Hannas hemligheter

”Gomorron, brorsan”, sa min syster medan hon gick förbi mig på det nylagda köksgolvet i jakt på frukost. Det var inget vanligt golv, som pappa noggrant förklarat, utan marknaden längsta och bredaste plankgolv av svensk ek. Dyrt som fan. Men inte för jag brydde mig. Just nu brydde jag mig bara om mackorna framför mig, och min syster.

Min lillasyster Hanna hade åldrats tre år på ett. Åtminstone framstod det så, för nuförtiden förde hon sig som en ung kvinna och inte som en okoordinerad tonåring som knappt hade styr på ben och armar. Dessutom hade formerna satt sig. Gått från mjuka till svarvade med allt vad det innebar och allt detta hade hänt under året jag inte längre bodde hemma. Och som kronan på verket verkade Hanna mer än medveten om sin förvandling.

Och just nu svassade min förvandlade syster fram och tillbaka i köket mellan kylskåpet i borstat rostfritt stål till bänkskivan i wenge och fruktskålen längst bort på diskbänken och plockade på sig yoghurt, müsli, äpple och jordgubbar och en fransk porslinsskål att samla allt i.

”Är du inte på väg till jobbet?” sa Hanna bortifrån wengebänkskivan med ryggen mot mig medan kniven smattrade ettrigt mot skärbrädan och äpplet blev till skivor.

”Om en stund”, svarade jag.

”Mmh”, sa min syster som hon inte lyssnat och sträckte sig efter jordgubbarna bredvid henne.

Jag avslutade den sista mackan men satt kvar en stund och iakttog min lillasysters förehavanden. Åtminstone intalade jag mig själv det, för i själva verket intresserade jag mig mer för henne än jordgubbarna som förvandlades till halvor och i vissa fall fjärdedelar. 

Hanna hade satt upp sitt kopparbruna hår i en slarvig knut och de mörka tightsen gjorde ingen hemlighet av hennes långa ben och persikofärgade rumpa. Och toppen trots den bylsiga skärningen skvallrade om en smal midja. Min syster var på alla sätt och vis en intressantare utsikt än det soldränkta Kattegatt utanför fönsterna.

Det var först när Hanna kvittrade, ”bli inte sen första dagen på jobbet”, som jag samlade ihop mig och lommade ut från köket. Jag hade faktiskt annat att tänka på än min syster. Något mer lämpligt. Nämligen mitt sommarjobb på ett av Göteborgs stora rederier.

För ett år sedan förde mina gymnasiebetyg mig från villan i Askim till Handels i Stockholm. Det var grejer det, som de flesta sagt. Handels i stället för Lanthandels. Min ljusa framtid var ristad i sten och jag fick erkänna att oavsett hur mycket sanning eller inte som låg i snacket, rimmade det väl med mig. Fast i sommar var planen jobb och gött häng med polarna med fester på löpande band. En riktigt bra plan om jag fick säga det själv. 

Nästa morgon hade jag just druckit ur mitt kaffe när Hanna trippade förbi mig med en katts graciösa steg. ”Morron, brorsan.”

Sedan följde samma rutin som gårdagen. Min syster hämtade yoghurt från kylen, müsli från det utdragbara skafferiet och frukt från skålen innan hon ställde sig vid den långa bänkskivan där frukterna föll offer för kniven. Ingenting undgick mina hökögon. Särskilt inte Hanna, även om jag faktiskt skämdes en smula idag. Fast, som jag intalade mig själv, syster eller inte, några förlupna blickar är lika oskyldiga som nyfödda lamm. Hur jag nu kom fram till det.

”Sovit gott, brorsan?” sa Hanna nästa morgon när hon klev in i köket som hon ägde det. Men i stället för att gå rakt fram till kylskåpet stannade hon till vid köksbordet och gav mig en misstänksam blick. ”Försovit dig idag?”

Jag skakade på huvudet. ”Upptäckt att det går snabbare att åka till jobbet än jag först trodde.”

Hanna bet sig i läppen och för en kort stund verkade det nästan som min lillasyster gick igenom min färdväg i huvudet. Sedan lyfte hon hakan igen. ”Ser man på.” Och travade bort till kylskåpet.

Men den korta stund hon stannat vid köksbordet satte sina spår. Min systers snygga men samtidigt söta jag dröjde sig kvar hos mig. Samt också hennes doft. Fast den blev jag inte klok på.

Hon hade både hunnit plocka fram en skål och yoghurt att fylla den med när jag reste mig upp. Och några ögonblick senare kom jag underfund med hennes doft. Den påminde om semestrarna vid Medelhavet, värme och söt kokos. Kanske också vanilj och någon sorts blomma bara tjejer kände till.

”Dante. Vad gör du?”

