När ekvationen blir obalanserad

Solen stack in genom persiennerna och skar som ett vasst knivblad rakt in i min skalle. Varken sängen eller mina lakan kändes bekanta, trots att jag låg i min egen säng. Allt kändes främmande, som om jag vaknat i en annans kropp på en annan plats. Kroppen kändes tung och sliten, men samtidigt lättare än någonsin. Det fanns en eufori som svävade under den huvudvärk som byggts upp av för mycket dansk öl kvällen innan.
Alice.
Doften av henne fanns fortfarande kvar i mina näsborrar, en svag söt blandning av parfym. Min mun var torr, mina läppar svullna av hennes. Jag kunde fortfarande känna hennes hud mot mina, hennes bröst i mina händer, smaken av hennes kön på min tunga.
Mina ögon fokuserade på klockradion, kvart över 12. Suck! Jag reste mig och gick till badrummet. I spegeln såg jag en annan version av mig själv. En som hade gjort saker. En som hade varit med om saker. Jag såg spår av henne. Ett litet blåmärke på min axel, ett sugmärke på min hals. Spår från en natt som kändes som en dröm. En natt som hade förändrat allt, eller? Var det bara en fyllegrej? En het, våt, fantastisk fyllegrej, men ändå bara en fyllegrej. En tillfällig paus från verkligheten. Jag visste inte. Tvivlet gjorde sig gällande. Hon hade varit så där, så perfekt, så otrolig. Hon hade verkligen velat ha mig? Mig, bara vanliga Martin? Hade jag bara råkat vara där när hon bara varit full och kåt? Var det jag som bara hade varit på rätt plats vid rätt tillfälle? Var jag bara en kuk för henne? En av många.
Jag gick ner till köket. Min syrra, Malin, tre år yngre och lika irriterande som vanligt, satt vid köksbordet och rörde i en skål med cornflakes. Bredvid henne låg en hög med tidningar. GTs seriesida var uppslagen på en av dem. Eller iDAG som den hette då. Jag hade sålt tidningar på helgerna några år tidigare och nu hade hon tagit över mitt område.
-Jobbig natt ser jag, sa hon och skrattade. – Du lukta apa!
-Mmm, sa jag lite frånvarande och satte på en kanna kaffe. Öppnade kylen och ryggade tillbaka från ljuset som slog mot mig när jag öppnade. Jag drack ett par klunkar direkt ur mjölkpaketet och vände mig mot henne.
-Använd ett glas för helvete, sa hon. -Jag vill också ha mjölk utan att få din jävla saliv i munnen.
Det var då hon såg märket på min hals och tonen ändrades direkt. Nyfikenheten i hennes ögon var nästan fysisk. Hon lutade sig fram över bordet, glömde sin cornflakes helt.
-Vänta nu… vad är det där? sa hon och pekade med sin sked. -Är det ett… sugmärke? Har du hånglat men någon?
Jag ryckte till, oskyldigt dömd. Hade jag inte täckt det? Jag smekte omedvetet över halsen, som om jag kunde gömma det under handflatan. Paniken började stiga. Hon skulle inte sluta förrän hon hade hela historien.
-Inget alls, sa jag och försökte låta nonchalant. -Jag ramlade bara på fyllan.
-Ramlade in i någons hals, va? fnös hon. – Kom igen, vem var det? Den där Johanna du tjatar om?
Johanna. Tanken på henne fick min kuk att rycka till, en svag minnesbild av hennes på alla fyra, fylld i båda ändar. Knullad bakifrån med en kuk i munnen. Men det var inte hon. Det var Alice. Alltid Alice.
-Det var ingen, sa jag och vände mig bort mot kaffebryggaren som puttrade. – Sluta fråga.
-Okej, okej, sa hon och lutade sig tillbaka, men jag såg på henne att hon inte gav upp. Hon visste att jag ljuger. Hon visste att jag hade en hemlighet. Och det gjorde henne ännu mer besatt av att få veta.
Jag tog en kopp kaffe fastän kannan bara var halvklar, svalde den skållande het och försökte samla mina tankar. Kanske hade jag varit för snabb. Kanske hade jag varit för desperat. Kanske hade jag bara varit en kuk i mängden för henne. Kanske hade hon vaknat med någon annan. Tanken på Erik, med sin karatekropp och självsäkra leende, fick en sur smak att sprida sig i munnen. Alice på knä med Eriks kuk i munnen. Jag spottade i diskhon, som om jag kunde spotta ut bilden av dem båda.
Jag åt lite frukost. Gick in i vardagsrummet och hejade på pappa. Han såg på Slalom och Pernilla Wiberg låg femma efter första åket. Han sa något om österrikiskan som ledde men jag lyssnade inte. Jag nickade bara, medan Pernilla Wibergs kamp i backen kändes som en blek kopia av den kamp jag utkämpade i mitt eget huvud. Hans värld var backar och mellantider. Min var en doft av parfym, erotiska fantasibilder och ett sugmärke som brände på min hals.
