In medias res

”Jag bor här på Gothia Towers. Vill du följa med upp?”

Hon hör sin egen röst ställa frågan liksom på avstånd, en fråga som hade varit otänkbar för henne för bara några timmar sedan. Nu uttalar hon den som den naturligaste sak i världen. Med en självklarhet som förvånar henne själv.

Han svarar inte direkt. Han nuddar vid hennes arm och ser ut att begrunda det hon just har sagt. Så ler han det där leendet igen, det som får henne att glömma tid och rum.

”Ja, vi går härifrån”, säger han.

Han verkar inte direkt förvånad över att hon ställer frågan. Han har säkert precis som hon anat att det som hänt mellan dem under den här dagen skulle leda fram till det avgörande ögonblick de båda står inför nu.

”Då går vi”, säger hon.

Hon tar hans hand. Leder honom bort från minglets sorl. De glänsande hissdörrarna glider upp som en välkomsthälsning, nästan som om hissen bjuder in dem att ta steget ut i det okända.

Hotellkorridoren ligger tyst och stilla när de stiger ur hissen på tolfte våningen. Hon håller honom fortfarande i handen. Ingen av dem säger något, mattan dämpar ljudet från deras steg. De stannar utanför rummet och hon famlar lite med nyckelkortet, men lyckas till sist öppna dörren som glider upp. Ljuset från korridoren faller in i rummet, som ett sista spår av världen utanför.

Hon tittar upp på honom.

”Då var vi här”, säger hon.

————————–

Tidigare samma dag har hon suttit på scenen i förlagets monter på bokmässan. Ett samtal om hennes senaste bok. Ett rutinsamtal som hon upplevt så många gånger under åren. En moderator, en kvinna från förlaget, som ska ställa de rutinmässiga frågorna. Hon själv som ska ge de standardmässiga svaren.

Hon lägger märke till honom nästan med en gång. Han sticker ut från de sedvanliga pensionärerna som verkar vara de som flitigast läser hennes böcker. Han har kommit tidigt till montern, sitter på den bakersta stolsraden. Yngre än hon, tio femton år kanske. Ett pojkaktigt ansikte, med en blyg framtoning. Han tittar upp och möter hennes blick, slår blygt ner blicken igen och låtsas ordna med några papper. Hon känner att hennes fokus förflyttas från det egna framträdandet till något annat. En närvaro – kittlande men samtidigt lite oroande. Hon känner värmen från strålkastarna när hon sätter sig på den lilla scenen. En yttre värme, men också en inre som hon anar var den kommer ifrån.

Hennes tankar avbryts när moderatorn tar till orda.

”Välkomna allihop. Jättekul att så många har kommit hit. Jag heter Anette och ska leda det här samtalet. Och ett särskilt välkommen säger jag till Kristina Bergström som jag ska prata med om hennes nya bok.”
”Tack”, svarar hon lite blygt och tittar ut över publiken. ”Vad roligt att ni är så många som har kommit för att lyssna på mig.” Hon känner sig alltid lite obekväm i den här rollen, att vara föremål för allas uppmärksamhet.
”Du har döpt din nya bok till Längtan”, säger Anette. ”Har du lust att berätta lite om varför boken fick just det namnet?”
”Ja gärna. Min roman är ju ett relationsdrama kan man säga. Och alla bär vi väl på något slags längtan efter det som vi inte tror vi kan uppnå. Det kan vara jobb, relationer, ekonomi, ja nästan vad som helst. Och bokens budskap är att det mesta som vi längtar efter går att uppnå om man riktigt ger sig själv chansen. Utan att jag avslöjar alltför mycket av handlingen.”
”Intressant”, säger Anette. ”Och man får väl verkligen säga att du själv har lyckats uppnå det du önskar? Dina böcker säljer ju väldigt bra.”
”Ja, kanske det”, svarar hon. ”I alla fall när det gäller jobb och ekonomi.” Hon inser att hennes förändrade fokus har tagit överhanden för ett ögonblick. Hon antyder och blottar sitt eget liv under några korta sekunder. Hon känner blicken från den unge mannen längst bak i publiken. Hon vågar inte möta hans blick.

