Vi lämnar för ett ögonblick Wilmas perspektiv och ser på tränarrollen. Ledaren som ska guida laget till framgång. Vad styr honom eller henne? Vad driver och motiverar?
Liverpool Chelsea 1-1
Alex satt i sin soffa i sin lilla lägenhet på andra våningen. Det var inte en fin soffa, det var en sliten IKEA möbel med dryga tio år på nacken. Solen lyste in från fönstret och störde till viss del TVbilden på väggen framför honom. Premier League var i gång och Liverpool mötte Chelsea på hemmaplan. Liverpool hade till Alex stora glädje fått en drömstart när Ryan Gravenberch satte 1-0 redan i sjätte minuten. Det var nu halvlekspaus och till hans stora irritation hade Chelsea hunnit kvittera. Alex hade följt ’The Reds’ ända sedan barnsben och hade en dröm om att en gång bli tränare för dem. En barnslig dröm som han innerst inne visste aldrig skulle uppfyllas, men tanken att sitta med sin taktikpärm på Anfield kittlade och drömma kunde man ju alltid.
Men nu följde han bara studiosnacket med ett halvt öga. Hans primära fokus var på tjejen som satt på knä framför honom. Han tittade ner mot henne. På golvet mellan hans fötter såg han hennes långa, mörka hår. Det rörde sig taktfast över hans lår och han samlade ihop det i sin hand för att linda det ett varv runt handleden i ett fastare grepp. Hon hade gjort detta förut och hon kunde sin sak. Hon började alltid med en långsam, kontrollerad rörelse. Hennes ena hand greppade om basen av hans lem, höll den stadigt medan hennes mun arbetade över ollonet. Hennes tunga gjorde snabba, cirkulära rörelser, precis där han var som mest känslig. Det var en teknik han själv hade lärt henne. Sedan ändrade hon rytmen. Hon tog honom djupare, så djupt att hon nästan kvävdes, och höll sig kvar där i en sekund innan hon sakta drog sig tillbaka. Hennes andra hand kom upp och började sakta massera hans pung, fingrarna dansade lätt över den strama huden. En perfekt kombination av djupt tryck och lätt kittlande som fick honom att tappa fattningen. Han grep hårdare om håret och hjälpte henne att hålla en bra rytm.
-Bra så, sa han med en hes väsning. -Använd tungan mer på undersidan.
Hon lydde utan att tvekan. Hon lutade huvudet lite åt sidan och ändrade vinkeln, så att hennes tunga kunde glida längs den tjocka ådran på undersidan varje gång hon drog sig tillbaka. Det var en ny känsla, skarp och intensiv. Alex släppte sitt grepp, lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Det här var det enkla. Det här var det som fungerade. Inga komplicerade känslor, inga krav. Bara en kropp som visste sin plats. En tjej som visste vad som krävdes för att få en plats i startelvan.
Han tankar vandrade och landade på Wilma, som den gjort flera gånger den senaste veckan. På hennes råa talang, på den eld i ögonen som blandades med en nästan paralyserande osäkerhet. Hon var en diamant i grovt, rått format. Hon hade visat det redan första matchen och nu en vecka senare förväntade han sig en upprepning i morgonens match mot Stenljunga IF. Wilma var mycket mer potent än den här tjejen. Men där krävdes det också mycket mer jobb. Den här var enkel. Han gav henne en startplats, och hon gav honom det här. En sugande mun och en trång fitta att sätta på! En enkel, tydlig transaktion. Wilma skulle kräva mer. Hon skulle kräva att bli förstådd, att bli coachad, att bli… älskad. Och det var en komplikation han inte hade tid med just nu. För ett ögonblick såg Alex, Wilma sitta på knä och suga av honom med samma tekniska skicklighet, men med en osäker blick. Oslipad. Men han kastade snabbt undan den tanken. Fan hon är ju nästan ett barn.
Domaren blåste i gång andra halvlek på TVn. Tjejen på golvet ökade tempot och kraften i sugandet, hon kände hur hans muskler spändes i hans lår. Hon visste vad som skulle komma. Hon visste hur man läste honom. Det var en del av deras samspel. Alex greppade hennes hår igen och pressade kuken djupare in i hennes mun.
-Just så, viskade han. -Fortsätt! Djupare!
