Sjöjungfrun

Förord
Den här novellen är lång, den längsta jag någonsin skrivit. Men jag har av känslomässiga skäl inte klarat av att dela upp den i flera delar då jag tycker extra mycket om den och det skulle kännas fel.

Så se till att ha gott om tid, sitt eller ligg bekvämt och glöm inte, en kommentar och tumme upp betyder allt.
/J

——

En flykt från allt
Det lilla tvåmotoriga propellerplanet lyfte från Grand Cayman i en mjuk kurva ut över havet. Liam satt vid fönstret och tittade ner på det ändlösa blå. Bakom honom skrattade Mark och Stephen åt något, medan David lutade sig fram mellan stolarna och slog honom lätt på axeln.
– Du ser ut som om du redan är på semester kompis!
Liam log svagt utan att vända sig om. De tre hade varit hans närmaste vänner sedan college. De kände honom bättre än de flesta – tillräckligt bra för att förstå att det här inte bara var en vanlig semester.

Han hade lyckats i livet och borde vara lycklig. Han hade byggt ett bolag som sålde prediktiv analys till hedgefonder och stora techbolag. Nu vid tjugonio års ålder hade han sålt majoriteten och blivit ekonomiskt oberoende för alltid. Han hade tagit flygcertifikat. En Cessna Citation M2, en liten men snabb jet, stod i hangar på Manassas Regional Airport. Han flög själv när han ville. Kontroll. Det var det som gällde. Det var något han behövde eftersom han kände att han höll på att förlora just kontrollen över sig själv och sitt liv.

På jobbet var han den energiska glada påhittiga killen, men hemma var det annorlunda. Något dovt och tungt kom över honom när arbetsdagarna tog slut och när det blev helg. Han förstod inte riktigt problemet. Han borde ju vara lycklig. Han som var så lyckligt lottad. Kvinnor var heller inget problem, men det tog ett tag att upptäcka att det var makt och rikedom som fick kvinnorna att flockas runt honom. Han var därför inte sexuellt utsvulten men hålet inom honom blev bara större och större, som ett svart hål som bara slukade i sig allt mer av det ljusa. Han saknade någon när han kom hem. Någon som satt där med en filt över benen i TV-soffan med utsläppt hår och T-shirt utan BH, någon som frågade hur han mådde, någon att laga mat och smaka av vinet med. Vad var det för mening med den enorma lägenheten och de lyxiga och snabba bilarna i garaget om lägenheten var ödslig och om ingen satt i passagerarsätet bredvid honom och vad fanns det för nöje med flygningarna i ensamhet utan mål och utan sällskap?

Sedan började det. Först bara ett tryck över bröstet på morgnarna, som om någon lagt en tung kall sten där. Sedan en dov, ihållande trötthet som inte gick bort av sömn. Hjärtat slog ibland för hårt när han satt stilla. Läkare, blodprover, EKG, stresstest – allt såg bra ut på papperet. Men ändå mådde han skit.

Så han och vännerna bestämde sig för att resa bort. De valde Little Cayman, en av de tre Caymanöarna, den minsta och minst exploaterade. Bara femton kilometer lång och knappt två kilometer bred, belägen ungefär 120 kilometer nordost om Grand Cayman och drygt 200 kilometer söder om Kuba. Ingen massturism. Inga höga hotell. Bara låga villor, några dykcenters och en landningsbana som såg ut att sluta mitt i buskaget. Sex veckor. Sex hela veckor utan deadlines och utan krav. Bara sol, saltvatten och stillhet. Ja och kanske en och annan bärs och vacker kvinna… Han lutade huvudet mot fönsterrutan och kände svalkan.

Så nu satt han här i ett litet flygplan långt hemifrån och flydde från allt. Vännerna ställde upp för honom och följde med, men för de var det bara semester. Sola, bada, surfa, dricka bärs och spana in snygga tjejer. Men för honom var det något mycket mer. Han var inte ens säker på om han ville tillbaka igen. Tanken att göra en exit och bara lägga av fanns där, men det kändes bara fel att göra det innan man ens fyllt trettio. Kanske skulle lusten återvända efter ledigheten även om det inte kändes så just nu.

När det lilla propellerflygplanet började sjunka såg Liam ut genom fönstret. Turkost vatten så klart att man såg botten på tio meters djup, vita sandstränder som buktade ut i långa, mjuka bågar, och bakom dem grön, tät vegetation, kokospalmer och låga buskar. Ingen stad. Ingen motorväg. Bara hav, sand och stillhet.

De landade på den korta banan i Blossom Village. Luften som slog emot dem när dörren öppnades var tjock av flygbränsle, salt och värme. En svag doft av blommande frangipani blandades med den rena, torra doften från korallsand. Vinden kom från öster, stadig och sval, och långt borta hördes det dova, rytmiska bruset från Atlanten där den mötte kusten.

Liam stod kvar en stund på den lilla plattan av asfalt och verkligen tog in allt. Han andades långsamt och djupt. För första gången på månader kändes trycket över bröstet lite lättare. Han visste inte att det bara var början på det märkligaste äventyret någonsin, något han aldrig kunnat föreställa sig i sina vildaste fantasier eller ens i sina värsta mardrömmar.

De hämtades av en solbränd kille i en öppen Jeep utan dörrar. Han körde dem längs den enda riktiga vägen på ön – en smal, vit korallgrusväg. Vägen slingrade sig mellan låga buskage och en stor mängd växter eller snarare träd. De hade stora gröna blad med röda ådror i och stora bär i täta klasar. På ena sidan låg Atlanten.
– Vad är det där för något? Det ser ut som vindruvor men ändå inte, frågade Mark.
– Det där är seagrape, svarade deras chaufför. Den trivs utmärkt här invid havet.
– Kan man äta sådana?
– Ja visst. Bären är lite sura men ätbara. Kronbladen kan användas för att smaksätta drycker.
Liam tittade på växten som fanns i stor mängd längs hela vägen. Han visste inte det då men en sådan till synes enkel och vardaglig fråga från en nyfiken amerikansk turist skulle bidra till att rädda hans liv.

Villan de hyrt låg i den västra delen, nära Preston Bay. En låg, vitkalkad byggnad med stora skjutdörrar av glas, terrass som såg ut att vara gjord av grå drivved och en privat trappa av trä ner till en smal, krämvit strand. Ingen granne nära inpå. Bara några spridda villor längre bort. Inne doftade det fräscht. Fyra sovrum, öppet kök, en stor utomhusdusch med utsikt mot vattnet och en pool som nästan smälte samman med havet.

– Det här blir perfekt! Utbrast Liam.
– Men varför en pool typ femton meter från havet? fortsatte Mark.
– Turister, sådana som vi som inte vill bli bitna av hajar och som får ont i ögonen av saltvatten men ändå vill ha utsikten naturligtvis, svarade Stephen ironiskt.
– Inte mig emot. Där ska jag ligga sen med en första kall bärs, sa David.

De packade upp under skratt och glatt pladder den första timmen. Liam packade upp träningskläderna och de nya löparskorna som han ännu inte ens använt.
– Någon som ska med på en tur?
Han himlade med ögonen eftersom han redan visste svaret.
– Spring du så käkar vi nåt sen.

Efter löpturen mådde han fysiskt illa av ansträngningen men psykiskt var det som att ha knaprat en hel karta lyckopiller. Han hade fått sådana utskrivna av sin läkare som sa att medicinen skulle hjälpa kroppen på traven att hålla det tunga borta. Kunde han bara komma igång seriöst med träningen igen skulle han förmodligen kunna sluta med medicinen men det fick bli en senare fråga.

Efter löpningen simmade han sig ren från svett i poolen och de åt sin första måltid ute på terrassen och såg ut över havet. Sedan satt de i solnedgången och pratade länge. Mark, Stephen och David drack öl medan Liam höll sig till bubbelvatten.

Dagen efter sov Liam ovanligt länge och utan väckarklocka. Det var en skön känsla även om han drabbades av panik just när han vaknade och såg vad klockan var och allt han borde ha hunnit med. Men han tvingade sig att ligga kvar en stund till och djupandas. Det där tillhörde det andra livet. Nu fanns inte det.

Efter frukost började de utforska ön och besökte öns enda bar och hälsade på personalen på de olika dykcentren. De bestämde att följa med en guidad tur någon dag och även passa på att ta dykarcertifikat nu när man ändå var här.

På eftermiddagen hyrde de surfingbrädor från det lilla dykcentret i Blossom Village. Surfing på Little Cayman var inte som på Hawaiis norra kust – vågorna var kortare och mer nyckfulla, men när passadvinden låg rätt bröt det snyggt över den grunda sandbanken utanför South Hole Sound. De paddlade ut, satte sig gränsle på brädorna och väntade. När den gröna väggen reste sig tog Liam den först. Han reste sig, kände brädan glida, och för en kort stund fanns det inget annat än fart, saltstänk och den rena koncentrationen i att hålla balansen. När han föll skrattade han högt för första gången på flera månader.

På kvällen satt de på terrassen och pratade om livet, det andra livet. Solen sjönk bakom horisonten i en explosion av orange och violett. De blandade romdrinkar – mörk karibisk rom, färsk lime, en skvätt sockerlag och is från den stora frysen. Musiken strömmade ur en portabel högtalare, låg och avslappnad. Ingen snackade jobb och ingen kollade telefonen, nätet var uselt ändå.

Dagarna gled in i varandra. Morgonsim i havet. Surf när vågorna fanns. Långa luncher med färsk fisk och mango. Eftermiddagsslummer i skuggan av palmer. Kvällar med drinkar, prat och stjärnor så skarpa att de nästan gjorde ont i ögonen. Ingen deadline. Ingen notis som måste besvaras. Bara salt på huden, sol i håret och den långsamma känslan av att något inuti honom började läka.

Befolkningen på ön var liten. Knappt tvåhundra bofasta, plus en handfull turister och dykinstruktörer som kom och gick. I det enda riktiga stället som kunde kallas bar – en öppen träbyggnad med sandgolv och utsikt över hamnen – rörde sig några solbrända kvinnor i linnen och shorts. Några var lokala, några var instruktörer från dykcentren, några var där på samma sorts flykt som Liam och hans vänner. De tittade. Självklart tittade de. Men det fanns ingen jakt i det, ingen stress. Bara den lätta, soliga nyfikenheten som uppstår när människor har tid. En av dem, en lång blond tjej med fräknar och ett ärr på knäet från någon dykolycka, log mot Liam när hon gick förbi deras bord. Han log tillbaka. Ingenting mer hände den kvällen. Det behövdes inte.

En flygtur
Liam hade sett reklamen för uthyrning av flygplan. Den gamla lusten började smyga sig på igen. Han saknade sin Citation M2 där hemma.
– Grabbar, vill ni hänga med på en flygtur? Jag behöver hålla igång och samla flygtimmar och här är nog vackert så det förslår, sa Liam en kväll i början av andra veckan när de satt och grillade och drack några kalla öl.
– Näe, jag håller mig på landbacken, svarade Stephen och de andra höll med.
Liam kände besvikelsen igen och stråk av den gamla ångesten av ensamhet och misslyckande. Men han skakade det snabbt av sig. Ville ingen av dem följa med så fick han väl göra det själv. För flyga ville han.

Morgonen därpå gick Liam ner till den lilla landningsbanan i Blossom Village. Solen hade precis stigit och luften var ännu sval. Han kände ett molande dåligt samvete inombords. På morgonen hade han grälat på vännerna när ingen av dem ville följa med honom. De visste ju hur han mådde och att han behövde deras peppande sällskap. Men ibland blev de som egoistiska tonåringar som bara tänkte på sig själva och att dricka bärs. Han dröjde lite på stegen. Kanske borde han gå tillbaka och be om ursäkt och strunta i hela grejen med att flyga. Det kändes inte bra att skiljas som ovänner. Men han bestämde sig för att fortsätta. De kunde gott våndas lite så fick han be om ursäkt när han kom tillbaka.

Bakom det låga staketet stod ett enda flygplan för uthyrning på ön: en blekt vit Cessna 172 Skyhawk från tidigt nittiotal. Registreringsbokstäverna var solblekta. Det fanns en spricka i ena sidofönstret som lagats med silvertejp, och när han gick runt maskinen såg han att däcken var slitna och att det fanns en tunn strimma olja under motorn.

Ägaren, en äldre caymanier med solbränd hud kom honom till mötes.
– Är det den här kärran man kan hyra?
Mannen nickade.
– Visst grabben.
– Hon ser lite medtagen ut?
Mannen ryckte bara på axlarna.
– Den flyger. Har gjort det i trettio år, så den ska nog klara några vändor till.
Liam tvekade. Han hade flugit en sådan här under tiden i flygskolan men den hade varit betydligt fräschare och hans egen maskin där hemma var betydligt modernare. Men längtan efter att komma upp i det blå, att se övärlden uppifrån var starkare än oron.

Han gick runt det lilla fyrsitsiga enmotoriga flygplanet en gång till och gjorde en grundlig pre-flight control ändå. Kontrollerade vingar, roder, bränsle, olja. Allt såg… acceptabelt ut. Inte bra, men acceptabelt.
– Okej jag hyr henne gärna under förmiddagen.
– Var så god. Hon är er. Genomgången och fulltankad.
Mannen tog upp nycklarna ur ena byxfickan och slängde dem i en båge genom luften. Liam sträckte ut handen och fångade dem. De landade med ett svagt klirrande ljud i hans handflata.
– Du kanske vill se mitt tillstånd?
Liam började plocka fram flygcertifikatet och identitetshandlingar, men mannen bara skakade på huvudet.
– Keep the blue side up, sa han, vinkade lite spefullt och vände och gick.
– Märkligt, muttrade Liam för sig själv.

Han öppnade dörren och klev in på pilotens plats. Det luktade lite unket, som något instängt eller kanske en svag doft av mögel. Han bekantade sig snabbt med instrumenteringen. Det var inga konstigheter. Den här modellen hade han spenderat många timmar i som elev på flygskolan där hemma. Han förlorade sig lite i minnen från den tiden. Särskilt första gången han höll i spakarna men mest av allt minns han sin första soloflight utan instruktör. Herre gud så nervös han varit och vilken ångest. Nu fanns ingenting av det där kvar inom honom. Han hade dryga 400 flygtimmar bakom sig efter att ha flugit tvärs över USA och tillbaka. Nu var han van. Fingrarna fann varje reglage och switch nästan som av sig själv och blicken behövde bara fladdra över instrumenten för att han skulle ta in informationen.

Han justerade sätet och spände fast säkerhetsbältet och testade bromsarna. Sedan slog han om alla strömbrytare i rätt läge, justerade Bränsleväljaren och ställde in bränsleblandningen på riklig och ställde in förgasarvärmen på kallstart. Han snapsade fyra gånger eftersom motorn var kall. Han ställde in Gasreglaget på ungefär tre åttondelar. Sedan slog han på huvudbrytaren. Beacon-ljuset tändes med ett svagt klick. Slutligen tittade han ut genom den öppna dörren för att se så att det var fritt runt planet.
– Clear prop! Ropade han.
Det kändes lite fånigt eftersom det inte fanns en själ i närheten. Sedan vred han om tändningsnyckeln till START.

Motorn hostade några gånger och den spottade vit rök ur avgasrören. Den snurrade trögt, hostade igen och tände sedan. Den gick ojämnt till en början men sedan gick den rent. Liam justerade snabbt gasreglaget till strax under tusen varv. Oljetrycket kröp långsamt uppåt. Först efter nästan tjugo sekunder låg det stadigt i det gröna området. Han andades ut. Till sist slog han på all navigeringsutrustning inklusive transpondern och anropade tornet för att få tillstånd att starta.

Han taxade ut på den korta banan och knappade in frekvensen 118.4MHz för Brac Tower och lyssnade en stund. En Cayman Airways-maskin hördes långt borta på väg mot Brac. Annars tystnad. Han tryckte in sändknappen.
– Edward Bodden traffic, November Two Four Seven Lima Charlie, taxiing to runway two eight.
Ingen svarade. Det skulle de inte heller. Han rullade ut och gjorde run-up i lä av palmraden, kollade magneterna och kollade att banan var tom. Vindsockan pekade nästan rakt mot honom.
– Edward Bodden traffic, November Two Four Seven Lima Charlie, departing runway two eight, eastbound and local islands, remaining VFR.

Han la handen på gasreglaget och gjorde sig redo för start. Plötsligt såg han David komma rusande till kanten av startbanan, ropa något och vinka frenetiskt. Jasså nu passade det… Men han var fortfarande sur och besviken. Så istället för att plocka upp David gav han full gas. Propellern blev en genomskinlig skiva och flygplanet lyfte med en lätt, gungande rörelse när den varma luften tog tag under vingarna.

Det var ännu en sådan där av livets nycker, alla små och stora val man gör vars konsekvenser man inte kan överblicka förrän långt senare. Han visste det inte just då men hade han plockat upp David hade historien kanske slutat på ett helt annat sätt…

Han anropade på nytt flygtornet på Brac.
– Brac Tower, November Two Four Seven Lima Charlie, airborne Edward Bodden, two eight, climbing one thousand five hundred, VFR eastbound and local islands, request flight following.
Det knastrade. En jämn röst kom tillbaka, van vid småplan och korta hopp mellan öarna.
– November Two Four Seven Lima Charlie, Brac Tower, roger, squawk four two one three, ident. No reported traffic Little Cayman. Wind at Brac zero nine zero at eight. Remain clear of the Brac zone unless advised.
– Squawk four two one three, ident, remain clear, Two Four Seven Lima Charlie.
Han slog in identifieringskoden i transpondern och tryckte på ident så att just hans flygplan blev en egen liten prick på radarskärmen hos flygledaren där borta på Cayman Brac.

På 1500 fots höjd, ca 450 meter vek han av österut.
Under honom låg Little Cayman som en lång, smal smaragd i det turkosa vattnet. Lagunen på södra sidan var så klar att han såg sandbankarna och de mörkare gräsängarna på botten. Sedan kom det öppna havet. Färgen skiftade från ljus turkos till djup kobaltblått där djupet ökade. Solen stod redan högt och gjorde vattenytan till en bländande spegel som bröts av vita vågkammar där passadvinden strök fram.

Han flög först mot Cayman Brac, den mittersta av de tre öarna. Den reste sig ur havet som en lång, grön rygg med höga kalkstensklippor i öster – The Bluff – som stupade rakt ner i det djupblå. Från luften såg han de små byarna, de röda taken och den smala vägen som löpte längs hela ön. Sedan vek han söderut, ut över det öppna vattnet mot de mer avlägsna obebodda cayerna och sandbankarna som prickade havet mellan Caymanöarna och Jamaicas nordkust. Där nere fanns ingenting. Bara hav. Ibland en ensam, låg sandö med några palmer, ibland bara ett vitt rev som blänkte under ytan. Ingen båt, ingen människa, bara det oändliga blå.

Liam svepte med blicken över instrumenten. Oljetryck och temperatur i cylindertopparna, allt var normalt. Bränslemätaren visade full tank och han visste att den här kärran hade en räckvidd på över 1000 kilometer och så långt hade han inte tänkt flyga idag.
– Men du vibrerar av bara helvete. Tur jag valde jet för egen del, muttrade han rakt ut.

Cessnan gungade mjukt i den varma luften. Motorn brummade jämnt, ett djupt, mekaniskt hjärtslag som fyllde cockpiten. Liam hade sidofönstret lite öppet. Vinden for in, salt och ren. Han kände hur axlarna sjönk och hur andningen blev djupare och lugnare. För första gången på länge fanns en känsla av lite kontroll. Bara han, den lilla maskinen, solen och den oändliga horisonten. Han log för sig själv. Det var det här han älskade med flygningen. Frihet smakade av bränsle och saltvatten. Det monotona brummandet som fortplantade sig ända in i skelettet så att det kändes som att man blev ett med maskinen. Det var ändå lite charmigt med en gammal propellerkärra även om han saknade sin egen jet, men att flyga i den karibiska övärlden var något han fantiserat om. Han höll sydostlig kurs. Under honom var havet åter blankt och djupblått.

Så dök den upp. En ensam ö, långt från alla andra. Den låg där som en grön juvel mitt i det oändliga blå – kanske två kilometer lång, smal och lätt böjd. En vit sandstrand buktade ut på sydsidan, skyddad av ett långt, mörkt rev som bröt de öppna vågorna. Innanför revet skimrade en lagun i det ljusaste turkosa han sett. Bakom stranden reste sig höga kokospalmer och tät, lummig vegetation. Inga hus, inga båtar, ingen synlig stig. Bara grönska, sand och det stilla vattnet innanför revet.

Liam sänkte nosen lite och flög längs öns långsida på låg höjd. Han såg hur lagunen var nästan spegelblank, hur skuggorna från palmerna föll över den vita sanden. En kort stund tänkte han att det såg vykortsaktigt ut. Han övervägde om sandstranden skulle räcka för att landa på. Plocka lite kokosnötter och bada, men han avstod. Det vore dumt om han skulle råka slå av ett av landställen eller om noshjulet skulle gräva ner sig i sanden. Underlaget såg bra ut men var lite svårbedömt från luften. Han drog upp nosen igen, steg och lämnade ön bakom sig.

Åter igen hade han öppet hav under vingarna. Det var dags att börja fundera över hemfärden. Än så länge fanns gott om bränsle men han började bli hungrig och sugen på den där kalla ölen vännerna ständigt tjatade om. Han kom på sig själv med att längta efter kvinnligt sällskap. Det var länge sedan han känt den lusten. De skulle sitta där på öns enda bar, titta och flörta lite. Några av dykinstruktörerna hade sett lovande ut, eller kanske ännu hellre någon lokalbo och kanske kunde han få någon av dem som en semesterromans. Det skulle kännas härligt. Liam skrattade för sig själv. Att sitta och tänka på tjejer istället för att ha hjärtklappning måste vara ett friskhetstecken. Irritationen han känt över sina vänner i morse var nu helt borta. Han skulle be om ursäkt direkt när han kom tillbaka och de skulle sitta på terrassen och dricka öl och han skulle hoppa över löpturen ikväll för deras skull.

Ett haveri i havet
Det var då instrumenten började visa indikationer på att något var fel. Oljetrycket sjönk och temperaturen i cylinderhuvudena närmade sig plötsligt det röda området i mätarna. Motorn som låtit så bra började gå ojämnt, hostade till en gång, sedan igen.

Liam vände omedelbart och satte kurs tillbaka mot den gröna ön han just passerat. Den låg nu flera kilometer framför honom. Instinktivt började han stiga för att samla höjd då han bara låg 400 meter över havsytan men motorn orkade inte och paniken steg. Den gamla kvävande paniken, som en näve av järn som kramade om strupe och hjärta och fick magen att vilja trycka upp det sura i halsen. Det är nu det händer tänkte han. Det är nu jag dör. Långt hemifrån och alldeles ensam, precis det han varit mest rädd för. Little Cayman låg alldeles för långt bort.

Han knappade snabbt in nödfrekvensen 121.5MHz på radion och tryckte in sändknappen.
– Mayday, mayday, mayday. November Two Four Seven Lima Charlie. Cessna 172, engine failure, ditching. Position approximately four zero miles east-southeast Little Cayman, descending through one thousand, one soul on board. November Two Four Seven Lima Charlie, mayday!
Liam blev plötsligt osäker på avståndet till Little Cayman. Han hade flugit längre än planerat men han hade inte tid att kolla instrumenten.

Motorn dog med en sista, torr hostning. Propellern stannade. Den plötsliga tystnaden var öronbedövande. Bara vindens brus runt flygplanskroppen. Den hördes nu skrämmande tydligt. Han tryckte åter igen in sändknappen till radion.
– Mayday, November Two Four Seven Lima Charlie, no power, going in the water—
Sedan släppte han knappen.

