Spelets regler Del 4: Offra allt för karriären

Det här är del 4 av 4 i Spelets regler

Onsdag morgon

05:30. Larmet på mobilen ljöd i rummet men Wilma var redan vaken. Samma rutin varje morgon hade gjort att kroppen var inställt med samma precision som telefonen. Hon tryckte bort signalen med en tung suck. Hon hade sovit dåligt och drömt konstiga drömmar.  Löpträning hade varvats med starka händer som masserade hennes lår, och Noras mörka ögon som såg rakt igenom henne.

Pappa Erik var redan klar när hon kom ner till köket. Han var klädd i löparshorts och en tunn jacka. Två glas vatten och en banan var framdukade. Det var deras rutin, hennes mamma och lillebror sov fortfarande. Måndag ,onsdag, fredag. Så hade det varit sedan hon var tolv. Varje vecka, inga undantag.

-Redo, Wilma? sa han, inte som en fråga, utan som ett konstaterande.

Hon nickade och drog på sig löparskorna utan ett ord. Utanför var luften lite kylig och stilla. Sjövik hade inte hunnit vakna till och världen var tyst. Förutom deras fötter som slog mot asfalten i en stadig, monoton rytm och deras flämtande andning hördes bara ett par avlägsna bilar. Trettio minuter. Erik höll tempo. 4:45 på kilometern, och hon följde efter.

Wilma försökte tränga undan tankarna på hur hennes lungor brände och benen skrek. Tankarna vandrade och en bild dök upp i hennes medvetande. En bild från i söndags. Matchen mot Stenljunga. De hade vunnit komfortabelt, 2-0, och hon hade gjort ett av målen. Men det var inte målet hon minns. Det var efteråt, i det kaotiska omklädningsrummet. Hon hade suttit på bänken, helt slut, och hade svårt att få ur tofsen hon hade håret uppsatt i.

Plötsligt hade Alex stått bredvid henne. Hon hade inte ens hört honom komma.

-Du ser ut att ha tagit ut dig i alla fall, hade han en mjukare röst än han haft under matchen.

Hon hade bara nickat, för trött för att svara men förstod att han inte var nöjd med hennes insats.

Då hade han gjort något som fortfarande fick det att pirra i magen när hon tänkte på det. Han hade tagit ett steg närmare, lutat sig fram och försiktigt torkat bort en svettdroppe från hennes tinning med tummen. Hans hud hade varit varm mot hennes.

-Jag kände inte riktigt igen dig idag Wilma, konstaterade han nästan viskandes till henne. -Har du sovit ordentligt? Du måste ta hand om dig. Du är för värdefull för att gå sönder.

Hans blick hade varit intensiv, nästan oroväckande nära. Men det hade också känts… oskyldigt. Som en tränare som brydde sig om sin spelare. Ändå hade hon känt hur pulsen slog lite snabbare och hur en värme hade spridit sig från hans beröring.

-Du är som en oslipad diamant, hade han fortsatt. -Vi måste se hur vi ska forma dig för att få dig att briljera.

Han hade inte dragit bort handen direkt. Den hade legat kvar en sekund för länge på hennes kind, en tung, men ändå lätt, beröring. Sedan hade han rätat på sig, klappat henne på axeln och sagt

-Men bra jobbat idag,  med sin vanliga, professionella röst, som om ingenting hade hänt.

Wilma hade dock sett blickarna från de andra i rummet. Varför är hon så speciell?

Hon väcktes från sina tankar av sin pappas gastande.

-Kom igen nu Wilma, peppade hennes pappa henne när de nu bara hade 300 meter kvar. -Sista spurten nu!

När de kom tillbaka, svettiga och andfådda, var det dags för den vanliga styrketräningen. Armhävningar på golvet i hallen. Hon kände hur armarna skakade på den tjugonde repetitionen.

-Kom igen, Wilma! Bara fem till, ryggen rakt!

Sedan situps, benböj, och till sist de förhatliga burpeesen som tog ut den sista energin hon hade kvar i kroppen. Varje droppe svett var en investering, sa pappan. Och sen det förhatliga mantrat,  ”Smärta är bara ett steg närmare drömmen”.

Vid frukostbordet, med havregrynsgröten framför sig, började pappans analys.

