Folk är så imponerande ohändiga nuförtiden. Minsta grej och det ska ringas efter någon hantverkare, mekaniker eller expert på vad-det-nu-är som har gått sönder. Inte för att jag klandrar någon, dessa fixare måste väl också ha ett levebröd. Visst har vissa saker blivit lite mer komplicerade än de en gång var, som bilen till exempel. Det köper jag. Samtidigt tror jag folk blivit latare och mer rädda för att kavla upp ärmarna. Inte jag. Har alltid fixat saker själv, om det finns en rimlig chans att göra det. Det är skönt att ha lite kontroll över sitt liv och sina saker. Jag kan ringa en så kallad expert om så behövs, jag med. Dock inte utan att jag först själv bildat mig en ordentlig uppfattning om vad som är på tok och gjort en ansats att åtgärda det. Om jag nu kan. Man får inte vara dum. Dessutom är det kul att laga saker, förstå hur saker fungerar. Tillfredsställelsen när man fixat något själv är en stor belöning.
Nu kommer vi till ironin i det hela. Jag råkar ha fötts med en fitta mellan benen. Ja, ursäkta språket, men det är faktiskt så (dessutom gillar jag ordet fitta, men det är en annan historia). Helt automatiskt är jag diskvalificerad som någon som kan laga saker. Det ska vara en karl till det. Jag säger inte detta med bitterhet i tonen, utan det är ett nyktert konstaterande. Det är mannen som står för både muskler och felsökningsförmåga, per automatik, så fort något gått åt helvete och behöver ”fixas”. Således är jag ganska befriad från att kallas in när bilar stannar, datorer inte startar eller tvättmaskiner skall kopplas in. Folk söker vidare med blicken och väljer ut någon händig man som ser ut att vara redo att rycka ut. Jag kan lugnt fortsätta med mitt, utan att riskera att bli efterfrågad.
Ett tag störde jag mig på det. Kände mig nästan kränkt. Numera ser jag det som en förlust för de puckon som fortfarande lever kvar i förra årtusendet. Eller det innan, hur man nu ser på det. Däremot blir jag oerhört glad om någon trots detta ber om hjälp, för att de tror eller vet att JAG kan fixa det. Det är kul! Inte för jag visar att jag uppskattar att bli tillfrågat, annat än med handling. Men ändå! Den här gången var inget undantag. Nog för att jag blev lite förvånad när min granne knackade på, och ännu mer förvånad när han mumlandes lyckades få fram sitt ärende. Först blev jag lite misstänksam, undrade om han försökte limma på mig eller något sådant. Sen gick det upp för mig att han faktiskt verkade vilja ha hjälp. Min hjälp.
”Du sa att du är bra på datorer”, säger han och tittar på mig medan han låser upp sin dörr.
”Ja, det är jag” svarar jag utan att skämmas det minsta. ”Riktigt bra” höll jag på att tillägga men höll inne med det tillägget.
Det kändes spännande att gå in i hans lägenhet. Den låg precis ovanför min och borde se likadan ut. Samtidigt, jag hade ofta funderat på vad han hade för inredning, min stilige granne. Alltid så tyst, så korrekt, så… tillsynes tråkig. Ofta undrat hur han är bortom det artiga ”Goddag” eller ”Hejsan” som han drog till med ibland. En gång hade jag sett honom full, på väg hem från ett julbord gissade jag. Då drog han till med ett ”Tjena tjejen”. Det verkade dock som det var utanför hans vanliga artighetsfrasförråd för han verkade nästan skamsen dagen därpå.
Det luktade fräscht hos honom. Vad jag än hade tänkt mig om hans stil, var det inte detta. Det ordningsamma yttre, på gränsen till tråkiga och oansenliga, återspeglades inte i hans hem. Det var vackert, spännande och lite så där lagom oordnat. Inte på ett stökigt sätt, men det märktes att någon bodde här! Han hade god smak! Kommenterade en tavla jag sett och tänkt köpa själv en gång, men inte tyckte det var värt pengarna. Han log och såg glad ut, att jag lagt märke till den. Vi fortsatte till hans arbetsrum.
”Här står den, monstret”, muttrade han. ”Den är helt ny. Jag får fan inte igång den med internet och skrivaren. Det ska vara enkelt med såna, säger dom. Jag känner mig jättedum.”
