle sova. De föreställde sig ett eget hus, ett eget tun och egna åkrar. Nu hade hon inte längre någon att viskande om natten dela dessa drömmar med.

Inuti henne rev sorgen och förtvivlan som knivar som vreds runt i bröstet och magen. Hon var säker på att det skulle göra mindre ont om någon stack en riktig kniv i henne och vred om. Ibland kunde hon inte hejda tårarna från att komma. I dessa stunder var hon tacksam att få kunde se henne i dunklet inne i salen, eller rättare att så få bemödade en träl med så mycket som en blick.

– Varför gråter du?
Lida ryckte till av rösten bredvid sig. Hon hade just ställt ner ett stop framför en av de unga Forsvikarna och skulle just rusa vidare på sina lätta, bara fötter. Chockad såg hon på den som tilltalade henne, noga med att inte se rakt på honom som en fri.

– Varför gråter du? Upprepade han.
– Det är min syster. Hon ska tagas till tings och ställas inför gudsdom för något hon inte gjort.
Åter drabbades Lida av förvåning. Ofta hade hon sagt till sin syster att hon var alldeles för frispråkig, att det kunde kosta henne livet. En träl skulle bara göra som den var tillsagd och vara tyst. Hon undrade om hon och systern ärvt detta från deras föräldrar.
– Vad är hon anklagad för? Berätta nästa gång du serverar öl så ingen lägger märke till oss.

Lida pilade iväg på lätta fötter. Hon undrade om hon var vid sina sinnens fulla bruk, om hon verkligen upplevt det hon just varit med om. Det borde inte kunna hända, att en fri man, en Folkung tilltalade en simpel husträl. Ändå mindes hon orden, såg folkungens blickar efter sig och det var inte samma lystna blickar som hon vant sig att akta sig för. Hon höll noga ordning på hans stop och höll sig vid den delen av långbordet. De andra trälarna skötte andra delar av salen. Ofta kom de överens om att bytas om så att alla ibland fick servera de mer hövliga.

När han druckit sitt stop i botten serverade hon genast ett nytt. Ett kort ögonblick tänkte hon bara rusa iväg utan att säga något. Hon var inte helt säker på att hon vågade. Det var till slut systerns liv som avgjorde.
– Det stals mynt i gästhuset tidigare idag. Hon såg ynglingen som gjorde det och nu anklagar han henne för att ha stulit mynten, sa hon tyst så nära honom som hon vågade komma.
Lida såg på Forsvikaren att han kände igen historien som utspelat sig tidigare på dagen. Det gjorde väl alla vid det här laget. En träl som anklagar en högättad yngling för att ha stulit var en stor sak och en stor skam och vanära.

Hans blickar riktades genast mot junker Herve.
– Ja alla och en var kan se att han är den skyldige. Se så han skrävlar och dricker, mumlade Forsvikaren.
– Min syster kommer att dö imorgon, snyftade Lida.
– Ha förtröstan på Gud. Han kommer se in i Herves själ.
– Vad har en simpel träl att hoppas på hos det ni kallar Gud? När kom han till en träls frälsning senast?
Ilskan vällde upp inom henne som från ingenstans. Hon ryggade som om hon förberedde sig på slaget som borde komma, men inget hände.
– Vi måste tro på guds rättvisa. Jag kommer att vara där imorgon, svarade han.
Sedan rörde han sin hand fjäderlätt över hennes späda arm. Först gjorde det ont, för att det borde ha kostat henne prygel. När hon insåg att han rörde henne som av tröst, brände det i huden som om någon hällt varmt vatten över armen. Gesten var så främmande och som ett minne från mycket länge sedan.

Mer sa han inte och Lida ilade vidare på sina bara ömmande fötter. Hon var inte så säker på att Gud verkligen var så god och skulle vara till särdeles stor hjälp.

Yrsa såg hur dagen grydde där ute och hon hörde skrammel av stigbyglar, trampet av hästhovar och hårt tal. Sedan travade ett stort antal ut från tunet där ute och allt blev tyst. Hon låg fortfarande bunden på golvet i visthusboden och det hade runnit mellan benen flera gånger under natten och det hade börjat lukta surt. Lida hade varit hos henne några gånger och försökt torka upp och givit henne något litet att äta och dricka, men hungern och törsten rev i henne. Hon försökte protestera. Lida fick inte vara här och om någon upptäckte henne skulle de båda gå under.