Varje litet ljud i huset fick mig att hoppas. Varje bil som körde förbi på gatan kunde vara hon. Telefonen ringde. Var det hon? Jag skyndade min in i köket igen och svarade med bultande hjärta. En iskall våg av besvikelse sköljde över mig, starkare än kaffet när jag hörde min mosters röst i luren.
-Hej Martin, har du Monika där?
Jag lutade mig mot köksbänken, plötsligt yr.
-Morsan! Det är Ann-Britt!” ropade jag, och min röst lät främmande och tom i mina egna öron.
Timmarna gick. Den eufori jag känt övergick alltmer i en gnagande osäkerhet. Kanske hade det bara varit en natt. Kanske hade hon åkt hem och glömt mig. Jag la mig på sängen och stirrade i taket. Jag kände hur min kuk började vakna till liv när jag tänkte på henne. På hennes leende, på hennes kropp, på hennes röst när hon viskade ”gott”. Brösten! Hennes bröst, mjuka och varma och perfekt rundade för att smälta i min hand. Min tunga minns motståndet när jag slickade på hennes bröstvårtor.
Jag tog kuken i min hand, stenhård, och började runka. Tänkte på henne. Såg bilderna. Tänkte på hur det hade känts. Hur jag fyllt hennes mun med min säd. Märkt henne som min. Tänkte på hur det skulle kunna kännas igen. Men det kändes tomt. Tomt utan hennes närhet, tomt utan hennes doft, tomt utan hennes röst. Det var bara en minnesbild. Bara en fantasi. Jag gav upp, släppte min kuk och lät den slakna. La mig på sidan. Stängde ögonen och försökte somna. Försökte glömma. Försökte sluta tvivla.
När det ringde igen var det inte längre den hoppfulla pulsen från förut. Det var en dov, beständig klump i magen. Jag vände mig om och lät signalerna ringa. Jag brydde mig inte. Det var säkert bara min moster som ringde igen. Eller Erik som ville snacka om natten. Fråga om Alice. Om hur skönt det var att knulla Johanna. Om det var Erik skulle jag ändå bara… Jag visste inte vad jag skulle göra.
Sedan hörde jag mammas röst, och den här gången var den inte ett rop, utan en viskning som nådde mig genom hela huset.
–Martin… Det är en Alice i telefonen.
Mammas viskning ”Det är en Alice i telefonen” var som en elektrisk stöt. Jag skyndade mig ner till köket, snodde luren ur hennes hand och lutade mig över köksbänken.
–Hallå?
Min egen röst var hes, knappt mer än en pust, en kort utandning.
I andra änden var det tyst. Inte bara sekunder, utan en sådan där lång tyst tomhet som bara uppstår i en telefonlur när båda lyssnar på varandras andning.
–Hej, kom det till slut. Rösten var låg, nästan viskande.
–Tja, sa jag och kände hur hjärtat slog mot revbenen. –Du.
–Ja, det är jag, sa Alice och lät tveksam. –Jag… jag bara…
Hon tystnade. Jag hörde hur hon drog in luft, som om hon skulle säga något viktigt, men sedan släppte hon ut det igen i en suck.
–Hur är läget? frågade jag för att fylla tystnaden, och det lät så futtigt. Så löjligt.
–Okej, sa hon med ett litet nervöst skratt. – Huvudet värker lite.
–Mitt också.
–Ja. Det var… det blev många öl igår.
–Mm. Det blev det.
Tystnaden växte igen. Den var tung, men inte ondskefull. Mer som om vi båda stod med samma osynliga vägg emellan oss och inte visste hur vi skulle riva ner den.
–Jag tänkte på det här, sa Alice plötsligt, snabbt, som om hon var rädd att hon skulle ångra sig om hon inte sa det fort. –Med… du vet…och efteråt…a… i soffan.
–Ja, sa jag och höll så hårt i luren att knogarna vitnade.
–Det blev lite… väl, sa hon och hennes röst lät liten och ynklig. –…galet,eller?
–Det var väl ok, sa jag, men kände direkt hur det lät fel. –Jag menar… det var ju inte planerat…ja att det skulle…
–Nej, sa hon snabbt. –Det var verkligen inte planerat. Jag menar bara… när jag tänker på det nu, så känns det som någon annan gjorde det. Det var inte jag…jag är inte…det var liksom inte..meningen.
Jag kände en stickande känsla i magen. Inte hon. Inte meningen. Hon ångrar sig.
–Du ångrar det? sa jag frågade och försökte låta som om det inte spelade någon roll, även om det var precis tvärtom.
–Jag vet inte, viskade hon. –Liksom..nej… eller? Jag vet inte vad jag känner. Det var bara… så mycket. Allihop. Erik och Daniel och Johanna… det var kaos.
