Det här är del 7 av 10 i Småstadsidyll

Busstorget i Västervik

Det var synd att säga att det bara var kallt — det var svinkallt. Termometern hade passerat -25° och andedräkten rök ur våra munnar. Veckoslutsbussen från Kalmar mot Stockholm var nästan en timme försenad där den nu rullade in på busstationen. Vi var ett 10-tal passagerare som huttrade i den smällkalla vinterkylan. Även om vi kunnat ta beteckning inomhus i vänthallen, var det råkallt där inne.

– Herre gud vilken kyla.
Kvinnan som tilltalade mig var medelålders. Hon såg enorm ut där i sin tjocka vinterjacka och bylsiga termobyxor.
– Ja det här var lite annorlunda och får än att längta till våren. Nu får vi i alla fall komma in i värmen.
– Du måste frysa så tunt klädd som du är?
– Det är inte så farligt, men jag har varit varmare.
Min beskrivning var en kraftig underdrift. Jag frös så jag skakade och huden på benen sved där jag stod i dunjacka och jeans utan långkalsonger.

Så fort chauffören öppnat dörren mer eller mindre slängde vi oss in. Det var en modern och fin turistbuss, en modell jag åkt tidigare som jag visste var mycket bekväm. Ur alla ventiler i taket strömmade varmluften och elementen längs golvet knäppte.
– Här var det åtminstone varmt. Får jag sitta här bredvid dig?
– Självklart, det går bra. Vill du ha fönsterplatsen? Frågade jag trots att jag hatade att sitta längst ut.
– Jag sitter hellre vid gången.

Vi slog oss ner på våra platser. Det tog en god stund för henne att krångla av sig kängorna för att få av termobyxorna och sedan vinterjackan. Allt stuvade vi undan på ett av de lediga sätena framför oss.
– Förlåt mitt krångel.
– Det är verkligen ingen fara.

Till slut satt vi på våra platser och bussen började rulla ut från stationen. Jag frös fortfarande så att jag skakade, men ville inte visa hur nedkyld jag blivit genom att behålla jackan på en stund till. Jag la mina båda ben omväxlande mot det varma elementet längs med golvet och värmde händerna i varmluften från utblåset i taket.

Lite konstigt var det att hon ville sitta här och trängas. Bussen var inte ens fylld till en tredjedel så alla passagerare hade spridit ut sig och det fanns gott om plats. Men jag hade ingenting emot det.
– God eftermiddag alla resenärer och välkomna ombord. Vi åker nu mot Stockholm. Vår ordinarie ankomsttid var 21:30 men som ni vet är vi redan nästan en timme försenade. Trafiken norrut lär vara stökig, så räkna med ytterligare förseningar. Tyvärr är vår toalett ombord trasig, men vi gör längre uppehåll i Norrköping där det finns möjlighet att uträtta sina behov. Det är halt och mycket snö så vi kommer ta det försiktigt norrut. Tveka inte att fråga om det är något ni undrar. Ha en trevlig resa.
– Hon gillar i alla fall sitt jobb, sa jag om den kvinnliga busschaufförens trevliga ton.
– Åker du ofta den här sträckan? Frågade hon.
– Ibland, någon gång i månaden. Jag har släktingar här nere som jag besöker ibland. Men staden gör sig bäst på somrarna. Och du?
– Min son bor här så jag brukar hälsa på ibland. Det där med somrarna kan du ha rätt i.