Lida stod på tunet när alla gäster gav sig iväg mot tinget. Det var den Forsvikska skvadronen på 16 lätta ryttare i silver och blått och en grupp övriga gäster där junker Herve och hans sällskap red. Man kunde se skillnad i prakten mellan sällskapen och hur Forsvikarna förde sig till häst jämfört med övriga. Det var också stor skillnad på hästarna. Forsvikarna red ystra smäckra hästar som inte var som andra medan de övriga såg klumpiga och långsamma ut på sina breda nordiska hästar. Hon visste inte mycket om sådant men hade sett tillräckligt för att se skillnaden. Det såg verkligen ut som om de Forsvikska hästarna dansade fram medan de vanliga nordiska hästarna dunsade fram.

Lida såg när Yrsa släpades ut på tunet, lämpades över en häst som en säck och bands till händer och fötter. Hon försökte skrika och springa till sin systers undsättning mot allt förnuft. En stark näve grep henne i håret och en handflata över ena kinden och örat fällde henne till marken. Hon låg i gruset och dammet och såg hur hennes älskade syster fördes bort. Hon visste att de aldrig mera skulle ses. Hon gav upp ett avgrundsskrik av sorg. Sparken som träffade henne i magen fick luften att fullständigt gå ur henne.

Erik red in på tinget tillsammans med sina fränder och Forsvikare. Han red med stor stolthet och kunde se i allas ansikten att de väckte fruktan och häpnad. En skvadron Forsvikare var en mäktig syn, det visste han. Alla visste att en enda Forsvikare var som fyra andra män med svärd och häst.

Erik tog som alla andra Forsvikare hand om sin egen häst. Medan andra lät hästar tas om hand av stallare och trälar, så gjorde han det själv. Ingen fick lägga sin hand på hans häst. Han visste bäst själv hur den skulle sadlas av, kratsas, torkas och ryktas.

Det var första gången han närvarade på tinget och han häpnade och förfärades av allt det smutsiga, låga och simpla. Han var här för att gå edgång i en tvist mellan hans skvadronledare och en annan man. Tvisten gällde en gård och krävde ed från 16 män, vilket råkade vara just en skvadron på det nya sättet att räkna. Samtidigt skulle han se och lära allt som gick att lära denna första gång.

Dagen förflöt utan några stora händelser. Några tjuvar hängdes och några förlikades i liknande tvister om gårdar, mark eller kritter. Han tänkte mycket på det som hänt under gästabudet igår och undrade om trälen verkligen tagits till tinget eller om det slutat på annat sätt.

Men när deras ärende var avklarat och alla 16 Forsvikare skuldra vid skuldra och med stadig röst svurit eden och förlikning var gjord, släpades så en trälflicka fram. Hon var bunden till händer och fötter, hennes hår var tovigt och smutsigt och hennes ansikte som i vanliga fall helt säkert var fagert, var nu blodigt och svullet av slag. Hennes hår var insmetat med någon orenlighet, förmodligen koträck. Hon skrek och förbannade sitt öde och Erik kunde se likheten med trälen från igår som påstod sig vara en syster.

– Det här kan bli lustigt, skrattade en av de andra i skvadronen.
– Kanske inte så lustigt, morrade deras ledare.
– Vad är gudsdom? Frågade Erik som hade hört talas om det men aldrig bevittnat det.
– Gudsdom, man ska bära glödande järn på sina bara armar. Om man inte tar skada så är man oskyldig, sa skvadronledaren med tydlig harm i rösten.
– Men — ingen kan väl bära glödande järn?
– Någon ska kränkas och dö till andras förnöjsamhet, det är allt.
– Men — det är orätt. Vem kan värja sig mot något sådant och hur kan Gud tillåta det?
Skvadronledaren skakade på huvudet och klappade faderligt sin unga skyddsling över ryggen.
– Du är nu i helvetet och här finns ingen gud. Se och lär vad som finns att lära, eller gå iväg som för att ta en lång piss. Jag skulle inte klandra dig unge frände, sa han och stegade bort mot tingsplatsen.

Erik våndades. Han var man och dessutom Forsvikare och var inte rädd för något. Ändå, om deras skvadronledare rådde honom att gå så skulle han kunna göra det med hedern i behåll, men ändå.

Erik fick bilder för sitt inre. Det var fasansfulla syner. Han hade hört talas om gudsdom, men inte riktigt trott på allt som sades. Ändå hade han fått så många beskrivningar av fränder som sa sig bevittnat skådespelet och bara att höra det fick honom att få yrsel och bli illamående.

Det sades att det funnits de som klarat provet, burit glödande järnstänger på sina bara armar utan att ta någon skada. Tio steg skulle man gå och kunde man då uppvisa att man var fri från skador var man också fri från all synd. Men han hade hört lika många eller ännu fler berättelser om hur köttet i armarna stekts, hur det luktat bränt kött och hud och den olycklige fallit till marken under vansinniga plågor för att sedan hängas eller halshuggas.

