Det här är del 2 av 3 i Nyår
Nyår i Paris
Jag steg in i hissen och hissdörrarna slog igen med ett slamrande bakom mig. Det var en av hotellets klassiska hissar och spegelbilden som mötte mig i hissens spegel skulle lika gärna kunnat ha varit för hundra år sedan. Vi hade bestämt oss för att fira ordentligt och jag måste erkänna att jag klädde bra i smoking, Gatsby-temat gick inte att missa. Hissen stannade till och de gamla dörrarna öppnades och en kvinna i min egen ålder klev in. Hon var klädd i en klassisk 20-tals klänning av flappermodel i svart och silver. Den klädde henne mycket bra.
– Den där klänningen klär dig mycket bra och hade fungerat för ett sekel sedan, sa jag.
– Tack! Detsamma för dig, svarade hon.
– Tack! sa jag
– Det finns faktiskt en anledning till att jag är klädd så här, sa hon.
– Jaså! sa jag.
– Jag är litteraturvetare och skall försvara min avhandling i början på nästa år. Den handlar om amerikanska författare i 20-talets Paris. Jag är här med ett tjejgäng för att fira nyår och besöka lite historiska platser och fotografera för en lite mer populärvetenskaplig bok.
– Jag kommer bara på paret Fitzgerald av amerikanska författare, sa jag.
– TS Eliot och Hemingway kanske klingar bekant?
Jag skrattade till.
– Mycket bekant. Hannes förresten, sa jag.
Jag höll fram handen som hon fattade.
– Annie! svarade hon.
– Jag är faktisk här av en anledning jag med. Jag är arkitekt och är här med några kollegor för att fira nyår och titta på arkitektur, sa jag.
Hissen stannade till med ett ryck och ljuset slocknade. För en kort sekund så blev allt svart innan hissen skakade till och började gå igen samtidigt som ljuset kom tillbaka. Det hela gick så fort att jag knappt hann bli rädd.
– Shit va rädd jag blev! sa Annie.
– Välkommen i gänget, sa jag.
Hissen signalerade med ett pling att vi nått entréplan och dörrarna åkte med ett skramlande upp. Vi möttes av Charlestonmusik när vi klev ur hissen.
– Ser ut som om du inte är den enda som anammat 20-tals stilen, sa jag.
Faktum var att alla i lokalen var klädda tidsenligt.
– Ser inte bättre ut, sa Annie.
Jag tittade mig omkring för att se om jag såg mina kamrater men kunde inte se dem någonstans. I och för sig så hade jag varit ganska snabb och när jag kontrollerade klockan så kunde jag konstatera att jag var tidig.
– Ser du ditt sällskap någonstans? frågade jag.
– Nej! sa Annie.
Hon hade letat lika febrilt som jag efter sina vänner.
– Vi är tydligen först, sa hon.
– Får jag bjuda på något i baren medan vi väntar? frågade jag.
– Varför inte!
Vi gick mot baren och jag kunde konstatera att alla var tidstypiskt klädda. Det måste vara något tema som jag missat men trots allt lyckats att träffa rätt med min smoking.
– Måste vara någon temakväll, sa jag.
– Ser inte bättre ut och jag som tänkte sticka ut, sa Annie.
Vi lyckades att hitta en ledig lucka i baren.
– Vad vill du ha? frågade jag.
– Cosmopolitan är alltid trevlig, sa Annie.
Jag nickade och vände mig mot bartendern och lyckades att fånga hans uppmärksamhet.
– En Cosmopolitan tack!
Jag gjorde beställningen på engelska eftersom min skolfranska inte var speciellt bra.
– Cosmopolitan? Vad är det för något?
Jag blev förvånad! Vilken bartender kände inte till Cosmo? Jag vände mig mot Annie.
– Vad är det för bartender som inte känner till Cosmopolitan? sa jag.
– Jag kan ta samma som dig, sa Annie.
– Två French 75 då, sa jag till bartendern.
– Fan heller! Skall du ha French 75 får du gå till Harrys!
Det var den mest otrevliga människa jag någonsin träffat på. I och för sig så kunde fransmän vara nedlåtande mot människor som inte pratade franska men det här var en helt ny nivå.
