Det här är del 7 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Det kändes konstigt att komma tillbaka till kontoret. Inte bara för att jag varit borta ett år utan även för att företaget bytt lokaler. De nya lokalerna var större och mer ändamålsenliga än de gamla och de låg dessutom i Dockan vilket innebar att jag fick om möjligt ännu närmare till arbetet än jag haft tidigare. Det kändes i alla fall skönt att vara tillbaka och jag såg fram emot att få vara hemma. Beräkningsavdelningen satt samlat tillsammans i ett litet öppet landskap som var ombonat med mycket växter. Hanna, Viktor och Emma hälsade mig välkommen och det gick inte att missa vilken som var min arbetsplats eftersom det stod en stor blomma på skrivbordet.

– Välkommen tillbaka! sa Hanna.

Jag fick en kram av henne. Vi hade arbetat så länge tillsammans att det inte kändes konstigt.

– Hur var det på MIT då? frågade Emma.

Vi hade rekryterat Emma innan jag åkte över till USA väl medveten om att arbetsbördan skulle blivit outhärdlig för Hanna och Viktor annars.

– Det är en speciell atmosfär! Går inte att beskriva. Får ni möjlighet att studera där någon gång så ta den, sa jag.

– Den förlorade sonen!

Mikael kom gåendes med en kopp kaffe i handen. Jag handhälsade på honom samtidigt som jag besvarade hans hälsning.

– Ta en kopp så tar vi ett snack, sa han.

– Okej! sa jag.

Hanna visade mig bort till fikarummet där kaffekokaren var ersatt av en kaffemaskin modell de lux.

– Du kan få vad du vill, sa Hanna.

– En helt vanlig slät kopp svart, sa jag.

Hanna knappade in mitt val och maskinen började att arbeta. Det rasslade till lite när bönorna började att malas.

– De lux! sa Hanna när hon såg min imponerande min.

Hanna visade mig till konferensrummet där Mikael väntade.

– Vi får prata sen, sa jag.

– Okej, sa hon.

Jag stängde dörren om mig till det helglasade lilla konferensrummet och slog mig ner i en designfåtölj mitt emot Mikael. Arbetsmiljön hade fått sig ett rejält lyft i det nya kontoret och jag antog att det spelglade det ekonomiska resultatet.

– Så hur har du haft det? frågade han.

– Ett fantastiskt år. Forskningen var över all förväntan. Ja, du har ju sett lite av resultatet, sa jag.

Jag hade använt riktiga projekt och data från arbetet i min forskning och det hade gett resultat som vi bara fantiserat om tidigare. Metodutvecklingen hade tagit sjumilasteg framåt och vi hade redan dragit full nytta av det. Jag hade dessutom passat på att ta några kurser i skeppsbyggnad ur MIT ordinarie kursutbud vilket visat sig vara en bra investering i tid då jag fått en ökad förståelse för de maritima kunderna.

– Jamie var över var fjortonde dag och stannade över en förlängd weekend.

Det var en rutin som visade sig fungera bra då vi fick lite mer sammanhängande tid tillsammans när Jamie var över. Tjejerna hade varit över på motsvarande höst- och sportlov samt att vi hade firat jul tillsammans med den amerikanska släkten allihop. Till och med Mike och hans fru Annika var över och det hade verkligen varit en upplevelse att få fira en amerikansk jul. Bara det faktum att det hade varit väder som motsvarade en svensk sommar hade gjort firandet speciellt.

– Träffade släkten givetvis och bilade runt en del när jag var ledig. Jag fick en kul grej av släkten i disputationspresent, sa jag.

Mike hade en gammal flygarkompis från det militära som drev ett bolag tillsammans med en massa andra gamla militärpiloter. De hade ett antal gamla flygplan av klassiska modeller som folk fick flyga med i. Bland annat så hade de en F4 Phantom II! Mike hade tagit mig med upp och visat lite innan jag fått spaka maskinen själv. Det hade varit en helt fantastisk upplevelse! Draget i F4:an var enormt och trots att jag haft flygardräkt på mig och Mike begränsat kurvtagningen så var g-krafterna nästan brutala!

– Det blev mycket flygning. Jag utökade certifikatet med instrument- och nattflygning så nu har jag inga begränsningar, sa jag.

En dryg timme senare så var det senaste året avhandlat både från min och firmans synpunkt. Det hade hänt mycket och det var flera nyanställda. Faktum var att vi hade nästan blivit dubbelt så många.

– Det känns lite dumt så här första dagen du är på plats men nöden har ingen lag. Egentligen så är det en fråga för Jessica men jag har fått frågan som din chef, sa Mikael.

Jag tittade nyfiket på honom.

– Vi har ett samarbete på gång med Daewoo Shipbuilding i Sydkorea. Vi skall tillhandahålla konsulttjänster till dem i Seoul, sa han.

Det var ett stort och prestigefullt uppdrag som Mikael målade upp för mig. Det var många intressanta ingenjörsutmaningar och jag insåg direkt att beräkningsavdelningen skulle bli inblandad.

– De är ju lite traditionella där borta och fixerade vid titlar och examina. Henrik är på plats och försöker få igång samarbetet men han har tyvärr inte den status som behövs. Skulle inte du kunna ta på dig att lösa problemet, sa Mikael.

– Vad innebär det? frågade jag.

Mikael skruvade lite på sig.

– Tyvärr så innebär det att du måste vara på plats i ett halvår! Eller snarare september till jul.

Jag drog efter andan av överraskning! Efter ett år i USA så kändes ytterligare ett halvår i Seoul som en tung uppförsbacke speciellt som jag precis kommit hem.

– Allt är betalt! Bil med chaufför, bostad, resor, uppehälle, allt och du kan ta med familjen om du vill. Vi betalar allt! Och det är vid kontoret i Seoul och inte i Geoje, så ni bor i Seoul, sa Mikael.

Mikael verkade nästan desperat men det skavde ändå rejält att inte få vara hemma efter att ha varit borta ett helt år.

– Med tanke på att jag precis är hemkommen så måste jag nog prata med familjen först, sa jag.

– Fullt förståeligt och jag skulle inte frågat om det inte vore för hur viktigt det här är för företaget, sa Mikael.

Med tanke på uppdragets tyngd och hur viktigt det var för företaget så hade jag egentligen inget val men jag var oavsett tvungen att prata med Jamie.

– Jag återkommer med ett svar i morgon, sa jag.

– Bra!

Mikael reste på sig och jag gjorde det samma.

– Har du fått en guidning runt lokalerna än och träffat alla nya medarbetare?

– Nej! Hanna skall ombesörja det nu, sa jag.

Bekymrad gick jag bort mot beräkningsavdelningens hörna efter att ha satt kaffekoppen i diskmaskinen.

– Något som hänt? frågade Hanna.

Hon lätt uppriktigt bekymrad och jag ansträngde mig för att se lite gladare ut.

– Det har dykt upp en grej och jag kan berätta mer imorgon, sa jag.

– Är det Seoul? sa Hanna.

Jag tittade lite förvånat på henne.

– Man behöver ju inte vara speciellt smart för att lista ut att Henrik har stora problem där borta, sa hon.

– Det är Seoul men du får reda på mer imorgon. Kan vi ta den där rundturen nu? sa jag.

– Visst! sa Hanna.

Hon tog mig med runt det nya kontoret och presenterade mig för alla nya kollegor. Det blev en del samtal med gamla kollegor också eftersom de flesta ville höra hur jag haft det i USA. Dagen försvann fort och när jag gick hem så upptäckte jag helt plötsligt att jag redan var hemma. Jag hade gått försjunken i tankarna så att jag inte hade reflekterat över promenaden. Jamie var hemma eftersom hon hade en ledig dag och hon kom emot mig och gav mig en kram när jag klev innanför ytterdörren.