Erik följde efter skvadronledaren in mot mitten av tingsplatsen trots att hans ben helst ville fly. Där fanns två smeder som redan höll på att glödga järnstänger vid blåsbälgarna. Runt omkring ropades glåpord från allt folk som samlats. Erik vredgades till lika delar för att gud inte visade människorna större misskund, lät dem leva i vanföreställningar och synd, men även att det märktes att många närvarande liksom han förstod att ingen kunde klara det här provet. Det var således ingen Gud, utan människans eget nöje att ta en människas liv vilket var en stor synd i sig.

Trälflickan låg på knä en bit bort i leran och rabblade högljudda böner trots sina bakbundna händer. Erik tyckte att hon åtminstone borde kunna få be på rätt sätt. En bit bort såg han junker Herve. För att vara oskyldig såg han skräckslagen ut. Även han bad, så tydligen fruktade han åtminstone guds dom. Erik hoppades att Gud skulle vredgas än mer av en syndare som bad om räddning, men han tvivlade på att en simpel träl skulle ha minsta chans mot en fri man, med eller utan någon gud..

Erik fann ingen ro i kroppen och vandrade fram och tillbaka med paniken forsande genom kroppen. Han mindes trälflickan som serverat igår, hennes förtvivlan och sorg. Var och en kunde dessutom se att det hon sagt var sant. Erik övervägde att fly det som snart skulle ske. Han hade aldrig sett det någon gång med egna ögon, bara hört talas om det. Ändå kände han sig säker på att det var något han helst skulle vilja slippa bevittna.

När stängerna var rödglödgade och lagmannen såg ut att förbereda sig bestämde sig Erik och stegade fram till lagmannen.
– Finns det något som kan göras för att undvika det här?
– Bara om den som fört fram anklagelsen tager den tillbaka, men det skulle ske med stor skam. Så tyvärr unge frände.
Erik kände sig äcklad. Han tyckte sig se att även lagmannen fann stort nöje i det stundande skådespelet.

Erik stegade med bestämda steg bort till junker Herve och hans sällskap utan att riktigt veta vad han gjorde eller skulle säga.
– Jag begär förlikning, jag betalar dig för den skam du utsatts för, köper henne fri.
Orden formligen forsade ur Erik och han nästan glömde vem han faktiskt var och vem han talade till. Han var Forsvikare och det här var en vanlig lågättad junker.

Herve skrattade rått.
– Gud ska snart avgöra vem som är skyldig, så flytta på dig Forsvikare.
– Är du helt säker på att Gud kommer att vara dig så nådig? Tänk om han tar trälens ord för sanna och genomskådar din synd?
Herve stelnade plötsligt till. Erik kunde se att den pilen träffat där den skulle.
– Tänk om järnet inte skadar henne. Då är det du som får dingla i galgen där borta, fortsatte Erik med en gest över axeln bort mot dungen där de hängda tjuvarna dinglade i den svaga vinden.
Herve bleknade.
– Jag löser ut henne med silver, du säger dig nöjd med det, att skulden för anklagelsen nu är gäldad och att din heder inte längre är fläckad. Annars, om Gud inte förskonar trälflickan så kommer jag ändå alltid att minnas en syndares ansikte och jag är inte lika förlåtande och god som Gud.

Det sista sa Erik med låg röst så att bara Herve hörde samtidigt som han spände blicken i honom. Han förfasades över att han faktiskt stod och hotade en frände, om än på ganska långt håll. Om det nu ville sig riktigt illa kunde det bli envig. Med svärd skulle Erik inte ha några problem att stå emot en junker som inte var en Forsvikare, men blod kunde leda vidare till hämnd och att en folkung dödade en annan folkung var en svår synd.

– Och vad om jag inte accepterar ditt bud, om jag väljer envig? Frågade Herve vidare.
– Gör det, pröva din lycka, men minns att du bara är en vanlig junker och jag är Forsvikare. Om du mot all förmodan skulle segra lever du ändå inte längre än till tredje solnedgången för att ha dödat mig, så Folkung du är.
Vid dessa ord flyttade Erik manteln från svärdssidan och tog ett halvt steg bakåt. Han hoppades vid Gud att junker Herve skulle ta sitt förnuft till fånga och inte skulle lockas till en sådan dårskap, men Erik kunde se i hans ögon när han gjorde sitt val.

– Hur mycket?
– Två marker i guld.
Junker Herve såg chockad på honom. Erik visste väl med sig att ingen träl var värd så mycket pengar, att han kunde köpa en gård för en sådan summa, men ingenting hade heller blivit viktigare än just detta. Varför visste inte Erik själv.