– Inte världens bästa bar här på Ritz!
Det var en ganska kort men attraktiv kvinna som tilltalat mig. Hon var helt uppenbart inte fransyska utan pratade med en amerikansk brytning.
– Zelda! presenterade hon sig.
Jag tog hennes framsträckta hand.
– Hannes Green!
– Annie…
– Är det här du är älskling!
Vi blev avbrutna av en attraktiv amerikansk man som dök upp och gav Zelda en puss på kinden.
– Hej älskling! Här är mina nya vänner Hannes och Annie Green!
– Trevligt! Scott Fitzgerald! presenterade han sig.
Jag tog hans utsträckta hand med viss tvekan. Zelda och Scott Fitzgerald! Vad var det som pågick? Jag kunde se att Annie var lika förvirrad som jag.
– Den usla bartendern kunde inte servera deras önskemål så jag tycker att vi skall dra vidare till Harry´s, sa Zelda.
– Harry kan blanda drinkar han! sa en amerikan som dykt upp.
– Hej Ernest! Här är Zeldas nya vänner Hannes och Annie Green! sa Scott.
– Ernest Hemingway!
Jag kände mig än mer förvirrad när jag skakade Ernest hand.
– Vad händer?
Ytterligare en kort amerikan hade dykt upp. Han hade en kamera hängandes runt halsen.
– Hej Man! Här är Zeldas nya vänner Hannes och Annie Green! sa Scott.
Man Ray kände jag till eftersom jag ursprungligen inte tänkt bli arkitekt utan fotograf. Jag tog hans utsträckta hand.
– Man Ray! presenterade han sig.
– Vi drar vidare till Harry´s, sa Zelda.
– Trodde aldrig vi skulle gå härifrån! sa Ernest.
– Ta ett kort på oss innan vi går, sa Zelda.
Zelda radade upp oss framför hotellets överdådiga julgran i hotellfoajén. Allt hände så fort och jag inte hann greppa situationen. Jag var omgiven av historiska personer som alla var döda sedan länge. Antingen drömde jag eller så var jag död! Annie såg lika förvirrad ut som jag när Zelda trängde sig in mellan oss. Man hade en sådan där stor blixt som blixtrade till med ett poff när han tog fotot.
– Jag vill inte se eländet! sa Ernest.
– Mot Harry´s! sa Scott.
– Älskling! Lånar du din rock till Annie? sa Zelda.
– Givetvis! sa Scott.
Zelda mer eller mindre föste med oss ut i nyårsnatten efter att Scott hängt sin rock över axlarna på Annie. Utanför hotellet stod en klassisk Citroen och vi packa ihop oss i den. Någon hivade fram en flaska Champagne och en massa glas.
– Vad händer? Zelda och Scott Fitzgerald, Man Ray och Hemingway? viskade Annie.
– Ser du samma sak som jag? Är de verkliga? viskade jag.
– De är porträttlika, viskade hon.
– Vi åkte precis förbi Louvren och glaspyramiden fanns inte där. Faktum är att jag saknar mycket modern arkitektur, viskade jag tillbaka.
– Fungerar din telefon?
Jag smög upp mobilen och kunde konstatera att jag inte hade någon kontakt med något nätverk vilket kändes otroligt i centrala Paris. I och för sig så kunde mobilnäten ligga nere men det lyste i husen vi åkte förbi. Jag svepte mitt glas med Champagne ungefär samtidigt som bilen bromsade in.
– Harry´s New York Bar! Bästa baren i Paris, sa Zelda.
Harry´s bar kände jag till. Den låg på Rue Daunou och var välkänd för att bartendern Harry Mac Elhone ägt den en gång i tiden förutom att han skapat en massa klassiska cocktails som till exempel den French 75 jag försökt beställa på Ritz. När jag tänkte efter så var nog även drinken Cosmopolitan skapad någon gång på sjuttio eller åttiotalet om jag mindes rätt. Om vi befann oss i 20-talets Paris så hade Cosmopolitan inte kommit till som cocktail än.
– Nu skall vi ha drinkar, sa Zelda.
Hon tog ledningen in i Harrys bar och vi andra följde efter in. Lokalen var liten och stämningen var hög, det märktes att det var nyår.