– Hej! Hur var det på jobbet? frågade hon.

Jag bestämde mig för att ta upp Seoul direkt.

– Det var full fart direkt! De vill att jag åker till Seoul ett halvår för att ro iland den förmodligen största affären i företagets historia, sa jag.

Jamie tittade på mig. Hon sa inte ett ord och jag kunde riktigt se hur hon funderade. Tidigare så hade hon alltid varit entusiastisk till allt som hänt i min karriär så jag misstänkte att hon inte var så positivt inställd.

– Allt är betalt! Boende, resor och jag kan ta med mig familjen om jag vill, sa jag.

– Det var väl inte riktigt vad jag förväntat mig, sa hon.

– Inte jag heller! Jag kan tacka nej men jag vet inte konsekvenserna av det, sa jag.

– Nej! Vi får lösa det. Jag tror inte att SAS flyger någon route på Seoul men garanterat flyger något annat bolag inom Star Alliance därifrån. Det går att ordna med en utstationering. Hur tjejerna tar det vet jag inte, sa hon.

– De är ju helt inne i sina studier och båda har ju pojkvänner så de är ju inte beroende av oss på det sättet, sa jag.

Julia bodde visserligen uppe i Ljungbyhed i veckorna men hon var nere i Malmö eller uppe i Stockholm med Gabriel mest varje helg. Wilma bodde oftast inne hos mig och Jamie eftersom det var bättre kommunikationer ut till Alnarp därifrån än från Magdalena eller så var hon hos Karl på Silfverbielkes gods. Ingen av dem hade studentboende på Alnarp.

– I och för sig inte men de har saknat dig det här året, sa Jamie.

Jag fick fruktansvärt dåligt samvete och visste inte hur jag skulle agera.

– Vi får prata med dem. Det är enda sättet, sa Jamie.

När tjejerna kom hem så slog vi oss ner i soffan allihop efter att jag annonserat att jag ville ha ett litet familjeråd. De hade inte börjat skolan än vilket jag var tacksam för. Jag berättade rakt av vad företaget ville att jag skulle göra och båda tjejerna suckade tungt.

– Jag antar att du inte har så mycket val, sa Wilma.

– Inte om jag vill ha en framtid i det företaget i alla fall, sa jag.

– Då tycker jag att du åker. Det är fyra månader och jag tänker komma över så ofta jag kan. Företaget skulle betala allt, eller hur? sa Wilma.

– Så sa Mikael, sa jag.

– Jag är ju borta i veckorna och dessutom så skall jag snart ut på praktik så för min del är det inte så stort om ni är i Korea fram till jul. Men jag vill givetvis komma över på lovet jag med, sa Julia.

– Vår tanke är att jag flyttar med men flyger utifrån Korea, sa Jamie.

– Vi skall oavsett åka över hela familjen innan jag börjar samt samlas på höstlovet, sa jag.

– Det är bara fyra månader så det fixar vi men sen får du stanna hemma, sa Wilma.

Jag skrattade till åt Wilmas kommentar och gav henne en kram.

– Jag har tur som har en sådan förstående familj, sa jag.

– Har du pratat med SAS? frågade Julia Jamie.

– Nej, men det borde inte vara några problem, sa Jamie.

– Var skall du praktisera? frågade jag Julia.

– SAS givetvis, sa Julia.

Jag misstänkte att Jamie haft ett finger med i spelet och hjälpt till att ordna fram praktikplatsen. Jag tittade på Wilma och Julia och kunde konstatera att de utvecklats mycket det senaste året. Deras universitetsstudier hade fått dem att växa och de var till min stora förskräckelse vuxna unga kvinnor.

Det var med betydligt lättare steg jag gick till arbetet dagen därpå än när jag gått hem dagen innan. Jag svängde förbi Mikael direkt och knackade på dörrkarmen till hans öppna dörr vilket fick han att titta upp.

– Har du tid? frågade jag.

– Kom in, sa han.

Jag slog mig ner i en av hans besöksstolar utan att stänga dörren om mig. Det fanns ingen anledning eftersom allt vi sa ändå skulle bli känt.

– Jag tar Seouluppdraget, sa jag.

Jag riktigt såg hur Mikael slappnade av av lättnad.

– Om du visste vilket sten du släppte från mina axlar, sa han.

En dryg halvtimme senare så var vi klara och uppdraget klargjort så bra det gick. Vi hade bokat in ett möte med Henrik för att reda ut de praktiska detaljerna. Jag skulle åka över med hela familjen på företagets bekostnad innan tjejernas termin drog igång för en gemensam semester i Korea. Dessutom så skulle tjejerna även komma över på höstlovet vilket företaget fick stå för. Henrik hade en lägenhet som vi skulle överta när han åkte hem efter att ha lämnat över till mig. Fram till dess så skulle vi bo på hotell.

Jag slog mig ner i en av de små fåtöljerna i konferensrummet efter att ha hämtat in resten av beräkningsgruppen. Mikael gick igenom förutsättningarna och det var nog egentligen ingen som var förvånad. Alla hade antagit att det var jag som skulle åka över med tanke på min bakgrund. Det skulle egentligen inte bli så stor skillnad mot när jag var vid MIT så gruppen skulle arbeta på som vanligt. Det var något uppdrag som vi skulle få skjuta lite på men Mikael hade kallt räknat med att jag skulle åka i sin planering av uppdragen. När vi var klara så hade vi i alla fall lagt upp en plan som var realistisk.

Jamie hämtade upp mig efter arbetet eftersom hon flugit på Sturup och hade haft bilen. Väl hemma så var förutom tjejerna även Karl och Gabriel på plats. Ungdomarna hade lagat mat och Jamie och jag slog oss tacksamma ner vid det dukade bordet. Karl och Gabriel var frekventa gäster hos oss och kom och gick som de ville.

– Vill ni följa med på en tur med ”the Wall” till nästa helg? frågade Wilma.

– Hur kommer det sig? frågade jag.

– Hon ligger i Nice och skall ner till Marbella men är inte chartrad så vi får låna henne gratis om vi vill, sa Karl.

– Bara så där! sa jag.

– Du hjälpte tydligen familjen Wall mot tillverkaren där på Gotland med att hitta något fel så du ligger på plus. Sen så är William lite förtjust i Julia, sa Wilma.

Julia såg lite generad ut.

– Men det är inget fulspel. Han respekterar att hon och Gabriel är tillsammans, sa Karl snabbt.

– Det är väl ingen diskussion om det hela, sa Jamie.

– Inte det minsta! Självklart åker vi! sa jag.

– Jag hinner nog inte ordna någon flight med det korta varslet, sa Jamie.

– Då får du väl flyga som passagerare som vi andra dödliga, skrattade jag.

Jamie såg lite irriterad ut och jag visste att det störde henne att hon skulle bli tvungen att köpa en flygstol istället för att få betalt för att göra flygningen. Själv så tyckte jag att det skulle bli trevligt att få umgås med min fru under en flygning för omväxlings skull.

– Jag ordnar biljetter, sa Jamie.

– Karl och jag betalar givetvis för oss själva, sa Gabriel.

Jamie hummade lite och det fick vi se hur det blev med. Vi slog oss ner i soffan och pratade medan Jamie ordnade flygstolarna. Efter en stund kom hon med de utskrivna biljetterna i handen.

– Biljetterna är klara! sa hon.

Hon slog sig ner i soffan hon med och vi hade en riktig trevlig fortsättning på kvällen. Vi hade inte riktigt haft tid och sitta ner och prata ordentligt sen jag kom hem. När vi sent omsider drog oss tillbaka för att lägga oss så hade vi avhandlat det senaste år i stort och smått. Jag hade missat mycket i Wilmas och Julias liv och jag hoppades att det skulle bli bättre i framtiden även om jag var tvungen att åka till Seoul.