-Jag pratade med Alex igår igen, sa han och skar upp ett äpple. -Han är nöjd med din teknik, din spelförståelse. Men han har en poäng. Du måste bli mer uthållig. Vi måste köra mer intervaller. Och din corestyrka, den måste vi bygga upp för att förhindra skador. Jag har tänkt att vi ska…

Wilma nickade automatiskt. Hon såg hans läppar röra sig, hörde orden om ”intervaller” och ”stabilitet”, men de nådde inte fram. De var bara brus, som ljudet från en fjärran TV.

Hennes blick var fäst på hans händer. Hans fingrar var tjocka och arbetade effektivt när han skar upp äpplet. Hon tänkte på Kims händer. Mörka, starka, hur de hade känts mot hennes hud. Hur de hade knådat hennes trötta muskler, och hur de sedan, så lätt, nästan omärkligt, hade funnit sin väg. Minnet av den där beröringen, av lillfingret som drogs förbi henne där nere. Som en smekning över snippan. En smekning som brände. Som fick det att knyta sig i magen suga till i slidan. Skammen på tankarna kom som den alltid gjorde, i en het våg och hon drog ihop musklerna där nere. I snippan, slidan, könet, …i fittan. Ordet rullade i hennes huvud. Min fitta!  Wilma kände en längtan. Starkare än någonsin tidigare.

En djup, trängande längtan. Det handlade inte bara om sex. Det var en längtan efter att vara nära någon. Att bli smekt, utan krav. Att få en kram som inte handlade om att fira ett mål. Att bli kysst. En riktig kyss, inte som den enda kyss hon fått tidigare av en full klasskompis på en fest i nian. Utan en varm kyss som betydde något. Och… och att få ligga med någon. Att känna en annan kropp mot sin. Att få överlämna sig. Att få känna sig liten och trygg i någons armar. Att känna någon annan inuti sig. Att öppna sig för någon som pressar sig in. En kuk! Hon ville känna en riktig kuk!

-…och det är därför vi måste fokusera på det, Wilma. Hör du vad jag säger?

Hennes blick fokuserade igen. Pappan såg på henne, med ett lätt irriterat uttryck.

-Ja, ja… uthållighet, sa hon snabbt. -Jag hörde.

Han verkade nöjd med det och fortsatte sin monolog. Men Wilma var redan borta igen. Hon såg framför sig hur hon gick till Kims behandlingsrum på tisdag. Inte för att behandla sin trilskande höft. Utan för att behandla något helt annat… Vad skulle hon göra? Vad skulle hon säga? Skulle hon våga?

Hon visste inte. Men när hon reste sig från bordet för att gå och duscha, kände hon en beslutsamhet i kroppen som var ny. Den hade inget att göra med fotboll eller pappans krav. Det var hennes egen. Och den skrämde henne nästan lika mycket som den tilltalade henne.

Hon stängde dörren till badrummet och låste. Hon klädde av sig, kände hur de svettiga, kalla träningskläderna föll från hennes kropp, och hon klev in i duschen.  Det tog bara ett par sekunder innan vattnet var varmt nog och hon lät de heta strålarna slå mot hennes nakna hud. Hon älskade känslan när vattnet nästan var för varmt och det var på gränsen till att man blev skållad. Det tog ett par sekunder innan huden vande sig och vattnet sved mot hennes hud, en skön, rensande smärta som tvättade bort svetten och den fysiska tröttheten. Men den kunde inte tvätta bort tankarna.

Hon lutade sig mot det kalla kaklet, lät vattnet porla över hennes axlar och rygg. Men händerna var inte stilla. De rörde sig med en egen vilja, ner över magen. Hon tänkte på Kims mörka, starka händer. Hur de hade känts när de knådat hennes spända lår. Minnet av lillfingret, den där nästan omärkbara berörelsen rakt över hennes trosa som fick det att knyta sig i magen.

Hennes fingrar nådde sitt mål. Hon var redan våt, inte av duschvattnet, utan av en annan välska, varmare och saltare. Hon slöt ögonen och lät bilden av Kim ta form i sitt medvetande. Hans mörka hud, hans kritvita leende, hans självsäkra röst. Du är så vacker när du slappnar av, Wilma.

Hennes hand började röra sig i långsamma cirklar, och en våg av välbehag sköljde över henne. Det var skamligt, att göra så här, hemma, med pappa och lillebror bara några meter bort i köket. Men hon kunde inte sluta. Behovet var för starkt. Precis när hon började förlora sig i känslan, kände hon det. Under sina fingrar, mot den svullna fuktigheten, kände hon också det mjuka, men krulliga blonda håret.