Hon hade en så mjuk och behaglig röst och ett fint skratt. Nu när alla tjocka vinterkläder var borta såg jag att hon hade halvlångt mörkbrunt hår och bruna ögon, precis som jag.
– Hur gammal är din son?
– han är 21, kanske jämngammal med dig?
Jag log och skrattade åt hennes fina sätt att fiska efter min ålder utan att direkt fråga. I själva verket var det väl jag som indirekt börjat genom att fråga om hennes sons ålder.
– Inte riktigt, jag är 17, fyller 18 i mars.
– Då går du på gymnasiet antar jag?
– Ja, första året på ekonomisk linje.
– Har du bestämt vad du vill arbeta med, vill du jobba med ekonomi?
– Nej det tror jag faktiskt inte. Jag vinglade mellan samhällsvetenskaplig och ekonomisk linje och det var väl mer slumpen som fick avgöra. Får se hur rätt det blir sedan.
– båda linjerna är bra så det var nog ett bra val. Då är det öppet för att fortsätta i en massa olika riktningar.
– Vad jobbar du med?
– Jag jobbar inom vården, som sjuksköterska.
– det är ett väldigt viktigt jobb.
– Ja man får träffa mycket människor och göra skillnad. Det är viktigt för mig.

Samtalet flöt på och bussen trasslade sig ut ur den lilla stadskärnan och vidare ut mot den stora landsvägen. När vi svängde norrut suckade jag, det här skulle ta tid. Senaste veckan hade det kommit enorma mängder snö och det gick långsamt.
– Äkta småländsk vinter när den är som värst. Tror du vi kommer till Stockholm idag? Frågade hon.
– Vi har ju hela natten på oss och här sitter man ju inte så illa.

Första timmen hände inte särskilt mycket. Samtalet dog ut och min reskamrat läste en bok. Jag lyssnade på musik och försjönk i tankar och tittade ut genom fönstret. Där ute var det mörkt och bara skog längs vägen. Jag kunde inte rå för att det ingav en kuslig känsla. Bussen kändes så liten, en bräcklig bubbla av plåt och värme och vintern och kylan där ute så stor och övermäktig. Den här årstiden gjorde mig så ofta deppig, vilket väl var en del av orsaken till känslan. Ibland kände jag mig bara så liten i allt det stora. Jag intalade mig att jag inte var mörkrädd. Ändå kändes just mörkret, kylan och tomheten som ett hot och här satt vi inneslutna i en liten låda av plåt.

Hastigheten sjönk till kanske 30km per timme. Vi mötte en ambulans och en stund senare en bärgningsbil med ett fordon på släp. Det ökade känslan av tyngd och jag huttrade ofrivilligt till.
– Fryser du?
Min reskamrat hade lagt ner boken i knät och såg på mig.
– Ja lite, det är iskallt på fönstret, känn.
Hon Sträckte sig över mig och höll handen vid glaset.
– Ja fy tusan. Ska vi byta plats eller ska jag sätta mig på andra sidan gången?
– Nej det behövs inte, jag gör så här så blir det bättre.

Jag tog min tjocka dunjacka och la den mellan mig och fönstret och såg till så att den täckte så mycket som möjligt av den kalla ytan. Hon såg på mig och log svagt. Jag insåg att det var ologiskt att inte be henne byta plats. Det fanns ju så gott om platser runt omkring oss. Men av någon anledning ville jag inte att hon skulle försvinna. Känslan i kroppen gjorde att jag mådde bra av och behövde sällskapet. Att sitta nära bredvid varandra så här bidrog också helt säkert till att det blev varmare.

Resan fortsatte i krypfart ytterligare en halvtimme men sedan tog det stopp.
– Mina damer och herrar. Som ni märkt har vi stannat. Det verkar som om vi har en större trafikolycka framför oss.
– Ja men det var ju typiskt, muttrade jag.
– Undrar vad som hänt? Nåja, vi sitter i alla fall här inne i värmen. Vad heter du förresten? Jag heter Kajsa.
– Fint namn. Jag heter Max.
– Det är också fint.
Hon log och strök mig över underarmen. En vänlig och varm gest.