Dagen efter så knackade jag på hos Mikael och han vinkade in mig trots att han satt i telefonen. Medan han avslutade samtalet så slog jag mig ner i en av hans besöksfåtöljer. Mikael la ifrån sig telefonen och lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen.

– Jag behöver lite ledigt nästa vecka, sa jag.

– Något speciellt? frågade Mikael.

– Döttrarna har fått låna en lyxyacht en vecka av en bekant så vi skall kryssa lite på medelhavet, sa jag.

Mikael såg så grymt avundsjuk ut att jag skrattade till.

– Med tanke på att du skall skicka iväg mig till Seoul fem månader så behöver jag all tid med familjen jag kan få, sa jag.

– Det är givetvis inga problem, sa Mikael snabbt.

Samtidigt så kunde jag se att det var ett problem.

– Jag kan givetvis närvara på mötet med Henrik för det finns satelituppkoppling på båten. Jag tar med jobbdatorn, sa jag.

Mötet var viktigt eftersom Henrik behövde lite tid på sig att ordna med en massa praktiska detaljer inför min ankomst. Den koreanska byråkratin kunde vara lite snårig när det gällde arbetsvisum eftersom Jamie och jag skulle stanna mer än 90 dager. Henrik skulle jaga på så mycket han kunde för att underlätta för oss.

*

Vi hade lagt upp resväskorna på sängen kvällen innan vi skulle åka och höll på att packa. Jag försökte sätta mig in i vilka situationer som skulle kunna uppstå och vilka kläder som skulle passa till dessa. Sol och bad var inga problem utan de var det andra som upptog mina funderingar. Jag höll upp smokingen för Jamie.

– Vi slår på stort eller hur? Jag menar, vi skall ju åka lyxbåt, sa jag.

Jamie fnissade till.

– Då får jag äntligen anledning till att använda den här då! sa hon.

Hon höll upp klänningen hon fått i julklapp av mig. Det hade inte varit många tillfällen hon haft den på sig och jag visste att det irriterade henne. Det kändes kanske lite overkill att ta med smokingen men samtidigt så skulle vi åka lyxbåt och besöka en del städer där klädseln skulle kunna användas.

– Vi får se till att tjejerna och Karl och Gabriel tar med sig motsvarande, sa jag.

Flygningen från Kastrup till Nice gick smidigt med direktflyg. Jamie var lite frustrerad över att hon fick flyga som passagerare och jag kunde bara le åt hennes kontrollbehov. Hon kände i alla fall flygkaptenen och de hade pratat en stund innan starten innan en flygvärdinna vänligen förpassade Jamie till hennes flygstol. Nice Côte d’Azur flygplatsen låg på en halvö mitt i staden och det kändes nästan som att planet skulle gå ner mitt i centrum. Jamie satt nästan och spakade planet bredvid mig och jag fick skrattande säga åt henne att slappna av.

Von Walls yacht låg i Port de Nice Lympia ett stenkast från flygplatsen så vi tog en taxi som tog oss direkt till kajen där ”the Wall” låg för ankar. Yachten hade framstått som stor i Visby men i skuggan av de andra superyachter som låg i hamnen så såg hon nästan liten ut. Taxichauffören hjälpte oss ur med packningen och när vi närmade oss yachten så samlades besättningen i en liten halvcirkel på yachtens enorma baddäck. De stod uppradade bredvid en fem meters RIB-jolle och en vattenskoter. Vi stannade till på kajen bakom yachten.

– Välkomna ombord! Mitt namn är Sandra och jag är kapten ombord. Lämna bagaget på kajen så bär vi ombord det, sa kaptenen på svenska.

– Tackar! svarade jag.

– Vem av er är Julia? frågade Sandra.

– Det är jag! sa Julia.

Hon såg lite förundrad ut medan en ur besättningen tog fram en bricka med en massa champagneglas på.

– Enligt ägaren så är det du som är vår huvudgäst. Välkommen ombord!

Julia såg inte så lite generad ut och hon skruvade besvärat på sig. Gabriel föste henne framför sig och till slut så tog hon steget över till yachtens baddäck.

– Det här är min besättning som skall ta hand om er på den här kryssningen. Jack som är maskinist och däcksman, Mette som är steward och Miguel som är kock, presenterade Sandra.

– Välkomna ombord! sa Mette.

Hon serverade oss varsitt glas bubbel med början av Julia medan vi äntrade yachten. Champagnen var torr och god, det var inget budgetbubbel vi bjöds på. Vi slussades vidare upp på båtens akterdäck.

– En liten säkerhetsgenomgång innan vi bär ner ert bagage, sa Sandra.

Jag skrattade till lite igenkännande vilket Sandra förmodligen missuppfattade.

– Jag är ganska säker på att du kommer att uppskatta genomgången ifall något händer, sa hon lite uppfodrande.

– Du missuppfattade mig! Vi är fyra piloter här varav Jamie är flygkapten och jag har dessutom en skepparexamen så vi är väldigt förstående, sa jag.

Jag pekade på tjejerna och Sandra såg lite förvånad ut innan hon slappnade av med ett leende. Sakligt och informativt gick hon sedan igenom skyddstjänsten ombord som givetvis var helt relevant.

– Tar ni masterhytten? frågade Karl.

Yachten hade fyra hytter. En VIP-hytt i fören med egen nergång samt tre hytter midskepps där masterhytten var en av de tre med en gemensam nergång midskepps.

– Vi tar VIP:en så får ni ungdomar vara ifred, sa jag.

Det var nog lika mycket för att Jamie och jag skulle få vara ifred men det argumentet lät inte lika bra. Dessutom så hade jag ju sett hytterna tidigare och visste att vilken som helst av dem var fullt tillräcklig.

– Dessutom så är ju Julia huvudgäst, sa jag.

– Julia och Gabriel, ni tar mastern, sa Karl.

Besättningen bar snabbt ner packningen när vi delat upp hytterna medan vi andra stod kvar lite villrådigt på båtens akterdäck. Jamie tittade sig nyfiket omkring. Hon hade inte varit ombord när båten låg i Visby så jag förstod att hon var nyfiken.

– Vi tänkte lägga ut nu direkt och jag rekommenderar att ni går till soldäcket eller flybridgen, sa Mette.

– Vi tar flybridgen. Vi ser nog bäst därifrån, sa jag.

Vi tog oss upp på flybridgen och fick första parkett när kapten Sandra med besättning kastade loss och la ut. Trots båtens storlek så var hon förvånansvärt manöverbar och Sandra trixade ut henne ståendes vid flybridgens styrpulpet som om hon vore en liten jolle. Jag hade aldrig kunnat åstadkomma något liknande med Nova som hade behövt betydligt större yta för att vända ut. När vi kommit ut på öppet vatten så vände sig Sandra mot oss.

– Mitt förslag är att vi tar oss ner till Barcelona idag och i natt så gör vi ett stopp där så får ni en heldag där imorgon. Därefter så tar vi oss nattetid till Valencia, Ibiza, Alicante, Malaga och slutligen Marbella, sa Sandra.

– Skall du köra oss nattetid? sa jag.

– Jack och jag turas om så det är inga problem, sa Sandra.

– Det låter bra, sa Julia.

– Då kan ni installera er och sedan komma upp hit igen för en middag, sa Sandra.

– Jag tycker vi tar middagen casual, sa jag.

De andra nickade medhållande och jag förstod att Sandra förstod att vi inte förväntade oss någon galamiddag den kvällen. Vi letade oss ner till hytten och Jamie som inte varit ombord tidigare blev rejält imponerad över storleken och kvalitén på den.

– Om det här inte är den största hytten ombord så undrar jag hur stor den är, sa hon.

– Du kommer bli imponerad, sa jag.