Hans grepp om hennes hår stramades åt, inte aggressivt, men bestämt. Det var en signal. Hon svarade genom att ta honom ännu djupare, och när han kom var det med ett dovt, tillfredsställt stön. Stråle efter stråle med varm sperma fyllde hennes mun och Alex såg hur hon svalde. Han älskade just denna känsla. När en tjej tog emot hans sats. Oavsett om det var i munnen, fittan eller över bröst och ansikte. Att få tömma sig och se hur de tog emot var verkligen härligt. Det bästa han visste var dock de gånger har fyllt munnen på en tjej och hon svalt satsen trotts att hon äcklats av det, bara för att hon visste att han gillade att se det. Han släppte taget och lutade sig tillbaka, helt andfådd.
Hon satt kvar ett ögonblick, torkade sig om munnen med baksidan av handen, en nästan mekanisk reflex. Sedan reste hon sig tyst. Hon sa inget. Gick bara ut i köket och öppnade kylen. Medan Alex hörde hur hon öppnade en ny öl stoppande han tillbaka sin nu slaknande kuk i träningsbyxorna. Hon var strax tillbaka och sträckte fram burken till honom. Det var som en del av ritualen.
-Tack, sa Alex och tog en klunk medan han återfick andningen.
Hon försvann snabbt in på toa och Alex försökte fokusera på matchen. Han tog en klunk till och tittade på burken. Vem fan köper Heineken? Man ber henne ta med några öl och så kommer hon med Heineken?
BAM!
Alex hajade till när Liverpool satte en i stolpen på TVn. Fan också! Hon spolade och strax hördes dörren öppnas och hon var tillbaka. Hon satte sig i fåtöljen bredvid honom, drog upp benen under sig så att det lilla linnet kröp upp och exponerade nu en halvmåne av hud. Han tittade på hennes slanka kropp, de långa benen, den exotiska skönheten. Hon var användbar, absolut. En perfekt lösning för hans hunger. Men hon var ingen stjärna. Inte som Wilma.
För i hans huvud var det inte längre henne han såg. Det var Wilma. Den där späda, nästan genomskinliga hyn. De fasta brösten under sport-BH:n, inte stora, men perfekta i sin form. Och rumpan, tajta shorts som skar in mellan två perfekta fasta halvklot. Den där oskyldiga, orörda skönheten. Det var råmaterial av högsta kvalitet. En diamant som väntade på att slipas. En kropp som väntade på att tas i besittning. Tas i besittning av honom.
-Fortfarande oavgjort? frågade hon fastän det framgick tydligt på TVn.
Hennes röst blev en irriterande påminnelse om verkligheten som avbröt hand fantasi.
-Mmm, svarade han. -Vi hade en i stolpen när du var på toa.
Han tog en klunk till och försökte tänka på nästa träning. Övningar med fart och disciplin, vårda bollen. Utnyttja våra snabba spelare, Elin och Wilma. Då kom bilden tillbaka, ovälkommen men eggande. Det var inte bara en bild, det var en scen. Han såg henne framför sig, Wilma, på knä där på golvet framför honom. Hennes blonda hår var lite rufsigt, en lock hade fallit ner över ena ögat. Hon tittade upp på honom med en förvirrad men hungrig blick. Hon ville göra rätt, få honom att njuta. Men hon visste inte vad hon skulle göra.
En liten, rationell röst i hans huvud påminde honom om hennes ålder. Sjutton. Fan, hon är ju ett barn. Men bilden av hennes oskuldsfullhet, den där okunskapen i hennes blick, var det som drev honom. Den var bränslet. Han skakade bort den moraliska invändningen lika snabbt som den kom. Har ju gjort den åldern förr. Hon är ju byxmyndig. Laglig att sätta på. Det var bara en siffra. En teknisk detalj. Hennes verkliga ålder mättes inte i år, utan i potential. Och den potentialen var enorm.
Jag ska lära dig. Hans hjärna målade upp hur hon tvekade. Han skulle lära henne tekniken, steg för steg. Det började med munnen, med tillit. Han skulle lära henne att ta emot hans kuk på rätt sätt, som en njutning för dem båda. Att suga och svälja inte för att hon måste, utan för att hon vill. Hon ska vilja smaka på honom. Han skulle guida hennes tunga till de exakta punkterna som fick honom att stöna, och hennes egen njutning i att ge honom det skulle bli hennes belöning. Det var inte sex, det var en första lektion i förtroende.