Han lät både uppgiven och irriterad. Lite som han glömt bort att vara blyg och korrekt inför synen av sin krånglande dator. Jag tittade på den. Nyaste modellen. En sådan jag drömmer om att skaffa, men inte har råd med. Eller, inte prioriterar att lägga pengar på, om vi ska vara petiga. Jag lät honom förklara vad problemet var, trots att jag egentligen bara ville knuffa ut honom ur rummet och felsöka själv. Hans information tillförde inget i min begynnande felsökning. Jag hade redan idéer om vad som var fel och hur det skulle fixas.
”Vi får se efter vad som är fel”, sa jag och påbörjade vad jag kommit för.
Han fortsatte prata men hans röst försvann bort och blev till ett bakgrundsljud när jag sakta dök in i min bubbla. Kort därpå hade jag fått igång nätet, felaktiga inställningar i routern. Skrivaren däremot, den trilskade. Någonstans bakom mig hörde jag ”ska du ha kaffe?” och det svarade jag automatiskt ja på. ”Svart” la jag till, utan att få frågan. Eller så hade jag inte hört den. Mumlade för mig själv. Borde tagit med multimetern eller nätverkstestaren. Eftersom jag stått i duschen när han kom hade jag som hastigast dragit på mig ett par mysbyxor och en tröja och inte riktigt tänkt längre än så när vi gick från min lägenhet. Misstänkte att en kabel var trasig och dök ned under skrivbordet till uttaget. Där stod jag på alla fyra och svor tyst för mig själv. Kom inte åt kabeln innanför panelen, det var så jäkla trångt. Fiskar med fingrarna.
Det SKA gå! Snart… åh, ja. Snart!
Får fram kabeln och konstaterar triumferande att den ser stukad ut. Troligtvis felkällan. Bakom mig hör jag honom säga något. Backar lite och tittar fram under skrivbordet.
”Va’?” säger jag dumt
”Kaffet är klart!” säger han med en lite konstig röst
Jag stannar upp. Något som inte stämmer? Han ser alldeles röd ut i ansiktet. Ignorerar det och ska precis svara när han fortsätter:
”Hur går det?”
Jag ler och säger vad jag kommit fram till hittills.
”Routern fixad, nu funkar internet på datorn. Däremot tror jag du har en trasig kabel. Jag behöver verktyg för att fixa den. Har det hemma hos mig.”
Han tittar på mig och ser om möjligt ännu mer röd ut i ansiktet, men ler.
”Ska vi ta kaffet först eller sen?”
”Jag hämtar grejerna så kan vi ta en fika innan jag fixar kabeln” säger jag och studsar ned till mig innan han hunnit svara.
Kort därpå har jag en modulartång, några extra kontakter och en avbitare i näven. Hejdar mig i hallen då jag ser min spegelbild. Ah. Oh. Min tur att rodna. Jag inser vad som kan varit källan till hans röda anlete. Min tröja är vit och lite för kort. Jag var visst inte helt torr när jag drog på mig den. Mina bröst klistrar sig mot tyget. Mysboxorna, mina favoritmysbyxor, är ljusa och tunna och samma effekt som mina lätt fuktiga bröst har på tröjan, har min bak på byxorna. Hur det borde sett ut med mig på alla fyra kan jag bara gissa. Flinar till och tänker på ordet bakmusad, som en tidigare flirt använde när han såg mig på fyra i sängen. Jag höll på att garva ihjäl mig då. Nu log jag enbart och funderade på om jag borde byta om till något mer propert. Leendet blev ännu bredare och jag bestämde mig för att låta bli. Han verkade behöva mjukas upp lite, min gode granne. Eller är det ”hårdas upp” kanske?
Tillbaka i min grannes kök igen. Kommer på mig själv med att inte veta vad han heter, mer än E. Lönnberg. Lönnberg, vilket namn! Tar emot den rykande koppen med svart dryck från en fortfarande lätt rödtonad granne när jag utan omsvep frågar det jag undrat över.
”Så vad står E för?”
”E?”
”Ja. E. Lönnberg?”
”Ah.”
Nu rodnar han igen. Börjar tycka om när han rodnar. Han verkar ha lätt för det. Charmigt.
”Emil”
Håller på att spotta ut kaffet jag precis sippat på i ett fniss.
”Emil Lönnberg?” säger jag roat och försöker låta bli att flina som om jag hört ett roligt skämt.
”Ja, som Emil i Lönneberga” säger han och ler tillbaka.