Vi bytte om efter att ha tvättat av oss det värsta resdammet och efter att ha hängt in all packning i garderoberna. Jag tog med Jamie på en kort rundtur runt yachten för att visa henne. Därefter gick vi upp till flybridgen där ungdomarna redan väntade på oss.

– Får det lov att vara en liten aptitretare innan middagen? frågade Mette.

– Jag kan ta en Singapore Sling, sa Gabriel.

– Kan tyvärr inte den, sa Mette.

– Jag fixar det! sa jag.

Jag gick bort till baren och öppnade upp barskåpet. Det var föredömligt välfyllt med allt vad en bartender behövde för att kunna blanda till de mest frekvent förekommande cocktailsen. Jag hade inga som helst problem med att blanda till Gabriels Singapore Sling. Jag fortsatte med att blanda till cocktails till tjejerna och Jamie eftersom jag visste vad de brukade gilla. Karl försökte sätta mig på det hala med att beställa en Steeplejack.

– Jag har ingen Calvados, sa jag.

– Överraska mig, sa Karl.

Mette tittade imponerat på medan jag mixade till drinkarna.

– Är utbildad bartender, sa jag.

Det lät bättre än det var men jag hade i alla fall fått ett diplom efter bartenderkursen på Malmö bartenderskola. Jag hade inte praktiken och erfarenheten för att egentligen kunna kalla mig bartender men jag hade haft rejäl tur att jag verkligen kunde de drinkar som Karl och Gabriel önskat. Jag blandade till en Barcelona Fizz till Karl eftersom jag antog att han gillade limesmaken. Den var dessutom passande eftersom vi var på väg till Barcelona. Själv så blandade jag till mig en Cosmopolitan innan jag slog mig ner i soffan bredvid Wilma.

Fartvinden fläktade när Sandra drog på lite gas och de stora fartygsdieslarna drog igång på allvar. Det kändes nästan lite overkligt att en så stor båt kunde komma upp i en sådan hög hastighet. Vi satt och njöt av våra drinkar och båtupplevelsen samtidigt som vi pratade. Efter en stund kom Miguel upp och började att tillaga maten. Han stod vid bargrillen och stekte fisk medan han fixade till sallad och en massa andra tillbehör. Mette färdigställde matbordet och när Miguel signalerade att han var klar så bjöd Mette oss att slå oss ner vid matbordet.

– Miguel rekommenderar ett vitt vin till maten, sa Mette.

Hon höll upp en flaska med ett vin som jag inte kände till. Vin var väl egentligen inte mitt kompetensområde.

– Det blir bra, sa Karl.

Mette korkade upp och bjöd Julia att provsmaka. Hon smuttade lite och nickade sen godkännande. Jag kunde se att hon var lite besvärad över att vara huvudgäst ombord. Efter att Mette serverat vin till alla så serverade hon ut maten. Just då så hade jag nog uppskattat all mat oavsett vad som serverats men fisken i kombination med vinet och havsluften fick verkligen smaklökarna att jubla.

Det blev ingen sen kväll eftersom vi alla var mer eller mindre trötta efter allt resande. Jamie och jag tackade för oss och drog oss tillbaka först av alla. Vi sa inte många ord medan vi ordnade till oss för att lägga oss och jag fick en snabb puss och ett ”god natt” av Jamie innan hon somnade tungt. Själv låg jag vaken några sekunder innan jag somnade till den svaga vibration från yachtens motorer och jag märkte aldrig den svaga rullningen innan stabiliseringssystemet tog över.

*

Solen sken när jag vaknade. Det tog mig bråkdelen av en sekund innan jag kom på var jag var. Innan jag hann svänga benen över sängkanten så landade Jamies arm tungt över mig.

– Nähej du! De äktenskapliga plikterna först! sa hon.

Jag vände mig mot henne och gav henne en puss på näsan vilket fick henne att fnissa till. Hon var rufsig i håret och pyjamasen hade halkat snett så att hela hennes mage var bar. Hon drog ner mig över sig samtidigt som jag smekte henne upp över magen mot ett av hennes bröst. Hon kved till lite in i munnen på mig när jag kramade hennes bröst. Jamie var het och helt uppenbart redo för när vi krånglat av oss pyjamasarna så drog hon mig tillrätta mellan sina ben.

Jamie drog min lem fram och tillbaka längs med sitt kön och jag kunde känna hur het och våt hon var när mitt ollon gled mellan blygdläpparna. Hon positionerade mig rätt och med händerna på mina höfter så drog hon ner mig över sig. Mjukt sjönk jag in i henne vilket fick henne att stöna till lågt. Jamie manade på mig och långsamt började jag att ta henne. Hon var het och våt och det var skönt att glida in och ut ur Jamie. Det skulle helt klart bli en snabbis från min sida sett och ganska snart så ökade jag tempot vilket Jamies kvidanden uppmuntrade mig till. Hon lyfte höften mot mig och jag fick orgasm sekunden före Jamie. Jag låg tungt på Jamie och kände hur hennes kropp hävde sig under mig innan jag rullade av henne.

– Vilken snabbis! fnissade Jamie.

– Det finns att jobba på, sa jag.

Jamie kurade ihop sig bredvid mig och vi småkysstes och kelade lite i eftersvallet av våra orgasmer. Hon fick mig fortfarande att känna mig nyförälskad och lite som en tonåring.

– Nu måste jag upp innan besättningen definitivt får reda på vad vi håller på med, fnissade Jamie.

Hon höll en hand mellan benen och skuttade kort till toaletten medan jag låg kvar i sängen. Jag drog täcket över mig och kunde höra hur Jamie drog igång duschen. Jamie väckte mig med en våt puss.

– Vakna sömntuta! Din tur, sa hon.

– Va? sa jag sömndrucket.

Jag hade somnat om hårt och jag famlade med att ta mig tillbaka till verkligheten. Jamie satt på sängkanten omsvept av en handduk.

– In i duschen med dig! sa hon.

Jag kravlade mig ur sängen och tog mig in i duschen och väcktes av det varma vattnet som strilade ner över mig. När jag kom ut hytten så var Jamie redan klädd. Hon hade lagt fram en skjorta och ett par kortbyxor till mig. Sängen hade hon bäddat till lite slarvigt.

– Du vet att vi bor på ett flytande hotell, sa jag.

– Jo! Men lite ordning får det vara, sa hon.

Jag klädde snabbt på mig och tillsammans gick vi upp på däck. Frukosten serverades på flybridgen och Wilma och Julia var redan på plats. De var förvånansvärt morgonpigga båda två.

– God morgon! sa jag.

– Morgon? Det är ju nästan lunch! sa Julia.

– Vad är klockan? frågade jag.

Jag hade inte tagit på mig armbandsuret och jag hade inte tittat på det heller.

– Halv elva, sa hon.

Vi hade sovit bort halva förmiddagen.

– Hoppsan! sa jag.

– Var är Karl och Gabriel? frågade Jamie.

– Där! sa Wilma och pekade.

Bredvid ”the Wall” susade en vattenskoter fram i säkert 30 knop med två passagerare. Den svängde upp mot ”the Wall” och den bakre passageraren vinkade åt oss innan föraren drog på igen och skotern sköt fram och med ett vrål försvann framför oss.

– Så där har de hållit på i en halvtimme nu, sa Julia.

– Vågat, sa jag.

Mette serverade en stadig frukost med äggröra, knaperstekt bacon och köttbullar. Till fick jag ett stort glas med nypressad apelsinjuice. När jag sneglade på Jamie så såg jag att hon fick en helt annan frukost.

– De har full koll på vad vi vill ha, fnissade Wilma.