Cessnan blev en tung glidare. Liam sänkte nosen något. Han kände på styrspaken för att hitta den optimala glidhastigheten, runt 70 knop erinrade han sig. Han måste försöka ta vattenytan rätt. Vattnet kom emot honom fort. Han hade landat på vatten med sjöflygplan. Det var något helt annat. Den här kärran hade landningsställ som inte gick att fälla in. Han förstod att när de tog i vattnet skulle planet riskera att slå runt och sjunka. Skulle han hinna ta sig ut? Han började kränga på sig flytvästen och dra fram livflotten under sätet.

Han försökte hålla nosen uppe för att ta vattenytan i rätt vinkel, med stjärten först och nosen något uppåt för att nosen inte skulle gräva ner sig, men farten var för låg. Nedslaget blev hårdare än han väntat sig. Vatten sprutade upp över vindrutan och maskinen krängde åt ena sidan innan den började sjunka med nosen före. Han slet upp dörren. Ännu mer vatten började forsa in och maskinen kantrade. Han försökte hålla sig kvar i kanten till kabinen med ena handen medan han desperat slet och drog för att få ut den kompakta livflotten. Sedan försökte han hitta sin väska med plånbok, mobiltelefonen, ID-kort och flygcertifikatet men hittade den inte. Slarvigt kanske men han hade lagt den på passagerarsätet bredvid sig så den måste ha försvunnit någonstans i tumultet. Han kände hur flygplanet började sjunka och hur trycket i öronen ökade. Han fick strunta i väskan.

Liam släppte taget och flytvästen som han hunnit få på sig till hälften drog honom uppåt med fötterna före. Det kändes som en oändlig tid innan han bröt vattenytan. Ett kort ögonblicks panik när han trodde att livflotten trots allt blivit kvar inne i flygplanet, men när han vände sig om låg den där och guppade alldeles intill. Lite omständligt öppnade han väskan som flotten låg i och letade en stund för att hitta snöret för att lösa ut kolsyrepatronen. Han ryckte en gång utan att något hände. Fattades bara att även flotten inte var underhållen på ett korrekt sätt. Men vid ett andra hårt ryck i snöret hördes ett starkt väsande ljud när kolsyrepatronen löstes ut och blåste upp flotten på mindre än trettio sekunder.

Liam kravlade upp i flotten och andades ut en stund. Han såg sig om över vattenytan. Det enda som syntes efter haveriet var en större fläck olja som började sprida ut sig över vattnet och bubblor forsade upp medan planet försvann ner i det blå djupet. Han kunde se det ännu en stund långt där nere men sedan var det borta. Han undrade skräckslaget hur djupt det kunde vara här. Kanske tusen meter eller mer.

Allt hade gått så fort från det att motorn började hosta tills planet havererade i vattnet. Han hade inte hunnit kolla klockan men det kan inte ha gått mer än max ett par minuter. Ändå hade nog inte allvaret i situationen sjunkit in helt ännu. Det var bara för konstigt. Liam rotade runt lite i flotten och hittade en hopfällbar paddel och till sin glädje även en kniv, ett förstoringsglas, en visselpipa och en ficklampa. I en liten vattentät påse fanns även första hjälpen och några tabletter för att rena vatten. Till sin besvikelse hittade han ingen nödsändare som brukade finnas. Flotten var väl inte certifierad för det.

Han började paddla mot den gröna ön i fjärran. Den låg orimligt långt bort. Utan något annat än den undermåliga paddeln så skulle han aldrig ta sig dit. Det var motvind, så både vinden och strömmen drog honom mot sydväst, bort från land. För varje krafttag han tog verkade ön inte komma närmare. Solen brände nacken. Törsten kom snabbt och han insåg att han inte ätit eller druckit på flera timmar.

Till slut gav han upp. Han spände upp taket över flotten till skydd mot solen och lade sig sedan ner i flotten för att vila med armarna över ansiktet. Lite bitter galghumor kom över honom. Det var väl själva fan att åka iväg för att försöka hela sig själv och så skulle han dö, ensam i en livflotte ute på atlanten. Det var tydligen inte meningen att han skulle komma längre än så här i livet. Han fick trösta sig med att det varit bra så länge det varade.

När han vaknade någon halvtimme senare var allt förändrat. Ön låg bara femtio meter bort. Han reste sig halvvägs och stirrade klentroget. Lagunen skimrade framför honom, revet låg som en mörk linje precis under ytan. Han såg sig omkring. Havet bakom honom var tomt. Ingenting som kunde förklara det. Vinden blåste fortfarande åt fel håll. Det var omöjligt att han skulle ha drivit mot vinden flera kilometer. Ändå var han här.

Han paddlade desperat de sista metrarna, kände hur flotten skrapade över det grunda revet, och gled in i det stilla turkosa vattnet innanför. Sanden under gick som vågformer över bottnen och var vit och fin. En bred sandstrand buktade sig i en mjuk halvmåne.

Strandsatt
Liam behöll sandalerna på när han klev ur flotten och ner i vattnet. Han ville verkligen inte råka trampa på något olämpligt och kanske giftigt. Han drog upp flotten på stranden. Närmast vattnet var den hårt packad och några meter upp ovanför högvattenlinjen var den mjuk och fin och knarrade som snö under fötterna.

Han såg sig fascinerat om. Det var den här lagunen han hade sett från luften och funderat på om han skulle kunnat landa på stranden. Det fanns inga stenar eller andra hinder och stranden var tillräckligt lång och bred mellan vattnet och vegetationen för en Cessna. Däremot var sanden lös och djup så det var tveksamt om kärran skulle ha landat här i ett stycke och ännu mer tveksamt om det skulle gått att starta igen eller om hjulen skulle grävt ner sig i sanden. Men med ett sjöflygplan skulle det gå utmärkt att starta och landa på lagunen.

Stranden var kantad av höga kokospalmer vars kronor susade svagt i vinden. Bakom dem tätnade grönskan. Stora buskar som han kände igen som seagrape med sina runda, läderartade blad och klasar av mörklila bär. Han skickade en tacksam tanke till sin vän som frågat deras chaufför just om dessa bär och han hade sagt att de var ätbara. Här fanns det i omätlig mängd och tillsammans med kokosnötterna som också fanns i överflöd så skulle han inte svälta ihjäl i första taget. Dessutom, längre in övergick vegetationen till en snårig blandning av tropisk vegetation och där kunde han se några vilda mandelträd. Om han hade tur fanns det kanske också vilda fikon eller andra små frukter. Fisk fanns det gott om i lagunen, det såg han redan på de mörka skuggorna som rörde sig över den ljusa bottnen.

Fortfarande kändes hela situationen mer som ett häftigt äventyr än en katastrof. Han hade inte riktigt tagit in ännu att han rent faktiskt kraschat i havet och överlevt med ett nödrop. Han förbannade sig själv för att han inte fått tag på sin väska. Han hade velat ha mobilen så att han kunnat fotografera allt det vackra. Lite stressad var han också över att hans lyckopiller nu låg på havets botten.

De första timmarna gick åt till det mest grundläggande. Liam drog upp livflotten högre upp på stranden, bort från vattenlinjen. Sedan gick han längs den vita sanden i båda riktningarna. Så som han bedömt ön från luften så var den smal, kanske två kilometer lång och som mest några hundra meter bred. På södra sidan där han nu befann sig fanns den skyddade lagunen och den mjuka stranden. På nordsidan hade han sett ett mer exponerat rev och långt bortom skogen kunde han höra hur vågorna bröt med ett stadigt, dämpat dån. Vegetationen var tät men inte ogenomtränglig.

Han klädde av sig de blöta skorna och T-shirten som han lät torka på flottens kant. Sedan valde han en plats femtio meter från stranden under en grupp höga palmer vars kronor gav skugga större delen av dagen. Flotten med dess tak skulle duga att sova i tills vidare. Senare fick han väl bygga ett skydd om det behövdes.

Han kände plötsligt av hungern igen. Kokosnötterna hängde i gröna klasar. Han lärde sig snabbt att öppna dem med en skarp sten. Först hålet för vattnet, sedan det vita fruktköttet. Det smakade sött och rent. Han plockade några Seagrape-bär och smakade. De var mycket riktigt sura och lite sträva och bittra men ätbara, precis som chauffören hade sagt. När han ätit kändes det lite bättre. Han skulle behöva ge sig ut och leta efter färskt vatten, men det kunde vänta en stund. Den söta kokosmjölken och seagrape-bären hade stillat även den värsta törsten.

Han satt en lång stund alldeles stilla på stranden och såg ut över havet och begrundade för första gången situationen. Ingenting syntes och ingenting förutom vågornas brus mot revet där ute hördes. Långsamt började insikten sjunka in. Det här var ingen lek, inget häftigt pojkäventyr. Det här var blodigt allvar. Han hade för fan kraschat och med guds försyn överlevt. Den gamla ångesten kom långsamt krypande igen. Han tänkte på Cast Away och liknande filmer och romaner som han läst. Tänk om han skulle bli kvar här i flera år? Han skulle inte svälta men risken var stor att han precis som Tom Hanks skulle bli galen av ensamheten. Just ensamheten var det han haft svårast med de senaste månaderna.

Han tvingade sig själv att tänka logiskt och kreativt. Han var ändå en mycket van friluftsmänniska och campare som visste hur man överlevde i naturen. Han var också en framgångsrik företagsledare, van att se hinder som utmaningar och hitta vägar runt och hitta lösningar. Men det här var för helvete inget scoutäventyr, det här var blodigt allvar.
– This is the real thing, mumlade han tyst för sig själv.

Han ryckte upp sig. Det hade bara gått några timmar ännu. Förhoppningsvis hade någon hört hans mayday och kanske hade man redan startat sökinsatsen där borta på Little Cayman. På nätterna skulle han göra upp eld och använda något brännbart som genererade mycket rök och tanken på förstoringsglaset som funnits i livflotten sände vågor av tacksam värme genom kroppen. Han hade också en tändsticksask i shortsens ena ficka. Han tog snabbt fram den. Den var förstås genomblöt så han öppnade försiktigt asken och radade upp tändstickorna för att torka i solen. Han reste sig och letade efter en bra plats att hänga upp flytvästen. Just nu fick det bli något han kunde nå från marken men senare fick han kanske klättra upp i ett träd för att få upp den ännu högre och mer synlig. En sådan liten till synes obetydlig sak som flytvästens tydliga färger skänkte honom ännu mer lugn. Den skulle synas på långt avstånd för flygplan. Det här skulle lösa sig. Det var bara fråga om att ge det lite tid.

Han tog ett bad för att svalka sig. Han var redan het och svettig. I lagunen fanns fisk i mängder – små färgglada stim som rörde sig över den ljusa sandbottnen, och större skuggor längre ut. Nästa dag skulle han tillverka ett spjut och försöka fånga fisk. Lyckades det så skulle kosten bli ännu bättre. Om situationen inte varit så allvarlig hade platsen varit ett riktigt paradis. Han kanske skulle kunna köpa ön och ett sjöflygplan. Då skulle han kunna ta hit sina vänner, landa och starta på lagunen. Han skulle kunna bygga en rejäl hydda. kanske högt upp i någon palm, precis som han gjort när han var pojke. Han skakade av sig fantasierna, en sak i taget.

Eftermiddagen kom och gick. Hela tiden lyssnade han ut mot havet och upp mot himlen men ännu hördes inget motorljud. Han kände sig ändå lugn. Han befann sig ändå ganska långt borta, på en av de sista öarna innan det öppna havet mot Jamaica. De skulle naturligtvis börja leta i närheten och sedan söka sig utåt i en solfjäder, förhoppningvis söderut.

När kvällen kom insåg han att han glömt tända en eld innan solen gick ner, men han ville ogärna slösa på tändstickorna. Det var ändå inte det minsta kallt. Han hade bara shorts och T-shirt och sina sandaler, kläderna han bar när han gav sig av på morgonen. Han kröp in i livflotten för att sova.

När det blivit mörkt lät ljuden som under dagen låtit som en reklamfilm för paradiset, plötsligt mer mystiskt och hotfullt. Det var samma vågor mot samma strand. Nu när han koncentrerade sig kunde han höra rassel av stenar och ett mindre knastrande ljud av sanden som förflyttade sig fram och tillbaka. Ibland plaskade och kluckade det. Det var bara vågor, han visste ju det. Vågor som var lika oändliga som jorden var gammal. Det var en sorts evighet som var både fascinerande och skrämmande på samma gång. Han fick en stark känsla av att vara helt ensam i hela världen och att hela hans liv bara var som två vågor jämfört med havets ålder.

Till slut måste han ha lyckats somna, för när han vaknade igen var det morgon och solen sken från en klar himmel. Han kände sig både lite stel och frusen när han kröp ur flotten och satte sina bara fötter i sanden som fortfarande var fuktig och lite kall efter natten. Han svepte med blicken över stranden och havet. Allt var oförändrat. Panikångesten låg och lurade under ytan och han visste att han måste aktivera sig för att den inte skulle ta över. Panikattackerna han fick mot slutet innan ledigheten hade varit något av det mest skrämmande han varit med om i hela sitt unga liv och han ville inte gå igenom det ensam på en öde ö.

Han satte på sig skorna och letade upp en lång rak pinne vilket inte var så svårt. För säkerhets skull letade han upp en smalare som skulle lämpa sig bättre för småfisk och en lite grövre om han skulle lyckas fånga något större. Sedan satte han sig i sanden och ägnade en onormalt lång stund åt att med kniven göra långa sylvassa spetsar på de båda pinnarna. När det var klart började han samla torra grenar och löv och valde ut en skyddad plats för eldstaden. Det visade sig väldigt enkelt att få eld på de torra bladen som han smulat sönder och sedan var det bara att mata på med större och större pinnar. Till slut brann en liten men stadig eld i gropen. Nöjt såg han hur en liten rökpelare steg mot skyn.

Han tog det tunna spjutet och vadade ut tills vattnet nådde upp till låren. Det var verkligen varmt, nästan så att det inte svalkade. Han stod alldeles stilla en lång stund och följde skuggorna som pilade fram och tillbaka strax ovanför bottnen. Han identifierade genast flera olika snatters, bland annat gulstjärtsnapper, olika sorters grunts och papegojfiskar. Han behövde inte stå där särskilt länge innan fiskarna kom närmare och pilade runt hans ben. Ett par gånger misslyckades han men till slut gick det. Allt handlade bara om koncentration och tålamod.

Liam nöjde sig när han fångat fem stycken. Han filéade dem med kniven och fyllde sedan på den lilla elden med fler torra grenar. Snart spred sig doften av grillad fisk och det vattnades i munnen på honom. Det var fascinerande hur lite fisk kunde smaka som en himmelsk måltid bara efter ett dygn. Men det var också ett tecken på att han skulle överleva. Han skulle inte dö här, i alla fall inte av svält. Skräcken att bli kvar här för evigt fanns fortfarande men den gick att kontrollera. Det är klart att han skulle bli hittad, förr eller senare.

Han gav sig in i skogen för att försöka hitta färskvatten. Han tog med sig flera skal från kokosnötter och hittade till slut ett litet vattendrag som såg helt okej ut. Han skulle använda en reningstablett för säkerhets skull men snart skulle han behöva dricka vatten utan om hjälpen inte kom fort. Men vattnet såg rent ut.

Den andra och tredje dagen förflöt på samma sätt. Liam höll sig sysselsatt med att hålla elden vid liv, öppna kokosnötter, samla färskvatten i de tomma skalen och fiska. Han paddlade ut till revet med flotten och där hittade han strombussnäckor. Det var ytterligare en sådan sak som en lokalbo visat honom och vännerna under de första dagarna på Little Cayman. Man tog ur och rensade djuret från allt tills bara köttet fanns kvar. Sedan bankade man det tunt och grillade det. Man kunde också koka det med kokosmjölk och det hade han tyckt om. Kokosmjölken hade han men inget kärl att koka i. Kanske kunde han prova att koka i ett kokosnötskal och se om det fungerade men det fick bli senare. Tills vidare fick det duga med grillat.

Den kvällen hände det han varit rädd för. Ångesten hade legat mörk och dov under hela dagen, som ett tryck bakom ögonen och ett sug i magen. När skymningen kom och fortfarande ingen räddning, inga båtar, inga flygplansmotorer, så slog den till. Han försökte allt han lärt sig, andas i fyrkant för att inte hyperventilera, tänka positivt men det var som om förnuftets egen motståndskraft till slut helt hade givit upp.

Panikattacken var en av de värre. Han skrek, grät och låg på alla fyra nere vid vattnet och bankade knytnävarna blodiga i den packade sanden. Han hyperventilerade och skrek som ett skadeskjutet djur. För hans inre såg han bilder av hur ett skelett skulle vara det enda som fanns kvar där han nu låg. Resten skulle vara bränt under den stekande solen och uppätet av insekter och förmultnat. Ingen skulle veta vart han fanns och han skulle för alltid bli bortglömd. Han visste att han måste sluta hyperventilera men det gick inte. Till slut kollapsade han där i sanden.

Han måste ha svimmat, eller om kroppen bara stängde ner av någon sorts skyddsmekanism. När han vaknade igen grydde morgonen över lagunen. Han hade en fruktansvärd huvudvärk som alltid efter sådana här starka reaktioner. Hans läkare hade sagt att ångestattackerna inte var farliga. Kroppen signalerade att han skulle dö och det var mycket trovärdiga känslor men i själva verket var det bara kroppen som skickade sina larmsignaler om att något var fel i själen. Han hade sett det svart på vitt, tydliga siffror och diagram som visade att han var frisk. Hjärtat slog stadigt och jämnt, EKG och arbetsproverna såg bra ut precis som allt annat. Det satt bara i huvudet. Han repeterade det för sig själv gång på gång – bara i huvudet. Men nu hade han inga huvudvärkstabletter mot migränen. Det enda han kunde göra var att vila i skuggan och se till att inte bli uttorkad.

Iakttagen
Han repade sig under dagen och det kändes lite bättre i kroppen, som om allt bara behövde komma ut. Han visste att han behövde sysselsätta sig för att distrahera hjärnan och rutiner var viktigt. Därför sprang han varje morgon fram och tillbaka någon halvtimme längs stranden för att hålla sig i form. Sedan svalkade han sig i havet, höll elden vid liv och samlade mat och vatten för dagen.

Nätterna kändes fortfarande lite kusliga och han hade svårt att somna. Vinden, prasslandet i löven och vågornas brus bildade en konstant ljudridå som skulle kunna dölja ifall någon eller något smög sig på honom. Han visste inte om det fanns vilda rovdjur eller giftiga ormar på sådana här öar. Ibland kunde han höra konstiga ljud, som tjut eller skrik från havet. Det lät inte som något han hade hört förr. Det var inte mänskligt och även om han aldrig hört valar i verkligheten så lät det inte som det heller. Det gav honom kalla kårar längs hela ryggen.

Ibland tyckte han sig höra något ute från revet. Ett plask och ett långt, dragande ljud som något som släpades i sand. Men när han samlat mod och reste sig ur flotten och spanade ut över vattnet fanns bara månljuset över den blanka lagunen.

Han mindes någon dokumentär som handlat om att befolkningen i någon amerikansk ort hade hört skrik som lät precis som en kvinna i nöd. Man sökte men hittade ingenting. Det visade sig vara Mountain lions som ibland kunde skrika så och det lät verkligen som en kvinna som gallskrek. Det var riktigt kusligt att höra men det var en logisk förklaring och Liam tänkte att det säkert fanns en logisk förklaring till de här ljuden också.

Han försökte lugna sig. De enda djur som var i vatten och kunde gå upp på land och skada människor var så vitt han visste krokodiler och sådana fanns inte här. Ändå fick han inre bilder av enorma havsormar eller slemmiga bläckfiskar och maneter som sträckte sina tentakler efter honom för att dra ner honom i djupet. Men det var väsen som hörde till sagorna och skräckfilmernas värld. Det visste han egentligen men i mörkret och den totala ensamheten kunde logiken ha ganska lite att säga till om. När dagen grydde och solen steg såg alltid stranden ut precis som vanligt. Inga spår av krokodiler eller jättebläckfiskar och platsen blev åter som det paradis den såg ut som.

Det var först den fjärde dagen som känslan av att bli iakttagen började på allvar. På morgonen stod Liam ute i vattnet med spjutet i handen. Vattnet nådde honom till midjan. Solen stod redan högt och färgade det turkosa vattnet i guld. Fiskstimmen rörde sig i långa, silverglänsande band över den ljusa sandbottnen. Han spejade, väntade, andades lugnt.

Sedan var det som en känsla. Som om något eller någon betraktade honom. Han sökte långsamt med blicken längs med revet. Där, precis bakom den mörka korallkanten där det öppna havet började, rörde sig något. En lång, mörk skugga gled strax under ytan. Den var för stor för en vanlig fisk och för smidig för en haj. Den stannade upp. För ett ögonblick tyckte han sig se två bleka ovaler, ögon – som bröt ytan precis ovanför skuggan. De var för stora, för runda. Sedan försvann de. Bara en svag krusning lämnades kvar.

Liam stod helt stilla. Hjärtat slog hårt mot bröstkorgen. Han kände den gamla tryckkänslan komma tillbaka, men den blandades med något annat, fascination, en nästan generande nyfikenhet.
– Vad i helvete var det där? mumlade han.
Han tog ett steg djupare. Vattnet nådde honom till bröstet. Skuggan kom tillbaka, längre åt vänster den här gången. Den rörde sig parallellt med honom, höll avståndet till revkanten. Ibland bröt något ytan. En blank, mörk rygg? Något som såg ut som En armbåge? Det gick för fort för att se tydligt. Solen bländade. När han blinkade var den borta igen.

Sälar fanns inte här, han visste det. Munksälarna hade varit utdöda i Karibien i över hundra år. Delfiner höll sig oftast längre ut och kom sällan in över grunda rev på det här sättet. En stor rocka? Möjligt. En tigerhaj som spanade var också möjligt. Men ögonen… de hade sett för intelligenta ut.

Han försökte skratta åt sig själv.
– Du börjar hallucinera av kokosnötter och sol, muttrade han.
Ändå kunde han inte släppa det. Hela förmiddagen medan han fiskade kände han blicken. Ibland längre bort, bara en svag störning i vattnet bakom revet. Ibland närmare, som om något följde hans rörelser längs stranden när han bar upp fisken. En gång, när han dök under ytan för att hämta en snäcka tyckte han sig se en blek form glida förbi i periferin – lång och strömlinjeformad med något som såg ut som hår som flöt efter.

På eftermiddagen badade han längre ut än vanligt. Han simmade sakta mot revet, stannade tjugo meter ifrån den mörka kanten och låg och flöt. Vattnet var spegelblankt. Han andades lugnt och spanade. Där! Precis under ytan, bakom en utväxt av korall, syntes två mörka ögon igen. De rörde sig inte, de bara tittade. Längden under dem var omöjlig att bedöma, men något stort vilade där. När han lyfte en hand och vinkade sakta, han visste inte ens varför, försvann de i en enda snabb, kraftfull rörelse. En svag virvel steg upp till ytan. Sedan var lagunen tom.

Liam simmade snabbt tillbaka till stranden med hjärtat i halsgropen. Han satte sig i sanden med armarna runt knäna och stirrade ut över vattnet länge. Vilken idiot han var. Simma så där långt från stranden. Det måste vara en haj ändå och då simmade han runt i frid och fröjd som en idiot. Skulle något anfalla skulle han aldrig hinna upp på land. Rädslan fanns där, tydlig som en inre varnande röst. Men under den låg något annat som var starkare. Nyfikenheten. Han ville se det igen och någon konstig känsla av att han inte heller ville vara ensam.

Nästa morgon var lagunen spegelblank. Det rådde stiltje där ute. Inte en vindpust, bara de långa dyningarna som säkert färdats hundratals mil innan de träffade denna lilla fläck av land mitt i det oändliga. Liam gick ut i vattnet vid samma tid med spjutet i handen, men den här gången fiskade han knappt. Han stod stilla och spanade. Solen stod lågt igen, samma guldglans över det turkosa. Han andades långsamt och väntade.