I det ögonblicket stannade hon upp. Hennes fingrar, som nyss hade följt sin egen rytm, stelnade till. Det var som om de hade snubblat över ett hinder, en oväntad textur. Under sina fingrar, mot den svullna fuktigheten, kände hon det igen. Håret!  Diffusa samlingar av saker som sagts och det hon sett på film eller tidningar gjorde det uppenbart för henne.  Tjejer ska vara rakade. Det var en sanning, en obeveklig regel som hon plötsligt insåg att hon inte följt. Killar vill inte ha håriga tjejer.

Var det därför Kim hade dragit sig tillbaka? Kände han sig avskräckt av hennes omedvetenhet, hennes barnslighet? Paniken, irrationell men övermäktig, spred sig i bröstet. Därför slutade han sist. Det här var anledningen. Det måste vara det.

Upphetsningen avtog inte, den ändrade bara form. Den blev till en kall, beslutsam energi. Hon vred av vattnet, öppnade duschdörren med ett ryck och klev ut på det kalla klinkersgolvet.  Vattnet droppade från hennes kropp och bildade en stor pöl men det brydde hon sig inte om.  Hennes blick landade på mammas hyllor. Där, bland krämer och flaskor, låg en ny rakhyvel. Hon tog den.

Hon steg tillbaka in i duschkabinen, vred på vattnet igen och satte en fot på kanten. Med darrande händer och ett hårt bultande hjärta började hon försiktigt raka bort håret mellan sina ben. Varje drag med hyveln var en handling av vilja. Medan hon rakade sig fylldes hennes tankar av nya bilder. Hon tänkte på vad Kim skulle tycka. Hur han skulle vilja smeka hennes nu hårlösa fitta. Hans mörka fingrar mot den lena, nakna huden. Kanske skulle han äntligen våga gå vidare då. Smeka henne, eller till och med slicka henne.

När hon var klar, slät och bar, släppte hon hyveln och hörde hur den landade mot golvet. Handen återvände, och skillnaden var omedelbar och chockerande. Huden var inte bara slät, den var en ny, okänd terräng. Varm, nästan lite öm och otroligt känslig. Varje beröring från sina egna fingrar förstärktes, amplifierades. Det var som om hon hade tagit bort ett filter och nu kunde känna allt helt ohämmat.

Hon fortsatte onanin, och nu var fantasin inte bara levande, den var verklig. Hon såg Kims mörka, starka händer framför sig, inte bara som en minnesbild, utan levande. Hon kunde nästan känna tyngden av dem, hur de smekte den nu helt hårlösa huden. Hans tumme gled fritt, utan den minsta friktion. Utforskade varje veck, pressade mot hennes helt exponerade klitoris. I sin fantasi kände hon hur han, utan att tveka, letade sig in i hennes öppning, fyllde henne, och tanken fick henne att darra och en våg av värme sköt genom henne. Vacker, viskade hans röst i hennes huvud. Nu är du perfekt.

I fantasin kände hon Kims tunga mot sig, och hennes egen hand reagerade omedelbart. Hennes pekfinger blev en tungspets, viftande över den känsliga knappen. Hon blundade och sjönk in i känslan, helt uppslukad.

-Ja Kim, mumlade hon i duschen. -Ta på mig! Slicka mig! Slicka min fitta Kim!

Men bilden förändrades. Kims händer arbetade vidare men Alex intensiva blick brände sig fast framför henne. Han såg inte bara på henne, han såg in i henne, ägde varje del av hennes reaktion. Hans blick var en fysisk kraft som pressade henne mot väggen, en osynlig närvaro som var både skrämmande och extas. Hon kände sig som ett objekt i en utställning, skapad bara för hans njutning, och i den tanken fanns en fruktansvärd, beroendeframkallande spänning. Han sa ingenting, han bara såg på när hennes kropp spändes och skälvde under Kims intensiva massage.

Och så, som från ingenstans, dök en annan bild upp. Noras nakna, muskulösa kropp i omklädningsrummet. Solbränd, stark och full av en självklarhet som Wilma bara kunde drömma om. Det var en förbjuden men kittlande bild som flög förbi. Hon såg Noras leende, kände värmen från hennes kropp när hon legat ovanpå henne under närkampen på träningen. Hennes nyp i rumpan. Det var en annan sorts längtan, mjukare och mer förvirrande, men den adderade till den överväldigande cocktailen av stimuli. En förbjuden tanke att smeka Noras lika renrakade fitta återkom. Skulle det kännas på samma sätt som nu? Skulle hon vara lika hal och våt som nu.