Jag nickade och antog att det ingick i konceptet att ha stenkoll på sina passagerare för att kunna garantera en fullgod upplevelse. Oavsett så satt frukosten eller snarare brunchen perfekt. Medan vi åt så angjorde Karl och Gabriel efter att Sandra drejat bi så att Jack kunde lyfta ombord vattenskotern. Killarna sken som solar när de kom upp på flybridgen efter att ha dragit av sig våtdräkterna.

– God morgon! hälsade båda.

– Morgon eller snarare god lunch! svarade jag.

– Ni måste testa vattenskotern. Sånt drag! sa Karl.

– Det får vi nog fundera flera gånger på, sa jag.

Medan resten av familjen slog sig ner på soldäcket så tog jag med mig en kopp kaffe och satte jag mig i sätet bredvid Sandra uppe på flybridgen. Det var strålande väder och fartvinden fläktade skönt så jag kunde förstå att hon stod på flybridgen istället för på bryggan.

– Hade du skepparexamen? frågade hon.

– Stämmer. Hade en 19 meters ångbåt tidigare, sa jag.

Sandra såg imponerad ut.

– Och du bytte upp dig till vad då?

Jag skrattade till.

– Jag bytte upp mig till ett Piper privatflygplan och en sommarstuga vilket de flesta båtmänniskor ser som ett nerbyte, sa jag.

– Ni var flera som hade flygcertifikat, sa Sandra.

– Stämmer. Jamie arbetar som flygkapten och tjejerna och jag har privatflygcertifikat, sa jag.

– Och de unga herrarna då?

– De har pengar! sa jag.

Min kommentar fick Sandra att skratta till.

– De är barndomsvänner med båtägarens son, sa jag.

– Akta dig för att kalla det båt, sa Sandra.

Jag skrattade till.

– Okej! Yacht då! sa jag.

Sandra log åt min korrigering.

– Varför både skepparexamen och flygcertifikat? frågade Sandra.

– Den frågan är befogad. Skepparexamen eftersom jag hjälpte en kollega att renovera ångbåten innan jag köpte den av honom och ville kunna använda den. Och flygcertifikatet blev aktuellt när jag träffade Jamie och hon köpte Pipern. Det var i samma veva som jag sålde ångbåten, sa jag.

– Imponerande! Vad arbetar du med?

– Jag är en tråkig ingenjör som håller på med strömningsmekanik, sa jag.

– William von Wall nämnde något om att du hjälpt honom med något motorproblem på ”the Wall”, sa Sandra.

– Hjälpte och hjälpte, men jag kom på felet. Jag konstruerar en del maskinkomponenter som används i fartyg så jag har lite koll, sa jag.

Sandra nickade.

– När är vi framme i Barcelona? frågade jag.

– Någon timme till. Vi kommer ankra upp utanför Nova Mar Bella Beach. Det är bästa beachen enligt mig, sa Sandra.

Efter att vi ankrat upp så skjutsade Jack in oss till Barcelona i jollen. Jag hade konstigt nog aldrig varit i Barcelona så jag var spänd av förväntan. Jamie var mer resvan och hon hade varit där ett flertal gånger. Efter lite dividerande så besökte vi Sagrada Família och promenerade längsmed turiststråket La Rambla där vi även intog lunch. Efter lunchen så avvek Jamie och jag för att besöka Picassomuseet vilket ungdomarna inte ville. Vi strålade samman på ”the Wall” framåt eftermiddagen när Jack kom körandes med ungdomarna i jollen. Han och Mette hade förberett alla leksaker som fanns ombord och vattenskoter och dykutrustning var färdig att använda. Jack monterade draglina på jollen så att vi skulle kunna åka wakeboard efter.

Baddäcket var enormt när jollen och vattenskotern var sjösatta. Solstolar var framställda och tjejerna slog sig ner för att sola. Dykutrustningen var framtagen inklusive ett par seabobs. Efter att Jack visat hur jag skulle använda seaboben så tog jag på mig cyklopet och snorkeln och hoppade i vattnet. Seaboben var vansinnigt kul att använda och jag forsade fram som en delfin runtomkring och under yachten. Karl visade sig ha dykcertifikat så han och Jack tog på sig tuberna och dök ner beväpnade med harpuner. Jag låg på en av solstolarna och njöt av solen och värmen när de bröt vattenytan precis intill baddäcket och kastade upp en nätkasse med fisk.

– Här kommer lunchen, sa Karl.

Jag plockade upp nätkassen och granskade fångsten medan Jack och Karl tog sig ombord.

– Jag lämnar upp fångsten till Miguel, sa jag.

Miguel var helt införstådd med att dagens lunch skulle levereras av gästerna ombord. Han tackade för fisken och började att rensa direkt. Det blev mycket fisk på menyn eftersom Wilma och Julia var vegetarianer även om de gjorde undantag för fisk. Jag var imponerad av honom att han lyckades att överträffa sig själv vid varje måltid. Dessutom med vegetarisk mat som inte alla kockar var helt bekväma med.

*

Mette såg först lite förvånad ut när Jamie och jag kom upp i salongen klädda i aftondräkt. Vi hade varit väldigt casual tidigare men jag kunde ana ett litet gillande småleende i hennes ansikte. Miguel tittade ut från kabyssen och även han nickade lite gillande innan han dök in bland kastrullerna igen.

– Jag kan blanda till cocktails, sa jag.

– Var så artig. Skulle du inte kunna lära mig några drinkar? sa Mette.

– Visst kan jag det. Vi kan öva lite till middagen i morgon, sa jag.

– Tack! sa Mette.

Mette återgick till att färdigställa salongens matbord medan jag började att blanda till Jamies cocktail när ungdomarna anlände. Jag drog nog lite efter andan när jag såg hur vackra och vuxna Wilma och Julia såg ut.

– Ni ser ju helt underbara ut, sa jag.

Jag gav mina döttrar var sin kram och jag kunde se att båda två uppskattade komplimangen.

– Och er sällskap är inte långt efter, sa jag.

– Jag får återgälda komplimangen och framföra min beundran till Jamie, sa Karl.

Jag var ganska säker på att Jamie rodnade lite så jag distraherade henne snabbt med att räcka över cocktailen jag blandat till.

– Varsågod kära hustru, sa jag.

– Tack! svarade hon.

– Så! Vad önskas? sa jag.

Jag vände mig först mot Julia som ju var vår huvudgäst. När jag serverat alla sina cocktails och blandad till min egen så gick jag ut till de andra på cockpiten som det tydligen kallades. För mig var cockpiten flygets motsvarighet till ett fartygs brygga men på en yacht så var det den del som jag skulle benämna akterdäck. Vi stod och pratade samtidigt som vi avnjöt våra cocktails samtidigt som det cirkulerade lite nyfikna i småbåtar runt ”the Wall”. Det faktum att vi var så uppklädda drog nog även det lite intresse och inte bara yachten.

Miguel hade lagat till en helt fantastisk middag och vinvalet var även det lika fantastiskt. Jag var full av beundran att han kunde laga till sådan mat i den lilla trånga kabyssen. Alla redskap och maskiner i kabyssen var visserligen av restaurangstandard men det gjorde ju inte utrymmet större. Han ordnade dessutom till allt själv utan hjälp av några hantlangare. När jag smakade på den av Mette serverade efterrätten så kunde smaklökarna inte göra något annat än att jubla. Det var den mest fantastiska middag jag någonsin avnjutit och jag suckade ljudligt av tillfredställelse.

– Nöjd? frågade Jamie.

– Kan inte bli bättre. Detta är verkligen det ljuva livet. Det kommer att bli jobbigt att återgå till någon form av vardag efter den här resan, sa jag.

De andra skrattade till runt bordet men alla höll med mig.

– När ni är i Seoul så skall ni besöka en liten kvarterskrog som heter Gongpyung-dong Best BBQ som ligger på Ujeongguk-ro. Helt fantastisk mat. Lite industriell känsla med industrifläktar över borden och filmaffischer på väggarna, sa Karl.

