Min farmor var folkparksidol

När jag tänker tillbaka älskade jag alltid våra familjehögtider.

Jag är väl inte direkt lastgammal, bara dryga 40 år med tonåringar hemma som båda, både sonen och dottern, hellre umgicks med sina kompisar, istället för att åka med på någon familjefest.

Själv förstår jag inte vad som drar så mycket med mobiler, att snacka med sina kompisar i tre timmar och slappa hemma istället för att träffa familjen.

Jag själv mindes med glädje födelsedagar, påsk, midsommar och, framförallt, julen.

Hela familjen samlades, och vi var en väl sammanhållen familj där farmor var en klassisk matriark.

Farbror Anders, faster Anita och min pappa, Arvid, ställde alla in sig i ledet och farfar, Rutger, han bara skrockade när folk kallade honom toffel.

Farfar var en glad lax som kallade han sina barn “De tre Ana”, eller bara “Ana”.

Farmor tyckte jag däremot var lite sträng, stram och uppfostrande, ja, tråkug. Hon styrde familjen med järnhand, men några timmar in i högtiderna brukade hon alltid brista ut i sång.

Hon hade en vacker och klar röst, ända tills hon gick bort vid 80 års ålder 2012.

Farfar brukade titta så förälskat på henne när hon sjöng. Hennes drag mjuknade, hennes mun drogs till ett leende och man kunde se hur vacker hon måste varit när hon var ung.

…

Fotot var svartvitt och visade en vacker, blond, kurvig kvinna i vad som uppenbart var en glänsande klänning.

– Farfar…?

– Ja?

Jag höll upp fotot från en av de otaliga lådorna. Han tog det och vände på det kort innan han vände tillbaka det och såg på det medan ett leende spred sig till hans ögon.

– Det är din farmor. 1951.

– Det ser ut som om hon står på scen?

– Ja, det måste vara taget på hennes folkparksturné.

– Folkparksturné…? Pappa har aldrig talat om det.

– Nej, farmor ville inte älta gamla saker. Hon ville nog inte sluta sjunga. Hon talade aldrig om det.

Jag tänkte på hur hon brukade lysa upp när hon sjöng, så saker föll så smått på plats.

Farfar nickade och fortsatte.

– Om jag kommer ihåg turnerade hon med Dubbel-Arne…

– Dubbel-Arne?

– Arne Arnesson. Smeknamnet förklarar sig självt. Han var en oerhört känd fotbollsspelare som fick spela in en slagdänga han åkte runt med i folkparkerna. Han brukade börja med att ta upp någon på scenen och skjuta straffar mot ett mål arrangörerna släpat upp, sedan avsluta med att sjunga “Mål grabbar!”

– Det låter…

– Han var väldig populär, sen kom farmor, några andra artister och på slutet “River Swing Quintett”.

– River Swing…?

– Fem svarta amerikaner, väldigt exotiskt då, som sjöng hittar. De spelare till och med in nån låt på svenska.

– Och det här gjorde farmor? Inbundna, lugna, stränga farmor?

– Hon var fantastisk…

Han log igen och fäste blicken någonstans i fjärran ut genom fönstret.

– … jag såg henne första gången på turnén 53, då var hon tvåa efter RSQ…

– RSQ?

– River Swing Quintett! Häng med lite, Richard.

– Självklart… Sorry!

– 1955 var hon toppnamnet efter att “Swingflickan” släpptes.

…

Farmor hade till och med en egen wiki visade det sig.

“Sandra SwingAlexandra Persson, född 1932…” började den.

Det var intressant att läsa om hur hon upptäckts 1950 av ett skivbolag, på en talangjakt i Stockholms förorter, och lanserats som den söta, oskyldiga flickan med lätta och glada sångnummer.

…

Dubbel-Arne luktade svett och brännvin.

Alexandra, Sandra Swing som hon kallades, tänkte på vad hennes pappa sagt.

Det lät som om blixten slog ned när hans fot träffade bollen. Men blixten slog aldrig ned två gånger i motsats till Dubbel-Arne som ofta slagit till två gånger i en match.

Det var bara tre år sen han slutat som 31-åring, efter OS 1948, men han såg betydlig äldre ut än 34 med sin begynnande mage, uttunnande hår och smala mustasch.

– Såja, flicka lilla.

Hon kände hans hand på sitt huvud och började åter föra sina läppar upp och ned för det grova, vibrerande skaftet. Välhängd hade ryktet sagt, och Sandra kunde bekräfta det.