Bussen gick på tomgång för att behålla värmen.
– Jag undrar om bussens värme orkar stå emot kylan. Jag tycker det känns ruggigt.
Kajsa huttrade till och flyttade sig lite närmare.
– Ja det är inte jätteskönt. Lägg din jacka över benen så blir det nog bättre.
– Så här, vill du också låna lite?
Hon flyttade sig ytterligare några centimeter närmare och lade sin stora tjocka dunjacka över våra ben. Det kändes genast mycket bättre.
– Oj, förlåt.
Hon fnissade, våra händer hade nuddat vid varandra under jackan.

Vi började prata om våra familjer, skola, arbete och böcker men ingen av oss drog undan händerna. Medan vi fortsatte prata, nästan demonstrativt om vardagliga saker, smekte hon först över min handrygg med sitt pekfinger. Jag gjorde likadant och sakta flätades våra fingrar ihop. Mitt hjärta slog dubbelslag av beröringen och den sensuella närheten.

– Mina damer och herrar. Som sagt har vi en trafikolycka längre fram. Just nu finns ingen prognos från räddningstjänsten om hur länge vi kan bli stående här.
En yngre kille gick fram till busschauffören och jag kunde höra lösryckta ord om att besöka en buske.
– Om det är fler resenärer som behöver lätta sig så går det naturligtvis bra. Jag öppnar bara den främre dörren så behåller vi så mycket värme som möjligt.
Flera av passagerarna reste sig och drog på sig jackor och handskar och började köa i gången mot dörren.
– Behöver du gå? Frågade Kajsa.
– Ja man kanske ska passa på.
– Jag följer också med.

Vi reste oss och gick ut i den smällkalla kvällen. Det visade sig vara otroligt besvärligt att klättra över den enorma snövallen och på andra sidan vallen gick snön ibland upp över låren. Vi turades om att kissa bakom ett träd där vinden blåst bort mycket av snön. Jag vände mig bort när hon drog ner byxor och trosor och satte sig för att kissa.
– Herre gud vad jag fryser. Ni killar har det lite enklare.
– Ja verkligen.

Vi hjälptes åt att pulsa tillbaka till bussen och ålade oss över snövallen. Inne i bussen sved värmen i skinnet och händerna som hunnit domna. När alla passagerare var tillbaka stängde chauffören dörren och sakta trängdes kylan bort.

Vi kunde inte göra mycket annat än att prata. Vi satt tätt tillsammans med min dunjacka över våra ben och under den höll vi varandras händer. Ofta kramade vi händerna hårt som en hemlig signal där under kläderna.

Fyrtio minuter senare började bilarna framför oss sakta rulla.
– Ja då får vi äntligen börja rulla vidare mot Norrköping och Stockholm.
Bussen lät konstigt. När hon trampade på gasen ryckte det och hördes ett dovt ljud, men bussen rullade inte framåt. Chauffören gjorde upprepade försök.
– Känns som om bromsarna inte släpper. Skiten har väl frusit, muttrade jag.
– Vi har lite problem med bussens pneumatiska system och ska bara starta om systemet.
Hon lät stressad och nervös. Sedan stängdes motorn av och allt blev tyst. Fläktarna i taket stängdes av och belysningen gick ner oroande mycket i styrka.

När chauffören sedan skulle starta motorn igen fick jag bekräftat det jag redan anat av belysningens styrka. Som van semesterfirare med båt visste jag hur tecknen var på batterier som tagit slut. Startmotorn gick bara runt ett varv och sedan inget mer. Chauffören släckte all belysning så det blev helt mörkt och tyst i bussen. Trots att den bara varit avstängd en kort stund kändes det som om kylan redan började komma krypande längs golvet och från fönstren. När jag kände på elementet var det bara ljummet.

