En gatflickas memoarer

Jag står här på den kalla stenläggningen, med vinden som smeker mina nakna lår under de svarta nätstrumporna, och känner hur staden andas omkring mig. Det är min gata. Min scen. Min fängelse och min frihet på samma gång. Jag heter inte det namn de ropar efter mig – det namnet dog för länge sedan. Nu är jag bara henne. Gatflickan i rött.

Jag minns den första gången jag kände det där suget. Inte hungern efter mat, utan den andra hungern. Den som börjar som en darrning i magen och sprider sig neråt, som eld under huden. Jag var yngre då, men inte oskyldig. Aldrig oskyldig. Jag hade redan lärt mig att kroppen kan säljas, att blicken kan köpas, att en mans händer kan ge både njutning och skam i samma grepp.

Nu står jag här, i den röda bodyn som kramar mina bröst så hårt att de nästan skriker. Spetsen kittlar huden, och jag känner hur nippeln reser sig mot det tunna tyget varje gång vinden smeker mig. Pärlhalsbandet ligger tungt mot min hals, som en påminnelse om alla de nätter jag har legat på rygg och låtit dem räkna mina andetag. Glasögonen sitter snett på näsan – jag tar dem aldrig av. De är min sköld. Bakom dem kan jag se utan att bli sedd, känna utan att bli känd.

Jag går långsamt längs trottoaren. Höga stövlar knarrar. Låren gnider mot varandra. Varje steg får det röda tyget att glida över min fuktiga hud. Jag är redan blöt. Jag är alltid blöt när jag går ut. Det är inte bara kroppen som är redo – det är själen. Den längtar efter att bli tagen, att bli fylld, att bli sedd som mer än en skugga.
En man kommer emot mig. Grå kostym, trött blick. Han stannar. Jag stannar. Vi tittar på varandra. Jag lutar huvudet lite åt sidan, låter läpparna glida isär. Röda. Som blod. Som löfte.

– Hur mycket? frågar han. Rösten är hes.
Jag ler. Det är inte ett leende. Det är en inbjudan.
– För dig? Allt. Men du får betala med mer än pengar.
Han sväljer. Jag ser hur hans ögon vandrar över mina bröst, ner till den öppna spetsen mellan mina lår, där strumpebanden håller nätstrumporna på plats. Jag känner hur han redan föreställer sig att dra dem av mig, hur han vill sänka ansiktet dit och andas in lukten av mig.

Vi går in i en gränd. Det luktar piss och regn och gamla hemligheter. Jag trycker honom mot väggen. Hans händer är stora, varma. De glider över mina höfter, greppet hårdnar. Jag knäpper upp hans byxor. Hans kuk är redan hård, tjock, darrande. Jag smeker den med handen, långsamt, medan jag tittar honom i ögonen.
– Säg mitt namn, viskar jag.
– Jag vet inte ditt namn.
– Då får du uppfinna ett. Ett som gör ont. Ett som gör dig horny.

Han stönar när jag knäböjer. Asfalten är kall mot mina knän. Jag tar honom i munnen. Långsamt. Djupt. Jag låter tungan dansa, låter saliven rinna. Han griper tag i mitt hår, drar. Det gör ont på precis rätt sätt. Jag känner hur min egen fukt sipprar ner längs innerlåren, hur den röda bodyn blir mörkare där den klistrar sig mot min fitta.
När jag reser mig upp igen, vänder jag ryggen mot honom. Jag böjer mig framåt, händerna mot väggen. Han drar undan tyget mellan mina ben. Kalla fingrar. Sedan värme. Hans kuk trycker mot mig, glider in. Långsamt först. Sedan hårdare. Djupare. Varje stöt får mina bröst att studsa, får pärlorna att skramla, får mig att stön a ut i den tomma gränden.

Jag känner allt. Varje åder. Varje pulsslag. Jag känner hur han blir större inuti mig, hur han närmar sig. Jag kniper ihop musklerna, mjölkar honom. Han stönar mitt namn – det namn han just hittade på – och kommer. Varmt. Djupt. Jag känner hur det fyller mig, hur det rinner ut när han drar sig ur.
Han stoppar undan, ger mig sedlarna. Händerna skakar. Jag räknar dem inte. Jag stoppar dem mellan mina bröst, där de blir varma av min hud.
– Kom tillbaka, säger jag.
Han nickar. Han kommer tillbaka. De gör alltid det.

Natten är lång. Fler män. Fler händer. Fler munnar. En som vill att jag ska rida honom i bilen medan staden svischar förbi utanför fönstret. En som bara vill hålla om mig efteråt, som gråter tyst mot min hals medan jag smeker hans rygg. En som är hård, som knuffar mig ner på knä och använder min mun som om den vore en sak. Jag tar dem alla. Jag ger dem det de behöver. Och jag tar det jag behöver tillbaka.

Ibland, när det är tyst, tänker jag på henne. Den flicka jag en gång var. Hon som drömde om något annat. Hon som trodde att kärlek var något man fick gratis. Nu vet jag bättre. Kärlek är det här: att bli tagen, att bli fylld, att bli tömd, och att ändå stå kvar. Att känna hur kroppen skakar av njutning medan själen gråter av ensamhet. Att älska känslan av att vara önskad, även om det bara är för en stund.