– Hallå Harry! ropade Zelda.
En kort välfriserad man vände sig om.
– Zelda! utropade han.
Harry och Zelda kramade om varandra innan Zelda vände sig mot Annie och mig.
– Här är mina nya vänner Hannes och Annie Green, sa Zelda.
– Harry Mac Elhone!
Jag skakade Harrys utsträckta hand innan han vände sig mot Annie.
– De försökte beställa ett par French 75 på Ritz! fnissade Zelda.
Harry tittade lite förnärmat på oss.
– Jag skall se till att ni får ett par. Samma som vanligt Zelda? sa Harry.
– Nej! Jag vill ha en French 75 jag med. Och så är Scott, Hemingway och Ray här också, sa Zelda.
– Dry Martini till Hemingway och Ray och en Gin Rickey till din man, sa Harry.
– Underbart! sa Zelda.
Harry försvann bakom bardisken.
– Jag har beställt drinkar till er, sa Zelda.
Bakom mig hade Scott, Hemingway och Ray anslutit. När jag tittade mig omkring så fick jag syn på ett ansikte jag kände igen borta vid pianot.
– Ursäkta mig, sa jag.
Jag gick fram mot den unga kvinnan som stod och lyssnade vid pianot.
– Ursäkta miss Baker! Jag är en stor beundrare och undrar ödmjukt om Ni kunde lära mig lite Charleston? Där jag kommer ifrån har inte dansen slagit igenom än, sa jag.
– Allt för en beundrare, sa hon glatt.
Jag hade dansat som ung och ett år hade vi vid den årliga dansshowen haft 20-talet som tema så jag var inte helt ofamiljär med Carleston. Men Josephine tog mig med på en resa som jag definitivt inte ångrade. Hon var verkligen en dansare och showartist av rang.
– Vem var det där? frågade Annie när jag kom tillbaka.
– Miss Josephine Baker, sa jag.
– Aha! sa Annie och tittade lite extra på Josephine.
– Våra drinkar! sa Zelda.
Harry hade lyft fram våra drinkar på bardisken och Hemingway delade ut dem åt oss.
– För ett gott och givande 1924, skålade han.
– 1924! svarade vi alla.
Alla smakade på sina drinkar och jag svepte med blicken över vårt sällskap. Hemingway, paret Fitzgerald och Ray. Konstellationen var lika fascinerande som den var overklig.
– Bara så att ni vet men här kommer Picasso! Det är alltid så mycket drama runt honom, sa Zelda.
– Jag cirkulerar, sa Hemingway.
– Hej min sköna! sa Picassso till Zelda.
– Hej min spanske riddare! sa Zelda.
Hon kramade om Picasso och vände sig sen mot Annie och mig.
– Mina nya vänner Hannes och Annie Green, sa Zelda.
– Angenämt! sa Picasso.
Han vände sig åter mot Zelda.
– Här är tavlan som jag lovade dig.
Han höll fram ett papprör mot Zelda som himlade lite med ögonen när hon tog emot det.
– Det hade du inte behövt, sa hon.
Picasso svarade med en lång utläggning på spanska som jag inte förstod någonting av. Slutligen så försvann han bort och Zelda stoppade ner röret med tavlan i ytterfickan på rocken som Annie bar.
– De är så fruktansvärda! sa Zelda.
– Har han gått? sa Hemingway.
– Jag tror han hittade någon annan att terrorisera, sa Zelda.
– Har du läst min bok! frågade Hemingway.
Jag hade ingen som helst aning om vilken bok Hemingways syftade på men ”Farväl till vapen” hade jag läst i alla fall.
– Hur skulle jag kunna ha undgått att göra det, sa jag.
Jag såg hur Hemingway sken upp och jag hoppades att han inte skulle fråga något om handlingen eller karaktärerna.
– Tyvärr så var det bara ett lånat exemplar, sa jag mest för att avleda samtalet.
– Jag har alltid ett exemplar med mig, sa Hemingway.
Han tog upp en liten bok ur kavajens ficka och tog fram en penna ur innerfickan med vilken han skrev något i boken innan han lämnade över den till mig. Jag tog emot den lilla boken med titeln ”Three Stories and Ten Poems” och öppnade upp den. Dedikationen löd ”Till min kära vän mr Green”.