Samtalet fortsätter. Standardmässiga frågor och standardmässiga svar tillbaka. Hon drabbas av en vemodig déjà vu-känsla. Hur många gånger har jag inte suttit i sådana här tillställningar och längtat bort. Till något annat, något mer utmanande.

Anette tittar ut över publiken när det är dags att avrunda.

”Jaha, och det här var slutet på samtalet med Kristina. Tack för ni kom hit allihop. Och tack till dig, Kristina. Innan vi slutar kanske det är någon i publiken som vill ställa en fråga till henne?”

Hon vet redan vad som kommer att ske. Hon ser i ögonvrån hur han ställer sig upp där borta längst bak i montern.

”Ja, den unge herrn där längst bak har en fråga. Varsågod.”

Han harklar sig.

”Tack. Du använder ju ofta tekniken med att läsaren kastas rakt in i handlingen och en situation, och att du sedan berättar vad som lett fram till det som presenterades först av allt. Jag gillar den tekniken. Är det något som du gör medvetet?
”Vilken bra fråga, och svaret är att, ja det är medvetet”, säger hon. ”Det är det som kallas ’In medias res’, att ställa läsaren mitt i en situation och sedan låta bakgrunden långsamt utveckla sig. Jag tycker det är ett effektivt berättargrepp.”

Han skruvar lite på sig, liksom tar sats.

”Tack, jag har en fråga till. I dina romaner beskriver du ganska explicita och avancerade sexscener. Min fråga är om det bygger på egna erfarenheter, eller om det är dina fantasier du beskriver?”

Det går ett sus genom publiken.

Frågan träffar henne som ett knytnävsslag. Hon drar efter andan. Vad svarar hon på det?

Anette ryggar också till, skruvar besvärat på sig och en rodnad sprider sig i hennes ansikte.

”Jag tror kanske inte att det där är en fråga som …”

Kristina samlar ihop anletsdragen och avbryter henne.

”Ingen fara”, säger hon och vänder sig mot honom och ler. ”Det där är en mycket relevant fråga. Skriver man som författare baserat på egna erfarenheter, eller låter man fantasin spela fritt? Min inställning är att det är en kombination av båda aspekterna. Det kan gälla personteckningar, miljöer och handlingar. Vad gäller sexscenerna så behåller jag nog svaret för mig själv”, säger hon med ett litet underfundigt leende.

Han nickar. Han ser rakt igenom mig, tänker hon. Och han anar säkert hur det egentligen ligger till.

”Ja, men då tackar vi Kristina för ett intressant samtal”, bryter Anette in. ”Nu kommer hon att signera sin senaste bok där borta i hörnet. Tack ska ni ha för att ni kom och lyssnade.”

Publiken applåderar och reser sig. Hon går bort och sätter sig i hörnet för att börja signera böcker. Det blir genast en lång kö framför henne. Hon skriver vant under i böckerna som räcks fram till henne en efter en. Hon kan inte låta bli att snegla åt sidan. Hon ser att han verkar tveka, men att han slutligen ställer sig sist i kön.

”Hej”, säger han lite blygt när han äntligen är framme hos henne.
”Hej”, säger hon. ”Vad vill du att jag ska skriva? Vad heter du?”
”Staffan heter jag”, får han fram.
”Okej, Staffan. Jag skriver en liten hälsning i boken efter eget gottfinnande. Blir det bra?”
”Det blir jättebra. Ursäkta min tunghäfta, men jag har följt och beundrat dig under så många år, och äntligen får jag lyssna på dig i verkligheten också.”
”Det var snällt sagt, Staffan. Det uppskattar jag verkligen. Och din fråga tidigare var intressant och jag blev lite ställd där. Jag trodde inte att någon hade modet att ställa en sådan fråga. Jag kan väl säga så mycket som att den som söker ska finna. Så här skriver jag i din bok. Blir det bra?”