– BBQ, vad innebär det? sa jag.

– Koreansk BBQ där du grillar vid bordet på en liten kolgrill. De har ett helt fantastiskt inhemskt ljust blaskigt öl som heter Cass som funkar jättebra till den kryddstarka maten, sa Karl.

– Det är inte kass då? sa jag.

Min kommentar resulterade i ett litet skratt men Karl intygade att ölet sitt namn till trots var utmärkt. Vi fortsatte att prata lite om Seoul eftersom Karl varit där och han delade frikostigt med sig av sina erfarenheter och tips. Mitt i allt det ovissa och jobbiga med flytten till Seoul så såg jag ändå fram emot det. Mitt år vid MIT var första gången jag tillbringat en längre tid i ett annat land och jag hade uppskattat möjligheten till att lära känna en annan kultur. Jag antog att kulturkrockarna skulle bli än större i Korea. Oavsett så skulle Karl se till att jag fick adresser till en del besöksmål som vi inte fick missa när vi var där.

Efter middagen så tog vi våra glas och gick upp och satte oss i sofforna på flybridgen medan besättningen röjde av matbordet. Jag sa till Mette att vi inte behövde deras tjänster mer för dagen utan klarade oss själva och att besättningen kunde ta kvällen fri om Sandra godkände det. Med Barcelonas nattskrud som fond så satt vi och pratade och avnjöt resterna av det goda vinet. Efter en stund så blandade jag till några cocktails till Karl och Gabriel. Framåt midnatt så drog sig Jamie och jag tillbaka och det var inga som helst problem att somna efter en lång och händelserik dag.

*

Jag satte mig i soffan uppe på flybridgen och kopplade upp mig på företagets konferensverktyg via yachtens satellituppkoppling. Det var otroligt omständligt att ta sig igenom alla säkerhetsprotokoll för att komma in i företagets system. När jag äntligen var inloggad och uppkopplad så var Henrik redan inne i mötet så jag slog på kameran och mikrofonen.

– Hej Henrik! Hur är det med vår man i Seoul? sa jag.

– Hej Hannes! Det funkar inget vidare. Jag förstår mig inte på koreanerna, sa Henrik.

– Och du tror jag fixar det bättre?

– De är så satans formella så bara dina titlar kommer att underlätta. Dessutom så kan du ju tekniken på dina fem fingrar, jag är ju bara en säljare, sa Henrik.

Jag hummade lite medan jag funderade.

– Vilken trevlig bakgrundsbild du har förresten, sa Henrik.

– Det är ingen bild! Jag sitter på flybridgen på en 30 meters yacht i medelhavet. Du har Valencia i bakgrunden.

Jag lyfte upp laptoppen och panorerade runt med webbkameran.

– Du fick med vår kock Miguel som rensar lite fisk som vi skall ha till lunch som tjejerna harpunerade när vi snorklade, sa jag.

– Var det en pool jag såg? frågade Henrik.

– Precis! En liten bubbelpool. Du skall bara veta vad lyxigt det känns att sitta där på kvällen med ett glas bubbel, sa jag med ett skratt.

– Fan va orättvist! sa Henrik.

– Sa jag att vi lånat henne gratis, sa jag.

Jag skrattade lite samtidigt som Mikael kom in i mötet. En dryg timme senare så hade jag fått hela bilden klar för mig vad som förväntades av mig när jag anlände till Seoul.

– Det löser sig. Du har fått uppgifterna om min flight och vi kommer hela familjen. Sen så blir det bara Jamie och jag som stannar, sa jag.

– Du är efterlängtad och välkommen, sa Henrik.

– Bra! Det kommer säkert fler frågor men vi tar dem allt eftersom, sa Mikael.

Vi avslutade mötet och jag kopplade ner datorn utan att titta på mailen eller något annat jobbrelaterat och la den ifrån mig på bordet framför mig. Miguel hade börjat att grilla fisken på grillen som fanns på utomhusbaren och en underbar doft började att sprida sig.

– Det där luktar underbart Miguel! sa jag.

Han flinade lite samtidigt som han fortsatte med att ordna till tillbehören till fisken. Själv så lutade jag mig tillbaka i soffan och slöt ögonen och njöt av doften av havet och dofterna från Miguels grill.

*

Vi låg utanför Ibiza och vi hade varit inne en tur på dagen men ungdomarna skulle givetvis in och prova nattlivet. Jamie och jag hade beslutat att vi skulle stanna ombord och ta det lugnt. Miguel hade lagat till en enkel skaldjurssallad som Jamie och jag avnjöt sittandes på flybridgen. För ovanlighets skull så drack vi inte vin till utan mineralvatten. Alkoholkonsumtionen hade varit alldeles för hög under resan och det hade blivit lite för mycket av livets goda.

– Ni kan ta kvällspermission, sa jag till Sandra.

Det skulle bli betydligt lugnare om besättningen inte var kvar ombord. Sandra såg mycket förvånad ut och det gick att se att det spred sig en känsla av förhoppning i besättningen.

– Säkert?

– Jamie och jag klarar oss själva och ungdomarna kan ta en båttaxi tillbaka, sa jag.

– Vi kan ta permission fram till två. Vi behöver åka vid tre för att hålla schemat, sa Sandra.

– Säg en tid som ungdomarna skall vara tillbaka bara, sa jag.

Besättningen blev lite förvånade men glada över den oväntade permissionen. Jack körde in de festfixade ungdomarna i jollen medan resten av besättningen avslutade det de behövde och förberedde sig för permissionen.

När vi var själva så gled jag ner bredvid Jamie i bubbelbadet. Det kändes precis lika lyxigt och dekadent som det förmodligen var. Jag hade tagit med en av von Walls Champagneflaskor och två glas till badet. Jamie tittade på mig medan jag skickade ut Champagnekorken i Medelhavet med ett ”plopp”. Det låg många båtar i vattnet utanför Barcelona och ”the Wall” tillhörde för tillfället en av de större. Tidigare på dagen hade en 120 fotare lagt ut och lämnat oss i ensamt majestät. Småbåtarna hade svärmat runt och jag antog att vi hamnat på många fotografier.

– Hur är livet? frågade jag samtidigt som jag sträckte över ett Champagneglas till Jamie.

– Kan det bli bättre? sa hon retoriskt.

– Tveksamt! Hoppas bara inte att tjejerna vänjer sig för mycket, sa jag.

– Det är nog störst omställning för Julia. Sen du och Wilma kom in i våra liv så har hon blivit bortskämd, sa Jamie.

– Ledsen för det! Mitt dekadenta liv började tyvärr när jag lärde känna dig, sa jag.

Jamie fnissade till.

– Så du menar att jag inlett dig i frestelsen? sa hon.

– Snarare att du fått mig att uppskatta livets goda, sa jag.

– Gjorde du inte det tidigare?

– Jo men på ett annat sätt. Med dig så skäms jag inte på samma sätt som med Magdalena. Då var jag ingift och höll en låg profil för att det inte skulle pratas. Efter skilsmässan så fick jag en chans att vara mig själv mer, sa jag.

– Och det är en liten jet-setare!

– Kan man väl kalla mig, sa jag.

Det hade gått bra för mig i livets lotteri. Jag hade en bra utbildning, en välartad familj och en ekonomisk situation som var få förunnade. Utbildningen hade jag fått arbeta för även om företaget hjälpt mig på traven med disputationen. Min ekonomiska situation kunde jag bara tacka familjen Stolpe för men den hade i och för sig inte varit annorlunda om jag fortfarande varit gift med Magdalena. Jamie var inte min förtjänst heller utan där så var det Wilma och Julia som jag skulle vara tacksam emot.

– Kan du inte stänga av ljuset i badet, sa Jamie.

Hon tittade på mig med en blick som jag lärt mig att känna igen.