Han verkar ha fått den fundering tidigare, det kan jag se. Däremot ler han på ett otroligt charmigt sätt, inte alls så där blygt och ansträngt som när man passerat honom tidigare.
”Så Emil Lönnberg” säger jag, och försöker inte låta ironisk. Trots att jag i sista hast lyckades låta bli att säga ”Emil i Lönneberga” till honom.
”Hur visste du att jag är bra på att fixa… datorer?”
Emil skruvade lite på sig och tvekade.
”Du har visst pratat med Olof i styrelsen om föreningens hemsida. Jag fick höra det av honom i morse när jag beklagade mig över min nya dator för honom.”
”Jaha” sa jag dumt och sippade på kaffet.
”Vad står J för då?” undrade han.
Min tur att le.
”Jenny” sa jag kort och sippade lite till på kaffet. Fan vad gott kaffe.
”Fan vad gott kaffe!” hörde jag mig själv lägga till.
Han sken upp. Log med hela ansiktet.
”Tack! Kul att du tycker!”
Innan jag hann hejda det fick jag en ingående föreläsning om kaffe, för det var tydligen ett intresse. Alla har vi något vi nördar ner oss i. Kaffe var en sån sak för Emil, helt klart. La på minnet att han inte bara var charmig bara man kom innanför byx… dörren på honom, han lagade även gott kaffe. Bra att veta. Började inse att jag tänkte lite för mycket på saker som innanför byxorna nu. Det hade börjat när jag sett mig själv i spegeln och lagt ihop det jag såg där med hans generade uppsyn. Nu när jag fann mig själv trivas i hans sällskap, började min sexthungrande kropp formulera tankar åt min hjärna, utan att jag riktigt hade något att säga till om.
”Ska jag fixa den där sladden. Kontaktproblem verkar vi ju inte ha” sa jag och blinkade när jag reste mig. ”Men däremot trasig sladd”, la jag till för att släta över mitt usla skämt.
Han nickade och följde mig. Jag rös till av känslan av att ha honom bakom mig. Drog instinktivt in luft i näsan. Det luktade gott här. Om honom. Rysningen övergick i välbehag och välbehaget i ett pirr. Jag drog lite försynt upp mysbyxorna innan ja kröp ned under skrivbordet igen. Väl medveten om att de skulle skära in lite extra i skrevet på mig där jag stod på fyra. Hörde jag en tyst suck bakom mig? Log för mig själv och knipsade kabeln. Några grepp senare var kabeln fixad och isatt. Dags att se om jag haft rätt. När jag kröp fram från skrivbordet var Emil tvungen att backa, uppenbarligen fastfrusen bakom mig. Vad jag såg för en kort sekund medan jag reste mig var något jag inte sätt på så nära håll på mycket länge. En bula under ett par byxor.
Jag tror minsann att jag rodnade när jag tittade på honom. Kände åtminstone hur kinderna hettade och vände mig snabbt mot datorn och skrivaren. Några tryck, så där. Vänta. Vänta. Japp! Det välbekanta ljudet av skrivaren som varvade upp inför en utskrift bekräftade att jag lyckats. Jag vände mig om och log, inte triumferande men absolut belåtet.
”Så där. Fixat!”
Han tittade på mig och sen på skrivaren. Brast upp i ett lättat leende.
”Du gjorde det!”.
Han lät inte imponerad, utan belåten. Det fick mig att bli lite extra glad. Jag hade inte överträffat felaktigt låga förväntningar. Jag hade överträffat normala eller högt ställda förväntningar. I ren iver och fortfarande med hans bula och charmiga leende i minne fick jag ur mig ännu en spontan fråga:
”Inget mer du behöver få… fixat?”
”Va’?”
Han verkade lite brydd över frågan.
”Ja. Dator. Skrivare. Nåt mer?”, sa jag och kom på mig själv med att lägga huvudet lite på sned.
”Nu när du har en Handygirl i stugan”, la jag till och insåg att jag stod och storflirtade.
Nu var det dags att rodna igen tydligen. Effekten var omedelbar på mig själv. Jag rös till av välbehag och det alltmer tilltagande pirret i min kropp gjorde sig påmint. Han verkade inte få fram något bra svar, så innan det blev en pinsam tystnad fortsatte jag.
”Ska bara snygga till och hämta verktygen”, sa jag och sjönk ned på knä framför honom, i akt och mening att krypa tillbaka in under skrivbordet – för just precis nämnda ändamål.