Det tog mindre än fem minuter. Skuggan kom från höger den här gången, bakom den yttersta korallkanten. Den rörde sig långsammare än dagen innan. Han såg konturen av något långt och strömlinjeformat som höll sig precis under ytan. Sedan bröt den ytan, bara en aning.

Först syntes det som en mörk, blank rygg. Sedan, precis bakom var det något som flöt efter. Det rörde sig annorlunda än sjögräs. Det följde inte strömmen på samma sätt. Det var mörkt, nästan svart i den låga solen, och det vågade sig upp några sekunder innan det sjönk igen. Det såg ut som hår…

Liam kände hur nackhåren reste sig. Han blundade hårt, öppnade ögonen igen. Det var fortfarande där. En tunn slöja av något som såg ut som mänskligt hår, långt och vått, som drev efter den mörka formen. Sedan vände skuggan sig. För ett kort ögonblick såg han profilen av ett huvud – rundat, för rundat för en delfin och två ögon som tittade rakt på honom över vattenytan. De var mörka, stora, och de höll hans blick längre än något djur borde göra. Sedan dök den. En kraftfull, våglik rörelse, och den var borta bakom revet. Bara en svag krusning och några luftbubblor kvar.

Liam stod orörlig. Hjärtat slog så hårt att han hörde det i öronen. Det var rimligt att tro att det var hår. Sjögräs kunde se ut så. En stor rocka med parasiter. En skadad delfin. Men huvudets form och ögonen… och sättet den hade tittat på honom. Det hade inte varit djuriskt nyfiket. Det hade varit bedömande.

Han tog några steg djupare, vattnet nådde honom till bröstet. Rösten var hes när han hörde sig själv säga:
– Hej…?
Inget svar. Bara vinden och det avlägsna bruset från de öppna vågorna utanför revet.

Han stannade kvar i lagunen långt längre än vanligt den morgonen. Tre gånger såg han den igen. En gång så tydligt att han kunde svära på att det var en blek axel som brutit ytan för en sekund, följt av det samma mörka, flytande håret. En annan gång låg skuggan helt stilla bakom ett korallblock och tittade. När han simmade närmare försvann den med en snabbhet som fick vattnet att virvla.

Fascinationen var starkare än rädslan nu. Den satt i magen som en varm, orolig knut. Han ville se mer. Samtidigt kände han hur något gammalt och djuriskt i honom ville fly och backa upp på stranden och inte vända ryggen åt vattnet.

När han till slut gick upp och satte sig i sanden var händerna skakiga. Han torkade saltvatten ur ansiktet och stirrade ut mot revet.
– Vad i helvete är du? viskade han.
Något ute bakom korallen rörde sig svagt, som om det hört honom.

Liam gick upp från stranden. Om det fanns en förklaring skulle den finnas på land och han skulle ta reda på vad det var. Det hade inte sett ut som en människas rörelser i vatten men det där som såg ut som en rygg, konturerna av en axel och en armbåge och håret och inte minst huvudet och ögonen. Det hade sett mänskligt ut. Han hade med mycket möda och stort besvär klättrat upp i en av palmerna för att spana ut över havet. Det fanns ingenting, ingen båt, ingen kanot, inte ens en liten trädgren att flyta på. Om det fanns en människa här som kanske spanade på honom så måste han eller hon finnas någonstans på ön.

Han började systematiskt. Först den västra udden där vegetationen var som tätast. Han trängde sig genom seagrape-buskar och låga palmer, letade efter stigar, eldstäder, plastskräp – något, vad som helst som visade att någon annan människa varit här nyligen. Inget. Bara fågelspillning och tomma snäckskal. Han gick längs nordsidan där vågorna slog hårdare mot revet. Klippor av korallkalk steniga och vassa. Inga fotspår. Inga trasiga nät. Inga gamla fiskelägen. När han nådde den östra änden av ön klättrade han upp på en låg höjd av sandsten och spejade åt alla håll. Havet låg tomt. Ingen mast. Ingen rök. Ingen annan ö inom synhåll.

Tre timmar senare var han tillbaka vid lagunen. Han var svettig och med rispor på armar och ben. Han tog ett bad för att skölja av sig men var noga med att hålla sig nära stranden. Ingen fanns här. Det var omöjligt. Det han sett i vattnet kunde inte vara en människa – ingen simmare i världen rörde sig så tyst, så snabbt och så länge under ytan utan att behöva andas. Ändå kunde han inte få bort bilden av det mörka håret och de stora ögonen.

Han åt grillad fisk och kokosnöt i tystnad. Solen sjönk. Himlen gick från blekgul till orange och sedan till djupt blodröd. Lagunen speglade färgerna tills det såg ut som om vattnet brann. Det var oerhört vackert. När mörkret föll matade han sin lilla eld med mera torra grenar. Lågorna fladdrade. Han satt med ryggen mot en palmstamm och stirrade ut över det nu svarta vattnet. Månen hade ännu inte stigit.

Det var då han hörde det. Ett svagt, vått ljud. Den här gången var det närmare och lät som om det kom från strandkanten. Inte plaskande – mer som något som drogs försiktigt över sand. Sedan tystnad. Liam reste sig långsamt, tog det grova spjutet och gick ner mot vattnet. Eldskenet nådde bara en bit ut så han tog med sig ficklampan från livflotten. Han stannade där den torra sanden övergick i den fuktiga packade sanden ovanför vattenbrynet.

Där, precis vid högvattenlinjen, låg något. Han böjde sig ner. På sanden låg en lång, mörk slinga av blött hår. Det var tjockt, nästan svart i mörkret, och det doftade svagt av hav och något sötare. Ingen bottenfauna, inget sjögräs, bara hår, mänskligt hår. Bredvid det i den mjuka sanden fanns ett avtryck. Det såg ut som en lång, kraftig båge, som om något tungt och strömlinjeformat vilat där en stund innan det dragit sig tillbaka i vattnet.

Liam höll hårslingan mellan fingrarna. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Han tittade ut över den mörka lagunen.
– Jag vet att du är där ute, sa han lågt.
Inget svar. Bara det avlägsna bruset från revet och eldens knastrande bakom honom. Men när han vände sig om för att gå tillbaka till elden tyckte han sig höra ett ljud som liknade ett kort tyst skratt. Eller var det kanske bara vinden i palmerna.

Liam satt kvar vid elden länge efter att han lagt hårlocken ifrån sig på sanden. Flammorna sjönk till glöd. Månen steg till slut över horisonten och la sitt silver över lagunen. Han stirrade på den och lät tankarna snurra utan att försöka stoppa dem.

Först det han sett. Ögonen, det mörka håret och sättet skuggan rört sig. Det var för snabbt, för medvetet, för… mänskligt. Ingen säl, ingen delfin, Ingen haj och nu det fysiska beviset som låg bredvid honom i sanden. Det gick inte att förklara bort. Denna någon eller något måste ha lämnat hårslingan där med flit, som en signal eller ett tecken? Det måste i så fall vara något som ville honom väl. Ingen varelse som hade för avsikt att äta upp honom skulle väl lämna sådana spår? Det skulle bara någon som ville säga något och visa sin närvaro utan att vilja eller våga visa sig. Avtrycket i sanden var också märkligt. En hårslinga kunde bara komma från en människa men avtrycket… För brett för en orm. Det såg mer ut som en fisk på torra land.

Sedan den andra omöjligheten som han faktiskt tänkt alldeles för lite på. Han mindes tydligt hur långt bort ön legat när motorn dött och flygplanet havererade i havet, flera kilometer. Vinden hade legat fel. Strömmen hade dragit livflotten åt motsatt håll. Han hade paddlat tills armarna skakat, tills törsten svidit i halsen och solen bränt ryggen och nacken röd. Sedan hade han gett upp och somnat. När han vaknade hade revet legat bara femtio meter bort.

Det var inte möjligt. Han borde ha drivit vidare ut på öppet hav. Utan sötvatten, utan skugga och utan mat hade han dött inom ett par dagar, uttorkad, solbränd och galen av törst. Det var den statistiska sanningen. Ändå låg han här vid en eld på en ö som verkade ha dragit honom till sig.
Som av sig själv eller som om något velat att han skulle nå land. Tanken var absurd, men den var också det enda som passade ihop med ögonen bakom revet och håret i sanden. Något hade sett honom. Något hade kanske till och med… hjälpt honom. Men utan båt, vad skulle kunna ha dragit honom flera kilometer till land? En delfin? Nog för att de var intelligenta men inte så intelligenta var de väl ändå inte?

Han lät fingrarna glida över den tjocka hårslingan och andades ut.
– Om du räddade mig, viskade han ut mot det mörka vattnet, vad är du och vem är du och varför gömmer du dig?
Inget svar. Bara vindens sus i palmerna och det avlägsna jämna bruset från revet.

Han började seriöst tvivla på sitt förstånd. Var det så här galenskap såg ut och tog sin form när den kom? Skulle han redan på första veckan ensam på en öde ö börja se syner och tro på — ja vaddå, havsmonster? Han som alltid varit mer rädd för att bli galen än för att dö. Till slut kröp han in i flotten. Han låg på sidan och stirrade ut genom sidoöppningen av skyddet. Månljuset nådde nästan fram till honom. Hårlocken låg kvar där han lämnat den. Tankarna vägrade släppa. Omöjligt. Allt var omöjligt. Ändå hade det hänt. När sömnen till slut tog honom var det med den där dubbla känslan kvar i bröstet: en kall kant av rädsla och under den en mörk, orolig fascination som inte ville släppa och så den där mer behagliga känslan av att inte vara helt ensam. Han hade sällskap men av vad? Han sov tungt och utan drömmar för första gången ute på ön.

En haj i lagunen
Han vaknade plötsligt av ett ljud som inte hörde hemma i den verkliga världen. Hela hans väsen var stel av skräck och hjärtat tycktes ha upphört att slå för en stund. Sedan dunkade det som trummor i öronen och han mådde fysiskt illa. Han hörde ett våldsamt plaskande, tungt och panikslaget. Något stort som slogs i vattnet. Sedan ett vasst, skärarnde ljud – nästan som ett skrik, men inte riktigt mänskligt.

Liam var uppe innan han hunnit tänka. Han slet åt sig det grova spjutet och kniven och sprang barfota genom sanden den korta biten ner till vattnet. Månen stod hög och la ett kallt, blått ljus över lagunen. Han stannade upp ett kort ögonblick. Han tvivlade på vad han såg. Mitt i det grunda vattnet, bara tjugo meter från stranden såg han En haj, säkert närmare tre meter lång. Den vände sig snabbt, gapade och högg. Under den, eller snarare halvvägs uppfångad av den, låg något annat. Något som slogs tillbaka med en våldsam kraft. En lång, mörk stjärt piskade upp vatten. Bleka armar slog, ett runt huvud, långt hår. Var det en människa och flera fiskar som slogs för sina liv? Allt var bara ett virrvarr och vattnet yrde. Sedan såg han blodet, stora mörka fläckar som spred sig i det blanka vattnet.

Han tänkte inte. Vad det än var som slogs med hajen måste han försöka rädda det. På något sätt kändes det avgörande och viktigt, som om det hängde ihop med hans upplevelser. Han sprang ut, kämpade sig genom vattnet allt närmare tills det nådde honom upp till bröstet. Hajen låg med sidan mot honom och han var fullt medveten om att om den vände sig om eller om han träffades av den piskande stjärten så skulle det vara slut med honom. Av någon anledning tänkte han inte på varelsen som hajen kämpade emot, om även den var farlig.

Liam siktade och drev spjutet in i hajens kropp med all kraft han hade. Han drog ut spjutet och högg igen, igen och igen med all kraft han kunde uppbringa. Han visste att det var bråttom. Om hajen upptäckte honom skulle allt vara över. Vattnet fylldes av blod och luften fylldes av en konstig frän metallisk stank. Hajen krängde våldsamt och slog med stjärten så att vatten sprutade upp över honom. Hajens styrka var enorm. Liam skulle aldrig klara av att hålla den ifrån sig. Snabbt drog han ut spjutet igen, vände det snett nedåt och körde det med all kraft rakt ner, rakt igenom hajens kropp och ner i sanden. Han pressade ner spjutet så långt han förmådde. Han kände hur hajen krängde runt spjutet med en våldsam kraft. Spjutet vajade av och ann och Liam kunde nätt och jämt hålla det kvar. Han gick ner på huk under vattnet och högg, skar och högg igen med kniven överallt där han kunde komma åt. Han såg inte längre någonting på grund av allt blod. Till slut blev hajen helt stilla liggande på sidan pressad mot bottnen. Kroppen ryckte några gånger i dödskampen.

Liam reste sig upp, hostade och spottade. Smaken i munnen och stanken i näsan var fruktansvärd. Han skyndade bort från den fastnaglade hajen, rädd att den skulle kunna vrida sig och hugga honom i benen i sin dödskamp.

Räddar en sjöjungfru
Han blaskade av ansiktet, överkroppen och sköljde ögonen från allt blod med rent vatten samtidigt som han svepte med blicken för att leta efter det som hajen slagits med. Och där, i det grunda, blodblandade vattnet låg varelsen. Liam vadade försiktigt och vaksamt allt närmare. Spjutet hade han blivit av med. Allt han hade var kniven.

Det var första gången han såg varelsen helt. Hjärnan var nära att kortslutas och instinkten att bara fly var stark. Han tvivlade på precis allt han såg. I det nu stilla vattnet framför honom låg ett väsen från sagorna.

Det var en kvinna. Hon flöt på sidan. Håret var Långt, nästan svart i mörkret, men med ett underligt grönaktigt skimmer när månljuset träffade de blöta lockarna. Det var utsläppt och flöt ut omkring hennes huvud som en mörk halo. Några testar var klistrat mot kinden och resten drivande i vattnet. Ansiktet var vackert med höga kindben och en smal näsa. Läpparna var fylligare än de flesta människors och nu var de bleka av blodförlust och smärta. Munnen var halvöppen. Bakom de fylliga läpparna skymtade han tänder, lite för spetsiga och lite för många. Ögonen var öppna. De var stora och mörka som bläck, men med ett lager av silverskimmer över iris som fångade månljuset och kastade det tillbaka. Pupillerna var större än normalt och hon tittade rakt på honom. Inte med djurets tomma blick, utan med medvetande. Han kunde se smärta. Och skarpt bedömande och nyfikenhet. Under käkarna på vardera sida syntes springor. Det var inte skador utan såg ut som gälar.

Överkroppen var bar. Huden såg mänsklig ut i månljuset – blek, nästan pärlemorskimrande – men när han tittade närmare såg han att den hade en svag, fjällig lyster längs sidorna och under brösten. Brösten var runda och fylliga, med mörka vårtor som dragit ihop sig av kylan eller smärtan.

Armarna var långa och smala men starka. Han kunde tydligt se musklerna spela under huden. Händerna hade långa fingrar med tunna, genomskinliga simhudsrester mellan dem. Naglarna var mörka, nästan svarta, långa och såg vassa ut. Ena handen låg öppen i vattnet. Den andra var pressad mot det värsta såret på sidan vid ena bröstet.

Hans blick gled ohjälpligt nedåt, trots att han visste att han inte skulle förstå. Magen var perfekt och även här kunde han se musklerna spela under huden. Midjan var smal. Sedan, precis under höftbenen slutade det mänskliga. Där började den tjocka, muskulösa stjärtroten, fjäll satt tätt packade och glänsande. Det såg verkligen ut som om två människoben vuxit samman och bildat en enda lång muskulös stjärt med en fena som avslutning istället för fötter. Det som var mest slående var det muskulösa och kraftfulla i den långa stjärten..

Liam stod i det midjedjupa blodiga vattnet och kunde inte andas ordentligt. Fascinationen slog emot honom som en våg – så stark att den nästan gjorde ont. Han tvivlade på allt han såg. Ändå såg han det han såg och han visste vad det var. Men det var ett väsen som bara fanns i myter och sagor, inte i verkligheten. Hon var det vackraste, mest främmande och skrämmande han någonsin sett. De vackra ansiktsdragen, det mörka utsläppta håret, nakenheten, det vilda och kraftfulla, det naturliga och samtidigt, resten, hennes stjärt. Först var det motbjudande och skrämmande men desto mer han tittade desto mer spännande och fantastiskt kändes det. Det såg vackert och graciöst ut på något sätt. Samtidigt, det här kunde inte finnas. Det fick inte finnas. Ändå låg hon där i vattnet mindre än en meter från honom, blödande, andades i korta, krampaktiga drag genom både mun och de smala springorna under käkarna och tittade på honom med ögon som såg rakt igenom hans förstånd, allt han lärt och trodde att han visste.

Han sänkte långsamt kniven. Egentligen förstod han inte alls varför. Han hade ingen aning om den här varelsen var farlig eller inte men han kände ingen rädsla för henne. Kanske var det mest uttrycket i hennes ögon. Det såg ut som om hon bad om hjälp.
– Jag… jag ska hjälpa dig.
Hans röst bar inte riktigt, lät hes och konstig och lika onaturlig som den varelse som låg och flöt i vattnet framför honom. Hon blinkade långsamt en gång. Sedan slöt hon ögonen, som om hon bestämt sig för att lita på honom eller som om hon helt enkelt inte orkade hålla dem öppna längre.

Blodet fortsatte att sippra ut i det blanka vattnet runt dem. Han kunde se skador i hennes ansikte, någon sorts bitmärken över armarna och så en rejält ful reva vid sidan av det ena bröstet där det blödde ymnigt. Stjärtpartiet var svårt att undersöka här ute eller om det var så att han fortfarande inte riktigt vågade närma sig och se efter. Men han förstod att allt blod skulle kunna locka till sig flera hajar så han behövde föra henne in på grunt vatten, ju fortare desto bättre.

Han förde försiktigt in ena armen under hennes huvud och den andra under hennes midja. Hennes kropp kom nära och han kände de fylliga nakna brösten pressa mot hans bröstkorg. Det kändes väldigt intimt och konstigt trots allvaret i situationen. Han drog henne så försiktigt han kunde genom vattnet in till den grunda sandbanken närmast stranden. Hon var tyngre än hon såg ut – stjärten vägde, musklerna under fjällen var täta och kraftiga – men hon hjälpte till så gott hon kunde genom att hålla sig fast i hans axlar. När han lagt ner henne i det grunda, varma vattnet sjönk hon bakåt med ett långt, darrande andetag.

Liam knäböjde i det grunda vattnet bredvid henne. Månen lågt över lagunen och la ett blekt, blått sken över allt. Hajen låg stilla längre ut, fastspetsad, men han tittade ändå dit då och då. Blodet runt dem hade börjat tunnas ut, men det sipprade fortfarande från hennes sida.
– Kan du… förstå mig? Pratar du engelska?
Först kände han sig otroligt dum. Det kändes ologiskt, ungefär som att konversera hajen där ute och tro att den skulle svara honom. Men det här var ändå en kvinna, åtminstone till hälften.

Hon öppnade ögonen. Det silverskimrande lagret över iris fångade månljuset. Rösten var hes och raspig som om den inte använts på mycket länge, men orden var tydliga men långsamma.
– Ja, jag förstår.
Bara det. Sedan blundade hon igen.

– Jag måste se skadorna, sa han tyst. Får jag titta?
Hon nickade svagt. Han var försiktig. Händerna darrade lite när han sträckte sig fram. Hon kunde fortfarande vara farlig. De spetsiga tänderna, de vassa naglarna, den enorma stjärten. Allt talade för att hon var ett rovdjur. Men ögonen… de silverskimrande ögonen tittade på honom med något som inte var aggression.

Han började med ansiktet. Det fanns grunda rivsår över kinden och tinningen, som från hajens hud eller tänder som skrapat förbi. Inget allvarligt där. Sedan armarna. Bitmärken, några djupa nog att blöda, men inte livshotande. Han lät fingrarna sväva strax ovanför huden utan att röra. När han kom till sidan där det blödde mest, stannade han upp. Såret gick diagonalt under det högra bröstet, upp mot revbenen. Det var djupt. Han kunde se vitare vävnad under den pärlemorskimrande huden. Blodet rann långsamt men envist.

– Det här… jag vet inte hur man behandlar dig, erkände han. Jag kan bara det som gäller människor.
Hennes röst kom svag men tydlig.
– Sjögräs. Det långa, gröna som växer i sanden. Riv det. Lägg det direkt mot såret. Tryck.
Han reste sig och vadade några meter åt sidan. Där växte det i täta tofsar. Han slet loss flera långa, slemmiga sjok, sköljde dem snabbt och återvände.

Nu måste han röra henne på riktigt. Han lade ena handen försiktigt vid sidan av hennes ena bröst, strax ovanför det djupa såret för att stabilisera. Huden var oväntat mjuk och varm. Inte som en fisk. Varm som en människas, men något svalare och med en annan täthet. När han tryckte till lite mer kände han hur den gav efter mjukt, men under fanns något fastare, som muskulatur. Och doften… den slog emot honom när han böjde sig närmare. Rent saltvatten och något sött, som solvarma snäckor och sjögräs i solen. Ingen fisklukt som han kanske hade föreställt sig, bara frisk och levande, som havsbris blandad med varm hud.

Han svalde.
– Det här kommer att göra ont, varnade han.
– Gör det, viskade hon.
Han pressade de gröna bladen mot det gapande såret och höll emot med båda händerna. Hon ryckte till, stjärten slog en gång i vattnet så att det stänkte, men hon bet ihop käkarna och lät honom fortsätta. Blodet färgade sjögräset mörkt, men efter en stund började blodflödet minska alldeles tydligt.

– Mer, sa hon tyst. Packa det hårt. Sedan… tång, den bruna, breda. Linda runt.
Liam gjorde som hon sa. Han arbetade metodiskt, fortfarande med en del av sig som vägrade tro på vad han såg. Hans fingrar gled över den fjälliga övergången vid höften när han behövde hålla fast tången. Där var ytan slätare och fastare, som varmt, fuktigt gummi. Svalare än hennes överkropp, men under det yttersta lagret fanns samma pulserande livsvärme. Han kände musklerna spänna sig under hans hand. Det var både lite läskigt och väldigt fascinerande.

När han var klar var sidan lindad så gott det gick. Blödningen hade nästan upphört. Hon andades ytligt, men ögonen var öppna igen. De vilade på honom.
– Tack, sa hon bara.
– Säg om jag kan göra något mer.
Liam satt kvar på huk bredvid henne i vattnet. Han sköljde händerna som var blodiga och gröna av sjögräs. Fascinationen och misstron slogs fortfarande inne i honom. Hon var verklig. Hon blödde. Hon hade pratat och hon luktade som havet efter en solig dag, rent, sött och omöjligt att glömma.

Tröttheten överföll honom plötsligt. Det var mitt i natten men allt hade varit så kaotiskt de gångna två timmarna så att han inte tänkt på det förrän nu.
– Kan jag göra mer för dig? Jag behöver sova lite? frågade han.
– Vi vilar. Det är snart gryning igen.
Liam formade en grop efter sin kropp i sanden och en liten hög av sand som huvudkudde alldeles ovanför hennes huvud. Kanske borde han sökt bättre skydd uppe i livflotten. Han visste ju inte ännu om hon verkligen var ofarlig. Men det kändes helt fel att lämna henne här ensam på stranden och om han skulle vara helt ärlig så ville han inte heller vara ensam mer. Han låg så nära så att han skulle kunna röra hennes tjocka hår med handen. Han kunde höra henne andas. Fortfarande ytligt och snabbt men lugnare.

Han tittade på henne. En naken kvinna, långt hår och fylliga runda bröst låg på sanden alldeles bredvid honom. Och i det grunda vattnet, den märkliga stjärten, som på en fisk men varm och inte slemmig. Hon var det märkligaste han någonsin sett. Sedan somnade han och sov lugnt och drömlöst.