Hon visar honom. ”Till den nyfikne beundraren Staffan med bästa hälsningar. Kram från Kristina.”

”Åh, det blir jättebra. Vad fint skrivet. Jag är glad att jag tog mod till mig och gick fram.”
”Det är jag glad för att du gjorde, Staffan.”

Hon tittar upp genom de tunnbågade glasögonen. Det står ingen mer i kön.

”Du var visst den sista. Så, du har läst mina böcker?”
”Ja, jag har läst alla. Du är en skarpsynt betraktare av vad som händer i samhället.”
”Roligt att du tycker det, Staffan. Det är alltid trevligt att höra vad mina läsare tycker om det jag skriver. Jag hoppas du kommer på fler författarsamtal. Är du härifrån Göteborg?”
”Nej, jag är från Stockholm.”
”Det är ju jag också, inte så långt därifrån i alla fall, så då kanske vi ses någon mer gång”, säger hon utan några som helst förhoppningar om att det blir verklighet.
”Det hoppas jag på.”

Hon får ett infall när han vänder sig om för att gå. Det här ögonblicket är för viktigt och avgörande för att slarvas bort hur som helst.

”Du, Staffan. Vänta ett tag. Jag tänkte bara säga att förlaget kommer att ha ett mingel här i montern med alla författare när mässan har stängt för dagen. Lite vin och tilltugg. Du kan väl titta in här då så kan vi prata lite mer?”

Han lyser upp men säger lite vemodigt i nästa andetag: ”Åh, det skulle ju vara riktigt trevligt, men tyvärr går mitt tåg om en timme.”

Hon känner besvikelsen skölja över henne. Ännu en missad möjlighet; de börjar bli lite för många i mitt liv nu, tänker hon.

”Det får bli en annan gång då. Det går ju fler tåg”, säger hon.
”Ja, det gör ju det.”, säger han, vänder sig om och går därifrån.
”Hej då …”, säger hon tyst mot hans ryggtavla.

Resten av eftermiddagen bär hon känslan av honom inom sig. Hans blick, hans lite blyga uppenbarelse. Blyg men ändå med självförtroende stort nog att våga ställa den där frågan under samtalet. Hur hon önskade att han tackat ja till minglet i stället för att kliva på ett dumt tåg norrut!

————————–

Han tvekar lite i dörröppningen. Hon har redan tagit några steg in i hotellrummet.

”Du kan ångra dig”, säger hon mjukt. Det är inte en ånger hos henne, snarare en öppning för honom.

Han skakar långsamt på huvudet. Men han står kvar på tröskeln. Hon tycker om det. Den där pausen, respekten, hans tvekan. Hur han väntar på henne trots hennes redan givna inbjudan.

Hon tar ett steg mot honom. Hon har honom framför sig vid dörren och sängen i rummet bakom sig.

”Det var inget jag planerat”, säger hon.
”Vilket då?”
”När jag bjöd in dig till minglet.”

Hon låter fingrarna glida över hans arm, känner hur luften mellan dem förändras när hon står nära honom och hon kan känna värmen från honom. Hon låter fingrarna röra vid hans handled. Känna pulsen, hur snabbt den slår. Hon ser hur han sväljer och hur hans blick följer hennes minsta rörelse.

”Om du kliver in”, säger hon, ”så gör du det för att du själv vill. Inte för att jag sa något på ett mingel.”

Han möter hennes blick. Hon ser att något inom honom mjuknar och att ett beslut sakta tar form i hans ögon. Hon släpper hans handled först när hon märker att han flyttar vikten framåt.

Hans steg över tröskeln är i det närmaste omärkligt, stillsamt men avgörande. Det där lilla steget känns i hela hennes kropp.

Hon stänger dörren långsamt bakom honom.