– Givetvis skall min största beundrare ha ett eget exemplar, sa Hemingway.
– Tack! sa jag.
”Three Stories and Ten Poems” hade Hemingway publicerat privat 1923 I en upplaga av 300 exemplar. Jag höll därmed ett dedikerat exemplar av Hemingways första bok i min hand i förstautgåva. Jag vågade inte tänka på vad den skulle kunna vara värd.
– Annie och jag behöver ta lite luft, sa jag till Zelda.
– Missa inte tolvslaget bara, svarade hon.
– Ingen risk, sa jag.
Annie svepte Scotts rock om sig efter att jag lagt ner ”Three Stories and Ten Poems” i en av rockens fickor och vi gick ut i Paris nyårsnatt. Nattens svala luft var en stor kontrast mot den kvalmiga och rökiga luften inne på Harrys. Gatlyktorna spred sitt milda ljus över oss där vi gick under en stjärnklar himmel. Det var lyktorna som gett Paris dess smeknamn ”Ljusets stad” (La Ville Lumière).
– Vilken konstig kväll, sa Annie.
– Ja. Jag vet inte vad som är dröm eller verklighet, sa jag.
Harrys bar hade fått oss att möta många personligheter i historien. Den jag uppskattat mest efter dansen med miss Baker var nog samtalet jag haft med Charles-Édouard Jeannere eller som han var mer känd som, Le Corbusier. Vi hade haft ett djupt samtal om arkitekturens påverkan på möbeldesignen och arkitektens roll i skapandet av vår bebyggda miljö. Det var ett samtal jag för alltid skulle bära med mig i min roll som arkitekt.
Plötsligt exploderade himlen i en orgie av fyrverkerier. Nyårsraketerna klättrade upp mot himlen och spred sitt ljus över staden. Vi stannade upp och beundrade föreställningen som utspelades ovanför oss.
– Vi missade tydligen nyårsringningen på Harrys, sa Annie.
– Ser inte bättre ut, sa jag.
– Hoppas inte Zelda blir alltför ledsen, sa Annie.
Vi fortsatte att promenera arm i arm medan fyrverkeriet så småningom mattades av.
– Titta! sa jag.
Jag pekade mot glaspyramiden framfor Louvren.
– Glaspyramiden! sa jag
Vi var helt uppenbart inte kvar i 20-talets Paris för flera moderna byggnadsverk framträdde när vi närmade oss Ritz. Inne på Ritz så pågick nyårsfesten för fullt när vi kom in och det var inget Gatsby-tema. Ganska omedelbart så hittade både Annie och jag själv våra respektive sällskap som det visade sig hade funnit varandra. Båda sällskapens Gatsby-tema hade fört dem samman på samma sätt som Annie och jag hade förts samman. Jag svamlade ihop en ganska tunn historia om vad vi gjort medan vi varit borta mycket medveten om att den riktiga skulle ingen tro på.
– Skall vi dansa? frågade jag.
– Gärna, sa Annie.
Vi gick ut på hotellets dansgolv och svängde ut bland de andra paren som redan var där. Efter en stund så gled vi all närmare varandra för att till slut omfamna varandra helt. Kyssen kom inte som någon överraskning. Under kvällens gång hade jag definitivt fallit för Annie och det verkade ömsesidigt.
– Kom, sa Annie.
Hon tog min hand och tog mig med bort mot hissarna, inte de gamla klassiska utan de nya. Ganska snart så var vi på Annies hotellrum där vi klädde av varandra samtidigt som vi kysstes. Annie var verkligen fin i kroppen och hennes kropp var varm mot min när vi kröp ner i sängen.
Annies läppar var heta mot mina och vi kysstes med tungorna brottandes med varandra. Hon kved in i min mun och lät ett långt slankt ben glida upp över mig. Hennes hud var mjuk och len och jag smekte det långa benet upp över höften och vidare uppåt.
Annies bröstvårta styvnade till under min handflata och jag kunde känna den som en hård knopp i min hand. Långsamt lät jag min hand glida ner längsmed hennes kropp igen! Ner över höftens och rumpans mjuka rundning. Annie smekte mig på bröstet ner över magen och hennes hand var het mot min hud.