På morgonen vaknade han tidigt av solen. Han kände sig lite stel efter det hårda underlaget och lite frusen efter nattens kyla i sina tunna genomblöta kläder. Musklerna skakade lite men solen värmde hans hud och jagade bort kölden.

Han reste sig på ett sätt som han trodde var tyst. När han såg ner på varelsen tittade hon på honom med sina vackra mörka ögon.
– Hur… Hur mår du?
Hon svarade inte, tycktes röra sig som om för att känna efter.
– Jag ska byta omslag, fortsatte han och passade på att jogga sig varm bort längs stranden mot området där sjögräset hon anvisat växte. Han rev åt sig flera stora tuvor och plockade också av den tång som skulle användas för att hålla omslaget på plats.

När han kom tillbaka till henne låg hon i samma position som tidigare och blundade. Först såg det ut som om hon inte andades och en kall hand knöts runt hans hjärta. Men när han sjönk ner på huk bredvid henne och rörde henne slog hon upp ögonen.
– Får jag byta ut sjögräset?
Hon nickade och han började försiktigt plocka bort de gamla omslagen. De var blodiga och såret i sidan såg fortfarande elakt ut men det blödde inte längre.
– Gör det ont fortfarande?
Hon öppnade ögonen. Rösten var klarare än under natten men hon pratade långsamt.
– Mindre. Det drar. Som när fjäll slits.
Han nickade som om han visste hur det kändes.

Han La försiktigt sin hand mot hennes panna. Hon såg på honom liksom frågande.
– Jag bara känner efter om du har feber.
– Feber?
– Ja. Människor kan få feber om kroppen blir infekterad, om man får smuts i sår. Då stiger kroppstemperaturen för att skydda kroppen och man känns onormalt varm. Sedan när det går över så sjunker temperaturen tillbaka till normalt igen och då fryser man.
– Feber, upprepade hon som om hon provade ordet som verkade nytt för henne.
– Jag tror det är okej, fortsatte han.
Istället för att ta bort handen direkt gled den mjukt över hennes panna, uppåt och över hennes hår. Det var kanske en för intim beröring. Hennes hår kändes precis som hårslingan han fått av henne den där natten på stranden. Alldeles precis som vanligt vått hår.

– Jag trodde du behövde sötvatten. Inatt, jag bar hit hela kokosnöten innan jag… ja.
Ett litet leende syntes i hennes mungipa.
– Salt, alltid salt. Men det var vänligt.
– Är du hungrig? Kan jag hämta något att äta?
– Ja, hungrig. Sjögräset och tång, fisk? Bara tills jag är stark nog att röra mig.
– Du behöver vila. Jag kan fiska.

Liam spenderade någon timme med fiskespjuten tills han fått upp tillräckligt. Han fick liv i elden och rensade och grillade fisk till sig själv men hon ville helt säkert ha den rå. När hon åt kände han sig på något oförklarligt sätt generad eller besvärad. Hon åt inte som en människa, naturligtvis inte. Hon åt som ett rovdjur, åt bytet helt och levande. Det var väl egentligen inte äckligt, bara… konstigt. På något bakvänt sätt var det han som sedan kände sig malplacerad och fel och generad när han åt sina grillade fiskfiléer på spett och hon intresserat tittade på.

– Var det du som spanade på mig, dagarna innan, vid revet?
Han frågade för att bryta tystnaden som legat så kompakt omkring honom den gångna veckan.
– Ja.
– Varför?
– Du var ensam. Och högljudd. Och du visste inte att du var sedd. Det är sällan.
Åter igen kände han sig generad. Ångestattacken när han skrikit ut över havet, skrikit och gråtit. Hon måste ha sett och hört. Han skrattade till.
– Jag var skiträdd. Först trodde jag det var säl, sen en kvinna. Sedan trodde jag att jag blivit tokig.
– Du blev inte tokig.
– Det vet jag inte än, sa han och log.

– Var det du som tog mig till ön? fortsatte han efter en lång paus.
– Ja. Jag såg det falla, såg dig kämpa med saken i vattnet. Vinden och strömmen drog dig åt fel håll.
– Tack, jag är glad för det men varför?
– Människor ska vara på land. Du försökte, du grät och bad om hjälp.
Liam mindes bara den korta tiden i flotten mycket vagt. Förmodligen hade han drabbats av panikångest.

Han lutade sig fram och lyfte försiktigt kanten på sjögräsomslaget för att titta på såret och kanske fortfarande för att känna om hon var verklig. Fingrarna rörde huden bredvid såret. Han drog undan handen igen och kände sig ertappad av sig själv.

Hon såg på honom.
– Du är rädd för mig, sa hon. Inte bara för såret.
– Jag vet inte vad du är?
– Du vet vad jag är. Ni kallar oss sjöjungfrur.
– Men jag har aldrig… trodde bara det var myter och sagor. Inte på riktigt liksom.
Han kände sig dum. Det var helt sjukt, overkligt och osannolikt. Ändå låg hon här på stranden mitt framför hans ögon.
– Så många sagor och myter från alla de som mött oss. Men vi har vår värld och ni er. Det är inte alltid de möts. Men ibland sker det, som nu.
– Du talar vårt språk?
– Vi är ofta närvarande. Stränder, skepp om natten.

Liam tänkte en lång stund.
– Förlåt om jag frågar, men är du farlig?
– Är du farlig? motfrågade hon.
– Nej, svarade han lite förvirrad.
– Nej, du räddade mig. Det finns onda och goda människor och det finns onda och goda av oss. Ibland fastnar vi i era nät. Några fiskare slår ihjäl oss av rädsla, andra släpper oss fria. Vissa av oss dränker skeppsbrutna och andra hjälper de i land.

Hon slöt ögonen igen. Han blev sittande i djupa grubblerier. Allt stämde ändå, som om allt gick ihop trots att ingenting gjorde det. Efter en stund märkte han att han andades i samma takt som hennes bröstkorg hävde sig upp och ner. Han försökte men kunde inte sluta titta på henne.

På natten sov han hos henne i sanden igen. När morgonen grydde var hon borta. Hade det inte varit för de tydliga avtrycken i sanden och de stora sjoken av blodigt sjögräs och tång så skulle han svurit på att han halusinerat efter att ha ätit någon giftig fisk. Men allt fanns kvar där på stranden där hon legat.

Vattnet låg blankt. Det fanns inga cirklar på vattenytan och han såg ingen mörk skugga vid revet. Han stod i vattenbrynet och ropade.
– Hallå! Är du där? Vart tog du vägen?
Men ingenting hände och inget svar.

Timmarna gick. Han fiskade och samlade ved som han brukade. Det kändes svårare än någonsin på ön och han undrade hur han skulle stå ut. Han tänkte att hon är ett djur, hon simmar dit hon vill och känner samhörighet med de av samma sort, inte en människa. De hade räddat varandras liv. Han skulle alltid känna tacksamhet för det och det skulle knyta honom till henne för alltid. Men hon var vild, ett rovdjur från djupen och kunde säkert inte känna på samma sätt. Han var ensam i världen, det var inte hon. Hon hade säkert återvänt till sitt folk. Det var logiskt och förnuftigt men i hjärtat kändes det annorlunda. Då blev han arg på sig själv. Han hade väl inte blivit kär i en havsvarelse, även om den kunde prata och såg ut som en vacker kvinna, åtminstone till hälften.

När hon plötsligt bröt ytan vid sandbanken stod solen redan högt. Liam stod med vatten till magen och fiskade. Hon simmade rakt fram till honom. Hon såg friskare ut. Håret låg mörkt längs ryggen.
– Du blev kvar, sa hon.
– Vart skulle jag ta vägen.
Han hörde själv hur rösten brast av lättnad.
– Jag trodde inte du skulle komma tillbaka.
Nu log han stort och kunde inte längre dölja lyckan och lättnaden. Hela bröstet och magen pirrade som tusen fladdrande glada svalor.
– Jag måste i djupet. Kort. Annars läker jag fel.
Hon sträckte ut handen och la den mot hans handled.
– Du såg rädd ut, fortsatte hon.
– Jag var inte rädd.
Hon la huvudet på sned och såg på honom, rakt igenom honom.
– Du ljuger dåligt för en människa.
Han skrattade. Hon släppte hans handled, men värmen satt kvar i huden som om hon glömt den där.

Hon simmade in till stranden och han vadade efter, utan en tanke på att fortsätta fiska.
– Får jag se dina skador?
Hon la sig på sidan precis som igår med de nakna fylliga brösten ogenerat fullt synliga för honom. Han satte sig på knä bredvid henne och la händerna på hennes varma men blöta lite svala hud. Sårkanten var redan sluten. Så fort skulle inget sår ha läkt på en människa. Då skulle det ha behövt sys. Sedan tänkte han att ingen människa skulle ha överlevt en sådan hajattack och läkning av sår hos havsvarelser helt säkert fungerade på ett annat sätt. Han skrattade till lite av sin föga briljanta slutsats.
– Har jag… feber? frågade hon.
Liam kunde se något spjuveraktigt i hennes leende. Han la handen på hennes panna och höll den länge kvar där.
– Ingen feber men vila, svarade han och hade svårt att dölja sitt generade leende.

På kvällen badade de. Hon höll sig i det grunda för hans skull, han höll sig i vattnet för hennes. När hon dök under och kom upp bakom honom så nära så att hennes långa hår strök mot hans hud kände han det behagliga av hennes närhet. Han skrattade åt sin egen oduglighet när han försökte simma under vattnet men inte lyckades stanna där mer än en knapp minut. Då tog hon hans hand och drog honom genom vattnet strax under ytan med en kraft han aldrig upplevt.

Tillbaka på stranden igen undersökte han hennes skador fast egentligen ingenting längre fanns att undersöka. Såren var nästan helt läkta och bara som streck. Hon frågade om hon hade feber och han rörde vid hennes panna igen.
– Vad heter du? frågade han.
– På ert språk heter jag Sereia.
Hon uttalade det långsamt och tydligt, Se-réi-a. Rösten var mjukare än vanligt.
– Sereia, upprepade han i ett försök att uttala det rätt.
Hon nickade och log emot honom.
– Ett väldigt vackert namn, svarade han samtidigt som han råkade röra vid hennes hand.
Hon såg på honom och log och lät de starka fingrarna glida lätt över hans handled. Det skapade rysningar i hela kroppen.
– Vad heter du på ert språk?
– Det går inte att säga. Det hörs bara under vattnet.
– Sereia, sa han tyst igen.

Han bäddade åter ner sig i sanden. Kanske blev det något lite närmare henne än tidigare nätter. Sedan somnade de under stjärnhimlen.

På natten drömde Liam mardrömmar. Först drömde han att han låg på stranden och att ett monster kom krälande långsamt upp ur havet över sanden emot honom. Det utstötte konstiga ljud och blottade tänderna och närmade sig centimeter för centimeter. Hans kropp var förlamad. Han ville skrika och springa men kunde inte röra sig. Precis när monstret skulle sätta sina huggtänder i hans arm vaknade han med ett ryck. Det var fortfarande natt och han frös. Sjöjungfrun låg på samma plats någon halvmeter från honom. Hon tittade upp när han hastigt satte sig upp.
– Förlåt, jag drömde bara, viskade han tyst och la sig ner igen.

Han lyckades somna om efter en lång stund. Havets ljud och hennes lugna andetag var sövande. Nästa dröm var på sätt och vis värre. Hon kravlade ner från stranden och ut i vattnet, ropade på honom, bad honom komma och följa efter henne. Bakom honom stod skogen tät och tyst och hotfull som en tjock vägg av ensamhet. Han försökte följa efter henne men han nådde aldrig fram till vattnet hur mycket han än kämpade. Hela hans väsen visste att när hon försvann var det hans absolut sista chans till räddning.

Han vaknade igen och det var tidig gryning och lönlöst att försöka somna om. Hon låg och tittade på honom med en intresserad min.
– Du sover oroligt, konstaterade hon.
– Ja jag drömde igen. Förlåt om jag väckte dig?

Han sprang av sig nattens kyla längs med stranden och åt sedan frukosten som alltid bestod av kokosnötter, seagrape, grillad fisk och grillade strombussnäckor. Sjöjungfrun hämtade sin egen mat i lagunen men ständigt inom synhåll. Det var som om hon anade hans oro.

Efter frukosten låg hon på sidan i det varma vattnet stödd på ena armbågen i sanden, och lyssnade medan han berättade om Fairfax, om bilarna, om trycket över bröstet som inte var hjärtat utan livet självt. Han visste inte varför han gjorde det eller om hon förstod något av det han berättade. Visste hon ens vad bilar, företag, pengar och stress var för något? Han försökte förklara det som hon alldeles uppenbart inte kunde veta något om och upptäckte hur svårt det var och han hörde för första gången medan han själv berättade, hur märkligt futtiga alla mänskliga bekymmer och besvär lät. Nu när han satt här bredvid henne, en havsvarelse, så kunde han tydligt känna själv hur svårt människor gjort allt för sig själva och hur onödigt krångligt allting föreföll. Åtminstone i jämförelse med att sitta här på en strand, på en öde ö med en varelse han bara trott fanns i sagorna. Vad hade sådana för sorger, besvikelser, förhoppningar och vad gjorde en sådan varelse lycklig?

– Du flydde, sa hon efter en lång stund.
– Ja, jag behövde vila från allt. Det skulle vara sex lugna veckor och så gav jag mig ut på den där flygturen som slutade i havet och så hamnade jag här. Men nu är du också här och det är jag så glad för.
Det blev tyst en lång stund och Liam kände sig generad och avslöjad. En våg sköljde upp och drog sig tillbaka. Hennes stjärt rörde sig långsamt upp och ner i vattnet av rörelsen.

När solen stod som högst hade Liam sprungit en halvtimme längs stranden. Trots att sanden var djupare längre upp och det blev jobbigare, kunde han ändå utnyttja den skugga som palmerna gav. Efteråt badade han som vanligt för att skölja svetten av kroppen. Han brukade bada naken för att inte blöta ner den enda lilla uppsättning kläder han hade. Det fanns ju ändå ingen här som kunde se honom.

Men nu fanns Sereia här. Hon var naken men det var helt naturligt för henne. Liam visste inte alls hur hon såg på nakna män. Fanns det ens män i hennes värld? Så klart måste det finnas. Hur skulle de annars föröka sig? Men hennes närvaro och särskilt hennes nakenhet generade och påverkade honom och det kunde vara svårt att dölja om man var man.

Så han höll sig på bortre delen av stranden långt från henne när han klädde av sig det lilla han hade tills han var lika naken som hon. Även under de ensamma dagarna hade han haft sköna stunder i det ljumma vattnet. Det var ovant att kunna bada naken i det fria och det hade påverkat honom på ett skönt sätt.

Nu försökte han att inte tänka på sådant, inte sin längtan efter närhet och definitivt inte titta åt hennes håll eller ens tänka på henne. Det långa tjocka håret som flöt ut i vattnet eller låg stramt längs hennes rygg. Hennes fylliga, stora runda bröst med de tydliga vårtorna, vattnet som rann ner mellan brösten när hon reste sig ur vattnet. Eller hennes stjärt… herre gud som han inte kunde sluta titta och tänka på den. Den borde vara avstötande, men blev istället något naturligt, primitivt och uråldrigt för honom. Han hade rört henne, hållit i den, känt styrkan och inte minst värmen under ytan. Hon var ett däggdjur och så klart varmblodig även om hon verkade ha en kroppstemperatur som var några grader lägre än en människa. Han hade ohjälpligt tänkt på sex. Han hade inte sett något könsorgan men på något sätt måste hon kunna reproducera sig.

Han försökte desperat skaka tankarna ur huvudet, tankarna han definitivt inte ville ha just nu. Men han längtade efter närhet och sex och hon var till hälften vacker på ett vilt sätt och resten, helheten attraherade honom på ett sätt han inte kunde förklara. Blicken i hennes ögon liksom sög all kraft ur honom samtidigt som det kändes som om hon såg rakt in i hans innersta och hon hade en dragningskraft som kändes tydligt i hela kroppen. Eller så var han bara galet desperat.

Han skylde sig hjälpligt genom att sänka sig ner i vattnet och simma lite. Det strömmande varma vattnet runt hans lem, pungen och stjärten gjorde det inte lättare att tänka på annat.

Plötsligt såg han henne komma simmande ett par meter under honom. Hon bröt ytan mindre än en meter ifrån honom. Han kände sig djupt generad av hennes närvaro och att hon sett honom underifrån. Han försökte åter igen trösta sig med att nakenhet för henne måste vara helt naturligt och att täcka kroppen med kläder bara var något för människor.
– Kom, vi simmar, sa hon och sträckte fram handen.

Liam tvekade bara en kort stund. Hon tog hans hand och drog honom ut på djupare vatten inne i lagunen. Hennes stjärt rörde sig med en styrka som fick dem båda att glida fram utan ansträngning. Ibland lindade den sig lätt runt hans ena ben.
– bara för att styra, sa hon, men beröringen varade alltid en sekund för länge.
Den kraftfulla stjärten kittlade och smekte längs hans ben på ett outhärdligt skönt sätt. När de dök under ytan simmade hon tätt intill honom, brösten trycktes mot hans arm eller bröstkorg, håret slingrade sig runt hans handleder. Hon skrattade under vattnet, ett bubblande ljud och jagade honom mellan korallblocken som ett lekfullt rovdjur.

Liam hade aldrig badat med någon så förut. Aldrig med en varelse som hörde till havet, som andades det, som rörde sig i det som om det var hennes egentliga hud och aldrig med en kvinna som var så totalt naken, så totalt utan skam. Varje gång hennes höft strök mot hans, varje gång stjärten strök eller slog lätt mot hans lår eller hennes hand vilade på hans nacke för att hålla honom under ytan en stund längre så kände han hur blodet samlades tungt mellan benen. Han skämdes. Hon märkte det. Ibland lät hon stjärten glida medvetet längs insidan av hans lår innan hon vände bort med ett litet skratt och plask med stjärten.

På kvällen satt de vid elden som han flyttat ner till vattenbrynet. Hon låg halvvägs uppe på stranden, stjärten fortfarande i vattnet och överkroppen vilande på armbågarna. Månljuset la silver över hennes hud och fjäll. Liam satt bredvid på sanden och försökte titta på lågorna istället för på henne, men hon var mer fängslande än elden. Spänningen låg mellan dem som en tredje kropp, tjock, salt och oundviklig. Hon var nästan helt läkt nu och han visste att något snart skulle ge vika, något han inte skulle klara av att hålla tillbaka.

Nästa dag blev beröringarna längre. Det började oskyldigt. Hon bad honom kontrollera såren längs stjärten trots att det var uppenbart att ingenting längre behövde kontrolleras. Han satt i det grunda vattnet medan hon vilade på sidan. Fingrarna gled över de nya, mjuka fjällen. Där huden mötte fjällen var temperaturen annorlunda, svalare, nästan kylig, men precis under ytan kände han pulsen, stark och jämn. Hon andades ut när hans hand vilade där för länge. Ett långt, andetag som fick brösten att häva sig upp och ner.

Senare, när de simmade lät hon stjärten glida längs hela hans rygg. Fjällen strök långsamt mot huden som en smekning av tusen små glatta tungor. Hon höll honom under ytan med en hand i nacken, brösten pressade mot hans skulderblad, och när de bröt ytan igen var hennes mun bara någon centimeter från hans öra.

– Du doftar annorlunda när du är upphetsad, viskade hon.
Han rodnade våldsamt, avslöjad, påkommen. Hon skrattade – det där låga, bubblande skrattet – och simmade ifrån honom med ett kraftigt slag med stjärten som skickade vatten rakt i hans ansikte.

På kvällen satt de närmare varandra vid elden. Hon låg på magen i den fuktiga sanden, överkroppen uppe på armbågarna, håret uppslängt över ena axeln och såg på honom med de där outgrundliga mörka ögonen.. Liam satt med knäna uppdragna, armarna om dem och försökte andas normalt. Varje gång hon rörde sig såg han hur brösten trycktes samman mot underlaget, hur de skapade gropar i den mjuka sanden. Han ville röra vid dem. Ville lägga handflatan över den varma huden. Ville dra henne in mot sig och äntligen få veta hur hon smakade.

Han våndades länge. Han hade inte kysst någon på över ett år och det här var inte en vanlig kvinna. Ändå kunde han inte slita blicken från hennes mun. De fylliga läpparna, den svaga glansen av saltvatten som aldrig riktigt torkade bort. Pulsen slog hårt som trummor i hans öron.

Till slut lutade han sig framåt, närmare henne. Hon tittade upp, ögonen var stora och mörka i eldskenet. Hon sa ingenting, bara såg ut som om hon väntade. Han lutade sig fram lite till, ännu närmare. Han kunde inte riktigt styra det längre. Han ville det här, behövde det så fruktansvärt mycket och hade fantiserat så mycket om det.

Första beröringen var bara andedräkt, sedan läppar. Hennes mun var sval, svalare än en människas. Smaken var salt, inte bara havssalt utan något djupare, mineraliskt med en svag sötma under. När hon öppnade sig mötte hans tunga hennes. Den var mjukare än han väntat sig, nästan silkeslen, men med en underlig sval styrka. Hon sög lätt, försiktigt, som om hon testade. En av hennes händer kom upp och lade sig mot hans kinder. Fingrarna var svala, glatta av den tunna simhuden, naglarna vassa mot huden. Hon strök tummen över hans underläpp medan de kysstes och han kände hur hela kroppen spändes.

Han förde handen till hennes nacke, lät fingrarna glida in i det blöta håret. Det var tjockare och tyngre än mänskligt hår och det doftade av hav och något varmt, nästan djuriskt. Hon stönade tyst in i hans mun, ett ljud som vibrerade både från strupen och gälarna och kysste honom djupare. Tungan sökte, sög, hon bet försiktigt i hans underläpp så att han kände de spetsiga tänderna. Hans andra hand sökte sig nedåt, smekte hennes kind, ner över halsen och ner mot hennes ena bröst. Med ett tyst stön som han inte kunde hejda kupade han sin hand runt det stora mjuka men ändå förunderligt fasta bröstet. Han nöp försiktigt i hennes bröstvårta, placerade den mot sin handflata och cirklade med handen. Han kände på hennes tunga och andetag att det var rätt. Äntligen fick han både kyssa henne och känna hennes bröst och det var gudomligt skönt.

När de till slut drog sig ifrån varandra var båda andfådda. Hon höll kvar handen mot hans kind. De svala fingrarna strök över huden, ner mot halsen och vilade över pulsen.

– Du smakar av sol och rädsla, viskade hon. Och av något annat, något som vill mer.
Liam svalde. Rösten ville inte lyda ordentligt.
– Mmm, jag vill mer med dig.
Hon log. Långsamt. De mörka ögonen med silverskimret höll hans blick medan hon lät handen glida ner över hans bröst, över magen och stanna precis ovanför shortsens kant.
– Vi vill mer, sa hon tyst. Men inte här vid elden.

Hon rullade nästan ljudlöst ner i det grunda vattnet. Stjärten slog en enda gång och så låg hon där i månljuset. Håret låg utspritt över vattenytan, brösten var blanka av vatten och tittade på honom med en blick som inte längre var tvetydig.
– Kom.
Hennes röst var tyst och förförisk. Det lät nästan drömlikt, som om hon mer pratade inom honom och det var som om musklerna lydde henne utan att han behövde styra dem.

Hon drog honom ut tills vattnet nådde honom till låren. Sedan vände hon sig med en snabb rörelse. Stjärten, kraftig, muskulös, täckt av de täta blågröna fjällen slog upp ur vattnet och rullade sig hårt runt båda hans ben. Hon drog ihop den. Han tappade balansen och föll bakåt. Ett kort svindlande ögonblick blev han rädd, men rädslan trängdes bort av upphetsningen.

Hon höll fast honom, halvt liggande, halvt sittande i det grunda vattnet med ryggen mot den mjuka sanden. Hon klättrade upp över honom, klängde sig fast som en igel. Stjärten runt hans ben var stark och den skulle kunnat ge honom en god portion panik om han inte varit rusig av upphetsning.