”Letar efter kaffet”, sa jag medan jag rotade i skåpet ovanför min systers huvud.

”Kaffet är i skåpet till höger. Hur står det till med minnet?”

Först tystnade kniven. Sedan fåglarna i rosenbusken utanför. Och det var då Herr Ågren viskade allt möjligt i mitt öra. 

”Hallå? Skåpet till höger, sa jag!”

Med ens tog jag ett kliv bakåt med det frigjorde jag mig från min systers rumpa. Och med ens gick kniven igen. Och fåglarna kvittrade. Resten av dagen väntade jag på ett syrligt meddelande från Hanna att värja mig från, men inget kom. Det var säkert redan överspelat.

Trodde jag.

”Du tar dig friheter”, sa Hanna kort när hon kommit in i köket.

”Friheter?” kraxade jag plötsligt stel som en pinne.

”Du lämnade disken efter dig igår.” Min syster gav mig en lång blick som kunde betyda vad som helst. ”Vad trodde du jag menade?”

”Ingenting”, mumlade jag och lämnade köket med kurrande mage men med sänkta axlar och lättat sinne.

Resten av dagen funderade jag på allt annat än jobbet. Med andra ord på Hanna och hur mycket jag än försökte vifta bort min lillasyster från mitt huvud dröjde hon sig kvar.

”Godmorgon, syrran”, hälsade jag nästa morgon.

Hanna tittade upp från sitt frukthackande.

”Du är sent uppe idag”, sa hon kort.

”Jag tar mig friheter”, svarade jag med ett leende men fick inget tillbaka. Bara en tom blick innan min syster förkovrade sig igen i sina frukter.

Det var väl det, tänkte jag. Men sedan såg jag. Hanna stod inte på sitt vanliga ställe utan några steg närmre kylskåpet. Vad det ny betydde. Om det alls betydde någonting. Så klart inte. I stället började jag rota efter ingenting i kylskåpet.

”Tröttnar du inte på att alltid äta samma sak?” frågade jag efter att ha flyttat runt några glasburkar med okänt innehåll.

För ett kort ögonblick tittade Hanna bort mot mig innan hon ryckte på axlarna. ”Tröttnar inte du på din skjorta? Du har haft samma kläder på dig sedan du kom hem från Stockholm.”

Det var alltså inte bara min systers yttre som utvecklats sedan jag flyttat från Göteborg. Uppenbarligen också hennes attityd.

”Hur går jobbet?” sa jag och stängde kylskåpet.

”Bra”, svarade Hanna medan kniven gick varm. ”Trodde inte du brydde dig.”

”Klart jag gör”, sa jag.

Sedan tystnade min syster. Jag tror hon höll andan. För det gjorde åtminstone jag medan jag började rota i köksskåpet ovanför henne.

En kort stund senare började kniven låta igen. ”Kaffet är mitt framför näsan på dig.”

”Okej”, sa jag och sträckte på mig. Och med det hamnade mer vikt mot min systers bakdel.

Hon borde flyttat på sig men stod kvar. Inte heller fräste hon något spydig eller skällde på mig och ingen örfil kom vinande genom luften. I stället sa hon torrt, ”Kaffet står på andra hyllan uppifrån.”

Jag flyttade omsorgsfullt runt mjöl och socker, kakao och havregryn med min systers varma rumpa mot mitt skrev. Mjuk men också fast. Som jag föreställt mig fast multiplicerat med tusen.

”Tror jag ser kaffet”, sa jag och sträckte på mig igen. Hanna andades djupt. ”Vem har ställt det längst in?”

Följande morgon skivade min lillasyster äpplen lika koncentrerat som hon arbetat med ostabilt nitroglycerin. 

”Gomorron, Hanna.”

Hanna tittade inte ens upp från skärbrädan. Det enda avsteg hon gjorde från att producera perfekta äppelskivor var att fösa bort en hårlock som smitit från hennes hästsvans.

”Fint väder idag”, fortsatte jag och öppnade skåpet ovanför henne. 

Jag tror hon flämtade till. Men hon rörde sig inte en millimeter. Sedan fortsatte hon skiva vad som var kvar av äpplet.

”Hittar du kaffet?” sa min syster torrt lika torrt som Saharaöknen.

”Nix. Kanske mamma eller pappa ställt det högst upp?”

”Konstigt.”

”Vad är konstigt?”

”Att du inte hittar kaffet för jag ställde det längst fram, längst ner.”

”Aha…” mumlade jag medan jag långsamt borrade mig in mot Hannas mjuka bakdel. ”Det borde jag sett.”

”Ska du inte ta det? Kaffet, då?” kraxade min lillasyster.

”Du berättade aldrig hur det går på jobbet.” sa jag lugnt.

”Det går bra”, flämtade hon.

