Elias läste meddelandet ännu en gång och lät sedan blicken glida ner till det svar han hade skickat kvällen innan. Bokstäverna var om möjligt ännu suddigare nu än då, trots att berusningen bedarrat av nattens blytunga sömn. Allt som kvarstod av fyllan var en svag huvudvärk och ett rumlande i magen som påminde honom om att han inte hade ätit på mer än ett halvt dygn.
Och så meddelandet förstås. Det var nästan som en förbjuden kvarleva, ett brev från hans undermedvetna som aldrig var menat att läsas i nykterhetens dimfria tillstånd.
Han läste det igen. Herregud. Vad höll han på med?
I ett försök att dämpa den tilltagande ångesten lade han ned telefonen på bordet och var samtidigt noggrann med att vända skärmen nedåt. Det var ett försök att förtränga det som hade hänt, men det var förgäves. Han kunde inte tänka på något annat; det hade inte spelat någon roll om han så hade begravt telefonen i Tutankhamons gravkammare — de små glödgade bokstäverna hade ändå varit inristade i näthinnan.
Han tog upp telefonen igen. Omedelbart drog sig blicken till namnet i det översta fältet: Lovisa. Ett oskuldsfullt namn. Sött och varmt. Han föreställde sig att bokstäverna låg på hans tunga och smakade på dem, en efter en. Den söta och varma smaken bestod, men så trädde en ännu starkare förnimmelse fram: lusten.
Elias och Lovisa gick i samma klass på en distanskurs i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet. Han bodde i Malmö, hon någonstans i Halland, han mindes inte exakt var. De kände inte varandra sedan tidigare, utan träffades på kursen när de blev indelade i samma grupp inför en presentation om filmadaptioner. Förutom Elias och Lovisa bestod gruppen också av en 50-årig bibliotekarie och en man vars slitna hy placerade honom i en ännu äldre ålderskategori än kvinnan.
Elias och Lovisa graviterade mot varandra ögonblickligen i det ålderdomliga sällskapet, trots att det fanns en åldersskillnad mellan dem också: han var trettioett och hon hade nyss fyllt tjugo. Hennes unga ålder var ingenting han reflekterade över, åtminstone inte på ett negativt sätt. Snarare tvärtom: hennes livlighet var en välkommen kontrast till de två stofilernas avmätta utstrålning.
En kväll plingade det till i telefonen när han satt i soffan med Johanna. På den upplysta skärmen som låg mitt emellan dem dök en vänförfrågan från Lovisa upp.
Johanna sneglade ned på telefonen. “Vem är Lovisa?”
Elias hjärta började rusa. Han förstod inte varför – han hade ju inte gjort något fel.
“En tjej i klassen. Vi har ett grupparbete tillsammans.”
Det blev tyst i några sekunder. Han kunde se misstänksamheten gro i hennes ögon då de återigen gled över bokstäverna på skärmen. Sedan, när skärmen släcktes igen, återgick hon till att se på filmen på tv:n. Elias gjorde detsamma, men den kittlande känslan i bröstkorgen bestod.
Senare på kvällen, när Johanna hade gått och lagt sig, gick han in och accepterade Lovisas förfrågan. Att lägga till klasskamrater på sociala medier var i sig inget konstigt, men det var något med Lovisa som kändes annorlunda. Det gick en ilning i kroppen när han tänkte på att skriva till henne. Resten av kvällen funderade han på vad han skulle skriva till henne, men varje gång han skrev något i textrutan raderade han det igen, rädd för vad det skulle signalera.
Men var det inte en överdriven oro? Han och Lovisa var ju bara kurskamrater, och han och Johanna hade en trygg relation som inte skulle låta sig rubbas av att han skrev till en tjej han hade ett grupparbete med.
Eller?
Efter en lång stunds begrundan skrev han till henne, och bara ett par minuter senare svarade hon. De pratade en stund och sa sedan god natt.
Veckorna därefter skrev de till varandra sporadiskt. Elias försökte passa på att skriva till henne när han inte var med Johanna. Inte för att han försökte dölja samtalen i sig – de var inte på något sätt sexuella eller så – utan för att han helt enkelt inte ville oroa Johanna i onödan. Och det hade verkligen inte funnits någonting att oroa sig för.
Tills nu.
Han läste meddelandet igen:
Jag ska till stugan i helgen, vill du komma dit?
Lovisas föräldrar hade en stuga i Skåne, bara några mil från Malmö, och hon brukade åka dit vissa helger på sommaren. Han mindes att han hade läst det där meddelandet på klubben kvällen innan, men han mindes inte att han hade svarat. Om det inte hade stått där på skärmen framför honom hade han inte trott på det, men nu var det obestridligt:
Gärna.
