Kärleken är blind #8 – Hur ser du ut?

Det här är del 8 av 8 i Kärleken är blind

Antal läsningar: 329

Kim hade varit blind sedan födseln. Eller om man skulle vara helt korrekt så blev han blind till följd av cancer vid ungefär ett års ålder, men det var alltid enklare att säga sedan födseln.

Följdfrågorna kom ändå;
– Ser du någonting? Ljus eller mörker?
– Vet du vad färger är?
– Räknar du steg för att bedöma avstånd?
– Känner du igen vem som kommer på ljudet av stegen?
– Hur tror du jag ser ut?

För det mesta svarade han tålmodigt på frågorna, tänkte att det bara var han själv som hört dem tusen och åter tusen gånger men att personen som ställde frågorna just den här gången, gjorde det för första gången. Han hade en del funkiskompisar, dvs vänner med någon funktionsnedsättning, eller funktionsvariation om det skulle vara så jävla noga, som blev sura och fräste något otrevligt till svar. Han kunde förstå det också. Ibland var det jobbigt att vara någon sorts levande informationskanal. Det stannade ju alltid därvid eftersom ingen vågade eller ville komma närmare. Det var bara vetskapen att man själv mådde så mycket bättre av att inte irritera sig på allt och alla som gjorde att det ändå gick ganska bra. Han hade någon fånig sorts naiv tanke om att han på så vis utbildade människor om än i smått.

det mesta gick ändå inte att svara på på något bra sätt. Det där med om han såg något alls borde ha varit det enklaste.
– Nej jag ser ingenting, inget ljus, inget mörker, ingenting.
Följdfrågorna var lika säkra som amen i kyrkan;
– Men då ser du i alla fall svart, ungefär som när jag blundar?
Det gick helt enkelt inte att förklara vad ingenting betydde för något måste man ju se, eller? Själv tänkte han sig nog det som att den delen av hjärnan som pysslat med synintryck, syncentrat, nog pysslade med något helt annat nu för tiden.

Färger var också något som var omöjligt att svara på. Han hade inte sett färger på över 40 år och då bara en kort tid som spädbarn. Färger var liksom inte intressant men något nödvändigt man behövde förhålla sig till eftersom det var centralt i den seende världen. Allt handlade ju om färg, på kläder, ögon, hår, bilar, naturen… När seende försökte förklara för honom vad färger var, beskrevs färger oftast som varma eller kalla eller något liknande. Inte ens seende, som såg färger varje sekund kunde förklara på ett begripligt sätt.

Den svåraste, eller kanske mest känsliga frågan var den om utseende. Just den frågan som Josefin just ställde när de satt och fikade.
– Hur tror du att jag ser ut? Frågade hon när kollegorna gått och de blev ensamma för en stund i fikahörnet.
Kim blev som alltid aningen besvärad av frågan, men Josefin var den kollega han tyckte mest om. Det var något mellan dem. Kanske inte något erotiskt, snarare något djupare och vänskapligt. Inte för att han inte hade fantiserat om henne. På något vis var det enkelt med henne eftersom han visste att hon inte var intresserad av killar. Hon var gift med sin fru sedan ett tiotal år. Det kändes som om inte varje ord behövde vägas på guldvåg.

– Jag vet inte hur du ser ut, svarade han sanningsenligt.
– Ska jag få veta det måste jag fråga någon.
– Brukar du fråga?
– I ungdomen, absolut. Då fiskade jag hos mina killkompisar hur just HON såg ut och så fick jag väl en mer eller mindre ingående beskrivning.
– Om tuttar och rumpa? Frågade Josefin och skrattade.
– Det var väl det mina kompisar var mest intresserade av och trodde att jag ville veta.
– Ville du inte det då?
– Jo självklart. Men jag ville alltid veta så mycket mer, om ansiktsdrag, munnen, näsan, ögonen, hur någon rörde sig, allt det där man kunde få i personporträtt i litteraturen. Men många har nog svårt för att ge en detaljerad och objektiv beskrivning av någon. Nåja, den behöver för all del inte vara objektiv. Skönhet är upp till betraktaren.

