Det var en helt vanlig tisdagskväll 1986 i Hawkins, Indiana. I alla fall så vanlig som det någonsin kunde bli efter allt som hänt. Mike Wheeler satt vid köksbordet. Han petade tankspritt i sin köttfärssås medan han tänkte på Eleven, på Will, på allt som fortfarande lurade där ute i mörkret. I Upside Down.
Karen Wheeler stod vid diskhon och diskade tallrikarna från middagen. Hon hade hört steg i källaren igen i natt, eller inbillade hon sig det? Hon hade inte sagt något till Ted. Han satt som vanligt i vardagsrummet med tidningen uppslagen framför ansiktet och snarkade lätt bakom sidorna. Karen hade slutat försöka väcka honom för länge sedan.
Hon kastade en blick mot Mike. Han hade vuxit så fort de senaste åren. Barnet var nästan borta, ersatt av en femtonåring med mörka ringar under ögonen och en hemlighetsfullhet som gjorde henne orolig. Hon visste att det fanns saker han inte berättade för henne. Saker som också hade med Nancy att göra och med de där konstiga vännerna han alltid umgicks med. Dustin, Lucas, och Will… stackars Will som såg ut som om han aldrig riktigt kommit hem.
Hon kastade en blick mot Mike. Han hade vuxit så fort de senaste åren. Barnet var nästan borta, ersatt av en femtonåring med mörka ringar under ögonen och en hemlighetsfullhet som gjorde henne orolig. Hon visste att det fanns saker han inte berättade för henne. Saker som också hade med Nancy att göra och med de där konstiga vännerna han alltid umgicks med. Dustin, Lucas, och Will… stackars Will som såg ut som om han aldrig riktigt kommit hem.
– Mike, älskling, sa hon mjukt och torkade händerna på en kökshandduk. Ät upp nu. Du behöver styrka.
Mike ryckte till och nickade disträ.
Mike ryckte till och nickade disträ.
– Ja, mamma.
Hon satte sig ner mittemot honom. Det var sällan de pratade på riktigt längre. Tidigare hade hon kunnat fråga om skolan, om kompisar, om flickor. Nu kändes varje fråga som om den riskerade att stöta på en mur.
– Har det hänt något… nytt? frågade hon försiktigt.
Hon satte sig ner mittemot honom. Det var sällan de pratade på riktigt längre. Tidigare hade hon kunnat fråga om skolan, om kompisar, om flickor. Nu kändes varje fråga som om den riskerade att stöta på en mur.
– Har det hänt något… nytt? frågade hon försiktigt.
Hon visste inte hur hon skulle formulera det. Hon hade sett saker själv, trots att alla försökte skydda henne. Blod på golvet i köket en natt för flera år sedan. Nancy som kom hem med skrapsår och lögner. Mike som smög ut genom fönstret.
Mike tittade upp. För ett ögonblick mötte deras blickar varandra, och Karen såg något i hans ögon – rädsla, men också en beslutsamhet som skrämde henne ännu mer.
– Nej, sa han till slut. Allt är lugnt.
Hon nickade, även om hon inte trodde honom. Hon reste sig och gick fram till honom, lade en hand på hans axel. Han stelnade till, som han alltid gjorde nuförtiden, men hon drog inte bort handen.
– Du vet att du kan prata med mig, va? Om vad som helst.
Mike svalde.
Mike tittade upp. För ett ögonblick mötte deras blickar varandra, och Karen såg något i hans ögon – rädsla, men också en beslutsamhet som skrämde henne ännu mer.
– Nej, sa han till slut. Allt är lugnt.
Hon nickade, även om hon inte trodde honom. Hon reste sig och gick fram till honom, lade en hand på hans axel. Han stelnade till, som han alltid gjorde nuförtiden, men hon drog inte bort handen.
– Du vet att du kan prata med mig, va? Om vad som helst.
Mike svalde.
– Jag vet, mamma.
Hon log svagt och gick tillbaka till diskhon. Hon visste att han inte skulle prata. Inte ikväll. Kanske aldrig. Men hon skulle fortsätta vara här ändå. Fortsätta laga middag, diska, fortsätta låtsas att världen utanför deras lilla hus på Maple Street var normal.
Hon log svagt och gick tillbaka till diskhon. Hon visste att han inte skulle prata. Inte ikväll. Kanske aldrig. Men hon skulle fortsätta vara här ändå. Fortsätta laga middag, diska, fortsätta låtsas att världen utanför deras lilla hus på Maple Street var normal.
Senare, när Mike hade gått upp på sitt rum och stängt dörren (hon hörde hur han vred om nyckeln, som han alltid gjorde nu), satt Karen kvar vid köksbordet med en kopp te. Hon tittade ut genom fönstret mot den mörka trädgården. Det prasslade i buskarna ibland. Hon visste inte om det var vinden eller något annat.Ted snarkade vidare i vardagsrummet. Holly sov där uppe. Nancy var ute med Jonathan, antagligen. Hon tog en djup klunk av teet. Det var kallt nu. Hon tänkte på allt de hade överlevt. Monster. Regeringsmän. Eldsvådor. Portaler till en annan värld.
Det var absurt. Det var skrämmande.
Men det var också livet nu.
Mellan kaoset och monstren fanns fortfarande köttfärssås på tisdagar, läxor som skulle göras och en mamma som väntade på att hennes son en dag kanske skulle bli hel igen. Hon suckade och reste sig för att släcka lampan. Imorgon skulle vara en ny dag. Och de skulle ta den, en i taget.
Det var absurt. Det var skrämmande.
Men det var också livet nu.
Mellan kaoset och monstren fanns fortfarande köttfärssås på tisdagar, läxor som skulle göras och en mamma som väntade på att hennes son en dag kanske skulle bli hel igen. Hon suckade och reste sig för att släcka lampan. Imorgon skulle vara en ny dag. Och de skulle ta den, en i taget.
Hon släckte kökslampan och stod kvar en stund i mörkret, bara upplyst av gatlyktan utanför fönstret. Hon hörde Ted snarka genom den öppna dörröppningen till vardagsrummet – ett ljud som brukade irritera henne, men som nu kändes tryggt. Det betydde att han fortfarande andades, fortfarande levde i den här världen.
Hon tog trappan upp långsamt. Först tittade hon in till Holly, som låg på rygg med ena armen utanför täcket och munnen halvöppen. Karen drog upp täcket försiktigt och kysste henne på pannan. Sedan fortsatte hon mot Mikes dörr.
Den var låst, som alltid.
Hon knackade inte. Istället satte hon sig ner på golvet utanför, med ryggen mot väggen och knäna uppdragna. Hon visste att han var vaken. Hon hörde musik svagt genom dörrspringan. Något med synthar och gitarrer – det brukade vara soundtracket till hans och kompisarnas Dungeons & Dragons-kvällar förr i tiden.
Hon satt tyst en stund. Sedan viskade hon, lågt nog för att bara han skulle höra om han lyssnade.
– Jag vet att du är vaken, Mike.
Inget svar. Men musiken sänktes en aning.
– Jag ska inte fråga ut dig. Jag lovar. Jag vill bara… sitta här en stund. Om det är okej.
Tystnad. Sedan ett svagt knarrande från sängen. Han hade satt sig upp.
Karen lutade huvudet bakåt mot väggen.
Hon tog trappan upp långsamt. Först tittade hon in till Holly, som låg på rygg med ena armen utanför täcket och munnen halvöppen. Karen drog upp täcket försiktigt och kysste henne på pannan. Sedan fortsatte hon mot Mikes dörr.
Den var låst, som alltid.
Hon knackade inte. Istället satte hon sig ner på golvet utanför, med ryggen mot väggen och knäna uppdragna. Hon visste att han var vaken. Hon hörde musik svagt genom dörrspringan. Något med synthar och gitarrer – det brukade vara soundtracket till hans och kompisarnas Dungeons & Dragons-kvällar förr i tiden.
Hon satt tyst en stund. Sedan viskade hon, lågt nog för att bara han skulle höra om han lyssnade.
– Jag vet att du är vaken, Mike.
Inget svar. Men musiken sänktes en aning.
– Jag ska inte fråga ut dig. Jag lovar. Jag vill bara… sitta här en stund. Om det är okej.
Tystnad. Sedan ett svagt knarrande från sängen. Han hade satt sig upp.
Karen lutade huvudet bakåt mot väggen.
– När du var liten brukade du krypa ner i vår säng när det åskade. Kom ihåg det? Du sa att du inte var rädd, men att du ville skydda mamma från blixtarna. Du hade din Batman-pyjamas.
Hon log för sig själv i mörkret.
– Du har alltid velat skydda oss. Redan då.
Hon hörde hur han rörde sig närmare dörren. Sedan satt han antagligen på andra sidan, precis som hon.
– Jag är fortfarande här, Mike, sa hon lågt. Jag kanske inte förstår allt du går igenom. Jag kanske aldrig kommer att göra det. Men jag är här. Och jag tänker inte gå någonstans.
Det blev tyst länge. Så länge att hon började tro att han hade lagt sig igen.
Sedan hörde hon hans röst, hes och låg, genom dörren.
– Jag är rädd ibland, mamma.
Orden träffade henne som en knytnäve i bröstet. Hon blinkade bort tårarna direkt.
– Jag vet, viskade hon. Jag med.
En lång paus.
– Men vi är fortfarande här, sa hon. Du och jag. Och Holly. Och Nancy, på sitt sätt. Och till och med pappa, även om han inte fattar någonting.
Hon hörde ett litet skratt från andra sidan dörren. Ett riktigt skratt. Det var första gången på flera månader.
– Jag… jag vill inte att du ska vara rädd för min skull, sa Mike till slut.
– Det är för sent för det, svarade Karen. Jag är mamma. Det ingår i jobbet.
De satt så ett tag. Två silhuetter på varsin sida om en tunn dörr. Ingenting mer hände den kvällen. Inga stora avslöjanden. Bara två personer som andades i takt.
– Du har alltid velat skydda oss. Redan då.
Hon hörde hur han rörde sig närmare dörren. Sedan satt han antagligen på andra sidan, precis som hon.
– Jag är fortfarande här, Mike, sa hon lågt. Jag kanske inte förstår allt du går igenom. Jag kanske aldrig kommer att göra det. Men jag är här. Och jag tänker inte gå någonstans.
Det blev tyst länge. Så länge att hon började tro att han hade lagt sig igen.
Sedan hörde hon hans röst, hes och låg, genom dörren.
– Jag är rädd ibland, mamma.
Orden träffade henne som en knytnäve i bröstet. Hon blinkade bort tårarna direkt.
– Jag vet, viskade hon. Jag med.
En lång paus.
– Men vi är fortfarande här, sa hon. Du och jag. Och Holly. Och Nancy, på sitt sätt. Och till och med pappa, även om han inte fattar någonting.
Hon hörde ett litet skratt från andra sidan dörren. Ett riktigt skratt. Det var första gången på flera månader.
– Jag… jag vill inte att du ska vara rädd för min skull, sa Mike till slut.
– Det är för sent för det, svarade Karen. Jag är mamma. Det ingår i jobbet.
De satt så ett tag. Två silhuetter på varsin sida om en tunn dörr. Ingenting mer hände den kvällen. Inga stora avslöjanden. Bara två personer som andades i takt.
Nästa kväll satt hon där igen. Och kvällen efter det. Ibland sa de ingenting. Ibland berättade hon om sin dag – om hur hon hade bränt köttbullarna eller hur Mrs. Henderson hade klagat på grannens hund i mataffären. Ibland frågade hon om skolan, utan att pressa när han svarade kort.
En kväll, efter kanske två veckor, öppnades dörren plötsligt.
Mike stod där i dörröppningen, barfota och i en gammal Star Wars-tröja. Han tittade ner på henne där hon satt på golvet.
– Vill du… komma in? frågade han.
Karen reste sig långsamt. Hon följde efter honom in på rummet.
Det var stökigt på det sätt som bara tonårsrum kan vara. Affischer på väggarna. En walkie-talkie på skrivbordet. En hög med serietidningar. Men det kändes ändå som hans fristad. Han satte sig på sängkanten. Hon satte sig i skrivbordsstolen.
De pratade inte om monster. Inte om Upside Down. Inte om El eller om Demogorgons. De pratade om hur det kändes att växa upp för fort. Om hur det var att sakna sina kompisar när de inte kunde träffas öppet längre. Om hur det kändes att veta saker som ingen vuxen borde behöva veta. Och Karen lyssnade.
Ibland grät han. Ibland grät hon. Men de satt kvar. Det blev deras ritual. När Ted somnat i soffan och Holly lagt sig, knackade Karen inte längre. Hon bara gick upp och satte sig vid hans dörr. Och efter ett tag öppnades den.
En kväll, efter kanske två veckor, öppnades dörren plötsligt.
Mike stod där i dörröppningen, barfota och i en gammal Star Wars-tröja. Han tittade ner på henne där hon satt på golvet.
– Vill du… komma in? frågade han.
Karen reste sig långsamt. Hon följde efter honom in på rummet.
Det var stökigt på det sätt som bara tonårsrum kan vara. Affischer på väggarna. En walkie-talkie på skrivbordet. En hög med serietidningar. Men det kändes ändå som hans fristad. Han satte sig på sängkanten. Hon satte sig i skrivbordsstolen.
De pratade inte om monster. Inte om Upside Down. Inte om El eller om Demogorgons. De pratade om hur det kändes att växa upp för fort. Om hur det var att sakna sina kompisar när de inte kunde träffas öppet längre. Om hur det kändes att veta saker som ingen vuxen borde behöva veta. Och Karen lyssnade.
Ibland grät han. Ibland grät hon. Men de satt kvar. Det blev deras ritual. När Ted somnat i soffan och Holly lagt sig, knackade Karen inte längre. Hon bara gick upp och satte sig vid hans dörr. Och efter ett tag öppnades den.
Det var ingen stor förändring för världen utanför. Hawkins sov vidare, ovetande eller förträngande. Men innanför väggarna på Maple Street växte något litet och skört fram. En egen gemenskap. Bara de två.
En mamma och hennes son som lärde sig att bära mörkret tillsammans, istället för att gömma det för varandra. Och för första gången på länge sov Mike utan att vrida om nyckeln i dörren.
En mamma och hennes son som lärde sig att bära mörkret tillsammans, istället för att gömma det för varandra. Och för första gången på länge sov Mike utan att vrida om nyckeln i dörren.
En kväll i början av mars hade snön precis smält bort från trädgården och lämnat efter sig en fuktig, kall doft som sipprade in genom fönstret som Mike alltid lämnade på glänt. Karen hade kommit upp som vanligt, efter att Ted somnat i soffan med TV:n på låg volym. Hon knackade inte längre; hon bara öppnade dörren försiktigt och gick in.
Mike satt i sängen med ryggen mot väggen och en serietidning i knät, men han läste inte. Han tittade upp när hon kom in och log det där lilla, trötta leendet som bara hon fick se nu för tiden.
– Jobbigt i skolan idag? frågade hon och satte sig på sängkanten.
Han ryckte på axlarna.
Mike satt i sängen med ryggen mot väggen och en serietidning i knät, men han läste inte. Han tittade upp när hon kom in och log det där lilla, trötta leendet som bara hon fick se nu för tiden.
– Jobbigt i skolan idag? frågade hon och satte sig på sängkanten.
Han ryckte på axlarna.
– Samma som vanligt. Folk som inte fattar någonting.
Hon nickade och strök honom över håret, som hon gjort sedan han var liten. Han lutade sig mot hennes hand utan att tänka på det längre. De pratade en stund om ingenting viktigt. Om en lärare som alltid luktade cigarettrök. Om hur Dustin hade försökt bygga en ny radio och råkat sätta eld på sin mors gardin. Om hur El hade ringt från Kalifornien och låtit gladare än på länge. Så småningom blev orden färre. Mike lutade sig mot hennes axel. Hon lade armen om honom, som hon gjort många gånger de senaste månaderna. Han var varm, tyngre än hon mindes från när han var liten, men det kändes ändå naturligt.
Hon tänkte att hon bara skulle sitta kvar en stund till. Bara tills han somnade.
Men hon var trött själv. De senaste nätterna hade hon legat vaken och lyssnat efter ljud i huset. Efter steg. Efter prassel. Efter något som inte hörde hemma här.
Hennes ögonlock blev tunga.
Hon nickade och strök honom över håret, som hon gjort sedan han var liten. Han lutade sig mot hennes hand utan att tänka på det längre. De pratade en stund om ingenting viktigt. Om en lärare som alltid luktade cigarettrök. Om hur Dustin hade försökt bygga en ny radio och råkat sätta eld på sin mors gardin. Om hur El hade ringt från Kalifornien och låtit gladare än på länge. Så småningom blev orden färre. Mike lutade sig mot hennes axel. Hon lade armen om honom, som hon gjort många gånger de senaste månaderna. Han var varm, tyngre än hon mindes från när han var liten, men det kändes ändå naturligt.
Hon tänkte att hon bara skulle sitta kvar en stund till. Bara tills han somnade.
Men hon var trött själv. De senaste nätterna hade hon legat vaken och lyssnat efter ljud i huset. Efter steg. Efter prassel. Efter något som inte hörde hemma här.
Hennes ögonlock blev tunga.
Hon vaknade av att det var ljust ute. Grått marsljus som föll in genom fönstret. Hon låg ner. På Mikes säng. Täcket var uppdraget över dem båda. Mike låg bredvid henne, med huvudet mot hennes axel och ena armen över hennes midja. Han sov fortfarande, djupt och lugnt, på ett sätt hon inte sett honom göra på åratal.
Hon rörde sig inte på en lång stund. Hon bara låg där och kände hans andetag mot sin hals, stadiga och varma. Hjärtat slog hårt i bröstet på henne, men inte av rädsla. Snarare av något hon inte riktigt kunde namnge. Till slut rörde han på sig. Han blinkade upp, förvirrad ett ögonblick, sedan insåg han var han var. Vem han låg intill. Han rodnade djupt, men drog sig inte undan.
– Förlåt, mumlade han. Jag… jag vet inte hur…
– Sch, sa hon lågt och strök honom över kinden. Det är okej.
De låg kvar så ett tag. Ingen av dem sa något om att det kanske inte var som det brukade vara. Ingen av dem rörde sig för att bryta det.
Till slut reste sig Karen försiktigt.
Hon rörde sig inte på en lång stund. Hon bara låg där och kände hans andetag mot sin hals, stadiga och varma. Hjärtat slog hårt i bröstet på henne, men inte av rädsla. Snarare av något hon inte riktigt kunde namnge. Till slut rörde han på sig. Han blinkade upp, förvirrad ett ögonblick, sedan insåg han var han var. Vem han låg intill. Han rodnade djupt, men drog sig inte undan.
– Förlåt, mumlade han. Jag… jag vet inte hur…
– Sch, sa hon lågt och strök honom över kinden. Det är okej.
De låg kvar så ett tag. Ingen av dem sa något om att det kanske inte var som det brukade vara. Ingen av dem rörde sig för att bryta det.
Till slut reste sig Karen försiktigt.
– Jag går ner och gör frukost. Pancakes?
Han nickade, fortfarande röd om kinderna. – Ja.. Tack, mamma.
Han nickade, fortfarande röd om kinderna. – Ja.. Tack, mamma.
Efter den morgonen förändrades något, långsamt och utan ord. Karen började komma upp tidigare på kvällarna. Ibland satt de bara och tittade på en film i hans rum, med dörren stängd och volymen låg. Hon satt i sängen bredvid honom, och han lutade sig mot henne utan att fråga.
Ibland somnade hon där igen. Ibland somnade han först, med huvudet i hennes knä medan hon strök honom över håret.
Han sökte hennes närhet på ett sätt han inte gjort sedan han var liten. När hon satt i köket och läste tidningen kom han ibland ner och satte sig bredvid henne, axel mot axel. När hon dukade bordet hjälpte han till, men stod alltid lite närmare än nödvändigt.
Hon märkte det. Hon märkte hur han slappnade av när hon rörde vid honom – en hand på ryggen när hon gick förbi, en kram i hallen innan han gick till skolan.
Och hon själv… hon märkte hur mycket hon längtade efter de där kvällarna. Hur hon räknade timmarna tills Ted somnade och hon kunde gå upp till hans rum.
Hon tog hand om honom på nya sätt nu. Hon köpte hans favoritgodis och la det i en skål på hans skrivbord. Hon satt uppe och väntade när han var ute med kompisarna, längre än han borde. Hon lyssnade när han berättade om sina mardrömmar, utan att avbryta. Och han trivdes. Det syntes i hur han skrattade åt hennes dåliga skämt. I hur han inte längre låste dörren. I hur han ibland tog hennes hand när de satt bredvid varandra, som om det var det mest naturliga i världen. De sa aldrig något om det. De behövde inte. Det var deras. Bara deras. En liten ö av värme mitt i allt det kalla som fortfarande lurade utanför fönstret.
Ibland somnade hon där igen. Ibland somnade han först, med huvudet i hennes knä medan hon strök honom över håret.
Han sökte hennes närhet på ett sätt han inte gjort sedan han var liten. När hon satt i köket och läste tidningen kom han ibland ner och satte sig bredvid henne, axel mot axel. När hon dukade bordet hjälpte han till, men stod alltid lite närmare än nödvändigt.
Hon märkte det. Hon märkte hur han slappnade av när hon rörde vid honom – en hand på ryggen när hon gick förbi, en kram i hallen innan han gick till skolan.
Och hon själv… hon märkte hur mycket hon längtade efter de där kvällarna. Hur hon räknade timmarna tills Ted somnade och hon kunde gå upp till hans rum.
Hon tog hand om honom på nya sätt nu. Hon köpte hans favoritgodis och la det i en skål på hans skrivbord. Hon satt uppe och väntade när han var ute med kompisarna, längre än han borde. Hon lyssnade när han berättade om sina mardrömmar, utan att avbryta. Och han trivdes. Det syntes i hur han skrattade åt hennes dåliga skämt. I hur han inte längre låste dörren. I hur han ibland tog hennes hand när de satt bredvid varandra, som om det var det mest naturliga i världen. De sa aldrig något om det. De behövde inte. Det var deras. Bara deras. En liten ö av värme mitt i allt det kalla som fortfarande lurade utanför fönstret.
En natt i slutet av april. Luften i huset var fortfarande kylig, men fönstret stod på glänt och släppte in doften av nyregnad jord och spirande gräs. Regnet hade upphört för en stund sedan, och bara enstaka droppar föll fortfarande från takrännan.
Karen hade kommit upp tidigt den kvällen. Ted hade somnat framför en reprisering av någon gammal sitcom, och hon hade släckt TV:n, dragit en filt över honom och gått upp utan att tveka.
Mike låg redan i sängen, på rygg med armarna utsträckta, och tittade i taket. Han hade inte tänt lampan på nattduksbordet den här gången. Bara månskenet från fönstret föll över honom och gjorde hans ansikte blekt och mjukt.
Hon stängde dörren försiktigt bakom sig och gick fram till sängkanten. Utan ett ord lyfte han på täcket och gjorde plats bredvid sig. Hon sparkade av sig tofflorna och kröp ner, fortfarande i sin mjuka morgonrock.
De låg på sidan, vända mot varandra, med bara några centimeter emellan. Ingenting sas på en lång stund. Bara andetag. Långsamma, synkroniserade.
Hon sträckte ut handen först. Fingrarna borstade mot hans kind, ner längs käklinjen. Han blundade och lutade sig mot beröringen, som om han hade väntat på den hela dagen.
Hans hand hittade hennes. Han tog den, drog den mot sin bröstkorg och höll den där, över hjärtat. Hon kände hur det slog – fort, men stadigt. Inte av rädsla längre. Av något annat. Hon flyttade sig närmare. Deras pannor rörde vid varandra. Nästipp mot nästipp. Hon kände värmen från hans hud, doften av hans hår, den där lilla antydan av svett och tonårspojke som fortfarande fanns kvar trots allt.
Han drog ett djupt, darrande andetag. Hon kände hur hans kropp spändes en aning, inte av obehag, utan av något som byggdes upp långsamt. Hon kände det i sig själv också. En värme som spred sig i bröstet, ner i magen. Inte bara tröst längre. Något djupare.
Hans tumme strök över hennes handrygg, upp och ner, upp och ner. Hon flyttade sin hand från hans bröst, upp längs halsen, in i håret i nacken. Han lutade sig framåt, bara en aning, tills deras läppar nästan rörde vid varandra.
De stannade där.
Ingen kysste den andra.
Men de kände det. Båda två.
Hur luften mellan dem blev tjockare. Hur hjärtslagen ekade i varandra. Hur det plötsligt inte räckte med att bara ligga bredvid. Hon såg det i hans ögon när han öppnade dem igen. En fråga. En längtan. En rädsla för att gå för fort. En önskan att aldrig sluta.
Han såg det i hennes. Den samma.
Hon drog honom närmare, inte med läpparna, utan med armen runt hans rygg. Han kröp intill henne, huvudet mot hennes hals, kroppen tryckt mot hennes. Hon kände honom mot sig – hur han reagerade på närheten, hur han blev hårdare utan att kunna hindra det. Han försökte inte gömma det. Hon försökte inte låtsas att hon inte märkte.
De låg så, tysta, medan känslan växte mellan dem. Långsamt. Outtalat. De somnade med armarna om varandra, andetagen i takt, och med vetskapen om att något hade förändrats. De hade börjat upptäcka det. Det som kanske alltid funnits där, gömt under lager av rädsla och kaos. Något som skrämde dem.
Något som kändes mer rätt än det borde.
Och de visste båda att det inte skulle stanna vid detta mycket längre.
Karen hade kommit upp tidigt den kvällen. Ted hade somnat framför en reprisering av någon gammal sitcom, och hon hade släckt TV:n, dragit en filt över honom och gått upp utan att tveka.
Mike låg redan i sängen, på rygg med armarna utsträckta, och tittade i taket. Han hade inte tänt lampan på nattduksbordet den här gången. Bara månskenet från fönstret föll över honom och gjorde hans ansikte blekt och mjukt.
Hon stängde dörren försiktigt bakom sig och gick fram till sängkanten. Utan ett ord lyfte han på täcket och gjorde plats bredvid sig. Hon sparkade av sig tofflorna och kröp ner, fortfarande i sin mjuka morgonrock.
De låg på sidan, vända mot varandra, med bara några centimeter emellan. Ingenting sas på en lång stund. Bara andetag. Långsamma, synkroniserade.
Hon sträckte ut handen först. Fingrarna borstade mot hans kind, ner längs käklinjen. Han blundade och lutade sig mot beröringen, som om han hade väntat på den hela dagen.
Hans hand hittade hennes. Han tog den, drog den mot sin bröstkorg och höll den där, över hjärtat. Hon kände hur det slog – fort, men stadigt. Inte av rädsla längre. Av något annat. Hon flyttade sig närmare. Deras pannor rörde vid varandra. Nästipp mot nästipp. Hon kände värmen från hans hud, doften av hans hår, den där lilla antydan av svett och tonårspojke som fortfarande fanns kvar trots allt.
Han drog ett djupt, darrande andetag. Hon kände hur hans kropp spändes en aning, inte av obehag, utan av något som byggdes upp långsamt. Hon kände det i sig själv också. En värme som spred sig i bröstet, ner i magen. Inte bara tröst längre. Något djupare.
Hans tumme strök över hennes handrygg, upp och ner, upp och ner. Hon flyttade sin hand från hans bröst, upp längs halsen, in i håret i nacken. Han lutade sig framåt, bara en aning, tills deras läppar nästan rörde vid varandra.
De stannade där.
Ingen kysste den andra.
Men de kände det. Båda två.
Hur luften mellan dem blev tjockare. Hur hjärtslagen ekade i varandra. Hur det plötsligt inte räckte med att bara ligga bredvid. Hon såg det i hans ögon när han öppnade dem igen. En fråga. En längtan. En rädsla för att gå för fort. En önskan att aldrig sluta.
Han såg det i hennes. Den samma.
Hon drog honom närmare, inte med läpparna, utan med armen runt hans rygg. Han kröp intill henne, huvudet mot hennes hals, kroppen tryckt mot hennes. Hon kände honom mot sig – hur han reagerade på närheten, hur han blev hårdare utan att kunna hindra det. Han försökte inte gömma det. Hon försökte inte låtsas att hon inte märkte.
De låg så, tysta, medan känslan växte mellan dem. Långsamt. Outtalat. De somnade med armarna om varandra, andetagen i takt, och med vetskapen om att något hade förändrats. De hade börjat upptäcka det. Det som kanske alltid funnits där, gömt under lager av rädsla och kaos. Något som skrämde dem.
Något som kändes mer rätt än det borde.
Och de visste båda att det inte skulle stanna vid detta mycket längre.
Dagen efter den där aprilnatten vaknade Karen tidigt, innan gryningen riktigt brutit fram. Mike sov fortfarande djupt bredvid henne, med armen slängd över hennes midja som om han aldrig tänkt släppa taget. Hon låg stilla och stirrade upp i taket, lyssnade till hans lugna andetag som blandades med det svaga tickandet från klockan i hallen.
Hon borde resa sig. Gå ner till köket, starta kaffebryggaren, väcka Holly, låtsas att allt var som vanligt. Men hon kunde inte. Inte än. Tankar virvlade i hennes huvud som en storm som vägrade lägga sig. Hur hade det kommit till det här? Hon, Karen Wheeler, hemmafru i Hawkins, med en man som sov i soffan och en familj som knappt pratade med varandra längre. Hon hade alltid varit den som höll ihop allt – middagar på bordet, rena kläder i garderoberna, leenden på läpparna när grannarna tittade. Men inuti? Inuti hade hon varit tom så länge hon kunde minnas.
Och nu… Mike. Hennes son. Den pojke hon burit i nio månader, ammat, tröstat genom febrar och mardrömmar. Han som alltid tittat på henne med de där stora ögonen, fulla av tillit. Vad var det hon kände för honom? Skulden låg som en tyngd över hjärtat.
Hon borde resa sig. Gå ner till köket, starta kaffebryggaren, väcka Holly, låtsas att allt var som vanligt. Men hon kunde inte. Inte än. Tankar virvlade i hennes huvud som en storm som vägrade lägga sig. Hur hade det kommit till det här? Hon, Karen Wheeler, hemmafru i Hawkins, med en man som sov i soffan och en familj som knappt pratade med varandra längre. Hon hade alltid varit den som höll ihop allt – middagar på bordet, rena kläder i garderoberna, leenden på läpparna när grannarna tittade. Men inuti? Inuti hade hon varit tom så länge hon kunde minnas.
Och nu… Mike. Hennes son. Den pojke hon burit i nio månader, ammat, tröstat genom febrar och mardrömmar. Han som alltid tittat på henne med de där stora ögonen, fulla av tillit. Vad var det hon kände för honom? Skulden låg som en tyngd över hjärtat.
Vad skulle folk säga om de visste? Mrs. Henderson, med sitt eviga kakor och skvaller? Prästen i kyrkan som hon inte besökt på månader? Ted, som inte ens märkte när hon var borta halva nätterna? Och Nancy – gud, Nancy, som redan bar så mycket på sina axlar. Hur skulle hon någonsin kunna titta sin dotter i ögonen igen?
Det var som om samhället stod där i rummet med henne, pekande, dömande. “Du är en mor”, viskade rösterna i hennes huvud. “Mödrar gör inte så här. Mödrar offrar sig, de längtar inte efter sina söners beröring på det sättet.” Hon visste det.
Men så kom andra tankar, de som hon försökte trycka undan men som alltid kom tillbaka starkare. Mike behövde henne. Inte bara som mamma längre, utan som någon som förstod honom på riktigt. Efter allt kaos med Upside Down, monstren, förlusterna – han hade blivit en skugga av sig själv. Och hon? Hon hade känt sig osynlig i åratal. Ted rörde henne knappt längre, inte på det sättet. Han såg henne inte. Men Mike… Mike såg henne. Han gjorde henne levande igen.
Det var som om samhället stod där i rummet med henne, pekande, dömande. “Du är en mor”, viskade rösterna i hennes huvud. “Mödrar gör inte så här. Mödrar offrar sig, de längtar inte efter sina söners beröring på det sättet.” Hon visste det.
Men så kom andra tankar, de som hon försökte trycka undan men som alltid kom tillbaka starkare. Mike behövde henne. Inte bara som mamma längre, utan som någon som förstod honom på riktigt. Efter allt kaos med Upside Down, monstren, förlusterna – han hade blivit en skugga av sig själv. Och hon? Hon hade känt sig osynlig i åratal. Ted rörde henne knappt längre, inte på det sättet. Han såg henne inte. Men Mike… Mike såg henne. Han gjorde henne levande igen.
Hon kände värmen från hans kropp mot sin, och en våg av längtan sköljde över henne. Det var inte bara fysiskt, även om det också var det – den där pirrande känslan i magen när han rörde vid henne, hur hennes hud knottrade sig under hans fingrar. Nej, det var djupare. Det var som om de delade en hemlighet som ingen annan kunde förstå. En gemenskap född ur smärta och rädsla, som nu vuxit till något annat.
Hon hatade sig själv för det. Ibland låg hon vaken och tänkte på hur hon kunde stoppa det. Säg nej nästa gång. Gå inte upp till hans rum. Men tanken på att förlora honom. Att se honom dra sig undan igen och bli den där tysta, rädda pojken. Det var värre än skulden. Mycket värre.
Hon vände sig försiktigt mot honom, studerade hans ansikte i det svaga ljuset. Han såg så fridfull ut nu. Inga mörka ringar under ögonen längre. Inga spända axlar. Hon hade gjort det. Hon hade hjälpt honom. Och han hade hjälpt henne. Var det verkligen så fel om det kändes så rätt?
En tår rann nerför hennes kind. Hon torkade bort den snabbt, rädd att väcka honom. Hon ville inte att han skulle se hennes tvivel. Han litade på henne. Han behövde henne stark. Men inuti rasade konflikten vidare. Skuld mot längtan. Plikt mot lust. Mor mot kvinna.
Hon kysste honom lätt på pannan och steg upp ur sängen. Dagen väntade. Familjen väntade. Hawkins väntade. Men hon visste att när kvällen kom skulle hon gå upp igen. Till hans rum. För hon kunde inte låta bli.
Hon vände sig försiktigt mot honom, studerade hans ansikte i det svaga ljuset. Han såg så fridfull ut nu. Inga mörka ringar under ögonen längre. Inga spända axlar. Hon hade gjort det. Hon hade hjälpt honom. Och han hade hjälpt henne. Var det verkligen så fel om det kändes så rätt?
En tår rann nerför hennes kind. Hon torkade bort den snabbt, rädd att väcka honom. Hon ville inte att han skulle se hennes tvivel. Han litade på henne. Han behövde henne stark. Men inuti rasade konflikten vidare. Skuld mot längtan. Plikt mot lust. Mor mot kvinna.
Hon kysste honom lätt på pannan och steg upp ur sängen. Dagen väntade. Familjen väntade. Hawkins väntade. Men hon visste att när kvällen kom skulle hon gå upp igen. Till hans rum. För hon kunde inte låta bli.
Mike låg vaken i sin säng, stirrande upp i det mörka taket där affischerna knappt syntes i skenet från gatlyktan utanför. Klockan var långt efter midnatt, men sömnen vägrade komma. Han hade vant sig vid det. Nätterna när tankarna virvlade som en storm i Upside Down hade varit kaotiska och ostoppbara. Men nu var det inte monster som höll honom vaken. Inte längre. Det var mamma. Karen.
Han vände sig på sidan och drog täcket högre upp, som om det kunde skydda honom från de tankar som gnagde inifrån. Hur hade det börjat? Med tröst, sa han sig själv. Med någon som förstod. Efter allt skit med Demogorgons, Mind Flayers, portaler som slet isär verkligheten hade han känt sig så jävla ensam. El var borta i Kalifornien, Will kämpade med sina egna demoner, Dustin och Lucas försökte låtsas att livet var normalt med skola och basket. Men han? Han hade inte kunnat prata med någon. Inte på riktigt.
Och så hade mamma kommit. Först utanför dörren, sedan inne i rummet. Hennes röst, hennes beröring – det hade varit som en livlina. Men nu… nu var det mer. Mycket mer. Han kände det i varje fiber av sin kropp när han tänkte på henne. Den där värmen som spred sig när hon låg bredvid honom. Hur hennes doft hängde kvar i lakanen efter att hon gått ner på morgonen. Hur han längtade efter att röra vid henne, känna hennes värme.
Skulden kom som en våg, hård och kall. Vad fan var det med honom? Hon var hans mamma. Den som hade läst sagor för honom som liten, som hade kört honom till skolan, som hade gråtit när han kommit hem blodig efter en av de där nätterna i Hawkins Lab. Hur kunde han känna så här? Det var sjukt. Så fel. Om någon visste. Om El visste eller Nancy, skulle de hata honom. Se honom som ett freak. Värre än något monster från Upside Down.
Han tryckte handflatan mot pannan, som om han kunde pressa ut tankarna. Samhället ekade i hans huvud, alla de där outtalade reglerna han lärt sig från filmer, skola, vänner. Mödrar och söner var inte så nära varandra. Vad skulle hända om pappa Ted vaknade en natt och hittade dem? Eller om grannarna såg något? Hawkins var en liten ort och folk pratade. Han kunde redan höra viskningarna:
Han vände sig på sidan och drog täcket högre upp, som om det kunde skydda honom från de tankar som gnagde inifrån. Hur hade det börjat? Med tröst, sa han sig själv. Med någon som förstod. Efter allt skit med Demogorgons, Mind Flayers, portaler som slet isär verkligheten hade han känt sig så jävla ensam. El var borta i Kalifornien, Will kämpade med sina egna demoner, Dustin och Lucas försökte låtsas att livet var normalt med skola och basket. Men han? Han hade inte kunnat prata med någon. Inte på riktigt.
Och så hade mamma kommit. Först utanför dörren, sedan inne i rummet. Hennes röst, hennes beröring – det hade varit som en livlina. Men nu… nu var det mer. Mycket mer. Han kände det i varje fiber av sin kropp när han tänkte på henne. Den där värmen som spred sig när hon låg bredvid honom. Hur hennes doft hängde kvar i lakanen efter att hon gått ner på morgonen. Hur han längtade efter att röra vid henne, känna hennes värme.
Skulden kom som en våg, hård och kall. Vad fan var det med honom? Hon var hans mamma. Den som hade läst sagor för honom som liten, som hade kört honom till skolan, som hade gråtit när han kommit hem blodig efter en av de där nätterna i Hawkins Lab. Hur kunde han känna så här? Det var sjukt. Så fel. Om någon visste. Om El visste eller Nancy, skulle de hata honom. Se honom som ett freak. Värre än något monster från Upside Down.
Han tryckte handflatan mot pannan, som om han kunde pressa ut tankarna. Samhället ekade i hans huvud, alla de där outtalade reglerna han lärt sig från filmer, skola, vänner. Mödrar och söner var inte så nära varandra. Vad skulle hända om pappa Ted vaknade en natt och hittade dem? Eller om grannarna såg något? Hawkins var en liten ort och folk pratade. Han kunde redan höra viskningarna:
“Wheeler-pojken, han är rätt konstig”
Men så kom andra sidan. Den som viskade att det inte var fel. Inte för dom. De hade överlevt helvetet tillsammans, även om hon inte visste allt. Hon gjorde honom hel. När hon höll om honom kände han sig inte längre som en trasig tonåring med mardrömmar. Han kände sig sedd och önskad.
Men så kom andra sidan. Den som viskade att det inte var fel. Inte för dom. De hade överlevt helvetet tillsammans, även om hon inte visste allt. Hon gjorde honom hel. När hon höll om honom kände han sig inte längre som en trasig tonåring med mardrömmar. Han kände sig sedd och önskad.
Och det var inte bara lust även om det var det också, den där pirrande känslan i magen när deras hud rörde vid varandra, hur han blev hård bara av att tänka på henne. Nej, det var djupare. Hon var hans trygghet i en värld som när som helst kunde slitas isär igen. Han hatade sig själv för svagheten. För att han inte kunde stoppa det. Varje kväll sa han sig att ikväll skulle han säga nej. Säg att hon inte behöver komma upp. Men när dörren öppnades och hon stod där, med det där mjuka leendet, föll allt ihop. Han behövde henne. Mer än luft ibland.
En tår rann nerför kinden, het och ovälkommen. Han torkade bort den ilsket. Han var ingen liten pojke längre. Han hade dödat monster, räddat vänner. Men det här? Det här skrämde honom mer än något annat. För om han förlorade henne – om skulden vann, eller om världen upptäckte dem – vad skulle bli kvar av honom då?
Han vände sig om igen, drog ett djupt andetag. Imorgon skulle han vara starkare. Imorgon skulle han försöka hålla distans.
Men han visste redan att det var en lögn.
När gryningen kom satt han upp i sängen, trött men beslutsam. Han hörde henne nere i köket, kaffet som puttrade. Han skulle gå ner, le som vanligt, äta frukost.
Men inuti rasade demonerna vidare. Skuld mot kärlek. Rädsla mot längtan. Pojke mot man och han visste inte vilken sida som skulle vinna.
En tår rann nerför kinden, het och ovälkommen. Han torkade bort den ilsket. Han var ingen liten pojke längre. Han hade dödat monster, räddat vänner. Men det här? Det här skrämde honom mer än något annat. För om han förlorade henne – om skulden vann, eller om världen upptäckte dem – vad skulle bli kvar av honom då?
Han vände sig om igen, drog ett djupt andetag. Imorgon skulle han vara starkare. Imorgon skulle han försöka hålla distans.
Men han visste redan att det var en lögn.
När gryningen kom satt han upp i sängen, trött men beslutsam. Han hörde henne nere i köket, kaffet som puttrade. Han skulle gå ner, le som vanligt, äta frukost.
Men inuti rasade demonerna vidare. Skuld mot kärlek. Rädsla mot längtan. Pojke mot man och han visste inte vilken sida som skulle vinna.
Det var en majnatt. Varm och stilla. Fönstret stod öppet på vid gavel och släppte in doften av nyklippt gräs och nattfukt från trädgården nedanför. Huset låg tyst; Ted snarkade svagt någonstans nere i vardagsrummet, Holly sov med dörren på glänt, och Nancy var ute hos Jonathan igen.
Karen knackade inte längre. Hon öppnade bara dörren försiktigt och gled in. Mike låg redan och väntade, som han alltid gjorde nu. Han hade inte tänt lampan, bara gatlyktans sken föll över sängen och ritade mjuka skuggor över hans ansikte.
Hon kröp ner bredvid honom utan ett ord. Morgonrocken gled upp lite när hon la sig på sidan, vänd mot honom. De låg nära, närmare än någonsin tidigare, med bara en handbredd mellan deras kroppar.
Ingen sa något på länge. Bara andetag. Långsamma, djupa, som om de försökte synkronisera dem.
Hon kände det direkt. Det som låg i luften nu, tungt och elektriskt. Ett begär som inte längre gick att låtsas bort. Det satt i hur hans blick vandrade över hennes ansikte, stannade vid hennes läppar. Det satt i hur hennes egen kropp svarade. En värme som spred sig i magen, ner mellan benen, bara av att ligga så här nära honom.
Han rörde sig först. Sträckte ut handen, lät fingrarna borsta mot hennes kind, ner längs halsen. Hon blundade, lutade sig mot beröringen. Hans hand stannade vid hennes nyckelben, darrade lätt.
– Mamma…, viskade han. Rösten hes, nästan bruten.
Hon öppnade ögonen igen. Deras blickar möttes. Där fanns allt. Längtan. Rädsla. Skuld. Och något som brann starkare än allt annat.
Han lutade sig fram långsamt. Hon såg det komma, kunde ha dragit sig undan. Men hon gjorde det inte. Hans läppar rörde vid hennes. Först bara en lätt beröring, som en fråga. Hon svarade direkt – tryckte tillbaka, mjukare, djupare. Kyssen växte, blev hungrig men fortfarande försiktig. Hans hand gled upp i hennes hår, höll henne kvar. Hennes fingrar grep tag i hans tröja, drog honom närmare. De smakade på varandra. Långsamt. Utforskande. Som om de var rädda att det skulle ta slut för fort.
Hon kände honom mot sitt lår. Hård, spänd och omöjlig att ignorera. Han kände hur hennes kropp svarade, hur hon tryckte sig mot honom utan att tänka. Ett lågt, kvävt ljud undslapp henne när hans tunga rörde vid hennes. Men plötsligt stannade han. Drog sig tillbaka en aning, andades tungt mot hennes läppar.
– Vi… vi borde inte, viskade han, men det lät inte övertygande. Inte ens för honom själv.
Hon nickade, men drog sig inte undan helt. Hennes panna vilade mot hans.
Karen knackade inte längre. Hon öppnade bara dörren försiktigt och gled in. Mike låg redan och väntade, som han alltid gjorde nu. Han hade inte tänt lampan, bara gatlyktans sken föll över sängen och ritade mjuka skuggor över hans ansikte.
Hon kröp ner bredvid honom utan ett ord. Morgonrocken gled upp lite när hon la sig på sidan, vänd mot honom. De låg nära, närmare än någonsin tidigare, med bara en handbredd mellan deras kroppar.
Ingen sa något på länge. Bara andetag. Långsamma, djupa, som om de försökte synkronisera dem.
Hon kände det direkt. Det som låg i luften nu, tungt och elektriskt. Ett begär som inte längre gick att låtsas bort. Det satt i hur hans blick vandrade över hennes ansikte, stannade vid hennes läppar. Det satt i hur hennes egen kropp svarade. En värme som spred sig i magen, ner mellan benen, bara av att ligga så här nära honom.
Han rörde sig först. Sträckte ut handen, lät fingrarna borsta mot hennes kind, ner längs halsen. Hon blundade, lutade sig mot beröringen. Hans hand stannade vid hennes nyckelben, darrade lätt.
– Mamma…, viskade han. Rösten hes, nästan bruten.
Hon öppnade ögonen igen. Deras blickar möttes. Där fanns allt. Längtan. Rädsla. Skuld. Och något som brann starkare än allt annat.
Han lutade sig fram långsamt. Hon såg det komma, kunde ha dragit sig undan. Men hon gjorde det inte. Hans läppar rörde vid hennes. Först bara en lätt beröring, som en fråga. Hon svarade direkt – tryckte tillbaka, mjukare, djupare. Kyssen växte, blev hungrig men fortfarande försiktig. Hans hand gled upp i hennes hår, höll henne kvar. Hennes fingrar grep tag i hans tröja, drog honom närmare. De smakade på varandra. Långsamt. Utforskande. Som om de var rädda att det skulle ta slut för fort.
Hon kände honom mot sitt lår. Hård, spänd och omöjlig att ignorera. Han kände hur hennes kropp svarade, hur hon tryckte sig mot honom utan att tänka. Ett lågt, kvävt ljud undslapp henne när hans tunga rörde vid hennes. Men plötsligt stannade han. Drog sig tillbaka en aning, andades tungt mot hennes läppar.
– Vi… vi borde inte, viskade han, men det lät inte övertygande. Inte ens för honom själv.
Hon nickade, men drog sig inte undan helt. Hennes panna vilade mot hans.
– Nej, vi borde inte, svarade hon lågt. Rösten darrade.
De låg kvar så, med läpparna som nästan nuddade och andetagen heta mot varandra. Händerna fortfarande i varandras hår, i varandras kläder. Begäret hängde kvar i luften, tjockt och outhärdligt, men de rörde sig inte längre framåt.
Till slut sjönk de ner bredvid varandra igen. Hon med ryggen mot hans bröst, han med armen hårt runt hennes midja. Han tryckte sig mot henne bakifrån, lät henne känna hur mycket han ville henne. Hon tryckte tillbaka, bara en aning, och kände hur det fick honom att darra. De somnade till slut, sammanflätade, med smaken av varandra fortfarande på läpparna.
De låg kvar så, med läpparna som nästan nuddade och andetagen heta mot varandra. Händerna fortfarande i varandras hår, i varandras kläder. Begäret hängde kvar i luften, tjockt och outhärdligt, men de rörde sig inte längre framåt.
Till slut sjönk de ner bredvid varandra igen. Hon med ryggen mot hans bröst, han med armen hårt runt hennes midja. Han tryckte sig mot henne bakifrån, lät henne känna hur mycket han ville henne. Hon tryckte tillbaka, bara en aning, och kände hur det fick honom att darra. De somnade till slut, sammanflätade, med smaken av varandra fortfarande på läpparna.
Senare. En junikväll. Luften i vardagsrummet var varm och tung, fläkten i taket surrade och skuggor anades från den gamla lampan över soffan. Ted hade gått och lagt sig tidigt i sovrummet, med ett muttrat godnatt och dörren stängd bakom sig. Holly hade somnat för länge sedan, med sin nalle hårt i famnen.
Mike och Karen satt kvar i soffan, TV:n på låg volym. Det var en gammal film, någon romantisk komedi från åttio-talet som ingen av dem egentligen följde. De hade börjat sitta bredvid varandra som vanligt, men efter en stund hade hon lagt sig ner, huvudet i hans knä, håret utspritt över hans jeans. Han strök henne disträ över håret, fingrarna långsamt genom lockarna, som han gjort så många gånger de senaste veckorna.
Hon låg med ögonen halvslutna, kände värmen från hans lår mot kinden, hans hand som vilade lätt på hennes axel. Det var lugnt. Tryggt. Men luften mellan dem var laddad, som alltid nu. Det där outtalade begäret som aldrig riktigt släppte taget.
Efter en stund märkte hon det.
Först bara en svag förändring i hur han satt, en spänning i musklerna under hennes huvud. Sedan kände hon det tydligt mot kinden – hur han blev hårdare, långsamt, oundvikligt. Han försökte inte gömma det. Kanske kunde han inte. Hans andetag blev djupare, handen i hennes hår stannade upp ett ögonblick.
Hon borde ha flyttat sig. Sagt något skämt, rest sig för att hämta vatten. Gjort vad som helst för att bryta stämningen. Men hon gjorde det inte.
Istället vände hon ansiktet en aning, kinden tryckte lättare mot honom. Hon kände konturerna genom tyget, hur han ryckte till vid beröringen. Hennes hjärta slog hårt nu, blodet susade i öronen.
Hon tittade upp på honom. Han mötte hennes blick, ögonen mörka, läpparna lätt åtskilda. Där fanns ingen ursäkt i hans ansikte. Bara längtan.
Hon rörde sig långsamt. Handen som låg på hans lår gled uppåt, fingrarna borstade över honom, lätt först, sedan mer bestämt. Han drog ett skarpt andetag, handen grep tag i soffkanten.
– Mamma… viskade han, rösten hes och vädjande.
Hon sa ingenting. Bara fortsatte. Drog ner blixtlåset försiktigt, handen gled in under tyget. Hans kuk var varm, hård och pulserande mot hennes fingrar. Hon strök med handen långsamt, upp och ner, kände hur han växte ännu mer i hennes grepp.
Han lutade huvudet bakåt mot soffan, ögonen slutna, andetagen korta. Hon såg på honom – hennes son, så vacker i sitt begär och kände hur hennes egen kropp svarade, en våt värme mellan benen som hon inte kunde ignorera.
Hon böjde sig fram, läpparna rörde vid honom först, en lätt kyss på ollonet. Glansigt av försatsen. Han stönade lågt, handen grep tag i hennes hår, inte styrande, bara hållande.
Hon tog honom i munnen. Långsamt, djupt, med tungan som lekte runt skaftet på hans kuk. Han smakade salt, ung och desperat. Hon rörde sig i en stadig rytm, handen hjälpte till vid basen, medan den andra vilade på hans lår. En flashback lös upp i hennes sinne. Hur om och Ted som unga ofta haft denna stund i soffan. Hur hon älskade att ha hans kuk i munnen och hur han alltid juckade intensivt i hennes mun när han var nära att komma.
Mike höll ut längre än hon väntat sig, men till slut kom han – hårt, med ett kvävt stön som han försökte dämpa mot armen. Hon svalde, allt, utan att tveka. Hon hade inte så mycket val heller när Mike under de sista 20-30 sekunderna höll hennes huvud mer bestämt än innan. Han hade juckat lite mjukt till en början men mot slutet pressat hans kuk djupt i hennes mun. Som Ted gjort. Karen njöt av att Mike njöt. Hennes son behövde det här. Han behövde slappna av.
När han slutat darra drog hon sig tillbaka, torkade munnen med baksidan av handen och la huvudet i hans knä igen. Han strök henne över håret, fingrarna darrande fortfarande. Ingen sa något på länge.
TV:n fortsatte surra i bakgrunden. Filmen var nästan slut. Hon kände ingen ånger.
Bara en djup, varm tillfredsställelse.
Mike och Karen satt kvar i soffan, TV:n på låg volym. Det var en gammal film, någon romantisk komedi från åttio-talet som ingen av dem egentligen följde. De hade börjat sitta bredvid varandra som vanligt, men efter en stund hade hon lagt sig ner, huvudet i hans knä, håret utspritt över hans jeans. Han strök henne disträ över håret, fingrarna långsamt genom lockarna, som han gjort så många gånger de senaste veckorna.
Hon låg med ögonen halvslutna, kände värmen från hans lår mot kinden, hans hand som vilade lätt på hennes axel. Det var lugnt. Tryggt. Men luften mellan dem var laddad, som alltid nu. Det där outtalade begäret som aldrig riktigt släppte taget.
Efter en stund märkte hon det.
Först bara en svag förändring i hur han satt, en spänning i musklerna under hennes huvud. Sedan kände hon det tydligt mot kinden – hur han blev hårdare, långsamt, oundvikligt. Han försökte inte gömma det. Kanske kunde han inte. Hans andetag blev djupare, handen i hennes hår stannade upp ett ögonblick.
Hon borde ha flyttat sig. Sagt något skämt, rest sig för att hämta vatten. Gjort vad som helst för att bryta stämningen. Men hon gjorde det inte.
Istället vände hon ansiktet en aning, kinden tryckte lättare mot honom. Hon kände konturerna genom tyget, hur han ryckte till vid beröringen. Hennes hjärta slog hårt nu, blodet susade i öronen.
Hon tittade upp på honom. Han mötte hennes blick, ögonen mörka, läpparna lätt åtskilda. Där fanns ingen ursäkt i hans ansikte. Bara längtan.
Hon rörde sig långsamt. Handen som låg på hans lår gled uppåt, fingrarna borstade över honom, lätt först, sedan mer bestämt. Han drog ett skarpt andetag, handen grep tag i soffkanten.
– Mamma… viskade han, rösten hes och vädjande.
Hon sa ingenting. Bara fortsatte. Drog ner blixtlåset försiktigt, handen gled in under tyget. Hans kuk var varm, hård och pulserande mot hennes fingrar. Hon strök med handen långsamt, upp och ner, kände hur han växte ännu mer i hennes grepp.
Han lutade huvudet bakåt mot soffan, ögonen slutna, andetagen korta. Hon såg på honom – hennes son, så vacker i sitt begär och kände hur hennes egen kropp svarade, en våt värme mellan benen som hon inte kunde ignorera.
Hon böjde sig fram, läpparna rörde vid honom först, en lätt kyss på ollonet. Glansigt av försatsen. Han stönade lågt, handen grep tag i hennes hår, inte styrande, bara hållande.
Hon tog honom i munnen. Långsamt, djupt, med tungan som lekte runt skaftet på hans kuk. Han smakade salt, ung och desperat. Hon rörde sig i en stadig rytm, handen hjälpte till vid basen, medan den andra vilade på hans lår. En flashback lös upp i hennes sinne. Hur om och Ted som unga ofta haft denna stund i soffan. Hur hon älskade att ha hans kuk i munnen och hur han alltid juckade intensivt i hennes mun när han var nära att komma.
Mike höll ut längre än hon väntat sig, men till slut kom han – hårt, med ett kvävt stön som han försökte dämpa mot armen. Hon svalde, allt, utan att tveka. Hon hade inte så mycket val heller när Mike under de sista 20-30 sekunderna höll hennes huvud mer bestämt än innan. Han hade juckat lite mjukt till en början men mot slutet pressat hans kuk djupt i hennes mun. Som Ted gjort. Karen njöt av att Mike njöt. Hennes son behövde det här. Han behövde slappna av.
När han slutat darra drog hon sig tillbaka, torkade munnen med baksidan av handen och la huvudet i hans knä igen. Han strök henne över håret, fingrarna darrande fortfarande. Ingen sa något på länge.
TV:n fortsatte surra i bakgrunden. Filmen var nästan slut. Hon kände ingen ånger.
Bara en djup, varm tillfredsställelse.
Nästa natt kom som en fortsättning på den förra, men med en tyngre, mer brännande luft mellan dem. Ted sov i vardagsrummet, djupt försjunken i sin alkoholtyngda sömn, ovetande om allt. Holly sov i sitt rum med dörren på glänt och andetagen lätta.
Karen hade inte kunnat somna. Hon låg i sin och Teds breda säng, lakanen svala mot huden, men kroppen het och rastlös. Tankarna på kvällen innan – hans smak, hans darrande andetag, hur han sprutat sin unga säd i hennes mun – hade hållit henne vaken i timmar. Hon hade legat med handen mellan benen ett tag, men slutat innan hon nått dit hon ville. Det kändes inte rätt utan honom.
Till slut hörde hon steg i trappan. Lätta, försiktiga. Dörren till hennes sovrum öppnades långsamt.
Mike stod där i dörröppningen, bara i boxers och en tunn t-shirt. Månskenet föll över honom och ritade skarpa konturer längs hans axlar, hans höfter. Han sa ingenting. Bara tittade på henne.
Hon drog undan täcket bredvid sig. En inbjudan.
Han gick fram, stängde dörren bakom sig utan ett ljud. Sängen sjönk när han la sig ner bredvid henne. De låg vända mot varandra, andetagen redan tyngre än de borde.
Hon sträckte ut handen först, lät fingrarna glida över hans kind, ner längs halsen, över bröstkorgen. Han drog ett djupt andetag, blundade ett ögonblick. När han öppnade ögonen igen brann de.
Han lutade sig fram och kysste henne. Inte försiktigt den här gången. Djupt, hungrigt, med tungan som sökte sig in i hennes mun direkt. Hon svarade med samma intensitet, naglarna grep tag i hans rygg genom tyget. Han tryckte sig mot henne, lät henne känna hur hård han redan var, hur han bultade mot hennes lår.
Hon drog av honom t-shirten. Han hjälpte henne med nattlinnet – det gled upp över hennes huvud och föll till golvet. Nu var det bara tunna tyger emellan: hennes trosor, hans boxers. Huden mot huden där den nådde.
Hans mun vandrade ner längs hennes hals, över nyckelbenet, ner till brösten. Han tog en bröstvårta i munnen, sugde hårt, bet lätt. Hon stönade lågt, handen grep tag i hans hår och höll honom kvar. Den andra handen gled ner mellan dem, in under linningen på hans boxers, grep om honom igen. Han var våt på toppen redan, pulserade i hennes grepp.
Han stönade mot hennes hud, höfterna rörde sig instinktivt mot hennes hand. Men han ville mer. Han drog ner hennes trosor långsamt, fingrarna följde med, smekte henne där hon var blöt och svullen. Hon drog ett skarpt andetag, benen föll isär utan att hon tänkte på det.
De rörde vid varandra länge. Långsamt, utforskande, men med en desperation som växte för varje sekund. Hon runkade honom stadigt medan han cirklade runt hennes klitoris, gled in ett finger, sedan två. Hon var så nära redan. Kroppen spänd som en båge.
När hon kom – hårt, med ansiktet tryckt mot hans axel för att dämpa ljudet – höll han om henne tätt, kysste hennes panna, hennes läppar, medan hon darrade i hans armar.
Strax efter kom han i hennes hand, varm och tung, medan hon viskade hans namn mot hans öra.
De låg kvar så efteråt, sammanflätade, svettiga, andetagen sakta återgående till normalt. Han med huvudet mot hennes bröst, hon med fingrarna i hans hår.
Ingen ånger. Bara en djup, varm vetskap.
Karen hade inte kunnat somna. Hon låg i sin och Teds breda säng, lakanen svala mot huden, men kroppen het och rastlös. Tankarna på kvällen innan – hans smak, hans darrande andetag, hur han sprutat sin unga säd i hennes mun – hade hållit henne vaken i timmar. Hon hade legat med handen mellan benen ett tag, men slutat innan hon nått dit hon ville. Det kändes inte rätt utan honom.
Till slut hörde hon steg i trappan. Lätta, försiktiga. Dörren till hennes sovrum öppnades långsamt.
Mike stod där i dörröppningen, bara i boxers och en tunn t-shirt. Månskenet föll över honom och ritade skarpa konturer längs hans axlar, hans höfter. Han sa ingenting. Bara tittade på henne.
Hon drog undan täcket bredvid sig. En inbjudan.
Han gick fram, stängde dörren bakom sig utan ett ljud. Sängen sjönk när han la sig ner bredvid henne. De låg vända mot varandra, andetagen redan tyngre än de borde.
Hon sträckte ut handen först, lät fingrarna glida över hans kind, ner längs halsen, över bröstkorgen. Han drog ett djupt andetag, blundade ett ögonblick. När han öppnade ögonen igen brann de.
Han lutade sig fram och kysste henne. Inte försiktigt den här gången. Djupt, hungrigt, med tungan som sökte sig in i hennes mun direkt. Hon svarade med samma intensitet, naglarna grep tag i hans rygg genom tyget. Han tryckte sig mot henne, lät henne känna hur hård han redan var, hur han bultade mot hennes lår.
Hon drog av honom t-shirten. Han hjälpte henne med nattlinnet – det gled upp över hennes huvud och föll till golvet. Nu var det bara tunna tyger emellan: hennes trosor, hans boxers. Huden mot huden där den nådde.
Hans mun vandrade ner längs hennes hals, över nyckelbenet, ner till brösten. Han tog en bröstvårta i munnen, sugde hårt, bet lätt. Hon stönade lågt, handen grep tag i hans hår och höll honom kvar. Den andra handen gled ner mellan dem, in under linningen på hans boxers, grep om honom igen. Han var våt på toppen redan, pulserade i hennes grepp.
Han stönade mot hennes hud, höfterna rörde sig instinktivt mot hennes hand. Men han ville mer. Han drog ner hennes trosor långsamt, fingrarna följde med, smekte henne där hon var blöt och svullen. Hon drog ett skarpt andetag, benen föll isär utan att hon tänkte på det.
De rörde vid varandra länge. Långsamt, utforskande, men med en desperation som växte för varje sekund. Hon runkade honom stadigt medan han cirklade runt hennes klitoris, gled in ett finger, sedan två. Hon var så nära redan. Kroppen spänd som en båge.
När hon kom – hårt, med ansiktet tryckt mot hans axel för att dämpa ljudet – höll han om henne tätt, kysste hennes panna, hennes läppar, medan hon darrade i hans armar.
Strax efter kom han i hennes hand, varm och tung, medan hon viskade hans namn mot hans öra.
De låg kvar så efteråt, sammanflätade, svettiga, andetagen sakta återgående till normalt. Han med huvudet mot hennes bröst, hon med fingrarna i hans hår.
Ingen ånger. Bara en djup, varm vetskap.
Natten efter var luften i sovrummet tjock av förväntan, nästan kvävande. Ted låg kvar i sin djupa sömn, dörrarna stängda, huset tyst som en grav. Karen hade inte ens försökt somna ensam. Hon hade legat i sängen i bara ett tunt nattlinne, väntat, lyssnat efter steg i trappan.
När dörren öppnades och Mike gled in kändes det som om hela rummet andades ut.
Han stängde dörren. Sedan stod han där ett ögonblick, bara i boxers, blicken låst på sin mor. Inga ord behövdes längre. De hade sagt allt med blickar och beröringar kvällen innan.
Hon satt sig upp i sängen, lät nattlinnet glida ner över axlarna. Han kom fram till henne, knäböjde på golvet vid sängkanten, händerna på hennes lår. Han kysste henne först – långsamt, djupt, som om han ville smaka på varje sekund. Hon drog honom upp till sig, ner över sig, tills han låg mellan hennes ben, tyngden av hans kropp varm och trygg.
Kläderna försvann snabbt. Nattlinnet föll till golvet. Boxers åkte av. Nu var det bara hud, svett, andetag. Hon kände honom mot sig – hård, het, pulserande mot hennes inre lår. Han darrade när hon grep om honom, ledde honom mot sig.
Han gled in långsamt. Först bara toppen, sedan djupare, centimeter för centimeter, tills han fyllde henne helt. Hon drog ett djupt, kvävt andetag, naglarna i hans rygg. Det gjorde ont ett kort ögonblick – inte av smärta, utan av intensiteten, av hur rätt det kändes trots allt som sa att det var fel.
De rörde sig tillsammans från början. Långsamt först, som om de ville dra ut på det, lära sig varje känsla. Han stötte djupt, hon mötte honom med höfterna, benen lindade runt hans midja. Hennes händer i hans hår, hans mun mot hennes hals, hennes bröst.
Snabbare sedan. Hungrigare. Hon kände hur han svällde inuti henne, hur hon själv drog ihop sig runt honom. Ljuden de gjorde var låga, dämpade – ett stön mot en axel, ett viskande namn, ett flämtande andetag.
– Mamma…
När dörren öppnades och Mike gled in kändes det som om hela rummet andades ut.
Han stängde dörren. Sedan stod han där ett ögonblick, bara i boxers, blicken låst på sin mor. Inga ord behövdes längre. De hade sagt allt med blickar och beröringar kvällen innan.
Hon satt sig upp i sängen, lät nattlinnet glida ner över axlarna. Han kom fram till henne, knäböjde på golvet vid sängkanten, händerna på hennes lår. Han kysste henne först – långsamt, djupt, som om han ville smaka på varje sekund. Hon drog honom upp till sig, ner över sig, tills han låg mellan hennes ben, tyngden av hans kropp varm och trygg.
Kläderna försvann snabbt. Nattlinnet föll till golvet. Boxers åkte av. Nu var det bara hud, svett, andetag. Hon kände honom mot sig – hård, het, pulserande mot hennes inre lår. Han darrade när hon grep om honom, ledde honom mot sig.
Han gled in långsamt. Först bara toppen, sedan djupare, centimeter för centimeter, tills han fyllde henne helt. Hon drog ett djupt, kvävt andetag, naglarna i hans rygg. Det gjorde ont ett kort ögonblick – inte av smärta, utan av intensiteten, av hur rätt det kändes trots allt som sa att det var fel.
De rörde sig tillsammans från början. Långsamt först, som om de ville dra ut på det, lära sig varje känsla. Han stötte djupt, hon mötte honom med höfterna, benen lindade runt hans midja. Hennes händer i hans hår, hans mun mot hennes hals, hennes bröst.
Snabbare sedan. Hungrigare. Hon kände hur han svällde inuti henne, hur hon själv drog ihop sig runt honom. Ljuden de gjorde var låga, dämpade – ett stön mot en axel, ett viskande namn, ett flämtande andetag.
– Mamma…
– mmmmm…
– Mamma… jag…. jag kommer..
Men hon kom först. Hårt. Kroppen spändes, inuti henne pulserade det i vågor medan hon bet sig i läppen för att inte skrika. Han följde strax efter – djupt inuti henne, med ett lågt, bruten stön mot hennes hals, kroppen darrande ovanpå hennes.
De låg kvar så länge. Hans kuk fortfarande inuti henne, mjukt nu, men ingen av dem ville skiljas. Hon strök honom över ryggen, genom håret, kysste hans panna, hans läppar. Han vilade med huvudet mot hennes bröst, lyssnade till hennes hjärtslag som sakta återgick till normalt.Efter en stund letade Karen upp hans mun och kysste honom. Mike svarade med en kyss tillbaka. De hånglade lätt samtidigt som hon kände sin son bli stor igen. Hur hans fina kuk svällde i hennes fitta.
De låg kvar så länge. Hans kuk fortfarande inuti henne, mjukt nu, men ingen av dem ville skiljas. Hon strök honom över ryggen, genom håret, kysste hans panna, hans läppar. Han vilade med huvudet mot hennes bröst, lyssnade till hennes hjärtslag som sakta återgick till normalt.Efter en stund letade Karen upp hans mun och kysste honom. Mike svarade med en kyss tillbaka. De hånglade lätt samtidigt som hon kände sin son bli stor igen. Hur hans fina kuk svällde i hennes fitta.
– Orkar du, frågade hon mjukt?
– Mamma.. jag orkar vad som helst med dig.
– mmmm..
Han började jucka igen mot henne. Först mjukt sedan gradvis ökande av intensitet. De kysstes samtidigt. Virilt, hett och med ett begär som Karen aldrig tidigare känt. Hennes son knullade henne och hon var så kåt. Så… kåt.
Strax nådde de klimax igen. Hans svettiga rygg. Hans flämtande. Hon njöt av sin pojkes kuk och hon kom igen.
Nu hade de gått hela vägen. Mor och son hade förenats. Mike hade tagit pappas plats och han hade knullat sin mor. Både hårt och sensuellt. Hans kuk djupt inborrad i mammas fitta. Hans säd som nu letat sig in där han en gång blivit till. Nu var de förenade. Fullständigt. Och de visste båda att det inte fanns någon väg tillbaka.
Demagorgons eller Up side down skrämde inte längre. De hade varandra oavsett och livet fick gå vidare. Eleven, Will och Dustin skulle snart dyka upp igen. Än var inte allt över men Mike och mamma Karen, de skulle smyga iväg lite då och då och förenas i deras synd. I deras kärlek.
Slut.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.