De mörka hårstråna reste sig över hans hud. En molande oro belägrade bröstet. Men det fanns också något annat bakom ängsligheten: ett pulserande begär.
Det var en intensiv kamp mellan den resonliga hjärnan – den som sa åt honom att ta bort meddelandet och blockera henne – och det lystna könet inuti hans byxor som dunkade så hårt att han inte ens kunde höra sina egna tankar.
Hjärnan hade inte en chans. Den var ett värnlöst villebråd. Längst ned på skärmen, mottaget tidigare under morgonen, fanns nämligen ännu ett meddelande från henne:
Du kan komma hit klockan tre. Om du inte har ångrat dig, alltså.
Hans fingrar darrade – kanske av samvetskval, kanske som en följd av sitt köns starka längtan – när han knappade in svaret:
Jag kommer vid tre.
Han tryckte på skicka-knappen och såg meddelandet gå iväg. En svag ljudsignal indikerade att det hade levererats, samtidigt som det också indikerade att det inte längre fanns någon återvändo. Om några timmar skulle han träffa Lovisa, ensam, i en stuga ute i skogen.
Vad fan höll han på med egentligen?
* * *
Efter vad som kändes som en oändlig väntan satt han äntligen i bilen. Motorvägen hade försvunnit bakom honom och han körde nu på en landsväg. Det var tio minuter kvar enligt GPS:en. Varje gång siffran sjönk började fjärilarna flyga runt i ett virrvarr inuti hans mage, och ändå var det ingenting mot hur hans kuk pulserade genom byxorna mot det skinklädda sätet. Han gned sig försiktigt mot det: fram och tillbaka, fram och tillbaka. Motorn gav ifrån sig ett vrål, och varvtalsmätaren sköt i höjden.
Som tur var hade han inte ens behövt ljuga för Johanna om vad han skulle göra. Han hade inte ens sagt någonting eftersom hon jobbade helg varannan vecka, och detta var en sådan helg. Dessutom var de särbos: under flera månader hade hon tjatat om att de skulle flytta ihop, men Elias hade dragit ut på det och ingenting hade hänt. Han var glad för det nu. Hon skulle aldrig få reda på att han var någon annanstans än hemma såvida hon inte gjorde ett spontanbesök hemma hos honom, vilket han inte ansåg särskilt troligt. Och det vore ingen katastrof oavsett.
Destinationen ligger till höger, ljöd den robotliknande kvinnorösten när han nådde slutet av den ödsliga skogsväg han kört på i några minuter. Han hade passerat ett par hus på vägen dit, men de låg flera hundra meter från den röda stuga han nu parkerade intill. Ett ensamt hus, och inuti det: en ensam tjej, blond och blåögd, en sårbarhet för ljuv att ens drömma om.
Han klev ut ur bilen. När han stängde bildörren såg han Lovisa komma ut från stugan. Hon var klädd i en sockervaddsrosa klänning med vita blommor på; den nådde inte längre än halvvägs nedför de solkyssta och smala låren.
“Hallå där!” utbrast hon och öppnade sina armar för att ge honom en kram. “Vad kul att se dig!”
Elias kände omedelbart en oro över beröringen. Om de kramades för hårt skulle hon känna vad som pågick innanför byxtyget, men han kunde samtidigt inte neka henne en kram.
“Ja, verkligen”, sa han och omfamnade henne försiktigt. Han kände en svag doft av vanilj från hennes hals, och blev tvungen att tränga undan impulsen att sätta tänderna i henne.
Han sköt tillbaka höften för att inte vidröra hennes kropp med sitt styva kön. Det skrek ursinnigt efter att få komma ut i värmen, och framför allt efter att få tränga djupt in i hennes varma underlivs omhuldande skyl. Tanken var i det närmaste olidlig. Sanningen var att han inte visste om han skulle kunna hejda sig själv om den vidrörde hennes kropp. Det skulle i så fall inte resultera i något försiktigt gnidande som det hade gjort i bilen, utan han skulle snarare slita sönder hennes klänning och släppa lös det bultande odjur som hade vrålat hennes namn i timmar.
Lovisa.
Lovisa.
Lovisa.
Det skulle vara skoningslöst: en demon som förslavade den ärbara ängeln och förvandlade den till en sedeslös förbrukningsvara; ett föremål snarare än en kännande människa. Han kände hur dess törst blev hans egen: demonen var på väg ut, den forsade genom hans vener.
“Visst är det fint här?” sa hon när de släppte taget.
Elias rycktes ur sina tankar och harklade sig. “Ja. Jättefint”, sa han och såg sig omkring. Den grönskande blandskogen som omgav stugan var verkligen vacker: resliga tallar och prydliga björkar stod omlott, sida vid sida, som vänner.