Sedan skulle han lära henne att ta emot honom med kroppen. Bli hennes första. Det var viktigt. Han skulle vara den som visade henne vad kroppen kunde, som öppnade upp en värld av njutning. Det skulle vara långsamt, varsamt. Han skulle låta henne vänja sig vid hans storlek, kyssa henne medan han gjorde det, viska i hennes öra hur vacker hon var när hon överlämnade sig. Varje stöt som pressades in i henne var en ny upptäckt, en ny känsla som hon skulle lära sig att längta efter. Till sist skulle han lära henne finessen, kontrollen. Att spänna musklerna i bäckenet i rätt ögonblick för att maximera hennes egen extas. Att använda kroppen som ett instrument, precis som när hon träffade en perfekt volley. Det handlade om muskelminne, om att kroppen skulle reagera automatiskt på hans närvaro. Varje sexuell bemästring var ett parallellt steg i hennes utveckling som spelare. Att forma henne till den perfekta spelaren och den perfekta älskarinnan. Två sidor av samma mynt. Hans mästerverk.
Han skakade på huvudet som för att jaga bort bilden, men den var bränd i hans medvetande. Hans kuk, som precis hade varit mjuk och tillfredsställd, hade rest sig igen. Blodet hade återvänt och nu var den hårdare och mer beslutsam än tidigare. Han drog fram den ur träningsbyxorna och runkade ett par långsamma, metodiska drag medan han stirrade tomt in i TV-skärmen. Fan bara kvarten kvar, och fortfarande 1-1. Seger här och Europaspelet hade varit säkrat.
Sedan vände han blicken mot fåtöljen. Hon hade ändrat position, nu var hennes rumpa fullt exponerad mot honom. Endast en tunn remsa tyg från stringtrosorna hindrade honom från att ta det han verkligen ville. Att köra in kuken i henne och knulla henne hänsynslöst, precis som så många gånger förr. Det verkade nästan som om hon hade somnat när han stegade fram.
-Knulla?
Hon ryckte till och tittade upp. Hon log lätt när hon fick syn på hans runkande hand och den stenhårda kuken. Hon ryckte på axlarna och reste sig.
-Nej, jag måste hem. Tidig morgon imorgon, ska hoppa in på frukosten.
Hon gick fram till honom, greppade kuken och drog ett par drag. Teknisk fulländat men helt utan passion. Hon gav honom en kyss.
-Kåtare än vanligt idag ser jag. Jag kan komma efter jobbet imorgon. Slutar vi 11.
Sedan drog snabbt på sig kläderna med ryggen vänd mot honom, gav honom en ytterligare flyktig kyss innan hon försvann mot hallen. Dörren slog igen med en dov smäll. Alex blev sittande, med ett stånd som inte ville ge med sig och en irritation som bubblade i bröstet. Han kastade en blick mot den öppna ölburken, reste sig och hämtade sin telefon. Han skrollade fram Liam och ringde honom.
Liam svarade efter några signaler.
-Tja, mannen.
-Tjena, det är Alex, sa han och gick fram till fönstret, tittade ner på den tomma gatan nedanför.
-Ja, jag ser det? Hur är det med tjejerna? Får coachen mycket fitta? skrockade Liam i andra änden.
Alex ignorerade skämtet.
-Hon stack just. Kollade matchen och chillade vet du.
-Aha, Asia-bang-bang! Knullade ni? Faki-faki cheap-cheap.
Liam gjorde en dålig imitation av en stereotypisk asiatisk hora. Alex suckade.
-Ja, men va faan, stönade Alex. -Hon sög av mig när jag såg matchen. Den jävla Fernández. Var ha tvungen att peta in den.
-Skön avsugning klart? sa Liam. -Hon kan sin sak… Bättre på att suga kuk än hon är på plan. Har hon kvar tungpiercingen. Jävlar vad den kittlade gött under kuken när hon sög?
-Mmm, jodå den är kvar. Men det är just det, sa Alex med en trött nästan uppgiven röst. -Hon är bra. Grymt skön att sätta på. Allt är bra. Men det är fan… tomt
-Tomt? Fan, Alex. Du bangar en 22-årig tjej som ser ut som en dröm och klagar på tomhet?
-Det är inte så! fräste Alex, högre än han tänkt. -Jag menar… fan hon har en fin kropp. Trång fitta och grym på att suga. Men det är ju fan en transaktion. Jag ger henne speltid, hon ger mig… ja, det här. Det är fan inget mer. Jag är trött på det.
-Okej, sa Liam och fortsatte med en fråga. -Vad vill du ha då? En flickvän?
Liams röst var full av hån.