Hon sträckte sig ner mellan dem. Hennes långa slanka fingrar med tunna simhudsrester mellan, öppnade shortsen han fortfarande hade på sig. Hans lem var redan hård som aldrig förr. Hon lät handflatan glida längs skaftet. Beröringen skickade blixtar som spasmer genom hela kroppen. Sedan greppade hon hårdare och drog huden ner så att ollonet blottades helt.
– Du har tittat på mig, sa hon lågt. Varje gång jag rört stjärten, varje gång jag böjt mig för att dricka. Du undrar hur det ser ut… där nere.

Hon lyfte sig något så att han kunde se hennes mage och övre delen av stjärten. Med ena handen spred hon isär de större fjällen på undersidan av stjärten, precis där den var som tjockast, ungefär i höjd med där en kvinnas kön skulle ha suttit. Där fanns en längsgående springa, blekare än resten, nästan rosa undertill. När hon rörde musklerna öppnade den sig. Innanför syntes blank, mörkrosa vävnad som redan glänste av en tjock, klar vätska.

– Känn…
Hon tog hans hand och förde den dit. Hans fingrar gled in i den varma springan. Insidan var het jämfört med hennes hud. Väggen var veckad och muskulös; så fort två fingrar var inne knöt den sig runt dem i långsamma, kraftiga sammandragningar. Det kändes som att bli mjölkad. Vätskan var tjockare än en vanlig kvinnas safter, slemmig och riklig. När han böjde fingrarna och tryckte uppåt stönade hon för första gången – ett lågt, gutturalt ljud som kom både från munnen och gälarna.
– Mer… Djupare, flämtade hon lågt.
Han tryckte in tre fingrar, kände, rörde, tryckte och letade efter hennes starkaste reaktioner. Hennes ena hand höll om hans handled med en otrolig styrka, förde hans fingrar långsamt ut och sedan in igen.

Plötsligt slet hon bort hans hand. Hon lutade huvudet bakåt och andades flämtande. Nyfiket, upphetsat och utan att kunna styra det, förde han fingrarna till näsan. Lukten var stark – salt, sötaktig, lite metallisk. Sedan stoppade han fingrarna i munnen och lät tungan löpa längs fingrarna. Där fanns bara en viss sälta, mycket svagare än havet.

Hon rullade stjärten hårdare runt hans lår så att han inte kunde röra sig. Hon sänkte sig igen och slöt handen runt hans lem. Han kunde explodera vilket ögonblick som helst. Hon styrde hans lem, lät ollonet stryka längs den blanka springan några gånger så att den glatta vätskan smektes över honom. Sedan pressade hon sig ner över honom.

Det gick trögt först. Öppningen var nästan för trång men elastisk. När ollonet väl glidit in sög de inre musklerna tag. Hon sjönk långsamt, centimeter för centimeter, tills han var inne till roten. Det kändes som att bli uppslukad av något levande som sög honom in i sig. Väggen pulserade runt honom i vågor. Hon knöt sig, släppte, knöt sig igen, starkare än någon mänsklig vagina han känt.

Hon började röra sig. Inte upp och ner som en människa. Hon använde hela stjärten. Den kraftiga muskeln rullade och vred sig runt hans lår medan hon knöt och släppte invärtes. Varje sammandragning mjölkade hans lem hårt från basen till toppen. Samtidigt pressade hon brösten mot hans bröstkorg, bet honom i axeln, slickade salt från hans hals. Hennes naglar grävde in i hans sidor.

– Var stilla, väste hon när han försökte stöta tillbaka uppåt mot henne..
Stjärten spände sig så hårt att det gjorde ont i hans lår. Inne i henne arbetade musklerna rytmiskt, snabbare nu, sög och knöt som om de ville dra ut allting ur honom. Vattnet skvalpade runt dem. Varje gång hon knöt sig extra hårt kom ett vått, sugande ljud från där de var förenade. Vätskan rann ut längs hans pung och blandades med det salta lagunvattnet.

Han försökte greppa hennes höfter men det fanns inga – bara den glatta, fjälliga övergången. Hon log, visade spetsiga tänder, och knöt stjärten ännu hårdare. Samtidigt sänkte hon huvudet och bet honom i bröstet, inte hårt nog att blöda men tillräckligt för att det skulle svida.

– Släpp dig i mig, viskade hon. Jag vill känna det, varmt, salt.
Hon ökade rörelserna. De inre vågorna kom tätare, starkare, nästan krampaktiga. Det kändes som att bli pumpad inifrån. Han orkade inte längre. Han kom med ett rått stön, höfterna ryckte trots att hon höll fast honom. Sperma sprutade in i den heta, sugande öppningen. Hon stönade tillbaka – ett långt, vått ljud – och hennes egen orgasm kom som en serie kraftiga, rytmiska sammandragningar som mjölkade ur honom varenda droppe. Han kände det i hennes armar, överkroppen och stjärten som krampade och tryckte honom mot sig om och om igen. Det kändes som att hon drack honom inifrån.

När det var över släppte hon inte. Stjärten låg fortfarande hårt lindad runt hans lår. Hon höll honom kvar inne i sig medan efterskalven skälvde genom båda deras kroppar. Hennes andedräkt var het mot hans öra.

Hon slickade blod från det ställe hon bitit honom och log igen.
– Nu är vi förenade. Nu tillhör du mig.
Det kunde ha låtit hotfullt i en annan situation och med någon annan, men nu tyckte Liam det lät helt rätt, precis som han ville ha det. Vad det innebar för framtiden var hans hjärna alldeles för dimmig och hans kropp för kraftlös för att reflektera över.
– Nästa gång tar jag dig ut på djupare vatten. Där kan jag hålla dig under ytan medan jag suger dig tom, viskade hon med hans örsnibb fångad av de sylvassa tänderna..
Hennes ord både skrämde och tjusade honom.

Den natten sov han helt nära henne för första gången. De somnade hud mot hud och hon vilade sitt huvud mot hans axel. Han höll sin ena arm runt hennes rygg och hennes ena bröst fångad i den andra handen. Hennes våta hår mot hans arm fick honom att rysa lite i nattens svalka. Han skrattade till när han tänkte på att vad han än gjorde här ute så skulle allt tydligen hela tiden vara blött. Snart skulle han väl vara ett blötdjur precis som hon.

På morgonen kändes det som ett nytt liv börjat för honom. Kvällen före hade han verkligen vågat ta det stora steget, kyssa henne och ta på henne och hon hade besvarat, nej mer än så, bjudit in, lockat honom till sig. Och de hade verkligen älskat med varandra, en människa och sjöjungfru. Det hade fungerat och det hade varit det största och starkaste han någonsin upplevt i sitt ännu unga liv.

Ändå kändes det blygt innan han vågade röra och kyssa henne igen nu när det var en ny dag. Det var som den där första osäkerheten i tonåren efter gårdagens debut och man inte visste hur allt skulle vara idag, om magin skulle vara över.

Men magin var inte över. När han vaknade låg hon inte bredvid honom men han hörde plask från lagunen och när han satte sig upp, lite stel efter ännu en natt på sanden, såg han henne där ute, leka och kanske jaga.

Hon kom simmande som en pil genom vattnet när hon såg honom och när hon rörde honom, sa hans namn och de kysstes inför den nya dagen sköljde rädslan bort som behagliga vågor.
– Liam.
– Sereia, svarade han mot hennes salta mjuka och fylliga läppar.
Han fick en kort svindlande tanke om att hon kanske just ätit, slukat levande fiskar och sjögräs. Men vad spelade det för roll längre?

När solen stod som högst badade och lekte de i vattnet igen. Hon jagade honom, han försökte fly. Det var alltid samma ojämna lag. Plötsligt var hon tätt intill honom under vattnet igen. Hennes närvaro fick hans kropp att reagera på ingen tid alls och nu skämdes han inte längre. Hon fångade in honom i sina armar och hennes stjärt lindade sig om hans midja. Hon drog honom ut från den grunda sandbanken, ut mot det djupare vattnet där lagunen övergick i den mörkare rännan bakom revet. Han hann bara hämta andan en gång innan hon dök och drog honom med sig ner i djupet.

Vattnet stängde sig över deras huvuden. Han kunde se solljuset glittra där uppe. Hon simmade med kraftiga vågiga slag med stjärten, höll honom pressad mot sin kropp så att hans bröstkorg låg mot hennes. Hans lungor började redan brännas och hon tycktes märka det. Hennes mun hittade hans, öppnade sig och blåste en ström av luft in i honom. Inte mycket, men tillräckligt för att hålla paniken borta några sekunder till. Sedan bet hon honom lätt i underläppen och drog sig undan.

Hon vände honom så att hans rygg pressades mot mage och bröst. Med ena armen höll hon fast hans axlar. Med den andra greppade hon hans lem som redan var hård igen, både av upphetsning, adrenalin och syrebrist. Hon vek upp stjärten mellan hans ben och förde honom rätt mot den fortfarande öppna, slemmiga springan och tryckte ner stjärten över honom.

Det gick lättare den här gången. Hon var redan blöt och öppen, kanske från tidigare. Han gled in till roten i ett enda glatt, sugande drag. Under vattnet kändes allt annorlunda, tätare, tyngre, mer omslutande. De inre musklerna arbetade omedelbart, knöt sig i långa, rytmiska vågor som gick från basen hela vägen upp till ollonet. Varje sammandragning pressade ut små moln av den tjocka, klara vätskan som blandades med det saltare lagunvattnet.

Hon simmade framåt samtidigt som hon knöt och släppte invärtes. Varje kraftigt slag av stjärten drev honom djupare in i henne. Bubblor steg från hans mun. Hon vände huvudet, fångade hans läppar igen och gav honom mer luft – den här gången blandad med något sött och metalliskt från hennes egen andedräkt. Sedan höll hon honom under längre.

Hans synfält började fläckas och paniken började göra sig påmind. Han blev rädd, ångrade sig och tänkte att hon lockat och lurat honom och nu skulle hon dränka honom. Hade hon inte sagt något om dränkta sjömän under deras första samtal på stranden? Men han kunde inte göra något, inte ta sig loss och samtidigt denna fantastiska njutning. Skulle han ändå dö så var detta ändå bättre än svält, ensamhet och galenskap.

Hon ökade tempot. De inre väggarna krampade nu i korta, hårda ryckningar, sög och mjölkade som om de ville dra ut hans själ genom könet. Samtidigt lindade hon den yttre delen av stjärten hårdare runt hans lår och midja så att han inte kunde sparka eller kämpa sig loss. Hon ägde varje centimeter av honom.

När han var på gränsen till att dra in det första andetaget havsvatten i lungorna och överlämna sig till havet, förde hon dem upp mot ytan bara tillräckligt för att hans mun skulle bryta vattnet. Han flämtade, andades häftigt av den friska luften i stora, hesa drag. Hon lät honom inte få mer än tre andetag innan hon drog ner honom igen, den här gången djupare.

Hon tog honom hårdare. Hon rullade dem båda så att hon låg ovanpå, pressade hans rygg mot den sandiga bottnen på cirka fem meters djup. Stjärten slog i kraftiga, korta stötar som drev hennes bäckenliknande rot ner över honom gång på gång. Varje stöt fick den inre springan att suga till sig med ett vått, dämpat ljud som hördes även under vattnet. Hennes bröst pressades mot hans ansikte; han kände de hårda vårtorna mot kinden medan hon höll honom nere.

Hon kom först. Det började som en serie kraftiga, okontrollerade sammandragningar som gick genom hela den tjocka stjärtmuskeln. Öppningen knöt sig så hårt runt honom att det nästan gjorde ont. Vätska sprutade ut kring basen av hans kuk i grumliga, vita moln. Hon stönade ut bubblor mot hans hals, bet honom i axeln igen – den här gången tillräckligt hårt för att smaken av blod skulle sprida sig i vattnet.

Det räckte för honom. Han kom medan hon fortfarande krampade. Sperma pumpade ut i den heta, sugande kanalen i långa, kraftiga stötar. Hon höll honom inne, mjölkade varje droppe med de inre musklerna medan efterskalven gick genom henne. När det var över fortsatte hon att knyta sig sakta runt honom, som om hon inte ville släppa taget.

I alldeles rätt tid förde hon dem upp till ytan. Han hostade och flämtade, hängde tungt i hennes grepp. Hon höll honom uppe med stjärten lindad om hans midja, slickade blodet från bettet på hans axel och viskade mot hans öra, rösten fortfarande våt och hes:
– Nu vet du hur det känns att älska under havets yta.
Han kämpade för att få kontroll på sin andning igen. Det kändes som om lungorna aldrig kunde få nog av luft. Ändå var han lätt och lyckligast i världen.

Hon log, visade de spetsiga tänderna i solljuset och drog honom långsamt tillbaka mot den grunda stranden – fortfarande med honom halvvägs inne i sig. Hennes trånga inre hindrade blodet att helt lämna hans lem så han förblev hård länge i henne och de rörde sig långsamt där de låg i strandkantens varma vatten.

Dagar avlöste varandra och för Liam hade Sereias ankomst slutligen helt förvandlat ön till det paradis den såg ut som. Det kändes som om de älskade med varandra dag och natt. Hon tycktes omättlig och outtröttlig. Han hade lärt sig hålla andan och hålla paniken borta. Han var inte längre rädd för att hon skulle döda honom. Hon lärde sig att låta honom andas i alldeles rätt ögonblick varje gång. Det gjorde att han kunde släppa av lättare när hon drog ner honom i skymningen under ytan. Visst tyckte han om att älska med henne som en kvinna, liggande på rygg i sanden och stjärten i vattnet. Då kunde han ligga över henne och stöta in all sin lust i hennes trånga sköte. Men det var havet som var hennes naturliga plats. Där var det hon som rörde sig obehindrat och hon som bestämde och det fanns något starkt vackert, erotiskt och uråldrigt i att blanda hans sperma med hennes sekret och havets saltvatten. Han kunde inte rå för det men blotta åsynen eller hennes närhet fick honom att längta och skälva. Hon tycktes ständigt hungrig efter mer och han tyckte sig märka att hon åt allt mer de senaste dagarna.

En ny haj i lagunen
En tidig morgon stod Liam och fiskade som vanligt med vatten upp till magen. Sereia hölls inne vid stranden och plockade sjögräs och letade extra goda snäckor. Solen var på väg upp och för ett ögonblick såg han upp mot himlen och det oändliga istället för ner på botten och fiskarna där nere.

Plötsligt hörde han Sereias märkliga skrik och ett plask från stranden bakom honom. När han vände sig om syntes hon under vattnet, simmande i rasande fart rakt emot honom. Ett kort ögonblick blev han rädd men hon svepte förbi tätt intill hans lår. Hon reste sig framför honom i vattnet och greppade honom runt midjan. Med en våldsam kraft slängde hon honom i en båge in mot stranden. Flygturen kändes som om den varade flera sekunder och armar och ben fladdrade hjälplöst i tomma luften som om de försökte greppa tag i något fast föremål. Sedan slog han ner där vattnet bara var några decimeter djupt. Han reste sig upp lätt vimmelkantig och undrade vad i hela helvete det var som hade hänt.

Sedan fylldes han av en annan skräck. En haj, lika stor som den han dödat befann sig precis där han just stått, på sidan med öppna käftar. Den verkade inte ha upptäckt Sereia ännu utan angrep det gamla hajkadavret som fortfarande låg fastnaglat vid bottnen och det såg ut som att den började slita den i stycken.

Liam backade förskräckt upp på stranden och såg sig om efter ett vapen. Han sprang upp och slet åt sig ett av de nya grova spjuten han tillverkat och skyndade tillbaka ner mot vattnet igen. Sereia fanns där ute och han skulle försvara henne. Men han blev stående helt stilla med spjutspetsen vilande i vattenkanten. Först hörde han något som kom från vattnet. Han kände igen det som hennes skrik.

Hajen tappade genast intresset för kadavret. Den vände sig med en snabb, kraftfull rörelse och simmade rakt mot Sereia. Liam frös fast med spjutet i handen. Han kunde inte blunda, men ville inte se.

Allt blev ett enda virrvarr. Vattnet yrde vitt av skum och sand. Han såg bara glimtar – en grå flank, en öppen käke full av tänder, Sereias mörka stjärt som piskade till med enorm kraft. Hon undvek det första fruktansvärda hugget med en snabb, nästan omöjlig sidorörelse. Hajen for förbi så nära att stjärten snuddade hennes höft.

Sedan gick hon till attack. Hon anföll från sidan, greppade tag i hajens bröstfena med båda händerna och vred hela kroppen runt hajens kropp. Stjärten slog som en hammare, om och om igen mot hajens huvud och gälar. Vattnet fylldes av blod. Liam hörde ett dovt, knäckande ljud, sedan ett vassare – som när något hårt bröts.

Hajen krängde våldsamt och försökte skaka av henne, men Sereia höll kvar. Hon arbetade sig uppåt, fick grepp om nosen och underkäken. Med en sista, fruktansvärd ansträngning – hela kroppen spänd, stjärten slog mot bottnen – vred hon hajens huvud bakåt tills det hördes ett djupt, dämpat knak.

Hajen ryckte till några gånger. Sedan blev den stilla. Allt tog kanske en minut. Kanske mindre. För Liam kändes det som en evighet. Sereia släppte taget. Hon flöt en stund i det blodiga vattnet och andades tungt genom både mun och gälar. Sedan tog hon tag i hajen bakom bröstfenorna och började dra den ut mot revet och försvann ner i djupet. Liam stod kvar på stranden med spjutet sänkt, hjärtat dunkande så hårt att det gjorde ont i bröstet. När hon kom tillbaka en stund senare och gjorde samma sak med det gamla kadavret, var hon nästan som vanligt igen. Bara en tunn röd linje längs ena underarmen och något tyngre rörelser med stjärten avslöjade att striden kostat henne stor ansträngning.

Liam var förfärad och fascinerad. Det var osäkert vilken känsla som var starkast. Hon hade dödat en haj till synes lika lätt som han vred nacken av småfisk och när hon kom tillbaka var hon nästan som vanligt och helt oberörd. Först var det kusligt på kvällen när hon låg i vattenbrynet och de kysstes och han smekte hennes bröst och mage och lät sina fingrar glida in i hennes starka sköte. Hon var ett rovdjur och han fick tankar om att gosa med en björn med ungar eller en skallerorm. Men nu var hon mjuk, öppen, våt och villig och kärleksfull. Hennes kyssar var djupa och de sylvassa tänderna naggade honom alldeles lagom i huden. Han glömde allt och bara flöt med i deras njutning.

En tidig morgon stod Liam som vanligt ute i lagunen och fiskade med vatten upp till magen. Nu så här på morgonen kryllade det av fiskar också av lite större storlek. Han hade, för att uttrycka sig lite lustigt, blivit fena på uppgiften. Var gång han körde ner spjutet träffade han. Sereia simmade någonstans i närheten även hon på jakt efter mat.

Han hade nästan tappat räkningen. Han hade försökt vara noga med att rista in dagarna i en barkbit och han hade väl glömt bort några gånger när han varit allt för uppfylld av Sereias närvaro. Hon fyllde verkligen upp hela hans väsen. Men det borde vara inne på åttonde veckan nu. Någon gång hade han hört ljud av flygplansmotorer på långt avstånd, nästan som en inbillning men han utgick ifrån att de slutat leta nu. Det var lite konstigt. De borde väl söka alla öar inom en tio mils radie åtminstone, men om de inte visste åt vilket håll han flugit så var det ett enormt område att söka av.

Märkligt nog bekymrade det honom inte så mycket längre. Det kom som sjok över honom ibland. Han var lite rädd för att han skulle bli dödförklarad där hemma, upphöra att existera och bli bortglömd. Den tanken kunde vara outhärdlig. Han tyckte också synd om familjen och naturligtvis vännerna. De måste tro att han var död och kanske befann de sig mitt i sitt sorgearbete. Kanske hade man redan haft en minnesstund. Det var otäckt att tänka på. Död men ändå levande liksom.

Men bortsett från det kände han sig lycklig. Den andra delen av honom ville inte bli hittad. Han ville leva så här tillsammans med Sereia för alltid. Hon var vacker och skrämmande på samma gång, outgrundlig och samtidigt så kärleksfull, så dominant och undergiven på samma gång. Hans lem reste sig genast när han tänkte på det, hennes kropp, så mänsklig och så djurisk på samma gång. Hennes utseende med den muskulösa fiskstjärten skulle helt säkert väcka äckel hos de allra flesta men Liam tyckte hon var vacker och estetisk. Och det var något väldigt förbjudet att älska med henne, hennes sköte som dolde sig under fjällen och som öppnade sig när hon blev upphetsad. Känslan av att tränga in i henne var som ingenting han hade upplevt. Hennes svala eller kalla fiskstjärt, värmen där inne i henne och inte minst kraften och musklerna där inne. Hon kunde krama honom hur hårt som helst och musklerna där inne kunde suga som en mun, dra och släppa av. Han kunde ligga helt stilla medan hon mjölkade honom tills han fick orgasmer han aldrig upplevt förut.

Han kunde slå benen runt hennes kraftiga stjärt och hon kunde böja den upp bakom honom, pressa mot hans stjärt och rygg och låsa honom i ett järngrepp, precis som den där första gången hon dragit ner honom under vattnet och de älskat tills han trodde att han skulle drunkna. Då hade han faktiskt trott att hon haft för avsikt att döda honom och han ångrade sin godtrogenhet för en kort stund.

Men sedan hade först hon kommit. Han hade känt det i musklerna i stjärtpartiet, musklerna inne i henne och i överkroppen som skakat precis som när en kvinna, en människa får orgasm. Då hade även han kommit och i den stunden kände han som om det kvittade om han dog. Då skulle han åtminstone dö lycklig och tillfredsställd och han var beredd att slutligen dra in vatten i lungorna och överlämna sig till havet och henne.

Men hon hade inte dränkt honom och han hade inte dött. Hon drog honom upp till ytan och med ett tryck på bröstkorgen fick hon honom att andas igen. Antagligen visste hon precis vad hon gjorde och vad gränsen gick. Han hade legat på stranden i den varma sanden och hon hade matat honom med rå fisk, tack och lov rensad, för första gången.

Plötsligt kände han virvlar runt benen och sedan bröt hon vattenytan precis framför honom. Hon kom tätt intill och la sina kalla starka armar om honom.
– Du längtar efter mig? viskade hon mot hans öra och luktade ner över halsen.
Liam rös och pressade sitt underliv mot henne.
– Hur visste du? viskade han tillbaka och lät sin tunga spela i hennes öra.
– Hela bukten luktar av längtan. Kom, älska med mig på revet.

Sereia föll bakåt och drog honom över sig. Stjärten började röra sig i långsamma kraftiga vågor så att de simmade mot revet. Han kunde känna hennes hala fjälliga stjärt mot hans styva lem. Han rörde sig försiktigt för att försöka känna hennes öppning när hon valde att släppa in honom.

Hon retades. Hon simmade baklänges med honom över sig ett extra varv i lagunen. Hon skrattade och kysste honom när han desperat försökte hitta in i henne. Han visste att hon var nästan som en delfin, att hennes öppning både var hennes vagina och kloak. Han skrattade. Han som alltid velat ha analsex och nu fick han allt.

Hennes rygg stötte emot revet och med några kråmande rörelser gled hennes överkropp upp på korallerna alldeles i ytan. Här var de inte vassa utan mjukt slipade av tusentals års vågor. Liams underliv rörde sig fram och tillbaka, sökte hennes kärleksgrotta. De kysstes allt djupare och allt mer innerligt och båda andades djupare och snabbare.
– Sereia jag älskar dig, jag vill ha dig.
– Smaka mig Liam. Drick ur mitt hav, viskade hon tillbaka.
Liam visste inte om hon menade samma som han tolkade det.
– Jaaa, jag vill smaka och dricka dig, andades han mot hennes mun.
Utan att tänka efter kröp han nedåt och kysste hennes hals, bröst och mage. Hans hemliga begär att äntligen få göra just detta, något han inte hade ens varit i närheten av att våga, gjorde hans hjärna dimmig och han kände sig svimfärdig av upphetsning.