Jag kanske stannade till framför hans buktande skrev en tiondels sekund för länge. Eventuellt. Min kropp, som nu helt tydligt var inne på att fixa mer än bara datorer hos min granne, verkade spela mig det ena sprattet efter det andra. Jag kröp ned under skrivbordet och snyggade till kablarna under. Skulle precis backa ut med verktygen i min hand då jag stötte emot något. Någon. Emil kikade in under skrivbordet bakom mig.
”Snyggt!” sa han kort och nickade mot kablaget jag fixat till.
Sen kom jag på att mina bröst hängde fritt innanför min tröja, som dessutom hade rätt vida ärmar. Han borde ha bra insyn, från där han stod nu bakom mig. Nu hettade det till både här och där kände jag. Vetskapen om att han bara behövde dra ned mina byxor, som hade resår, gjorde saker med mitt underliv. Tanken på att han såg mina bröst. Tanken på att det… putade i hans byxor.
”Visst! Man ska alltid lämna saker i prydlig ordning, sa jag.
Sen kom en av de där spontana kommentarerna som antingen ger mig så mycket problem eller så ger de mig oväntade nöjen. Mestadels problem faktiskt.
”Eller menar du dessa?”, sa jag och kupade mitt ena bröst där det gungade till under tröjan.
”Nu förstår jag inte vad du menar” sa han och jag insåg att jag kanske gått över gränsen.
Tonfallet var inte besvärat, snarare lite ansträngt. Jag backade ut från skrivbordet. Under den korta sekund det tog genomgick jag en mindre kris. Skämta bort det hela? Låtsas som inget? Byta ämne? Löpa linan ut och riskera att göra bort sig ordentligt? Tydligen var jag mer än tillräckligt kåt och svulten på sex för att kroppen skulle bestämma det åt mig. Jag reste mig inte utan stannade framför hans skrev igen. Tittade upp. Fick nästan känslan av att se på, när min hand for upp och kupade hans bula.
”Är det mer jag ska passa på att… fixa?”
Utan att invänta något svar smekte jag honom lätt utanpå byxorna. Mitt förråd av dålig humor jag var ökänd för, tycktes vara outtömligt.
”Läckande rör är något av en… specialitet jag har. Jag är väldigt… händig.”
Han stod som förstenad och såg på mig. Kinderna blossade. Hans tystnad var medgivandet jag inte ville vänta på. Eller avvisandet.
”Vi får se efter vad som är fel” sa jag och anspelade på hur jag inlett felsökningen av hans dator.
Mina fingrar var snabbare än min hjärna, som säkerligen hade stoppat denna klart gränsöverskridande handling. Flinkt knäppte den upp Emils byxor och med viss möda fiskade jag fram innehållet som dolts innanför. Jag belönades med en suck när hans stånd svajade ut framför mitt ansikte. Nu flinade jag. Satan! Har den försynte, tillsynes småtråkige grannen gått och ruvat på en sån här rejäl hemlighet? Jojo! Jag slickade mig nästan girigt om munnen och synen av den ådriga, lätt uppåtböjda tingesten framför mig, sände signaler direkt till mitt underliv. Det började bulta påtagligt mellan mina ben.
”Oj. En rejäl läcka.” mumlade jag och lät tungan fånga upp en droppe av hans försats, innan jag resolut sög in hans ollon i min mun.
Nu belönades jag med ett stön och när jag tog en hand om roten på honom fick jag ytterligare ett stön som bekräftelse. Jag hade chansat och det hade gått hem. Hur olämpligt eller opraktiskt det än må vara hade jag precis stoppat in min stilige grannes kuk i min mun och det fanns inget jag hellre ville göra just nu. Jo. Det skulle vara att ha den i mig mellan mina ben. En sak i taget, tänkte jag och började med det jag var bäst på. Ja, förutom att fixa saker då. Med händer, mun och tunga fick jag den annars så korrekte Emil att kvida högt. Jag kupade handen under honom och smekte. Jag tror minsann att jag skulle kunna starta en skola i konsten att göra detta, tänkte jag belåtet. Signalerna att han närmade sig började bli allt tydligare och jag ville inte göra detta till en utdragen historia. Dessutom ville jag inte riskera att gå härifrån utan att få mitt. Flämtande reste jag mig.