Nu gned jag mig försiktigt mot min systers rumpa. ”Bra som i att du fortfarande har det kvar?”

”Jätteroligt…”

”Trivs du?”

”Som fisken i vattnet”, svarade Hanna en stund senare.

Hanna gjorde heller inget väsen av sig när jag tog tag om hennes höfter och den enda reaktion som avslöjade att hon inte var en robot var hennes snabba, nätta andetag. Sådana andetag man tar när någon gnider sig hårt mot ens rumpa. Inte andhämtningen man har när man skivar äpplen. Eventuellt hörde jag ett förvånat pip när jag kom. Men på det var jag inte helt säker.

Nästa morgon kom jag igen mot min systers rumpa medan hon inte det minsta övertygande låtsades skiva frukt. Och morgonen därpå vek jag upp hennes tunna t-shirt och kom över hennes bara rygg. Jag förväntade mig faktiskt en reaktion men ingen kom och när jag vecklade ner min lillasysters tröja fortsatte hon skiva banan som ingenting hänt.

Under några ögonblick studerade jag fläckarna som långsamt växte till sig på det tunna tyget medan jag funderade på vad som rörde sig i min systers huvud. Undrade varför hon smällt till min hand när den vandrat uppför hennes mage. Mitt huvud var proppfullt av lika många frågor som det fanns invånare i Askim men inga svar.

”Hanna”, började jag. Sedan kom jag av mig och lämnade min syster åt sin dag.

Följande morgon tvekade jag in i det sista innan jag gick in i köket. Jag förstod inte varför, för jag ville inget hellre än att se min syster. Men ett djupt andetag senare klev jag in.

”Godmorgon”, hälsade Hanna som vanligt med ryggen vänd mot mig. ”Idag behöver du inte låtas göra kaffe.”

***

När jag kom hem hjälpte Hanna mamma i köket. 

”Haft en bra dag på jobbet, gubben?” frågade mamma.

”Varför är du inte på jobbet?” frågade jag Hanna.

Min syster stod där hon brukade stå om mornarna och pillade med några paprikor. ”Är ledig idag.”

”Så du har alltså inte fått sparken än?” sa jag i brist på något bättre.

Mamma gav mig en ogillande blick. ”Sluta kivas med din syster, Dante. Hon tar sitt sommarjobb på allvar.”

Det gjorde hon faktiskt för på något sätt hade hon tjatat till sig jobbet som servitris trots sin ålder. Med andra ord Hannas vanliga modus operandi – tjat till hon fick det hon ville. Min lillasyster var envis som en åsna, det hade jag nästan glömt bort.

Efter maten högg jag tag i henne. Och det var nätt och jämnt jag lyckades med det för hon smög i väg som en skygg katt.

”Du”, sa jag.

”Ja?” svarade Hanna vars aviga kroppsspråk tydligt förklarade att hon inte var pratsugen.

”Du sa knappt ett ord under middagen.”

Min syster ryckte på axlarna. ”Jag är väl trött.”

”Vi borde faktiskt prata.”

Hanna tittade förvånat på mig. ”Om vadå?”

Det var faktiskt en av få gånger vi haft ögonkontakt sedan jag kom hem till Göteborg. Trots allt som hänt. ”Varför låtsas du som ingenting?”

”Vad menar du?” sa min syster torrt och snörpte på munnen.

”Lägg av”, muttrade jag som någon hällt en hink full med irritation över mig. ”Du pratade knappt med mig under middagen.”

”Jaha? Vad skulle jag sagt? Tackat för att du gned dig mot mig och sedan drog ner mina tights och kladdade ner min rumpa? Det skulle nog mamma och pappa uppskattat som middagskonversation.”

”Nu beter du dig väldigt konstigt.”

”Gör jag? För jag tycker nämligen du beter dig konstigt. För visst är det konstigt att komma på sin syster?”

”Du verkar inte misstycka.”

”Har jag sagt det?”

Min irritation övergick till frustration. ”Varför är du så jävla… jobbig?”

”Kanske för att du kletar ner mig och sedan lämnar mig i sticket. Jag känner mig faktiskt ganska billig, fast det har väl aldrig slagit dig?” sa Hanna torrt. Sedan gick hon.

***

Jag vaknade tidigt nästa morgon med Hanna i mitt huvud. Vilket nuförtiden var det enda som rörde sig i mitt huvud. Ibland ackompanjerat med värme men lika ofta inlindat i en iskall vind. Hon hade haft en poäng igår, det fick jag medge. Fast varför hade hon inte sagt något tidigare? Om någonting alls för den delen. För som hon var nu var hon en levande rebus som var omöjlig att förstå sig på. Och det irriterade mig till den grad jag övervägde att ringa in sjuk och stanna kvar i sängen resten av dagen.