Josefin satt tyst ett tag och drack ur sin tekopp. Kim visste det, för han hörde hur hon böjde sig framåt, tog koppen från bordet, teskedens skrammel mot porslinet.
– Men om jag säger att jag har långt ljust hår, inte så trådsmal, 163cm lång och ganska mycket former, säger det dig något?
– Absolut. Det är väl en ganska traditionell enkel beskrivning av någons utseende.
– Vill du inte känna på andra för att se hur de ser ut?

Kim log lite. Frågan var lika klassisk som mänskligt begriplig. Den hade han levt med sedan åren på blindskola på 80-talet. Då fanns hos vissa en filosofi att känna var rätt väg och hur många filmer där det fanns en blind person i rollen handlade inte om det? Utseende verkade vara så avgörande för seende och en del fick nästan panik av tanken på att andra inte kunde se dem.

– Alltså, känna med händerna är mitt sätt att se, så självklart skulle det ge mer än en vanlig beskrivning med ord. Problemet är bara att det skulle bli för privat och intimt både för dig och mig. Jag skulle kanske kunna känna på ditt hår, möjligen ansiktet även om det nog skulle kännas ”kladdigt” eller vad man ska säga och kanske skulle det inte ge mer än vad den verbala beskrivningen skulle ha gjort. Men allt det andra, det är skillnad på att titta på någons former än att ta på dem.

Kim rodnade lite men berättade ändå om en episod som inträffade någon gång på 90-talet under en av alla oändliga krogrundor. Exakt samma diskussion hade uppstått i en toalettkö och med stöd av några pilsnerdricka hade han sagt till en tjej att det mest rättvisa vore om han fick känna på det alla andra kunde se med sina ögon. Då hade tjejen sagt var så god, och ställt upp sig mot väggen, tagit hans händer och lagt dem mot sin kropp, helt ogenerat rakt över de välformade brösten.

– Var inte det mysigt, rena drömmen för en ung kille? Frågade Josefin och skrattade.
– Det blev faktiskt mest stelt. Att känna på någon är liksom bara okej om man kommit varandra tillräckligt nära, men då får man känna desto mer istället.

– Men det finns vardagsknep, fortsatte han.
– Om man tar någon i hand kan man känna om det är en liten och nätt hand eller stor och kraftig. Kramas man som det brukar göras i tid och otid så kan man ju faktiskt känna lite av allt det där, hur lång en person är, om den är smal eller mullig, har stor eller liten byst, om det finns ett långt hår ner över ryggen till exempel.
– Smart. Finns några fler sådana trick? Frågade Josefin nyfiket.
– Det är mest på skämt, men om en flicka har ett vackert namn eller en mjuk och fin röst. Kramas man kan man också tydligare känna någons doft som kan ge föreställningar om hur personen ser ut. Men det allra viktigaste är vad personen säger och gör. Det är mitt första intryck av nya människor jag möter och det är ändå det som räknas.

Josefin tänkte igen och drack av sitt te.
– Det är egentligen en fin tanke. Ditt första intryck blir inte någons utseende. Jag kan döma en person på två röda bara på utseendet och sedan är det väldigt svårt att ändra sig. Jag kanske är jätteful men du tycker om mig ändå?
– Jag tycker om dig, du har en fin röst och heter Josefin, skrattade Kim.
– Skämt åsido. Jag tror faktiskt det fungerar lite omvänt för mig jämfört med någon som ser. Vi sitter och pratar på krogen, jag blir förtjust i dig, eller din röst och ditt sätt. Sedan när vi får ta på varandra så gillar jag oftast det jag känner och då blir det attraktivt. Hänger du med?
– Ja visst. Då kanske du går hem med krogens fulaste tjej som ändå kan ha ett hjärta av guld.

Kim berättade om ytterligare en händelse från ungdomen. Han blev förtjust i en tjej på en fest och de gick hem tillsammans. Där i sovrummet klädde de av varandra och älskade hela natten. På morgonen berättade hon att hon var svårt brännskadad över högra halvan av ansiktet, armen och magen till följd av en olycka. Hon bad om ursäkt för att hon inte berättat det innan men att hon förstod om han ville att hon skulle gå. Givetvis ville han inte det eftersom det inte spelade någon roll. Hon grät tyst av lycka för att hon fick bli sedd för den hon var och inte för sitt utseende.
– Vilken fin historia. Hur gick det sen?
– Hon började studera utomlands och avståndet blev för stort, men vi har kontakt än idag via Facebook.