Hade ingen lust att släpa in honom till hans sovrum, det kändes märkligt nog för personligt. Nog för att jag visste var det borde ligga, men det kändes inte rätt. Han skulle kanske få dubier då. Eller jag. Lika bra att smida medan järnet är varmt. Eller kuken hård då. Utan att invänta hans reaktion, bet jag honom i läppen och viskade i hans öra precis vad jag ville:
”Ta mig nu och sluta fan inte förrän jag kommit.”
Föste undan hans nyfixade dator och la mig över skrivbordet. Det sista jag tänkte innan det brakade loss var att det hade varit otroligt pinsamt om han backat ur nu. Med mig liggandes över skrivbordet. Han verkade dock finna sig, tacka fan för det. Bordet var dukat. Bara att hugga in. Och som han högg in!
Han drog ned mina byxor i en hastig rörelse. Ögonblicket kände jag hur han nosade i min öppning. Drog toppen längs min svullna, våta skåra. Jag stönade rakt ut. Det här var det bästa. Precis just detta ögonblick. Blundade och fokuserade på känseln helt. Han hittade rätt och tryckte på. Vi kved unisont när han sakta lät sig tränga in i mitt inre. Det var förvisso som att skära i smör med het kniv, så redo var jag, men jag knep om honom utan att ens behöva ta i. Han var stor och välformad. Det var helt-fucking-underbart att känna hur han sakta fyllde upp mig helt. Tillslut slog hans höft emot mina skinkor. Vi var ett. Sen var det slut på lugnet.
Han knullade mig som om livet hans hängde på det. Skrivbordet fick vad det tålde och det enda som inte trillade av det var datorn och skrivaren. Pennor, en pärm och vad han nu hade på skrivbordet åkte all i golvet, en efter en med varje hård, djup stöt. Han lyckades hålla ut imponerande länge, med tanke på att han varit nära nyss. Jag hörde mig flämta och väsa ord som ”hårdare” och ”fortare”. Sen kom vi. Jävlar vad vi kom. Tror jag var först ut. Hela min kropp skakade och jag tror minsann jag snyftade. Sen gav Emil upp ett ljud jag sent skulle glömma innan han spände sig och tryckte sig hårt in i mig, så där så jag tappade andan helt (om jag nu inte gjort det innan). Det ljudet skulle för all framtid vara det jag hörde inombords när jag såg honom. Borta var mitt intryck av den försynte och propra grannen.
När han tillslut drog sig ur mig, fortfarande halvhård, var jag som gelé. Kände hur hans safter sipprade ur mig där jag låg kvar över skrivbordet, flämtandes. Bakom mig stod han och flämtade han med. Vi var klara, det kände jag. Jag var klar i alla fall. Reste mig och drog upp mina byxor samtidigt som han knäppte sina. Vi såg på varandra under tystnad. Återigen rädd för pinsam tystnad tog jag till orda.
”Skönt, tack!”
Med verktygen i min hand stapplade jag ut från hans kontor. Han följde mig tyst. I dörren stannade han.
”Tack själv. För allt. Jag menar… dator… och…”
”Äh. Jag gillar att fixa saker. Men tro inte det är nåt jag tar för vana att göra…”
”Nej… jag…”
”Alltså, datorer och rör möjligtvis. Men knullandet” sa jag och flinade.
”Jag förstod det” sa han.
”Men du får absolut hojta till igen… om nåt inte funkar”, sa jag innan jag vände mig för att gå.
”Absolut.”
”Men du behöver ju inte marknadsföra… mina extratjänster” la jag till lite oroligt.
”Verkligen inte.”
Rösten lät road men trygg på något vis. Jag kände instinktivt att min chansning hade gått hem. Skulle inte ha en kärlekskrank granne efter mig som trodde att A betyder B. Eller en jobbig granne som skröt om nån erövring och riskerade mig att få det rykte jag ibland förtjänade. Nej. Jag hade fått mig ett knull, ett bra sådant, han hade fått både dator och… läcka fixade. Det var det. Kanske kunde det bli en repris, kanske inte. Sen kom jag på mig med att fundera på om det var någon mer i huset som behövde hjälp, eventuellt…
__________
Känner du igen novellen? Kul! Jag publicerade den 2016-01-13 på Bubblan.nu. Nu lägger jag istället upp den här på Erotopia. I exakt samma skick som den var i när den ursprungligen publicerades.
Handygirl
- ”Handygirl”
- Jenny borrar
- Den nakna grannens vedermödor
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.