Herve sträckte fram handen och Erik tyckte det var ett klent och svagt handslag från en klen och svag själ. Erik tänkte vidare att Herves girighet var det som drivit Yrsa hit och nu blev hennes frälsning. Han tänkte att detta nog inte var sista gången och att förr eller senare skulle Gud mäta ut ett rättvist straff.

Lagmannen ropade upp att förlikning var fullgod och att trälen nu bytt ägare. Ett besviket sus gick genom den stora massan åskådare som nu snuvats på ett säkert mycket lustigt uppträdande.

Erik gick bort mot trälflickan. Hon låg fortfarande på knä och bad rabblande böner både på nordiska och trälars språk. Tårar rann ner för hennes vackra men illa tilltygade ansikte och hon vacklade där hon stod på knä, som om hon snart skulle falla framåt i gyttjan som var blandad med hästars avföring och säkert annan orenlighet. Hon tycktes inte ha uppfattat vad som inträffat, att församlingen började upplösas och att smederna avbrutit sitt arbete vid blåsbälgarna.

– Vad är ditt namn? Frågade han så vänligt han förmådde.
Flickan tittade upp och tycktes chockad.
– Yrsa.
– Yrsa, ett vackert namn. Jag heter Erik, jag är folkung och jag har köpt dig fri. Jag kommer nu ta dig härifrån på ett omilt sätt. Jag kommer slå dig och binda dig över en häst, men frukta inte, snart är du trygg.
Flickan svarade inte. Misstron stod målad över hennes ansikte och det kunde Erik väl förstå.

Erik reste sig och sparkade Yrsa till marken, noga med att inte sparka allt för hårt och över överarmen där han hoppades det skulle göra minst skada. Sedan böjde han sig ner och greppade hennes hår och remmen som var bunden runt hennes händer och lyfte omilt upp henne till stående. Han såg på hennes handleder att det var bråttom att göra henne lös men det kunde inte ske här.

Under gråt släpade han den smutsiga sargade flickan bort till sin häst. Han fick hjälp av fränder att lasta henne över en av packhästarna.
– Gör henne inte illa, viskade han till de som hjälpte henne.
De såg oförstående på honom men gjorde som han befallde.

Hela tiden hade de åskådare och Erik visste att han måste behandla henne illa för att allt skulle verka trovärdigt. Därför slog han henne i ansiktet, noga med att det skulle se verkligt ut utan att vara för hårt. Flickan såg med skräck i ögonen på honom som om hon visste att hans ord tidigare varit lögn.
– Förlåt, det där var nödvändigt men det var också sista gången någon bär hand på dig, det svär jag på, sa Erik tyst tätt intill flickans öra.

När skvadronen red ut från tingsplatsen följdes de av många nyfikna blickar. Många spottade och kastade glåpord efter trälflickan där hon hängde som en säck mjöl över ena packhästen.

Några kilometer bort bad Erik skvadronledaren om att göra halt. Han skyndade sig till packhästen längst bak och drog sin kniv. Ett kort ögonblick såg han skräck i flickans ögon och dolde kniven generat.
– Nej, jag ska bara..
Snabbt skar han av remmarna runt hennes armar och ben och lyfte henne av hästen. När hon stod på marken bar inte benen och hon föll med ett skrik till marken. Erik böjde sig ner och lyfte upp henne under armarna, noga med att inte längre vara hårdhänt.
– Är det benen som värker? Frågade han oroligt.
Flickan nickade med smärta i ögonen.

Erik försökte böja och sträcka hennes ben, massera handleder och händer. Han såg lättat hur färgen långsamt återvände men remmarna hade skurit djupt in i huden. Det kändes främmande att röra en flicka på ett så opassande sätt, det hade han aldrig gjort. Erik hade aldrig känt bar, mjuk och len hud, bara det han kunnat se med sina egna ögon. Därtill kändes det främmande att både tala till och röra vid en träl som om hon vore hans jämlike. Hon var smutsig och luktade inte väl av alla orenligheter man smetat in henne med. Ändå berördes han starkt av att vara henne så nära.

– Hur länge har du varit bunden så här illa?
– Sedan före gästabudet, flämtade hon.
– Kan du rida?
Flickan skakade på huvudet.
– Jag är en träl, svarade hon trotsigt och såg ut att genast huka inför reaktionen.
Erik brast I skratt, dock utan illvilja. Det var ett vänligt och uppriktigt skratt. Han ledde henne bort mot sin häst. Hon kunde knappt gå. Han satt upp och böjde sig sedan ner och lyfte upp henne i sadeln framför sig. Han slogs av att hon var lätt som en fjäder.