Sereia Låg helt stilla på stenarna. Hennes stjärt rörde sig mycket långsamt upp och ner som den verkade göra när hennes inre muskler arbetade av njutning. Han kände hennes händer mot sina axlar, avvaktande och mjuka och inte krävande. När han kysste sig ner över den första delen av hennes stjärt kände han lätta naglar i axlarna och han kunde höra henne andas.

Ett kort ögonblick stannade han upp. Framför munnen fanns hennes märkliga springa. Det luktade inte som en kvinna men heller inte illa. Det luktade hav. Försiktigt snuddade han vid hennes kött med tungan, lät den glida runt hela hennes långsmala öppning. Den öppnade och slöt sig som en mussla, som om den försökte fånga in hans tunga. Ett kort ögonblick blev han rädd. Tänk om han skulle fastna i henne, att hon skulle vara för stark.

Sedan förde han in tungan i hennes inre. Han utforskade slidans sidor, förde in tungan så långt han nådde. Han kände hur hennes muskler omslöt hans tunga, mjölkade runt den som runt hans lem fast mycket mjukare och försiktigare. Hennes långa utdragna gnyn fyllde hans öron. Det lät nästan som en melodi av utdragna hummanden. Det lät så mystiskt och sensuellt. Han kände i hennes händer på hans axlar och i hennes överkropp och på stjärtens allt snabbare och kortare gungningar vad som var på väg. En våg av lycka sköljde genom honom. Han skulle få henne att komma med munnens och tungans hjälp. Samtidigt förde han in två fingrar i henne för att nå längre in. Tungan vispade runt, rörde sig ut och in. Till slut ljöd hennes röst, hög och klar mot himlen. Hennes inre pressade ut den tjocka klara vätskan, slemmig och med en lätt sälta. Det smakade hav, sjögräs och svagt av fisk och Liam drack av hennes sav. Det kom mycket i stora vågor och han svalde om och om igen tills han knappt förmådde mera.

– Kom, kom till mig, viskade hon lockande och drog honom uppåt.
Han ville, nej han måste få henne. Han kysste sig uppåt. Deras våta kroppar gled lätt mot varandra och där var hennes mun mot hans och hennes ögon så nära.

Hans lem låg åter mot hennes hårda svala stjärt. Äntligen… Hennes stjärt böjdes upp mellan hans ben, slog mot hans rumpa och rygg och låste fast honom. Genast kände han hennes öppning mot hans lem. Han behövde bara röra sig något och så var han inne i henne. Först med ollonet och sedan sög hon in honom, svalde hans svullna lem enda in till roten. Han skrek av en kombination av lite smärta och en enorm njutning. Hon kved utdraget när han fyllde upp henne. Även om hon kändes våt och elastisk så kändes hon så fantastiskt trång. Liam hade ingen erfarenhet men tänkte sig det som ett enormt lyckat första samlag med en ung oskuld.

Sereia var som ingen annan kvinna han älskat med. Det hade alltid varit några minuter, sedan hade en av dem, ibland om förutsättningarna varit rätt så hade båda kommit. Nu var det utdraget och de kunde älska i evigheter. Det var som om Sereia kände när han var för nära. Då slutade hon trycka honom in och mjölka honom så hårt. Då blev det mera stilla en lång stund med bara små rörelser. Sedan ökade hon igen, djupare och hårdare tills det blev nära igen. Han kunde känna att även hon närmade sig igen men ville dra ut på det ännu mer. Han fick dimmiga föreställningar om att det här inte var ett knull eller samlag. Det här var något mycket mer primitivt och uråldrigt. Det var en parningsritual. Han försökte se det som från ovan. Här låg han med en sjöjungfru på ett rev i en vacker lagun mitt ute i atlanten. Vatten skvalpade omkring dem i rytmiska vågor i takt med deras rörelser. Bara några meter bort mötte atlantens vågor revet. Det var så vackert så att det gjorde ont och han önskade så att han kunde filma och fotografera dem nu.

Sereia började röra sig snabbare. Vågorna omkring dem blev större när hennes stjärt spändes och slappnade av. Den piskade hårdare mot hans rygg och hon tryckte honom djupare in i sig och han kände på tänderna i hans underläpp att hon nu inte tänkte hålla honom och sig själv på halster längre. Hans orgasm utlöstes av hennes, hennes rörelser, hennes kraft, hennes vackra röst. Hon var så trång så att han kände när sperman lämnade honom och trycktes in i henne och han märkte, kände och hörde på henne att hon kände det.
– Åh ja, befrukta mig.
Hon kved och ålade sig under och runt honom. Hennes stjärt, armar och händer, mun och vassa tänder överallt. Han vrålade som en mistlur i natten av njutningsfull smärta.

Mitt i orgasmen tumlade de runt, gled av revet. Liam höll andan och för ett ögonblick visste han inte vad som var upp och ner. Allt var Sereias kropp och muskler och varmt vatten. Sedan kände han sandbottnen under fötterna och de bröt vattenytan. Hon hade fört dem från revet och in till stranden. Han höll fortfarande hennes hand medan han vadade och hon simmade mot stranden och platsen där hon brukade ligga.

Delfiner i lagunen
Livet på ön med Sereia gick vidare och dagarna avlöste varandra. En förmiddag satt de bredvid varandra på den varma sanden. Sereias Stjärt vilade delvis i det grunda vattnet som den alltid gjorde när hon var uppe en längre stund. Solen stod högt och lagunen glittrade. Han hade just strukit en hand längs hennes sida, där det gamla såret från den första hajattacken nu bara var ett blekt märke under den pärlemorskimrande huden.

Då hörde han det. Ett avlägset, högt klickande och visslande som kom utifrån havet på andra sidan revet. Det lät som skratt blandat med metalliska toner, snabbt och livligt.
– Vad är det? frågade han och höjde blicken.
Sereia log, det där lilla leendet som alltid fick något i bröstet att mjukna.
– Det är delfiner.
Liam lyssnade igen. Ljuden kom närmare.
– Jag har bara sett dem på TV, sa han tyst. Aldrig i verkligheten. De är… fascinerande.
Sereia tittade på honom en stund. Sedan lutade hon sig fram och kysste honom lätt på kinden.
– Vänta här.

Hon gled ut i vattnet med en ljudlös rörelse, dök och försvann. Liam satt kvar och stirrade ut över lagunen. Minuterna gick. Sedan bröt hon ytan igen ett tjugotal meter ut, och bakom henne kom de, sex delfiner. De var gråa med ljusare undersida, strömlinjeformade och glänsande i solen. Den största var nästan tre meter lång. De rörde sig med en fascinerande lätthet, snabbt och lekfullt.

När de kom in i det grunda vattnet saktade de ner och började cirkla. Sereia simmade upp bredvid Liam igen.
– På ert språk, flasknosdelfiner. Tursiops. De är kloka. De känner igen varandra på visslingar, som namn. De lever i flockar, tar hand om sina ungar tillsammans och leker mycket. Ibland kommer de in hit när vattnet är lugnt.
En av delfinerna simmade rakt fram till Liam. Den stannade bara någon meter ifrån honom, vände på sidan och tittade på honom med det mörka, intelligenta ögat.
– Kan jag röra den? frågade han nästan andlöst.
Sereia tog hans hand och sträckte försiktigt fram den. Delfinen lät honom röra vid den släta, gummiartade huden. Den var sval och fast, precis som Sereias stjärt men utan fjäll.

– Kom.
Sereia drog honom ut från stranden. Snart var de alla runt honom. En stötte lätt mot hans ben. En annan dök under honom och kom upp på andra sidan med en snabb snurr. Sereia skrattade – ett klart, glatt ljud – och simmade ut bland dem. Hon rullade runt med en ung delfin, lät den putta henne i sidan, svarade med ett mjuk stjärtslag.

Liam vågade sig ut djupare. En av de större delfinerna simmade tätt intill honom och saktade ner. Liam tog försiktigt tag i den främre fenan, så som han sett på TV. Sedan drog den iväg. Vattnet forsade förbi ansiktet, solen blinkade, kroppen lättade. Det varade bara en kort stund innan han släppte taget, men det kändes som att flyga.

De lekte länge. Delfinerna hoppade, splashade, cirklade, lät sig klappas. En ung individ kom gång på gång tillbaka till Liam och puttade försiktigt med nosen mot hans hand, som om den ville att han skulle leka mer. Sereia simmade mellan dem, ibland tätt intill Liam, ibland ute bland flocken, och han såg hur naturligt hon hörde hemma där.

Efter en stund blev leken lugnare. Delfinerna simmade långsammare, låg mer stilla i ytan och andades med mjuka pustar. En la sig nästan mot Sereias sida. En annan vilade nosen försiktigt mot Liams axel en kort stund innan den drog sig undan.

Sedan, som på en tyst överenskommelse, vände de. En efter en simmade de ut mot revet, hoppade en sista gång i det djupare vattnet och försvann. Klickandet och visslandet dog bort.

Liam stod kvar i det grunda vattnet, andfådd och blöt, och tittade efter dem. Sereia kom fram till honom, lade armarna runt hans nacke och vilade pannan mot hans.
– Nu har du sett dem på riktigt, viskade hon.
Han kunde bara nicka. Orden räckte inte till. Upplevelsen fyllde upp hela hans inre. Han kände sig så ren, så levande och lycklig. Han hade aldrig känt sig så lycklig någonsin.

Flygplan i sikte
Liam ristade in streck 77 i barken med kniven. Det innebar att han nu varit på ön i elva hela veckor. Han försökte tänka på familjen och vännerna så lite som möjligt. Det fanns saker han saknade. Han skulle gärna ha mer och nya kläder. Den T-shirt och shorts han burit när han hamnade här började bli slitna liksom skorna. Numera gick han mestadels naken eftersom det bara fanns han och Sereia här och hon var ändå naken hela tiden. Han hade börjat vänja sig vid tanken på att stanna här. Någon gång skulle han bli hittad, det visste han men tiden med Sereia gjorde att känslan var dubbel. Han visste inte heller om hon tänkte stanna här med honom för all framtid.

Men just idag hade något förändrats som gjorde honom märkligt nog mest ledsen. Det hade kommit förbi ett flygplan. Det hade flugit runt ön och passerat alldeles utanför revet. Först hade han hört motorljudet väldigt avlägset. Det hade hänt förut men den här gången kom det allt närmare. Sereia hade försvunnit som en blixt ner i djupet och själv hade han helt ärligt förutsatt att han skulle bli glad, stå där på stranden och vifta, skrika och hoppa. Han skulle äntligen bli räddad!

Men det var inte det som hände. Istället hade han reagerat på ett helt annat sätt. Snabbt hade han dragit in livflotten under palmerna och gömt flytvästen som oftast brukade hänga i ett träd. Själv hade han gömt sig bakom en palm. Där hade han stått och oroligt sett på när planet passerade. Det såg inte ut som om piloten där uppe reagerade utan fortsatte på sitt varv runt ön och försvann sedan mot nordväst och Caymanöarna igen.

Lättad hade han sprungit ner till stranden igen, vadat ut till revet och ropat på henne.
– Sereia! Kom tillbaka! Sereia!
Han hade känt sig fånig först men det var hans hjärta som brann. Han hade gömt sig för hennes skull, för deras skull, för att han älskade henne. Dessutom skulle han aldrig klara av att bara försvinna utan ens ett hej då och sedan aldrig se henne igen.

Hon smög sig på honom bakifrån medan han stod och stirrade och skrek ut över havet, som en mistlur en dimmig natt. Hon överrumplade honom fullständigt och slet ner honom i vattnet baklänges. Sedan älskade de. I timmar älskade de i vattnet och på revet och i sanden. Han hade kommit som han aldrig kommit förr och många gånger fler än han trott var möjligt. Nu var hans kropp, armarna, ryggen och bröstet fulla av märken av hennes tänder och naglar men han bara log åt smärtan när han fick salt i de små revorna.

Han förstod att det var hans första och sista chans. Elva veckor hade det tagit för dem att komma hit och de hade inte hittat honom. De skulle knappast komma tillbaka för att leta igen. Det gjorde honom rädd, men rädslan att bara lämna Sereia hade varit mycket starkare och en djupare instinkt.

Efter deras galenskap låg Sereia nere i vattenbrynet. Liam började märka att något var annorlunda med henne. Hon vilade mycket och hade börjat äta mycket mera. Dessutom hade hennes egen jakt minskat och hon bad honom fiska åt honom, plocka snäckor och sjögräs. Han gjorde det så gärna. Att både hämta mat till honom och henne började ta allt mer tid av dagen, men tid var ändå det han hade mest av. Han älskade henne, älskade att känna hennes tacksamhet när han kom med föda till henne.

Deras kärlek var också annorlunda. Hon tog honom till sig som förut men den senaste tiden allt mjukare och inte så våldsamt. Parningsleken idag efter flygplanet hade varit ett undantag. Så vilt hade det inte gått till på säkert en vecka. Nu ville hon flyta i vattnet eller ligga med överkroppen på stranden med honom över och i sig.

De låg i det grunda vattnet i skymningen, som så många kvällar tidigare. Sereia vilade med huvudet mot hans bröst, stjärten lätt slingrad kring hans ben. Vattnet var ljummet och månen hade precis börjat stiga.

Hon var tyst längre än vanligt. Liam strök sakta längs hennes rygg, över den mjuka övergången där hud mötte fjäll.
– Du tänker på något? frågade han tyst.
Hon lyfte ansiktet. De mörka ögonen med det silvriga skimmret tittade rakt in i honom, allvarligare än han sett dem på länge.
– Jag är dräktig.
Orden kom mjuka, nästan viskande, men de träffade honom som en våg. Han stirrade på henne. Först förstod han inte riktigt vad hon menade — dräktig? Sedan förstod han.
– Du… är du säker?
Han kände sig dum som frågade, som om hon inte skulle veta. Hon nickade långsamt och tog hans hand, lät deras båda händer glida ner och stannade mot den platta, mjuka undersidan av stjärten, precis där öppningen fanns.
– Jag känner det. Det är litet ännu. Men det växer. Det tar sex, kanske sju månader.

Liam andades ut, skakigt. Hans hand täckte hennes. Han kände ingenting annorlunda under huden, men ändå förändrades allt i samma ögonblick.
– Mitt barn, upprepade han hest.
– Vårt, rättade hon mjukt.
Hon log, men det fanns något vemodigt i leendet.
– Jag måste återvända till mitt folk. Till rätt vatten. Barnet behöver födas där, bland oss. Annars… klarar det sig inte.
Han svalde och tankarna snurrade. Allt hade plötsligt blivit till något mycket större.
– När?
– Inte än. Men snart. Innan det blir för tungt för mig att stanna så länge i de grunda vattnen.

Hon strök hans kind med den fria handen, de svala fingrarna vilade mot hans hud. Liams värld både rusade och rasade på samma gång. Han, barn med en sjöjungfru! Men hon skulle återvända till sitt folk och han skulle bli ensam igen.
– Men jag kommer tillbaka. Jag lovar dig det. När barnet är starkt nog ska jag föra det hit. Vi ska ses igen, Liam. Det här är inte ett slut.

Lyckan som återvände i blodet var fysisk. Han lutade sig fram och kysste henne, långsamt och djupt. Hon svarade med samma ömhet, armarna runt hans hals och stjärten lindad runt hans ben drog honom ännu närmare.

När de skiljde sig åt vilade hon pannan mot hans.
– Du är inte längre bara den människa som räddade mig, viskade hon. Du är far till mitt barn. Och jag… jag är glad att det blev så.
Liam slöt ögonen och höll henne hårt. För första gången på mycket länge kändes framtiden både skrämmande och underbar på samma gång.

De låg kvar en lång stund efter att hon berättat. Månen stod högre nu och la ett blekt ljus över lagunen. Sereia strök sakta över hans bröst, som om hon ville lugna både honom och sig själv.
– Du måste åka hem, sa hon till slut, tyst men bestämt.
Liam tittade ner på henne.
– Hem? Varför då?
– Ja. Du har varit borta i många veckor. Din familj tror säkert att du är död. Det är grymt att låta dem fortsätta tro det. Du måste tala om för dem att du lever. Min familj vet att jag lever.
– Har du en familj Sereia?
– Ja, min mor och många systrar.

Han skakade sakta på huvudet.
– Men de har redan varit här och jag gömde mig. De kommer inte att komma tillbaka och leta en gång till. Så jag får väl simma hem.
Sereia log svagt, men det fanns allvar i blicken.
– Du behöver inte simma.
Hon lade handen mot hans kind.
– Jag kan se till att de hittar dig. Mitt folk rör sig långt. Vi ser saker som människor missar. Jag kan leda ett fartyg eller ett flygplan hit. Inte direkt till lagunen… men nära nog. Till farleden där de brukar gå. När du väl är synlig kommer de att ta dig hem.

Hon tystnade en stund och vilade pannan mot hans.
– Men när du har gjort det… när du har sagt till dem att du lever… då kommer du tillbaka hit. Till den här platsen och möter mig och vårt barn.
Hon tittade ut över lagunen, över det stilla vattnet och den vita stranden.
– Den här platsen är vår nu. För alltid. Här ska vi mötas igen. Jag ska föda vårt barn i rätt vatten, bland mitt folk. Men så fort det är starkt nog återvänder jag. Och du ska vänta på mig här.

Liam svalde. Rösten var hes när han svarade.
– Du lovar?
– Jag lovar, viskade hon.
Hon kysste honom, mjukt och länge.
– Du är inte av mitt folk. Men du har räddat mitt liv och du är far till mitt barn. Och den här platsen… den tillhör oss båda nu. Kom tillbaka hit, Liam. Jag ska hitta dig.
Hon drog honom närmare, stjärten lindade sig varmt kring hans ben, och för en stund fanns det inget annat, bara vattnet och löftet mellan dem.

Sandceremonin
Hon bad honom vänta. Hon simmade en kort bit ut mot revet och kom tillbaka med två snäckskal. I det ena hade hon samlat fin, ljus sand från den vita stranden. I det andra mörkare, nästan gyllene sand från det grunda revet där de så ofta älskat tillsammans. Hon räckte honom det ljusa skalet.
– Din värld, viskade hon.
Sedan höll hon upp sitt eget.
– Min värld.
De såg på varandra en lång stund. Utan fler ord började de hälla sanden samtidigt ner i ett tredje, större snäckskal som Sereia hållit gömt mot sitt bröst. Den ljusa och den mörka sanden blandades, rann ihop så att den blev omöjlig att skilja åt. När skalet var fullt simmade de ut till kanten av revet där vattnet var klarare och djupare. Där höll de varandras händer och vände det stora snäckskalet och lät den blandade sanden rinna sakta ner i havet. Den försvann mellan dem och blev en del av det stora blå.

Sereia lade sina händer mot Liams kinder.
– Nu är vi förenade även där, i havet och ingenting kan skilja oss åt, för alltid, viskade hon.
Hon kysste honom, länge och ömt. Liam förstod att han nu ingått äktenskap med en kvinna från havet.
– Jag ska alltid vara din Sereia, ingen annans.

Räddningen
Några dagar senare låg de i det grunda vattnet nära stranden när hon plötsligt lyfte huvudet.
– Hör du det?
Liam lyssnade. Först hörde han ingenting. Sedan, långt borta, ett svagt, jämnt brummande. Ett flygplan. Sereia log sakta, men ögonen var allvarliga.
– Det är dags.
De hade lång tid på sig. Planet närmade sig långsamt från riktning Grand Cayman, ännu bara ett avlägset ljud över havet. De simmade ut en bit, dit där vattnet var djupare och klarare, och stannade där med ansiktena nära varandra.
– När barnet är fött, viskade hon, tar det fyra månader innan det är starkt nog att färdas så här långt. Efter det kommer jag. Hit. Till vår lagun.
Hon strök hans kind.
– Om jag kommer före dig ska jag lämna tecken. Snäckor i en ring på stranden. Eller en lock av mitt hår knuten kring en pinne vid lagunens mynning. Då vet du att jag varit här, och att jag kommer tillbaka. Vänta på mig Liam.
– Jag ska vänta, svarade han rörd av allvaret. Hur länge som helst.
Hon kysste honom. Det var inte en brådskande kyss, utan långsam, djup och full av allt de inte hann säga. Sedan drog hon honom med sig under ytan. De älskade varandra en sista gång i det blågröna ljuset. Hennes stjärt lindade sig kring honom, hennes armar höll honom hårt, och hon tog honom med samma intensitet som den första gången, men nu fanns det något mjukare under det vilda – en ömhet som gränsade till sorg. När det var över vilade de en stund pannorna mot varandra under vattnet, innan de steg upp till ytan igen.

Brummandet hade blivit tydligare. Planet var synligt nu, ett litet sjöflygplan som kom in lågt över havet och närmade sig revet.

Sereia såg på honom en sista gång.
– Jag älskar dig, människa, viskade hon.
– Jag älskar dig, sjöjungfru.
Sedan vände hon, dök i en mjuk båge och försvann ner i djupet utan en skvätt.

Liam simmade in mot stranden. När sjöflygplanet landade på lagunen med ett skummande plask och taxade in mot den vita sanden, stod han redan där och väntade, endast klädd i shorts, barfota och med bar överkropp.

Två män i uniform klev ut på pontonen och stirrade på honom som om de såg ett spöke.
– Herregud… Liam Carter? Vi trodde du var död för länge sen.
Han var solbränd, magrare men stark, med långt hår och skägg. Han log bara trött.
– Jag lever.
De hjälpte honom ombord och han satte sig i en av de bakre sätena för att få vara ifred. När planet till slut vände och började accelerera över lagunen, lutade han sig mot fönstret. Där, precis vid ytterkanten av revet, bröt ett mörkt huvud ytan. Sereia. Hon lyfte en hand och vinkade, långsamt och tydligt. Liam lyfte handen och vinkade tillbaka.
– Farväl min älskade — tills vi ses igen, viskade han mot glaset.
Sedan dök hon. Vattnet slöt sig över henne som om hon aldrig funnits.

Planet lyfte och lagunen krympte under dem, blev en turkos pärla i det stora havet. Flygplanet rundade ön mot nordväst och lagunen och stranden försvann utom synhåll. Men Liam tänkte att löftet de givit varandra fanns kvar.

Återkomsten
De landade vid Grand Cayman. Flygplanet gled långsamt på vattnet och taxade in i hamnen. Besättningen förtöjde vant och Liam hoppade ner på pontonen och över till bryggan. Han såg sig om. Det kändes konstigt med så mycket liv och rörelse efter så lång tid i ensamhet.

Liam tog de båda flygarna i hand.
– Tack för allt.
– Vid liv, jag kan fortfarande inte fatta det. Hur klarade du dig så länge?
– Jag hade sällskap av en sjöjungfru, svarade Liam och log brett.
– Ja eller hur, en sjöjungfru! Den var rolig, faktiskt riktigt jädrans rolig!
De båda männen brast ut i ett bullrande skratt och dunkade honom i ryggen.
– Du hade tur grabben, men sök upp sjukvården så de får kolla att allt är okej med dig, sa en av dem och log strålande emot honom.
– Ja jag vet. Men hur hittade ni mig till slut?
– Det var en fiskare som tipsade oss om att leta mot sydost och just på den ön. Han ville eller kunde inte riktigt uppge hur han fått tag på den informationen. Men här är du nu och det är det viktiga.

Liam hissnade lite inombords.
– Du vet händelsevis inte var jag kan få tag på fiskaren? Jag vill gärna tacka honom.
– Fråga i hamnen efter Dwayne Ebanks. En man runt 35 och han är välkänd bland fiskarna här så du bör hitta honom.
– Tack så mycket och tack igen för allt.
– Lycka till nu grabben och får du chansen så ge den där flygplansuthyraren en rejäl omgång.
– Och hälsa sjöjungfrun! Ropade den andre efter honom utan att kunna sluta skratta.
Liam skrattade och lämnade rampen med sjöflygplanet.