-Nej för fan, flickvän? Är du helt jävla väck eller? Tror du jag vill ha någon jävla brud som ska kontrollera allt, sa Alex och lät chockad. -Men det här är så jävla enkelt. Jag vill ha…en utmaning. Jag vill forma någon. Se dem växa, både på planen och… här inne.
Han knackade på sin tinning som om Liam skulle kunna se det.
-Någon som är oslipad. Någon som har potential men inte vet vad fan de ska göra med den. Någon som ser upp till mig, som behöver mig.
Liam var tyst en stund.
-Jaha… du snackar om den där nya bruden va? Talangen?
Alex svarade inte. Tystnaden var tillräckligt stark.
-Okej, jag fattar”, sa Liam sakta. -Men se upp, Alex. Det där är ett minfält. Ett jävla minfält. Sätt på henne, absolut, gör det! Men håll det kort för fan. Töm och glöm, och se för fan till att hon inte kärar ner sig i dig. Då är du rökt mannen. Du kommer fan få sparken om det kommer ut.
Alex avslutade samtalet utan att säga hej då. Han stod kvar vid fönstret, Liams ord ekade i hans huvud. Ett jävla minfält. Men det var inte en varning. Det var en utmaning och Alex älskade utmaningar.
Han vände sig om, tittade mot den tomma fåtöljen där hon suttit, och sedan mot den stängda dörren. Hans blick landade slutligen på TV:n, där matchen var slut. 1-1 och oavgjort. Hans kuk hade sakta slaknat men tankarna på Wilma gjorde att den inte la sig helt. Han runkade den sakta medan tankarna fortsatte driva. Eftersnacket i TVstudion tonades bort till ett diffust brus.
Sätt på henne
Liams ord ekade i hans huvud men för honom var det inte en varning, det var en order. En order han var tvungen att lyda. Fantasifilmen började åter rulla med Wilma i huvudrollen. Wilma på knä med hans kuk i munnen. Wilma på alla fyra. Wilma som stönandes hans namn och bad honom knulla henne hårdare.
Alex var körd. Han visste det.
Han tog fram paddan, fingrarna darrade lätt när han skrev in sökorden: tiny blond xxx. Skärmen lyste upp hans ansikte med ett kallt, blått sken. Efter någon minuts mekaniskt skrollande stannade han vid ett klipp. Tjejen var slående lik. Han grep sin nu stenhårda kuk och med ögonen låsta på skärmen började han dra i den, snabbt och desperat. En tyst förtvivlad handling i den tomma lägenheten.
Nora -Sidlinjen
Solen stod lågt över konstgräset på plan 3, en perfekt majdag som kändes som ett hån mot Nora. 3-0 efter snart två 20-minuters halvlekar. En halvlek återstod. F2015-laget, hennes lag, sprang omkring som en flock vilda höns, helt utan plan eller sammanhållning. Motståndarna var mer organiserade, starkare och matchen var väl redan avgjord.
Nora stod med armarna i kors vid sidlinjen, och försökte låtsas vara lugn. Det var det viktigaste. Hon var ledaren. Kaptenen i A-laget, förebilden för de här tjejerna. Hon fick inte visa frustration. Hon fick inte skrika. Det här handlade inte om att vinna. Det hade Johanna påmint henne om för tio minuter sedan, med en hand lätt på hennes axel och en varm röst som fick Noras frustration att kännas lite mindre intensiv.
-Kom ihåg, Nora, Prestation, inte resultat, sa Johanna som i ett mantra att upprepa.
Nora kastade en blick mot bänken dit Johanna hade gått för att hämta vattenflaskor. Hon var elegant och… sexig. Även i enkla träningsbyxor och en klubbtröja som satt lite för tight över överkroppen var hon en typisk MILF. Vältränad, solbränd, med ett leende som kunde tona ner vilken konflikt som helst. 37 år gammal, med backen Elsa i laget och en make som alltid verkade trevlig. Nora hatade honom lite grann, av ren avund.
Hennes tankar flög i väg, till en annan del av klubben. Till Wilma. Hon såg henne framför sig, den där intensiva blicken i ögonen, blandad med en nästan paralyserande osäkerhet. Wilma var precis som de här tjejerna, fast lite äldre. Full av talang men också av rädsla och osäkerhet. Hon behövde en ledare, inte en kompis. Och definitivt inte något mer. Nora visste det. Så varför kunde hon inte skaka av sig känslan av att det fanns något mellan dem, en elektricitet i luften varje gång de var nära?
-Försök hålla ihop er i mitten! ropade Nora, och hennes frustration lös igenom, för högljudd för att vara lugn.