Yrsa tänkte att hennes liv gjort så många tvära kast. När hon som sjuåring tillsammans med sin syster rycktes bort från föräldrarna och fördes till ett främmande land som om hon vore kritter utan känslor. Bara för en dag och en natt sedan anklagades hon för stöld, något lika simpelt som brudrov bland fria. Då visste hon lika säkert som att solen skulle gå ner den dagen, att hon skulle dö.

När hon vaknade upp till denna sorgens dag hade hon ändå förlikat sig med sitt öde. Även om hon inte trodde att Gud skulle förbarma sig över henne, hade hon ändå bett sina böner. Hon bad mest för systern och föräldrarna hon inte sett på många år. Sin egen frälsning bad hon inte om då hon inte trodde på den. Då ändrades allt i grunden ytterligare en gång. En Folkung, en Forsvikare frälste hennes liv där i gyttjan. Trots att han sparkat henne och släpat henne i håret bort till sin häst kändes det ändå helt annorlunda.

Han hade sedan rört henne med sina bara händer, bara det något så otänkbart att bara ett mirakel skulle kunna ligga bakom något sådant. Han hade med sin egen kniv skurit henne fri och sedan med hjälp av löv och barr försökt torka orenligheterna av hennes kläder och hår. Därefter hade han mer burit än släpat henne bort till sin egen häst.

Nu satt hon här framför honom i en alldeles vanlig hästsadel med hans armar om sig. Ibland råkade hans händer som höll i tömmarna vidröra hennes bara ben och under sig kände hon hästens smidiga och starka muskler som rörde sig i takt med hovarnas klapprande. Hon försökte luta sig något framåt för att inte vidröra honom med sin orena uppenbarelse, som om det vore hon som närmade sig en fri Folkung och inte han som bar henne i sadeln framför sig. Men magmusklerna började värka och ständigt fördes hon bakåt av hästens rörelser och kände då hans värme mot sin rygg. Tätt bakom sig hörde hon hans rytmiska andetag och hon förfärades av att hon säkert stank illa.

Överväldigande var också alla ryttare runt omkring. De 16 unga krigarna red på två led bakom sin ledare och fanbärare. Så som hon tidigare fraktats, hängande bunden till händer och fötter över en packhäst sist i raden av ryttare hade känts mer vant och självklart på något sätt. Även glåporden när de red ut från tingsplatsen var inte heller något ovanligt. Människorna hade ropat åt Folkungen att vara på sin vakt och ha noga reda på gård och egendom med en så tjuvaktig träl, vad man nu skulle med en sådan till.

Men att sitta nu, upprätt med benen på var sida om en häst, utan band runt armar och ben fasthållen av unga starka armar som om hon vore en fri kvinna på utflykt med någon högt älskad kändes som ett mirakel, som något som inte kunde hända. Tankarna på fri, utflykt och någon högt älskad fick det att vibrera skönt och mycket ovant inom henne.

Många blickar riktades mot dem, det var inte svårt att se. Hos vissa av de unga männen kunde hon tydligt se starkt ogillande. En fri man som bar en smutsig träl framför sig på sin häst var i sanning ingenting som hörde till vanligheterna. Dock hördes inga elaka tungor bland de unga männen, bara spridda samtal om det vackra vädret och den fridfulla tid som nu rådde i landet.

Många blickar mötte honom när Erik red in på sin fars gård. Stallarträlar skyndade fram och hjälpte till att lyfta av henne och några tog hand om hans häst. Några av de frigivna ur arbetsfolket tittade förstulet och nyfiket.
– Ta hand om henne, ge henne mat och dryck och hjälp henne att göra sig ren och få hela och rena kläder. Hon är illa skadad, sa Erik till några av kvinnorna.
De skyndade genast fram och tog flickan med sig bort till ett av de små husen.

Inne i långhuset berättade han för sin far, mor och sina bröder vad som hänt och hur det kom sig att han red in på gården med en träl framför sig. Hans bröder tyckte nog att han handlat oförsiktigt och att han riskerat allas deras säkerhet för en obetydlig träl.
– Du är en bra pojk Erik. Du brås på din mor och hon är den klokaste i världen, så kvinna hon är, sa hans far och dunkade honom i ryggen.
Hans mors ömsinta blickar sa allt han behövde.

– Herrn, herrn, förlåt, men trälflickan vill tala med er.
En av de forna husträlarna mötte honom på tunet. Han log och tänkte att det hade aldrig varit möjligt på den tiden gården höll trälar. Nu var alla här frigivna och många av hans fränder förvånades över att de inte alls var så korta om huvudet som sades. Erik hade aldrig trott att trälar skulle vara sämre än andra och födda till att tjäna herrefolk. Hans mor och far var bland de första som börjat frige trälar efter att några av de stora gårdarna gjort sammalunda. Ändå såg kvinnan ut att fasa över budskapet hon framfört. Det gamla satt hårt i människors arma själar.

