Magister Roos och Fröken Dahl

Det hade börjat som ett skämt, hon hade klämkäckt kläckt ut sig ett ”God eftermiddag, magister Roos, tack för idag,” efter den allra första föreläsningen Adam Roos haft med hennes klass, och han hade blinkat till, tittat på henne med lätt förvåning, skrattat till och sagt ”God eftermiddag, fröken Dahl,” med samma klämkäcka tonfall som hon använt. Och sen, som för att höja ribban, hade han böjt huvudet, artigt som en annan Mr Darcy, och lett ett alldeles för vackert leende.

Och nu, såhär ett halvår senare, var hon lika fast i sitt ”God eftermiddag, magistern,” som hon var i sin hopplösa lilla lustfyllda förälskelse, och det var verkligen sanslöst orimligt. Speciellt när hon stod vid whiteboarden med dagens redovisning, och han satt snett bredvid på bordet och betraktade henne, gjorde en anteckning i ett block med jämna mellanrum, log lite när hon viftade med händerna för att verkligen driva hem en poäng i sina resonemang, såg på henne med de där mörkblå ögonen bakom svarta glasögonbågar. Han hade håret i en låg svans i nacken idag, men en slinga på höger sida om ansiktet hade lirkat sig loss och hängde som en grå prydnad mot det mörkare bruna håret. Skägget var trimmat kortare idag, och hon tyckte nog det såg lite mer grått ut. Sjukt stiligt.

”… och, ja, det är väl det jag har, faktiskt,” avlutade Miranda lite lamt och knixade till helt lätt, och det var bara lite pinsamt att det fortfarande satt så djupt i ryggmärgen fastän hon var 35 och det var typ tusen år sedan hon gått kurser i fint uppförande för att en gammal släkting velat bjuda henne på det som barn.

”Utmärkt, Dahl.”

Att han använde både hennes och klasskamraternas efternamn vid tilltal var i hennes hjärna nu så naturligt att hon inte längre studsade till, men å andra sidan ansåg alla hennes sinnen att sättet han sa just hennes efternamn på var, tja, annorlunda. Det var, milt sagt, extremt frustrerande. Men hon log, fick fram ett skojfriskt ”tack, magistern,” mest för att hålla skenet uppe och kilade till sin bänk för att låta nästa klasskamrat göra sin presentation. När hon satte sig, kunde Miranda svära på att Adam Roos sneglande på hennes bara ben när hon lade höger över vänster och slätade till kjolen.

#

Lunchrast. En liten matsal med 20 vuxna människor, och det lät som en matsal full av tonåringar. Vilket oftast var hysteriskt roligt, men tydligen inte just idag. Miranda plockade med sig termosen med soppa, burken med snacks och vattnet och traskade ut i en av de angränsande korridoren. Det mattbeklädda golvet var helt okej att sitta på, och hon petade av sig sandalerna för mer komfort och la benen i kors så att kjolen breddes ut som ett gult täcke över dem.

Halvvägs igenom burken med snacks, och med musik i öronen som dränkte exakt allt, registrerade ena ögat något svar i vrån. Det enda svarta Miranda visste befann sig i lokalen idag var Adam Roos kostymbyxor. Hon kikade lite mer åt sidan och såg mycket riktigt nämnda lärare stå längre ner i korridoren med en kopp kaffe från macken tvärsöver gatan. Han höjde koppen mot henne, strosade sen fram och log ner mot henne. Miranda pausade musiken, log tillbaka.

”Energipåslag?” Hon nickade upp mot hans kopp.

”Jo,” bekräftade Adam Roos och stoppade glasögonen i den lila skjortans bröstficka, vek ihop sina långa ben och slog sig ner på golvet mittemot henne, lutad mot korridorens andra vägg. Hon sneglade hastigt. Vackra ögon, det där halvlockiga håret. Lila skjorta, svart slips, svarta byxor. Blanka skor. En klocka som kikade fram vid vänster handled. Löjligt attraktiv. Helvete.

”Du gör bra ifrån dig.”

Helvete.

”Tack snälla,” fick hon ur sig, och fan att det var så lätt för kinderna att blossa upp.

”Påminn mig, visst är du en av de som är runt 30, här i klassen?”

”Mhm,” bekräftade hon och panik-mumsade i sig en jordgubbe.

”En bra ålder. Lagom. Inte uråldrig som undertecknad,” sa Adam och blinkade muntert.

”Du är ju inte gammal, lägg av, femtio är robust!” for det ur henne, för naturligtvis försvann filtret när hon faktiskt behövde det. Hans skratt var lågt, lite mullrande.

”Man tackar, fröken Dahl.”

Ett pipande ekade mellan väggarna. Adam Roos klickade på sin klocka, reste sig upp och sträckte en hand mot henne.

”Ska vi gå? Vi har en hel eftermiddag att ta oss igenom, kan bli mycket att ta i.”

Helvete. Men hon tog såklart hans hand, och hans tumme smekte alldeles tydligt över hennes knogar i tre sekunder innan han släppte när hon också stod upp på fötter, och de gick tillbaka till klassrummet.

#

De sista två timmarna var hysteriska. Noll syre i klassrummet. Trötta vuxna. För mycket socker för att orka. Eftermiddagssolen rakt in mot whiteboarden, och persiennerna var såklart fortfarande trasiga.

15:30 tog Adam Roos av sig glasögonen, gned sig över näsroten, satte tillbaka de svarta bågarna och kavlade upp skjortans lila ärmar en aning.

”Nej, mina vänner, nu sätter vi punkt för idag. Läs igenom kapitel sex till tio och gör de instuderingsfrågor som hör till, så går vi igenom allt på torsdag. Ha en fin kväll och en trevlig morgondag.”