Det började bli dags att återgå till arbetet och göra lite nytta en stund. De reste sig. Och ställde in kopparna i diskmaskinen.
– Får jag ge dig en kram? Frågade Josefin plötsligt.
Kim blev lite ställd. Nog för att de pratat om allt, om krånglande förhållanden och eget dåligt mående, men kramats hade de aldrig gjort.
– Självklart, svarade han lätt rodnande.

Josefin kom intill honom och de la armarna om varandra. Kim kände att allt Josefin sagt var sant. Hon var en dryg decimeter kortare och med armarna om henne kände han att hon var lite mullig. Han kunde också känna hennes bröst mot sin bröstkorg och när han rörde handen högt upp över hennes rygg strax under axlarna, kände han hennes långa utsläppta hår.
– Det går hit ner, hördes hennes mjuka röst tätt intill hans öra.
Den lät precis som vanligt men lite tystare. Hon tog hans ena hand och förde den ner över mer än halva ryggen. Han kände hur håret slutade kanske en handsbredd ner från skulderbladen. Om det var något han var lite svag för så var det just långt hår. Sedan fanns mycket annat han var svag för också.

– Luktar jag gott också?
Josefin fnissade tyst. Hennes puffar från andetagen när hon skrattade kittlade i hans öra och brösten guppade mot honom liksom ryggen guppade under hans händer. Han drog lekfullt in ett ljudligt andetag med näsan nära hennes öra och hår.
– Oh ja, den matchar rösten och namnet.

Sant var att det inte bara var på lek, han kände hennes doft. Det slog honom att dofter kändes lika svåra att beskriva som färger verkade vara och skönheten låg i betraktarens ögon liksom dofterna nu i betraktarens näsborrar. Hon luktade inte av någon stark parfym, bara en svag doft av någon hudkräm eller duschtvål. Sedan något annat han tyckte mycket om, varm mjuk människa. Inte oren på något sätt men det fanns mer naturligt bakom än hos människor som dränkte sig i stora mängder parfymer. Han fick inre bilder av hur han fick ta på, lukta på och kyssa henne precis överallt.

När de särade på sig kändes det både lite genant och bra på samma gång. Det kändes inte alls onaturligt att ha kramat henne så där lite för länge, lite för nära och lite för hårt. Normalt sett luktade man inte någon i håret bakom örat, i alla fall inte en kollega och inte så att det märktes.
– Vi ses sen, sa hon när deras händer snabbt vidrörde varandra.

Kim stod kvar en stund vid kaffeautomaten och andades ut. Han visste att de bara var vänner och det var helt okej, men närheten och värmen hade varit så skön. Han ställde koppen på plats och tryckte på maskinen. Sedan balanserade han kaffekoppen bort mot sin arbetsplats bland de övriga nätverksteknikerna. En bit bort bland säljartjejerna hörde han Josefins varma skratt och det fyllde honom med bomull i hjärnan och magen. Det kändes skönt att veta att de två delade något de inte delade med andra.

Dagen efter kramades de igen vid kaffeautomaten och sa god morgon. Det var en vänskaplig kram, varm och innerlig.
– Luktar jag gott idag också? Frågade hon med skratt i rösten.
– Skulle jag nog tycka även om du kom direkt från gymmet.

En stund senare plingade det till på Teams.
– Jag kan inte släppa det där med dofter. Så fint, en aspekt jag aldrig tänkt på förut. Nästan lika intimt som att ta på någon utan att personen märker det.
– Dofter är viktiga för alla fast det är underskattat och säkert omedvetet. Det har väl gjorts undersökningar på sådant tror jag, svarade Kim.
– Vad då, undersökningar om att lukta på folk? Frågade hon och kryddade det med en glad smiley.
– Ja feromoner och sådant. Tror det gjorts en amerikansk undersökning bland ett gäng militärer och sjuksköterskor.
– Gick de runt och luktade på varandra? *skrattar*
– Nej men på kläder, eller rättare sagt tjejernas underkläder. Man ville ta reda på om tjejers olika stadier i månadscykeln påverkade killarna.