Erik stegade med bestämda steg bort mot huset. Där inne låg flickan på ett bolster. Hon såg ren ut och hennes hår var inte längre tovigt och smutsigt. Det låg mörkt och långt och välkammat runt hennes huvud. Erik stannade i dörröppningen. Han slogs av hennes skönhet. De andra kvinnorna tycktes helt ha missförstått anledningen till att han stannade på tröskeln, som om han som på gamla tiden, vägrade gå in i trälars boning.

Långsamt gick han fram och satte sig på knä bredvid henne. Han tog hennes hand för att visa att han inte alls hade något emot att varken vistas i samma boning eller röra en träls hand. Sant var att hjärtat slog hårt i bröstet och han undrade om han blivit sjuk.

– Du ville tala med mig Yrsa?
– Varför? Frågade hon knappt hörbart och med stor ansträngning.
– För att din syster bad mig. Eller bad mig, hon berättade om vad som hänt.
– Men varför? Jag är bara en träl.
– Inte längre. Du är fri Yrsa. Du är helt fri, att gå din väg eller stanna här på gården.
– Får jag stanna? Vart ska jag ta vägen?
– Jag vill att du stannar, om du vill.

Erik kunde inte rå för att han tryckte hennes hand hårdare vid de orden. Jo, han måste vara sjuk. Det kändes så märkligt inombords.
– Min syster, lever hon?
– ja igår levde hon.
– Jag kan tro att hon inte varit sin ägare till särskild nytta nu, så hon lever nog inte länge till.

Yrsa vände bort sitt fagra men sargade ansikte och han kände skakningarna från hennes gråt.

Erik rusade ut ur huset. Kvinnorna som stått och hört och sett allt kastade sig åt sidan. Han rusade mot stallet och sågs snart rida i full galopp bort över fälten, så som bara en Forsvikare kan rida.

Inne på tunet där han rastat och övernattat dagen före var stämningen tryckt. Trälbarn pilade fram och tillbaka innan de fångades in av deras mödrar och skyndsamt fördes undan. Herren till gården mötte honom och de drack välkomstöl inne i stora salen under tryckt tystnad. Erik förstod inte helt den tunga stämningen. Det som utspelats dagen före gällde ingen av gårdens folk.
– Vi går rakt på affärerna, sa Erik när de druckit sina stånkor i botten.
– Jag kan inte se att vi har några ouppklarade affärer junker Erik?
– Ni hade en träl vid namn Yrsa här som tog till tings för gudsdom. Jag har nu köpt henne och junker Herves heder är inte längre fläckad.
När Erik sa det där med heder, kunde han inte låta bli att göra en min som husbonden inte gärna kunde missförstå och båda log något litet i outtalat samförstånd.
– Ryktet har redan nåt mig. Hon är inte längre mitt problem, så vad är oklart mellan oss?
– Ni har en träl som kallas Lida. Jag kan tro att hon inte varit dig till största heder. Henne vill jag köpa.
– Och varför vill du köpa henne?
– För att hon är den enda kvarvarande släktingen till min träl.
– Och vem bryr sig om trälars släktband?

Erik la mynt på bordet. Husbonden såg förvånat på köpeskillingen.
– Så där högt värde betingar ingen träl. Du kan få fem trälar för den summan.
– Det har jag inget behov av. Det är Lida jag vill köpa.
– Inte förstår jag vad du ska med henne till, uppkäftig och trotsig, men ta henne, bara jag slipper se henne igen.

Affären gjordes upp med handslag och Erik gick ut på tunet. Nyfikna husträlar som hört och sett allt tisslade och tasslade överallt.
– hämta trälen Lida åt junkern, befallde husbonden bryskt.

Snart fördes flickan fram som Erik kände igen från gårdagens gästabud. Hennes ansiktsuttryck skiftade från skräck till lycka och tillbaka till skräck när hon kände igen honom.

Trälen bands till händer och fötter och lämpades upp över sadeln framför Erik. Han hälsade och red ut från tunet.
– Förlåt om du får ligga så där en stund, bara tills vi kommit en bit in i skogen, sa Erik tyst.
Flickan låg tyst över sadeln framför honom och han förstod att det måste vara mer än obekvämt.

Lida drabbades av skräck när hon hämtades och fördes ut ur trälarnas hus. Det fanns bara en anledning till det och hon visste att hon nu skulle dö. Hon hade förrått en junker igår inför en folkung utan att tänka sig för. När hon kände igen honom på tunet blev hon först lycklig. Hon tänkte att han kommit med Yrsa, men istället stod han där ensam med svärdet längs sidan och såg strängt på henne. Det var tydligen fel person att anförtro sig åt och hon drabbades åter av skräck som kramade hennes inälvor.