– Inga problem, sa jag.

Jag släckte även ljuset på flybridgen och plötsligt så satt vi i mörker upplysta endast av Ibizas nattskrud. Känslan var nästan lite magisk eller religiös att ligga där i det varma vattnet och titta på stjärnorna.

– Kan jag få lite mer skumpa? sa Jamie.

Jag sträckte mig efter Champagneflaskan som stod i champagnekylaren bredvid badet. Jamie höll fram glaset så att jag kunde fylla upp det för att därefter fylla på mitt eget. Efter att jag ställt tillbaka flaskan så skålade vi vilket framkallade ett litet klingande ljud. Jamie svepte glaset och ställde det ifrån sig. Hon drog av sig bikinin och la plaggen bredvid Champagneglaset.

– Så där, sa hon.

Vi hade haft sex varenda dag ombord och hela semestern hade varit en enorm kick i vårt sexliv som under mitt år vid MIT mer eller mindre gått på sparlåga. Vi hade blivit lite äldre och tränade inte lika mycket som tidigare någon av oss men Jamie var fortfarande fin i kroppen. Åldersskavankerna var bara charmiga i mina ögon även om Jamie ondgjorde sig lite ibland och var onödigt självkritisk. Hon var i alla fall i mina ögon otroligt attraktiv men jag var i och för sig part i målet.

– Här? sa jag.

– Varför tror du att jag bad dig släcka? Och förresten så har vi gjort det i badtunnan hemma, sa Jamie.

– Här kan alla som åker tillräckligt nära se ändå, sa jag.

– Ibland måste man leva lite farligt, sa Jamie.

Det var väl inte något jag förväntat mig att höra av en trafikpilot.

– Okej, sa jag.

Jag svepte mitt Champagneglas och drog därefter av mig badbyxorna. Det var lite synd på den fina Champagnen att svepa den men det fanns i och för sig mycket kvar i flaskan.

– Och nu? sa jag.

– Du skall bara åka med, sa Jamie.

Hon log stort mot mig och gav mig en kyss samtidigt som hon smekte mig över magen ner mot lemmen. När Jamie greppade mig så var jag redan hård och hon runkade mig sakta. Jag famlade lite efter hennes mjuka bröst och när jag försökte glida ner med en hand mellan benen på henne så gränslade hon mig utan att släppa taget om min lem.

Försiktigt drog hon min lem fram och tillbaka mellan blygdläpparna några gånger och jag kunde känna hur de delade på sig. Helt ljudlöst sjönk hon mjukt ner över mig i en enda rörelse och jag fick undertrycka ett stön när våra blygdben slog ihop. Hon satt stilla en stund med mig långt upp i sig och jag kunde känna hur hennes muskler arbetade runt min lem.

Jamie fångade in mig i en kyss samtidigt som hon började att rida mig. Jag smekte henne över brösten, ner om midjan och över rumpan innan jag vände upp om brösten igen. Våra rörelser fick vattnet i spabadet att skvalpa runt och små vågor bildades som rullade fram och tillbaka. Jamie red mig med långa långsamma rörelser och jag gled nästan ur henne för att sedan sjunka djupt in i henne.

Utlösningen laddade upp i min kropp och jag kunde se att Jamie balanserade på gränsen hon med. Hon höll helt klart igen och hennes långsamma ritt fick mig att klättra långt upp på utlösningskurvan innan jag kom hårt. Jag slöt ögonen och lät mig ryckas med när utlösningen kom. Som i en dimma uppfattade jag att även Jamie fick en orgasm.

Jamie satt kvar på mig med kinden mot min kind och vi andades lika ansträngt båda två. Jag kramade den mjuka kvinnokroppen i min famn och överväldigas av en känsla av kärlek till Jamie. Till slut så gjorde sig naturen påmind och min lem gled ur Jamie när den inte längre var hård. Jamie fnissade till och hävde sig upp för att inte kladda ner vattnet i badet allt för mycket. Hon snappade åt sig en morgonrock och svepte den om sig samtidigt som jag tog mig ur badet. Tillsammans gick vi ner till hytten och trängde in oss i duschkabinen som var hopplöst för liten.

Vi gjorde oss klara för natten och bäddade ner oss i sängen. Jamie drog mig intill sig och med ett av hennes ben över mina och en hand på mitt bröst så somnade jag tryggt. Jag vaknade till lite halvt om halvt och noterade så där bara i förbigåendet mellan dröm och verklighet att fartygsdieslarna drog igång och att ”the Wall” började att röra på sig. Snabbt sjönk jag åter in i djup sömn för att kunna vakna upp utanför Alicante.

*

När vi låg utanför Malaga så kom Jack inkörandes med jollen med ett par gäster. William von Wall äntrade yachten tillsammans med ett bombnedslag till kvinna som presenterade sig som ”Alexandra”. Jag kände igen Alexandra från Stockholmsveckan när jag fick en guidning ombord på ”the Wall”. Det var hon som tittat irriterat på Wilma och Julia när vi anlänt. Tjejerna kramade om varandra medan Karl och Gabriel var lite mer reserverade gentemot Alexandra.

– Var ju tvungen att kolla så att ni hade det bra! sa William.

– Hänger du med till Marbella? frågade Karl.

– Det är tanken, sa William.

– Skall vi byta hytt? frågade Julia.

– Vi tar den hytt som är över. Här skall inte bytas runt någonting. För övrigt så är du ju huvudgästen vilket jag hoppas du vet, sa William.

Alexandra tittade lite irriterat på Julia som mest såg generad ut.

– Vad är grejen med Alexandra? viskade till jag Wilma.

– Killarna tycker att hon är en wannabe. Tjejerna kastar sig över William för att han är en von Wall och killarna tycker han utnyttjar det, sa hon.

– Okej, sa jag.

– Men Alexandra är faktiskt okej. Hon är lite bitchig men det är ganska hård konkurrens runt William, sa Wilma.

Det var nog inte helt enkelt att vara en offentlig person. Jag hade själv fått känna av det lite när jag var gift med Magdalena. Dessutom var nog Alexandra lite avundsjuk på Julia. Oavsett så borde det vara Julia som var avundsjuk på Alexandra för hon såg fantastiskt bra ut. Hon attraherade i alla fall mig på ett sätt som fick mig att känna mig som om jag vore en gymnasieelev igen.

Alexandra visade sig vara en trevlig tjej när jag fick tillfälle att prata med henne på tu man hand. Att hon kunde upplevas som bitchig var nog hennes sätt att hantera en ovan situation. Jag kunde ganska snabbt konstatera att hon definitivt inte var någon wannabe utan stod stadigt på egna ben. Hon läste sista året till jurist på Stockholms universitet och hade för avsikt att sitta ting innan hon blev affärsjurist. Däremot så kom hon från en enklare bakgrund likt min egen så jag kunde definitivt sätta mig in i hennes situation, vi delade egentligen ganska mycket.

Även William visade sig vara en trevlig ung man när jag fick sitta ner och prata med honom. Han var helt klart medveten om pressen på sig med tanke på att han var arvtagare till von Wall-imperiet. Trots det så fanns det en ödmjukhet och känsla av att han egentligen var ganska jordnära. Williams pappa hade byggt upp företaget från ingenting och inpräntat i sin son att han inte fick ta något för givet och vara tacksam för det han hade. Sen så fanns det givetvis mycket pengar men jag tyckte nog att William hanterade det riktigt bra. Han var mer medveten om förgängligheten än vad många inom adeln var.

Jag förstod ganska fort att det var mycket som var uppförstorat och påhittat i pressen och att William definitivt inte var någon bortskämd rikemansson som fick allt han pekade på. Han fick arbeta för allt och tog inget för givet. Han hade ärvt sin fars driv och känsla för affärer men även ödmjukhet från sin mamma. Han hade en gudabenådad förmåga att lyssna på sin omgivning och sätta sig in dennes situation. Egentligen så var han nog mer blyg och introvert än extrovert egocentriskt. Han var en affärsman men med ett hjärta och jag var glad över att jag fått lära känna honom och att mina döttrar umgicks med honom.