Trots att han haft fast mark under fötterna hela tiden så kändes det ovant att gå. Kanske var det underlaget och att han nu åter befann sig i en civilisation. Allt kändes bara så paradisaktigt och oskyldigt och som om det han upplevt var så oändligt avlägset från detta. Han frågade första bästa fiskare efter någon Dwayne Ebanks och fick genast besked och blev anvisad vart han brukade hålla till.

Liam hittade mannen och båten som stämde in på beskrivningen. Han höll just på med sina nät när Liam närmade sig.
– Hej. Är ni Dwayne Ebanks?
Mannen såg upp och granskade Liam. Han såg väderbiten ut men samtidigt såg han bra ut.
– Det är högst den samme. Vem gör mig den äran?
Han lät ironisk, som om det inte alls var någon ära att någon, uppenbart en amerikansk turist sökte just honom.
– Jag heter Liam Carter och mitt flygplan kraschade i havet för 13 veckor sedan och jag blev just räddad av kustbevakningen.
– Jasså ni.
Mannen såg ytterst besynnerligt på honom.
– Besättningen sa mig att det var ni som tipsade om vart jag fanns och jag ville bara tacka er.
– Åh, det var ingenting, svarade mannen och såg ner i sina nät som om de plötsligt intresserade honom mer än allt annat.
– Jag måste bara fråga, hur visste ni?
Dwayne svarade inte, skakade bara på huvudet. Liam såg sig diskret omkring och sänkte rösten.
– Fick ni veta från — havet?
– Så kan man säga, från havet.
Liam nickade och tänkte noga efter innan han fortsatte.
– Vi verkar ha gemensamma vänner?
Frågan lät oskyldig, som om det handlade om vilken lokalbo som helst.
– Jag tror vi förstår varandra unge man. Gemensamma vänner…
Dwayne brast plötsligt ut i skratt.
– Ja så kan man säga. Mäktiga vänner, vänner man aldrig förråder, glöm aldrig det. Då kan de lätt bli ens värsta fiender.

Liam stod kvar en lång stund och såg på när fiskaren fortsatte ordna med sina nät.
– Jag vänder hem till USA för att avsluta mitt liv där. Sedan kommer jag tillbaka — eftersom jag har en mycket nära vän här.
Liam hoppades att han uttryckt sig tillräckligt tydligt. Fiskaren nickade och log men sa ingenting mer.
– Tack och kanske vi möts igen, fortsatte han och gjorde sig beredd att gå.

– Ett ögonblick, sa Dwayne och rätade på sig. Jag har något till er.
– Till mig?
Liam kände sig förvirrad.
Dwayne gick bort till sin båt och när han kom tillbaka hade han Liams väska i handen.
– Jag tror den här tillhör er.
Utan ett ord räckte han över väskan. Liam stirrade som förhäxad på den en stund. Det var verkligen hans väska, den han trott blivit kvar i flygplanet och följt med ner till evigheten på havets botten. Han öppnade det vattentäta facket. Där låg allt kvar, hans avstängda iPhone, kreditkort, identitetshandlingar, pass och flygcertifikat och till och med lite fickpengar.
– Hur fick ni tag på den?
– En nära vän till mig hittade den drivande i havet.
Männen såg på varandra i ett samförstånd som nu var klart som vatten.

Resten av tiden på Grand Cayman gick ut på att sköta administrationen med försäkringen kring det försvunna flygplanet. Liam ombads peka ut på en karta vart man skulle leta efter vraket. Han pekade med avsikt ut en plats mycket längre bort eftersom han inte ville att någon skulle börja undersöka runt ön alldeles för mycket. Det spelade ändå ingen roll. Kärran var ändå bara skit.

Hemkomsten blev kaotisk och glädjefull. Hans vänner och föräldrar mötte honom på flygplatsen när han landade och det blev ett evigt pussande och kramande och oändliga glädjetårar. Alla hade förutsatt att han var död men ännu hade han inte blivit dödförklarad. Han blev omtalad i media, kallades Robinson Kruse och telefonen ringde dag och natt. Det var TV, radio och tidningar som ville ha intervjuer och bilder.

All uppståndelse gjorde att den gamla stressen började göra sig påmind igen. Det stärkte honom i beslutet. Han skulle göra en exit. Bara ordna upp allt hemma först. Dessutom malde längtan som en kvarn i bröstet. Han hade lovat att komma tillbaka och det var ett löfte han inte tänkte bryta.

Tillbaka på Caymanöarna
Fem och en halv månad senare satte han åter fötterna på Grand Caymans jord. Han var äntligen tillbaka. Han hade gjort en exit, sålt sitt företag och bilarna och flyttat över alla tillgångarna till Caymanöarna. Lägenheten hemma i Fairfax behöll han tills vidare men lånade ut till David och hans flickvän som därmed bodde mer storståtligt än de flesta i vänkretsen. Istället köpte han en fastighet med sjötomt och swimmingpool här på Grand Cayman. Containern med de möbler och ägodelar han valt att behålla anlände någon vecka senare. Fastigheten han köpt var redan inredd, skafferierna fyllda och trädgården vattnad och välskött. Han skämdes lite när han gick husesyn och konstaterade att även sängen var bäddad. Riktigt så bortskämd och dryg var han inte så att han skulle beställa något sådant.

Han hade precis börjat registrera ett nytt företag. Kanske skulle han kunna syssla med samma sorts analys och placeringstjänster som han gjort tidigare men helst skulle han vilja livnära sig på flygning eller kanske jobba på något av dykcentren. Egentligen borde han göra vad som helst utom samma som tidigare. Det där skulle ändå ge sig. Det fanns ingen stress och helt andra tankar upptog det mesta av hans sinne. Han måste bara få veta…

Telefonen ringde och någon meddelade att hans nya flygplan nu var levererat. Om det passade så var det bara att komma ner till hamnen och klara av överlämningen. Liam kände något som liknade lycka i blodet. Hans Cessna Citation M2 skulle transporteras över om några månader men det här var något helt annat och mycket viktigare.

Sjöflygplanet
En helt ny De Havilland DHC-6 Twin Otter Series 400 utrustad som sjöflygplan. låg och flöt på pontonerna vid rampen i den lilla hamnen, blankt i det skarpa morgonljuset. Den höga vingen, de två smala motornacellerna och de långa, djupröda pontonerna gav den ett både elegant och kraftfullt utseende. Två Pratt & Whitney PT6A-34 turbopropmotorer, vardera på drygt 750 hästkrafter. Pålitliga, nästan legendariska motorer. Propellrarna var fortfarande täckta av skydd.

Liam gick sakta runt den. Han lät handflatan glida längs den kalla aluminiumplåten, över de nitade skarvarna, ner mot den blanka pontonkanten där vattnet kluckade mjukt. Ägaren, en grånad kanadensare med solblekta ögonbryn, stod med händerna i fickorna och iakttog honom.
– Hoppas hon ska vara till belåtenhet. Inredningen är specialbeställd, sa han. Åtta bekväma fåtöljer i stället för de vanliga nitton sätena. Mer benutrymme, läder och bättre isolering av kabinen. Du får plats med passagerare om du vill, men den är byggd för att kännas privat. Precis enligt era önskemål.
Liam nickade. Han kände sig som ett barn på julafton.
– Ser fantastiskt fin ut! Utbrast han stolt.
Han klev upp genom den bakre dörren. Inuti doftade det fortfarande nytt läder och ny plast. De åtta fåtöljerna stod i två rader med generöst avstånd. De var klädda i mörkblått läder. Små bord kunde fällas ut. Ljuset föll in genom de stora fönstren och la ränder över golvet.

Han gick fram till cockpiten och satte sig i kaptenens stol till vänster. Yoken vilade tungt i händerna. Instrumentpanelen blänkte – moderna displayer blandat med de klassiska reglagen. Han såg ut genom vindrutan som kanadensaren just täckt av från solskyddet, över hamnen, ut mot det öppna havet.

Där någonstans långt ut fanns hon och väntade. Sex månader! Det hade gått sex månader sedan den sista morgonen i lagunen. Sex månader sedan hon dök och försvann. Barnet borde vara fött nu. Någonstans i djupet fanns det ett litet väsen som var hälften honom och hälften henne. Var det en flicka eller En pojke? Skulle det ha fjäll eller ben? Skulle det kunna andas luft, eller bara vatten? Skulle det känna igen honom om det någonsin såg honom?

Han hade legat vaken så många nätter och tänkt på det. På hur det skulle kännas att hålla ett sådant barn, på om Sereia fortfarande tänkte på honom, eller om människors liv bara var korta krusningar på ytan för hennes folk. Han undrade om hon hade glömt deras kärlek, hur de älskat, doften av hennes hud, smaken av deras kyssar, sättet han sagt hennes namn på.

Om fyra månader. Hon hade sagt att det skulle ta fyra månader efter födseln innan barnet var starkt nog. Då skulle hon komma tillbaka till lagunen. Till deras plats. Skulle det vara som att ta vid där de slutade? Skulle hon se på honom på samma sätt? Skulle kärleken fortfarande finnas kvar, eller skulle tiden och djupet ha gjort dem främmande för varandra? Liam drog handen över ansiktet. Längtan satt som en fysisk tyngd under bröstbenet. Den hade inte minskat med tiden. Tvärtom. Den hade bara blivit starkare.

Han tittade ut över vattnet igen. Det här var inte vilket flygplan som helst. Det var nyckeln, vägen till henne. Det var det enda sättet han kunde ta sig tillbaka till henne på sina egna villkor. Att landa på lagunen när han ville. Att vänta. Att vara där den dagen hon bröt ytan igen. Han andades ut långsamt och lät händerna vila på yoken. Snart skulle han få veta.

Tillbaka på ön
Ön växte fram framför honom, först som en grön skugga, sedan som den lummiga, låga silhuetten han blev så glad när han såg den. Den fanns verkligen på riktigt och inte bara som en dröm. Han mindes allt så tydligt. Lagunen öppnade sig som en stilla, turkos skål bakom revet. Han sänkte nosen ner mot vattenytan. Landningen blev perfekt, bara som en mjuk gungning. Twin Ottern gled sakta fram över det turkosa vattnet med en mjuk, självsäker tyngd. Liam satt avslappnad och kände hur planet svarade precist på varje liten rörelse. Motorerna gick jämnt och tyst, pontonerna skar genom det stilla vattnet.

Långsamt styrde han flygplanet över lagunen, flöt in över det grunda vattnet och lät pontonernas främre delar glida upp på den mjuka vita sanden med ett milt skrapande ljud. Planet stannade snett, nosen pekande in mot stranden, stabilt och säkert. Han stängde av motorerna. Tystnaden som följde var öronbedövande. Det var första gången sedan räddningen.

Liam reste sig och öppnade den främre kabindörren och insöp den ljumma luften som var mättad av hav och grönska. Han sparkade av sig sandalerna och klev ner i det grunda vattnet och gick iland. Den mjuka sanden under fötterna var densamma som han gått på under 12, eller om det nu var 13 långa veckor. Han gick långsamt längs stranden, sedan in bland de låga buskarna och palmerna. Där var eldstaden fortfarande, en ring av svarta stenar. Några blekta kokosnötskal låg utspridda. Längre in, delvis gömda under vegetation, hittade han de två spjuten han tillverkat. Träet var grått av sol och salt men fortfarande hela. Han böjde sig ner och tog upp det ena och vägde det i handen.

Han gick tillbaka ut på stranden och såg det nästan genast. Precis som hon lovat, en liten ring av snäckor omsorgsfullt lagd på den mest öppna delen precis där de brukat sitta. Och bredvid, knuten kring en tunn pinne som stuckits ner i sanden, en lång, mörk lock av hår. Hennes hår hängde där och fladdrade i den svaga vinden.

Han stod där länge med locken i handen. Den var fortfarande mjuk, trots sol och salt. Hon hade varit här. Hon hade inte glömt honom. Hon skulle komma tillbaka. Oron i bröstet som hade funnits i sex månader släppte äntligen och ersattes av en obeskrivlig lycka och värme.

Han hämtade verktyg, virke, presenningar och lådor med utrustning ur planet. Spritkök, ordentliga kastruller, knivar, filtar och en tung låda med en batteribank med tillhörande solpanel, allt det han saknat förra gången. Sedan började han bygga. Det skulle bli En liten men stadig stuga under palmerna med golv, väggar och tak som skulle hålla för regn och vind. En plats att vänta på henne i. Han arbetade tills solen började sjunka, stannade då och då upp och tittade ut över lagunen, som om hon kunde dyka upp när som helst. Om fyra månader hade hon sagt. Han skulle vara redo.

Liam var tillbaka på ön för fjärde gången sedan återkomsten till Cayman. Det var den tredje morgonen. Han hade varit på ön i två dagar och byggt vidare på stugan. Grunden, golvet, väggarna och taket var klart och en liten veranda började ta form mot lagunen. Han arbetade med bar överkropp i det tidiga ljuset. Han hade köpt dispositionsrätt av ön vilket i praktiken innebar att den var hans nu, hans och Sereias. Stugan var först tänkt mer som en hydda men var nu på väg att växa till hans fritidshus. Av någon anledning hoppades han att han skulle spendera mycket tid här. Det var hur som helst en vacker plats där han mådde bra och den var förbunden med så mycket ljuva minnen och nu när flygmaskinen låg där nere vid stranden så skulle han kunna komma och gå precis som han ville.

Något fick honom att stanna upp. En rörelse vid revet, ett huvud som bröt ytan och plötsligt var hon där!
– Sereia!
Hon kom långsamt in mot stranden, stjärten slog i mjuka, kraftfulla vågor upp och ner, håret flöt som mörkt bläck kring henne. I armarna bar hon något litet tryckt mot sitt bröst.

Liam tappade verktyget i sanden. Hon stannade i det grunda vattnet, reste sig så långt stjärten tillät och såg på honom. Ögonen var de samma, mörka, silvriga i kanterna – men det fanns något nytt i dem. En stilla stolthet och ömhet.
– Liam, viskade hon.

Han gick ut i vattnet och mötte henne. Hans torra varma läppar mötte hennes fuktiga, svala och salta mun och de kysstes länge. Till slut backade hon något. Hon räckte fram barnet som hon bar i famnen.
– Vår dotter, sa Sereia mjukt.
Det var en flicka. Hon var vaken, ögonen stora och mörka precis som moderns, med samma svaga silverskimmer när ljuset föll rätt. Huden var ljus med en varm underton, kinderna runda, munnen liten och perfekt. Det mörka håret var redan tjockt och mjukt, blött mot det lilla huvudet. Hon hade ben – riktiga, mänskliga ben – men mellan tårna fanns en tunn, fin simhud, nästan genomskinlig, som band dem samman på ett sätt som var både främmande och vackert.

Liam tog emot henne med darrande händer. Hon var det vackraste han sett. Hon vägde så lite. Hennes lilla nakna kropp var våt men varm mot hans bara bröst. Hon blundade inte, bara tittade upp på honom med den där orädda, allvarliga blicken som nyfödda ibland har, som om hon redan kände igen honom. Hennes ena lilla hand greppade runt hans pekfinger.

Hon log och kysste honom igen.
– Jag har väntat på att du skulle få hålla henne.
De vadade mot land och sjönk ner i det grunda vattnet tillsammans. Liam höll flickan mot sitt bröst. Vattnet var ljummet och spegelblankt. De låg där länge tätt intill varandra och bara tittade på henne och varandra. Ibland rörde Sereia vid barnets kind med en fingertopp. Ibland böjde Liam sig ner och andades in doften av hennes hud – salt, mjölk, något sött och nytt. De kysstes över barnets huvud, långsamt, om och om igen.

Efter en stund tog hon flickan och lät henne amma. Hon åt lugnt, en hand knuten i moderns hår. När hon var mätt och somnat mot Sereias bröst lade de henne försiktigt på en mjuk filt uppe på stranden i skuggan av en palm, där de kunde se henne. Sedan vände sig Sereia emot honom igen.
– Jag har längtat efter dig, viskade han mot hennes läppar.
Hon svarade på hans kyssar. Det fanns ingen brådska den här gången. Bara en djup, stilla hunger efter varandra. De älskade i det grunda vattnet medan solen steg högre, hennes stjärt lindade sig kring honom, hans händer i hennes hår, mun mot mun. Han trängde in i hennes muskulösa sköte med all den längtan deras frånvaro hade skapat. Det var just så märkligt och underbart skönt som han mindes det. Hon kved och bet hans axel blodig och mjölkade all uppdämd lust ur hans kön.

När det var över vilade de pannorna mot varandra och andades samma luft. Sereia strök hans kind.
– Hon blev en människa. Du måste ta hand om henne, viskade hon. Uppfostra henne. Lära henne världen ovanför vattnet.
– Men — vill du inte ha henne hos dig?
– Jag vill ha både dig och henne, men hos mig går inte. Hon är människa. Du måste ta hand om henne. Vill Du inte?
– Sereia, vårt barn, det är klart jag vill. Jag ska ta hand om henne och vårda henne som den dyraste pärla i havets djup, svarade han med hetta.
De tittade båda mot den sovande flickan. Liam nickade, oförmögen att tala. Han hade blivit förälder, en pappa. Dessutom med någon som liknade ingen annan, en kvinna från havet.

– Vad heter hon? Har hon fått ett namn? frågade Liam efter en lång stund.
– På vårt språk har hon redan ett namn. Det är inte kort som ovan havet. Det är mer som en berättelse. Hos människorna får du ge henne ett.

Liam blev rörd. Sereia ville att han skulle ge deras barn ett människonamn. Han såg ut över vattnet och revet och det kom till honom som en plötslig klarhet.
– Hos människorna ska hon heta Coralie. Efter de vackra korallerna där vi skapade henne, sa han tyst.
– Coralie, det är vackert och passande, fnittrade Sereia.

– Människa, blir det alltid så? frågade han tyst efter en lång stund.
– Det är inte så vanligt men ibland blir det en av oss, ibland en av er.
– Hon är så fin, så vacker, så unik, precis som du min älskade Sereia, viskade han.
De höll om varandra hårt.
– Men hon är inte som du, i vatten menar jag? frågade Liam.
– Nej men hon kan redan simma och hon kan redan vara längre under vatten än någon människa kan. Och vi ska lära henne tillsammans.

Dykutflykten
De hade lagt Coralie till sängs i den lilla stugan. Hon sov djupt med ena handen knuten kring en snäcka Sereia givit henne. Andningen var lugn och jämn. Liam hade tänt den lilla nattlampan som drevs av hans lilla batteribank och stängt dörren försiktigt.

Ute var natten stjärnklar och vindstilla. Månen hade ännu inte gått upp och lagunen låg spegelblank under en himmel full av ljus. Sereia väntade redan i det grunda vattnet. Liam gick bort till flygplanet och hämtade det lilla smidiga dykpaketet bestående av två stycken fyralitersflaskor på 300 bar, mask, snorkel och simfenor som han tagit med sig. Han kontrollerade manometern en sista gång, tuberna var fulla. Höll de sig ovanför femtonmetersnivån så skulle han kunna stanna nere i 80 minuter utan behov av dekompressionstopp.

– Redo? viskade hon när han lite omständligt krängt på sig utrustningen i strandkanten.
Han nickade, satte regulatorn i munnen och följde henne ut. De simmade först längs botten i det grunda. Sedan, när revkanten kom, dök Sereia brantare. Liam följde efter henne. Andningen var jämn i regulatorn och pulsen perfekt. Han kände sig helt lugn och under full kontroll.

Redan vid fem meter började det. Världen förändrades. Varje rörelse de gjorde satte igång ett blågrönt sken. Det var som om vattnet självt vaknade. Små organismer tändes och släcktes i miljontals punkter runt dem. När Sereia slog med stjärten lämnade hon ett spår av ljus efter sig, en glödande tunnel som sakta bleknade. Liam rörde en hand genom vattnet och såg hur fingrarna lämnade gnistor efter sig. Han sparkade hårt med simfötterna och fick samma effekt. Han kände vagt igen fenomenet som bioluminiscens.

De fortsatte nedåt, passerade tio meter och vid femton meter stannade hon. Hon vände sig om och såg på honom genom det skimrande mörkret. Ögonen glänste silvriga. Hon tog hans hand och förde den mot en mjuk korall. När han rörde den blossade den upp i ett kort, intensivt grönt sken. De simmade vidare längs revväggen. Korallerna stod som stelnade trädgårdar i mörkret, hjärnkoraller och hornkoraller. Stora plattor som sköt ut som hyllor. I fickorna mellan dem låg fiskar och sov, ögonen blanka. En stor hummer backade in under en klipphylla när de närmade sig.

Plötsligt började Sereia sjunga. Det var inte en mänsklig röst. Det var något som kom både från strupen och från bröstet, ett djupt, vibrerande ljud som rörde sig genom vattnet. Låga toner som man kände i bröstbenet, följt av högre, klara toner som studsade mellan korallerna. Det fanns ingen melodi han kände igen, men det fanns struktur som gav honom en föreställning om att hon berättade något. Ljusen runt dem intensifierades. Bioluminiscensen svarade. Små organismer tändes i takt med tonerna. Hela revväggen tycktes andas i blått och grönt.

Liam glömde nästan bort att andas genom regulatorn. Han hängde där helt avvägd och som tyngdlös i mörkret långt under ytan och lyssnade på en röst som få människor, om ens någon hört tidigare. Hennes stjärt rörde sig långsamt, nästan som om hon dansade och varje rörelse lämnade spår av ljus efter sig.

Hon simmade närmare, lade en hand mot hans kind och fortsatte sjunga. Mjukare nu och mer intimt. Det var som om ljudet gick rakt in i honom. När hon tystnade var det som om havet självt höll andan en stund.

Han var lika naken som hon så när som på selen med dykartuberna, flytvästen och viktbältet runt midjan. Det behagliga vattnet, sången, hennes sensuella rörelser och närheten fick hans kropp att reagera. Hans lem hårdnade och blodet sjöd. Sereia höll honom så att de inte skulle glida ifrån varandra. Hon kysste hans hals, spelade med tungan över hans bröstvårtor och vidare ner över magen. Hans andning snabbade ohjälpligt upp när hon tog honom i munnen, sög och slickade. Han hängde där i tyngdlösheten med händerna intrasslade i hennes långa våta hår och kände hennes läppar och starka tunga suga honom.

Hon släppte honom ur munnen och kom intill honom igen och han visste vad hon ville, vad de båda ville. De la armarna om varandra, lite omständligt på grund av dykutrustningen och slangarna. Han kände hennes starka stjärt mellan sina ben, vika sig upp bakom hans rumpa och nedre delen av ryggen och hon pressade honom emot sig. Han förde ner sin ena hand och slöt fingrarna runt lemmen, strök ollonet mot det fjälliga området som nu buktade och öppnade sig för honom och sjönk in i henne.

De rörde sig i vågor mot varandra hängande tyngdlöst över avgrunden med korallväggen bara några meter bort. Sereia pressade honom in i sig med stjärten med starka rörelser. Det var som en långsam dans. Hon började sjunga igen och han fick någon märklig känsla av att drömma vaken, som att vara både död och levande i en overklig värld. Hon fick sin orgasm och drog honom med sig över gränsen i sina kramper. Deras kön kändes som en organism i harmoni. När hans lem svällde slappnade hennes inre av något och när hans lem minskade något kramade hennes inre. Sedan svällde hans lem igen och då mjuknade hon, om och om igen. Det kändes som om hon sög varje droppe livgivande säd ur honom. Nu visste han ju att den var livgivande eftersom beviset låg och sov i stugan uppe på stranden.