För första gången under tiden de känt varandra kände Kim att han kanske gick för långt. Prata sex med en kollega var nog ingen bra idé och det var han som lett in samtalet på ämnet. Nog för att de var vänner och att Josefin var öppet homosexuell, men ändå. Han ville för död och pina inte bli anmäld för något sådant.

– Wow, är det sant?
– Ja det lär vara det. Ska se om jag hittar en länk.
– Har du gjort det någon gång? *blinkning*
– Hörbarhet nolla!
– Haha okej jag förstår! *skrattar* Är det bra?
– Nu gissar jag bara, rent teoretiskt skulle jag tro det. Väldigt intimt, utan att personen behöver veta om det och jag kan tänka mig att det kan vara fantastiskt. Men som sagt, ren spekulation. *ler*
– Självklart rent hypotetiskt, självklart!
– Jag skulle kunna tänka mig att det är som att komma någon enormt nära även fysiskt men utan att röra. Skulle man göra det i smyg kan det säkert uppfattas väldigt olika om personen fick veta, men om man inte behövde göra det i smyg så vore det ett väldigt fint förtroende, ungefär som när man låter någon röra en innanför den där privata sfären. Äsch jag vet inte, jag bara spånar.
– Har du blivit erbjuden det då, att göra det lovandes?
– Det tror jag aldrig hänt. Det anses nog som lite vridet kan jag tänka mig.
– Ja i förstone men får man tänka på det en stund tycker jag inte det låter helt fel. Fast jag skulle nog inte gilla om någon random snodde mina underkläder utan att fråga. *skrattar*
– Det kan jag förstå.
– Hörs snart, måste gå på möte. Det var inte snällt att ge mig sådant att tänka på men det kanske gör säljmötet annorlunda, vem vet! *kramas*

Kim ångrade sig. Han hade lockats ut på tunn is och allt fanns i chatten. Skulle Josefin nu gå till chefen så… Hemska tanke. Han kanske hade tappat omdömet lite. Han skakade olusten av sig och fortsatte knappa i en konfigurationsfil på en av routrarna.

Det gick några dagar. Samtalen fortsatte om allt möjligt men ämnet lukta på underkläder togs inte upp igen och Kim tolkade det som att han definitivt inte skulle närma sig ämnet igen. Josefin var som vanligt. De kramades på morgonen om det var tomt i fikahörnet.
– Bäst vi sköter det lite snyggt åtminstone. Annars kanske våra kollegor får idéer, sa hon en fredagsmorgon.
– Skönt med helg. Ska ni göra något särskilt?
– Jag och Andrea ska till landet som vanligt. Och ni?
– Inget särskilt tror jag. Bara vara hemma.

När dagen led mot sitt slut och det började bli dags att avsluta för helgen, kom Josefin fladdrande bortifrån sin plats.
– Ska du gå hem utan att ge mig en kram före helgen?
– Skulle inte falla mig in, svarade han mot hennes hår och kände hennes kroppsvärme tätt intill sig.
– här, en liten present till dig så att du inte glömmer bort mig.
Kim hörde prasslet av en plastpåse som Josefin stoppade i hans jackficka.
– Glömma dig över en helg, Jossan, Jossan!
De kramades snabbt igen och sedan försvann hon bort genom kontorslandskapet.

Kim var så nyfiken på vad hon hittat på. Presenter hade de aldrig givit varandra. Han stoppade handen i fickan för att ta upp påsen, men något fick honom att hejda sig. Det var en liten tunn påse, kanske en sådan där fryspåse med något litet och mjukt i. Innan hjärnan hann ifatt hade redan hjärtat hoppat över ett par slag. Det var väl ändå inte möjligt?