Skrammel. Stolar som föstes ihop mot bänkar, väskor som fylldes, jackor som slängdes runt. En efter en troppade folk av. Miranda var påväg ut efter Ivar, när Adam meddelade att hon glömt en väska, så det var bara att vända om och gå genom bänkraden till platsen längst fram igen.

”Tack, magistern,” babblade hennes mun när hon hukade sig ner och norpade åt sig den lilla axelväskan från golvet. En sko och ett byxben i synfältet. Miranda satt kvar på huk, väskan i handen, den andra handen mot bänken som stöd.

”Gå hem och vila, Dahl. Bra jobbat idag.”

Hon lutade huvudet uppåt, lätt bakåt och såg på den äldre mannen som satt på bänken och svängde lätt med benet. Skon nuddade hennes nakna knä, inte hårt utan bara som i förbifarten.

”Detsamma,” mumlade hon och gled upp till stående, hamnade alldeles för nära honom, kände parfymen vars doft hon ännu inte klurat ut, mer än att den gjorde henne kåt, eller snarare, doften tillsammans med honom, gjorde henne kåt. Han såg på henne. Log lite.

”Den är vacker,” sa han stillsamt och sträckte ut en hand, följde konturen av klängrankans växtlighet över hennes axel och ner på överarmen, men utan att faktiskt röra vid henne, han bara ritade tatueringen i luften några centimeter ifrån. Men det räckte för att hon skulle känna den välbekanta stöten när nerverna i klitoris drog ihop, när det pirrade i bröstvårtorna. Helvete.

”Tack,” sa hon med alldeles för hes röst.

”Du-” började han, sedan knep han ihop läpparna, drog glasögonen av näsan, la ner dem på bänken, suckade.

”Ursäkta. Jag har visst dålig självkontroll idag. God eftermiddag, fröken Dahl.”

Och han reste sig från bänken, böjde huvudet helt lät mot henne, plockade raskt ihop sina saker, svepte med armen bort mot dörren och log lite.

”Damerna först.”

De följdes åt ut till hissen. Våningarna gled förbi en i taget. Hela hissen doftade av honom.

”Det är inte… jag menar… jag förstår,” mumlade hon vid våning tio. I spegeln på hissväggen log Adam Roos lite mot henne.

”Jag har som regel inte relationer med elever.”

”Klok regel. Men ja, alltså-”

”Jag vet, Miranda. Men inte nu. Inte såhär.”

Det var första gången han använt hennes förnamn sedan uppropet månader tidigare. Hon nickade, och deras reflektioner skimrade när lampans ljus blinkade till. Som en hägring, en dröm.

”Jag vet. Men DS, Pastellfjäril, sen,” svarade hon, och var nästan helt säker på att de små sällsynta orden här och där de senaste månaderna måste betyda vad hon trodde.

Han log mot henne och sen luckrades leendet upp när lampan flimrade igen och hissen stannade på bottenvåningen. Han lät henne gå först, och när de gick i solljuset viskade han bakom henne:

”Sen, min vackra, tänker jag se till att ha dig över knäet.”

#

Sista dagen. Klassen hade tillsammans köpt det vanliga, en liten odödlig grönbladig växt och ett presentkort till stans bästa godisbutik. Sanna skulle lämnat över det, men hon hade snott åt sig Miranda under lunchen, hastigt slängt över grejerna, och stressat sagt att ena barnet behövdes hämtas från skolan, att hon behövde åka.

Så därför stod Miranda nu och räckte över presentkort och krukväxt, och Adams hand var varm mot hennes när han tog den lilla krukan, han tackade hela klassen och log mot dem alla, men leendet brände inom henne och hon gick så snabbt som möjligt tillbaka till sin plats, bort mot säkrare avstånd.

Senare, under lunchen, stötte de ihop i dörren mellan matsal och korridor, hon snubblade till, han grep om hennes överarm med ena handen, höften med den andra, och hennes hud brann. När han rätade upp dem båda och släppte henne, la han ett finger mot läpparna, famlade i en byxficka, grep hennes hand och tryckte till. Sedan gick han in i matsalen.

I hennes hand låg lappen han smugit åt henne, och den brände som om pappret stod i lågor.

Hotellet. Rum 465. Nyckel i receptionen. 18:00 om grönt. A.R.

#

18:01 lät hon kappan falla till golvet. Hörde Adams skratt när han såg på henne där hon stod i svarta skor och spets i skiraste ljusgrönt. Han reste sig från sängen och kom emot henne.

”Du har varit en fantastiskt frustrerande duktig elev, fröken Dahl,” sa han muntert och grep tag om hennes midja med varma händer. Äntligen, skrek hennes kropp när han kysste henne och lät en hand glida över henne rygg, upp i nacken och in i håret som han drog helt lätt i.

”Och som du vet, Dahl, så får duktiga elever alltid en belöning.”

Han drog henne mot sängen med handen stadigt i hennes hår, knuffade mjukt ner henne på mage, drog av henne skorna, smekte hennes arm, försvann en liten stund, kom tillbaka, föste i handen i hennes hår igen och styrde runt henne till hon låg över hans knä med ansiktet vilande på sidan ner i en kudde. Hans hand mot baksidan av hennes lår.

”Nå, fröken Dahl, har fröken varit stygg eller duktig?”

Han drog något smalt över hennes skinkor utan på den gröna spetsen. Trä. Kanske en pekpinne. Miranda log ner i kudden, bet sig i underläppen.

”Bådadera, naturligtvis, magister Roos.”