Annie la sig ner vid sidan om mig och särade på sina långa ben. Hon greppade mig samtidigt som jag gled med mina fingrar genom hennes sträva könshår mot hennes sköte. Annie kved lågt in i munnen på mig när jag gled ner mellan hennes kala svullna blygdläppar! Hon var het och våt och jag behövde bara glida fram och tillbaka i skåran några gånger med mitt finger för att det skulle bli kladdigt av hennes safter.
Annie kramade min lem hårt när jag utan problem gled upp med ett finger djupt i henne. Hon kved lågt när jag masserade det skrovliga området inne i henne samtidigt som jag stimulerade hennes klitoris med mitt finger. Plötsligt verkade det som om hon kom på vad hon höll i handen! Jag stönade rakt ut när hon började runka min lem mjukt.
Annie släppte greppet om min lem och drog mig i axeln. Hennes ögon skvallrade om vad hon ville och jag gjorde henne till viljes. Annie smekte mig över bröstet när jag positionerade mig mellan hennes särade ben. Hon greppade mig och förde mig mot sitt savande kön. Annie var så våt att jag utan problem gled in i henne hela vägen. Mjukt pressade jag mig in och Annie stönade till när våra blygdben gick ihop.
Långsamt och i symbios började vi att älska med varandra. I långa mjuka rörelser gled jag in och ut ur Annie som likt en skugga följde mina rörelser. Utan att släppa varandra med blicken så tog vi oss allt närmare det gemensamma målet. Annie rörde sig allt mer oroligt under mig i takt med att hon kramade min lem allt hårdare. I hennes ögon kunde jag se att hon inte hade långt kvar till orgasmen och jag utgick från att hon kunde se detsamma i mina.
Annie pressade sitt underliv hårt mot mig samtidigt som hon krökte rygg och skrek till. Jag pressade mig så lång in i henne jag kunde samtidigt som jag började pumpa säden långt upp i henne när jag samtidigt fick min utlösning. Annie pressade in sina naglar hårt i mina armar samtidigt som orgasmen slet i hennes kropp. Smärtan från hennes naglar förstärkte bara min egen orgasm och jag fortsatte att pressa mig hårt in i henne samtidigt som säden pumpade ut.
Annies kropp var het under mig när jag rullade av henne. Annies hår var rufsigt och hon sjönk snabbt in i djup sömn efter att jag fått en snabb god natt puss. Jag låg stilla bredvid henne och lyssnade på hennes andetag. Till slut somnade jag och drömde om Harrys bar i Paris nyårsnatten 1923.
När jag vaknade så var jag inte säker på vad som vad dröm eller verklighet. En rörelse bredvid mig i sängen fick mig i alla fall att inse att Annie hade jag inte drömt. Hon vände över mot mig och la upp armen på mitt bröst.
– Skönt! Dig drömda jag inte om i alla fall, sa hon.
– Detsamma, sa jag.
Jag drog henne lite tätare intill mig och gav henne en kyss.
– Får jag fråga vad du heter i efternamn? frågade jag.
Annie fnissade till.
– Annie Green, sa hon.
Jag skrattade till och tittade frågande på henne.
– Nej! Berggren heter jag i efternamn, sa hon.
– Trevligt att få lära känna dig Annie Berggren, sa jag.
– Detsamma Hannes Green!
Vi skrattade båda till åt vår fåniga konversation.
– Hände det som hände igår verkligen? frågade Annie.
Jag tittade bort mot dörren där Scotts rock hängde.
– Scott Fitzgeralds rock hänger i alla fall där borta, sa jag.
Annie tittade bort mot dörren för att se efter.
– Vänta, sa hon.
Hon skuttade snabbt ur sängen och gick naken bort till Scotts rock. När hon vände sig om så höll hon ett papprör i ena handen och Hemingways bok i den andra. Jag satte mig upp i sängen och svängde benen över sängkanten.
– Får jag röret, sa jag.
Annie gav mig röret och när jag öppnade det så låg det en målarduk ihoprullad inuti. Jag tog ut duken och rullade upp den. Den föreställde en ung kvinna som helt klart var en Picasso från hans klassiska period men med tydliga drag av kubismen.