Liam tog två djupa andetag i regulatorn, plockade ur munstycket ur munnen och de kysstes flera gånger. Han tänkte att hans förmåga att hålla andan under vatten sannerligen förbättrats under samvaron med henne. De särade sig långsamt och log mot varandra.

Sereia tog hans hand och simmade vidare längs korallväggen. Hon stannade vid en öppning i revet och pekade nedåt. Ett tryck med handen mot hans bröst: stanna. Sedan vek hon sig dubbel och dök rakt ner längs revväggen. Stjärten slog två gånger så var hon bara en mörk linje mot det blå. Liam höll sig kvar vid korallhyllan, andades lugnt och jämnt genom regulatorn och kontrollerade djupmätaren. Den visade fortfarande 15 meter.

Minuterna blev långa. När hon kom tillbaka bar hon något mot bröstet. Ett stort, blekt skal, nästan lika långt som hennes underarm, läppen utvuxen och rosa där ljuset nådde. Hon tecknade uppåt.

De steg långsamt upp mot ytan igen. Vid fem meter stannade han i tre minuter för det vanliga säkerhetsstoppet. När han såg på klockan visade den att han varit nere i 75 minuter. Han blev förvånad över hur fort tiden gått, den hade bara försvunnit där nere.

Sereia simmade runt honom i cirklar och slog honom lätt och lekfullt med stjärten när hon passerade. När det gått tre minuter fyllde han flytvästen med mera luft och de simmade uppåt och bröt vattenytan.

Sereia simmade före in mot sandbanken tills vattnet bara nådde henne till midjan. Hon la det stora skalet mellan dem och vände det med båda händerna.
– Inte mussla, Konka. Drottning, förklarade hon.
Liam såg fascinerat på. Hon arbetade inte med kniv. Fingrarna visste var manteln släppte. Ett ögonblick såg han det levande djuret, blekt och tätt, sen något som inte hörde dit: en slät, oval form. Det var en pärla, varmrosa, stor som hans nagel. När hon rullade den i ljuset rörde sig ett flammigt mönster under ytan, som eld bakom porslin.

Hon la den i hans handflata. Den var tyngre än den såg ut.
– Till dig.
Liam slöt fingrarna om den, kände formen och tyngden. Som affärsman hade han sett smycken som var värda lika mycket som en bil eller ett större hus.
– Vet du vad den är värd? hörde han sig säga.
Han kände sig dum, som en man som fortfarande räknade världen i pengar och som om hon skulle ha en aning om pengars värde och än mindre människors girighet och fåfänga. Hon såg på honom och log.
– Den är värd att du höll dig där jag sa.
Liam brast ut i skratt, böjde sig fram och kysste henne på munnen.

Sedan förde hon konken intill bröstet igen, slöt manteln så mjukt att djuret knappt tycktes ha märkt det, och gled ut en bit. Där sanden sluttade mot sjögräset satte hon ner skalet, vände det rätt, och släppte. Konken låg stilla en stund. Sedan sköt den sig framåt med ett enda, långsamt ryck och försvann in i det gröna.
– Havet lånar ut, det tar tillbaka det som ska leva. Det andra får man bära. Den där, sa hon och nickade mot hans knutna hand, den var redan lösryckt. Den tillhörde ingen.
Hon torkade den släta handen mot hans kind, där saltet redan torkat.

Liam öppnade handen. Pärlan låg kvar, varmrosa mot hans hud, som ett litet bevis på att hon hade varit djupare än han någonsin skulle nå – och att hon ändå kommit tillbaka. Ingen skulle någonsin få värdera den eftersom det inte fanns några pengar i världen som kunde motsvara dess betydelse och symbolik. Han kom nära henne och de höll om varandra länge och kysstes.
– Det var…, började han, men orden räckte inte.
Hon log bara, kysste honom salt och långsamt, och vilade pannan mot hans. Bakom dem glödde havet fortfarande svagt där de rört sig, som om minnet av sången och rörelserna ännu inte velat släppa taget.

De simmade långsamt hand i hand in till stranden. Liam krängde av sig dykarutrustningen som i vattnet varit så lätt men nu var tungt och otympligt. Han ställde tuberna lutade mot flygplanets ena ponton.

Inne i stugan snusade lilla Coralie fortfarande lugnt. Liam lindade in henne i en filt och bar henne försiktigt ut på stranden och ner till vattenbrynet där Sereia halvlåg och väntade. Han la flickan tätt intill henne och sedan la han sig själv tätt intill med armen om de båda och med smaken av hennes kyssar över sin mun slöt han ögonen och somnade.

De fick några underbara dagar tillsammans. Liam visste att Sereia behövde återvända och han behövde också återvända. Men nu var de här och ville njuta av varje ögonblick. När Sereia inte ammade, bar Liam sin dotter och han kände sig stolt som en tupp. Det kändes magiskt, helt obegripligt att han skulle kunna ha skapat något sådant. Sereia såg på dem med värme där hon halvlåg i vattenbrynet.

Så kom dagen då de behövde skiljas. Liam märkte det som en otålighet hos Sereia. Det smärtade honom att hon tycktes längta tillbaka när han ville ha henne hos sig hela tiden. Men han visste att det var innebörden i att älska en kvinna från havet.
– Nu måste jag ge mig av tillbaka till mitt folk och du måste ta Coralie hem. Men vi ska alltid mötas här. Så ofta det går. Det här är vår plats. Vår familj.
– Jag kommer sakna dig. Lova att jag får träffa dig snart igen?
Då log hon, ett litet, nästan busigt leende som han mindes från de första dagarna.
– Ja jag lovar. Vi ska ses här ofta. Och Liam… Hon behöver ett syskon…
Hon kysste honom igen, djupare.
– Ge mig ett barn till innan vi skiljs åt för den här gången.

Coralie sov i skuggan uppe på stranden. Sereia drog honom med sig ut mot revet, där vattnet var klarare och djupare. Där, med lagunen bakom sig och det öppna havet framför, älskade de varandra en gång till – vildare den här gången, som om de redan sörjde nästa avsked samtidigt som de skapade något nytt.

När de till slut flöt stilla i det blågröna ljuset, med hennes huvud mot hans axel, visste Liam att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen och att det var precis som det skulle vara.
– Möt mig här i nästa månvarv, viskade hon och bet honom lätt i örsnibben.
Hon kysste Coralies lilla panna, sedan Liam en sista gång. Därefter vände hon, lät stjärten glida genom vattnet i en mjuk båge och dök. Ytan slöt sig över henne som om hon aldrig funnits.

Liam stod kvar med dottern i armarna och tittade ut över det stilla vattnet tills även de sista ringarna försvunnit.
Sandceremonin hade varit enkel, men den kändes som det mest bindande löfte de någonsin givit varandra. Det var lika bindande som barnet som nu vilade i hans famn.

Han stod ensam kvar med vatten upp till låren med lilla Coralie i famnen och såg efter henne. Hon hade inte sagt adjö till lilla Coralie, i alla fall inte med den svårighet som han tänkte sig det. Men hon hade burit henne i flera månader och nu hade hon lämnat över henne till honom. Kanske var det lättare för en kvinna från havet. Kanske var de olika människor på det sättet.

Liam vadade iland. Lilla Coralie vaknade och såg upp på honom med sina stora vackra kloka ögon.
– Så var det bara du och jag Coralie. Vinka till mamma. Hon kommer snart tillbaka.
Trots att han kände glädje grät han ändå tyst och stilla när han höll i lilla Coralies hand och de tillsammans vinkade ut mot havet. Någonstans långt där ute hördes ett ljud från vattnet, ett skrik som lät som ett Mountain Lion. Liam log, ljudet kändes inte längre det minsta hotfullt. Nu visste han att det var så sjöfolket lät, att det var hon, hennes avskedsrop till dem.
– Jag älskar dig Sereia, viskade han i vinden och han hoppades den skulle bära budskapet till henne.

Han bar försiktigt ombord Coralie på flygplanet. Det var konstigt hur självklart det kändes att han nu hade henne, från en stund till en annan. Det kändes så självklart, som om det var menat så. Han startade motorerna en och en och reverserade propellerbladen så att maskinen med ett mjukt skrapande gled av sanden och backade ut i vattnet. Där vände han upp mot vinden, sköt fram gasreglagen. Motorerna fick liv och planet sköt fart genom vattnet och ut mot revet.

Tillbaka på Grand Cayman
Direkt när Liam kom tillbaka till Grand Cayman bokade han tid på den amerikanska konsulära byrån. Det lilla kontoret låg i en diskret byggnad nära hamnen. En vänlig men formell kvinna tog emot honom och förklarade processen.
– Eftersom barnet är fött utomlands och ni inte är gifta med modern behöver ni fylla i både Consular Report of Birth Abroad, formulär DS-2029, och Affidavit of Parentage, Physical Presence and Support, formulär DS-5507, sa hon. Vi kommer också att behöva ett DNA-test som bekräftar det biologiska faderskapet. Har ni dokumentation kring surrogatarrangemanget?
Liam nickade och lade fram den pärm han förberett. Inuti låg ett förfalskat surrogatavtal upprättat i delstaten Kalifornien, daterat åtta månader tidigare. Avtalet angav att en kvinna vid namn Elena Vargas frivilligt åtagit sig att bära barnet åt honom som ensamstående avsedd förälder. Hon hade fått ersättning enligt lag, genomgått medicinsk och psykologisk utredning och efter födseln undertecknat en oåterkallelig överlåtelse av alla föräldrarättigheter. En notariserad förklaring från Elena bekräftade att hon inte hade några anspråk på barnet och att Liam var den enda lagliga vårdnadshavaren från födseln. Liam kände ett svagt sting av dåligt samvete. Någon Elena fanns ju inte. Det var bara staten han bedrog men det var ändå för en god sak.

– Allt ser i sin ordning ut, sa tjänstemannen efter att ha bläddrat igenom handlingarna. Vi tar en kopia av avtalet och bilägger det.
Liam fyllde i blanketterna noggrant. Under “Mother’s information” skrev han Elena Vargas namn och noterade att hon avsagt sig alla rättigheter enligt bifogat surrogatavtal. När han kom till uppgifterna om sin egen fysiska närvaro i USA innan Coralies födelse kunde han luta sig mot gamla anställningsintyg och passstämplar från åren i Fairfax.

DNA-testet togs samma dag på en privat klinik. Liam kände hur magen knöt sig av nervositet när sköterskan svabbade både hans och Coralies kind. Tänk om något i barnets prov skulle se… fel ut. Tänk om laboratoriet skulle reagera på något i DNA-provet som inte gick att förklara.

Han mindes plötsligt filmerna Jurassic Park. Där extraherade vetenskapsmän DNA från dinosaurier ur bärnstensfossil och de trasiga kedjorna kompletterades med DNA från grodor om han mindes rätt. Tänk om forskare skulle få studera Coralie eller ännu hellre, om han skulle hjälpa dem att fånga Sereia och undersöka hennes biologi. Han skulle bli världsberömd och vetenskapen skulle fullständigt gå bananer, ungefär som en utomjording plötsligt skulle dyka upp. Men de skulle aldrig, aldrig få Coralie eller Sereia!

Han sov dåligt de följande dagarna. När svaret kom var det bara en torr, professionell rapport. Sannolikheten för faderskap angavs till 99,999 %. Inga anmärkningar. Ingen hade reagerat på något ovanligt. Bara det klara beskedet att Coralie biologiskt sett var hans dotter. Han skickade in alla handlingar tillsammans med DNA-rapporten, kopior av sitt pass, surrogatavtalet och de ifyllda formulären DS-2029 och DS-5507. Sedan var det bara att vänta.

Tre veckor senare kom det officiella beskedet från utrikesdepartementet via konsulatet: Consular Report of Birth Abroad var utfärdat. Coralie Carter var registrerad som amerikansk medborgare från födseln. Passansökan kunde nu gå vidare.

Liam andades ut. Han kände en enorm lättnad där han satt på verandan till sitt hus med rapporten i handen och tittade ut över vattnet. På papperet var allt normalt. I verkligheten visste bara han — och Sereia – sanningen. En tår av glädje och kärlek syntes i hans ögonvrå. Han strök den lilla Coralie över kinden där hon satt i hans knä och lekte med snäckskalen som betydde så mycket för henne. Liam undrade om hon kunde känna mammas närvaro i snäckskalen. Hon höll de ofta mot örat eller mot munnen och blåste i dem och skrattade åt ljudet.

Ett återseende i hamnen
En eftermiddag några dagar senare var Liam ute och promenerade med Coralie i hamnen. Då fick han syn på honom. Fiskaren Dwayne Ebanks stod vid sin båt och pysslade med sina nät. Solen låg lågt och lät vattnet i hamnbassängen bli kopparfärgat. Liam såg honom på avstånd och stannade ett ögonblick. Coralie låg mot hans bröst, vaken, med den lilla handen knuten runt hans skjortkrage.
– Där är en man jag måste hälsa på, sa han tyst mot hennes fjuniga hår.

Dwayne såg upp innan Liam hunnit säga något. Blicken gick först till Liam, sedan till barnet. Där den dröjde sig kvar ett kort ögonblick.
– Ni kom tillbaka, sa han.
– Jag sa att jag skulle det.
– Och ni är inte ensam den här gången.
Liam vände Coralies ansikte lite mot ljuset. Hennes ögon fångade solen på det där sättet som inte var helt mänskligt, en tunn hinna av silver. När hon sparkade till mot hans arm syntes den fina simhuden mellan tårna på hennes nakna fötter. Dwayne log svagt.
– Starka ögon, sa han tyst. Och fötterna…
– Ni vet.
– Ja. Man ser det om man vet vad man ska se. Jag har sett det förr.

En motorbåt gled förbi och släppte en lång svallvåg mot bryggan. Coralie följde vågen med blicken, som om hon kände den mer än såg den.
– Hur? frågade Liam lågt.
Dwayne såg ut över vattnet.
– För många år sen. Näten gick tunga en morgon. Inte fisk. Något som inte skulle ha varit där. Skadat. Rädd. Jag kunde ha gjort det dumma. Många skulle ha gjort det, men jag gjorde inte det dumma.
Han tystnade en stund men Liam kände att det skulle komma mer så han sa ingenting.
– Sedan lärde vi oss att tala och förstå varandra, som ni två.
– Vi förstod varandra, svarade Liam.
– Ja en del kan vårt språk. Andra kan andra språk, andra har bara sitt eget.
Han såg på Coralie igen.
– Vi fick två. De är inte här. De är där de måste vara, hos henne. Men jag är inte utan dem. Inte som folk tror.
Han gjorde en liten rörelse ut mot det öppna havet bortom pirarna.
– Där ute. Ofta. Så ofta havet och arbetet tillåter. Jag tar båten före gryningen, släcker lanternorna, och de möter mig, hon och barnen. Vi har våra ställen. Inga namn man sätter på en karta. Jag kommer hem innan någon hinner sakna mig, och luktar bara av fisk. Det räcker för folket här.
Liam svalde.
– Då förstår ni varför jag kom tillbaka.
– Jag förstod det redan när ni frågade efter mig första gången och när väskan kom till mig från havet. Det var hon som fått den av din vän.
Liam tänkte att han pratade nästan som i gåtor, nästan som Sereia kunde göra ibland. Hade Sereia givit den till fiskarens ”vän” och samtidigt tipsat om vart han fanns? Så måste det vara men han ville inte fråga mer.

Dwayne sträckte ut en solbränd hand och lät Coralies små fingrar sluta sig om hans pekfinger. Sedan släppte han, klev ner i båten och plockade fram något ur en bleknad duk i aktern. Det var en slät, mjölkvit snäcka, inte större än ett barnöga, med ett hål borrat nära kanten och ett snöre av tvinnad fiskelina. Ingen prydnadssak från turistståndet utan något som legat i vatten länge.
– Från de sina där ute. Så hon har något som känner salt även när hon är på land, sa han och la den i hennes hand.
Coralie slöt genast fingrarna om den och log stort.
– Ta hand om henne. Världen är hård mot sådant som hör till båda sidor. Hamnen har ögon. Havet har fler.
– Vi ska vara försiktiga.

Dwayne böjde sig mot näten igen, som om samtalet redan var slut.
– Om ni någonsin behöver en båt som inte frågar för mycket, så vet ni vart jag finns. Inte för pengar. För de gemensamma vännerna. Ibland kan man behöva komma ut. Inte bara hem.
Liam stod kvar en stund till. Coralie hade slagit armarna om hans hals, snäckan tryckt mot hans skjorta. När han vände sig om hörde han mannens röst, knappt hörbar:
– Säg till er vän att min också hälsar. Vi möts där ute, ofta.
Liam log men svarade inte. Han behövde inte. De hade redan förstått varandra.

——

Tio år senare
Morgonsolen låg redan varm över hamnen när Liam lastade in de sista väskorna i Twin Ottern. Coralie hade precis fyllt tio år. Hon hjälpte till med en allvarlig min som om hon redan var andrepilot. Lillasyster Mira var sju år. Hon hoppade upp och ner på pontonen och pratade oavbrutet.
– Tror du mamma har tagit med sig snäckor den här gången?
– Klart hon har, log Liam och rufsade henne i håret.
Miras snäcksamling var omfattande vid det här laget.
– Tror du Lira har lärt sig den där nya dykningen hon lovade?
– Ni får nog kämpa om ni ska simma och dyka ikapp med henne.
– Pappa, kan vi få stanna över natten? Snälla? kvittrade Mira vidare.
– Det brukar vi ju alltid göra.
– Hurra! Ropade flickorna i kör.
Liam skrattade. Hans älskade flickor var verkligen hans ögons ljus.

– Pappa, Dwayne kommer, sa Coralie och pekade ut över piren.
Där kom mycket riktigt fiskaren Dwayne Ebanks långsamt gående.
– Jasså så vi ska ut och flyga igen? frågade han leende.
– Ja vi ska ut till stugan en sväng.
– Mmmmhmmm, jag förstår. Ni har så vackra ögon, silverskimmer… Er mor måste vara stolt, sa Dwayne till flickorna som rodnade.
– Dåså ha en trevlig resa, sa Dwayne, vinkade och vände tillbaka in mot hamnen där fiskebåtarna låg på rad.

Liam manade på flickorna att klättra in i kabinen, de åtta bekväma fåtöljerna som en gång känts så tomma. Nu var planet fyllt av skratt och förväntan. Coralie tog plats i den högra stolen bredvid honom och spände fast sig. Han läste checklistan och hon svarade check, set eller armed för de olika kontrollerna. Motorerna startade med det välbekanta, mjuka brummandet.
– Tar du radion älskling? frågade Liam.

Coralie drog på sig headsetet och justerade mikrofonen framför munnen. Liam satt till vänster och värmde upp de båda motorerna och lät henne sköta radion. Mira hoppade otåligt upp och ner i en av fåtöljerna bakom dem.

Coralie tryckte in sändningsknappen, rösten klar och stadig:
– Owen Roberts Tower, Coral One, on the water at the seaplane ramp, request water taxi and departure to the southwest, information Delta.
Radiotrafiken knastrade tillbaka nästan genast.
– Coral One, Owen Roberts Tower. Is that the island’s youngest little co-pilot I hear again? And hello to your dad too. Good to have you both on frequency. Water taxi approved, proceed to the takeoff area north of the runway. Report ready for departure.
Coralie log stort och tittade snabbt på sin pappa som nickade innan hon svarade:
– Water taxi approved, proceed to the takeoff area, report ready, Coral One, repeterade Coralie.
– Du låter så proffsig min fina tjej, sa Liam ömt och strök henne kärleksfullt med sin hand över hennes arm.

När de kommit ut på det öppna vattnet och stod mot vinden fortsatte hon:
– Owen Roberts Tower, Coral One, ready for departure from the water.
Det blev en kort paus, sedan kom den varma, igenkännande rösten igen.
– Coral One, Owen Roberts Tower… Cleared for takeoff from the water, wind zero seven zero at eight. Have a nice flight and welcome back soon.
– Cleared for takeoff from the water, Coral One. Dad says hello back, and we’ll be back in three days. Thank you and goodbye!

Liam kände sig så stolt över dottern och att han lyckats få anropssignal till sina båda flygplan efter henne. Han gav gas. Twin Ottern började glida allt snabbare över vattnet och studsade lätt på de små vågkammarna. Sedan lyfte den mjukt och svängde ut över det turkosa havet medan Mira jublade bakom dem. Han steg mot 2000 meter och satte kurs mot de små öarna och reven långt bort i sydost.

Flygplanet studsade en stund på vågorna innan farten sjönk. Motorerna gick på tomgång när planet gled in över revet, in i lagunen. När pontonerna gled upp på den vita sanden stod Sereia redan och väntade i det grunda vattnet. Bredvid henne simmade en liten flicka med mörkt hår och silvriga ögon, Lira, fem år, med samma vackra stjärt som sin mor. Coralie och Mira var ur planet innan propellrarna hunnit stanna helt. De sprang ut i vattnet med skrik och skratt. Lira mötte dem halvvägs och de tre systrarna snärjde in sig i varandra – två med ben och simhud mellan tårna, en med glänsande stjärt, men alla tre med samma långa, tjocka mörka hår. Barnen rullade runt i det grunda vattnet i en virvel av armar, ben, fjäll och glädje.

Liam klättrade ner från flygplanet och Sereia kom emot honom. De sade ingenting först. Bara höll om varandra hårt. Hon doftade salt och sol och något som fortfarande, efter alla år, fick bröstet att värka av längtan. De kysstes djupt och länge, medan barnens skratt ekade över lagunen.

De sjönk ner i vattenbrynet sida vid sida och tittade på sina tre döttrar. Coralie dök efter snäckor. Mira försökte härma Liras kraftiga stjärtslag och skrattade när hon misslyckades. Lira simmade i vida ringar kring sina systrar, stolt och lekfull. De var så olika.
Och ändå var de en familj.

När de badat flera timmar och var trötta satt och låg alla i det varma vattnet vid strandkanten. Coralie och Mira ritade bokstäver i sanden och lilla Lira var stolt över hur många bokstäver hon lärt sig. Liam minns förra sommaren med värme. Mira hade precis börjat skolan och lilla Lira grät över att hon aldrig skulle kunna göra detsamma. Då lovade systrarna att lära henne läsa och skriva.

Sereia vände sig mot honom och de kysstes länge och kyssarna var löftesrika och otåliga. Den där blicken – outgrundlig, mörk, full av något han lärt sig känna igen som fick hela hans inre att vilja göra uppror. De såg och kände att de båda längtade efter natten.

Plötsligt såg hon honom djupt i ögonen, tog hans hand och förde den sakta ner under vattnet, lade den mot den mjuka undersidan av stjärten, precis under naveln och ovanför hennes hemliga öppning. Liam kände efter. Det fanns redan en svag, nästan omärklig förändring. Han log mot henne.
– När? viskade han tätt intill hennes läppar.
Hennes våta hår kittlade honom på näsan. Sereia skrattade tyst, kysste honom igen och vilade pannan mot hans.
– Det är alldeles nytt, viskade hon tillbaka. Men om sex månader… då blir vi sex i familjen.
– Vad tror du att det blir?
– En dotter. Du ger mig bara döttrar. Starka och vackra döttrar.
– Precis som du min Sereia, stark och vacker. Då får vi se om hon blir kvar på land eller stannar hos er i havet.
– Ja vi får se. Lira skulle behöva en syster i havet men vi får se.

De låg kvar där i det grunda vattnet hand i hand och tittade på sina barn som lekte i solen. När mörkret föll gjorde de som de alltid gjorde. Systrarna låg tätt intill varandra, Coralie och Mira uppe på sanden och Lira med överkroppen uppe och stjärten i vattnet. De låg med armarna om varandra tätt tillsammans när de somnade till det tysta skvalpet av vågor.

Liam och Sereia simmade tyst ut till revet. Där älskade de i flera timmar i månljuset. Sedan simmade de tysta tillbaka och la sig bredvid varandra tätt intill sina barn.

Havet och landet.
Människa och sjöjungfru.
En familj som ingen annan.