———————–

Efter mässans stängning är minglet i full gång i montern. Hon har hunnit med en sväng upp på rummet och fräschat till sig. En annan lite mer vågad klänning, fortfarande strikt. Skor med en aning högre klack. Lite extra smink.

Hon står tillsammans med Anette, moderatorn från samtalet tidigare idag. De pratar om hur dagen varit. Anette är smått euforisk, bokförsäljningen har överträffat alla hennes förväntningar.

”Ja, fantastiskt”, svarar hon på Anettes bubblande glädje. Hennes tankar är dock någon annanstans. Hos honom. Hur det hade känts att ha honom här. Känna hans närvaro, hans intresse för hennes böcker, kanske för hennes person. Skratta tillsammans, kanske gå åt sidan från de andra. I stället sitter han och skakar på ett tåg. Undrar om jag finns i hans tankar, hinner hon tänka.

”Du verkar lite frånvarande ikväll”, säger Anette.
”Jag är nog bara lite trött”, får hon fram till svar. ”Det har varit en lång dag.”

Hon tittar upp. Hajar till. Där borta. Det är han. Han upptäcker henne, höjer handen diskret i en liten hälsning åt henne och styr stegen mot henne, långsamt och bestämt.

”Du kom”, säger hon när han är framme hos henne.
”Jag bokade om.”
”Jag är glad för det.”
”Det kändes självklart efter ett tag.”

Anette står bredvid och tittar forskande på dem.

”Åh förlåt mig”, säger hon. Det här är Anette på förlaget som ledde samtalet tidigare idag. Och det här är Staffan, en stor beundrade av mina böcker.”
”Javisst ja, det var ju du som ställde den där frågan”, säger Anette. ”Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera den. Som tur var fann sig vår författare här riktigt bra där.”

Anette tittar på dem igen med road blick.

”Jag lämnar er en stund nu, det kom in en person där borta som jag hemskt gärna vill växla några ord med. Och jag har en känsla av att ni har en del att prata om”.

Hon blinkar menande och går iväg.

De står kvar. Pratar, skrattar tillsammans. Kollegor kommer fram, vill gratulera henne, prata litteratur. Hon försöker verka intresserad, men den omedvetna signal hon sänder ut säger det motsatta. Snart står de ensamma med varandra igen. Pratar, inte om böcker den här gången utan om allt annat. Resor, mat, jobb, trötthet. Hon märker hur han anpassar sig efter hennes tempo, hur han inte tar för mycket plats. Hur han lyssnar även med kroppen. Hur det inte känns obekvämt när båda tystnar samtidigt. Hur det snarare för dem samman. Steg för steg.

Hon skrattar åt något han säger och känner hur hennes hand hamnar mot hans underarm. Hon tar inte bort den. Låter den stanna länge nog för att känna hur han drar efter andan.

”Jag är så glad att du kom”, säger hon.
”Jag är glad att jag gjorde det.”

Minglet tunnas ut mer och mer. De står sida vid sida nu, axlarna snuddar varandra. Ingen av dem flyttar sig. Hon vänder sig mot honom, ser hur nära de står varandra. Han har en fråga i blicken, något han inte vågar formulera. Hon ler, långsamt, och känner hur beslutet växer fram i henne med en självklarhet som förvånar henne.

Hon ser honom i ögonen.

”Jag bor här på Gothia Towers. Vill du följa med upp?”

——————————-

Sängen är sval mot hennes knän när hon sätter sig först. Hon känner hur madrassen ger efter en smula. Han står kvar ett ögonblick som om han väljer mellan att vilja och faktiskt göra.

Hon sträcker fram handen mot honom. Inte krävande, bara inbjudande.

Här sitter jag naken på sängen i mitt hotellrum och ser en lika naken man stå framför mig, en man som jag bara känt några timmar, tänker hon. Hon tar in hans kropp med blicken. Han är perfekt i hennes ögon. Inte för tanig, inte för kroppsbyggarlik. Inte för stor, inte för liten där nere. Precis som hon drömt om och längtat efter så länge. De har kysst varandra, klätt av varandra långsamt.