Hanna skalade en kiwifrukt vid diskbänken när jag kom in i köket. Sedan delade hon jordgubbar.

”Ska du inte göra kaffe?” frågade hon efter en lång stund där kniven stått för det enda pratet.

”Dricker kaffe på jobbet”, svarade jag från köksbordet.

”Där ser man.”

Min syster lade omsorgsfullt frukterna och bären till rätta i skålen. Det var en omständlig process, ungefär lika invecklad som jag upplevde henne. Och efter mycket om och men när frukterna och bären till sist bildade en symmetrisk pyramid som gjort egyptierna gröna av avund på frågade hon, ”ska jag ordna kaffe till dig?”

”Behövs inte”, sa jag avslappnat. ”Försöker skära ner på kaffet.”

Med en knyck vände Hanna på huvudet och blängde på mig som jag vore Judas. 

”Vad?” sa jag med en axelryckning.

Om min lillasyster varit en lejoninna hade hon morrat dovt. Det var jag säker på. Men nu var hon inte ett lejon, hon var Hanna. Snygg, söt och eldig både till sättet och håret för hennes kopparbruna hår lyste i kapp med fräknarna som brydde ansiktet. Och hon fortsatte stirra ner mig med sina annars mjukt, bruna rådjursögon.

Men jag stod emot. ”Säg vad du tänker på.”

Med ögonen fortfarande på mig pressade Hanna ihop tänder.

”Eller vill du någonting?”

Min syster hade inte blinkat en enda gång sedan hon vänt sig om. Och till sist gav jag med mig. ”Ska nog ändå göra en kopp kaffe.”

Hannas rumpa kändes fastare än igår. Än någonsin faktiskt. Irriterande fast. Till den grad irriterande att jag stötte hårdare än min lillasyster kunde stå emot. Hanna flämtade till och tappade balansen och till sist kniven innan hon tog ett hårt tag om diskbänken till knogarna vitnade medan hon försökte kväva sina flämtningar.

Jag gick nog för långt med mina hårda stötar. Fast min syster protesterade inte. Och jag gick definitivt över gränsen när jag drog ner Hannas tights. Men inte heller nu motsatte hon sig.

”Känns det okej?” mumlade jag hest medan jag följde min systers trosor in mellan hennes ben.

”Klagar jag?” mumlade Hanna och sänkte huvudet.

”Se på mig.”

Min syster kastade en snabb blick över axeln.

”Vänd inte bort blicken, Hanna…”

Motvilligt vände Hanna på huvudet igen och under loppet av en millisekund rann all självsäkerhet som vuxit på min syster under mitt år i Stockholm av henne som en vild älv. Men nertill var hon blöt. Blötare desto längre in mellan benen jag letade mig in.

Hanna hade återigen vänt ner blicken. Flämtade och stönade om vartannat medan jag lekte med henne på ett sätt som man inte leker med sin syster.

”Känns det fortfarande okej?”

”Ska du vänta hela dagen?” gnydde hon.

Jag förstod inte. Sedan trillade polletten ner. Men hur mycket jag än funderade förstod jag inte hur vi hamnat här och vart vi skulle hamna efteråt.

”Dante?”

Med ens skakade jag bort allt som flög omkring i mitt huvud som irriterande flugor. Andades in min syster söta doft. Sedan trängde jag mig in i hennes varma, blöta, trånga inre.

***

”Mamma och pappas semester börjar imorgon”, sa Hanna när jag kom in i köket nästa morgon.

Jag betraktade min syster under några tysta ögonblick. Idag satt hon på bänkskivan och stirrade rakt på mig.

”Det betyder att de kommer äta frukost senare”, fortsatte hon. Min syster lät torr och saklig. Som hon läste högt ur instruktionsboken till diskmaskinen. ”Dessutom jag jobbar sent resten av sommaren. Så har något särskilt planerat är sista chansen idag.”

Sedan hoppade hon ner från wengeskivan och började skiva äpple.

”Hanna”, började jag. Jag hade gått fram till min syster och till skillnad från alla andra dagar ställt mig bredvid henne. ”Vi borde prata om igår.”

”Du vill alltid prata om allting”, muttrade min syster utan att släppa skärbrädan med blicken.

”Det skadar inte att prata”, suckade jag. ”Vad tror du jag planerat?”

”Hur ska jag veta det?” svarade Hanna. ”Jag kan inte läsa dina tankar.”

”Hanna, varför talar du aldrig klarspråk?”

Nu suckade också min lillasyster. ”Varför läser du aldrig mig?”

Jag suckade igen. ”För du är en bok skriven på grekiska.”

”Jaha. Men ska du inte ta ner kaffeförpackningen?”

Snart var jag i min syster igen. Och idag stötte hon emot mina stötar. Svankade djupare, släppte in mig längre. Ända in till hon flämtade gällt.