När hon bands och lämpades över hästen tänkte hon att hon ändå snart skulle få träffa sin döda syster igen. När han sa det där om in i skogen, drabbades hon av en blandning mellan skräck och leda. Han skulle alltså förgripa sig på henne. Bara det gick fort så hon kunde få dö sedan.

Några kilometer in i skogen stannade han i en dunge. Det var alltså här han skulle ta henne med våld, tänkte hon med sorgen sköljande som iskalla och brännheta vågor genom kroppen. Han lyfte ner henne på marken och satt av, drog sin kniv och skar sönder remmarna som förband hennes armar och ben.
– Var inte rädd. Jag ska inte göra dig illa. Din syster väntar på dig på min gård.

Utan vidare tal lyfte han upp henne på hästen framför sig och satte av i svindlande galopp. Lida som aldrig ridit förut skrek ofrivilligt till av farten och hennes ögon tårades av vinden och insekter som piskade mot huden i ansiktet. Galoppen gjorde henne glad och ordet hopp virvlade inom henne. Samtidigt fanns inget hopp så vad var meningen med glädjen som farten åstadkom?

Ritten fortsatte i flera timmar tills en gård blev synlig på andra sidan fälten. Lida förstod ingenting. Inne på tunet satt de av och medan stallarfolk tog hand om hans häst, förde Erik henne bort över gården mot ett litet hus.

Lida trodde att hjärnan spelade henne ett spratt. Det som hände kunde enligt allt hon kände till inte hända. Där inne på ett bolster låg hennes syster, hennes älskade syster! Lida skrek rakt ut, rusade fram och kastade sig över Yrsa. Båda skrek av gråt i den andres hår och Lida höll så hårt om sin syster att hon trodde att hon skulle gå sönder.

Dagarna som förlöpte på gården kändes som inga andra dagar i livet. Lida och de andra kvinnorna vårdade Yrsa som blev allt starkare och friskare. Skadorna i ansiktet läkte liksom märkena på hennes kropp, armar och ben. Det kändes som att lära sig gå igen. Någon av de läkekunniga kvinnorna hade talat om att kapa benen, att de aldrig skulle gå att använda igen, men nu gick Yrsa allt stadigare för varje dag.

Inte heller Eriks dagar var sig lika längre. Det brann inom honom. Sjukdomen ville inte gå över. Han låg i sitt nattläger och skakade och grät, bad sin mor om försoning och läkekonst. Hans mor bara skakade på huvudet och klappade honom över håret.
– Du är inte sjuk min son. Du har bara drabbats av kärlek. Det är inte farligt.

När han äntligen steg upp och gick ut i solskenet kändes allt bättre. Han kunde svinga svärd och rida sin hingst som förr, men när han såg Yrsa blev benen svaga och talet hackigt. Även Yrsa fick färg i ansiktet när de möttes och talade med varandra. Det han helst ville fråga, vågade han inte fråga. Hon stod i skuld till honom och han var folkung och hon var bara en frigiven. Och vad skulle mor, far och alla fränder säga om…?

Hans funderingar fick ändå sin lösning en dag när Lida sökte upp honom.
– Det gör mig ont att se två som älskar varandra men inte vågar närma sig varandra, sa hon plötsligt.
– Sant är att jag älskar henne, kan inte tänka på något annat. Det är som en sjukdom som river i mig. Men hon?
– Hon älskar dig också men tror inte du vill ha en simpel frigiven före detta träl.

Vid de orden var det som att nyktra till efter ett svårt gästabud. Erik stegade in i långhuset till sin mor och far och framförde sitt beslut.
– Äkta en frigiven, du som kan få så mycket bättre, sa hans far.
– Ingenting kan vara bättre för mig än Yrsa.
– men vad ska alla säga? Invände fadern på nytt.
Hans mor log och skakade på huvudet och i hennes ögon såg han hennes stöd.
– Låt folk prata, det lägger sig fort nog. Flickan är både rask och vacker, lär fort och för sig väl.

Yrsa stod ensam mitt på ängen. Lida hade pyntat hennes hår med en krans av vårens blommor. Hennes knän skakade lika mycket som den där gången som Erik lyfte henne av hästen och skar av banden runt armar och ben. Hon var ensam, ändå visste hon att nyfikna ögon fanns i närheten.

När hon såg honom komma fick hon svårt att andas. När han var tio meter bort vek sig hennes knän. Hon tänkte förvirrat att hon kanske inte var helt läkt ännu. Så där stod hon, på knä med kransen på sned över huvudet och försökte men lyckades inte resa sig.