Jag går hem när himlen börjar ljusna. Stövlarna är tunga. Låren är ömma. Fittan är svullen och klibbig av allt de har lämnat i mig. Jag tar av mig den röda bodyn långsamt, speglar mig. Mina bröst är stora, tunga, med röda märken efter grepp. Mina läppar är svullna. Mina ögon bakom glasögonen är blanka.

Jag lägger mig i sängen. Lukten av sex sitter kvar i håret, på huden, mellan låren. Jag smeker mig själv. Långsamt. Fingrarna glider in i den varma, våta hålan där så många har varit. Jag tänker på dem alla. På deras stönanden. På deras blickar. På hur de såg på mig som om jag var det vackraste de någonsin sett – och det mest disponibla.
Orgasm kommer som en våg. Den skakar mig. Den får mig att gråta. Tårarna rinner medan kroppen kröker sig, medan musklerna drar ihop sig kring mina fingrar, medan jag viskar namn jag inte längre minns.
Det här är mitt liv. Mina memoarer. Varje natt en ny sida. Varje man ett nytt kapitel. Och jag skriver dem med kroppen.
Jag sover. Drömmer om röda tyger och kalla stenar och händer som aldrig riktigt håller kvar.

Jag sover.
Men sömnen är aldrig riktig. Den är bara ett kort fall ner i mörkret, där drömmarna väntar som gamla älskare. Jag drömmer om röda tyger som smeker huden, om kalla stenar under knäna, om händer som greppat mig hårt – och sedan släppt. Alltid släppt. I drömmen försöker jag hålla kvar dem. Jag kramar fingrarna kring handleder, kring axlar, kring nackar. Men de glider undan som rök. Och jag vaknar med tårarna redan torra på kinderna, med den bekanta tomheten i bröstet, som om någon hade grävt ur något viktigt där inne och glömt att fylla igen hålet.

Morgonljuset silar in genom gardinerna, grått och ovilligt. Jag ligger stilla en stund och lyssnar på min egen andning. Den är tung. Trött. Kroppen värker på det där behagliga, smärtsamma sättet – låren ömma, fittan fortfarande svullen och känslig, brösten tunga av minnen från nattens grepp. Men det är inte kroppen som gör mest ont. Det är det andra. Det som inte syns.

Jag reser mig långsamt. Spegeln möter mig utan nåd. Där står hon: gatflickan. Med röda märken på huden, med läppar som fortfarande smakar av främmande munnar, med ögon som har sett för mycket och känt för lite. Jag rör vid mitt eget ansikte, försiktigt, som om det tillhörde någon annan. Fingrarna glider över kindbenet, ner till halsen där pärlorna låg. Där finns inga spår av ömhet. Bara skuggor.

Jag tänker på dem igen. På männen. På hur de tittade på mig som om jag var det enda ljuset i deras mörker – och hur de sedan gick hem till sina egna sängar, sina egna liv, sina egna kvinnor som väntade. Jag fick deras lust. Deras stönanden. Deras varma säd. Men aldrig deras morgnar. Aldrig deras tysta andning bredvid mig i gryningen. Aldrig den där handen som stannar kvar när allt annat har tystnat.

En tår rinner nerför kinden. Jag torkar den inte. Den får rinna. Den får smaka salt mot läpparna. Det är det närmaste jag kommer att gråta på riktigt numera. Gråten har blivit en vana, precis som allt annat. En del av ritualen.

Jag klär på mig. Långsamt. Nästan högtidligt. Den röda bodyn glider över huden som en andra hud, kramar brösten, smiter åt kring midjan, öppnar sig mellan låren. Strumpebanden knäpps. Nätstrumporna rullas upp. Stövlarna dras på. Pärlorna läggs kring halsen. Glasögonen sätts på plats. Varje rörelse är en bekräftelse. Det här är jag. Det här är allt jag har.

Men när jag står där, färdig, och tittar på min spegelbild, känns det plötsligt som om något brister. En våg av längtan så stark att den nästan får knäna att vika sig. Längtan efter att någon – bara en enda gång – skulle se förbi det röda tyget, förbi de höga stövlarna, förbi det leende jag säljer. Att någon skulle se flickan som en gång drömde om att bli hållen hela natten. Att någon skulle stanna. Inte bara komma. Stanna.
Jag andas in. Djupt. Luften i rummet doftar av sex och ensamhet och gårdagens regn. Jag släpper ut andningen långsamt, och med den något av smärtan. Inte allt. Aldrig allt. Men tillräckligt för att kunna gå vidare.

Jag tar nyckeln. Öppnar dörren. Trapporna ekar under klackarna. Ute på gatan möter mig den grå himlen, den kalla luften, lukten av asfalt och avlägsna bilar. Staden är vaken. Den bryr sig inte. Den har sett tusen som mig. Den kommer att se tusen till.
Jag börjar gå. Stegen är säkra. Höften svajar. Brösten gungar mjukt under det röda. Men bakom glasögonen är ögonen blanka. Och någonstans djupt inne, på en plats ingen man någonsin har rört, viskar en röst som nästan har tystnat:
Jag är fortfarande här. Jag väntar fortfarande. På något som kanske aldrig kommer.
Gatan tar emot mig som den alltid gör – utan frågor, utan löften, utan nåd.
Och jag går ut i den.
Igen.
Som om det vore det enda sättet att leva.
Som om det vore det enda sättet att överleva.