En av tjejerna, Maja, tappade bollen precis framför straffområdet. Motståndarna vände och sköt in 4-0. Nora slöt ögonen i en sekund. Fokusera inte på resultatet. Hur fan kunde man inte fokusera på resultatet när de blev totalt utspelade? Hon ville vinna. Hon hatade att förlora. Det var i hennes blod. Men hon ville också vara den ledare Johanna såg i henne. Den tålmodiga, den uppmuntrande.
Johanna kom tillbaka med flaskorna. Hon gav Nora en av dem, deras fingrar snuddade vid varandra i en ögonblicksförbiflygning. En liten stöt av elektricitet.
-Det kommer Nora, tålamod! sa Johanna lågt, bara för Nora. -De är bara elva år.
-Jag vet, sa Nora och tittade ner i gräset. -Men det är svårt när…
-När du är du? avbröt Johanna med ett leende. -Jag vet, kära du. Men du är bra för dem. De ser upp till dig. Mer än du tror.
Kära du.
Orden hängde kvar i luften mellan dem, tunga av mening. Nora visste inte om Johanna bara var en varm, kärleksfull person eller om det fanns något mer. En underton. En möjlighet. Varje gång de pratade var det som att dansa på en slak lina över en avgrund. Ena stunden var Johanna bara en trevlig tränarkollega, nästa var hennes blick lite för intensiv, hennes beröring lite för medveten. Det var en helt annan typ av relation än den med Wilma. Med Wilma var hon den starka, den erfarne. Med Johanna var hon den som sökte, den som hoppades.
Sista halvlek började. Nora satt på bänken bredvid Johanna och Mats. Mats skrek upp generiska, uppmuntrande fraser.
Sluta inte jobba nu tjejer och Bra jobbat, Vera! Han var en bra kille, men han såg inte detaljerna. Han såg inte att deras högsta forward var nere och hjälpte backarna. Eller att det var tomt på mitten, ingen som markerade eller jobbade på andrabollarna.
-Vi borde flytta upp Ellen, sa Nora till Johanna. -Hon är snabb. Deras backar kan inte hantera hennes löpningar.
-Okej, gör det, sa Johanna och vände sig mot Mats. -Mats, säg till Ellen att gå upp som forward i stället för Clara.
Mats nickade och ropade ut instruktionen.
Nora kände sig sedd. Förstådd. Det var inte det här med vinst eller förlora som var det viktiga. Det var det här. Att sitta bredvid Johanna, lösa ett problem tillsammans. Att ha en hemlig allians.
De gjorde 4–1. Sedan 4–2. Plötsligt fanns det en gnista i laget. De började springa mer. Försökte. Med en minut kvar gjorde de 4–3. Helt plötsligt stod hela bänken upp. Nora skrek, halsen var stram. Hon såg på Johanna som log brett, ett glädjerus som smittade av sig. I det ögonblicket, i det delade hoppet och den gemensamma adrenalinrushen, kändes allt möjligt. Nora ville bara sträcka sig fram och kyssa henne.
Domaren blåste av matchen. 4–3. De hade förlorat, men de hade vunnit tillbaka sin stolthet.
Tjejerna stormade planen, trötta men glada. Nora mötte dem med high-fives. När hon vände sig om för att hämta sin väska stod Johanna där, så tätt att hon kunde känna värmen från hennes kropp.
-Jag sa ju att det kommer, sa hon och log mot henne. -De är bara 11 år.
-Du hade rätt, sa Nora och mötte hennes blick. Den var varm, intensiv, och full av något hon inte vågade namnge.
-Du är en bra tränare, Nora, sa Johanna och lade en hand på hennes underarm. -De ser verkligen upp till dig.
Hon lät handen ligga kvar en sekund för länge. Eller så var det Nora som inbillade sig. Allt var en blandning av önsketänkande och hopp.
-Tack, viskade Nora. -Du också.
Johanna log, tog sin hand och gick. Nora stod kvar, med hjärtat hamrande i bröstet och en känsla av att hon precis hade spelat den viktigaste matchen den dagen, och att resultatet var helt oväsentligt. Men medan glädjen från laget ekade kvar henne, dök en annan bild upp i huvudet, en lite farlig och eggande bild. Wilma, som såg på henne med de där stora, osäkra ögonen. En helt annan utmaning. En utmaning som inte handlade om taktik eller positioner, utan om att vara den person Wilma behövde. En förebild, en vän. Älskarinna. Ordet ekade i hennes huvud, främmande och oundvikligt.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.