Han lägger sig ner bredvid henne med en försiktighet som gör att hon drar efter andan. Han förstår att det här är ett ögonblick som inte ska rusas igenom. Hon vänder sig mot honom, deras ben hittar varandra, deras pannor möts, deras andetag börjar synkroniseras.

Hon kysser honom igen, men annorlunda den här gången. Djupare, mindre försiktigt. Hon känner hur han svarar, hur hans hand går på upptäcktsfärd, stannar upp ibland.

”Du är försiktig med mig? Det var så länge sedan”, viskar hon.

Han nickar och ler mot henne.

Hon snyftar till när han glider in i henne och börjar röra sig mot henne.

Det går någon minut, och det händer så stilla att hon inte förstår det först. De ligger tätt, rörelsen har varit mjuk, sökande, men plötsligt känner hon förändringen. En spänning som försvinner. Hans andetag skiftar, inte av njutning och passion utan av oro. Han stelnar till lite, som om kroppen sviker honom.

Hon lyfter blicken mot honom. Ser skuggan i hans ögon. Skammen som kommer snabbt, snabbare än andra känslor.

”Fan … fan … jag vet inte vad det är”, säger han lågt, nästan ohörbart.

Hon känner igen det som händer. Inte av egen erfarenhet, utan från ord som hon själv skrivit. En scen i en av hennes tidiga romaner, där hon beskriver en man som tappat fotfästet just för att visa att ingen människa är en maskin som aldrig fallerar, utan något levande och sårbart.

Hon stryker hans kind, långsamt utan att vara tröstande. Snarare närvarande och uppmuntrande.

”Det här är ingen föreställning eller tävling”, säger hon mjukt. ”Vi är inte på en scen just nu.”

Han skrattar lite tyst, men det finns spänning kvar i hans kropp. Hon märker hur han drar sig tillbaka en aning, som om han inte vill göra henne besviken.

Då gör hon något som hon bara upplevt genom sina egna texter. Hon saktar ner hela skeendet.

Hon lägger pannan mot hans bröst. Känner hans hjärtslag. Följer rytmen för att dela den gemensamt.

”Stanna här hos mig”, viskar hon. ”Ingen annanstans.”

Hon kysser honom, utforskande i stället för hungrigt den här gången. Som om de tar det hela från början. Hennes fingrar rör sig kravlöst, utan någon bestämd riktning. Hon märker hur hans andning förändras igen, hur hans kropp svarar när pressen inte finns där längre.

Han ser på henne igen. Blicken är annorlunda nu, inte orolig. Mjukare och närmare. Lugnare och djupare som om värmen kommer inifrån.

Hon låter honom bestämma, ta tid på sig. Hon följer honom. Och när de rör sig tillsammans igen har de inte bråttom. Det är två kroppar som rör sig, som lyssnar på varandra. När de till slut exploderar nära nog tillsammans slår hon benen runt hans höfter och ropar hans namn.

När de till slut blir stilla och han dragit sig ur henne, ligger de där intrasslade i varandra och hon lyssnar till hur hans andning blir lugnare. Han lägger huvudet mot hennes axel.

”Du skrev det där, inte sant?” säger han.

Hon ler mot honom.

”Du har ju läst alla mina böcker, så du borde veta. Men det är nog först nu som jag verkligen förstår vad jag skrev.”

Han stryker bort en hårlock från hennes panna och ser henne i ögonen.

”Du, jag talade nog inte riktigt sanning där nere på minglet.”
”Jaså?” Hon ser granskande på honom, söker efter svar.
”Hemresan. Bokade inte om. Bokade av.”

Hon slår armarna om honom. De ligger tätt omslingrade, utmattade, lugna och tillfredsställda.

”In medias res”, viskar hon. ”I händelsernas mitt, mitt i livet.”
”In medias res”, viskar han tillbaka.