Trycket byggdes upp snabbare nu, starkare än förut. Ett rytmiskt, dunkande hamrande som utgick från skrevet och skickade elektriska chockvågor genom hela kroppen. Hon lutade huvudet bakåt, mot den iskalla kakelväggen. Kontrasten mellan det kalla och hennes brinnande hud fick henne att stöna till högt. Hennes ben skakade, och hon var tvungen att stödja sig med en hand mot väggen för att inte falla. Hon var så nära. Bara några sekunder till.  Det spändes, skrevet drog sig ihop. Hon var redo att brista och att skickas ut i ett tomrum av ren, förlösande extas. Hon slöt ögonen, beredd att ge efter.

BANK! BANK! BANK!

BANK! BANK! BANK!

Dörren skakade. Hennes lillebrors irriterande röst trängde igenom det dimmiga ljudet av duschvatten.

-Wilma! Hur länge ska du duscha egentligen?! ropade han genom dörren -Jag måste borsta tänderna! Bussen går snart!

Han gjorde en paus, och Wilma hörde honom luta sig mot dörren med en tung suck. Sedan tillade han med en låtsas-gnällande, målbrottsröst som var fylld av en helt annan sorts energi:

-Är du inne och gnuggar dig eller vad? Hör hur du stönar… Fy fan, vad du är konstig ibland alltså.

Chocken var som en hink isvatten. Orgasmen som var på väg att explodera imploderade. Den dog ut och lämnade efter sig ett tomrum av frustration. Hon ryckte till, tappade nästan balansen och stod där, andfådd, med hjärtat hamrande i halsen av både upphetsning och ilska.

-Jag är nästan klar! skrek hon tillbaka och hörde hur skral och hes hennes en röst lät.

Gnuggar dig! Stönar!  Hördes det? Paniken att ha blivit avslöjad sköljde över henne och hon hörde honom muttra något utanför dörren. Hon stod kvar under det varma vattnet, men nu kändes det inte skönt längre. Det var bara… vatten. Den underbara känslan var borta, ersatt av en tryckande blandning av skam och kokande frustration som bubblade i hela hennes kropp. Hon hade varit så nära. Så nära.

 

Träning

Trots att den nu var mitten på maj var ändå vinden kylig när Alex stod vid sidan av fotbollsplanen.  Han hade armarna i kors och såg på medan tjejerna sprang i samlad trupp runt planen för att värma upp. Det var hans domän. Hans kungarike. Här var han Gud. Hans ord var lag, och hans blickar kunde både lyfta och krossa drömmar.

Han tvingade sig att se dem som enheter. Idrottare. Kroppar i rörelse. Men det var svårt. Hans blick föll på Elin när de passerade honom längs sidlinjen. Hennes långa, svarta hår svängde fram och tillbaka i en hästsvans bakom henne. Han mindes doften av hennes hud, och hur han dragit i hennes hår den där kvällen då hon hängde med honom hem från Backen. Hon hade varit full, hade skrattat och flirtat med honom. När han till sists frågat om hon skulle med hem hade hon svarat

-Tror inte jag kan vänta så länge.

Han hade satt på henne mot ett träd på vägen hem och väl hemma hade hon villigt låtit honom ta henne i alla hål. Hon hade visat att hon visste hur man sög kuk och hon hade älskat det. När han senare tog henne bakifrån och pumpade kuken i hennes trånga fitta hade hon stönat högt och bett honom knulla hårdare. Han skakade irriterat på huvudet. Fokusera. Han kände en plötslig oro, tittade snabbt mot runt omkring sig. Hade någon sett honom stirra? Han måste vara mer försiktig.

-Snabbare, Elin! ropade han, sin röst skar genom luften. -Du springer som en pensionär!

Hans röst var skarp, professionell. Ingen kunde ana vad som doldes bakom den. Han rättade diskret till kuken som hade börjat styvna av hans skenande fantasier.  Sedan såg han Wilma.

Hon sprang i mitten av fältet, och med varje steg hon tog studsade hennes bröst lätt under det åtsittande träningslinnet. Det var en minimal rörelse, men för Alex var det allt han såg. Han stirrade. Han visste att han stirrade, att det var opassande, men en röst inombords sa: Varför skulle jag inte titta? Det är mina spelare. Det är mina kroppar. Jag tränar dem, jag formar dem. Jag har all rätt i världen att se resultatet.