Jag tog henne hårt. För varje stöt stönade min syster högre och det var också de enda svar som jag fick från henne. Flämtande stön. Och det var frustrerande. Så pass frustrerande att jag tog henne hårdare, varje stöt ända in till botten långt upp i hennes mage. Och sedan tryckte jag till den lilla knuten. Jag hade inte lagt märke till den innan. Men nu, när Hanna svankade djupare än någonsin var den där, mitt i blickfånget.

Min syster stönade högt.

”Förlåt!” utbrast jag när jag insåg vad jag gjort med halva tummen in i Hannas rumpa.

Hanna sneglade på mig över axeln med blöta ögon. ”Det är okej…” gnydde hon som hon satt fast i ett skruvstäd som långsamt drogs åt.

”Är det?”

Min syster nickade. ”Vill du?”

”Menar du…”

Jag hann inte avsluta min fråga innan Hanna nickade.

”Fast jag har inget glidmedel”, mumlade jag plötsligt besatt av någon slags feber som jag inte kände igen.

Hanna pekade på flaskan med olivolja bredvid skärbrädan. Hade den stått där hela tiden? För där brukade inte olivoljan stå. Om jag mindes rätt. Fast mycket kan förändras på ett år.

Min syster darrade som ett asplöv i stormvind medan jag omsorgsfullt tryckte mig själv mot hennes motsträviga hål.

”Försiktigt…”

”Gör det ont?”

”Nej…” gnydde min syster som uppenbart ljög som en häst galopperar. ”Fast det känns mer än jag trodde…”

”Hanna. Har du aldrig…”

Hanna skakade kvickt på huvudet.

”Vill du verkligen?” började jag. ”För du behöver…”

”Vill inte alla killar?” avbröt Hanna mig. ”Vill inte du?”

”Hanna, du behöver inte för min skull. Ska vi prata om saken?”

”Sluta tjata om att prata!” flämtade min syster irriterat. ”För det känns jävligt konstigt att bli uppläxad med en kuk i rumpan! Jag vill. Okej?”

Försiktigt tryckte jag mig längre in på den varmaste och trängsta plats jag någonsin varit på. ”Känns det fortfarande okej?”

Hanna flämtade som hon nyss brutit vattenytan efter två bassänglängder under vattnet.

”Hanna, se på mig?”

Långsamt vände min syster på huvudet. Ett gäng blöta hårlockar låg klistrade mot hennes fuktiga ansikte och framställde henne inte som mindre medtagen än hon troligtvis var. Och medan jag försiktigt trängde mig djupare hann hon gå igenom tusen olika grimaser tusen gånger om.

När jag till sist kom suckade hon nästan besviket, ”det som just började bli skönt…” Och jag tror jag såg ett litet leende.

***

När jag kom ner till köket morgonen därefter satt mamma och pappa vid köksbordet och diskuterade om de skulle köpa ny båt nästa sommar och en stund senare kom Hanna nerför trappan.

”Hur är det fatt, Hanna?” sa mamma en stund senare. ”Det verkar svårt att sitta stilla idag.”

Hanna tittade upp. ”Bara en mygga som bet mig i rumpan i natt.” Sedan tog hon en sked yoghurt till.

Själv satte jag nästan kaffet i halsen.

”Så, vad har ni för planer i veckan?” fortsatte mamma som aningslöst räddat situationen.

”Jobba”, svarade Hanna.

”Jag ska bjuda Hanna på restaurang”, sa jag.

Jag hann knappt avslutade meningen förrän tre par ögon glodde storögt på mig.

”Vadå?” sa jag förvånat. ”Det var länge sedan Hanna och jag hittade på något tillsammans.”

”Vad roligt att höra, Dante”, sa mamma glatt. ”Det kan nog bli en gentleman av dig till sist.”

Sedan fortsatte diskussionen om vilken båt som mamma och pappa skulle lägga tassarna på.

Efter frukost hann Hanna i fatt mig halvvägs upp i trappan.

”Vad sysslar du med?” snäste hon.

”Ska upp och byta om. Måste snart till jobbet.”

”Sluta tramsa dig!” fräste min syster ilsket. ”Varför bjuder du mig på middag?”

”För tjejer brukar känna sig mindre billiga om man gör annat än att sätta på dem, har jag hört. Nu behöver jag byta om.”

Min syster trängde sig förbi mig och blockerade de sista trappstegen upp. ”Jag jobbar hela veckan!”

”Inte på onsdag. För jag ringde ditt jobb och begärde ledigt åt dig på onsdag.”

”Så kan du inte göra!” morrade Hanna.

”Ska jag boka av bordet?”

Hanna blängde på mig med blixtrande ögon innan hon långsamt klev åt sidan. ”Nej, Dante. Det ska du inte.”