– Hur skall vi förklara den här? Den är ju värd en förmögenhet, sa jag.
– Får väl bli något vindsfynd och boken är nog inte helt gratis den heller, sa Annie.
Jag rullade ihop duken och la ner den i röret igen. Annie satte sig på sängen bredvid mig.
– Nu förstår jag äntligen brevet! sa Annie.
– Vilket brev? frågade jag.
– När jag gjorde research till min avhandling så hittade jag ett brev av Zelda som hon skickat till en väninna. Jag kommer inte ihåg när hon skickade det men där skriver hon att ”Green tog Picasso och Scoots rock”. Jag har funderat mycket på vad hon menade. Nu så förstår jag att hon menar bokstavligen ”tog” hennes Picassomålning.
Jag begrundade det Annie precis berättat för mig.
– Hon skrev även att Scott fått idén till ”Den store Gatsby” redan 1922 när de träffade Max Gerlach och Edward Fuller men att det var mr Green som var den fysiska förebilden som fick honom att skriva boken.
– Du menar alltså att det är jag som är den stor Gatsby? sa jag.
– Ser inte bättre ut, sa Annie.
Den Store Gatsby hade jag faktiskt läst och jag hade på något undermedvetet sätt identifierat mig med Gatsby. Det var kanske inte så konstigt om det var jag som var förebilden.
Sent omsider så steg vi ur hissen på väg till frukostmatsalen. Där så stötte vi ihop med några av mina kompisar. Jag stannade till och önskade gott nytt år. Vi bestämde hur vi skulle lägga upp dagen och när vi skulle träffas.
– Har du sett? sa Annie.
Hon stod och tittade på väggen med en massa foton över hotellets historia. Jag drog nog lite efter andan när jag såg fotot och läste texten under ”Paret Fitzgerald och Hemingway samt okänt par nyåret 1923. Foto av Man Ray”.
– Det är vi! sa jag.
Trots allt som hänt och alla bevis som fanns för att det faktiskt hade hänt så kändes det ändå nästan surrealistiskt att det fanns fotobevis. När Annie tog min hand så kunde jag verkligen konstatera att det varit ett magiskt nyår i Paris.
Epilog
Portiern log stort mot oss när vi gick fram mot receptionen.
– God afton herr och fru Green.
– God afton, svarade jag.
– Trevligt att ni anammat Gatsby-temat, sa hon.
– Det var inget svårt val, svarade jag.
– Som tur var passar klänningen fortfarande, sa Annie.
Det var precis att hennes flapperklänning räckte till för hennes stora mage.
– Hur lång tid är det kvar? frågade portieren.
– Två månader, sa jag.
– Och det är tvillingar, sa Annie.
– Då blir det dubbla problem med att välja namn då, sa portieren .
– Världens enklaste! Zelda och Scott, sa Annie.
– Så sött! sa portieren.
– Skulle du vilja beställa en taxi till Harrys bar? Vi eller jag skulle vilja ta en nyårs drink, sa jag.
– Givetvis! Du vet att det var där den ultimata nyårs drinken skapades?
– En French 75, sa jag.
Portieren log stort medan hon lyfte luren för att beställa fram taxin.
– Taxin är på väg.
– Då får jag lov att önska ett gott nytt 2025 om vi inte är tillbaks före tolvslaget, sa jag.
Taxin var en Citroën e-C4X och jag stängde dörren om Annie innan jag gick runt bilen och satte mig på passagerarsidan.
SLUT
Novellutmaningar
- Alla pojkvänners dag – Våra flickvänners överraskning
- Text your ex day – Meddelandet till Sara
- Text your ex day – Du och jag igen
- Text your ex day – Hallen
- Magins dag – Klipp och klapp i stolen
- Magins dag – Bara ett handslag
- Magins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses
- Drömfångaren
- Lucia
- Luciadagen, den 13:de december.
- Jul hos svärföräldrarna
- Pojkvän till låns över jul
- En tomte, en gata, en julklapp…?
- Call your ex – Felicias julklapp
- Call your ex day – Samtalet till Sara
- Nyårsafton – Trekant med Pia och Ylva
- Nyår i Paris
- Eden Nocturne – Del 2 – Nyårslöften och hemligheter
Nyår
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.