Han tvingade sig att titta bort, kände hur pulsen slog i halsen. Kuken levde sitt eget liv och han drog träningsoverallsjackan om sig för att dölja det alltmer påtagliga ståndet. På läktaren satt Wilmas pappa igen. Dömande och med anteckningsblocket framme. Tre gånger hade han nu bett om att få prata om Wilmas träning och utveckling sedan hon kom till klubben för snart lika många veckor sedan. Såg han att jag stirrade? Måste fan sätta ner foten snart, Det är ju ändå jag som är tränare här, inte han. Bara han inte ser…

Första övningen var kvadraten. Wilma gillade den.  Rörelse och högt tempo. Alltid spelbar. Det var Alex filosofi och det passade henne perfekt. De rullade i gång övningen och träningens allvar blandades snart med skratt och lite flams från några.

-Skärpning tjejer, skällde Alex. -Fokus och våga utmana. Att ha kul är okej, men jag vill inte se något flamsande.

Han gick mellan de tre kvadraterna han hade markerat ut och Wilma såg honom studera hennes kvadrat noga. Hon vände snabbt för att ta emot en boll, och när hon gjorde det kom Nora mot henne med full kraft.  Wilma föll baklänges och fick Nora över sig.  Hon skrattade det där smittande skrattet som hon hade hunnit lära sig att gilla. Wilma fångade in henne i fallet och kände hur Noras kropp pressades över henne.

-Närkamp, skrattade Nora och klämde oförsynt på Wilmas högra bröst.  Det var nog menat som ett skämt men den plötsligt intima kontakten brände i Wilma och det där sugen i skrevet gjorde sig påmint. Hon rodnade lätt när tankarna svävade iväg mot duschen igår morse.

Hon hade en session med Kim efter passet och hon längtade. Längtade efter Kims händer över hennes kropp masserandes lår och rumpa.  Men framför allt den djupare massagen hon nu längtade efter. I ljumsken nära hennes skrev. Nära fittan, hennes nu rakade fitta! Efter den första massagen då han nästan nuddat henne där ner hade han dock varit ytters professionell. Det skulle bli annorlunda idag.  Hon var förberedd. Hon hade tagit på sig sina snyggaste stringtrosor och även om de var obekväma att träna i skulle det vara värt det när hon kom in till Kim.  Hans professionella fasad skulle spricka idag. Den skulle hon se till. Hon hade förberett sig, rakat sig, tagit på sig de här obekväma trosorna. Allt det här kunde inte vara för intet. Den här gången skulle han inte kunna backa undan.

Alex såg också fallet och log åt dem. Han såg allt vad Nora gjorde. Klart hon passar på, tänkte han. Det hade jag med gjort. När de reste på sig fick han en perfekt insyn på Wilmas rumpa. De tighta shortsen skar perfekt in mellan hennes skinkor och två perfekta halvklot formades runt dem. Shortsen skissade konturerna av hennes rumpa, de mjuka, fasta former. Hans blick fastnade och fantasibilder flashade förbi. Han kände en impuls, en stark lust att bara gå fram och klämma på dem. Känna hur fasta de var. Att se vad som doldes där bakom. Att ta för sig. Han var tränare. Han kunde. Han kunde kalla in henne, ”för en teknisk genomgång”. Ingen skulle fråga.

Och då kom den, den oemotståndliga tanken. Att få pressa in kuken mellan de där två… Hur det skulle vara. Att stå bakom Wilma, precis som han hade stått bakom Elin. Att se hennes vita hud, se hur hon tog emot honom, hur hon reagerade. Skulle hon vara tyst? Skulle hon skrika? Skulle hon be honom knulla hårdare, att dra henne i håret. Elin gillar ju det. Eller varför inte bägge två? En ny, ännu mörkare fantasi tog form i hans medvetande. Att inte bara ta Wilma, utan att göra det framför Elin. Eller ännu bättre… att få dem att göra det med varandra. Att se hur Elins erfarna händer lärde Wilma allt han inte kunde lära henne. Att sedan själv kliva in och ta dem båda. Knulla Wilma medan hon slickar fittan på Elin.