Erik skyndade sig fram och föll på knä mitt emot henne. De tog varandras händer och satt så tysta en lång stund.
– Vill du bli min brud?
Hon fnissade lite. Hans röst bar bara de första orden, sen var det bara läpparnas rörelser som sa resten. Prövande lutade hon sig fram bara några centimeter. Sedan mötte hennes nervösa läppar hans. Hon som aldrig kysst någon undrade hur hon kunde veta hur man gjorde. Ändå kändes allt så självklart.

Aldrig hade man hört talas om en junker som äktar en, må vara frigiven träl. Det talades mycket om det runt gård och hus. Många tyckte det var en stor synd och skam medan andra nog tyckte att kärleken kunde få segra över fränders seder någon gång. Flickan var vacker och artig, inte tu tal om det, men ändå.

Bröllopsfesten blev storslagen. Yrsa satt i brudstolen med sin syster och alla nya väninnor och där borta på andra sidan satt Erik. Hon kände sig säker på att han längtade lika mycket som hon efter att det här skulle ta slut.

Vid sängledningen var hon opassande fnittrig när hennes syster av alla människor klädde av henne och la henne i brudsäng. När Erik fördes in i sovkammaren låtsades han vingla som om han var mycket berusad. Hon kände honom tillräckligt för att veta att han bara skälmade sig. Hon mindes med värme första och enda gången han slagit henne. Det var enda gången hon förstått och förlåtit. Inte för att han slog henne särdeles hårt, men hon hade haft sinnesnärvaro nog för att skrika som om det gjorde det. Den gången hade hon sett hur han led när han trodde att han gjorde henne illa. Då kunde hon ju inte veta hur allt skulle bli. Så det var inte bara vinet som skapade vågorna av värme genom hela kroppen och särskilt ”där”…

Erik lades bredvid henne och fränder drog täcket över dem. Någon skämtade rått om att göra det ordentligt för imorgon var det kontroll. Erik bad sin frände att gå och dränka sig i en tunna öl och alla skrattade.

Så låg de äntligen där, ensamma bredvid varandra. Ett år hade förflutit sedan den där hemska dagen. Ibland kände hon fortfarande av smärta i axlar och armar och ibland kunde hon få som molande värk i magen där hon träffats av stålskodda sparkar. Hon blödde ibland ovanligt mycket och undrade om hon skulle kunna ge det som förväntades.

De vände sig långsamt mot varandra. Erik la sina händer över hennes mjuka kinder och de kysstes ömt.
– Jag luktar som en tunna öl, viskade han.
– Och jag som en tunna vin.
De brast i skratt och omfamnade varandra.

När han äntligen kände hennes mjuka bröst genom det tunna linet och hon kände hans hårda lust mot nedre delen av sin mage, väcktes lusten mellan dem. Den kom så plötsligt som om den vore ett behagligt slag i hjärtat. När de förenades i köttet sköljde som vågor längs med ryggen och låren. Hon både skrämdes och tjusades av allt det våta där nere, det som inte rann ur henne som när hon lättade sig. Det här var något annat som var alldeles underbart.

Dagar och veckor passerade. Hon som varit en träl för så kort tid sedan, som hukat under slag och glåpord, var nu husfru till en högättad junker på egen gård. Erik lärde henne att rida vilket var svårt till en början. Nästan varje ritt den sommaren satte de kurs på samma skogsdunge där de förenades i köttet med bara himlen som enda vittne. Det var också där, i den mjuka mossan som hon först kände det. Det var som en liten fisk som slog inuti henne, som en liten virvlande rörelse.

Kort efter hennes första julöl som husfru på folkungsk gård nåddes gården av nyheten att junker Herve hängts för tjuvnad. Det sades att han stulit silver på en gård då han varit gäst under ett julöl hos fränder. Trots att hon inte kände någon förvåning, förfärades hon och virvlande flak av is for genom hennes blodådror för en stund. För snart två år sedan hade hon varit svindlande nära att mista livet för denne junkers girighet och det kunde inte ha varit något annat än ett herrens mirakel som räddade henne den gången.

Hennes första tankar om att Herve äntligen fick det straff han förtjänade kändes bra en kort stund. Sedan ändrade hon sig. Hon ville vara en god människa och att känna skadeglädje var en svår synd. Hon bad för Herves förlåtelse, trots den ilska hon kände inom sig.

Hon såg ut över hennes och Eriks ägor, smekte med båda händerna över magen som började bli stor och kände tydligt att Gud åtminstone hörsammat hennes böner en enda gång i livet och i det allra sista ögonblicket.

På trälarnas tid

• Trälinnan Yrsas frälsning