***

Min syster väntade utanför restaurangen med lockat hår i en kort gräddvit klänning som tveklöst gjort ett stort hål i hennes plånbok och smink som troligtvis tagit timmar att anlägga.

”Snygg du är, syrran”, sa jag och gav min syster en kram.

”Du med”, sa Hanna torrt och skruvade på sig.

”Du, jag tänkte mig att vi har det trevligt ikväll.”

”Mmm”, sa Hanna med blicken någonstans långt borta.

Men särskilt trevligt blev det inte. För när vi satt oss ner på den proppfulla uteserveringen inlindad av somrig kvällsvärme och gett vår beställning till en butter servitris som nog velat vara överallt förutom här, pratade vi en stund om våra jobb. Eller rättare sagt, jag pratade. Min syster svarade med korta meningar som ibland inte bestod mycket mer än av två ord. Fast när pappas fula skjortor kom på tal sken hon upp.

”När började han med dem?” frågade jag.

”Typ när du åkte. Tror han har nån slags femtioårskris”, fnittrade Hanna. ”Den orangea med lila tulpaner och papegojor är värst.”

”Eller den med hundarna och katterna.”

Hanna fnittrade till igen. Men sedan tystnade hon.

”Vad tänker du på?” frågade jag några ögonblick senare.

”Inget särskilt.”

”Hanna, du har skruvat på dig sen vi kom hit.”

”Har jag?”

”Det har du. Känns det jobbigt?”

”Vad menar du?”

”Du vet vad jag menar”, suckade jag.

”Jaha. Dig och mig, menar du?”

Jag funderade en stund innan jag svarade, ”jag tänkte mest på din rumpa.”

Min syster himlade med ögonen. ”Kul.”

Sedan bytte jag till ett allvarligare tonfall. ”Jag vet att du inte tycker om att prata men vi borde faktiskt prata, Hanna.”

”Här? Är du dum?”

Jag ryckte på axlarna. ”Ingen känner oss här. Så, vad tänker du på?”

”Vet inte”, sa Hanna som verkade gå tillbaka till tvåordsmeningar.

”Hanna…”

Nu ryckte min syster på axlarna. ”Känns konstigt att sitta här med dig.”

”Det har jag förstått”, svarade jag tålmodigt. Sedan lutade jag mig fram. ”Fast vad jag inte förstår är varför du alltid smäller till mig när jag närmar mig dina bröst.”

Hanna skruvade på sig för femtioelfte gången. ”För du tycker säkert de är för små…”

”Hanna”, utbrast jag plötsligt varmare än aldrig förr och med en miljon känslor flygande kors och tvärs innanför skjortan och tog min systers pyttesmå händer i mina. Hon protesterade inte. Istället såg min lillasyster tillbaka på mig med mjuka, nästan förväntansfulla bruna ögon. ”Hanna, jag älsk…”

”Tjenare!” ropade en bekant röst så halva Göteborg borde hoppat till.

Och han var inte ensam. Alla var där, på andra sidan staketet. Simon, Pelle, Johan, Fabbe och så vidare. Hela mitt kompisgäng.

”Här sitter du och dejtar din syster i stället för att hänga med oss ut ikväll”, gapade Simon.

”Visste att det var något lurt”, sa Pelle glatt.

”Men häng med bägge två!” fortsatte Johan. ”Kommer bli asfett!”

Med en måltjuvs reaktionsförmåga släppte jag taget om min systers händer och sträckte på mig. Och när jag fick en syl i vädret förklarade jag, ”ni får klara er själva ikväll.”

”Höll du Hanna i handen?”

”Hon visade sitt nagellack.”

”Sen när är du intresserad av nagellack?”

”Killar, sluta häng på staketet”, sa den buttra servitrisen som en skänk från ovan och med ens ångrade jag intensivt alla onda tankar jag gett henne under kvällen.

”Vad fan gör vi nu?” pep Hanna högröd i ansiktet när mina odrägliga vänner stövlat nerför gatan.

”Ingenting”, sa jag. ”För de beter sig bara som killar gör.”

”Fast du höll mig i händerna.”

Jag fångade min systers flackande blick i min. ”Hanna, tro mig. De misstänker ingenting. Jag vet för jag är precis som dem.”

”Ett pucko?” flinade Hanna efter några ögonblick.

”Ett pucko som råkar tycka väldigt mycket om min syster”, sa jag.

Men ens log Hanna starkare än alla de färgglada lamporna i girlangerna tillsammans.

”Fast vi borde kanska följa med dem? Så de inte börjar misstänka något.”

”Nej, Hanna. För du kommer inte ens in.”

Det gjorde Hanna. Envis som hon var. Efter envist övertygat mig om att vi borde gå till Trädgår’n för att röja undan alla tvivel.

