Med Oscar vid sin sida står Husmor mitt i vardagsrummet, trådrak i ryggen och med händerna i sidan. Alldeles likblek i ansiktet spänner hon blicken i mig. ”Och vart trodde du att du skulle kunna springa iväg? bara så där?”
Ja, jag sprang. Bara så där. Flickor får inte springa. Jag tänkte inte på det. Det var tur att Oscar var med. Det är bra att Oscar är så händig. Det är bra att det finns män som vet hur egensinniga tjänarinnor ska hanteras. Stygga flickor som springer. Jag glor ner i det bonade parkettgolvet, med händerna vilande på min innehållslösa mage. Parketten knarrar under mina fötter. ”Se inte uppstudsig ut,” brukade Tant Augustinas skrika varje gång hon såg mig på Centret. ”Se inte så uppstudsig ut,” hör jag Husmor medan hon vänder sig ut mot hallen. ”Marta!”
Marta är där på ett ögonblick och leder mig in på mitt rum. Det är en liten rektangel med blå smutsiga tapeter, ett grått linoleumgolv, en säng, en stol, en gulgrön fåtölj med bruna fläckar och ett okrossbart fönster. Vad mer kan man tänkas önska sig? Från sängkanterna hänger ett par läderremmar. Vi straffas på alla tänkbara sätt. Möjligheterna är obegränsade.
Jag tar av mig kläderna, hänger dem på galgen, och tassar fram naken fram till sängen. ”Gör det bara,” hör jag Martas otåliga röst. Hon vill tillbaka till sin stickning. Jag går ner på knä och böjer mig fram över sängkanten. Sträcker ut mina armar, greppar händerna om den bortre kanten. Hon särar på mina skinkor.
Jag har hört berättelserna, viskningarna, Tanternas varningar. Men ingen har någonsin bestraffat mig med en plugg förut. Förr än nu. Anal fostran, kallas det.
Den iskalla metallen får min hopdragna ros att dra ihop sig än mer, men Marta trycker bestämt in den; en bastant plugg av fem kulor i rostfritt stål. Första kulan påminner mig om ett finger, ett finger som stoppas in och försvinner. Den korta lättnaden över att inte behöva pressas upp än mer försvinner lika snabbt som den andra större kulan börjar trycka på. Det är som en retsam lek, där min kropp ska invaderas, och för varje gång jag fått slappna av en sekund spänns det där gummibandet i min rumpa ut ännu lite till. Den tredje kulan gör mig motvillig, andfådd och vek i sinnet. Min uppstudsighet är som bortblåst, och Marta trycker på. Jag lyfter mitt vänstra knä lite grann från golvet och vrider höften lätt i ett tungt jämrande. Knyter mina händer om sängkanten. Hårt.
Min kropp är inte längre jag, den är som en överfull fördämning redo att brista när som helst. Sista kulan känns som om jag skulle gå sönder, jag blir rädd och skriker rätt ut men tystnar snart av chocken. Det bara fortsätter. Pluggen väger mäktiga 500 gram har Tant Augustina sagt, och nu trycker den intensivt rakt upp i tarmen och ner mot mitt underliv, utan att få riktigt plats. Nervtrådarna i slidan darrar. Ändtarmen nästan krampar, jag vet inte längre om pluggen är på väg ännu längre in, om den dras ut eller om den är stilla och det är jag som rör mig. Den här flickan kommer inte att springa någonstans.
En bestraffning utförs alltid utan något mjukgörande. Det finns inga förmildrande omständigheter, inga snälla ord, inga långsamma rörelser och inte heller något glidmedel.
Jag stapplar mödosamt upp i sängen och lägger mig på sidan. Ett halv kilo metall ändrar ställning i min rumpa och trycker hårt mot ena sidan av analöppningen. Jag ger ifrån mig ett djuriskt ljud jag aldrig förut hört. Kroppen ber inte längre om lov, den slänger mig på rygg och jag gnyr som en sparkad hund. Madrassen trycker pluggen hårt in någonstans mellan livmodern och ryggraden… Jag vrider mig på mage och får lite lättnad. Tyngden av pluggen känna som en knytnäve, varenda muskel i min rumpa drar ihop sig, om och om igen, kramar pluggen hårt som om jag vore rädd för tomheten som fanns där för länge, länge sedan. Innan allt det här hände.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.