“Kom, så ska jag visa dig stugan”, sa hon och gick uppför den lilla trappan som ledde upp till altanen. Elias följde efter, men saktade in en aning för att låta henne gå först så att han kunde iaktta hennes kropp. Han följde hennes lilla vickande rumpa uppför trappstegen med blicken, och återigen kände han den demoniska lustan fylla hans kropp. Han önskar att hon hade stannat där så att han kunde lyfta på klänningen och kyssa den nakna huden därunder, närma sig hennes ömma delar långsamt innan han…
“Elias?”
Han tittade upp. Lovisa stod uppe på altanen och såg på honom förundrat.
“Förlåt, jag fastnade i tankarna.”
Hon flinade. “Jaså? Vad tänkte du på?”
Hur högt du hade skrikit om jag trängde in i din lilla rumpa. Och hur skönt det vore att få göra det här och nu på altanen, besinningslöst och utan pardon.
“Inget särskilt”, sa han och log.
Lovisa ryckte på axlarna och började sedan rundvisningen av stugan. Det fanns ett allrum, ett kök och två sovrum. Och så ett litet badrum. Det var en klassisk sommarstuga med träpaneler och trägolv, och gamla dammiga soffor, ekbord och våningssängar som ockuperade de olika rummen. Det var mysigt, Elias familj hade haft en liknande stuga utanför Värnamo när han var liten, men de sålde den när han var i tonåren. Det hade alltid grämt honom: han älskade den där stugan.
Tonåren, tänkte han. Det kändes som en avlägsen och svunnen tid, men här stod han intill Lovisa, som för bara några veckor sedan hade varit en del av den. Det kändes så… otillåtet. Allt med detta var visserligen förbjudet, men hennes unga ålder förstärkte verkligen känslan ytterligare. Hon var tjugo nu, men för några veckor sedan – vilket egentligen bara var några dagar om man tänkte efter, vilket i sin tur bara var några timmar, minuter, sekunder – var hon faktiskt nitton. Han tyckte sig kunna se det på henne: hyn var slät och kroppen tajt, till skillnad från Johannas. Han tyckte sig se det på hennes längd också: hon var ett huvud kortare än honom. Längd hade visserligen ingenting med ålder att göra, det visste han, men det passade in i hans fantasi, så han lät tanken hållas.
Elias kunde inte slita blicken från den åtsmitande klänningen. Den vädjade till honom, precis som hennes glittrande ögon vädjade till honom. Knulla mig, knulla mig, knulla mig.
“Det är inte så stort”, sa hon och gestikulerade ut över köket. “Men det funkar. Det är—”
Han sträckte sig fram och kysste henne. Deras läppar möttes innan vare sig han eller hon hann reagera – han var lika förvånad som hon var över det plötsliga utfallet. Men så insåg han att det inte var han som hade gjort det, utan vilddjuret, demonen. Vad är väl människan, tänkte han, om inte ett djur? Även han var ett sådant – ett rovdjur – och flickan framför honom var hans byte, hans rov. Trots människans alla försök att förtrycka dess inneboende djuriskhet fanns den ändå kvar där inne, latent, väntande på att få bryta ut.
Elias tänkte inte vänta mer. Hans händer rörde sig över hennes klänning: uppför höften, över revbenen och sedan över hennes bröst, där huden var blottad. Den vänstra handen rörde sig upp mot axeln och förde ned axelbandet längs armen, och därefter gjorde han samma sak med den andra handen på den andra sidan. Lovisa flämtade till, märkbart överrumplad av den plötsliga närheten, men fortsatte att kyssa honom. Han kände hur hennes bröstkorg reste sig allt häftigare.
Elias kropp pulserade kraftigt, den också, och efter viss möda fick han till slut av hennes behå och blottlade hennes bröst. De var inte särskilt stora, men mjuka och fina. Inbjudande.
Han separerade sina läppar från hennes och lät dem sedan röra sig nedför hennes hals och hennes nyckelben tills de till slut nådde det ena bröstet. Han kysste det mjukt, sög på det och nafsade. Demonen i honom ville bita – bita hårt – men han tyglade sig och fortsatte sedan över till det andra bröstet. Lovisa flämtade inte bara försiktigt längre – hon stönade högljutt.
När Elias förde ned sin hand till hennes trosor, ökade stönen ännu lite till i styrka. Han kände hur våt hon var redan när han rörde vid tyget. Det var en tunn stringtrosa, lösaktig och suggestiv, och det var också det enda som skiljde honom från hennes inre.
Det fanns ingen tid att ta av dem – längtan var helt enkelt för stor – och i stället gled två av hans fingrar, först pekfingret och sedan långfingret, in under troskanten och förde trosorna åt sidan. Med cirkulära rörelser började han smeka hennes sköte – detta underbara, efterlängtade och alldeles dyvåta tomrum som väntade på att fyllas – och snart var hans fingrar inuti henne.