Trädgår’n hade haft ett kryss i min kalender sedan mars. Dels för att det var Göteborgs bästa sommarklubb men främst för karaoken ikväll. Till skillnad från alla andra karaokeställen med små rum som man låste in sig i, sjöng den som ville på scenen på stans största terrass.

”Dig kan man lita på”, skrålade Fabbe och efter att ha kramat om Hanna länge och väl. ”Öl? Bubbel?”

Jag hann inte svara förrän resten av gänget kramade om min lillasyster. Alla hade ett gott öga till Hanna. För gott insåg jag och det var nog något min syster måste känt till sedan länge. Det var väl därför vi gick hit. För hon visste saker jag inte kände till.

”Har ni sjungit än”, frågade jag när var och en kladdat på min syster.

”Om vi har”, sa Simon. ”Jag sjöng skiten ur Kung i baren och Pelle satte Det kommer aldrig va över för mig bättre än Håkan. Du kanske ser kopplet av tjejer han har efter sig nu?”

”Vad ska du sjunga?” frågade Johan när alla ögnat igenom Pelles entourage.

”Skit i Dante”, flinade Fabbe. ”Jag har redan skrivit upp Hanna.”

”Va!?” utbrast Hanna. ”Jag tänker inte sjunga på scen!”

”Det skulle du sagt tidigare för du är uppskriven för Shallow. Vilket är nästa låt.”

”Aldrig!” snäste min syster.

”Jodå. Dante hänger med dig upp på scenen.”

”Va!?” sa jag.

Om jag var nervös kunde jag knappt förställa mig hur Hanna kände sig nu. Min lilla, lillasyster, med glödheta spotlights i regnbågens alla färger på sig och hundratals dömande par ögon nedanför scenen.

”Du behöver inte”, mumlade jag. Sedan började Shallow.

Först sjöng jag. Staplande minst sagt. Inte alls som Brad. Och sedan Hanna. Jag visste att min syster kunde sjunga, men inte som Lady Gaga. Och framförallt inte bättre. För plötsligt brast jublet ut nedanför oss högre än i A star is born för att sedan tystna till ingenting de närmsta tre minuterna när Hanna kröntes till drottningen av Trädgår’n.

”Fan vad bra din flickvän sjunger bra!”

Hon hade dykt upp från tomma intet. Eller hade jag bara varit ouppmärksam, fortfarande skakig efter min stund i rampljuset och Hannas briljans. För nu förstod min syster vad hon åstadkommit för hon sken i kapp med Trädgår’ns spotlight medan skålade med beundrare från höger och vänster.

”Det är inte min flickvän”, sa jag till tjejen framför mig som var tagen från framsidan av en modetidning. ”Hon är bara min syster.”

”Desto bättre”, sa tjejen och lade huvudet på sned. ”Får jag bjuda på en drink?”

”En annan gång”, svarade jag ursäktande men när jag vände mig om mot Hanna var hon inte kvar.

Jag letade en kvart. En kvart till. Luskammade Trädgår’n i en timme. Ringde utan svar. Hej, hej, du har kommit till Hannas telefonsvarare. Letade en timme till. Har någon sett Hanna?!

Hanna var inte heller i köket. Inte i vardagsrummet. Eller på sitt rum. Hon var ingenstans. Var hon kvar i stan? Jag borde inte begett mig hem. Fast jag gjort det för att leta. Borde ringa en taxi. Åka tillbaka. Vad gjorde hon nu? Troligtvis något dumt jag skulle ångra i resten av mitt liv. Hej, hej, du har kommit till Hannas telefonsvarare.

Halv två begav jag mig upp på berget där vi lekt som små trots mamma och pappas protester. Berget, som egentligen var en kulle, låg ett stenkast från vårt hus alldeles intill Kattegatt med utsikt upp mot Näset, Tångelins holme och Lilla Amundön. Världens bästa plats, som Hanna en gång sagt. Där satt hon, i vinden med sin tunna sommarklänning på den väderbitna bänken högst upp med mörkret som vän. 

”Hanna!” utbrast jag sprängfull av lättnad, ilska och skuldkänslor på en och samma gång.

”Försvinn”, fräste Hanna som en arg katt.

”Vad fan håller du på med, Hanna!” röt jag. ”Jag har letat efter dig halva natten! Varför har du stängt av telefonen?”

”För att slippa prata med dig.”

”Du är ju helt otroligt… korkad! Vad är det med dig?”

”Med mig? Ingenting. För jag är bara din syster”, mumlade Hanna med blicken rakt ut i mörkret.

”Vad snackar du om?”

”Bara din syster. Det var vad du sa.”

”Ja. Eller vänta. Trodde du…”

”Gå, är du snäll.”

