”Jag har ju inga andra kläder än de jag hade igår”, svarar jag trumpet.
”Kika i garderoben i påklädningsrummet och välj det du behöver. Och javisst – allt är i din storlek.”
”Men hur….”
Torkar mig omsorgsfullt, smörjer hela kroppen med lotion, virar ett tjockt frotté badlakan om mig och går in i påklädningsrummet. Garderoben är full av läckra kläder, allt från nätta, lätta klänningar till T-shirts, toppar, tröjor, manchesterbyxor, jeans, västar, sandaler, skor och stövlar. Väljer ett lätt, varmt underställ, ett par blå jeans, vit långärmad bomull T-shirt, snygg röd ylletröja, blå quiltad väst och ett par mjuka, bekväma Converse skor. Slutligen flätar jag håret i en lång fläta och låter den flöda fritt nerför ryggen.
Köket är ljust med med öppen planlösning, köksbordet påminner om en bardisk med tillhörande höga stolar. Det är dukat till frukost och det doftar underbart av nybryggt kaffe. Det finns olika sorters bröd, croissanter och baguetter, marmelad, ost, skinka, ägg. kallrökt lax, yoghurt, fil och frukt.
Plötsligt känner jag hur vrålhungrig jag är Och fnissar för mig själv – i natt har jag säkert bränt fler kalorier än i loppet av en hel träningsvecka på gymmet.
”Kaffe, te eller juice?” frågar Werner. ”Och har du sovit gott? Det gjorde du nog kan jag utläsa av din glada och nöjda min. Du ser nästan ut som en katt som har slickat grädde.”
”Jag tar gärna te. Och vem skulle inte vara nöjd och glad efter en sån helvillda natt. Du är full av överraskningar, sir.”
”Så, du tycker det?”
”Åh ja. Fast – det där med att slicka grädde – så långt har jag inte kommit än. Och det borde kanske rättas till?”
”Jo, du har rätt, det borde rättas till. Och jag lovar att det skall. Men först måste du få i dig en god frukost, det är en viktigt start på dagen. Frukosten är dagens viktigaste måltid och du måste äta mycket för att orka genom hela helgen.”
Jag säger inte emot och njuter bara av det fantastiska utbudet, visst är jag van vid god mat men den här frukosten innehåller ju alla mina favoriter. Hur kunde mrs. Hudson veta? Medan jag äter går Werner ut och kommer efter en stund tillbaka med två tjocka dunjackor. Och jag fnissar till:
”Jisses, det är ju fortfarande sen sensommar – skall vi till Nordpolen?”
Och Werner skrattar:
”Ja, något i den stilen. När du är klar med frukosten, ta med dig jackan, så går vi.”
Vi stiger in i hissen och han drar nyckelkortet genom kortläsaren, knappar in en femsiffrig kod och hissen tar oss upp till taket. På plattan står det en svart tvåsitsig helikopter. Treyvi står det på logotypen.
”Den här använder jag ofta, det är mycket mer praktiskt och bekvämt istället för att slösa bort tiden i en bil. Men idag blir det ingen affärsflygning, idag blir flygningen rent nöje.”
Werner hjälper mig med att spänna fast säkerhetsbälten och jag får ett headset. Spännande värre – det blir en fantastisk upplevelse att få se staden och landskapet från fågelperspektivet. Werner startar motorn, kontaktar flygledartornet, det sprakar till i headsetet och jag suckar upprymt av uppdämd förväntning.
Helikoptern landade utanför en liten, privat hangar. När porten öppnas tappar jag fullständig andan, där står nämligen en dröm! Ett helt underbart vackert veteranflygplan.
”Det här är min ögonsten” säger Werner med stolthet i rösten. ”Varje ledig stund tillbringar jag högt uppe i luften. Denna modellen heter Boeing-Stearman PT-17 “Kaydet” och var ett klassisk amerikansk träningsflygplan som användes av både US Army och US Navy under andra världskriget. Helt fullt restaurerad och renoverad, motorn är ombyggd och hon är en dröm att flyga.”
”Den är ju bara helt ….. vilken skönhet! Och du flyger det själv?”
”Ja, det gör jag. Jag har haft både pilotlicens och helikopterlicens länge och har över 20 000 flygtimmar. Sugen på en tur?”
”Åh ja! Hemskt gärna, jag älskar att flyga. När jag var tonåring önskade jag innerligt att utbilda mig till pilot. Fast vid närmare eftertanke = långa, oregelbundna arbetstider och jetlag plus at detta inte gick att kombinera med hästar, ridning och tävlingar gjorde att jag gav upp tanken. Men alltid när jag ser ett sånt här flygplan tänker jag på den underbara dikten ”High Flight” av John Gillespie Magee Jr. för han flög helt säkert precis ett likadant plan:
Oh! I have slipped the surly bonds of Earth
And danced the skies on laughter-silvered wings;
Sunward I’ve climbed, and joined the tumbling mirth
Of sun-split clouds,—and done a hundred things
You have not dreamed of—wheeled and soared and swung
High in the sunlit silence. Hov’ring there,
I’ve chased the shouting wind along, and flung
My eager craft through footless halls of air …
Up, up the long, delirious, burning blue
I’ve topped the wind-swept heights with easy grace
Where never lark nor ever eagle flew—
And, while with silent lifting mind I’ve trod
The high untrespassed sanctity of space,
Put out my hand, and touched the face of God.
”Du är verkligen full av överraskningar, Hailey” säger Werner lite eftertänksamt. ”Och en poetisk själ är du också.”
Mekanikern kommer fram och hälsar.
”Godmorgon sir. Hon är tankad och klar.”
”Tack Branson. Hailey och jag flyger till Skottland och vi räknar med att vara tillbaka i övermorgon sent på eftermiddagen. Jag messar när vi påbörjar flygningen hemåt.”
Branson hjälper mig upp i cockpiten, hjälper mig att spänna fast säkerhetsbälten och räcker mig ett headset. Sen avlägsnar han hjulklotsarna och kopplar på dragaren, en såkallad ”tug”. Långsamt och försiktigt manövreras flygplanet ur hangaren och ut mot startbanan. Werner startar motorn och kontaktar tornet.
“Stearman PT-17, här är flygledartornet. Välkommen till Malmö Airport. Hur kan vi hjälpa dig idag?”
Werner: “Tack, flygledartornet. Det är en vacker dag för flygning. Vi är på väg till Skotland, till Isle of Mull och skulle vilja ha en flygväg.”
Tornet: “Förstått, Stearman. Din flygväg till Skotland är bekräftad. Du kommer att lämna Malmö Airport och fortsätta nordväst över Öresund. När du når den skotska kusten, följ kustlinjen söderut tills du får kontakt med flygledartornet i Glenforsa Airfield på Isle of Mull. Lycka till med din resa!”
Werner: “Tack så mycket, flygledartornet. Vi är redo att lyfta och ser fram emot en fantastisk flygning över havet.”
Flygplanet taxar långsamt ut på startbanan, ökar farten och sen stiger upp i det blå. Tornet övervakar vår avfärd och önskar oss en säker resa.
Stearman PT-17 är ett klassiskt biplan (har dubbla vingar) och dess långsamma hastighet ger mig möjlighet att verkligen ta in landskapet. Det är helt underbart att höra motorljudet och känna vibrationerna.
Utsikten är bara helt otrolig. Att sitta helt framme i den lilla, öppna cockpiten ger en känsla av en total frihet när man befinner sig högt upp i luften. Jag ser landskapet glida under mig: de gröna kullarna, skogarna och de glittrande fjordarna. Solen kastar sitt gyllene ljus över allt och jag kan känna vinden smeka mitt ansikte. Nu förstår jag varför jag skulle ha på mig dunjackan, det är rejält kallt häruppe. Och med den autentiska läderhjälmen + googles (antika pilotglasögon) och headsetet ser jag ut som Amelia Earhart.
Nu korsar vi Nordsjön och jag kan se de skotska kustlinjerna närma sig. De dramatiska klipporna, de gröna kullarna och de mystiska sjöarna är en fantastisk syn från luften. Jag kan föreställa mig gamla slotten och byarna som punkter på ett kart.
Werner har inte sagt något om vår slutgiltiga destination och jag har inte frågat. Om en liten stund landar vi på Isle of Mull och jag är så fylld av äventyrslust och förväntan.
Werner: “Glenforsa Airfield Tower, this is Stearman PT-17, requesting permission to land.”
“Stearman PT-17, this is Glenforsa Airfield Tower. You are cleared for landing on Runway 24. Wind is calm, altimeter setting 29.92. Report when you’re on final approach.”
Werner: “Roger, Glenforsa Tower. We’re on final approach for Runway 24.”
Flygplanet dyker graciöst och dess vingar fångar den nedgående solens sista strålar. Det skotska landskapet breder ut sig nedanför, ett lapptäcke av gröna fält och uråldriga stenmurar. Werner justerar gasreglaget och jag njuter av vibrationerna från planet. Tornets röst sprakar genom headsetet.
“Stearman PT-17, you’re looking good. Maintain your glide path. Winds are calm.”
Werner: “Thank you, Glenforsa Tower. We’re lined up with the runway. Gear down.”
Flygfältet syns nu tydligt och landningsbanan sträcker ut sig som en välkomnande matta. Mitt hjärta rusar alltid inför en landing.
”Stearman PT-17, you’re over the threshold. Touchdown point is clear. Good luck!”
Werner: “Roger that, Glenforsa Tower. Here we go.”
Hjulen nuddar landningsbanan och planet landar mjukt och säkert. Rullar långsamt tills det stannar. Motorn fräser till och jag andas ut. Vilken helt underbar flygtur – och nu väntar Isle of Mull, en ö av legender och äventyr. Undrar i mitt stilla sinne vad Werner har planerat.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.