Hon sa namnen på de andra, och jag kände hur svartsjukan ilade till i bröstet igen. Hon tänkte på dem.
–Ja, det var kaos, sa jag och försökte hålla ilskan borta ur rösten. –Men det var väl kul medan det pågick?
”Kul? Hur tänker jag?” tänkte jag och ångrade återigen mitt ordval.
–Kul? … Jo kanske, sa hon tveksamt. – Men… Martin?
–Ja?
–Det var inte det där jag tänkte på mest.
Hon tystnade igen. Jag hörde ett svagt ljud i bakgrunden, en bil som körde förbi hennes fönster kanske.
–Vad då? sa jag och kände hur hoppet började ticka i bröstet igen.
–När vi satt i soffan, sa hon så lågt att jag knappt hörde det. –Innan det blev… sådär stökigt. När det var bara du och jag.
Jag slutade andas.
–Jag var full, medgav hon. –Men jag var inte blind.
–Vadå?
–Jag såg hur du såg på mig, sa hon. –På festen. Innan. Det var inte så att jag bara råkade hamna där. Att jag stannade. Jag… jag ville att du skulle titta på mig.
Rummet snurrade runt mig. Hon ville det? Hon hade sett mig?
–Det var det enda som kändes… riktigt, sa hon och rösten darrade lite på slutet. – Resten var bara… stök. Men det där, med dig… Det var… kändes annat.
–Det kändes för mig också, sa jag och orden kom snabbt och jag stammade fram allt i en ström av ord. –Alice, jag har suttit här hela dagen och tänkt att du trodde att jag var en idiot. Eller att du bara… att det bara var för att du var full. …för vi var fulla.
–Men jag var så rädd, fortsatte hon och nu lät hon som att hon satt och grät. –Rädd att det skulle bli konstigt idag. Att vi inte skulle kunna prata. Att du skulle tro att jag är så där… lätt.
–Alice, sa jag och jag kände hur jag måste sätta ner mig på golvet. –Du är inte lätt. Du är… du är den coolaste tjej jag vet. Det var bara att… det kändes som en dröm. Att du ens tittade på mig.
–Du är inte så där dålig du själv, sa hon och jag hörde att hon skrattade lite genom gråten. – Du har en ganska fin kropp.
–Tack, sa jag och kände hur kinderna hettade. –Du också.
–Tack, sa hon tyst.
Vi satt där tysta en stund, men den var annorlunda nu. Den var inte längre en vägg. Den var mer som… en dörr som höll på att öppnas. Jag hörde hennes andning.
–Jag undrade en sak, sa Alice efter en stund.
–Vadå?
–Det där…Är det… är det? började hon med en tvekan i rösten som om hon drog sig för att fortsätta. -Det där? Eller var det bara en grej…eller?
–Det var inte bara en grej för mig, sa jag utan att ens tänka efter. –Jag vill träffa dig. På riktigt. Utan snurrande flaskor och fulla kompisar.
–Jag vill också det, sa hon snabbt. –Jag har velat det länge, men jag vågade aldrig… och nu efter igår så trodde jag att…jag sabbat allt.
–Det är inte sabbat, sa jag.
Tystnaden la sig över telefonlinjen igen. Jag hörde tung andning som pulserade i mitt öra men samtidigt lättare. Det klickade till i telefonen. En dörr stängdes i bakgrunden hos henne. Ljudet fick mig att hoppa till.
–Jag måste gå, sa hon snabbt, paniken låg nära ytan igen. –Mamma är hemma. Men… Martin?
–Ja?
Det var en lång paus. Jag kunde höra att hon drog ett djupt andetag. När hon talade igen var hennes röst fast, beslutsam.
–Kan vi ses? Bara du och jag?
–Ja, sa jag och min egen röst var lika fast. –Ja, absolut.
–Okej, sa hon. –Men inte här. Och inte… ute. Jag vill inte… jag vill bara vara med dig.
Jag förstod. Ingen risk att springa på någon.
–Okej, sa jag. –Hos mig då? Morsan och farsan är här men de kommer inte att störa. Kan inte garantera att syrran håller sig borta dock.
Hon skrattade till.
-Fattar, min lillebrorsa är likadan, sa hon. –Hos dig är bra. Ge mig en timme.
Hon lade på. Inte med ett plötsligt klick, utan som om hon sakta la tillbaka luren i klykan. Jag satt kvar på köksgolvet med luren i handen, och den gnagande osäkerheten var borta, ersatt av en pirrande, nervös förväntan. Alice. Hon skulle komma hit. Om en timme.
Min doft av gårdagens fylla och tanken på mitt ostädade rum fick paniken att slå till.
– Morsan! ropade jag med en blandning av eufori och panik. -Det kommer en kompis om en stund.