Tjejen där framme var nu uppenbart stressad. Trots flera försök hände ingenting. Folk rörde oroligt på sig och började fråga varandra om vad som var fel.
– Mina damer och herrar.
Hon stod nu i mittgångern utan mikrofon.
– Vi har inte tillräckligt med kraft för att starta bussen igen så jag kommer behöva kalla på starthjälp. Förhoppningsvis ska det inte ta allt för lång tid.
– Kan man inte bara stanna vilken bil som helst? Ropade en man längre bak i bussen.
– Nej tyvärr inte. Vanliga bilar har 12 volt i sina elsystem och bussar har 24 volt. Så vi behöver få starthjälp av en annan buss, en lastbil eller bärgningsbil.
– Det är klart, här har vi stått med helljus, fläktar och värmen på högsta effekt och en motor på tomgång som inte orkat ladda, suckade jag.
Passagerarna i bussen började stöka med sina väskor för att plocka fram varmare kläder. Temperaturen i bussen sjönk fort. Jag flyttade mig ytterligare bort från fönstret och närmare min reskamrat. Från ena sidan kände jag dunjackans värme och från andra sidan värmen från hennes kropp. Hennes tjocka dunjacka över våra ben gjorde stor skillnad.
– Fryser du? Frågade hon.
– Inte så farligt.
– Tur att vi har varandra, sa hon och log.

Tiden gick. Runt om i bussen pågick lågmälda samtal. Ibland blev någon frustrerad och uttryckte sitt missnöje över inkompetenta busschaufförer, men som tur var verkade de flesta av oss inte lägga skulden på henne.

Efter ytterligare fyrtio minuter kom en bärgningsbil från motsatta hållet och bromsade in. Vår chaufför stod utanför med en ficklampa för att signalera. Två killar hoppade ut och jag hörde genom fönstret hur de pratade. Det hördes ljud av en lucka som öppnades någonstans i bussens sida och en av killarna kom med tjocka kablar från bärgningsbilen. Chauffören kom in igen genom den halvöppna dörren och när bärgningsbilens motorvarv ökades startade hon bussen. Först lät det som om den inte skulle starta, men till slut gick den igång.
– Håll ett högt varvtal så du får upp trycket igen! Ropade en av männen genom dörren.
Kablarna kopplades bort. En av männen kom in och trixade vid förarplatsen. Motorvarvet steg och sjönk, bromsar pös och gav dova ljud ifrån sig som av protest. Till slut fick han bussen att rulla framåt.
– Så där, nu bör det fungera. Måste ni stanna igen så håll ett högt varvtal så att generatorn jobbar.
– Tack så mycket! Ni är änglar!
Dörren stängdes med ett pysande ljud och bussen rullade framåt igen. Alla passagerare applåderade

Resan fortsatte utan missöden. I Norrköping fick alla köpa kaffe, bullar och varmkorv på bussbolagets bekostnad och stämningen steg märkbart. Vägarna vidare norrut var större och trafiken flöt på bättre. Både jag och Kajsa somnade, hon lutad mot mig och jag mot fönstret.

Jag vaknade före henne. Jag såg att vi närmade oss Södertälje. Under dunjackan över våra ben höll vi fortfarande varandra i handen och ytterst försiktigt smekte jag hennes hand med mina fingrar. Jag försökte intala mig själv att det bara var en mänsklig gest av värme från hennes sida. Jag hade så lätt att övertolka sådana ord och gester och inom mig sköljde fantasier om hur jag böjde mig fram och kysste henne på munnen tills hon vaknade. Jag tänkte att det var just så här lyckade träffar kunde gå till. Man hamnar av en slump bredvid varandra på en långfärdsbuss och plötsligt har man funnit en vän. Kanske hoppades jag på alldeles för mycket.