Alex hostade till och vände sig om, låtsades studera ett anteckningsblock han inte hade skrivit något i. Vad var det för jävla tankar? Det här var hans spelare. En sjuttonåring. Men bilden vägrade släppa taget. Han såg dem framför sig, Wilma och Elin, sammansvetsade i hans vardagsrum. Nakna och villiga.

-Alex!

Han ryckte till. Det var Saga. Hon stod bredvid honom, med en iskall blick.

-Allt okej? Du verkar vara borta.
-Ja, ja… bara tankar, sa han och tvingade fram ett leende. -Funderar på laguppställningen till lördag.
Saga nickade, men han såg att hon inte trodde på honom. Hennes blick var för genomträngande, för analys. Hon såg för mycket.

Han vände sig tillbaka till planen, men nu var hans fokus förstört. Han såg bara kroppar. Elin kända bekväma, Noras otillgängliga, och Wilmas. Okänd, outnyttjad och oskuldsfull. Som gjord för honom.  Han visste att han måste agera. Och snart. Innan någon annan gjorde det.

Avbytaren

Elin hatade ordet. Avbytare. Det var det värsta du kunde kalla någon som levde för fotbollen. Det betydde att du inte var bra nog. Att du fanns på bänken, redo att bytas in när någon annan gjorde ett misstag, eller utbytt när du själv gjorde det. Nu, när hon sprang mitt i klungan under uppvärmningen, kände hon sig som en avbytare i sitt eget liv.

De hade haft det mysigt häromkvällen, tills den där jävla matchen blåstes i gång. Vem fan bryr sig om engelska ligan? Hon hade legat med huvudet i hans knä, snurrat lite på hans håriga bröst, försökt fånga hans blick. Men den var låst. Låst vid de rödklädda prickarna på TVn.

När han äntligen tittade ner var det med en otålig suck. Han hade tagit ett bestämt tag om hennes nacke och tryckt ner huvudet. Hon hade inte behövt gissa för hon visste vad han ville. Men det var inte så här det brukade vara. I huvudet såg hon plötsligt hotellrummet i Borås under eftersäsonglägret i höstas. De hade festat på lördagen och på hans hotellrum hade de älskat. Hon såg hur han hade tagit tag i henne, inte för att tvinga ner henne, utan för att leda henne mot sängen. Hans kyssar hade varit långsamma och utforskande. Han hade inte gett någon order om att suga av honom. Hon hade gjort det för att hon ville, hon såg hur han njöt av det.

Nu var den mekaniskt. Hon hade öppnat munnen och tagit emot honom. Det var rutin. Hon kände hur han började röra sig i hennes mun, snabbt, hänsynslöst, som om hon bara var en blöt och varm handduk. Det var inte för henne, det var för honom. En snabb lösning på ett behov. Hans behov. I Borås hade han tagit sig tid. Han hade legat på rygg och gett henne kontrollen. Det var hon som satte takten, hon som bestämde. Hans tunga hade letat sig in när hon sänkte sig över hans ansikte. Hon hade njutit när hon pressade ner kuken i sin hals. Hon hade låtit honom ta henne i alla hennes öppningar. Till och med baken, och hon hade njutit av det. Inte för att det var speciellt skönt, men för att hon ville se honom njuta, låta honom äga henne. Han hade inte sagt ett ord om att hon var fantastisk, men han hade inte behövt det heller. Hon hade förstått ändå.

När han nu kom var det med ett dämpat stön, riktat mot TVn, inte mot henne. Den varma, salta smaken fyllde hennes mun, och även om hon vant sig vid den kändes det förnedrande. I Borås, hade han sett henne i ögonen och visat hur han njöt när hon svalde, kysst henne när hon fortfarande haft satsen i munnen. Hon hade varit hans gudinna. Nu verkade han inte ens bry sig. Han var redan tillbaka i matchen, innan hon ens hade hunnit svälja färdigt. En droppe hamnade utanför mungipan, rann ner mot hennes haka.  Han hade tackat för ölen hon gav honom men sen inte sagt ett ord förrän han stod framför henne med kuken redo igen.

-Ska vi knulla? frågade han med en rösten lika tom som om de skulle beställa en pizza.

Orden träffade henne som en örfil. Inte för att de var grova, utan för att de var tomma. All värme, all beundran, allt det som hade gjort deras förhållande speciellt. Kallt och hårt. Allt var borta

Är det det här jag är nu? tänkte hon, och kände gråten stiga i bröstet. En mun att använda och en fitta att knulla. Är det, det enda jag duger till?