På vägen ut passerade han raden av toaletter och hittade en ledig. Där inne tog han upp påsen och stoppade ner handen. Jo visst, visst var det ett par trosor! Långsamt tog han upp plagget ur påsen och kände på dem. Det var inga stringtrosor, utan en sådan där tantmodell som han lite vanvördigt brukade kalla dem. De hette säkert något fint på tjejspråk. Det var sådana som hans fru också använde och han tyckte mycket bättre om den modellen än om string. Mest för att det fanns mer tyg i grenen som kunde fånga upp mer dofter. Han hade legat många gånger med sin frus trosor tryckta över ansiktet och låtit sperman flöda till hennes dofter och minnen av hur hon brukade gränsla honom på knä över hans mun. Det var länge sedan nu och då fick trosorna duga som surrogat.

Han stod en lång stund med trosorna i handen. Utanför i korridoren hörde han hur andra gick in och ut från någon av de andra toaletterna och hur folk ropade hej då och trevlig helg till varandra och hur ytterdörren smällde. Han hörde hur Josefin gick förbi utanför och pratade med någon av sina kollegor. Någon av dem, kanske var det hon, ryckte i hans låsta toalettdörr och gick sedan in på toaletten bredvid. Han hörde hur hon spolade, tvättade händerna, rev pappershanddukar ur stället och sedan gick ut och försvann.

Var det verkligen hennes trosor han höll i handen? Vems skulle det annars vara? Hade hon andra trosor på sig nu eller gick hon hem utan trosor? Herre gud, det var galet! Långsamt förde han trosorna mot ansiktet och luktade på henne för första gången.

En stark och underbar doft fyllde hela honom. Något kladdigt i grenen satte avtryck på hans överläpp och snabbt, som av en reflex for tungan över området. Herre gud, han både luktade och smakade henne! Lutad med ryggen mot den hårda kakelväggen rann sperman ur honom ner på en pappershandduk.

Helgen var över och det var åter dags för arbetsvecka. Det hade varit en helt normal helg. Ändå hade den varit bland de mest konstiga på länge. Han hade älskat med Josefin många gånger i tankarna med hennes alldeles riktiga dofter och det hade känts så fint och nära. Tänkte han närmare på saken var det större än så. Hon hade gjort det för honom, för att hon ville att han skulle veta hur hon såg ut fast på sitt sätt. I fredags måste hon ha gått in på toaletten, tagit av sig trosorna och givit dem till honom. Direkt från hennes underliv, det mest privata där ingen förutom hennes fru fick vara.

Självklart måste hon ha förstått vad det kunde innebära, att han inte skulle sitta och lukta och objektivt konstatera att; jaha så luktar du, det var intressant och givande. Hon måste ha utgått ifrån att han skulle göra det han nu gjort många gånger, onanerat med ansiktet mellan hennes ben fast utan att röra henne, bara som en liten skillnad i tid från dess att trosorna var på tills de var av.

På måndagsmorgonen undrade han hur han skulle göra. Skulle han ta med trosorna tillbaka, säga tack för lånet och det var trivsamt? Får man låna ett nytt par? Och vad i hela friden skulle han säga till henne det första han sa idag? Eller skulle han bara glömma trosorna hemma? Det senare kändes mest fel. Ändå kändes det kittlande syndigt och förbjudet att ha sin kollegas trosor i väskan på pendeltåget och bussen. Förtjusande, förbjudet och fint.

Hon mötte honom vid kaffemaskinen. Tåget var försenat så alla andra hade fikat färdigt och återgått till sina platser. Utan ett ord var hon tätt intill honom och de slöt in varandra i en lång och varm kram.
– Har du glömt bort mig över helgen?
Kim skrattade tyst mot hennes hår och tänkte att han nog rodnade avslöjande.
– Luktar jag fortfarande gott? Frågade hon med fniss i rösten och den där tvetydiga ironin som han tyckte så mycket om hos henne.
– Du luktar fantastiskt.

Senare på Teams skrev han;
– Vill du ha tillbaka presenten?
– Om du vill?
– Finns det bytesrätt? Annars behåller jag.
– Bytesrätt finns.
– I feel love for you, skrev han.
Kim kände sig säker på att just hon skulle förstå innebörden.
– I feel love for you too.
Han lutade sig tillbaka mot stolens mjuka och höga ryggstöd. Det skulle aldrig gå längre än så här, men vad gjorde väl det? Josefin var faktiskt den finaste vän han haft.

Delar i serien<< Kärleken är blind #7 – Vilse i vildmarken

Kärleken är blind