I början hade hon bara sugit av honom, hennes agent skivbolag hade sagt att det kunde vara bra för karriären, men det hade inte tagit lång tid innan Arne ville ha mer, så han hade tagit hennes oskuld längst bak i turnébussen, medan övriga artister låtsades som ingenting, och nu var det hennes kvällsrutin att stå på knäna med kjolen uppdragen efter att de spelat i en Folkpark eller i ett Folkets Hus.

Den äldre mannen hade dock sitt rykte samt sin fru och barn att tänka på, så för säkerhets skull kom han alltid i henbes mun.

Som ikväll.

Hon kände ollonet, stammen svälla, pulsera, och förberedde sig på den tjocka, beska, lätt salta vätskan.

När han kom, han kom alltid mycket, ville han se henne svälja, eftersom han menade att det var ren artighet.

Sandra ställde sig upp, drog ned tröjan över sina väl tilltagna bröst, kjolen över rumpan och kände på sitt blonda hår.

Den gamle fotbollsspelaren lutade sig redan tillbaka med en tänd cigarett.

– Tack stumpan!

Hon muttrade ett “det var så lite så” och såg ut genom bakrutan där den andra bussen syntes bakom den.

“River Swing Quintett” var ju stjärnorna, så de fick en egen buss, men det ansågs heller inte passande att de åkte i samma buss. Stjärnor eller inte!

…

Jag fortsatte läsa under fliken “Karriär”, för det var fascinerande att läsa om någon man känt och älskat hela sitt liv men inte vetat något om.

1952 hade farmor spelat in ett flertal lättsamma, mer eller mindre romantiska, komedier där hon brast ut i sång.

“Kärlek på Capri” och “Jag vill leva livet” var två stora hittar från filmer, och med dem i ryggen och en ny sång, “Älskade du”, gav hon sig ut i folkparkerna igen 1953.

Återigen var River Swing Quintett huvudnumret, men nu stod farmor som andra huvudakt.

När farfar berättade om första gången han såg henne på scenen sken han upp.

“Det nästan lös om henne!”, sa han, och berättade att han bestämt sig där och då för att hon skulle bli hans.

Tillfället kom när han tog modet till sig och sände in böommor till henne. Förvånande nog hade hon bett att få träffa honom, och de spenderade en kort tid tillsammans innan hon återigen hoppade på turnébussen.

Han var ju 25 och hon knappt 21, men när turnén tog slut började de sällskapa.

Skivbolaget hade då stylat om henne i Marilyn Monroes skepnad.

…

Sandra hade fjärilar i magen.

Vilgot var hemskt stilig, och han hade bett att få träffa henne igen när turnén var slut.

Hon trodde att hon skulle säga ja.

Leende bet hon lätt på lillfingret och vände blicken från naturen utanför fönstret till gången, där övriga akter, förutom RSQ satt, och såg genom framrutan de röda bromsljusen från den andra bussen.

Hon reste sig, lämnade bussen och gick de korta stegen till den andra bussen.

Det hade blivit en rutin att de lämnade orten de var på, att hon bytte buss utanför orten och sedan bytte tillbaka innan nästa.

Hon föredrog de fem färgade männen, och deras entourage, sällskap framför övriga akter. Hon och, ibland, Gittan Söderkvist  satt i den andra bussen, lyssnade på historier om Amerika, musik de aldrig hört förr, platser de aldrig varit på, de drack pilsner och brännvin, rökte cigaretter och, understundom, något männen, på grov dialekt, kallade jazztobak.

Den där kvällen, efter den trevliga stunden med Vilgot, var hon på gott humör, bättre än vanligt. Hon visste inte hur det gått till, men hon och den inofficiella bandledaren, Nathan Sheridan hånglade efter någon timme ganska avancerat.

Sandra mindes hans mörka hand kring sitt ljusa bröst och hur han uppmanande fört hennes hand till sitt skrev där hon började krama en varm, stenhård lem.

Hon kom ihåg hur stor den varit. Mörk, lång, grov, ådrig och med spänt, blottat ollon. Han hade smakat annorlunda. Var det för att det var en annan färg? Hon visste inte.

Nate hade bett henne använda tungan mer, hade velat att hon skulle svälja, och hon svalde.

Efter det hade det eskalerat snabbt.

Hon och Nate hade haft sex i omklädningsrummet kvällen efter, och nu var hon ensam på bussen med bandet.

Sandra visste att det var en kliché med svarta män och stora lemmar, men nu stod hon framför dem och sjönk sakta ned på knä.