Hon svarade inte. Hon bara skakade på huvudet, en nästan omärklig rörelse, och såg sin reflektion i TVn. Ansiktet på en tjej som hade blivit en avbytare i sitt eget liv. Billig och lätt att byta ut. En hora i hans soffa.

—

Elin ökade löpstegen för att jaga in på täten men hennes blick sökte sig, motvilligt, gång på gång tillbaka till sidlinjen. Till Alex.

Och då såg hon det.

Han stod som vanligt med armarna i kors och studerade dem när de sprang men hans blick var mer fokuserade idag. Det var som det fanns en annan tanke med den. Det var en annan sorts blick. Fokuserad, intensiv, hungrig. Den var låst vid Wilma, den nya stjärnan. Vad fan är det för speciellt med henne? Alex stirrade, och i det ögonblicket visste Elin. Hon visste med en iskall, smärtsam säkerhet att han såg på Wilma på exakt samma sätt som han hade sett på henne den där natten i Borås.

Svartsjuka, bitterhet och en brännande avund, steg i Elin. Hon var inte längre speciell. Hon var bara en i raden. En bekväm lösning att knulla tills något bättre dök upp. Någon som Wilma.

Hennes käkar spändes. Hon kände hur naglarna borrade sig in i handflatorna. Hon var inte längre arg. Hon var förbannad. Förbannad på honom för att han var så förutsägbar, och förbannad på Wilma för att existera. För att vara så oskyldigt omedveten om den makt hon hade, den makt Elin hade kämpat för att få genom att vara den som sa ja, den som stannade kvar. Den som sög kuk, svalde, och var till lags.

Träningen närmade sig sitt slut och Alex blåste i sin visselpipa.

-Bra jobbat tjejer! Bra fokus! Alex röst skar genom luften. -Matchspel 20 min. Det här gäller nu, tjejer! Förlorarna städar!

Hans röst var helt neutral, professionell. Det gjorde Elin ännu argare. Bollen sattes i spel. Elin kände hur pulsen dunkade i tinningarna. Hon var inte längre här för att träna. Hon var här för att bevisa något. För sig själv, och för honom.

Wilma fick bollen, snabb och kvick som vanligt. Hon var inte längre en lagkamrat i Elins ögon. Hon var bara en rival. En tjuv. En hora som ville ta hennes plats. Wilma stannade till, såg upp, letade efter en medspelare. Elin såg tillfället…och agerade.

Hon gick inte in i en tackling. Hon gick in i ett anfallskrig. Allt hon såg var Wilmas rygg, måltavlan. Allt hon hörde var Alex röst i Borås, viskande att hon var speciell. Nu skulle hon visa honom vad som händer när han ljuger. Jävla hora!

Hon sänkte axlarna, spurtade de sista meterna och träffade Wilma bakifrån med dobbarna först rakt in i vaden. Det var inte en tackling. Det var hänsynslös kapning. En sådan man kan ta till på match för att sätta sig i respekt. Inget man gör ofta och absolut inget man gör mot en lagkompis på träning. När de båda föll till marken i en virvel av armar och ben, fullföljde Elin sin attack med en välriktad hård armbåge mot Wilmas revben.

-FAAN, ELIN! skrek Wilma, av smärta. -Vad i helvete gör du?

Elin reste sig långsamt, andfådd. Hon sträckte inte fram någon hand för att hjälpa henne upp. Hon såg ner på Wilma som låg hopkurad på gräset. Det fanns ingen ånger i hennes blick. Bara en kall, tillfredsställande känsla. Hon hade visat henne. Hon hade visst honom.

Alex stormade fram.

-Vad i helvete var det där, Karlsson?! skrek han. -Är du inte riktigt klok? Sätt dig!

Alex pekade mot avbytarbänken.

-Vi får snacka sedan, fortsatte han innan han vände sig mot Wilma. -Är du ok?

-Det var bara en tackling, sa Elin kallt.  -Prinsessan måste lära sig ta emot dem också.

Hon vände sig om och gick mot bänken, lämnande Wilma gråtandes på gräset och en mållös tränare bakom sig. Smärtan i Wilmas ögon var en liten, bitter seger. Det var det enda hon hade kvar. Elin log för sig själv när hon sakta gick mot bänken men leendet nådde inte hennes ögon. Det var bara en kall, tom, mekanisk rörelse. En seger utan vinnare.