Så fort de gled in tog demonen över; Elias kunde inte tygla sig själv längre. Plötsligt var hans byxor på golvet; plötsligt var Lovisas nakna rumpa ovanpå köksbänken och hennes ben särade och vidöppna; och plötsligt var han inuti henne. I timmar hade hans kuk trånat efter henne och när den nu äntligen gled in i hennes fitta, vars trånghet kunde ses som ännu ett bevis på hennes ungdomlighet, föreföll det hela sig som en nästintill utomkroppslig upplevelse. I snabba, kraftfulla stötar tryckte han sig in i henne och hörde samtidigt hur hennes flämtningar och stön förvandlades till fullskaliga skrik.
Elias skrek, han också: bestialiska ljud som inte verkade tillhöra honom själv. Kyssarna hade upphört; han var för uppslukad av lusten och för upptagen med att knulla henne så hårt han kunde för att vilja ödsla energi på något annat än just detta. Den ärbara ängeln hade äntligen blivit den förbrukningsvara han fantiserat om, och nu ville han förbruka henne så fort han kunde.
Hennes naglar grävde sig djupare och djupare in i hans rygg. De ljusa skriken blev mörkare och mörkare, som om han knullade henne in i en vuxenhet hon tidigare inte hade upplevt, och ansiktet förvreds mer och mer. Hon verkade ha förlorat kontrollen över sin egen kropp.
“Hårdare!” skrek hon mellan andhämtningarna. “Hårdare!”
Elias hår var dyngsurt av svett, men han var inte sen på att lyda befallningen och trängde snart in i henne med ännu större kraft än tidigare. Det var ett brott mot naturlagen: ett rovdjur som kuvade sig för sitt offer, men han ville inget hellre än det hon precis bett honom om.
Jo, förresten, en sak: han ville tränga in i hennes söta lilla rumpa och fortsätta de kraftfulla stötarna där, men då skulle han behöva retirera från hennes varma, våta fitta. Det ville han inte, inte ens för en sekund, och beslöt sig därför för att skjuta undan tanken.
För tillfället.
En stöt, sedan en till och sedan ännu en. Kort därefter brast Lovisa ut i ett öronbedövande, men återigen ljust skrik. Hennes kropp bröt ut i konvulsioner: benen vek sig inåt, hennes bröstkorg vek sig mot honom, och hennes händer klamrade sig fast runt hans rygg.
Men Elias fortsatte. Han var inte klar än.
Han tog ett nytt tag om Lovisas skinkor och lyfte upp henne ett par centimeter från bänkskivan samtidigt som han fortsatte att trycka sig in i henne. Tack vare den ökade elevationen kom han ännu djupare in i hennes kropp, och som en följd av detta blev Lovisas konvulsioner allt kraftigare, vilket gjorde henne trängre och trängre.
Samtidigt som hennes underliv slöt sig om hans kuk började den plötsligt pulsera vildsint, kraftigare än Elias någonsin känt den göra tidigare i sitt liv. Han stötte in den i henne tills det inte gick att komma längre in, och värmen från Lovisas inre blandades med värmen från hans säd som fullkomligen vällde ut ur honom och in i henne.
Bultandet tycktes aldrig ta slut: mer och mer sperma strömmade in i den lilla blondinen som han för en liten stund sedan aldrig hade träffat. Han visste inte ens om hon tog något preventivmedel, men det spelade ingen roll. Tillfredsställelsen var allt som betydde något just nu.
Lovisa höll honom tätt intill sig medan han tömde de sista dropparna. En lättnad sköljde samtidigt över honom: frustrationen var borta och den demon som hade bosatt sig inom honom var också försvunnen, bortsköljd tillsammans med utlösningen.
De höll varandra så en stund, flåsande och blöta. Han var fortfarande i henne, ovillig att lämna hennes sköte, detta Eden.
De såg på varandra: klasskamraterna, de två främlingarna, som aldrig hade träffats förr men som alldeles säkert skulle träffas igen.
Han lät händerna vandra över de nakna låren igen, långsamt och mjukt, och ledde dem sedan ned mot stjärten. Med en hand på varje skinka särade han försiktigt på dem, och föreställde sig samtidigt hur Lovisa öppnade upp sig mot bänkskivan hon satt på. Om han bara drog henne till sig en aning och lyfte upp rumpan lite…
Den begynnande slakheten var ett minne blott. Han var hård igen, och den omisskännliga törsten hade återvänt.
Visst skulle han och Lovisa träffas igen, tänkte han.
Johanna jobbade ju varannan helg.
Lovisa
- Lovisa #1 – Stugan
- Lovisa #2 – Lägenheten
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.