*

Jag förlorade mig bort till ledigheten och tänkte tillbaka på veckan som passerat där jag satt i soffan. Kryssningsresan hade varit helt fantastisk och så här tillbaka i vardagen så kändes den nästan overklig. Wilma och Julia hade knorrat lite över att vara tillbaka till vardagen. Deras studier skulle snart börja och de kände nog att sommaren passerat allt för fort. De skulle upp till Stockholm för en fest hos Siri så de hade i alla fall något att se fram emot. Själv så längtade jag ut till Gotland men eftersom tjejerna skulle flyga upp till Stockholm så var jag utan flygplan.

Dessutom så var det bara dagar kvar innan Jamie och jag skulle flytta till Seoul. Tjejerna skulle följa med och vi skulle ha en vecka tillsammans. Min rastlöshet var kanske en reaktion på min egen nervositet inför resan. Vi skulle alla flyga som passagerare på resan dit och för ovanlighets skull så skulle vi inte flyga SAS utan Finnair. Snabbaste routen till Seoul gick tydligen över Ryssland och den trafikerades av Finnair.

Jag skulle ta mig ner en dag till kontoret för att stämma av det sista med Mikael inför resan. Jamie och jag hade båda börjat att plocka fram kläder inför resan. Vi skulle köpa en del kläder på plats för att kunna anpassa oss till den lokala dresscoden och för att undvika att behöva flytta halva garderoben. Jag väcktes ur mina tankar av att ytterdörren slets upp och slog igen.

– Mamma! Pappa!

– Här! sa jag.

Wilma och Julia kom instormandes och Julia formligen kastade veckotidningarna på bordet framför mig så upprörd var hon.

– Pisslögner! vräkte hon ur sig.

Jag tog upp en av tidningarna som visade sig vara en skvallerblaska. Omslaget pryddes av en stor bild på William samt rubriken ”William von Wall roar sig”. Jag bläddrade fram till rätt uppslag och började att läsa. ”William von Wall, arvtagaren till von Walls företagsimperium tillbringade en del av sommarledigheten på familjens nya yacht under Stockholmsveckan i Visby. Där umgicks han förutom med flickvännen Alexandra och stora delar av den nya generationen adel även med två okända unga kvinnor”. Det var ett antal bilder där man zoomat in William, Alexandra, Julia och Wilma. Man spann vidare på vem Wilma och Julia kunde vara och det fanns även ett foto av tjejerna när de körde iväg i Williams Ferrari. Jag drog mig till minnes kvinnan jag sett fotografera när Jamie och jag lämnat tjejerna vid Williams yacht. Det måste ha varit hon som tagit fotografierna. När jag tittade efter under bilderna så var det mycket riktigt ett kvinnonamn angivet som fotograf.

– Fan va de ljuger! fräste Julia.

Jag tog upp den andra tidningen som även den pryddes av William förutom en liten bild på tjejerna i Ferrarin och bläddrade fram till rätt uppslag.

”Enligt säkra källor så är det Julia Williams som fångat Williams hjärta. Hon är bonussyster till Wilma Stolpe på slottet Kråknäs i Skåne och bosatt i Malmö. Enligt samma säkra källa så har det varit en kamp om William mellan Alexandra och Julia där Julia avgått med segern. Julia Williams har amerikanskt påbrå med dubbelt medborgarskap och utbildar sig för närvarande till pilot. Hon har redan flygcertifikat och enligt uppgift flygs det flitigt mellan Stockholm och Malmö i privatplan.”

Man broderade ut texten ganska rejält med spekulationer och lösryckt fakta som man kunnat hämta offentligt. Även jag och Jamie var omnämnda men lite mer sådär i förbifarten för att fylla ut den egentligen ganska innehållslösa texten.

– Men det mesta stämmer ju om man bortser från den snaskiga konflikten med Alexandra, sa jag.

– Men vi är ju inte ihop och fan va de har grävt i sådant de inte har med att göra, sa Julia.

– Med tanke på hur vår familj ser ut så är du tyvärr intressant för skvallerpressen. Jag är förvånad att det inte skrivits mer tidigare, sa jag.

Släkten Stolpe var ju inte speciellt välkänd bland den breda allmänheten och utan endast lokalt i Skåne. Detta faktum bidrog nog till det faktum att Stolpe inte figurerat i pressen speciellt mycket. När tjejerna nu börjat synas i kretsarna runt mer välkända adelssläkter och finansfamiljer som von Wall så var det bara logiskt att skvallerpressen visade intresse.

– Vill du umgås med Karl, William och Siri och vill vara tillsammans med Gabriel så får du nog vänja dig. Det enda du kan göra är att tänka dig för på vad du gör även om det är jobbigt. Jag har ju varit i samma sits som dig när jag var tillsammans med Magdalena, sa jag.

Julia bara suckade och hon satte sig bredvid mig i soffan. Jag la upp armen om henne och hon lutade huvudet tungt mot axeln på mig.

– Var fick du tidningarna ifrån? frågade jag.

– Siri skickade dem, sa Julia.

– Hon är ju inte omskriven fastän hon har varit på samma fester som du så intresset för dig har nog mer att göra med att de inte vet någonting om dig och att de spekulerat ihop ett litet triangeldrama för att sälja. För så är det väl? sa jag.

– Vad menar du? sa Julia.

– Det är väl inget med William eller hur, sa jag.

– Så är det ju. Jag är ihop med Gabriel, sa Julia.

– Då kommer det att blåsa över om ni inte bidrar till någon skandal. Du och Wilma är nya ansikten runt William och då blir ni intressanta för tidningarna eftersom William är en von Wall, sa jag.

– Det ligger något i det du säger, sa Julia.

– När jag separerade med Magdalena så var det lite skriverier men det dog ut när det inte ledde till några skandaler som till exempel i Jakobs skilsmässa, sa jag.

– Det stämmer! Och ingen brydde sig om mig, sa Wilma.

Innan jag eller Julia hann säga något mer så kom Jamie.

– Hej! Vad har hänt här? frågade hon.

Jag gjorde en gest mot tidningarna som låg på bordet.

– Lite skriverier och paparazzi i skvallerpressen bara, sa jag.

– Men lilla gumman!

Jamie slog sig ner i soffan på andra sidan om Julia. Hon kramade om sin dotter och tittade därefter i en av tidningarna.

– Det var ju inte så illa, sa hon.

Det kändes inte helt bra att behöva lämna tjejerna hemma ensamma i en situation där de började att bli jagade av skvallerpressen. I och för sig så skulle deras studier avskärma dem lite eftersom de inte kunde vara lika ofta i Stockholm. Jag sköt bekymren ifrån mig och såg istället fram emot tiden vi skulle få tillsamman i Seoul innan jag började arbeta. Vi hade en fullspäckad att-göra lista och Henrik hade ordnat en guide som skulle visa oss runt.

Fortsättning följer…

Delar i serien

<< Del 6: En mogen man i sina bästa årDel 8: Vår man i Seoul >>

Ovan molnen är himlen alltid blå

• Del 1: S/S Nova
• Del 2: Ovan molnen är himlen alltid blå
• Del 3: Gotländsk kalksten och saltstänk
• Del 4: Att flyga är att leva
• Del 5: The Big five
• Del 6: En mogen man i sina bästa år
• Del 7: La Dolce Vita
• Del 8: Vår man i Seoul
• Del 9: Lyckan står den djärve bi
• Del 10: Williams Air
• Del 11: Stora förändringar
• Del 12: Den nya Kingen