Männen strök sina stånd och den yngste av dem ställde sig framför henne och greppade henne om nacken medan Nate sa att “the white bunny gives great head!”.

Hon böjde sig fram och öppnade munnen och slöt läpparna kring det svullna, svarta ollonet och började långsamt att suga på det med mannens händer på sitt huvud samtidigt som ännu en av männen gick ned på knä, särade hennes skinkor, släppte en spottloska mellan dem och tryckte sitt hårda ollon mot hennes anus.

– Nate says you never let him come inside you, but I always come inside my women.

Hon förstod inte att han ville ta henne där. Där hon… Tja… Det kändes äckligt.

Hon stönade när ollonet trycktes igenom hennes tajta slutmuskel.

Hon hade aldrig gjort det förut, men Josh smorde helt enkelt in sitt ollon med saliv efter att ha masserat anuset lite och tryckte sig in.

– Oh my God…

Det var kanske brutalare än hon föreställt sig det.

Det gjorde ont, och det kändes som han var långt uppe i henne, men smärtan gav vika för något annat. Sandra kände hur den ljuva smärtan spred sig genom hennes kropp när den grova kuken trängde längre och längre in i hennes anal för att bytas ut mot smärtsam njutning. Det var första gången någon fyllde upp henne där.

Hon försökte ge njutning även till den unga mannen som knullade hennes mun, men de kraftiga stötarna in i hennes anal gjorde att hon helt enkelt bara kunde ta emot och lät den svarta kuken munknulla henne.

– Oh my God what a tight ass.

Joshua stötte hårdare och hårdare in i henne och greppade grymtande hennes mjuka höfter. Han stelnade till och hon kunde nästan känna den pulserande varma vätskan djupt inne i henne och sedan hur ollonets grova fläns lämnade hennes bak när det sakta drogs ur henne.

Nate hade, när han rullat över henne på rygg, sagt att han velat ta hennes “oskuld”, men han greppade henne i knävecken, lutade sig mot dem där de låg på varsin sida av hennes bröst och trängde även han in i hennes, nu lätt öppna, bakre hål.

Fram till nästa stadsgräns turades männen om att ta henne, ensamma eller i grupp, på alla upptänkliga sätt, och när hon stelt gående, med utsmetat smink, kletigt hår och strimmiga kläder bytte buss kände hon de anklagande blickarna, men hon lät dem stirra.

…

1955 hade farmor åkt ut på en ny turné, nu som sångerska åt Nate Sheridan Trio.

Farfar nämndes i förbifarten 1953 liksom deras bröllop 1954.

Jag såg på bilderna från 1955, och borta var den oskuldsfulla Marilynkopian Sandra Swing, nu uppträdde betydligt mer erfarna Sandra Ericsson på jazz- och bluesscener över hela Sverige och Europa. Hon hade till och med några gig i USA.

Sedan, 1956, tog all information slut.

Inga fler skivor, inga fler konserter, och jag hittade ingen information.

…

Den vackra färgade kvinnan hade satt sig längst bak i kyrkan på farmors begravning.

Hon var i 50-årsåldern och hade nickadt allvarligt mot mig när jag vänt mig om.

Hon hade sett bekant ut, men jag hade inte kunnat placera henne.

“Det är Nicolette Sheridan. Soulsångerskan.”, hade min syster viskat.

– Vad gör hon här?

– Du sa att farmor var sångerska.

– Mmmm…

Ceremonin hade varit vacker och avslutades med “Älskade du”, en sång jag då visste varit min farmors sista sång, sista hit.

Jag hade tagit farfar under armen på vägen till lokalen för gravfikat.

– Kände farmor Nicole Sheridan?

– Hmmm…

Farfar hade slagit ned huvudet, och sedan vänt det mot mig.

– Det är din pappers storasyster. Halvsyster.

– Men…?

– Att hon är färgad? Turnéer är långa, folk gör saker de inte… Jag klandrade aldrig din farmor, jag älskade henne för mycket, hon… Jag klandrade henne inte för ett enda litet misstag.

Han slog ned blicken igen när rösten svek honom.

– Skandalen på 50-talet. En stor svensk stjärna… En vit kvinna… Ett svart barn… Hennes karriär dog där och då.

– Vet pappa? Faster och farbror?

– De vet. Men, vi har aldrig… Jag ville aldrig.

– Mmmm…

Jag såg Nicolette stiga in i en svart bil med mörka fönster, och försvinna.

– … jag förstår farfar.