Bussen passerade Södertälje norrut in mot Stockholm. Här var vägarna bättre och eftersom klockan var över midnatt, hade trafiken lugnat ner sig och det var nu glest och tomt på vägarna.
– Mina damer och herrar. Vi närmar oss äntligen snart Stockholm. Vi från Swebus beklagar verkligen vår stora försening och hoppas att ni vill resa med oss snart igen. Vi kommer fram till Cityterminalen om ungefär 20 minuter. Titta gärna omkring er så att ni inte glömmer några tillhörigheter.
Alla i bussen började röra på sig, lyfta fram väskor och kränga på sig ytterkläder, otåliga att komma av. Kajsa vaknade och sträckte på sig och började även hon förbereda för ankomsten. Hon vek ihop termobyxor och sin tjocka tröja och stoppade ner den i sin väska.
– Har du långt hem nu? Frågade hon.
– Jag bor två mil norr om stan. Tåget har nog slutat gå nu, så jag tar nog en taxi, hellre än nattbussar.
– Man har fått lite nog av buss för idag, eller hur?
– Det hade kunnat varit värre, särskilt utan ett så trevligt sällskap.
Hon skrattade och strök mig över armen.
– Ja det var en ovanlig resa på flera sätt.
– Du — ska vi byta telefonnummer? Det vore trevligt att ses igen? Frågade jag och rodnade.
– Ja väldigt trevligt. Vi kan byta nummer när vi stigit av.
Jag log, alldeles varm i hela kroppen av blotta tanken på vad ett sådant nytt möte skulle kunna innebära.

Bussen rullade in i stan och svängde in på Cityterminalen och parkerade. Här var öde och bara ett fåtal människor som antagligen väntade på någon av oss resenärer. När vi stod i gången för att köa av bussen stod jag alldeles bakom henne. Jag kunde känna hennes hår kittla mina näsborrar och hennes parfym och schampo fyllde mitt luktsinne.

Plötsligt vände hon sig om. Det var så trångt bland de få resenärerna som ville komma av och skynda sig hem så vi hamnade så nära varandra så att det bara skiljde några centimeter mellan våra ansikten. Hennes blick låstes i min och min kropp fylldes av en sådan värme och knäna blev alldeles darriga. Utan minsta förvarning eller tvekan kysste hon mig rakt på munnen, hårt, bestämt och mer desperat än sensuellt. Hennes varma läppar mötte mina, våra tungor möttes och hennes varma utandningsluft strök över min kind. Jag försökte lägga armarna om henne, men de var fastlåsta av min packning.

Dörrarna öppnades och kylan fyllde snabbt bussen. Cajsa slutade kyssa mig och vände sig snabbt om och började gå ner för trappan. Jag visste att det nu verkligen skulle vara givande att byta telefonnummer, att inte bara jag tänkt samma varma tankar.

Nere på trottoaren plockade resenärer bagage ur förvaringsutrymmena ur luckorna i bussens sidor och sedan skingrades alla fort. En del halvsprang mot centralstationen för att ta en taxi eller tunnelbana. Jag vände mig mot Kajsa och skulle just be om hennes nummer och ge henne mitt, när en man kom emot henne. Han såg irriterad och sur ut.
– Dags att komma nu?
Hans ton var kort när han tog hennes väska och började gå. Vi såg kort på varandra och jag insåg att allt var försent. Jag förbannade mig själv för att vi inte bytt nummer där vi satt i lugn och ro på bussen. Nu skakade hon sorgset på huvudet och började gå efter det jag antog var hennes man.

Plötsligt var det bara jag kvar med min väska på trottoaren. Bussen mullrade igång och rullade bort längs terminalen. Staden var så tyst och jag började plötsligt frysa. Långsamt började jag gå mot taxistationen på Vasagatan.

Delar i serien

<< Småstadsidyll #6 – Jullov i hembynSmåstadsidyll #8 – Den sista resan >>

Småstadsidyll

• Småstadsidyll #1 – Min Monika
• Småstadsidyll #2 – Min tyska moster Stephanie
• Småstadsidyll #3 – Midsommar i hembyn
• Småstadsidyll #4 – Sommarlov i hembyn
• Småstadsidyll #5 – Höstlov
• Småstadsidyll #6 – Jullov i hembyn
• Småstadsidyll #7 – Bussresan
• Småstadsidyll #8 – Den sista resan
• Småstadsidyll #9 – En smak av det förflutna
• Småstadsidyll #10 – Återförening i hembyn