”Jag tror du missuppfattat mig för… För jag menade inte bara som i bara.”

”Fast det sa du. Bara.”

”Du är inte bara, Hanna”, sa jag och satte mig ned på bänken.

”Det är upptaget. Flytta på dig.”

”Du betyder allt för mig, Hanna. Hur har du inte märkt det?”

”Du är så full av skit, Dante. Det är det enda jag märkt. För jag tror jag gjort mitt livs misstag och vet du vad det är? Att kära ner mig i världens sämsta kille som dessutom råkar vara min bror. Så du har helt rätt, jag är verkligen korkad.”

”Hanna…”

”Rör mig inte!”

”Hanna, jag älskar dig.”

”Gå, Dante”, morrade Hanna. ”Jag menar det. För det finns ingenting att prata om. För vi är syskon, Dante. Du är min jävla storebror och en dum jävla sådan. Trodde du verkligen det var på riktigt?”

”Jag, älskar dig, Hanna.”

”Är du trög, eller? Dessutom låter du som en jävla papegoja.”

”Som en av papegojorna på pappas skjorta, menar du?”

Under några ögonblick lät ingenting annat än vinden.

”Frågan är om det är den röda eller blå på skjortan”, fortsatte jag.

”Käften. Du är inte rolig”, muttrade Hanna.

”Varför ler du i så fall?”

”Gör jag inte.”

”Fryser du inte?”

”Varför skulle jag frysa?”

”För du darrar som ett asplöv.”

Försiktigt drog jag min lillasyster till mig. Och mot alla odds sparkade hon inte bakut.

”Bara min syster”, muttrade min syster efter en stund.

”Bara min syster”, sa jag. ”Som är världens bästa syster. Och snyggaste. Och sötaste. Och roligaste. Och för det mesta charmigaste. Med världens bästa sångröst. Och jobbigaste. Och…”

”Tack, jag fattar”, suckade Hanna och vände sig mot mig.

”… Med världens sötaste små bröst”, fortsatte jag.

”Och vad vet du om det?”

”Jag bara gissar”, sa jag med ett leende.

Hanna suckade igen. Tog ett djupt andetag. Och tuggade en stund på läppen. Sedan andades hon ut och sänkte hakan med en suck. ”Du vet att vi kommer åka i fängelse.”

”Nej, Hanna”, sa jag en storebrors övertygelse. ”För vet du vad. Du har ett år kvar av gymnasiet och efter skolan flyttar du och jag till Frankrike. Till Paris eller en mysig by i Bretagne eller värmen i Provence. Jag hittar ett finansjobb eller blir brevbärare och du kan jobba som servitris. Eller bli lyxhustru. Eller plugga. Vad du än vill. För där får du vara min flickvän och jag din pojkvän.”

Även i mörkret såg jag min systers stora ögon glänsa. ”Som sagt. Du är bara full av skit.”

”Inte det minsta, Hanna. Det har jag aldrig varit.”

I nästa ögonblick lyfte Hanna hakan. Sedan klättrade min älskade lillasyster upp på mig. Låste fast mig mellan sina förvånansvärt starka ben medan hon bestämt lade mina händer tillrätta om sina bröst och kysste mig mjukare och längre än någon någonsin gjort.

”Inte här, Hanna…” mumlade jag. Fast det var bara skitsnack. För Hanna var redan innanför mina byxor. Lyfte fållen på sin klänning. Och i nästa andetag var jag så djupt inne i min syster jag kunde komma och här tänkte jag för alltid stanna kvar, hos min Hanna.

16

Kommentarer

10 svar till ”Hannas hemligheter”

  1. Profilbild för SirVäs
    SirVäs

    Lovi, du överträffar dig själv. Som vanligt! 😉

  2. Profilbild för Janne N
    Janne N

    Tack för en mycket intressant, välberättad och upphetsande novell!😊

  3. Profilbild för John
    John

    Du är en av mina absoluta favoriter och inte bara för det rika språket, glimten i ögat och det sensuella. När jag läst klart känner jag alltid något långt efter och den känslan gillar jag att få.

    /J

  4. Profilbild för Mxmeralda
    Mxmeralda

    Som alltid lika fint och mysigt berättat.

  5. Profilbild för Per_fekt
    Per_fekt

    Hyfsad! eller fan vad jag ljuger! Helt underbar!!

  6. Profilbild för Platisen
    Platisen

    Riktigt bra story, ser fram emot en fortsättning.

  7. Profilbild för Lovi
    Lovi

    Tack så hemskt mycket ❤️

  8. Profilbild för Go4It666
    Go4It666

    Så underbart

  9. Profilbild för George
    George

    Dina noveller värmer! Tänk att ha en sån syster och att få vara en sån omtänksam bror.

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier